Blogg & Restips

  • Textil och minnesvärda möten i Japan

    Vår duktiga färdledare Kristina Watanabe har lett ett antal textilresor i Japan vid det här laget. Här får vi ta del av några av höjdpunkterna på hennes senaste resa i november 2019.

    I ett litet ikat-väveri står vi och färgar garn. Vi doppar garnet i stora lerkar som är nedsänkta i marken. Rummet är fyllt av indigodoft. När vi färgat vår garnhärva får vi prova på att väva ikat, eller kasuri, som det heter på japanska. Vi befinner oss i Kurume, kasuri-teknikens vagga. Kasuri upptäcktes 1799 av Den Inue, en flicka som då bara var 12 år gammal. 

    Det är svårt att föreställa sig att de tiotal svenskarna landat i Japan bara några timmar tidigare. Tröttheten efter den långa resan och en tidsskillnad på åtta timmar är ersatt av iver och entusiasm. 

    Välkomstlunchen ger oss ytterligare ett smakprov på elegans. I Japan kan allt bli till konst, bara det görs med tillräcklig elegans och finess. Maten är en fröjd för både ögat, gommen och magen. 



    På eftermiddagen får vi se hur över 100 år gamla elektriska vävmaskiner arbetar. Visste ni förresten att Toyota tillverkade vävmaskiner innan de tillverkade bilar? Vi fick se en 120 år gammal Toyota i bruk. Vävmästaren säger att hans största bekymmer är att få till reservdelar, eftersom han måste tillverka dem för egen hand. 

    Vi tittar även in i en vävstuga där det vävs kasuri för hand med full precision. Innan vi avslutar första dagen på resan så kastar vi oss över tygboden. 

    Vår resa går vidare till Kyoto. En sådan skatt. Vi besöker trädgårdar och tempel och överröses av inspiration och intryck. På smala bakgator och i trånga gränder letar vi upp grossister och specialbutiker. Vi hittar handgjort papper, penslar och antika tyger. I en shoppingarkad leder en smal och obetydlig, nästintill osynlig, gränd oss till en liten bakgård men en sagolik trädgård och en liten, liten stuga. Här säljs nålar, synålar och knappnålar. 

    Från Kyoto gör vi en avstickare med det snabba och smidiga shinkansentåget till Arimatsu utanför Nagoya. Arimatsu är känt för sin fantastiska shibori, eller knytbatik, som används till att sy kimono. Men den långa traditionen har även gett upphov till annan konst. Här är ett exempel på hur en känd målning från Nagoyas borg återskapats i shibori-batik. Efter att vi själva fått prova tekniken strosar vi runt på gatorna i det ganska sömniga, men pittoreska Arimatsu. Dag efter dag fylls med kulturella intryck, workshops och inte att förglömma, den fantastiska maten som är ett kapitel för sig. Vart vi än kommer blir vi väl emottagna. Vi passerar böljande landskap, besöker museer, får vara med om en teceremoni och blir hänförda av Fujibergets mäktiga skepnad. 

    När vi inte längre tror att någonting kan överträffa det vi varit med om kliver vi in hemma hos paret Hagiwara. 

    Hisako och Takashi Hagiwara är konstnärer båda två. Hisako arbetar i sashiko och har sytt alla kläder paret bär samt textilierna i deras hem. Takashi målar i olja och akvarell och han klär korgar med papper som han sedan dekorerar. 



    Deras hem är som en saga. Vi blir välkomnade med öppna armar och får tillbringa en hela dag där, sittandes i små grupper och broderar. Mellan småprat och klingande skratt blir vi serverade hemlagad makrobiotisk mat. Paret har bjudit in vänner som alla är både hjälpsamma och nyfikna på Sverige och på oss.



    Lätt berusade på broderi beger vi oss sedan till Tokyo som blir vår sista destination på resan. I ett myller av människor i denna jättestad upptäcker vi snart att textil och hantverk lever vidare även här och är närvarande i vardagen i allra högsta grad.

