Med Världens Resor i Kaukasus - Den 8 - 24 juli 2008

Baree luees!

9 juli 2008 klockan 03:40. Passet vänds fram och tillbaka i specialljuset och mina olika resevisa skimrar som Amazonas fjärilar i dunklet. I sitt akvarium sitter tjänstemannen och studerar fjärilssamlingen utan ett ord. Vad tänker han där inne när bladen vänds? Går det att tänka när akvariets digitalsiffror ljudlöst slår om till 03:41? Baree luees (god morgon) betyder att jag är välkommen till Armenien efter en oändlig kö på Zvartnots Airport. Baree luees ler även vår lokala guide Roza när 16 resenärer med Världens Resor till sist är samlade. Därute är det fortfarande mörkt och Yerevan har inte vaknat.

Var strandade arken?

Ararat (Masis) är 5 165 meter. Blir vackrare i grynings ljuset för varje minut och jag njuter av spektaklet bortom Yerevans gytter av bostadshus, tvättlinor och paraboler. Lilla Ararat (Sis) som bara är 3 miljoner år och tusen meter lägre syns inte från mitt hotellrum. Eller är jag helt enkelt för trött för att notera detaljerna. Där uppe strandsatte en sexhundraårig vinbonde sin 150 meter långa ark av goferträ sedan hela jorden täckts av vatten i 150 dagar (1 Mos. 8:4). Efter floden levde Noa i ytterligare 350 år! Strandade verkligen arken där uppe på det rosa snötäcket som nu förvandlas till vitt framför min syn?

Babyloniska lertavlor (Gilgamesh eposet, 2 500 f.Kr) berättar om hur Utnapishtim bygger en ark, lastar den med guld och silver, fyller den med allehanda levande varelser innan gudarna låter jorden bli en ocean och människorna stenar. Floden varar 7 dagar och 7 nätter innan båten vilar på berget Nimush och en duva släpps ut. Koranen (11:44) anger att skeppet strandade på berget Al-Djudi (söder om Van sjön i Turkiet). I Bibeln beskrivs en världsundergång medan Koranen anger att det endast är de orättfärdiga (bland Noa´s folk) som går under.

Folkmord och gravskändning

Museumet dokumenterar händelserna och på stora fotografier visas några av de illdåd som begicks under åren 1896, 1908-1909, 1915 och 1923. Det är starka bilder! I maj 1915 begärde storvisiren en lag om omförflyttning av armén och armeniska män blev som ett första led i utresningarna förflyttade till obeväpnade förband. Sen följde massarkebuseringar och tvångsdeportation av kvinnor, barn och gamla till en säker död i öknen (på gränsen till nuvarande Syrien och Irak). Deir ez-Sor och ett 25- tal koncentrationsläger väntade på de som överlevde den fruktansvärda vandringen. Tehcir- lagen den 29 maj 1915 gjorde det lagligt att deportera personer som ansågs vara ett hot mot rikets säkerhet. Ur ett turkiskt perspektiv hade Ryssland planer på att ta över Anatolien med hjälp av armenier. Utöver deportationslagen antogs den 13 september 1915 en lag om övergivna tillgångar för deporterade personer. 1900- talets första folkmord passerade inte obemärkt och 1919 åtalades i Turkiet 130 personer för delaktighet i händelserna. Man tror att cirka en miljon armenier fick sätta livet till.

Händelserna under 1915 är fortfarande ett öppet sår som påverkar Turkiets relationer gentemot Armenien respektive till USA och medlemskapsförhandlingar med EU. USA och Frankrike har antagit lagar om folkmordet. Besökande statsmän i Yerevan kan som en gest plantera en gran vid museumet och det är en intressant storpolitisk promenad som väntar besökaren. Jag letar förgäves efter en gran planterad av någon svensk stats- eller utrikesminister! Endast vänsterpartiet har satt spaden och granen i jorden.

