|
Jag
har lyssnat till Dalai Lama i Globen.
Jag har varit i Potala och säkert gått hundra
varv runt det heliga klostret Jokhang i Lhasa. Klättrat
en bit upp på Mount Everest har jag också gjort.
På gräslanden har jag bott hos nomader och druckit
te gjort på härsket jaksmör. Jag har gått
runt Tibets heligaste berg, Kailash, i tre dagar. Till Dalai
Lamas heliga sjö, Lhamo Latso, har jag ridit och gått
i en vecka för att kika efter orakel som skulle speglas
på vattenytan. Jag har åkt runt med terrängfordon
i veckor och bott i tält i tio minusgrader. Med ett
av terrängfordonen har jag suttit fast i en flod i
26 timmar och trott att jag skulle bli kvar där. Jag
har träffat och lärt känna munkar, nomader,
tuffa khampas från östra Tibet och pilgrimer
på vandringar. Efter nästan ett halvår
på tibetansk mark är bilderna som ständigt
lever med mig många, men ändå är det
oftast inte de vackra vyerna, de fantastiska människorna
eller de färggranna templena som kommer för mig.
Snarare en antibild - en ökenstad tom på människor
långt ifrån där någonting överhuvudtaget
händer - en bild av alienation.
Paryangs mötespunkt.
Jag
är på en väg i Tibet och ser de här
samhällena där egentligen ingen bor. Det är
en del hankineser som tvingats dit, kanske redan så
tidigt som på 50 eller 60-talet. Deporterade. De har
blivit kvar, men aldrig rotat sig. Inte på 30 år!
Det är öde små samhällen där samlingspunkten
är ett eller ett par biljardbord. Idiotsäkra biljardbord.
Biljardbord som är fyllda med de sandkorn som ständigt
virvlar runt på dessa ökenliknande stäpper,
biljardbord som fått en sån lutning att själva
bordet fått någon slags pyramidform. Hur man
än slår bollen så hamnar den i hål.
Det hindrar inte att man ändå satsar pengar.
En sandhög kan ju ibland förhindra bollens färd
mot mål. Där står de timme ut och timme
in för att få dagarna att gå. De slår
på klot som till mig skriker ut Sisyfos... Sisyfos...
Sisyfos! De enda hus som finns är de två längor
som löper några hundra meter på vardera
sida om landsvägen. Utanför finns ingenting. Ingenting.
Det är allt de har och ändå så har
de inte bosatt sig. Just därför kanske.
Tänker
på den kines som stod där i den där ökenstaden,
Paryang tror jag att den hette, och tog upp vägbommen
för de bilar som var på väg till västra
Tibet. I tre år hade han stått där. Fem
bilar per dag...max...i tre år! Utplacerad som enda
hankines i en stad uppbygd för tibetanska nomader,
som i det kinesiska programmet skapats för att försöka
civivilisera nomaderna i området.
 
Tibetanska nomader
En
öde ökenstad med krossade ölflaskor och skräp
precis överallt. Där står han och öppnar
vägbommen. "Jaha ja och vart är ni på
väg?" Det är bara en enda väg så
svarsalternativen är inte så många. "
Kailash" , svarar jag. "Kan jag få se tillstånden,
tack!" De ser ut som precis alla de andra, undertecknade
av samma person som vareviga tillstånd. "Varsågod".
Jag frågar varifrån han kommer och han visar
sig komma från en liten stad i Sichuan som jag ofta
besökt. "Har du varit i Maowen?" säger
han förvånat. Plötsligt förvandlas
jag från den utlänning jag är, till någon
från hans hemby. Han bjuder in mig på ett glas
rissprit och frågar mig hur saker står till
hemma. Jag har ju egentligen inte svaren, men säger
att det verkligen händer mycket just nu. Ett svar som
hade varit sant i precis varenda stad av stor eller mellanstor
storlek i Kina, bara just inte här, där han varit
fast de senaste tre åren. För här händer
absolut ingenting. "Det här samhället byggdes
för femton-tjugo år sedan, men det är redan
så eroderat att ökensanden tagit över. Titta
bara! Här går ju inte att leva. Nomaderna står
inte ut och nu har de ju gett sig av med sina djur. När
de är här super de bara. Vad annat finns att göra?
De bygger upp ett nytt Paryang bara några kilometer
härifrån. Det blir nog bra." Ja, inte kan
det bli sämre, tänker jag för mig själv.
"Det blir lite ensamt här", fortsatte han.
"Jag är ju enda kines här och de gillar mig
inte direkt. Det är väl kanske inte mig de inte
gillar, men de gillar inte oss kineser." Jag vet inte
riktigt med vilka ord jag ska svara honom. Det är nog
en känsla av att inte tillhöra som är betydligt
värre än vilket straff som helst, tänker
jag. Det skulle säkert vara lättare att uthärda
ensamhet i isoleringscell än i sällskap som markerar
ens ensamhet än tydligare. Jag dricker upp mitt risbrännvin
och tänker att inte jag heller tycker om att han är
här och lyfter på vägbommen, samtidigt som
jag tackar för spriten. "Yi lu ping an (Jag önskar
dig säker resa)" säger han. "Tack, hur
länge till ska du vara här?" "Bara året
ut", säger han med samtalets största leende.
Övergiven bebyggelse, Tingri
|
