|
När
jag berättade för vänner att jag skulle besöka
Uzbekistan var
det inte många som visste vad det var för något.
Samarkand, sa jag. Då klarnade det något, men
de flesta kunde i alla fall inte placera det på kartan.
Föga hjälpte det att nämna grannländer
som Turkmenistan, Tadjikistan och Kirgizistan.
Landet
är stort som Sverige och med tre gånger vår
befolkning. Det är ett av de länder som fick status
som eget land när Sovjetunionen splittades upp 1991.
Turismen skulle blomstra var det meningen, men som med så
mycket annat har det uteblivit. Erbarmligt krångliga
visumregler och dålig marknadsföring har gjort
att bara knappt 100.000 personer besöker Uzbekistan
istället för några miljoner som rimligtvis
skulle ha besökt detta Egypten i Centralasien. Få
länder kan stoltsera med städer som har en sådan
fantastisk historisk arkitektur som Uzbekistan. Khiva är
en liten stad, helt intakt med stadsmur, minareter, moskéer
och mosaik. Ingen modern bebyggelse alls innanför stadsmurarna.
Samarkand har de främsta byggnaderna. Det är lite
som att besöka ett Taj Mahal varenda dag, men utan
dess anstormning av folk. Mosaiken som ger färg åt
de karga, sandfärgade minareterna och moskéerna
är makalösa. Min personliga favorit är ändå
Bukhara. Det är stort nog för att inte bli ett
museum och välbevarat nog för att känna sig
som om man har lämnat detta århundrade.
Bukhara från minareten i Kalon
Landskapet
i Uzbekistan är mestadels ökenlikt och byarna
i de karga bergslandskapen fina. Bazarerna med sin enorma
mängd av olika slags meloner, frukter, nötter
och de dekorerade nanbröden är också någonting
som är trevligt att bryta av historieresan med. De
privata familjer som tar emot gäster i alla städer
gör boendet till en trevlig och integrerad del i resan.
Det är alltid hus med terrasser som blickar ut över
en innergård med fruktträd.
Nej,
det är inte mycket man hör om Uzbekistan som ändå
har varit en viktig genomfartsled i världhistorien.
Alexander den Store var här. Det var en viktig plats
på Sidenvägen. Många av de mest berömda
persiska vetenskapsmännen, poeterna och filosoferna
höll till här. Djingis Khan kom och skövlade
Samarkand. Timur Lenk byggde upp det igen och hade det som
bas för att ge sig ut på erövrartåg
till Moskva, Delhi, Bagdad innan han stupade på väg
till Beijing. Timur Lenks ättlingar kastades ut och
stack till Indien för att skapa Moguldynastin.
Uzbekisk skönhet
med långa, målade ögonbryn
Uzbekistan
kom senare att vara föremål för både
ryssarnas och britternas intresse i den fejd om området
mellan Delhi och Moskva som kallades för "The
Great game". Ryssen vann och Uzbekistans gränser
drogs för första gången 1924, då som
en del av Sovjetunionen. Mängder av tyskar, judar,
koreaner, greker, tatarer och flera andra turkgrupper deporterades
till området under 2:a världskriget. Många
har blivit kvar och är ett skäl till att
landet
idag är en salig blandning av folkgrupper.
Under
Sovjetunionen blev Uzbekistan världens största
bomullsexportör. Det är fortfarande den viktigaste
näringen och vägen för att slippa vara så
hårt beroende av bomullen är svår. De uzbekiska
floderna och Aralsjön är i det närmsta utarmade
på grund av den enormt vattenkrävande bomullsproduktionen.
Aralsjön är numer delat i två sjöar,
75% av vattnet har försvunnit och all fisk är
borta. För att bara nämna några problem
i en av världens största miljökatastrofer.
Den
uzbekista ekonomin är rejält misskött. Med
en eskalerande svartvaluta kan de ej konkurrera på
världsmarknaden med sitt bomull och sin siden. Bara
några få jättar som Sony, Samsung och Coca
Cola har vågat ge sig på den uzbekiska marknaden,
annars håller sig omvärlden borta. President
Karimov styr landet med hård hand och folk har ingen
vana att reagera trots att landet på alla sätt
gått bakåt ordentligt de sista tio åren.
Yttrandefrihet och andra demokratiska värderingar verkar
fortfarande långt borta.
De
för också en hård kamp i Uzbekistan för
att hitta sin egen identitet. Historieböcker skrivs
om och man försöker skapa en uzbekisk historia.
Leninstatyerna monteras ned och Timur Lenk tar hans plats.
Och han som regerade innan ordet uzbek ens var påtänkt!
Närheten till striderna i Afghanistan och Tadjikistan
har gjort sitt till identitetsklyvningen. Å ena sidan
försöker man skapa sin nya icke ryska nationalidentitet
med islam, men inte för mycket för de vill ju
inte ha in talibaniseringen i Uzbekistan. Det får
man säga att de lyckats någorlunda med. Uzbekistan
känns väldigt säkert att resa omkring i,
även om de många polisspärrarna är
nog så irriterande. Inte heller kan man bestämma
sig om man är asiatiskt eller europeiskt. Folk i Uzbekistan
har ju fått en "europeisk" uppväxt,
men ligger alldeles uppenbart i Asien. Det är en väldigt
svår balansgång de haft och har framför
sig.
Alla
dessa olika funderingar gjorde min egen resa så mycket
mer intressant. Lika lite som alla andra kom jag hem med
färdiga svar, men rikedomen på nya frågeställningar
är inte så illa det heller. För mig betyder
det mycket och är nog själva grunden till varför
jag reser så mycket.
Bild och text: Jörgen
Fredriksson,
skriven år 2001 efter besök i Uzbekistan
|