Omtumlade av förmiddagens museum besök äter vi lunch på terrassen vid Sevan sjön omgiven av biffiga livvakter med pistoler innanför löst åtsittande skjortor och som bevakar en "viktig person med flickvän". Hastigt lämnar vi denna potentiella skjutbana för de fridfullare kyrkorna ovanför restaurangen. Nervägen liknar en veritabel livvaktskongress - med många svarta terrängbilar med tonade vindrutor.

Egen härd är guld värd vilket för oss innebär en kvällspicknick vid hotellpoolen i Tsapatagh. En skur av guldstrålar inramar landskapet och byn vid Sevan sjön. Vår kvällspromenad slutar vid den muslimska begravningsplatsen på en kulle utanför Tsapatagh. Hälften av gravstenarna ligger som ett plocke pinn med böjda armeringsjärn. Jordbävning? Bara ännu ett exempel på människors ondska. Gravskändningen som är av senare datum verkar dock inte bekymra byn. Det är beklämmande!

Jesaja 1:16 "Tvätta er, rena er! Låt mig slippa se era illdåd. Sluta göra det onda och lär er göra det goda" Koranen 95:4-5 "Vi har sannerligen skapat människan i den bästa skapnad och därefter låtit henne sjunka lägre än de lägsta"

Kyrkor och kloster

Reseprogrammet innehåller en veritabel uppsjö av vackra kloster och kyrkor men vi får även tillfälle att besöka en synagoga i Tbilisi samt en moské i Azerbajdzjan. Gemensamt är att besökarens shorts sällan tolereras, ofta måste kvinnor täcka håret och i synagogan måste männen täcka huvuden. I Georgien har man en särskilt stark känsla för de religiösa rummen vilket inverkar på möjligheten att fotografera och filma inne i kloster och kyrkor. Att se ljuset sila in i Surp Hripsime (618 e.Kr.), höra akustiken i Geghards grottkyrka och se skogen av böneljus, klättra ner i underjorden vid Khor Virap eller höra munkars vackra sånger i katedralen Mayr Tachar i Echmiadzin är upplevelser utöver vanliga reseprogram. Tbilisis synagoga i de gamla judiska kvarteren inbjuder med öppna dörrar besökare att se utsmyckningsprakten och Tora- rullarna. Vi säger Shalom och tar på våra lånade kippor!

En mil norr om Stepantsminda (Kazbegi) slutar vår resa vid gränsbommen till Ryssland. Gränsen är stängd och en osäker tjugoårig gränsvakt kommer springande mot denna anstormning av turister. Han hojtar desperat "no photos". För sent, skadan är redan skedd! Givetvis finns här inga statshemligheter annat än ett bedårande vackert landskap längs den grå Terek floden. Vakten blir lite lugnare när vårt intresse istället riktas mot en lite nalle som dras runt i två järnkedjor. Detta är det stackars djurets påtvingade danslektion. Två veckor senare kommer en annan rysk björn genom Roki- tunneln men den dansar inte på kommando eller låter sig hållas i kedjor.

Vår guide kastar försiktigt sten på en man som ligger med magen på skrotbilens baksäte, med avslitet byxben och med livlösa fötter som sticker ut. Lever mannen bakom det inhägnade stängslet och vad har hänt? Ingen reaktion och vi måste lämna honom. Bergsbor på väg upp försäkrar oss om att han bara är plakat full. Vodkan är billig och livet är hårt.

Vandringen genom ett alpint landskap upp till Tsminda Samebas 1300- tals kyrka är fantastisk med Kazbegis 5 047 meter snöklädda sluttning som fond. Hela gruppen går upp medan "taxibilar" kör mindre hurtfriska turister i dammoln uppför bergssluttningen. Det är säkert samma män som förstört Stepantsmindas utmärkta linbana till kyrkan då den tog levebrödet ifrån dem. Det går även att hyra hästar som gör jobbet men vågstycket kräver en viss sadelvana.

Det heliga källvattnet vid kyrkan är särdeles stärkandet en solig dag som denna och före vandringen ner till en hägrande måltid hos en georgisk familj. Gruppen får nu serverat hemmalagade rätter i en strid ström i trädgården och dricker osedvanliga mängder. Vi inbjuds att se/prova hur degknytena med kött tillbereds i det kollosalt varma köket. Jag skyndar snabbt ut innan jag blir kokt tillsammans med knytena.

