Blogg & Restips

  • Upplev Japan - tema textil

    När jag som tonåring satt på syslöjden och min lärare skakade på huvudet åt min medelmåttiga insats hade jag aldrig kunna tro att jag några år senare skulle sy ihop en spännande textilresa till Japan. Än mindre att jag själv med entusiasm skulle hänge mig åt sashikobroderi en hel dag. Just hemkommen från Japan måste jag bara få dela med mig av några erfarenheter från denna roliga resa. Intresserad av estetik, textil och kultur – det här är resan för dig!

    Förväntansfulla kliver vi på bussen som ska ta oss med till familjen Ikedas färg- och vävstuga ute på landet i Kurume som ligger i Fukuoka-prefekturen på Kyushu. Alla deltagare verkar ha erfarenhet av textil sedan tidigare, några professionellt och andra mer som hobbyverksamhet. Den gemensamma nämnaren är att de alla brinner för olika textila uttryck och är intresserade av den japanska textilkonsten. Idag ska vi få lära oss mer om kasuri som är det japanska ordet för textil, där varp- och inslagsgarn är färgat med indigo. Innan färgningen reserveras garnet, dvs partier av garnet har dolts för att förhindra färgen att tränga in överallt. Vid vävningen bildar sedan de ofärgade partierna själva mönstret. Tekniken kallas för ikat, men det japanska namnet är kasuri. I just Kurume har man sedan slutet av 1700-talet utvecklat sin egen metod för detta, och här kallas den Kurumegazuri. Här har den främst använts av jordbrukare för att tillverka arbetskläder.

    Vi får en introduktion till företaget av familjen Ikeda, och sedan en genomgång av dagen. Vi delas in i två grupper där ena halvan börjar med att lära sig färga garnet i gammeldags indigo-kar och den andra halvan får prova på vävningen på små vävstolar. Gruppen som färgar garn reserverar först trådarna genom att knyta snören på önskade platser och doppar sedan ned garnet i karen som sänkts ned i golvet. Vi blir rekommenderade att doppa garnet ca 4-5 gånger för att få en fin blå färg, men vill man ha ljusare eller mörkare ton går det bra att doppa färre eller fler gånger, allt efter egen smak. Vi hänger upp garnet på tork i solen och hinner få det med oss hem till hotellet efter dagens slut.

    Alla deltagarna får prova på att väva och får till jättefina små vävar i olika mönster. Familjen Ikeda är imponerade av gruppens fantasi och förmåga.

    Efter lunch besöker vi ett väveri som drivs av familjen Nishihara. Här får vi se deras maskinvävning som sker på över 100 år gamla vävmaskiner. Vi tittar in i deras butik där de säljer egna  alster så som byxor, jackor, väskor och hela tygrullar. Det blir några fina fynd där innan vi avslutar dagen.

    En bit in på resan träffar jag gruppen igen, lite trötta av alla nya intryck, men väldigt glada att dela med sig av allt de varit med om hittills. Vi befinner oss i Yokohama och tar tåget till Totsuka och vidare med taxi hem till Hisako och Takashi Hagiwara. Det är lite svårt för taxichauffören att hitta dit, men när vi ser att det sitter en svensk och japansk flagga vid ett av husen i villaförorten går det inte att ta miste. Dessutom har de satt upp välkomstskyltar på svenska. De bor i ett äldre trähus med en liten trädgård där det växer bambu, persimonträd, hortensior och kryddväxter. Vid ingången hänger Takashis målade alster på dörren och Hisakos broderade rockar finns upphängda i träden som vackra installationer.