    Text och bild: Kristina Watanabe

  • Konsttriennalen i Echigo Tsumari 2021

    Jörgen Fredriksson besöker världens största konsttriennal som bara blir bättre och bättre för varje gång. Flera hundra konstprojekt av Maria Abramovic, Christian Boltanski, Yayoi Kusama och många fler finns utspridda bland terrassodlingarn och skogsdungar, i tempel och helgedomar, i gamla fina trähushus och övergivna gamla lagerlokaler. På flera håll i Japan har det vuxit fram en tradition att låta framstående arkitekter och konstnärer komma till landsbygden för att ta vara på flera hundra år gamla rivningsobjekt och det var här i Echigo Tsumari det började år 2000. 2021 ska Jörgen och Världens Resor dit igen. Följ med!

    Läs hela inlägget

    Sedan år 2000 har ett 760 kvadratkilometer stort område som kallas Echigo Tsumari drivit ett enormt konstprojekt som medel mot utbredd avfolkning. Alla konstverken uppförs på bybornas mark och redan från starten har man jobbat enligt tesen att verken måste interagera med den lokala befolkningens vilja. Öppenhet och passion på bägge sidor är a och o. Engagemanget att rädda området från total avfolkning tog verkligen fart efter den stora Chuetsu-jordbävningen 2004 och de efterföljande årens enorma snömängder. Echigo Tsumari är ett av världens snörikaste områden och det är inte ovanligt med 6 - 7 meters snö om vintrarna. 

    Det började som ett småskaligt projekt men nu inför den sjunde triennalen 2021 väntar man sig uppemot en miljon besökare till området. Det har verkligen bidragit till att området kommit till liv igen och att det är samstämmighet mellan konstnärer och bybor märks på den enormt goda stämningen man möts av överallt. Triennalen sägs vara världens största rent geografiskt med flera hundra konstprojekt utspridda bland terrassodlingarna och skogsdungar, i tempel och helgedomar, i gamla fina trähushus och övergivna gamla lagerlokaler. På flera håll i Japan har det vuxit fram en tradition att låta framstående arkitekter och konstnärer komma till landsbygden för att ta vara på flera hundra år gamla rivningsobjekt.

    Vid varje triennal presenteras närmare 100 nya verk som läggs till de som redan finns på plats. Här finns konst av många stora världsnamn som Yayoi Kusama, Christian Boltanski, Chiharu Shiota, Ann Hamilton, Jaume Plensa, Anthony Gormley, Cai Guo-qiang och Lee Bul för att bara nämna några. 

    De två mest älskade konstverken är skapade av barnboksförfattare; Museum of Picture Book Art där konstnärerna Hachi och Seizo Tashima låtit göra hela skolan till ett slags seriealbum av målad drivved och där skolans tre kvarvarande elever när skolan stängde får liv i alla de olika rummen på ett oerhört färgglatt och inspirerande sätt. En annan uppmuntrande upplevelse är den taiwanesiska barnboksförfattaren Jimmy Liaos tågstationer som pyntats i samma stil som hans böcker. Oerhört uppskattat och har nu nästan nått kultstatus i området. 

     

    I flera av husen/konstverken går det dessutom att bo. Maria Abramovics Dream House, Det strimlade huset som Tokyos Skulpturuniversitet ommodellerat och James Turrells House of Light som vi bor i på varje resa vi kommer hit. Det är ett mycket rymligt hus med ett vackert japanskt bad och fin stenträdgård. Vi bor här helt själva och får en manual med exakta tider när vi ska öppna taket, sätta igång ljusshowen och lägga oss på rygg på tatamimattorna och bara njuta av skådespelet/konstverket (Sky Space) vid solnedgång och uppgång. Det är magiskt!  

