Jag kom till Seoul första gången 2001. Vet inte varför det tog mig så lång tid att ta mig hit då jag redan 2001 studerat, rest och bott i dryga tio år i Kina och Japan. Nu reste jag omkring några veckor och det var lätt för mig att känna mig hemma i Seoul, en del påminde om Beijings gamla stad medan annat mer andades Tokyo. Sommaren 2018 åkte jag till Seoul för sjunde gången och för varje gång jag kommit tillbaka har jag känt att staden bara blir bättre och bättre.
De gamla stadsdelarna i Bukchon var knappt synliga första gångerna jag kom hit, men snart nog hade hela stadsdelen renoverats på ett oerhört snyggt sätt och man fick flera möjligheter att se hur de gamla kåkarna med sina innergårdar var skapade. Här finns nu gott om trevliga boenden, caféer och fina små museer.
Stora delar av centrala Seoul präglades också av att där fanns stora motorvägar som löpte ovan mark och störde synintrycket. Den gamla kanalen som hade varit en avdelare mellan gamla och nya staden hade redan 1968 täppts igen och istället blivit plats för just en sådan upphöjd motorväg. 2005 var den borta och den gamla kanalen framgrävd igen. Den fungerar idag som en nio kilometer lunga genom staden med härlig grönska och ständiga konstutställningar som finns längs promenaderna på bägge sidor om kanalen. 2017 hade nästa förhöjda motorväg upphört som bilväg och precis som med High Line i New York istället blivit en gångväg med fantastisk växtlighet som snabbt vuxit fram. Seoullo 2017 är namnet på denna nya del som ligger vid Seouls tågstation. Staden har med tiden blivit grönare och mer miljövänlig.
Men det som trots allt imponerar mest på mig är hur Sydkorea och då i synnerhet Seoul verkligen tagit plats på hela den breda kulturscenen. På bara ett par årtionden har Sydkorea blivit en jätte inom film, tv, teater, musik, mode, design och konst. De har gjorts en oerhört medveten satsning på att bjuda in några av världens främsta arkitekter till att bygga viktiga kulturella landmärken. Zaha Hadid fick bygga det märkvärdiga Design Plaza, Rem Kolhals, Mario Botta och Jean Nouvel samsades om att bygga upp det fantastiskt fina konstmuseet Leeum Samsung och i bergen utanför Seoul lät Tadao Ando skapa det andaktsfulla konstmuseet SAN. Med alla de storsatsande gallerier och mindre konstmuseer som finns runt palatsen i Seoul är det enkelt att utse Seoul till Asiens främsta stad vad gäller konstutbud. Idag blir också många sydkoreanska konstnärer som Lee U-fan, Lee Bul och Choi Jeong-hwa inbjudna att göra stora utställningar världen över.
Även inom filmen har Sydkorea blivit det land som syns mest av de asiatiska på senare år. Det har varit det enda land som vågat satsa på att göra lika påkostade filmer som i Hollywood. Samtidigt som lågmälda filmer också hittar ut och vinner priser på de stora festivalerna i Europa. Den tidigare kulturministern Lee Chang-dong har gjort många utmärkta filmer och var senast aktuell på svenska biografer med filmen Bränd. Bong Joon-hos Parasit tog storslam på Oscarsutdelningen 2020 och åkte hem till Sydkorea med fyra statyetter. Sydkorea har också Asiens mest berömda festivaler för både konst (Gwangju) och film (Busan).
Men för de flesta är det ändå inom populärkulturen som Seoul och Sydkoreas enorma ansträngningar märks. Gangnam Style döpt efter den fashionabla stadsdelen i Seoul blev verkligen upptäckt av massorna och var länge det mest träffade klippet på Youtube. I dess spår har massor av nya grupper inom K-Pop som BTS och EXO kommit och som våra svenska tonåringar har full koll på och ofta kan nynna texterna till på koreanska. Seoul fullkomligt kryllar av ställen som fansen ska åka till. Under 2021 blev också tv-serien Squid Game den mest sedda tv-serien någonsin.