    Vi får ett varmt mottagande av paret Hagiwara och deras inhyrda personal som finns där för att hjälpa till under dagen. Hisako har förberett ett välkomsttal på engelska och berättar sedan med Kristinas tolkningshjälp hur dagens workshop ser ut. Vi ska göra sashiko-broderi på växtfärgat bomullstyg och sy små påsväskor av detta. Alla i gruppen får ett kit med tyg, nål och garn, sedan är det bara att skrida till verket och börja brodera. Vi sitter i små grupper och syr, dricker te och samtalar medan vi arbetar. Stämningen är väldigt gemytlig och vi blir ivrigt påhejade av våra japanska lärare som tycker att vi är väldigt påhittiga och duktiga. Alla sätter verkligen sin egen prägel på hantverket. Ibland tar vi en liten bensträckare för att gå omkring och titta på varandras alster och se vad som finns till försäljning i Hisakos sashiko-shop som finns i angränsande rum. Vackra grytunderlägg, kläder och väskor, mycket som är broderat på handvävt tyg.

    Sashiko är en 1000 år gammal broderiteknik som härstammar från de norra delarna av Japan. De långa, ofta vita stygnen bildar vackra geometriska mönster på tyg i indigoblått eller annan färg. Förr lappade och lagade brandsoldater, fattiga bönder och arbetare sina slitna blåkläder i sashiko. Tekniken har förfinats och används idag av alla samhällsklasser i Japan.

    Hisako är utbildad kalligrafimästare och såg likheter mellan kalligrafin och sashiko. Nu tecknar hon med nål och tråd förstygn och stora knutar på byxor, klänningar, kjolar och jackor. Bomullstyget och garnet är indigofärgat blått eller i milda växtfärgade nyanser som brun, gult eller grönt. Paret lever nära naturen och går alltid klädda i Hisakos broderade plagg.

    Även Takashi är konstnär och förutom att måla tavlor och kalendrar tillverkar han vackra rispappersklädda bambukorgar. Innan vi avslutar dagen blir det presentutdelning och alla får varsin kalender som Takashi illustrerat och Hisako har skrivit tecken och siffror med sin vackra kalligrafi. Dessutom får vi ta hem de fina broderade tygservetterna och ätpinnarna som vi fick med vår lunch. Innan vi åker tillbaka till hotellet blir det uppställning utanför huset och gruppfotografering såklart. Alla är mer än nöjda med besöket, och Takashi och Hisako önskar oss välkomna tillbaka! Och vad tyckte jag om sashiko-broderi? Mycket roligare än jag förväntat mig, dessutom väldigt rogivande och meditativt.

    Dessa studiebesök är bara två av många höjdpunkter på en resa där du som deltagare får lära dig massor om japansk textil men även om landet och dess kultur. Genom studiebesök och workshops blir det spännande möten med människor vilket kan vara svårt att få till på en ”vanlig” resa. Resan genomförs under professionell ledning av textilkunniga färdledaren Kristina Watanabe.

    Nästa resa genomförs i oktober 2020, boka redan idag för att säkra en plats.

    Text och bild: Elin Ishihara, reseproducent Världens Resor
    Bild även Kristina Watanabe, färdledare.

  • Viktorias bästa safariminne

    Jag är safaribiten – verkligen. Jag kan åka på safari hur många gånger som helst och jag drabbas aldrig av känslan att ”det har jag ju sett förr”. Safari är så mycket mer än djur, det är en naturupplevelse som är svår att slå. Särskilt om man bor i tält. Att det ibland inte blir så mycket sömn just på grund av detta gör inget, det går att ta igen senare, helst vid en sandstrand på ön Mafia utanför Tanzanias kust.

    Läs hela inlägget

    När man jobbar som reseproducent behöver man då och då ta sig an den tunga uppgiften att åka på rekognoseringsresa. Det är viktigt bland annat för att med egna ögon se och uppleva hotell, servicenivå, tidsåtgång för transporter och aktiviteter. Men också för att hitta nya spännande äventyr och resmål. Om man som jag har Afrika som arbetsfält går många av rekresorna till nationalparker och viltreservat. En av dessa resor gick till Ruaha i södra Tanzania, Östafrikas största nationalpark.

