Blogg & Restips
-
Konsthetta i öknen
Höstens resa gick till hjärtat av Asien, till länder som ligger längs den historiska Sidenvägen. Det är inte första, och jag hoppas inte heller den sista gången jag kommer till Centralasien, som nu trettio år efter uppbrottet från Sovjetunionen växer fram som en ny och dynamisk region. Länderna har blivit egna nationer, har hittat sin identitet och söker nya allianser för att ta ett avgörande steg mot globalisering.
Vi befinner oss i Nukus, huvudorten i den autonoma republiken Karakalpakstan i Uzbekistans nordvästligaste del. Området är tveklöst mest bekant för att vara hemtrakten för en av de värsta miljökatastroferna i modern tid. Aralsjön ligger några timmars färd härifrån. Savitskymuseet, som det egentligen heter, besökte vi på resans andra dag.
Hur överlever konsten i en tid av förtryck? Under sovjettiden skickas konstnärer trogna sin vision, till mentalsjukhus eller Gulag, ja de till och med avrättas. Deras svåra öden inspirerar den unge Igor Savitsky. Han låtsas köpa statligt godkänd konst men räddar istället 40 000 förbjudna verk och skapar ett museum i Uzbekistans öken, långt ifrån KGB:s vaksamma ögon. Själv är han en fattig konstnär men han lyckas hitta vägar för att låta samma myndighet som förbjuder konsten att betala för den! Savitsky samlar på sig en eklektisk blandning av rysk avantgardekonst. Men hans största upptäckt är en okänd skola av konstnärer som bosätter sig i Uzbekistan efter den ryska revolutionen 1917 och möter en unik kultur, lika exotisk för dem som Tahiti var för Gauguin. De utvecklar en häpnadsväckande originell stil som förenar europeisk modernism med hundraåriga österländska traditioner.
Tavlan är i det närmaste kvadratisk, målad i starka färger. Vår guide berättar att den är målad av pappan, han till höger i bilden. ”Hur vet du att han målade den” frågar en i gruppen. ”Därför att han är min pappa, och det är jag som är den nyfödda på filten.” Det blir tyst och sen ler vi allihopa. Det är svårt att överskatta hur mycket den här målningen betyder för henne. Konstnärens namn – Serekeev – återkommer på flera ställen och vi förstår att han är en av regionens mer produktiva och kända konstnärer. Stoltheten i att vara hans dotter och få visa upp pappas verk är påtaglig.
Besöket i Nukus är bara en av många höjdpunkter från resan i en region som bjuder på en oslagbar kombination av gammalt och nytt. Vi såg oss nästan mätta på det blå kaklet i Uzbekistan, andades bergsluft i Tadjikistan och Kirgizistan, samt upplevde en storstadsmetropol i kazakiska Almaty.
Från detta potpurri av länder, språk och berg- och ökenlandskap tar jag med mig härliga minnen från spännande upplevelser och fina möten. Nästa resa går den 16 april 2023.
Tommy Nilsson
Färdledare -
Följ med på marknad i Tbilisi
Georgiens huvudstad kan ibland upplevas som oorganiserad, ja till och med kaotiskt, eller kanske upprorisk och anarkistisk. Trots det, eller kanske just på grund av det, är Tbilisi ett av de mest unika resmålen i Europa.
Följ med vår färdledare Johnny Friskilä dit på ett spännande marknadsbesök. Den georgiska marknaden är en plats för umgänge och utbyte av meningar, åsikter samt en fest för sinnen och smakupplevelser. Johnny leder vår resa I skuggan av Kaukasus 14-30 september 2023.Läs hela inläggetDesertörerns är kanske inte det vanligaste namnet på en marknad. Men Tbilisi är ju ingen vanlig stad. Längs båda sidorna av floden Kura sprider den ut sig, Tbilisi, som betyder varm plats på georgiska. Och där, mitt i den georgiska huvudstaden vid järnvägsstationen ligger marknaden. Den fyller gator, portar och innegårdar och här hittar man allt från örter och ostar till tvättmedel i lösvikt. En äldre man säljer prylar från en svunnen sovjettid.
Det sägs att marknadsplatsen fick sitt namn från desertörerna i inbördskriget efter ryska revolutionen. Vem som deserterade har jag aldrig blivit riktig klok på, trots att jag har frågat. Min gissning är att det är de som för drygt ett sekel sedan kämpade för ett fritt och självständigt Georgien. De fick vänta 70 år.
En man står på gatan med två små kaniner. En i varje hand. De söta små kanske blir födelsedagspresenter till någon som kommer älska dem. Man kan ju hoppas, fast de hamnar nog snarare i någons gryta, och kryddblandningarna, svanetisaltet och khmeli suneli finns att köpa ett stenkast bort. En kvinna bär en påse med små apelsiner. De är i alla fall citrus av något slag. De doftar så gott, säger hon.
