JAPANSKA TRÄDGÅRDAR

Japan måste anses som ett av världens främsta trädgårdsländer. Det har funnits en utpräglad filosofi om hur man ska sköta sina trädgårdar sedan mer än 1000 år. Det skrevs till och med en bok om just trädgårdsskötsel under Heianperioden (794-1133). Precis som i Kina har det mesta av trädgårdsbyggande sin stomme i yin- och yang kulturen, där det alltid måste finnas en balans mellan det mörka och det ljusa, det manliga och det kvinnliga och där elementen vatten och berg alltid finns representerade i någon form. Men där slutar likheterna med den kinesiska trädgården. Japanska trädgårdar har utvecklats från det kinesiska och via zenbuddhismen och samurajkulturen utvecklat en mängd olika varianter av trädgårdar. Det går att läsa in den japanska historien genom att titta på trädgårdens utveckling. Här får du se de sex huvudtyperna av trädgårdar som finns i Japan. De japanska trädgårdarna är sinsemellan olika, men det finns också några gemensamma drag och designprinciper som går igen i trädgårdarna. Här får du också några tips på hur du ska titta på en japansk trädgård för att bäst njuta den.

Shinden – Trädgård i hovstil.

Överförde trädgården i stort som den då såg ut i Kina. Trädgårdar att promenera i och kanske till och med att ro i. Inte för att meditera till som senare trädgårdar. Från Heianperioden (794-1133). Alltid viktigt med en sjö eller damm som låg söder om byggnaden.

Buke Yashiki - Samurajhusträdgården

Tidigare trädgårdar hade jobbat med öppna landskap, men i den nya krigiska tiden som tog sin början på slutet av 1100-talet så blev hemmen och trädgårdarna mer introverta. Det jobbades med förvillningstekniker för att få hem och trädgård att se större ut. Det är nu det börjas med utbytbara skjutdörrar som kunde göra ett rum till tre och vice versa. Också från denna tid har både skjutdörren shoji och tatamimattorna sin begynnelse. Tekniker för trädgårdarna var bland annat avsmalnande stigar, täckta trädgårdsväggar och lånade landskap utanför trädgården.

Kare san sui - Stenträdgården

Zenbuddhismen kom till Japan på 1200-talet och med den skapades en helt ny typ av trädgård. Den hämtade inspiration från det monokroma tuschmåleriet. Det krattade gruset symboliserade havet, medan stenarna symboliserade berg. Trädgårdarnas huvudsyfte var meditation.

Intuition är en av de viktigaste ingredienserna i zen. Det var viktigt att inse att allting inte är logiskt och rationellt. I stenträdgårdarna är det vanligt att alla stenarna inte kan vara synliga samtidigt var man än tittade ifrån. Det skulle symolisera att allting inte var greppbart. Stenhusträdgårdarna betonar också assymetrin, som sedan kommer att genomsyra japansk estetik väldigt tydligt. Du har aldrig en fokuseringspunkt i mitten enligt denna princip.

Roji - tehusträdgård

På 1500-talet hade samurajkulturen satt sig ordentligt. Te importerades från Kina och ansågs ha helande krafter. En kultur byggdes kring tedrickande. Tidigare hade inte handelsklass, hov och samurajer kunnat mötas någonstans, men vid teceremonin var alla lika.

Låga dörrar till tehusen skapades för att visa att till och med kejsaren måste buga sig för att komma in. Det skapades en speciell trädgårdsarkitektur. Begreppet mitate blev viktigt – att använda naturens egna föremål. Man gick land och rike runt för att hitta rätta stenar att placera i gångarna, staket kom till som inramning och man började använda lanternor och brunnar i trädgårdarna. Tidigare hade dessa bara använts i shintohelgedomarna. Även vad gäller tekoppen så skulle den bli mer naturaliserad. Ut åkte den förfinade kineisiska porslinet och istället jobbade man fram förfinade koppar från bondekeramiken. En fin teskål till teceremoni kan idag kosta mer än en miljon kronor. Omvänd lyx!

Tsubo - handelsklassens trädgårdar

På 1600-talet blev handelsklassen tillräckligt kapitalstark för att även de skulle vilja ha trädgårdar i sina hem. De byggde vidare på de ideer som grundats hos samurajer och i tehusträdgården. Gärna något som gick att kontemplativt titta på medan man sörplade sitt te.

Element som brunnar och lanternor blev flitigt förekommande, liksom speciella gångar. Handelsklassen blev ofta beskattad efter hur breda fasader de hade och byggde istället väldigt långsmala hus. Trädgårdarna blev därför naturligt ganska små.

Betraktaren ska ofta kunna titta på sin trädgård från två olika våningsplan och få ut helt olika saker av betraktandet beroende på vilket våningsplan han väljer.

Landskapsträdgården - feodala länsherrars trädgård

Denna typ av trädgård påminner kanske mer om vad vi kallar parker. De byggdes i anslutning till länsherrarnas borgar under Edo-perioden (1600-1867) och var inte öppna för allmänheten.

Dessa trädgårdar är stora och är meningen att man ska promenera i. Principerna från tidigare trädgårdar finns i mångt och mycket kvar. En ny detalj i landskapsträdgårdarna var att man gärna bibehöll vardagslivet i trädgården. Ett jordbruksfält kunde bli en del av trädgården, liksom ett tempel.

Läs mer om våra trädgårdsresor till Japan.

Trädgårdsresa till Japan »