    För att maximera rekresorna klämmar man in så mycket som möjligt under de dagar det går att vara borta från kontoret. Jag hade inte varit i södra Tanzania förut, och förutom Ruaha besökte jag på samma resa också Mikumi nationalpark, Udzungwabergens nationalpark, Katavi nationalpark och ön Mafia. I Ruaha bodde jag två nätter och ägnade en heldag åt safari – och vilken heldag det blev! Redan när vi på seneftermiddagen kom körande genom parken mot vår tältlodge kände jag att den här platsen är speciell. Naturen är varierad, ömsom kuperad bevuxen med buskar och baobabträd, ömsom öppen savann och uttorkade flodfåror. Precis innan vi kom fram till tältlodgen hade vi turen att se en lejonflock äta sig mätta på en buffel, det blev till och med över lite till gamarna.

    Morgonen efter var det tidig väckning, kl 05.00, för att komma iväg på safari lagom till solen börjar gå upp. Nattsömnen hade blivit störd vid flera tillfällen, bland annat av en elefant som kom smygande längs tältduken på väg ner till floden. Det är fascinerande att ett så stort och tungt djur knappt hörs när det kommer gående.

    Dagen bjöd på otroligt många fantastiska safariupplevelser som har etsat sig fast hos mig, så det är svårt att välja ut någon. Men jag tror den som har fastnat mest är gepardhonan med sina tre ungar som helt plötsligt klev ut upp på vägen framför oss. Vi följde försiktigt efter dom och till och från försvann dom ur vårt synfält. En av gångerna dök bara mamman upp igen men inte ungarna.  Vi förstod snart varför då vi såg några impalor skymta längre bort. Mamman hade gömt ungarna i gräset för att skaffa fram dagens lunch. Helt plötsligt satte hon av i full fart och vi hade inte en chans att hinna med över savannen. Hon försvann bort och vi åkte sakta fram och tillbaka för att försöka hitta henne igen. Efter ett tag hörde vi några pip och där kom de tre ungarna springande! Mamman hade kallat på dom och vi följde efter. Och där satt hon – helt utpumpat efter ansträngningen – men hon hade lyckats fälla bytet. Vi stannade kvar ett långt tag, säkert ett par timmar, och studerade när de åt, vilade och sedan åt igen.

    Vi själva hade med både frukost och lunch ut på safari och återvände inte till tältlodgen förrän det hade blivit mörkt igen. Vi gick direkt till det uppdukade middagsbordet som var placerat i den uttorkade flodfåran under en majestätisk stjärnhimmel. Min längsta safari någonsin – 12 timmars safari i sträck – och ett minne för livet!

    Viktoria Flodén, reseproducent Afrika

  • Panikresa på Inlandsbanan

    Året var 1990. Jag jobbade som lokförare i Ånge där jag då var bosatt. En helt vanlig mörk och kall morgon i början av december kom det på nyheterna: Inlandsbanan skall läggas ned, och det redan i början av 1991. Paniken infann sig! Jag som så länge tänkt åka, men ständigt skjutit upp det. Som lokförare och järnvägsintresserad var det snudd på tjänstefel att inte ha rest, speciellt som det var SJ som drev trafiken då och jag hade personalbiljetter som jag kunde använda.

    Läs hela inlägget

    Det var bara att bestämma sig, nu eller aldrig! Jag konstaterade att helgen därpå var jag ledig och ringde till två vänner som jag visste också hade pratat om att åka och så fick jag med även dem. Hej och hå, snabba puckar!

    Fredag morgon påföljande vecka klockan 7.30 klev vi på Inlandsbanans orangea rälsbuss på Östersunds station och rullade iväg in i mörkret. Det var runt 20 minusgrader och det dröjde en dryg timme innan solen gick upp och vi kunde se något genom fönstret. Men vilken syn! Det var molnfritt och det kompakta mörkret som sakta förvandlades till först en mörkblå himmel och som sedan blev ljusblå ju mer solen steg upp vid horisonten gjorde att alla träd som hade tjock rimfrost såg ut som silversmycken och gjorde landskapet makalöst vackert.

    Som uppväxt i Norrland hade jag naturligtvis sett denna miljö många gånger men det var något speciellt att göra det denna morgon, ett snabbt beslut som fick mig till en järnväg jag aldrig åkt tidigare och fick denna inledning, det var nog att det var spännande och nytt som gjorde det extra vackert, en sådan ”en gång i livet känsla" man får som man aldrig glömmer. Det naturliga är att man åker inlandsbanan på sommaren men nu fanns inget val och det var jag inte det minsta missnöjd med.