    Idag ombesörjs området till stora delar av Fukutake Foundation som satsar miljarder på konstprojekten både här och i inlandshavet. Det möjliggör att man rustar upp traditionella hus som är på väg att falla ihop, men också att man låter både japanska och internationella arkitekter som MRDV, Dominique Perrault, Hiroshia Hara, Tezuka Architects och andra komma hit och skapa både museer, konstverk och andra samlingsplatser, allt konstnärligt utfört. 

    Den kinesiska arkitektgruppen MAD gjorde 2018 års mest enastående konstskapelse. En gammal nedlagd tunnel om 750 meter fick liv igen när arkitektgruppen skapade ett konstverk baserat på de fem elementen. I slutet av tunneln som vi går genom är det vattnet som är elementet och dessutom slutmålet för promenaden. Ljussättningen och att få se vattnet tillsammans med öppningen ut mot en av Japans vackraste raviner är en underbar upplevelse. 

    Landskapet i Echigo Tsumari är enastående med enorma terrassodlingar och vackra floder som rinner genom de djupa dalgångarna i nordöstra Japan. De flesta hus vi besöker ligger oerhört vackert, ofta högst uppe på ett berg eller mitt i risterrasserna, vilket gör att upplevelsen också blir en fin naturupplevelse. 

    Inför 2021 kommer Världens Resor kunna erbjuda två resor till denna enastående triennal. Resorna Konst i Japan som kommer att ledas av Jan Stålbom samt Konst i Japan och Sydkorea som jag kommer att leda. Bägge resorna går i september då triennalen upphör i mitten av september. 

    Text och bild: Jörgen Fredriksson, delägare och grundare Världens Resor 

    Fler bilder från Echigo Tsumari

  • Drömmar om Apulien på SVT play

    Under våren och sommaren har reseproducenten Anna Mnatsakanova följt kocken och tv-profilen Gino D'Acampo på hans storslagna resa genom Italien som visas på SVT Play. Programmet väckte många fina minnen och inte minst inspiration till en ny resa till Apulien, ett av senaste tillskotten i vår Europasatsning.

    Läs hela inlägget

    Apulien har verkligen allt. Fantastiska stränder, fina gamla städer med enastående arkitektur, men även ett av Italiens bästa regionala kök som är väldigt genuint. Under en vecka i november upptäcker vi den sydliga spetsen av Italien och utforskar traktens sagolika barockstäder, lantbrukstraditioner och gastronomi. De hisnande vackra miljöerna, möten med människor och gastronomiska höjdpunkter får man även se och uppleva här. 

    Vi rekommenderar varmt serien Ginos italienska frestelser som du kan se på SVT Play. Klicka på länkarna nedan så kommer du till två avsnitt som verkligen får det att vattnas i munnen.

    Till SVT Play Apulien

    Till SVT Play Alberobello

  • Nu är vi på banan igen - första resan på fem månader!

    Resan Inlandsbanan har fått ny och förbättrad rutt, men mycket av ursprungsresan finns fortsatt kvar. Här en reserapport från första resan vi gjorde längs Inlandsbanan.

    I torsdags vinkade vi av färdledare Lars och ett gäng laddade resenärer. Sedan början på mars är detta vår första resa så det är med stor glädje vi följer resenärerna på resa genom Norrland. Med egen chartrad rälsbuss på Inlandsbanan och med aktiviteter som är anpassade och säkra för att resa i dessa tider känns det riktigt bra och roligt! Vi har fått rapport från färdledarna att de har en toppenresa, se deras bilder här.

    Läs hela inlägget

    I torsdags morse samlades gruppen på Cityterminalen för avfärd med buss till Mora. Kändes riktigt bra att se Världens Resor på tablån.

    I Mora blev det god lunch och besök på Zornmuseet innan ombordstigning på Inlandsbanan mot Östersund.

    Med 60 sittplatser till vårt förfogande kan vi hålla bra avstånd och resandet blir säkert.