Ett annat populärt kulturfenomen är den så kallade Non Verbal Performance som idag har närmare 20 olika scener i Seoul. Vad de har gemensamt är att de under dessa föreställningar inte pratar alls och att de utförs i ett rasande tempo samt att de ofta har inslag av kampsport. Här blandas slapstick med taekwando, matlagning, konst och allt vad du kan tänka dig mellan himmel och jord. Även denna teaterform har gått stort på export med föreställningar bland annat på Broadway.
För många andra asiatiska länder är den koreanska kulturvågen, hallyu, mest synonymt med tv-dramer. De har vunnit enorm popularitet från Bhutan till Indonesien. Kanske är de som mest populära i Kina där de under vissa perioder stått för mer än hälften av alla utländska program som visats i Kina. Det är ganska imponerande.
Det är spännande att ta sig runt i Seoul och se all denna kreativa kraft som märks i modedistriktet kring Design Plaza, shoppinghysterin bland skönhetsprodukter i Myeong-dong, alla designbutiker som ploppar upp över hela staden och i alla spännande restauranger som ständigt förnyar det fantastiska koreanska köket. Du äter inte bättre koreansk mat någon annanstans än i Seoul. Kimchi får man i tjogtals olika versioner. Idag har det också blivit trendigt med restauranger som blandar det koreanska köket med det mexikanska. Prova det!
I all denna moderna satsning finns fortfarande kvar ett lugn i de fem stora palatsen som alltjämt utgör stora områden av centrala staden. Att besöka fiskmarknaden Noryangjin eller den mest traditionella marknaden Gwangjang är fortfarande något av det största nöjet med att komma till Seoul. Trivs också enormt med sitta på de många utomhusrestaurangerna och grilla kött. Bodde en gång också en natt på traditionellt gästgiveri, en så kallad hanok, mitt i centrala Seoul. Trots att det var mitt i stan hade de små odlingsplättar och lite höns på dessa ställen. Kändes märkvärdigt att vakna upp till tuppen mitt i en stad med 25 miljoner människor. Det är aldrig långt mellan det djupt traditionella och det hypermoderna.
Världens Resor har idag flera olika resor till Sydkorea och Seoul. Vi har olika kombinationsresor till Sydkorea och Japan (en av dem konstresa), en kulturell rundresa med bl a Busans Filmfestival, en strövtågsresa samt en höstlovsresa till Seoul som är inriktad på en yngre publik. Vi väntar alltjämt på att UD ska släppa på reseavrådan till Nordkorea och att vi åter kan satsa på våra populära kombinationsresor till Nord- och Sydkorea. Följ med ni också till en destination som erbjuder oerhört mycket och verkligen är på modet.
På vår höstlovsresa i Seoul finns någonting för hela familjen. Nyskapande mode, modern arkitektur, innovativ teknologi och rolig ungdomskultur mixas med gamla palats, boende på tempel, kryddstark mat och stros i traditionella kvarter.
10 dagar var i Sydkorea och Japan. Avstamp i Seoul och målgång i Tokyo. Däremellan vackra nationalparken Seoraksan och klanbyn Hahoe i Sydkorea innan vi tar svävaren från Busan till Fukuoka. Hiroshima, Kyoto och Mt Fuji blir våra stopp i Japan.
Möt våren och konsten i Köpenhamn
Konst, ny arkitektur och spännande samhällsplanering är temana för Världens Resors årliga tur till Danmarks huvudstad, Köpenhamn. Nu har konstmuséerna äntligen offentliggjort vårens spännande utställningar och det bjuds bland annat på undervattensupplevelser, symbolism och unga danska uppkomlingar i ropet. Som pricken över i väntar en hyllad uppsättning av Barberaren från Sevilla på Köpenhamns mäktiga operahus. Reseproducent och färdledare Åsa Danielsson blickar framåt mot vårens stora kulturupplevelse i en riktig favoritstad.