    Rälsbussen gungade sakta fram genom jämtländska skogar och i Ulriksfors blev det ett lite längre uppehåll där en kvinna sålde kaffe och mackor på ett bord på perrongen som vi tre och de 4-5 andra passagerarna på tåget snabbt tömde. Några frågade vilka vi var och tyckte det var en konstig tidpunkt att turista på och vi förklarade att vi ville hinna med det innan banan skulle läggas ned. ”Äsch!” Sade en äldre positiv jämte. ”Det har dom sagt så månge gånger å int blir det av den hära gången heller”, en klok och rutinerad man visade det sig senare.

    Vi passerade station efter station med välbekanta namn som Sorsele, Dorotea och Vilhelmina. I Storuman var det paus i två timmar mitt på dagen. Där tog vi en längre promenad, åt en lunch och handlade förnödenheter till eftermiddagens fortsatta resa till denna dags slutmål Arvidsjaur. Vi fick för oss att många lade märke till att det gick runt tre suspekta främlingar och drev i byn, men det var kanske bara inbillning.

    Fredagskväll i Arvidsjaur, vad gör man?. Vi bodde på ett B&B som hette Lappugglan och vi var förstås helt ensamma där med en gammal TV på rummet med två kanaler som man fick banka på för att få igång, men det var i alla fall en färg-TV. Middagen åt vi på Hotell Laponia samtidigt med ett lokalt skotergäng. Personalen, vi och dom var absolut de enda människorna som fanns på hotellet. Vi tog en kvällspromenad i 25 minusgrader genom ett öde men väldigt fint litet samhälle, med massor av rimfrost och snö och knarr under skosulorna. En av mina två vänner på resan hade jag legat i lumpen med i Sollefteå, och den kvällen i Arvidsjaur insåg vi att i jämförelse var Sollefteå som en jättestad och tyckte synd om de stackarna som var tvungna att göra lumpen där. Ordet fredagsmys fanns inte i svenska språket ännu och det blev en ovanligt lugn och städad fredagskväll för tre 25-åringar.

    Lördag morgon rullade vi vidare norrut i ytterligare lägre temperaturer med bl.a ett kort uppehåll vid Polcirkeln. Norr därom är man i midnattssolens land men i december är det precis tvärt om, det är knappt att solen tar sig upp över horisonten och det blir aldrig riktigt dagsljus, bara en morgonrodnad och svagt dagsljus i några få timmar. När vi rullade över ändlösa och djupfrysta myrar och när bi efter Porjus skymtade fjällvärlden i Stora Sjöfallets nationalpark kändes det inte längre som om vi var i Sverige. Gotland, Stockholm och till och med Ånge kändes långt bort, som i en annan värld.

    Plötsligt mitt i ingenstans stannar rälsbussen vid en järnvägsövergång. Den står på tomgång i många minuter och ingenting händer. Plötsligt uppenbarar sig en påbyltad gubbe med stor ryggsäck längs vägen, rälsbussens dörr öppnas och han hoppar på och så rullar vi vidare mot Gällivare. Jag frågade min kollega konduktören och det visade sig att han bodde någonstans där ute i ödemarken och brukade hoppa på där för att åka in till Gällivare och handla och åka tillbaka med vändande tåg. Vad enkelt, vad mänskligt, vad unikt! Det var så ostressat och det fanns en sådan människokännedom där uppe i norr att det var självklart att en person bara kunde ringa till bolaget och be att tåget stannade vid en järnvägskorsning för att få lift.

    Så kom vi fram till Gällivare vid lunchtid och resan var över. Det blev nattåg tillbaka till Ånge men först fortsatte vi så långt norrut man kan komma med tåg till Narvik i Norge på den andlöst vackra Ofotbanan och fick ett ordentligt lördagsmys, men det är en helt annan historia. Inlandsbanan lades aldrig ned och den positive jämten i Ulriksfors fick rätt. Två år senare gjorde jag samma resa fast på sommaren och det var helt magiskt också fast på ett helt annat vis.

