PÅ VÄG TILL PATHEIN

Vi har precis klarat av den tredje och sista hamnen och är slutligen på väg mot Pathein igen. Jag har sovit på min tilldelade fyrkant på däck. Gårdagskvällen var lycklig. De många timmarna i baren, några öl med dansken och en simmig kinesisk rätt. Kontakten med familjen som driver båten blev överväldigande. Vänlighet var ett ord som hamnade i dagboken nästan var dag förra gången i Burma. Nu dyker det upp igen. Stämningen vid baren var fantastisk. Grupper av familjer som sitter på utslängda plastskynken och glatt äter medhavda middagar, stoppen som sker mitt i natten och ett helt hav av kvinnor med fat på huvuden stormar in – fat med majskolvar, fat med ägg och fat med allt du kan tänka dig.

En mötande passagerarbåt.

Jag tittar runt mig där jag sitter nu med min 20-över- 4-på-morgonen-blick och förvånas över hur kvinnorna kan vara så fantastiskt 20 över 4 vackra, nysminkade med thanakha och allt. Visst är thanakhan såväl ett solskydd som en ansiktskräm, men att den också är till för att göra kvinnorna vackrare, som de sa till mig vid förra Burmabesöket, har jag nog inte förstått förrän nu tjugo över fyra på morgonen. De smörjer in sig med thanakha lika omsorgsfullt som någonsin en västerländsk kvinna ser över sin make up på morgonen. Att detta sker på ett 200 khyats golv i Irrawaddydeltat spelar mindre roll. Jag tar tillbaka allt jag någonsin sagt om hur thanakhan får den burmesiska kvinnan att se ut som misslyckade geishor. Dessa kvinnor är allt utom just misslyckade någonting.

Medpassagerare tidigt på morgonen som inte tyckte sig behöva thanakha.

Sakta börjar solen komma upp, men jag tror sannerligen inte det kan bräcka gårdagens absolut magnifika solnedgång. Den röda solen med det märkliga skenet som inte riktigt nådde fram till båten. Fiskebåtarna som kastade ut nät för att fånga solstrålarna – fotogeniskt! Nu börjar i alla fall byarna på Irrawaddys muddiga bankar komma till liv – ett ljus där – en båt gör sig i ordning – en gris gruffar till – rörelse i stillhet – stillhet i rörelse, om än minimalt. Så här innan solen hunnit upp ordentligt sker de vaga rörelserna i silhouett som senare ska bli till trist realism i fullt ljus. På båten är discot redan igång sedan klockan fyra på morgonen. Bandspelaren kör utländska hitar översatta till burmesiska. Oöversatta får de inte spelas och det verkar som folk trots allt är nöjda med det. Kaffet smakar gott, så även den kinesiska smörbakelsen.

Solnedgång över Irrawaddy

Jag ankommer till den fagra hamnen i Pathein, den största staden i deltat och kärnan av det som kallas för Burmas risbod. Själva staden Patheins värde är självfallet dess belägenhet vid floden och dess gondoljärer som kommer roende i grace i en lång räcka med färgglada resenärer. I hamnen ligger också en mängd större båtar i väntan på större äventyr. Den lätt koloniala The Strand, som vägarna närmast floden alltid verkar heta i Burma, är en perfekt bakgrund för båtaktiviteten.

The Strand i Pathein

Marknaden här är den finaste jag sett i Burma och jag köper två speciella verktyg, kokosnötskalare och papayaskalare. De blir jättebra att när jag kommer hem till Sverige igen! Jag fortsätter promenaden i solstingsvärmen och samtalar med eleverna i en av de många dagsskolorna som ersatt de universitet som fortfarande är stängda sedan fyra år tillbaka. Enkla och trevliga saker som gör en bra dag. Kommer så småningom till de olika hantverkskvarteren. Uppställda på gatorna i stora samlingar står de där, parasoll efter parasoll, röda – lila – röda – gula –röda – gröna – i siden – i bomull – i papper – ja, allt finns här i Burmas enda parasollmakarstad. Det är fantastiskt vackert att bara få vandra omkring bland de många gånger riktigt stora parasollmakarfamiljerna och se hur de med stolthet och lycka visar upp sina värv. De visar hur man hur man oljar dem, hur man färgar dem och hur man med en skicklig hand gör finmåleriet. Bara i detta lilla område finns säkert 25 olika verkstäder.

