Halvvägs till Nirvana - Jörgen berättar

Läs Jörgen Fredriksson spännande reseberättelse nedan. TILL RESAN KLICKA HÄR.

Året var 1994. Resebyrån jag jobbade på skulle ordna en resa till Tibet, närmare bestämt till det heliga berget Kailash. I flera år hade jag varit på olika universitet i Kina, bland annat Sichuan Universitetet i Chengdu. Härifrån hade jag utforskat de tibetanska delarna av Sichuanprovinsen, men till ”riktiga” Tibet hade det inte gått att åka. Jag hade gjort försök att muta mig in med lastbilschaufförer, men till slut backat ur på grund av risken att förlora det stipendium som jag var där och studerade på. Tibet var fortfarande förbjuden mark för oss utlänningar.



Plötsligt dök chansen upp. Fram till dess hade jag endast lett ett fåtal resor i Kina, men nu högg jag som en kobra för att få ta hand om denna resa och chansen att äntligen få ta mig till Tibet. Resan började med att vi åkte till byn Katsel för att vara med och inviga den första skolan som Svensk-tibetanska skolföreningen etablerade i Tibet. Det var politiskt laddat och eftersom jag talade kinesiska var poliserna speciellt intresserade av mig. Jag satt i långa förhör och för en stund var jag orolig att resan skulle dö redan här. Det gick bra till slut och den fina skolan fick invigas som den skulle och vi fortsätta vår resa.  



Att resa till Kailash 1994 var ett äventyr. Några mil efter att vi passerat förbi den största staden Shigatse så försvann vägarna, eller åtminstone kunde man inte se dem. Här uppe på den tibetanska högplatån växer knappt någonting. Det är kargt, ökenlikt och otroligt vackert. Vägarna blåser bort och vi fick navigera på magkänsla och kompass. Det fanns endast ett fåtal samhällen längs vägen, inga hotell och absolut inga broar över floderna. Med terrängfordon skulle bara resan ta två veckor fram och tillbaka. Därtill hade vi lagt in buffertdagar för eventuella missöden. Behövdes det? Absolut. Paryangfloden var på denna tid känd som floden som slukar bilar. Här fastnade en av våra bilar och kom att sitta fast i 26 timmar. Efter egna misslyckade försök att dra loss bilen blev vi tvungna att söka hjälp i orten Paryang. Byborna kom och hoppade i det fyrgradiga vattnet. Efter många timmars kamp släppte det äntligen och bilen kom upp. Vi frågade varför det inte fanns någon bro. Byledaren ville inte ha någon då byns främsta inkomstkälla var att dra bilar ur vattnet!!

Efter flera andra umbäranden var vi till slut framme vid Kailash. Efter att ha färdats ett par dagar utan att se några snöklädda berg dök Kailash plötsligt upp som en isolerad, vacker snöpelare. Hela vårt tibetanska team kastade sig ur bilarna och slängde sig på marken för att visa sin tillgivenhet till berget.



Vi var framme vid världens troligen heligaste berg. För jainister, hinduer och buddhister är Kailash symbolen för Mt Meru, världens mitt, där allt liv utgår från. Vi gjorde vår vandring 56 kilometer runt berget på tre dagar. Byar från hela Tibet flockades hit. Lastbilsflak efter lastbilsflak med nomader och bönder kom hit för att, precis som vi, gå runt berget. En av den största glädjen med vandringen var att vi blev så välkomnade att vara med, gå med byborna på deras heliga rutt. Ett varv frigör oss från forna och framtida synder. 108 varv gör att vi upplöses, kommer till Nirvana. En timme innan vi når högsta passet på 5630 meters höjd passerar vi förbi en plats som ska symbolisera Kushi Nagara, platsen där Buddha nådde Nirvana. Här sätter vi oss alla ned för att visualisera ett tillstånd av att vara döda. Vi gick sedan alla en timme i tysthet till högsta passet där vi återfår livet. Magiskt. 



Under nästan hela resan fanns inga möjligheter till att duscha, vi bodde i tält i närmare 20 dagar. För att hålla värmen i minusgraderna trängde vi ihop oss så många som möjligt i bilarna och åt kex på kvällarna. Jag har aldrig tidigare gjort en resa där jag så många gånger ställt frågan; vad gör jag här? Men kanske är det ändå den resa jag gjort som mest etsat sig fast i mitt minne som den mest fantastiska av många fantastiska resor jag gjort. När vi nådde gränsen till Nepal hade jag gått ned åtta kilo och vi kände oss på alla sätt klara med tält, kyla och umbäranden. Jag precis som alla andra var nu spända att äntligen få kontakt med omvärlden. Vi ville ha reda på hur det gått i det svenska valet, men det blev snabbt obetydligt då vi då fick reda på att Estonia gått under flera veckor tidigare utan vår vetskap. Ja, det var verkligen en resa med enorma umbäranden, men vad gör man inte för att komma halvvägs till Nirvana.



Idag går det bra att flyga till västra Tibet, de knapphändiga vägarna har ersatts med fina asfaltsvägar och det finns både matställen och hotell längs vägen. Det gör det inte till ett bekvämt resmål, men det är ändå väldigt mycket mer lättillgängligt idag. Och kvar är känslan av att komma till ett av världens viktigaste pilgrimsmål. Dessutom är det så vackert att det nästan gör ont. Det känns oerhört roligt att återigen ha Kailash i vårt utbud. 

Läs mer om vår resa till Kailash här. Första avresa 28 maj 2017. 

Jörgen Fredriksson, grundare Världens Resor

Se lite fler bilder här: