|
Den
gamla rispapperslanternan ger ett mycket välkomnande
sken där den svajar i kvällen, mindre från
vinden än från de otaliga tågen som passerar
förbi precis utanför entrén. De tre halvt
avnötta, svartmålade tecknen på lanternan
talar om att det är till Yo-ta-ro vi kommit.
"Irrashaimase"
ropar både mästaren och lillebrorsan Dai som
driver det lilla stället. Välkommen! Lokalen är
faktiskt för ovanlighetens skull helt fullsatt. Och
det är kanske inte så konstigt för just
idag är alla stamkunder inbjudna till det årliga
bonenkaipartyt - Glömma Året Träffen - och
mästaren har gjort i ordning en väldoftande chankonabe,
en kaloririk sumobrottargryta, som står klar på
vardera av lokalens tre bord . Vanliga dagar serverar han
mest rå fisk, tofu och annan smalmat, men idag ska
vi tydligtvis inte tänka på kalorier.Jag tittar
runt i lokalen och blir inte förvånad när
jag upptäcker att jag känner nästan alla.
Yotaro har ju varit lite som mitt andra hem alltsedan jag
flyttade till Tokyo. Där är skådisenYone
som alltid kommer sent efter att ha spelat bort en tusenlapp
på Pachinko (avancerat flipperspel), hennes yakuzafilms
regisserande make, U-chan, som aldrig kommer samtidigt eftersom
att han inte gillar pachinko, hiphopparen Tamasaburo, rockstjärnan
Sion och hans Akiko, den forna brottarmästaren Miyamoto
och en hel del andra välkända ansikten. Som forskare
har jag levt en tillvaro mest på bibliotek eller framför
datorn hemma i huset och möjligheterna att naturligt
umgås med en grupp har varit liten. Nyckeln till umgänge
med japaner hänger mycket ihop med att tillhöra
en grupp av det ena eller andra slaget och umgänget
med andra utlänningar har jag mer eller mindre medvetet
hållit mig ifrån.
Gäster på Yotaro.
För
mig i likhet med för många andra med ganska individuella
yrken är just detta att gå ut en möjlighet
att skaffa sig den grupptillhörigheten. Att gå
på lokal i Japan är många gånger
snarare att gå hem än att gå ut. Ställena
är små, sällan mer än 20 stolar, och
de flesta kunder kommer flera gånger i veckan. De
har sina namn skrivna på sina egna flaskor av sake,
whisky eller vad det nu må vara de dricker. Det är
helt enkelt bara att fortsätta där man slutade
kvällen innan. De två bröderna känner
naturligtvis alla väl och är väldigt skickliga
på att både möta nya gäster och att
introducera dem in i nya sällskap.
Jag slår mig ned bredvid rockstjärnan Sion och
hans flickvän Akiko. Sion sitter och petar försiktigt
i grytan och äter hellre de olika grönsaksrätterna
som finns som tilltugg. Han är på diet, då
skivbolaget beordrat honom att gå ned nio kilo innan
den kommande turnén sätter igång. Dessutom
måste han av med skägg, nästan allt hår
och ska tydligtvis bära någon slimmad mundering
istället för de läderplagg som han annars
brukar. Det är tufft att vara rockbuse i detta land.
Han vet att det är slutet för honom om han inte
lyckas denna gång. De stora framgångarna för
tolv-tretton år sedan gäller inte längre.
Hans musik är inte av den typen som en japansk musiker
direkt lyckas med. Hans förra album hade klara likheter
med senare års Ulf Lundell, men nu har han beordrats
att tuffa till tonen.
Akiko och Sion
Mittemot
oss sitter den solbrända 52-åriga företagsägaren
Tanaka. Han sliter plötsligt upp ett fotoalbum som
han stolt visar upp för Sion. Det visar sig vara ett
album med foton på en massa tjejer i tonåren.
Tjejer han har, haft eller hoppas på att ha affärer
med och nu söker han vårt medtyckande beträffande
deras skönhet, i synnerhet vad gäller den 16-åriga
snärtan han ska iväg och träffa så
snart han tillräckligt suddat ut begångna synder
på Glömma-Året-Träffen. Av någon
anledning blir jag fortfarande förvånad över
denna attityd, denna oskyldighet och kompletta oförmåga
att känna att det finns något fel i detta. Ett
album!! Sion tyckte illa endast om betalningen för
arrangemangen, men som rockstjärna...varför betala?
Och Akiko, flickvännen sedan sju-åtta år
och bland de vackraste kvinnor man kan stöta på
i Tokyo, sitter där och lyssnar, till och med startar
samtalsämnet.
"Sion gillar också småtjejer vet du"
säger hon med ett skruvat leende och vill ha min åsikt.
Jag känner mig som en bonnig tråkmåns.
Det är knappast så att de flesta japaner tycker
att det är ok med sådana här möten,
men de är så pass vanliga att de till och med
har ett namn. Enjou kousai eller kompenserad dating, och
anses ganska utbrett vara ett jätteproblem eftersom
så stor del av högstadie- och gymnasietjejer
finner lockelse och spänning i dessa möten. Visst
förekommer det överallt, men inte i den utsträckning
som det sker här. Aldrig. För några veckor
sedan kom jag in på Yotaro med en Eric Clapton bok
till lillebrorsan Dai. En tid har jag om söndagarna
undervisat honom engelska från denna bok som han fått
av en kanadensisk flygvärdinna han fortfarande bär
förhoppningar om. När jag kom för att lämna
tillbaka boken så var de enda andra kunderna denna
kväll den här mannen med fotoalbumet och hans
unga kvinnliga sällskap. Den unga kvinnan stirrar på
boken, sedan tittar hon upp och gapar..."Är du
Eric Clapton?" frågar hon mig på fullt
allvar. Jag stirrar förvånat på henne och
svarar "Om jag verkligen vore Eric Clapton varför
skulle jag då gå omkring med en bok om mig själv?"
Tja varför inte? Povel Ramel ägnade säkert
en halvtimme åt att försöka övertyga
min förre detta fru att han visst var jättekänd
i hela Sverige när hon inte visste vem han var. Det
lär dröja länge innan Japan når den
internationalism vi har i Sverige. För en tid sedan
var det en koreansk kvinna på mitt universitet som
föreslog min likhet med Brad Pitt!! I nästa mening
började hon berätta om hur tråkigt det skulle
vara att återvända till maken i Korea om några
månader och var i akut behov av en älskare. Vem
skulle vara mer lämplig än Brad Pitt? Jag undrar
hur många Brad Pittar hon funnit?? Trots mina tappra
försök att verkligen smälta in och förstå
kommer jag nog ändå alltid att vara den andre.
Kanske en del av lockelsen och trivseln ligger just däri
- man kämpar med något man aldrig kan nå.
Etsushi
som studerar franska kommer över till oss där
vi sitter. "Bon Jour" säger han som alltid
med ett jätteleende. Han vet att jag inte talar franska,
men det spelar liksom ingen roll. Som den andre representerar
man omvärlden i stort. Han har en gammal Renault som
vi brukar köra runt i staden med. Glutenriskakorna
blir till Napoleonbakelser, Tokyotornet blir till Eiffeltorn
och vi sjunger Edith Piaff iklädda baskrar medan Tokyo
övergår från eftermiddag till kväll.
Bara för en stund så är det ok. Jag kan
låna hans längtan till det främmande, till
det som härifrån är fjärran, men sen
skyndar jag mig snabbt tillbaka till min egen exotiska vardag.
Skådisen
Yone är alltid högljudd, men idag mycket mer än
vanligt. Hon har just vunnit 22.000 yen på pachinko
och nu är det fest. Mästaren muttrar några
visdomsord till mig; "De tre farorna här i livet
är kvinnor, spriten och hasard". Yone skrattar
lyckligt och nästan skriker ut "Jag är allt
av det där".
Yone-chan
Filmregissören
U-chan börjar prata om skandinavisk film och hur mycket
han gillar Bergman, von Trier, Kaurismäki och Wideberg.
Jag svarar artigt med Kurosawa, Ozu och de andra. Lolita-Tanaka
bryter in halvt drucken och tror att svensk film är
något helt annat. "Suueeden...furii Sekusu!!"
"Fri sex" säger jag frågande och undrar
försiktigt "Vad kostar det här?" Just
fri sex är nog den vanligaste schablonbilden japanerna
har om Sverige. Detta tillsammans med att det är förskräckligt
kallt och att vi har ett välfärdssamhälle.
Tillsammans försöker vi reda ut hur de tre hänger
samman. Alla är vi övertygade om den förenande
treenigheten, utan att riktigt nå ett verbalt uttryck
för det.
Det
ringer till krogen. Tamasaburos fru ringer och undrar om
Tamasaburo möjligtvis är där. Dai har utan
ordväxling, men med en väl inövad ögonkontakt
förstått att Tamasaburo inte är där.