Djupdykning i havets djup på Louisiana Havet är alltid närvarande vid Nordens kanske mest berömda konstmuséum Louisiana. Vare sig vädret bjuder på höga vågor eller blankt vatten i solsken blir Öresund en rörlig fond bakom skulpturerna i parken som sluttar ned mot strandkanten. Havet är också temat för Louisianas enorma satsning som fyller upp hela den södra flygeln. Det är den femte utställningen (och enligt Expressens konstkriker den mest inspirerande) i sitt slag efter tidigare som behandlat bland annat Arktis och Månen. Nu ryktas det om att det är sista gången Louisiana gör denna typ av gigantisk satsning, med verk från över 60 konstnärer som spänner över 2000 år fram till dagens samtidskonst, så det gäller att passa på.
Stillbild från Emilija Škarnulytės 'Aphotic Zone'.
Vi bjuds på en ocean av olika perspektiv på havet – mytologi och biologi, vetenskap och poesi, skönhet och djuphavsmystik, fantasi och dystopi. Här samsas strama japanska träsnitt med August Strindbergs yviga ovädersmålningar, framtidens AI-konst med storslagna installationer som Vertigo Sea och Superflex berömda video med ett gradvis översvämmande McDonalds. Bland havets hemligheter finns också 2000 år gamla sjunkna och halvt förvittrade skulpturer, far och son Blashkas anemoner och maneter i glas samt Anna Atkins dekorativa cyanotoper av alger.
Nina Beiers "Flotta". Foto: Kim Hansen
Mina danska konstvetarvänner är imponerade över mångfalden och menar att här finns något för alla när vetenskap och konst blir till en poetisk helhet. Tidningen Konstguiden skriver “Utställningen Havet förenar fantasi och verklighet så att en helgjuten, levd erfarenhet träder fram. En poetisk sanning tar plats, som en pärla med många lager där skönhet och smärta inte kan existera utan varandra.”
Undervattensvulkaner i urban droppstensgrotta Varje konstnärs absoluta dröm måste vara att få frågan om att skapa ett allkonstverk i Köpenhamns häftigaste utställningslokal Cisternerne. Under slottsparken döljer sig stadens före detta vattenreservoar med två stora pelarförsedda vattenmagasin, en unik urban droppstensgrotta med spröda stalaktiter och stalagmiter som från valven.
Nu är det klart att turen går till den unge danske konstnären Jakob Kudsk Steensen, känd för sina storslagna, immersiva installationer som undersöker naturfenomen och deras koppling till människan. Han har gjort sig känd för sina gedigna fältarbeten och unika samarbetspartners, som sträcker sig från forskare, ornitologer och arkitekter till ett världsberömt sydkoreanskt pojkband och Berlins naturhistoriska museum. I cisternernas underjordiska grottor vänder han nu sin blick mot havsbotten och undervattensvulkaner där frågor om livets uppkomst aktualiseras till sånger från djupet.
Jakob Kudsk Steensen på plats i Cisternerne. Photo: Malthe Ivarsson.
Jakob Kudsk Steensen för stafettpinnen vidare från tidigare internationella stornamn som Tomás Saraceno, Jeppe Hein och Kimsooja som skapat fantastiska underjordiska upplevelser och jag ser verkligen fram emot att se hur Steensen väljer att fylla den unika platsen.
Köpenhamns två mindre kända konstpärlor I varsin utkant av Köpenhamn ligger två fantastiska muséer, var och en vackert belägen och med uppseendeväckande arkitektur av världsklass samt omgiven av en spännande skulpturpark. Ordrupgaard är en fantastiskt inspirerande favorit som gömmer sig bland lövträden i norra Köpenhamns mest välbeställda gräddhylla till villaområde, granne med stjärnarkitekten Arne Jacobsens första egenritade bostad. Förutom ett vackert konstsamlarhem och den berömda paviljongen signerad självaste Zaha Hadid finns här en fantastisk samling av franska impressionister i Snöhettas underjordiska flygel. Som bonus kan vi hälsa på i danska möbeldesignern Finn Juhls snygga hem, något jag aldrig missar när jag besöker Ordrupgaard. Vårens särutställning bjuder på drömmar, sensualism och mystik i symbolismens fotspår vid förra sekelskiftet.
I Zaha Hadids vackra paviljong kan man ta sig en fika. Foto Anders Sune Berg
I de södra förorterna till Köpenhamn ligger den oväntade Arken som ett tjusigt strandat skepp längst ute vid havsbandet. Här är fokus på det allra senaste inom samtidskonst och i år är det danska stjärnskottet Frederik Næblerød som får ta plats. Han har på kort tid gjort stor succé i Danmark med sin råa, energiska och lekfulla stil. Han arbetar både i keramik och brons, med måleri och teckning och bjuder in till en spontan, humoristisk och absurd värld. Frederik Næblerød blev rikskändis och vann danskarnas hjärta när han deltog i ett populärt konstprogram på dansk television. Nu har han åter synts på TV med en hel serie som porträtterar den hyperaktive konstnären och hans dröm om att bli en av Danmarks största. Frederik Næblerøds oljemålning Pedigree. Foto: Fredrik Clement
Arkitektur och opera i världsklass Det ska, som alltid, bli underbart att återse Köpenhamn med sin spännande, innovativa arkitektur och sitt vibrerande stadsliv. Vårens operabesök på Köpenhamns mäktiga operahus, ritat av Henning Larsen, ser riktigt lovande ut med den kritikerrosade versionen av Barberaren i Sevilla. Rossinis komiska klassiker kommer i ny, filmisk tappning inspirerad av stumfilmens slapstikhumor och höga tempo, ett grepp signerat den prisbelönte danska regissören Martin Lyngbo. Vi får njuta av en visuell och spännande berättelse om kärlek och medmänsklighet i en tid full av tyranni. "Barberaren" bjuder såklart även på kända arior och Rossinis medryckande musik framförd av världens äldsta orkester, Det Kongelige Kapell, som har anor tillbaka till 1400-talet. Uppsättningen har lovordats när den gick upp första gången 2018 och dansk press skrev bland annat att "idén att översätta Rossinis komiska opera Barberaren från Sevilla till en stumfilm är närmast genial.". Hoppas vi ses i Köpenhamn!
Rossinis klassiker "Barberaren i Sevilla" på Köpenhamns fantastiska operahus. Foto: Miklos Szabo
Guidade visningar på Louisiana, Ordrupgaard, Arken samt årets spektakulära utställning i de underjordiska Cisternerna. Vi upplever opera på Köpenhamns omtalade operahus och upptäcker spännande arkitektur i hamnområdet och i stadsdelen Örestad.
Konstrunda i Holland och Flandern
När jag fick chansen att flytta med familjen till Nederländerna och spendera huvuddelen av min tonårstid där så blev jag snabbt förälskad i detta land med sin öppenhet, acceptans och gästvänlighet. Föga anade jag då att jag många år senare skulle komma tillbaka som färdledare och få chansen att visa upp både traditionella miljöer och moderna trender inom såväl konst som arkitektur.
Holland, (som ju har blivit en synonym för Nederländerna även om det egentligen bara är en större provins i landet), är ju säkert berömt för många för sina tulpaner, ostar och väderkvarnar. Inom konsten finns också en lång rad kända mästare från Hollands gyllene era på 1600-talet men det finns idag så oerhört mycket annat spännande att uppleva på en resa hit. Här följer lite smakprov på hur det såg ut när vi reste hit våren 2024.
Redan från början slog nostalgin till när vi som bas valde den stad där jag själv gick i skola de första åren i landet – Haag. Denna residensstad har kanske inte alls samma berömmelse som Amsterdam men är både vacker i sig och huserar också ett antal spännande konstmuseer. Vi började vår vistelse med en havsinspirerad lunch på torget Plein alldeles bredvid Binnenhof – det vackra palatskomplex som rymmer parlamentet och flera regeringsbyggnader. Våren brukar vara tidigare här än i Sverige och det var härligt att njuta av vårsolen på uteserveringen samtidigt som politiker, diplomater och vanliga Haag-bor strosade förbi.
Strategiskt placerad i ett av de gamla ståtliga husen runt Binnenhof ligger ett museum helt dedikerat till M.C. Escher. Han var en nederländsk grafiker som lekte med perspektiv och metamorfoser och att ströva runt och fördjupa sig i hans bilder kan få den mest tränade att tappa fotfästet och förundras över hur hans bilder lurar ögat eller ger helt nya perspektiv. Han blev först inte erkänd av konstvärlden men har blivit allt mer populär med åren och ställs numera inte bara ut på stora museer runt om i världen - många av hans ikoniska bilder har också använts inom populärkulturen.
Lätt omtumlad kunde man sedan promenera vidare till museet Mauritshuis bredvid parlamentet och jämföra med några av Hollands och Flanderns stora mästare som Rembrandt, Rubens och Vermeer. Och det är ju onekligen något speciellt att stå framför Hollands egen variant av Mona Lisa - Vermeers Flicka med pärlörhänge och fundera på vem denna mystiska flicka kan ha varit.
Efter alla intryck får vi sen chansen att prova någon av alla de gezellige krogar som finns i staden. Gezellig är ett holländskt ord som är lite svårt att översätta men kanske kan jämföras med danska ”hygge”- det handlar helt enkelt om att ha det bra och mysigt. Och det är något som holländare gärna ger sig hän åt.
Nederländerna är ju ett, till ytan, ganska litet land men med en befolkning som är nästan dubbelt så stor som Sveriges så man behöver inte åka långt för att ta sig till andra städer och spännande platser. Med lokalbuss åker vi därför nästa dag till min egen gamla hemort: Leiden. Det är Hollands äldsta universitetsstad som sparades under andra världskriget och därför kan visa upp en charmig gammal stadskärna. Floden Rhen passerar på sin väg ut mot kusten men leds här om i ett intrikat system av stadskanaler i god holländsk tradition.
Här får jag en chans att promenera runt och visa lite av staden där Rembrandt föddes och där bl a Linné och Einstein verkat vid universitetet. Att den har gamla anor syns överallt men den ungdomliga studentbefolkningen bidrar också till att göra det till en modern stad med ett spännande kulturutbud där t ex den sydkoreanske världskonstnären Kim Sooja överraskar med installationen To breathe över en av kanalerna. Här tog jag också med mina medresenärer till en av mina favoritrestauranger – ett klassiskt holländskt pannkakshus. Pannkaka kanske inte låter så spännande men det är en rätt som är mycket omhuldad i Holland och här äter man pannkakor i princip som italienarna äter pizza. På stora tallrikar får man en rejäl pannkaka där man själv har valt vad som ska läggas på bland en lång rad tillbehör. Skillnaden mot Italien är att man kan välja att ta en ”matpannkaka” eller en ”efterrättspankaka”. Om man nu inte är riktigt hungrig och tar en av varje… Själv har jag en egen, kanske lite märklig, favorit som jag lyckades få några modiga resenärer att smaka på. Om du följer med mig så ska jag berätta mer.
Efter en förmiddag i det traditionellas tecken så fortsätter vi med lokalbuss till Haags vackra förstad Wassenaar där gamla anrika villor med halmtak ligger i ett lummigt trädgårdsområde med Hollands dyraste gatuadresser. Här promenerar vi bort till Voorlinden – ett ganska nytt museum för modern konst inspirerat av bl a Louisiana i Danmark. Det ligger väldigt vackert precis bakom kustens sanddyner och med en trädgård designad av Hollands världsberömda trädgårdsarkitekt, Piet Oudolf. Väl inne i byggnaden väntar sedan flera överraskningar med spännande konstnärer. Förutom tillfälliga utställningar kan man också leta efter småfolket i väggarna eller varför inte promenera under ytan i botten av en simbassäng?
Väl tillbaka i Haag hade vi sedan egentligen en ledig kväll men jag valde att ta med de som ville ut till kusten för att andas in den friska Nordsjöluften och botanisera bland pubar och restauranger på förstaden Scheveningens berömda strandpromenad - komplett med klassisk pir och gammalt lyxhotell i form av ett så kallat Kurhaus. Man kan naturligtvis diskutera hur mycket man kan ”kurera” sig på ett hotell med flera scener, casino, barer och restauranger men en lisa för själen kan det ju vara. Vi valde istället att sitta på en av de många uteserveringarna och äta musslor medan vi såg solen gå ned i Nordsjön.
Ett besök i Nederländerna utan att se Amsterdam kan ju kännas konstigt så vi valde att ta tåget för en heldagsutflykt till denna världsmetropol med sitt enorma utbud. Här valde vi att blanda upplevelser där vi både tog en stadspromenad i de gamla klassiska kanalkvarteren i distriktet Jordaan men sedan jämförde det med en längre arkitekturpromenad genom de helt nybyggda stadsdelar som ploppat upp i gamla varvs- och hamnområden. Holländarna har ju en lång tradition av att omvandla sumpiga vattenmarker till bostadsområden och här har det verkligen tagits till sin spets. Den lokale arkitekten kunde inte bara visa upp en lång rad imponerande och fantasifulla bostadshus, utan också ge oss en bakgrund om hur stadsplanerare i samråd med boende och arkitekter diskuterat miljö, transporter och boendemiljö för att skapa en levande stadsdel. Och naturligtvis har cykeln en given plats i stadsbilden.
När det kommer till mat och dryck har ju staden hur mycket som helst att prova på från världens alla hörn. Själv har jag flera små favoritställen där man kan äta lokala specialiteter som t ex ost, jenever eller hantverksöl och det handlar mest om att sovra i utbudet. Vi valde att prova ett av de mer berömda hantverksbryggerierna som ligger i en gammal väderkvarn. Här kunde vi botanisera i utbudet och det enklaste var att helt enkelt köpa deras ölplanka med smakprov av fem olika små öl – alla lika spännande. Även de som normalt inte var så sugna på öl verkade uppskatta de lite annorlunda smakerna.
Efter en heldag i Amsterdam var det så dags att åka vidare till Rotterdam och att ta sig dit från Haag är idag inga större konstigheter - man kan t o m ta Metron! Vi valde istället att ta en omväg för att få chansen att besöka en riktig pärla ute på den Nederländska landsbygden – Kröller-Müller museum i nationalparken Hoge Veluwe. Såväl parken som museet grundas i en donation av den välbärgade familj som gett museet dess namn och vilken konstsamling de skrapat ihop! Helene Kröller-Müller började tidigt samla på verk av Vincent van Gogh. Han var ju först inte så berömd och tur var väl det för den samling som hon lyckades få ihop hade idag förmodligen krävt en statsbudget.
Vi började med en guidning av van Goghs verk – museet har världens näst största samling – och bara det höll oss upptagna i en och en halv timme. Sen botaniserade vi själva bland de flera hundratals verk av andra världsberömda konstnärer från decennierna runt förra sekelskiftet som hon också samlat ihop. Det fina med det här museet är att man när som helst kan välja att bryta den klassiska museimiljön genom att gå ut i en av Europas största skulpturparker precis utanför dörren. Där väntar ytterligare drygt hundra verk inköpta efter familjen Kröller-Müllers bortgång men ändå i deras anda. Bara själva parken är underbar att strosa runt i och där kan man också få sig en god lunch på restaurangen eller varför inte sätta sig på gräset bredvid verk av t ex Rodin, Christo, Per Kirkeby eller Lee Ufan och njuta av medhavd picknick.
Vår buss tar oss sedan vidare mot resans slutmål för dagen, Europas största hamn – Rotterdam. Det är en stad som omformat sig inte bara en utan två gånger under de senaste 80 åren. Stora delar av centrum blev helt ödelagt av tyska bombningar när Hitler ville snabba på Nederländernas kapitulation i början av andra världskriget. En ambitiös återuppbyggnad efter kriget skapade en intressant stadsplan med många progressiva idéer. Samtidigt har ju inte alla byggnader från den tiden åldrats med värdighet och därför beslöt staden att ”göra om och göra rätt”. Det ledde till att Rotterdam blivit ett Mecka för arkitekter från hela världen som flockats här för att få utlopp för sin experimentlusta. Resultatet är ett sammelsurium av vackra, intressanta, fantastiska eller ibland helt galna byggnader som alla tävlar om uppmärksamheten. Vi promenerar under ett par dagar runt i dessa spännande miljöer och förundras över människans kreativitet.
En kombination av arkitektur och konst får vi när vi besöker det helt nybyggda arkivet för det stora konstmuseet Boijmans Van Beuningen. Med inspiration av en IKEA-skål (!) har arkitekterna MVRDV här skapat ett fantastiskt byggnadsverk som är lika spännande på ut- som insidan. Med hjälp av en guide får vi titta in i några olika magasin där man kan stöta på allt från köksstolar från 1950-talet till mästerverk av Rembrandt eller Bruegel.
Denna depå ligger mitt i Rotterdams Museumpark och den lystne kan under resten av dagen välja bland t ex Konsthallen, Arkitekturmuseet eller varför inte några av de välbevarade Bauhaus-villorna – kompletta med tidstypisk inredning.
Den här kvällen valde jag att ta med mig gruppen på en annan typisk holländsk inrättning: indonesisk restaurang. Många år av holländsk kolonisering av bl a det som en gång kallades kryddöarna, har satt djupa spår i det holländska samhället; politiskt, socialt och inte minst inom kulturen där flera av de största nederländska författarna har skrivit mästerverk om denna tid och dess effekter. Det har också påverkat den annars ganska basala husmanskost som var regel i det holländska bondesamhället och idag kan man hitta gatukök där man kan få pommes frites med satésås eller en broodje saté – kycklingspett i bröd med satésås. Allra bäst är dock att ta sig till en fullskalig indonesisk restaurang och avnjuta ett rijsttafel – ett ”risbord” som är en buffé av varma och kalla rätter som dukas upp på bordet där vi sitter. En kulinarisk resa och smakexplosion i ett – mums!
När det sedan blir dags att ta farväl av Nederländerna så gör vi det genom att åka söderut genom Zeeland där vi får bevittna något av de mastodontarbeten som landet lagt ner på att säkra landet från översvämningar. Det är ett intrikat system av kanaler, vallar, slussar och broar för att kontrollera såväl flodernas mynning som Nordsjöns eventuella svallvågor. Ett arbete som sätter holländarna i frontlinjen mot de klimatförändringar som kan komma att påverka många kustsamhällen framöver.
Till slut rullar vår buss i alla fall in i nästa land: Belgien, eller närmare bestämt Flandern. Belgien är ju ett litet märkligt land – på något sätt mitt i Europa med Bryssel som ett begrepp för hela EU men ändå kanske ganska obekant för många trots sin spännande historia, sitt rika kulturarv och sina kulinariska höjdpunkter. När jag själv bodde i Nederländerna åkte familjen ofta ner till Belgien för att bl a njuta av fantastiska måltider.
Som medelpunkt för otaliga krig och konflikter genom Europas historia bröt sig landet till slut loss från sina många olika herrar och utropade självständighet så sent som 1830. Samtidigt finns det de som menar att det egentligen inte är ett land utan flera där det går en ganska tydlig skiljelinje mellan det sydostliga Vallonien och det nordvästliga Flandern. På vår resa koncentrerar vi oss på det senare även om vi sedan avslutar resan i det kompromissamhälle som huvudstaden Bryssel idag utgör.
Vårt första resmål är Brygge, denna lilla sagopärla som lyckligtvis klarat sig väl från de olika krigens bombningar och som bjuder in sina besökare att promenera runt bland trånga gränder och sen förstummas av storslagna torg som De Brug där man bara genom att snurra runt 360 grader kan få stora delar av arkitekturhistorien demonstrerad på en och samma plats. Första
kvällen hamnar de flesta av oss på torget De Grote Markt där man kan välja någon av de många uteserveringarna och avnjuta vad som väl mer eller mindre har blivit en belgisk nationalrätt: musslor med pommes frites. Brygge kom ju med sina kontakter i Italien att bli något av Nordeuropas renässanscentrum och rikedomar från handel satte sina spår också i konst och arkitektur och vi njuter av båda under ett par dagar med besök i såväl kyrkor som vackra konstmuseer – där man också tagit in betydligt modernare inslag vilket också skapar en spännande dynamik. Var tredje år håller man också en konsttriennal utomhus i staden och några av de verk som dyker upp där blir ibland kvar för framtida besökare att beundra. Vi väljer och vrakar bland de olika museerna i staden.