I de stora hallarna säljs torkad frukt, fisk, mejeriprodukter och kött. Spädgrisar ligger staplade. Enligt försäljaren slaktas de när är 6 kilo och kostar ungefär 300 kronor styck. Det ser brutalt ut... å andra sidan önskar jag att jag kunde stanna längre, att jag hade ett kök och en trädgård med plats att grilla.
Några hundra meter bort står klädstånden tätt. Där finns också garn, dansskor för traditionella georgiska danser och fejkade Dolce Gabbana-väskor, strumpor och underkläder. Köpare och säljare diskuterar, gestikulerar, priserna pressas. Det känns som att de som jobbar här även lever här. Har sitt sociala liv och sina nätverk just i denna lilla värld. Människor är glada, arga, människor har bråttom eller all tid i världen, timlönen är låg.
Försäljerskan Makvala, alltid glad och positiv. 1 lari, eller drygt 3 kronor för ett snöre torkat chili! Bild: Johnny Friskilä
Dagens projekt är att köpa garn till min mamma och lite vin till mig själv. Jag har tagit med mig några resenärer som också ville titta på garn. Vi har en ledig halvdag. Vi hittar garnet. Jag köper det jag ska, det vill säga lokalproducerat och naturfärgat. Samma gör några av mina resenärer. Sen spenderar vi en dryg timme till bland stånden. Några går med mig, andra går själva. Vi smakar på torkad frukt och provar vin som kostar 15 kronor litern. För tidigt på dagen för hembränt. Jag köper torkat chili på ett snöre, tre kronor kostar de, och ett halvkilo jordgubbar. Stora röda men inte så söta. Nåja, det var kanske inte den tiden på året.
Dags att lämna nu. Tid för vila och sedan middag. Kanske är den gjord på råvaror inköpta just här, på desertörernas marknad. Ett glas vin med utsikt över floden Kura, i Tbilisi som betyder varm plats.
Text: Johnny Friskilä, färdledare
Relaterade resor
-
Följ med på en intressant resa i gränslandet mellan öst och väst, från Kaukasus snöklädda toppar till ökenlandskapet vid Kaspiska havet. Vi reser genom tre länder tätt sammanflätade av gemensamma kulturarv.
-
Följ med till Georgien där vi låter det goda georgiska köket bli resans röda tråd. I tio dagar följer vi landets dramatiska landskap, provar på de regionala läckerheterna och lär oss av både husmödrar och proffs hur man lagar Georgiens paradrätter.
-
-
Marianne Rundström berättar om årets Litteraturtåg
Marianne Rundström, ciceron för resan Litterturtåget blickar tillbaka på förra årets resa och ser fram emot vårens nya resa som tar oss till Tällberg, Grythyttan och Dömle herrgård i Deje. Författarna möter upp längs vägen när vi färdas genom Dalarna, Bergslagen och Värmland med veterantåg.
Läs hela inlägget
Förra året rullade det allra första Litteratur-tåget norrut, genom Västerbotten-författarnas hembygder och hela vägen över norska gränsen till Narvik. Det blev en succéresa! Jag möter inte sällan resenärer som påminner om oförglömliga ögonblick med författare eller de svårslagna vyerna.
LapportenNu rullar vi snart igen och jag är så spänd på vad som detta år ska bli de där stunderna som för alltid etsar sig fast i minnet . Som när vi hoppade av tåget rakt ner på rälsen för att uppleva midnattssolen vid Polcirkeln, stod med våra isglas och drack vargtass i det undersköna Ishotellets bar och självklart åt vi pölsan i Torgny Lindgren-trakter. En fantastisk bonus ovanpå alla bjussiga författarmöten.
Karin Alfredsson, Henrik Berggren och Marianne på Ishotellet.I år reser vi genom trakter som till stora delar är min egen hemmaplan efter 25 år som journalist i Värmland. Platser och omgivningar jag alltid återvänder till, vyer jag aldrig tröttnar på och ska ett Litterturtåg gå genom Sverige är väl Sunne och Selma Lagerlöf land egentligen självskrivet. Det är som att litteraturens hjärta slår just här där Selma skrev sig berättelse om Gösta Berling som för alltid förändrade både hennes eget liv och det svenska litterära landskapet.
På Mårbacka får vi både guidad visning och berättarteater av Björn SöderbäckNär vi väl kommer till Sunne och Mårbacka får vi också ett exklusivt möte med skådespelaren Björn Söderbäck, en av grundarna till Västanåteatern dit människor från hela landet vallfärdar. För mig blir det ingen sommar utan ett besök i den magnifika Berättarladan som ofta, ofta spelar just Selma Lagerlöf i Leif Stinnerboms regi. Björn känner Selma Lagerlöf som sin egen hand och bjuder oss på en möjlighet att lära känna Gösta Berling ytterligare i en enmansföreställning. Den eftermiddagen längtar jag redan efter! Selmas betydelse för den svenska litteraturen går ju inte att överskatta. Hon blev också den allra första kvinnliga Nobelpristagaren 1909 och har kanske mer än någon annan, inspirerat svenska författare. När vi väl kommer till Sunne har vi redan träffat den folkkära Helena von Zweigbergk och även Björn Wiman, som båda använder sina egna liv i sina böcker. Björns senast bok , I en sal på lasarettet handlar om hans mamma som fick tuberkulos som barn med högaktuella paralleller till de pandemitider vi just genomlevt.
Helena von Zweigbergk
Dom bägge träffar ni på resans första stopp i Tällberg som i mitt medvetande har en av Sveriges absolut vackraste utsikter. Jag är glad att vi får lite tid att ströva runt där. Visste ni förresten att det är Sveriges äldsta bokförlag som, tillsammans med Världens Resor, arrangerar vår resa? Nyligen firade Norstedts förlag 200-årsjubileum storstilat på Stockholms stadshus och nog kände jag mig lite som kusinen från landet när den magnifika desserten faktiskt dirigerades in med sina stämningsgsfulla facklor i Gyllene salen. Det var precis samma känsla som jag minns att jag fick när jag första gången besökte Grythyttan, som ju är vårt andra stopp. En parad av servitörer som på given signal simultant lyfte på dom skimrande kuporna som gömde varmrätten. Det blir en resa som också med all säkerhet kommer att ge stora gastronomiska upplevelser! Författaren och folkbildaren Maja Hagerman, som vi träffar i Grythyttan känns precis rätt i denna historiska miljö. Hennes senaste bok handlar om helgon, skallmätare och hotet mot demokratin.
Grythyttans gästgivaregårdDen tredje övernattningen sker också i en historiskt rik miljö. Dom många ståtliga herrgårdarna i Värmland minner om tider som var. Nu är ju i stort sett alla bruk nedlagda men herrgårdarna lever sitt eget, nya liv och Dömle herrgård är en sån plats. Det är nog tur att det är inlagt möjligheter att röra sig i programmet för här väntar också en tre-rättersmiddag som väcker stora förhoppningar. Här möter vi också Annelie Jordahl, vars senaste mycket underhållande skröna om Björnjägarens otämjda döttrar Augustnominerades.
Dömle herrgårdEn sällsynt innehållsrik resa avslutas i Karlstad där Lars Lerins museum Sandgrund nu alltid är fullbokat. När jag bodde i Karlstad gick jag på Sandgrund och dansade och rynkade nog först på näsan när det skulle omvandlas till museum men oj, så fel jag hade! Lars Lerins fantastiska måleri kan jag inte se mig mätt på och dessutom byts utställningarna väldigt ofta. Jag blir alltid överraskad och vem vet, inte omöjligt att vi möter Lars Lerin själv i sitt andra hem.
Lars LerinJag kan knappt bärga mig! Årets tåg är verkligen en resa Extra allt. Ett littertaurtåg, ett kulturtåg och en kulinarisk resa där varje stop med sina möten är värd en egen utfärd. Ändå har jag inte sagt ett ord om hur otroligt trevligt vi hade ombord under luncher och annan samvaro.
Nu börjar jag räkna ner!
Marianne Rundström, ciceron för resan Litteraturtåget 2023Relaterade resor
-
Typ av resa
- Norstedts
- Tågresor
-
-
Med tåg genom Japan
Hösten 2022 gick premiärturen av resan Tåg genom Japan av stapeln. Följ med vår färdledare Vincent Rodin och hans grupp på resan från norr till söder, den största geografiska resa Världens Resor gjort genom Japan någonsin.
Läs hela inlägget
Tåget rullar in till stationen på minuten. När dörrarna öppnas väller den kyliga luften in i vagnen och påminner om att det är helt andra breddgrader än under gårdagen i Tokyo. Vi är på Japans nordligaste ö Hokkaido. Ön som dels är känd för sin pudersnö under vintermånaderna, men framför allt för att vara hemvisten för den japanska ursprungsbefolkningen Ainu. På lite drygt tre veckor kommer vi att resa 260 mil från staden Hakodate här i norr, till Kagoshima i söder. En resväg lika lång som avståndet mellan Stockholm och Rom.
Vi rör oss nästan dagligen mellan nya platser. Knappt har vi hunnit packa upp förrän vi ska packa ner. Vi lämnar havsbris, fiskmarknader och svala kvällar bakom oss i Hakodate och tuffar vidare ner mot varma havsbad med utsikt över horisonten.
Furofushi onsen är ett av Japans kanske kändaste badhus-hotell. Det något speciella namnet betyder bokstavligen ”inte åldras, inte dö” på japanska, vilket antyder att det är en slags helig graal i form av ett badhus. Efter att ha tagit del av mineralrikt badvatten från bergen och komplimanger för hur väl vi passar i våra enklare kimonos är det återigen dags att röra sig vidare. Några år yngre och vid god vigör. Och om någon av resenärerna tvivlade på inrättningens föryngrande egenskaper var dessa som bortblåsta när hotellets något äldre fanbärare ihärdigt sprang efter vår buss med hotellflaggan i högsta hugg för att säga adjö.