    Från Östersund blev det utflykter både till Frösön och Moosegarden.

    Stora Sjöfallets nationalpark med sjön Akkavare.

    Fina vyer och strövtåg vid Storforsen och Stora Sjöfallet.

    Middag på Stora Sjöfallet Mountain lodge.

    Spontant fotostopp när renar korsar banan.

    På Inlandsbanemuseet i Sorsele finns historiska bilder och föremål.

     
    Dags för avfärd från Sorsele.

    Porjus gamla kraftstation.

    Och Porjus nya kraftstation. 

    Ett litet stopp i Moskosel.

    Kåbdalis är vår slutstation och här ser vi minnesstenen över Inlandsbanan.

    Efter en övernattning i Gällivare tog vi tåget till Kiruna. Här nya stadshuset med den gamla klockan.

     
    Vy över Kirunavaara.

    I Jukkasjärvi får vi se hur det berömda Ishotellet blir till. Från isframställan, till lagerhållning och färdig bar.

    I Jukkasjärvi bygdegård serverades avskedslunch. Vi vill tacka alla medresenärer för en fin resa!

  • Sri Lanka - där min dröm lever

    Jag har nog aldrig drömt mig bort så mycket som jag gör just nu. Och det finns väl inget bättre tänker jag, än att drömma sig bort när man går runt här hemma i väntan på bättre tider. Tider då Coronapandemin är förbi och vi kan börja resa och uppleva världen igen. Jag har alltid varit en drömmare och hösten 2017 gick en av dessa i uppfyllelse. Det var min tur att få uppleva underbara Sri Lanka.

    Läs hela inlägget

    Jag åkte dit för att praktisera tre månader på en organisation som arbetar med att främja ekoturismen inom landet. Mitt uppdrag var att utbilda inom hållbart resande och implementera olika projekt. Begreppet hållbart resande var inte så etablerat då men intresset och engagement stort. Med ett fantastiskt natur-och djurliv är Sri Lanka ett otroligt tacksamt land för just ekoturism.   

    Tillsammans med min värdfamilj i Hikkaduwa. 

    Under min tid som praktikant fick jag även möjligheten att åka runt en del i landet. Det blev många höjdpunkter; vandringen uppför Sigiriya (Lejonklippan), grottemplet i Dambulla, heliga staden Kandy och inte minst tågresan längs bergen till byn Ella. Den fantastiskt goda och smakrika maten bör också nämnas till dessa. Det slog mig hur otroligt mångsidig denna ö är och just därför är Sri Lanka enligt mig det perfekta äventyret oavsett vad man är intresserad av. Här fullständigt myllrar det av sevärdheter, naturupplevelser, historia och kultur. 

    På tåget någonstans mellan Kandy och Ella. Sträckan benämns ofta som en av världens vackraste tågresor.

    På väg uppför Sigiriya tillsammans med Samitha. Ca 1 200 trappstegen senare belönades vi med en fantastisk utsikt.

    Men det är också ett land med många tuffa år på nacken. Från kolonisering och inbördeskrig till tsunami och terrordåd. När man äntligen hade börjat komma på fötter igen efter fjolårets fruktansvärda bombningar kom nästa prövning; Coronapandemin. Men trots detta får man leta med ljus och lykta efter en sur min. Trots alla motgångar har jag aldrig träffat ett folk med en så positiv anda och framtidssyn. Likt Fågeln Fenix tycks Sri Lanka gång på gång resa sig ur askan, och efter varje fall kommer man upp starkare än förut. 

    Parader är en vanlig syn i Sri Lanka. Det här var en som jag hade turen att stöta på under en kvällspromenad.

    Efter alla bakslag som detta underbara land tvingats utstå fortsätter man att välkomna oss besökare med stor värme. Med alla människor jag mött som blev mina vänner, med sin vackra natur och fantastiskt goda mat har Sri Lanka letat sig in och fått en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Jag hoppas att det inte dröjer alltför länge innan vi ses igen. 