    Dessa resor har nu inspirerat mig att som färdledare och reseproducent sätta ihop en spännande resa längs inlandsbanan som jag leder men som innehåller så mycket mer än det jag upplevde 1990 och 1992. Den är på sju dagar och startar i Stockholm och avslutas inte i Gällivare utan fortsätter ända upp till Kiruna innan vi återvänder söderut. 

    Välkomna att följa med mig på en unik resa i år - helt utan panik!
    Lars Arvidsson

     

  • Resenärer delar med sig

    Stort tack till er resenärer som delar med er av minnen och reseberättelser! Läs Kerstins minne från ett bybesök i Nepal och Margaretas berättelse om ett Colombia som inte alls stämmer in på den gängse mediabilden.

    Läs hela inlägget

    Colombia - drömlandet få reser till

    Tänk dig ett land med stränder i Karibien. Ett land som trots sitt geografiska läge varje dag på året har ett lagom varmt klimat för vinterfrusna nordbor. Ett land med en kreativ multikultur både när det gäller mat, konst, litteratur, musik och dans. Ett land med varma, vänliga människor som alltid har ett brett leende till övers om du ler aldrig så lite mot dem. Ett land med så fantastisk natur att fågelskådare tror de hamnat i paradiset. Skulle du kanske vilja åka dit? Hur många av dina vänner tror du redan skulle ha varit där, om möjligheten fanns? 

    Margareta Ivarsson reste med oss till Colombia 2019. Läs hela hennes intressanta reseberättelse här.


    Minne från Nepal

    Förra hösten vandrade jag i Nepal med Jenny. En fantastisk resa! Vi hade så trevligt och Jennys outsinliga kunskaper om detta land är en del av den stora behållningen. 

    MEN ett minne ligger väldigt starkt hos mig. En av de första dagarna på resan kom vi till en by med ett kvinnokooperativ. 24 kvinnor bodde i byn - deras män arbetade utomlands eller i Kathmandu och kunde endast sporadiskt bidra till försörjningen. Föreningen Gatubarn i Nepal har hjälpt kvinnorna med en vattenledning så att de inte behöver gå så långt för att få vatten. Föreningen ställde ett villkor för att göra detta - alla barn måste gå i skolan annars blir ni återbetalningsskyldiga! Alla barn går i skolan. 

    Föreningen gav också kvinnorna varsin get och kooperativet fick en bock. Nu är kvinnorna självförsörjande med getter, skinn och kött. Kvinnorna är räddade från prostitution och de kan ta hand om sina familjer. Underbart att se - även om det är en droppe i havet. 

    Kerstin Heikenfeldt, Nepalresenär

  • Sill eller ceviche på midsommar?

    Glad midsommar önskar vi er alla! Reseproducent Pernilla ser liknelser mellan vår högtid och den stora Solfestivalen Inte Raymi i Peru. Klicka dig vidare här så bjuder hon på sitt bästa ceviche recept, Perus nationalrätt med marinerad fisk. Passar perfekt som en komplement till sillen på midsommarbuffén. Reseproducent Sofia delar en spellista med den bästa sommarmusiken från Japan. Vi gör midsommar lite mer internationell!

    Läs hela inlägget

    Medan vi planerar och firar midsommar här hemma i Sverige planeras och firas Solfestivalen i Cusco, Peru. Solfestivalen infaller samma datum varje år, den 24 juni och är en av Latinamerikas största festivaler. Solfestivalen, eller Inti Raymi som den heter på urinvånarspråket Quechua, härstammar från Inkatiden och första festivalen hölls så tidigt som år 1412. Ursprungligen var det en religiös ceremoni för att hedra solguden och för att tacka Pachamama (moder jord). Inti Raymi förbjöds av spanjorerna och de katolska prästerna och tilläts inte igen förrän 1944. Sedan dess är det en återkommande festival där hela staden Cusco engageras och smyckas med den regnbågsfärgade Inkaflaggan.