Ett par tågstopp senare är vi i Tokyo. Världens folkrikaste metropol med omkring 40 miljoner invånare. Vid ankomst går pulsen upp i samma stund som vi kliver av tåget. Havsutsikten har ersatts av ett hav av människor. Vi befinner oss på världens kanske mest trafikerade tågstation Shinjuku där nära 4 miljoner människor passerar varje dag. Och medan vi rör oss i grupp mellan kostymklädda japaner och avantgardeklädda ungdomar undrar jag inte om tågstationer som dessa är en del av upplevelsen med Japan. För trots att vimlet kan verka både stressigt och överväldigande till en början förbytts detta när man samtidigt ser hur vördnadsfullt människor beter sig i förhållande till varandra.
Man låter bland annat folk gå av tågen innan man kliver på, pratar inte högt inne i vagnen och står dessutom prydligt uppradade på ena sidan i rulltrappan. En enorm respekt för både regler och sina medmänniskor, helt enkelt. Som en omedveten hyllning till allt detta, och oss själva (vi tog oss faktiskt igenom världens mest trafikerade station med bravur) firar vi dagen efter med att äta en gemensam lunch i det pulserande området Harajuku. Och på just denna restaurang lagar vi maten själva.
Efter en kortare genomgång av dagens lunch som är en japansk pannkaka vars anor sträcker sig tillbaka till 1500-talets buddistiska ceremonier, vispar vi om i smeterna och drar igång elden under stekborden. Tankarna förs snabbt till känslan av ett asiatiskt kök i samma stund som rummet fylls av dofter av grönsaker, ägg, kött och skaldjur. Och knappt hinner berättelsen om den buddistiska ceremonipannakan sjunka in förrän vi återigen hoppar på tåget och rör oss söderut med Shinkansen mot Kyoto. En stor del av vårt besök kommer att handla om buddistiska tempel och shintohelgedomar. Och under vår vistelse besöker vi dels de traditionella Geishakvarteren och några av de över 2000 tempel och helgedomar som finns i staden.
Miyako, Heian-kyo, eller Kyoto som staden numera är känd som, var Japans huvudstad mellan 794 – 1868. Under de första århundradena blomstrade det kulturella livet i staden, och både poesin och litteraturen flödade. Världens första roman, Berättelsen om Genji, skrevs som ett resultat av just detta. Och medan vi promenerar förbi traditionella trähus där det serveras japanska teer med matchasmak och gröna blad, sitter affischer med Genji uppsatta som en påminnelse att världens äldsta casanova och romantiker än i dag är lika aktuell som då.
Efter två dagar lämnar vi shinto och buddhism bakom oss i Kyoto och ger oss ut mot den japanska landsbygden. Utanför tågfönstret vittnar omgivningen stundtals om ett fenomen vi också ser i Sverige. Tomma skolbyggnader, övergivna hus och vägar som vuxit igen. Avbefolkningen är en stor utmaning även i Japan, och det är därför inte särskilt förvånande att människor som bor här försöker komma på egna lösningar för att hålla sina samhällen vid liv.
Byn av fågelskrämmor är ett exempel på detta där en av invånarna, Ayano Tsukimi, dekorerat hela samhället med hemmagjorda fågelskrämmor i mänsklig storlek. Genom detta initiativ har hon lyckats rikta inte bara det inhemska strålkastarljuset mot sin födelseort, utan också det internationella. När vi träffar henne frågar jag lite skämtsamt hur det ser ut med invånarantalet nu när hela staden är fylld med fågelskrämmor. - Kom ihåg att det är fågelskrämmor, inte människor säger hon med ett leende.
Fågelskrämmorna som är utplacerade i busskurer och byggnader börjar mer och mer se ut som människor när skuggorna döljer deras konturer, och vår chaufför säger att det är dags att åka vidare innan det blir för mörkt. Medan vi åker uppåt i dalen hör man hur trädgrenar stryker taket på bussen, och efter en kort resväg stannar vi för kvällen. Det blir alldeles tyst uppe bland bergen i den japanska Iyadalen. -Ni femton är de enda som är här uppe just nu, säger han.
Han har kört sträckan upp till de nyrenoverade stugorna otaliga gånger. Och det märks. Inte enbart för att han med vana händer tagit oss upp längst med smala vägar som ur en Indiana Jones-film. Utan framför allt för att han i samma veva som vi stannar tittar ner i telefonen medan resten av oss inte kan släppa blickarna från den storslagna naturen bredvid oss. Och medan vindarna sakta men säkert för de låga skymningsmolnen över daltopparna påminner de om vår egen resa genom landskapen. Vi är just nu omkring halvvägs in på tågresan genom hela Japan.
En av höjdpunkterna med resan ”Med tåg genom Japan” är den stora variationen mellan platserna vi besöker. För vem kan annars vakna upp på morgonen bland dimmiga berg för att på bara några timmar promenera längs med avenyer av palmer som dansar i kvällsvärmen? Den stora tågresan är inte bara en resa genom tid och rum, utan också en resa mellan otroliga kontraster.
När palmerna vinkat oss adjö i nästa stad Kochi har vi upplevt den lokala marknaden, botaniska trädgårdar och spontana möten med festivaldeltagare i färggranna kläder. Vi har nu resans längsta tågfärd framför oss. Men, som ni kanske känner till, är det japanska snabbtåget Shinkansen en resa i bekvämlighetens tecken. En sträcka på några timmar blir därför inte särskilt utmanande eftersom vi har gott om benutrymme i bekväma säten. Vi lutar oss därför bara tillbaka och njuter av att färdas i omkring 280 km/h förbi upplysta städer och vackra landskap.
När vi anländer till Kagoshima har tåget tagit oss till resans sydligaste punkt. I Japan är denna stad mer eller mindre synonym med Sakurajima. En av många aktiva vulkaner i Japan. Dagen efter vår ankomst befinner vi oss därför på en båt på väg ut till denna vulkan-ö. I luften doftar havsbris, svavel och en hel del spännig. För det är inte varje dag man får chansen att åka ut till en vulkan som bara månader tidigare hade ett mindre utbrott.
Mindre naturkatastrofer hör till vanligheten i Japan, och det beror på att landet är placerat nära gränsen till flera tektoniska kontinentalplattor. När vi anländer till vårt nästa resmål och staden Hitoyoshi kan man redan vid hotellets intilliggande helgedom se vad naturkatastrofer kan orsaka. Staden drabbades nämligen 2020 av enorma skyfall vilket ledde till onormalt höga vattennivåer som lade byggnader och vägar under stora vattenmassor. På en av bjälkarna vid helgedomen intill hotellet är ett streck markerat i huvudhöjd. Det var nämligen dit som vattennivån nådde när det var som värst.
På två år finns inga spår kvar av detta. Invånarna har återuppbyggt sitt samhälle och renoverat noggrant för att vara förbereda om detta sker igen. Det är viktigt att poängtera att japanerna är något av experter på säkerhet eftersom de har varit tvungna att anpassa sig till sin omgivning. Det är därför väldigt tryggt i Japan trots att naturens krafter oftare gör sig påminda än i Sverige.
När vi närmar oss resans sista destination Osaka, som också är Japans andra största stad, är det omöjligt att inte dra paralleller till relationen mellan Göteborg och Stockholm. Osakaborna kan många gånger tycka att Tokyoborna är lite väl fina i kanten, och de har ingenting emot att själva anklagas för att ha lite väl vassa tungor. Göteborgshumorn med de snabba replikerna och vitsar har nämligen många likheter med den rappa humorn i Osaka. Det är därför inte så konstigt att komikereliten inom populärkulturen i synnerhet kommer från området omkring Kansai i vilket Osaka ligger.
Osaka sticker också ut på helt andra sätt. Bokstavligen talat. Här finns nämligen Japans högsta skyskrapa med sina 300 meter. Som ett farväl till Japan åker vi den sista dagen upp till observatoriet för att blicka ut över megastaden genom panoramafönster. Väl uppe med blickarna ut över en stad som inte tycks ta slut vid horisonten blir det samtidigt slående uppenbart. För trots att vi rest över halva jordklotet genom hela Japan har vi ännu en hel värld kvar att uppleva. Och vart den resan bär av hjälper vi här på Världens Resor mer än gärna till med att planera.
Vincent Rodin
Färdledare -
Hanami och mankai i vackra Tohoku.
Hanami, Mankai och Tohoku, tre japanska ord med stor innebörd men vad betyder de?
Vår färdledare Lars Arvidsson har lett över 100 resor i Japan sedan 2004 och här berättar han om den magiska körsbärsblomningen och presenterar en mycket fin resa till den vackra, spännande och relativt okända norra delen av Japans huvudö Honshu. Hit reser vi i slutet av april då alla körsbärsträden blommar som mest.Läs hela inläggetAtt körsbärsblomningen är en stor och viktig händelse för alla japaner är känt sedan länge. Redan på 700-talet då Nara var huvudstad i Japan började man fira den vackra blomningen, men då var det plommonträdens blommor man hyllade. Från 800-talet då Kyoto blev kejserlig huvudstad svängde trenden och då blev det körsbärsträdens blommor som man istället firade, och så är det än idag.
I Japan finns träden precis överallt, både planterade och växande vilt. Japanerna firar genom att tillsammans med vänner, familj eller arbetskollegor sätta sig på presenningar under träden. Med sig har man stora mängder mat och dryck och en och en annan karaokemaskin för att fira blomningen. Det kallas Hanami – att titta på blommorna.
I de allra största parkerna kan upp till 100000 personer samlas under träden och fira om det är perfekta förhållanden.
Detta med körsbärsblomningen är så pass viktig för japanerna att det under århundraden skrivits hyllkilometrar av poesi, prosa och musik om detta fenomen som inte bara är en vacker period då våren hyllas. Blommorna och blomningen i sig representerar också livet självt; födseln, livet som blommar ut, och slutligen döden illustrerat av bladen som ramlar av träden och virvlar bort i vinden.
Ett annat modernt fenomen som visar hur viktigt detta är för japanerna är att under denna period har man tillsammans med den vanliga väderrapporten på TV även blomningsrapporten som berättar var i landet det är Mankai just då, alltså den dagen eller dagarna då blommorna är som mest utslagna.
Mankai
Ända sedan starten av Världens Resor har vi årligen arrangerat resor till Japan under denna period där vi bland annat besöker Kyoto och flera platser i centrala Japan.
För att kunna sträcka ut säsongen och erbjuda resor till fler fina platser satte jag på mig tänkarmössan för att skapa en ny resa till någon annan region i Japan och snabbt föll det självklara valet på Tohoku som är namnet på hela norra delen av huvudön Honshu.
Tohoku är en mycket spännande och vacker men för utländska turister en relativt okänd och sällan besökt del av Japan, men det är en riktig pärla.Vi har arrangerat flera härliga körsbärsblomsresor dit innan en viss pandemi satte stopp, men nu när pandemin äntligen släppt sitt grepp så är det självklart att vi tänker resa till Tohoku i vår och jag kan utlova en fullmatad resa som jag själv kommer att färdleda i april.
Vi börjar och slutar resan i Tokyo, och med snabbtåget Shinkansen färdas vi runt i Tohoku, bland mycket annat besöker vi OS-staden Nagano, åker en runda i de norra alperna bland toppar på 3000 meter och en bussfärd i ett snödjup på upp till 20 meter. Vi hälsar på de välkända snöaporna som badar i heta källor och själva badar vi i heta källor ute på en klippa i Japanska Havet i norra Tohoku.
Vi äter hundratals skålar med nudlar i staden Morioka och toppar med den stora körsbärsblomsfestivalen i den gamla samurajstaden Hirosaki med sin borg omgiven av 2600 körsbärsträd.
Låter det spännande och härligt? Ja det är ingenting mot vad det är i verkligheten, så tveka inte utan häng med mig på en spännande och vacker resa till Tohoku i april. Klicka på denna länk så ser du resplan och annan övrig information:
Lars Arvidsson
Färdledare och reseproducent.Relaterade resor
-
En vårresa till norra Japan där vi gör en spektakulär färd i Japanska alperna, träffar badande apor, badar själva i heta källor och njuter av vackra körsbärsträd. Vi börjar och avslutar resan i världens största stad Tokyo.
-
-
Centralamerika – En magisk färgpalett
Fyra länder – Panama, Costa Rica, Guatemala och Belize – på tre veckor i en del av världen som en gång ständigt var på våra löpsedlar, men som nu får betydligt mindre uppmärksamhet i medierna. Intensivt naturligtvis och det är ju också meningen.
Det är orättvist förstås att det inte skrivs så mycket längre, för Centralamerika är så intressant och varje land har sin egen karaktär och sin egen puls. Första gången jag kom hit var 1988 och då besökte jag även Nicaragua och Mexiko. Nio månader tog det mig att med ryggsäck försöka förstå kulturen, historian, människorna och naturen.Läs hela inläggetRedan då föll jag för variationerna, människorna och kontrasterna. Så mycket på så liten yta. Sedan har jag återvänt gång efter gång – som journalist, som författare och nu senast i oktober 2022 som färdledare - och det som en gång var en nyfiken förälskelse har övergått i en djup och livslång kärlek.
Det ger en känsla av svindel att betrakta Panamakanalen och de fartyg som ligger där och väntar på sin tur att slussas mellan Atlanten och Stilla havet. Både för det fantastiska i att man överhuvudtaget lyckades att ha kanalen färdig 1914 och det faktum att de största containerfartygen som passerar de nya utvidgade slussarna kan ta upp till 12000 containrar. När jag står där och ser människan, tekniken och naturen samverka i en slags fulländad symbios kan jag inte låta bli att fundera över innehållet i alla dessa containrar. Måste vi verkligen transportera så mycket gods? Behöver vi allt detta?
Mäktigt är det, men också en upplevelse som får de existentiella tankarna att flöda. Vad gör vi människor här på jorden? Det vet jag förstås inte, men att vara nyfiken är en bra början. Panama är en mötesplats på många vis. Som ett av de viktigaste naven för världshandeln och som en plats där ursprungskulturer har att samexistera med såväl sin historia som turister och den moderna statens lagar och hetsiga tempo.
En dag skiljer det mellan bilderna. Eller en natt om man så vill. Panamakanalens modernitet. Emberáfolket och ursprunget. Båda existerar i Panama. Här och nu. Ett par timmars bussresa och så en timme med motordriven kanot. Större är inte avståndet.
Grönskan är monumental. Visst ser man spår efter människor här och där. Några kor betar, ett enkelt hus, men framförallt är det vildmark. Ett annat land i samma land.