Pappa till den nyfödde kan han alltid vara någon
annan kväll. Han beställer ännu en uron hai
(30%-ig rissprit med kinesiskt wolong te). Urrrk!
Miyamoto, Tanaka och Tamasaburo
Alla
spännande gäster till trots skulle jag nog inte
välja att komma just hit om och om igen, vore det inte
för bröderna. Jag bor i centrala Tokyo och har
säkert ett par tusen krogar på gångavstånd,
men som de flesta andra väljer jag kontinuitet hellre
än ständig variation. I alla fall här. Mästaren
och Dai. Helan och Halvan. De är så olika som
kan bli. En passande kontrast. Dai är rund som en boll
och har ett riktigt babyansikte. Han skämtar med alla
som kommer in i lokalen och ser alltid ut att vara glad.
På 60-talet var han tydligtvis en känd barnskådis
i en tv-serie som hette just "Dagar med Dai" och
sedan dess kallar alla honom för Dai. Vad han egentligen
heter verkar ingen veta. Det är väl som med Pippi,
bara att jag inte kan tänka mig att också Pippis
vänner kallar henne för just Pippi. Mästaren
däremot är fåordig, men när han väl
talar känns det som filosofi. Han ser oerhört
bra ut där han står med sitt ovanligt tilltufsade
gråa skägg och långa gråa hår.
Alltid klädd i traditionella japanska kläder.
Jag har flera gånger senaste månaderna blivit
hembjuden till dem på deras lediga dag för att
äta koreanskt grillat kött och sukiyaki. Mästaren
har öppnat upp dörr för dörr till sitt
liv som kringvandrande kock i de kalla och snöiga nordöstra
delarna av Japan och delgett valda bitar från hans
olika affärer med diverse kvinnor. Det är inte
alls svårt att förstå. Jag tror nästan
jag kommit honom så nära jag kan förmå
och ändå...vet jag fortfarande inte vad han heter!
När jag frågat Dai, så säger han bara
"Mästaren. Det duger gott så."
Mästaren på
Yotaro.
Om
jag ibland kan tycka att folks liv hemma är inrutade,
så är det ingenting i jämförelse med
folks liv här. Jag ser ju hur jag själv har ändrat
mig mot kontinuitet snarare än variation. Det är
väl lite i detta som både fascinationen och den
stjälpande faktorn ligger när jag tänker
på Japan. Fascinationen i att tänka på
alla dessa traditionella värv som fortfarande utövas
i generation efter generation med mästare och gesäll.
Svärdmästare i femte ledet eller manliga kabukiaktörer
som har följt familjens lott att göra kvinnoroller
allt sedan kabukin formades i slutet på 1600-talet.
Den stjälpande faktorn ligger självklart i att
jag förstår att jag aldrig kan bli mer än
en iakttagare i detta och hur svårt jag skulle ha
att fokusera mitt liv till detta enda om jag hade haft chansen.
Genom att ha fått lite inblick i Mästaren och
Dais liv har jag lärt förstå ytterligare
en dimension. När jag på deras lediga söndagar
går ut med Dai för att äta och dricka, hamnar
vi ständigt på samma två krogar som han
alltid går till. Vi cyklar samma väg vareviga
gång, inte vägen bredvid för omväxlings
skull, utan alltid samma väg för hemkänslans
skull. Vi sitter på ungefär samma stolar och
beställer ungefär samma saker. Ibland kan jag
tycka att det känns svårt då jag vanligtvis
hellre väljer att gå trapporna ned om jag åkt
hissen upp - bara för omväxlingens skull. Med
Mästaren är det ännu värre. När
jag tidigare försökte bjuda hem honom en söndag
var det nobben. Han går aldrig ut på sin enda
lediga dag. De fyra dagarna kring nyår, ägnar
han tre åt att gå ut på promenad med hundarna
(den enda gång på året de tre hundarna
får komma ut) samma runda varje år. Och jag
trivs med dem! Herrarna alltså. Hundarna är förfärliga,
inte att undra på! Innan jag lämnar Glömma-Året-Träffen
blir jag åter inbjuden att komma och äta sukiyaki
på söndag. Jag känner en stillsam, vild
glädje över att åter bli inbjuden. Ett accepterande
så gott som något. Kanske kan jag en dag till
och med få reda på Mästarens namn.
Skriven
år 2000. Jörgen Fredriksson.
|
