Den
nya järnvägen till Tibet invigdes 2006. Stora
delar av sträckan var tvungen att byggas med permafrost
för att undvika att rälsen skulle frysa under
vintern.
För att inte permafrosten skulle bli alltför
lerig under sommarhalvåret har
hälften av järnvägen byggts upphöjd
över marken.
Tåget
drar fram genom ett fantastiskt landskap. När vi
passerar förbi Kunlunbergen
är man omgiven av snöklädda toppar i
timmar. Från fönstret ser man väldigt
mycket djurliv. Under vår färd såg
vi antiloper, vildåsnor, hjortar och jakar.
Merparten
av sträckan ligger på över 4000 meters
höjd och långa sträckor är
det endast stäpp där nomaderna bor med sina
jakar.
Den
högsta punkten vi kom till var 5072 meter. Här
är vi på väg upp och alla är
beredda med kamerorna. Tåget är utrustat
med syrgastuber vid varje säng och
på flera håll längs korridorerna. Toaletterna
har uppvärmt vatten för att det
inte ska frysa under vintern. Det
är överhuvudtaget väldigt fina tåg
som trafikerar sträckan. 2007 går det sex
fulla tåg dagligen till Tibet.
Vi
hade liggvagnar, precis som alla kinesiska och utländska
turister.
Bästa stämningen var det i sittvagnarna där
tibetaner som var på
väg hem sjöng, dansade och drack bira.
Vi
började vår resa med ett par dagar i Beijing
innan vi fortsatte till Qinghaiprovinsen. Efter ett
kort stopp i Xining åkte vi till Kangbula nationalpark.
Här åkte vi båt på
Gula floden i ett spektakulärt landskap.
I
Kangbula vandrar vi till ett kloster för nunnor
tillhörande Nyingmaskolan.
Här bor ett par hundra nunnor och byn vi ser här
är nunnornas bostäder.
I
Kangbula går det bra att göra fina naturvandringar.
Qinghaisjön
är Kinas största sjö. Den är kanske
mer känd för sitt tibetanska namn,
Koko Nor. På sommaren ser man enorma rapsfält
i förgrunden till den blåa sjön.
Runt
Qinghaisjön går det bra att rida på
stäppen för de som känner sig manade.
Här är det vår guide i Qinghai, Phuntsok,
som tar sig en ridtur.
Höjdpunkten
på vistelsen i Qinghai är vistelsen i Repkong
(Tongren) där vi
prickade den shamanistiska festivalen. Den pågår
under tio dagar i 15-20
byar runt Repkong. Festivalen är den enda shamanistiska
i Tibet.
I början av 1900-talet var det enorma fejder mellan
de mongoler som bor
här i Qinghai-området och tibetanerna. En
fred slöts under översyn av den
13:e Dalai Lama och mongolerna var med och skapade denna
shamanistiska
festival som en del i fedsarbetet. Här huvudshamanen
på väg in i transtillstånd.
I
en av byarna kom det en enorm parad om cirka 400 personer
som kom gående
uppifrån bergen. Under buller och bång gjorde
de sitt inträde på festivalplanen
där vi väntade. Ungefär 100 av de unga
killarna hade nålar genom kinderna.
I
alla byarna var det dans, musik och mängder av
ritualer som var spännande
att följa. Kostymeringen var också olika
i alla byarna. Slutklämmen på varje
enskild del var när shamanerna kom in och föll
i trans. En separat bildserie om den shamanistiska festivalen
kommer.
Festivalen i Repkong var inte alls buddhistisk, även
om den ofta ägde rum i tempelområden. Munkarna
var lika nyfikna betraktare som vi var.
Festivaldeltagarna är nästan uteslutande män,
medan kvinnorna glatt betraktar.
Repkong
är troligtvis den ort i Tibet som är mest
känt för sina
thangkas, buddistiska måleri. Vi besöker
ett par olika konstnärshem
och får se hur de framställs.
I
Lhasa kom vi i tid för den stora Shotonfestivalen
som har sin kulmen vid
den stora thangka hängningen vid Drepungklostret.
Vi gick upp vid 5-tiden
på morgonen för att i mörkret gå
tillsammans med tusentals tibetaner de sista kilometrarna
till Drepungklostret. Efter att solen tittat fram kom
munkarna gående
med den enorma thangkan under stort jubel.
Någonstans
mellan 100.000 och 200.000 tibetaner kom till Drepung
för att
titta på thangkan, slänga heliga schalar
(khatas) och cirkumambulera runt
målningen. En fantastisk atmosfär.
I
Lhasa besöker vi också Seraklostret för
att se munkdebatten som äger rum
här dagligen mellan tre och fem på eftermiddagen.
Att
gå runt Barkhor, den gamla staden i Lhasa är
alltid samma upplevelse.
Tusentals av tibetaner som går varv efter varv.
Potala
i kvällsbelysning.
Text
och bild: Jörgen Fredriksson