Jag går vidare till ett tehus vid sjön och ännu en pagod. På väg därifrån hör jag plötsligt ett bom och ett bang… Nat Pwe!! Javisst, redan så här andra dagen i Burma stöter jag åter på detta fantastiska skådespel. Jag blir inbjuden att sitta bland musikerna, alla dessa slagverkare med sina karibiskliknande trummor, xylofoner, gongar och märkliga bambuinstrument som man klapprar med som om det vore en alligatorkäft. Killen med de stora trummorna är bandets ledare och showman. Han, precis som de andra vill att jag fotograferar dem, stoltserar och överdriver rörelser och minspel. Den åttahövdade gruppen till trots är det ju naturligtvis vad som sker på scen som är det stora. Dessa väsen som inbjudits att under påverkan och trans skydda detta hem från olycka jobbar med sedvanliga medel – sprit, svärd och torra fiskar. Deras trans belönas med pengar som sätts fast på ett band som går över hela kroppen. Som alltid är det de manliga transvestiterna som gör de kvinnligaste kvinnorna. Här tillåts de att spela ut sin sexualitet. Jag har också hört många burmeser berätta om hur de brukat besöka dessa tillställningar som åskådare med den de håller kär, just för att få chansen att under trans närma sig som de aldrig skulle få göra i det vanliga livet.

Bandets självklara ledare

Dessa professionella väsen faller i trans. Men kan jag trots allt inte minsann skönja lite av rutin i det dagliga transfallandet, eller är det bara jag som är en misstrogen dumbom? Transvestiten slänger sig i ekivoka rörelser på halmbladsmattorna, greppar plötsligt en klase bananer som han slänger runt med, som en hund som argt vägrar släppa greppet om den stackars tennisboll som husse vill åt. Han släpar om inte sensuellt, så i alla fall rått sexuellt, sina bananer över scenen, släpper dem sedan i knät på en kvinna och öppnar munnen för att få den fylld med lustfyllda pengar!! Hon stoppar sedlar i munnen och går så vidare under hans tröja innan hon når hans longhi, under vilken hon åter stoppar några sedlar. Han får tag på bananerna igen. Nu skalar och äter han dem som ett djur med händerna på ryggen – återigen en slags sexuell råhet. Detta är nu ingenting jämfört med när de två enorma kvinnorna strax därpå börjar gnida och skaka runt på golvet. Plötsligt får båda tag på varsin knippe bananer som de glupskt och med stor aptit blir som alldeles galna med. SKAKA, SKAKA, RUSKA, RUSKA. Folk rusar in för att de två elefantkvinnorna inte ska gå för långt i sin trans. Efter en stund faller de utpumpade ihop på golvet. PUH!

Själv står jag där och förundras över hur det är möjligt att den annars så hårdföra regimen tillåter dessa häxor, väsen, voodooshamaner, eller vad vi nu ska kalla dem för. Jag undrar också hur dessa annars så lugna och kultiverade kvinnor i longhi kan bli så helt som förbytta under dessa nat-spel.

Först får jag en whisky med Red Bull, en kyckling och en cigarr från en av de bastanta kvinnorna. Det blir påfyllning av whisky, Mandalay Rum, mer kyckling och ytterligare mer Mandalay Rum. Innan jag ska gå så får jag också ett vänligt sinnat handslag från den mest kvinnliga av transvestiterna och visst, varför inte, ett knippe bananer. Ett knippe lätt övermogna transvestitbananer!!

Bild och text: Jörgen Fredriksson