Han som står längst fram i kanoten känns tidlös. Ett sekel tillbaka stod han där också. Till synes orubblig. Spanar efter grund. Framme i byn väntar resten av invånarna. Med berättelser om hur man lever. Med musik och dans. Med grillad fisk fångad i floden. Och så några ord om den oundvikliga krocken, eller mötet, som bland annat innebär att barnen i skolan här ute i regnskogen tvingas ha samma skoluniformer som eleverna inne i staden. Det som tycks stilla och evigt är i själva verket ett pågående möte mellan det som är och det som var. Ett möte som det är omöjligt att veta hur det kommer att sluta. Eller… Slutar gör det nog aldrig och jag undrar vad för verklighet som möter mig om jag återvänder om tio år. Står han kvar då? Mannen i kanoten…
Bananer, bananer och ännu fler bananer. Visserligen i kombination med en växande ananasexport, men fortfarande är bananernas betydelse för Costa Ricas ekonomi stor. Liksom elektroniken. Och turismen.
Första gången jag kom till Centralamerika var det krig i flera av länderna. Inte i Costa Rica dock. 1949 avskaffade man sin armé efter ett blodigt inbördeskrig och sedan dess råder lugn och en helt annan ekonomisk utveckling än i de stater där man slogs av olika anledningar. Istället spelade landet en viktig roll i fredsförhandlingarna i regionen och president Oscar Arias tilldelades Nobels fredspris 1987 för sin medling i konflikten i Nicaragua. Att jag skriver om det här är för att det har så stor betydelse när man besöker Costa Rica idag. Tack vare freden har man kunnat satsa på naturen och nationalparkerna. Tack vare freden kan jag glida runt i en båt i Tortugeros nationalpark på den karibiska sidan och hänföras av sengångare, krokodiler, sköldpaddor, ödlor och alla möjliga fåglar. Ja, jag är freden tacksam och det är alldeles säkert de allra flesta av Costa Ricas invånare också.
Högt däruppe sitter tukanen och jag kan inte sluta titta. Risken för nackspärr är påtaglig, men den är så vacker. Jag minns en annan gång på en annan resa. Stranden i Cahuita på den karibiska kusten. Svalor hela dagen. På väg norrut. Tusentals. Miljoner? Inte så märkvärdigt i sig kanske med tanke på allt fantastiskt man ser, men jag har dem hemma på min innergård. Ett 20-tal varje år. Då kände jag hur allt hör ihop. Hur beroende vi är av varandra och då – givetvis – inte bara vi människor utan allt som ryms i vår natur. Det är svårt att skriva om naturupplevelser. Svårt att hitta de adjektiv som fångar upplevelsen av de nykläckta sköldpaddeungarna på väg ner i Atlanten från stranden i Tortugero. Svårt att hitta ord som gör rättvisa åt känslan när man får syn på några spindelapor som förflyttar sig mellan träden. Jag tycker det kräver fysisk närvaro för att man riktigt ska förstå och i Costa Rica är det så mycket hela tiden och det alldeles oavsett om man vandrar på hängbroarna vid Arenalvulkanen, ger sig in i Cahuitas nationalpark eller spanar efter capuchinapor i Tortugero.
Soluppgång i Tikal. Strax efter fyra ger vi oss iväg från hotellet. Fortfarande mörkt. Varje vandrare har en ficklampa. Tyst så vi kan lyssna till nattdjungelns alla ljud. Silhuetter av pyramider. Omgivna av historiens vingslag på ett sätt som jag inte tror jag upplevt någon annanstans. Så småningom vrålapor. Det går inte att beskriva hur de låter. Man måste helt enkelt höra dem själv och innan man vet vad det är, tror man definitivt det är något avsevärt större.
När vi en så där trekvart senare tar oss uppför trapporna på baksidan av pyramid fyra är inte mörkret lika ogenomträngligt längre. Vi slår oss ner med blicken riktad österut fyllda av förväntan. Kommer vi att få se solen gå upp eller komma molnen att dölja det sällsamma skådespel vi hoppas på. Jag känner av det förflutna. Den mayakultur som är anledningen till att vi sitter här och hoppas. Ett imperium som gick under innan spanjorerna dök upp. En högkultur att lära av. Så ser vi den första aningen av soluppgången. En strimma ljus. Långsamt stiger solen upp och möter oss där vi sitter, högt uppe på en pyramid i Tikal. Nu är det inte så att jag frågar, men jag är övertygad om att alla i gruppen bär med sig ett inre leende när vi återvänder till hotellet för frukost innan nästa tur. Det är gryning i Tikal och livet tycks mig vackrare än någonsin.
En annan gryning. Nu sitter jag på trappan och väntar på att frukostmatsalen ska öppna på Mayan Inn, hotellet i staden Chichicastenango som ligger vacker belägen bland kullarna på det guatemalanska höglandet. Jag skulle säga att det här är mitt favorithotell med sina storslagna rum och den brasa som tänds i eldstaden om kvällen om man så önskar. För det blir en smula kyligt om kvällen när solen gått ner och handeln borta på marknadsplatsen övergått i stillsamma måltider för somliga och hemfärd till byarna runt omkring för andra.