    Text och bild: Isabell Ingevald, reseproducent och färdledare

  • Viktorias bästa safariminne

    Jag är safaribiten – verkligen. Jag kan åka på safari hur många gånger som helst och jag drabbas aldrig av känslan att ”det har jag ju sett förr”. Safari är så mycket mer än djur, det är en naturupplevelse som är svår att slå. Särskilt om man bor i tält. Att det ibland inte blir så mycket sömn just på grund av detta gör inget, det går att ta igen senare, helst vid en sandstrand på ön Mafia utanför Tanzanias kust.

    Läs hela inlägget

    När man jobbar som reseproducent behöver man då och då ta sig an den tunga uppgiften att åka på rekognoseringsresa. Det är viktigt bland annat för att med egna ögon se och uppleva hotell, servicenivå, tidsåtgång för transporter och aktiviteter. Men också för att hitta nya spännande äventyr och resmål. Om man som jag har Afrika som arbetsfält går många av rekresorna till nationalparker och viltreservat. En av dessa resor gick till Ruaha i södra Tanzania, Östafrikas största nationalpark.

    För att maximera rekresorna klämmer man in så mycket som möjligt under de dagar det går att vara borta från kontoret. Jag hade inte varit i södra Tanzania förut, och förutom Ruaha besökte jag på samma resa också Mikumi nationalpark, Udzungwabergens nationalpark, Katavi nationalpark och ön Mafia. I Ruaha bodde jag två nätter och ägnade en heldag åt safari – och vilken heldag det blev! Redan när vi på seneftermiddagen kom körande genom parken mot vår tältlodge kände jag att den här platsen är speciell. Naturen är varierad, ömsom kuperad bevuxen med buskar och baobabträd, ömsom öppen savann och uttorkade flodfåror. Precis innan vi kom fram till tältlodgen hade vi turen att se en lejonflock äta sig mätta på en buffel, det blev till och med över lite till gamarna.

    Morgonen efter var det tidig väckning, kl 05.00, för att komma iväg på safari lagom till solen börjar gå upp. Nattsömnen hade blivit störd vid flera tillfällen, bland annat av en elefant som kom smygande längs tältduken på väg ner till floden. Det är fascinerande att ett så stort och tungt djur knappt hörs när det kommer gående.

    Dagen bjöd på otroligt många fantastiska safariupplevelser som har etsat sig fast hos mig, så det är svårt att välja ut någon. Men jag tror den som har fastnat mest är gepardhonan med sina tre ungar som helt plötsligt klev ut upp på vägen framför oss. Vi följde försiktigt efter dom och till och från försvann dom ur vårt synfält. En av gångerna dök bara mamman upp igen men inte ungarna.  Vi förstod snart varför då vi såg några impalor skymta längre bort. Mamman hade gömt ungarna i gräset för att skaffa fram dagens lunch. Helt plötsligt satte hon av i full fart och vi hade inte en chans att hinna med över savannen. Hon försvann bort och vi åkte sakta fram och tillbaka för att försöka hitta henne igen. Efter ett tag hörde vi några pip och där kom de tre ungarna springande! Mamman hade kallat på dom och vi följde efter. Och där satt hon – helt utpumpat efter ansträngningen – men hon hade lyckats fälla bytet. Vi stannade kvar ett långt tag, säkert ett par timmar, och studerade när de åt, vilade och sedan åt igen.

    Vi själva hade med både frukost och lunch ut på safari och återvände inte till tältlodgen förrän det hade blivit mörkt igen. Vi gick direkt till det uppdukade middagsbordet som var placerat i den uttorkade flodfåran under en majestätisk stjärnhimmel. Min längsta safari någonsin – 12 timmars safari i sträck – och ett minne för livet!

    Viktoria Flodén, reseproducent Afrika