Gori

Iosif Jugashvili, alias Josef Stalin, står staty vid stadshuset och blickar faderligt ut över sin födelsestad. Elektriska rödgula bussar passerar i skytteltrafik och de i gruppen som köper frimärken på postkontoret intill tror att de hamnat i NKVDs förhörscentral. Frimärkena måste klistras på ett särskilt sätt på kuvertet och fler och fler posttjänstemän tillkallas för att hjälpa de stackars turisterna från Sverige. Förvirringen verkar vara total då jag tittar in i sidorummet. Goris stora attraktion är stadens museum som stämplar in oss i "Georgia - the J. Stalin State". Jag är en hårsmån från att be om att få den unika stämpeln i mitt pass men hejdar tanken. Släpps jag då ut ur det socialistiska paradiset? Vi får en väldrillad genomgång av Stalins kamp mot allt från menscheviker till nazisterna i det stora fosterländska kriget. Hans dödsmask ligger närmast sakralt i ett särskilt rum och i andra rum visas olika presenter och hedersbetygelser upp. Bara betygelserna från Gulags innevånare saknas.

Oljebaronernas stad

De azeriska gränskontrollanterna var i sitt esse när 16 svenskar som besökt Armenien och Georgien tålmodigt väntade vid tullstationen. Här var ju de riktigt kriminella på väg in med sina armeniska kartor, sedlar, Ararat- flaskor, souvenirer, böcker, broschyr om folkmordet och krönt av en armenisk 15 cm flagga. En del av allt subversiva fick efter lång betänketid passera gränsen. Azerbajdzjan har förlorat 16 procent av sitt territorium i gränskonflikten med Armenien över Nagorno Karabagh området och det råder endast ett bräckligt vapenstillestånd mellan länderna. Det är i det ljuset kontrollivern måste ses. Världens Resor har i vart fall tydligt förvarnat oss.

Baku med sina rostiga oljeborrtorn och pumpar, kemiskt färgade sjöar på Absheronhalvön som vittnar om vetenskapens triumf (?) över naturen och några Nobel bröders framgångssaga och sociala engagemang. På 1870 talet bildade bröderna bolag här och byggde Villa Petroleum. Husets konferensrum och klubbrummen på ovanvåningen blir en sval oas när svetten rinner ner längs ryggen i 40 gradig värme. Inredningen är av modell svenskt styrelserum tills vi blir guidade upp till den orientaliska baren. Den gigantiska lampan som möter oss i hallen snurrar som en bägare av ljus - kitsch eller konst? Döm själva!

Baku är en enormt spännande stad där öst och väst möts i en skog av höghus, gamla kvarter, Shirvanshahernas palats, gräddbakelseliknande byggnader och en lång strandpromenad utmed Kaspiska havet. Tankarna går till städer runt Medelhavet som Nice och Monaco med eleganta butiker som varumärken över nyvunnen rikedom. Staden belyser de fina husen som oljebaroner och ryska köpmännen låtit uppföra och det är fullt med liv i kaféer och på strandpromenaden när skymningen faller. Stadens musikliv är rikt och utbudet av restauranger stort. Den inhemske guidens tal om höga restaurangpriser på grund av "petro- boomen" visar sig vara starkt överdrivet när gruppen får möjlighet att välja restauranger på egen hand. Utan tvekan är den azeriska maten både god och variationsrik. Folk är vänliga och nyfikna. Avskedsmiddagen i karavanseraj med Lasse på spikmattan och reseledare Anders Karlsson inbegripen i en sorts hula- hula liknande dans med magdansösen är oförglömlig.

Anders professionella arbete och engagemang tackar vi speciellt för. Resan som skär genom olika sorters natur, kulturer, språk, religion, historiska förutsättningar och dagsaktuella problem är helt enkelt en pärla!

Malmö den 1 september 2008

Mikael