En gång besökte Evert Taube hotellet, men det är inte det utan dess läge, mitt i den levande mayakulturen som gör det så speciellt. Kanske ter det sig lite märkligt att tala om levande mayakultur till en bild av kyrkogården, men så här i gryningen är den en fantastisk syn. Färgerna och variationen som vittnar om en kultur som visserligen har somligt gemensamt med vår egen, men kanske än mer som skiljer. Och jag tycker det säger så mycket om Guatemala. Det vackra och det fula existerar sida vid sida. Livet och döden. Färgerna – just det, färgerna igen - och den storslagna kulturen tillsammans med fattigdomen och ärren från det inbördeskrig som egentligen var ett folkmord och kanske det värsta i hela Latinamerikas historia.
Marknaden i Chichicastenango utgör ett aldrig sinande flöde av människor. Torsdag och söndag är de stora dagarna. Ibland sätter jag mig på trappan till en av de två vackra kyrkor som inramar marknadsplatsen och bara tittar på det som pågår. En blandning av religion, mayakultur och kommers. När jag suttit en stund brukar det alltid dyka upp en skoputsarpojke eller två. Med stor sannolikhet heter han Tomas efter stadens skyddshelgon. Så pratar vi en stund. Allt medan livet fortsätter och somliga tjänar lite pengar på de varor de har med sig, medan andra hamnar i rännstenen efter att ha hällt i sig den dåliga spriten alldeles för fort.
Inne i kyrkan upplever jag blandningen av det katolska och mayatraditionerna. Prästen och schamanen, sida vid sida. En slags fredlig samexistens som saknas på andra håll. Jag tycker det är vackert att se och på kullarna runt omkring finns flera platser dit man kan gå och få sin problem lösta med hjälp av en man eller kvinna som tar hjälp av båda traditionerna för att hela och hjälpa. På grönsaksmarknaden ser jag ett överflöd av frukt och grönsaker som får mig att fundera över varför det överhuvudtaget finns fattigdom i Guatemala. Däremellan traskar jag mellan stånden i en färgprakt som är överväldigande.
Alla resor har ett slut och efter alla upplevelser i Panama, Costa Rica och Guatemala känns det skönt att bromsa in i Belize och tänka igenom vad jag varit med om innan flyget hem till Sverige. Belize hette ju Brittiska Honduras en gång och fortfarande är det Kung Charles som är landets statsöverhuvud och den brittiska armén som garanterar landets suveränitet. Med 400 000 invånare och stort som Värmland gör man annars inte så mycket väsen av sig.
Men det är behagligt att vara här. Särskilt på ön Caye Caulker som man når efter en knapp timmes båtresa från Belize city som inte alls är landets huvudstad vilket man annars skulle kunna tro. Belmopan heter huvudstan och det är en oansenlig sådan som inte rymmer så mycket mer att berätta om än just regeringsbyggnaderna. Solen och snorklandet. Ja, här på Caye Caulker är faktiskt snorklandet bland det bästa i världen och bara det ett skäl så gott som något att bege sig hit. Mest vandrar jag omkring på de obelagda gatorna. Tar en kaffe och njuter av den kultur som andas reggae. Går ut på bryggan vid hotellet och tar mig ett dopp i det sköna vattnet. Slår mig ner bland turister, pelikaner och rockor som letar sig ända in till strandkanten och betraktar en solnedgång som innehåller precis samma sol som den som går upp i Tikal.
Det är dags för hemresa och som alltid är det med en blandning av lättnad och vemod jag packar ryggsäcken en sista gång. Jag vill hem och jag vill vara kvar.
Vad jag alldeles säkert vet – ja, åtminstone nästan – är att jag kommer att återvända.
Det vore snudd på ohederligt att inte nämna Antigua när jag berättar om Centralamerika. Guatemalas gamla huvudstad och vad jag ibland kallar mitt andra hem.
Jag brukar säga att Antigua är världens vackraste stad, men det är förstås oväsentligt. Vacker är den och det kan gott räcka. Som här på bilden. Gatan som är den mest kända och som börjar vid Mercederskyrkan och slutar vid torget framför katedralen. En frilagd Aguavulkan. Byter jag position kan jag betrakta en fortfarande aktiv Fuegovulkan och röken som stiger från kratern. På Dona Luisas café några kvarter bort skrev jag de allra första artiklar som jag fick publicerade och vänder jag om och går åt ett annat håll, finns Fernandos café där grunden till min bok ”Guatemala – Efter kriget, innan freden” lades. Ja, det hade inte känts bra att låta bli att nämna Antigua. Nu har jag gjort det och friden lägger sig åter i mitt sinne där jag sitter hemma i Sverige, ser snön falla och saknar det Centralamerika som jag aldrig tycks få nog av.
Stefan Strömberg, författare och färdledareRelaterade resor
-
En resa till det politiskt och historiskt intressanta Panama, till Costa Ricas överflöd av djur och fina naturupplevelser, vidare till Guatemala för att ta del av mayakulturernas arv och med avslut vid havet i Belize.
-