    Skådespelet som utförs enbart på Quechua tar hela dagen och börjar nere i staden vid Solpalatset Koricancha för att avslutas magnifikt vid fästningen Sacsayhuaman. Hundratals personer medverkar och är uppklädda i färgglada kostymer. Musik ljuder över hela staden och de traditionella danserna avlöser varandra. Tusentals turister och lokala åskådare trängs på bergen som omringar fästningen. Det är en riktig folkfest.

    En folkfest kräver god mat och god mat från Peru är nationalrätten ceviche. En ceviche kan göras på många vis men basen är marinerad fisk eller skaldjur. Ceviche passar alldeles utmärkt som ett komplement på midsommarlunchen.

    Här nedan ett recept för 4 personer på en härlig matig ceviche från Peru.

    Leche de Tigre sås

    1 ½ finriven ingefära
    1 stjälkselleri
    1 röd chilli
    1 ½ msk fiskfond blandad i 5 dl vatten

    Ceviche

    400 g rå vit fisk som torsk eller gös (alternativt räkor)
    1 röd chili
    2 dl färskpressad limejuice
    2 tsk salt
    1 rödlök
    2 sötpotatisar (kan hoppas över)
    1 majskolv (kan hoppas över)
    ½ dl färsk koriander
    4 salladsblad

    Gör så här
    Leche de tigre: Skala ingefäran. Skär sellerin i mindre bitar. Grovhacka chilin. Tillsätt fiskfond/vatten. Mixa alla ingredienser. Sila och ställ in vätskan i kylskåpet.

    Ceviche: Skär fisken i jämnstora tärningar ca 2 cm. Dela, kärna ur och finhacka chilin. Rör ihop chili, limejuice, koriander (spara lite till garnering) med den kalla leche de tigre såsen och salta.

    Addera den råa fisken och blanda försiktigt. Låt stå i kylen ca 1 timme.

    Koka upp sötpotatisen och majskolven. När de svalnat dela dessa i fyra bitar. Skala och skär rödlöken i tunna skivor

    Servering
    Dekorera tallrikar med salladsblad och lägg i alla ingredienser med de tunna skivorna av rödlök på toppen. Garnera gärna med färsk koriander.
    Alternativt serveras cevichen i cocktailglas. Då kan man skippa sötpotatis och majs.

    PS. Vill du äta ceviche på plats i Peru och samtidigt uppleva den häftiga solfestivalen Inti Raymi? Då ska du följa med på nästa års härliga resa då vi även vandrar Inkaleden till Machu Picchu, kicka här och läs om resan. 

    Vi har satt ihop en spellista med japanska sommarhits från förr och nu. Det är mestadels popmusik med en somrig känsla – perfekt för en promenad i sommarsolen eller midsommarfesten!

    ”Sommar i Japan 2020” hittar du på vår Spotify här: https://open.spotify.com/playlist/5wesfNXvYtVtySdt13vhdb?si=-rDNhzaYS4e9YiNsZkrlQQ

  • Ett minnesvärt möte – dela med dig!

    Just nu reser vi ju inte fysiskt men i tanken går det alldeles utmärkt! Vi som jobbar på Världens Resor och älskar att resa delar gärna våra egna resminnen med varandra. Nu vill vi höra era!

    Läs hela inlägget

    Vackra bergstoppar, intressanta muséer och spännande arkitektur kan vara nog så viktiga och minnesvärda upplevelser. Men när det gått lite tid efter en resa, man tittar på foton och tankarna letar sig tillbaka, kanske det ändå främst är möten med människor eller spännande djurupplevelser man minns allra tydligast. De roliga, oväntade, och minnesvärda stunderna.

    Vi vill gärna höra era berättelser! Skriv och berätta om ett minnesvärt möte från någon resa, så publicerar vi några "vinnande" bidrag på vår blogg. Bifoga gärna en bild om du har. 

    Texten får vara hur lång eller kort du vill, och du skickar den till info@varldensresor.se senast 15 juni.