Blogg & Restips

  • Vi har just bestigit Kilimanjaro!

    Nu är vår första grupp hemma från resan Bestig Kilimanjaro under fullmåne. Fina utvärderingar och lovord över guider och färdledare strömmar in. Nästan alla nådde dessutom toppen och färdledare Magnus Carlquist har tackat ja till att leda även nästa resa som går i januari 2019. Passa på att boka in dig redan nu och säkra din plats.

    "Vi togs så väl omhand av de inhemska guiderna, kock, toalettskötare och samtliga bärare. Guiderna peppade oss, gav stöd och hjälp när det behövdes. Kocken lagade jättegod och trevlig mat som serverades fint upplagd på fat och soppa i gryta. Guiderna och två bärare var med hela vandringen upp till toppen. Det kändes tryggt när tröttheten blev uttalad. Jag fick hjälp att bära min dagryggsäck de sista 500 metrarna upp till toppen. Det var ju allas mål att nå ända upp och se solen gå upp."
    Kerstin Andersson

    "Magnus var en fantastisk färdledare som delade med sig av sin kunskap om Tanzania och Afrika. Vi fick väldigt god mat och en fantastisk service ifrån guider och bärare. Det bästa med resan var vandringarna och givetvis toppbestigningen."
    Marika Pettersson

    Färdledare Magnus Carlquist berättar:

    Nu är första Kilimanjarogänget hemma. Efter att ha lämnat Stockholm, Göteborg respektive Köpenhamn samlades gruppen i Moshi, staden på Kilimanjaros sluttning. Det var en liten men kärnfrisk och målmedveten grupp i åldrarna 44 – 75 år som efter den långa resan tog in på Park View Inn, ett rent och trevligt hotell med restaurang och pool.

    Efter en skön natts sömn gjorde vi en kortare och enklare halvdagsutflykt för att mjuka upp lederna och bekanta oss med omgivningarna. Vi vandrade till Materuni Waterfalls och de modigaste av oss passade på att bada i det 16-gradiga vattnet. Vi åt medhavd picniclunch och på återvägen fick vi se och smaka hur kaffebönor mals, rostas och smakar på traditionellt vis till sång och dans. Den färdiga kaffetåren smakade utmärkt!

    Dag tre på resan – det var då det började på riktigt – blev vi transporterade till Londorossi Gate på 2360 m ö h där all packning vägdes in. Ett tropiskt ösregn gjorde att all verksamhet avstannade med någon timmes försening som resultat. Så småningom kom vi iväg på den 8-dagars vandring på Lemosho Route som skulle föra oss till Afrikas tak, det mäktiga, snötäckta Kilimanjaro på 5 895 meters höjd som är världens högsta fristående berg.

    Vi kom att vandra i fyra olika klimatzoner; tropisk regnskog, lågvuxen vegetation, alpin halvöken och öken samt den snöklädda toppen. Vi gjorde flera höjdbestigningar för att acklimatisera oss, som högst till 4600 möh. Därefter gick vi ned och övernattade på 3 900 meter. På detta sätt anpassade vi kroppen till den högre höjden som väntade oss. Vandringen var omväxlande, bitvis utmanande och bitvis mycket behaglig. Några av oss kände av den allt tunnare luften men några allvarligare symptom förekom inte, lättare huvudvärk och övergående illamående fanns bland några av deltagarna. Vädret var klart med krispig luft på mornarna vilket gjorde att vi kunde njuta av fantastiska vyer och ofta se Kilimanjaros snötäckta topp som vi kom allt närmare. Mitt på dagen mulnade det ofta till och vi fick också uppleva några regnskurar.

    Sent på kvällen efter den sjätte vandringsdagen, på 4600 möh, väcktes vi och började toppbestigningen strax före midnatt. Den tunna luften kändes nu av allt mer. Våra fantastiska guider leder och följer oss uppmärksamt och varsamt. Säkerheten står i första rummet, man stöttar oss såväl mentalt som praktiskt. En och annan får hjälp att bära sin dagsäck. Temperaturen är nu under 10 grader minus och den tunna luften gör att man inte kan hålla värmen genom att göra några snabba kroppsrörelser. Det gäller att vara ordentligt klädd. Lager på lager…

    "Bestig Kilimajaro under fullmåne”: Det är nu vi upplever och med alla våra sinnen förstår temat på denna resa. Inga pannlampor behövs. Vi leds av månskenet. Tänk vad livet har att erbjuda! Om man bara törs utmana sig. Känslorna tar överhanden. Det är svårt att finna ord för det vackra. Det mäktiga. Tänk att jag inte gjort detta förr. Strax före kl 7 står många av deltagarna på Uhuru Peak, Frihetens topp, och njuter av soluppgången, utsikten över masaistäppen, de mäktiga övriga topparna Mawenzi, Mount Meru m fl. 

    Det är inte slut på utmaningar än. Vandringen nedför berget är krävande för knän och vrister. Det blir inte mycket sömn det här dygnet men alla kommer ner trötta, överväldigade och oskadda. Alla var överens om att det var åtta dagar av fantastisk vandring på sluttningarna av Afrikas tak. Alla kom inte upp. Men ingen ångrade att man ”Bestigit Kilimanjaro under fullmåne”.

    Magnus Carlquist
    Färdledare

  • Färdledare med närkontakt

    Handen på hjärtat, det är skillnad på färdledare och färdledare. En riktigt bra färdledare är förstås trygg, kompetent, flexibel och säkerhetstränad. Men hur fascinerande platser man än besöker och hur påläst man än är själv ska man inte underskatta vikten av en färdledare som kan konsten att berätta och dela med sig av sina erfarenheter och kunskaper på ett passionerat sätt. Bidra med ett sammanhang.

    De bästa färdledarna i resebranschen jobbar för oss på Världens Resor och en av dem är Gunilla Hamne. Sedan 2007 bor hon delar av året i Rwanda och Kongo och i februari kan du följa med henne på vårt nya äventyr – Bergsgorillor & strövtåg i Rwanda.

    Läs hela inlägget

    Missa inte Gunillas föreläsning om Rwanda i Stockholm 9 oktober. Anmäl dig här.

    Vilka tankar far genom huvudet när man möter en 250 kg tung bergsgorilla med silvergrå rygg på riktigt nära håll? En varelse som är så mänsklig och djurisk på samma gång. Hur känns det att titta rakt in i de vänliga, bruna ögonen? Att få se in i det sista orörda av världen, in i sig själv? Är första instinkten att krama jätten eller att springa därifrån så fort benen bär en? Helt klart är att känslan kommer röra om i din själ.

    Om du någon gång har drömt om att träffa de dimhöljda bergens schimpanser och gorillor och bara väntat på rätt tillfälle eller reseupplägg, så är tillfället här. Nu. Missa inte det. Vårt unika reseäventyr med avresa i februari 2019 innehåller det absolut bästa av Rwanda och Uganda under ledning av ingen mindre än Gunilla Hamne – journalist, naturfilmare, hjälparbetare och trauma-hanteringskonsult. Vi lyckades få till ett Skype-möte med Gunilla för att ställa några frågor och lära känna henne lite bättre inför resan. Vid intervjutillfället befinner sig Gunilla i ett av Greklands största flyktingläger på ön Lesbos.

    Hur uppstod ditt intresse för djur och natur?
    På ett sätt har det alltid funnits med mig. Jag har alltid älskat miljöfrågor och att vara i naturen, men det blev ännu tydligare när jag jobbade med ett forskningsprojekt om gråsälar i Östersjön för Naturhistoriska Riksmuseet tillsammans med min dåvarande man. Vi skrev programförslag till ”Mitt i naturen” och började jobba som naturfilmare för SVT. Att spana efter djur är en av mina absoluta favoritsysselsättningar.

    Hur startade ditt intresse just för människoapor?
    Det var 2007 när jag började arbeta i Rwanda och Kongo flera månader om året. Att möta gorillor och schimpanser är något av det mest magiska jag varit med om. Det vill jag gärna förmedla till andra.


    Berätta om ett speciellt möte med en bergsgorilla eller schimpans! Vilka tankar for genom ditt huvud?

    Ett gorillamöte jag verkligen minns var tillsammans med min dotter Moa och hennes pojkvän. Vi hade suttit och iakttagit hannen i flocken, en silverback, när min dotters pojkvän plötsligt vände bort blicken från gorillahannen. ”Vad är det?”, viskade jag. ”Han ser ju rakt in i min själ”, svarade han och det är precis så man kan känna. Alla gör inte det, men många. Det är svårt att beskriva ett sådant mäktigt möte med ord. Det är som att en del av en själv iakttar en, ett naket möte. Vårt släktskap blir uppenbart. Det som vi så lätt avskärmar oss ifrån. Vi bygger hus, tänker på jobbet, på hur vi ska klara av amorteringarna, vad vi ska göra nästa sommar, ett konstant surr av tankar. Att möta en människoapa är ett ögonblick av existentiell stillhet.

    Vilka är höjdpunkterna (förutom människoaporna)?
    Natursköna Kivusjön, Nyungwes regnskog och vandringen bland teplantagen. Vi befinner oss mitt i Afrikas hjärta, nära Rift valley där skelettdelarna från de förmänniskor som anses vara Homo Sapiens förfäder hittades. Det är vårt urhem – bara det för mig är wow-känsla. En annan höjdpunkt är förstås att jag får chansen att förmedla mina rwandiska kontakter, vänner och kollegor som kan berätta hur det är att leva i Rwanda idag.

    Vilken typ av resenär ska man vara för att till fullo uppskatta resan?
    Man ska vara djur-, kultur- och naturintresserad, tycka om att gå en del och värdera att komma hem med både skönhetsupplevelser och insikter i bagaget.

    Vilket väder kan man förvänta sig i Rwanda och Uganda i februari?
    Behagligt. Ungefär som när svensk sommar är som bäst. 25-grader, max 30 och det blir aldrig stekande hett på grund av höjden. Det finns risk för regnskurar och då kan temperaturen snabbt gå ner till 15 grader.

    Vad är det som du älskar med Rwanda?
    Jag älskar Rwanda för människorna. För vänligheten – bara sättet som folk hälsar på varandra gör mig helt beroende. Jag har träffat så många människor som jag har lärt mig mycket av. Sen liknar Rwanda inget annat land. Det kallas ju ”de tusen kullarnas land” av en anledning och är otroligt vackert. Folk tror att det är torrt och eländigt, men det är frodigt grönt och ett välfungerande samhälle. Till exempel internet är väl utbyggt, vägarna är bra och bussarna går i tid. Trots allt som har hänt historiskt så har människorna en framtidstro. Utvecklingen går åt rätt håll och den går snabbt. Det är till och med så att unga svarta amerikaner som fått nog av fördomar och rasism lämnat USA för en framtid i Rwanda. Det gör helt enkelt en Blaxit.

    Det går förstås inte att berätta om Rwanda av idag utan att berätta om folkmorden 1994. Du och din välgörenhetsorganisation lär ut en enkel självhjälpsmetod för krigsoffer som behöver hantera traumatiska minnen.

    Ja, det är en enkel teknik som vem som helst kan lära sig och lära vidare till andra. Den fungerar jättebra. Det är mitt bidrag till de fantastiska människor jag mött i Rwanda och lärt mig så mycket av.  Jag berättar gärna mer under resan för den som är intresserad. Det finns så många fascinerande historier att berätta. Murakaza neza! Välkommen!

    Kom och träffa Gunilla i Stockholm. Tisdag 9 oktober visar hon bilder och berättar om Rwanda. Läs mer och anmäl dig här. 

  • Följ med Jenny Adhikari till Indiens sju systrar & Sundarbans

    Förra året var det premiär för resan Indiens sju systrar och Sundarbans under ledning av vår mycket uppskattade färdledare Jenny Adhikari. Nu har du chansen att följa med henne på denna mycket speciella resa som går till det sällan besökta nordöstra hörnet av Indien och ett lika outforskat Bangladesh. Se ett smakprov från resan här.

    Läs hela inlägget

    Under resans gång besöker vi den spektakulära festivalen, Hornbill Festival, i Nagaland. Här samlas olika grupper av naga från hela området. Även om Nagaland inte är så stort talas det 89 olika språk bara bland naga i Nagaland. 

    Här får vi möjlighet att träffas. Vi ser deras kulturella uppvisningar som är ett under av färgexplosioner och upplever deras glädje i att träffa varandra (och oss). 

    I Kazirangas nationalpark stöter vi alltid på många enhörnade noshörningar. Här finns 2/3 av världens hela bestånd. Under förra årets resa hade vi turen på vår sida och mötte också bengalisk tiger på ganska nära håll. Mäktigt. Festivalen i Nagaland och möte med tiger var naturligtvis stora höjdpunkter, men för väldigt många på resan var ändå en av de stora höjdpunkterna på resan tiden i Bangladesh. Här fick vi möjlighet att göra många besök i verkligheten och komma till tegelbruk och teodlingar, träffa hamnarbetare och stenplockare i floderna. 



    Att det inte är många som turistar i Bangladesh blir uppenbart när man ser hur nyfikna de är på oss och hur stor glädjen är att få fotografera sig med våra resenärer. Karin Pfaffs blonda hår var extra populärt. Överallt vi åkte fick vi både uppmärksamhet och en väldigt stor portion av vänlighet och generositet. 


    Indiens sju systrar går igen den 29 november 2018 och vi kan verkligen utlova en resa med mängder av starka intryck, fåtal platser kvar. 



    Rotbro i Mawlynnong. 


  • Jörgen rapporterar från jazz-och konstresan i Senegal

    I april i år gick vår första resa till Senegal. Den blev väldigt lyckad med fantastiska jazz- och konstupplevelser. Tack vare färdledarna Lena och Staffan fick vi vara med om många spännande möten under våra två veckor i landet. Nu lanserar vi nästa års nya rundresa samt öppnar även upp 2020 års avgång med DakArt.

    Läs hela inlägget

    Ibland är hantverket att skapa en intressant resa en långsam process som kan sträcka sig över år. Resan till Senegal var ett undantag. Efter att ha skapat flera olika konstresor under senare år tog detta sin start i att jag ville ordna en resa till Afrikas största konsthändelse, biennalen DakArt. När jag nu såg att Afrikas mest etablerade jazzfestival i gamla huvudstaden Saint Louis låg veckan innan konstbiennalen blev allt väldigt enkelt. Resan skulle i stort bestå av dessa två element med några andra kortare inslag.


    De första fyra kvällarna ägnade vi åt jazzfestivalen i Saint Louis

    Nu var det bara det där med att hitta vilka som ska ta hand om resan kvar. Vanligtvis den allra svåraste biten av vårt arbete. Jag ringde till min gamla barndomskompis Hillevi som rest väldigt mycket till Senegal på senare år. Var hon en tänkbar färdledare? Nej, men hon talade om att hennes kollega Staffan, halvårsvis bor i Saint Louis och jobbar med konstprojekt där. Staffan hjälpte gärna till, men tiden skulle bara tillåta att han tog hand om gruppen i Saint Louis. Han sin tur kände däremot en svensk som bodde i södra Senegal, Lena, som under många år tagit hand om resor för Malmö Konstmuseum till just DakArt. Jag tog kontakt med Lena som gärna tog sig an uppdraget och dessutom berättade att hon tidigare haft en arrangör i Senegal som även han talar svenska, Pape.


    Senegal betyder vår båt

    På bara några dagar hade jag hela infrastrukturen för resan klar. Jag själv följde med på första resan och kan inte säga annat än att jag tyckte det var oerhört lyckat. Staffan visade sig inte bara bo halvårsvis i Saint Louis, utan han var verkligen Mr Saint Louis och kände alla verksamma inom kulturvärlden. Genom hans försorg fick vi komma hem till trumgrioten Abdoukhadre och hans familj som bjöd på fantastisk underhållning av dans och trumspelande, vi besökte en fiskarfamilj, fick komma hem och laga mat hos en familj och lära oss blåsa glas hos en annan. En kväll var det vernissage och fest i hans konstnärsresidens.


    Papé, trumgrioten Abdoukhadre och Staffan

    I Dakar var det istället Lenas fantastiska kontaktnät som fick oss inbjudna till invigningen av DakArt och sitta alldeles intill presidenten, hon ordnade biljetter till den nya musikalen om Nelson Mandela, fixade konstnärsmöten och såg till att Göran Christenson, f d chef för Malmö Konstmuseum och jurymedlem på biennalen, gav oss en initierad visning av huvudutställningen.

    Många fantastiska möten och kulturinslag präglade veckorna. I Saint Louis blev det många sena nätter då konserterna är uppdelade så att några äger rum på stadens barer efter middagstid. Framåt 23-tiden började de stora internationella namnen spela på huvudscenen och avslutningsvis uppträdde några av Senegals största namn på utomhusscener runtom på stan fram till tre-tiden på natten. Konstupplevelserna var också utspridda så att vi såg huvudutställningen i den gamla domstolen för Västafrika och andra utställningar på gallerier och museer i stan.


    Huvudutställningen av DakArt i forna Domstolen för Västafrika

    Jag tyckte också att det var fantastiskt att få bo en natt i ökenlodge i Lompoul. Likaså att därifrån åka terrängfordon längs Atlantkusten förbi olika fiskarsamhällen på det som ursprungligen varit den sista sträckan av Paris Dakar-rallyt. Många fantastiska intryck bär jag med mig från denna resa.


    Med terrängfordon längs Atlantkustens stränder

    Resan upprepas igen 2020 och ligger ute redan nu. 2019 väljer vi att göra en något större resa och fortsatt ha kvar jazzfestivalen (konstbiennalen endast jämna år). Vi behåller många av de goda kulturella godbitarna, men har också lagt till dagar i södra Senegal, Casamance. Det är här färdledaren Lena bor under större delen av året. 2019 års resa avslutas också i Gambia. Ni hittar våra resor till Senegal här.

    Den 6 november håller har vi ett föredrag om våra resor till Senegal. Se alla föredrag här

    Text: Jörgen Fredriksson, delägare och grundare Världens Resor 

  • Med familjen till Japan

    Journalisten Kicki Lind samtalar med Anne Rajmic och frågar hur det var att resa med familjen till Japan på höstlovet.

    Läs hela inlägget

    Vi hade aldrig fått uppleva ens hälften så mycket om vi hade rest på egen hand, säger Anne Rajmic som tog med sig man och två döttrar på Höstlov i Tokyo. Alla familjer med barn i skolåldern vet hur det är att vara bunden till lov. Tiden är både dyrbar och begränsad.

    – Vi har rest mycket tillsammans och nu ville vi göra något annorlunda, säger Anne. Att få med sig en 18-åring och en 20-åring är inte alltid det lättaste men det här var en resa som vi alla blev väldigt nyfikna på. Det intensiva programmet innehåller det mesta från bad i varma källor och en traditionell teceremoni till spännande djupdykningar i Tokyos olika stadsdelar och en makalös utsikt från ett av världens högsta tv-torn.

    – Som familj är det trevligt att få uppleva nya och spännande saker tillsammans i en hel vecka. Vi var igång från tidig morgon till sen kväll! Tack vare att vi tog oss runt med lokala transportmedel som tåg och tunnelbana fick vi en känsla för hur japanerna själva har det. Vi lärde oss massor och fick på kort tid en fin inblick i mycket av det som är Japan. Förutom insikter som förmedlades av den kunnige färdledaren Lars Arvidsson som de senaste 18 åren bott växelvis i Japan och Sverige fick familjen redan innan avresan från Sverige värdefulla tips av Akio Noshi. Akio är uppvuxen i Japan och jobbar nu som reseproducent på Världens Resor.

    – En av mina döttrar hade hört talas om Japans igelkottcaféer, berättar Anne. På ett sådant café får man gulla med riktiga igelkottar. Det låter ju minst sagt udda men köerna brukar tydligen ringla långa så Akio hjälpte oss att boka på hemmaplan. Det var mycket uppskattat!

  • Följ med Johnny till Centralasien

    Kanske söker jag något, kanske är jag bara nyfiken, eller så gillar jag utmaningar. Kanske försöker jag förstå världen – hur omöjligt det än låter. Resebloggen Johnnybajdzjan har jag startat i egenskap av frilansande färdledare, hobbyfotograf och skribent. Är du nyfiken på Centralasien? Häng med bakom kameran på vår senaste resa.

    Läs hela inlägget

    Mitt namn är Johnny Friskilä och jag kommer från Narvik i Norge där jag fick mitt första guidejobb som 16-årig. År 2002 var min bachelorgrad i ryska, historia och statsvetenskap klar och jag bestämde mig för att flytta till Sverige och Stockholm. Här blev jag kvar. Sedan dess har det även blivit en del resor. Ungefär 100 länder och territorier har jag hunnit med. Idag frilansar jag bland annat som färdledare för Världens Resor.

    I april 2018 var jag färdledare för Världens Resors resa Centralasien. Följ med mig bakom kameran och läs min berättelse på resebloggen Johnnybajdzjan klicka här.

    Se alla bilder på resebloggen Johnnybajdzjan, klicka här.