På en av kvällarna får vi oss också ett besök på ett av de många berömda ölbryggerierna. Med hjälp av en kunnig guide får vi inte bara en lektion i historia och bryggeriteknik utan kvällen rundas av med en rejäl provsmakning. Och det visar sig att de många olika och väldigt speciella smakerna gör att även flera som annars inte är så förtjusta i öl faktiskt hittar några nya favoriter.
När vi lämnar Brygge så tar vi oss i riktning mot Bryssel men på vägen gör vi ett spännande stopp i Gent, en annan renässansstad med rik historia och stort utbud av kultur. Även här blandas gammalt med nytt och runt om på de charmiga smågatorna med anrika hus finns
också ett stort utbud av modern gatukonst att beskåda. Vi tar en promenad i de mest centrala delarna och förundras över hur många enorma kyrkor en liten medeltidsstad ansåg sig behöva. När man passerat ett antal församlingskyrkor som alla skulle kunna passera som katedraler kommer vi slutligen till vårt mål – den egentliga katedralen: Sankt Bavo. Här går vi in för att fördjupa oss i ett av historiens mest berömda religiösa verk: bröderna van Eycks Tillbedjan av Guds lamm. Alldeles nyrenoverad visas denna altartavla som är en polyptik i två våningar och med totalt 20 olika paneler alla lika fulla med symbolik. För en bättre förståelse får vi en rejäl introduktion med hjälp av Virtual reality nere i kryptan under altaret och vi förflyttas till den tid då bröderna verkade – man kan nästan känna dofterna från de gamla miljöerna. Med fördjupade kunskaper går vi sedan upp och beundrar altartavlorna på nära håll – magnifikt!
Efter Gent rör vi oss så vidare till resans slutmål, Belgiens och Europas huvudstad - Bryssel. Väl framme kastar vi oss ut i gatulivet och får åter en spännande blandning av gammalt och nytt. Förutom att känna staden på pulsen så går vi en guidad tur och tittar på modern gatukonst som dock har som syfte att hylla den gamla mästaren Pieter Brueghel d ä. Ett antal av hans kända verk har här (om)tolkats och ger liv åt annars gråa fasader. Emellanåt överraskas man också av andra figurer som t ex från några av de världsberömda seriealbum som har sina rötter just här i Bryssel. Första kvällen avslutas med en avskedsmiddag där vi åter får botanisera i det mångfacetterade belgiska köket.
Den sista dagen tar vi en promenad runt hörnet från vårt hotell och ger oss hän åt en av de stora surrealisterna som också råkar vara stadens son: René Magritte. Här har han fått sitt eget museum, vägg i vägg med de stora mästarna som ryms i Bryssels konstmuseum bredvid. Magritte har ju gjort sig ett namn även långt utanför den ordinarie konstvärlden och många är ju de berömda tavlor som blivit så ikoniska att de nu dyker upp på allt från kaffemuggar till badlakan. Faktum är att vi på hemvägen från Bryssels flygplats kan shoppa loss på denna typ av varor i den butik som där helt koncentrerar sig på att sälja vardagsvaror med Magrittemotiv! Kanske lite överdrivet i sig men visst känns det passande att denna resa som började med Eschers omtumlande optiska illusioner avslutas med Magrittes lika omtumlande surrealistiska verk. Vad kan man egentligen lita på? Kanske bara att världen är förunderlig och på resan hinner vi få flera smakprov på just denna förunderlighet. Hartelijk welkom! (Hjärtligt välkommen)
Björn Tedeman, färdledare för konstresor i Europa.
Resa till Holland och Belgien där konst och arkitektur står i fokus. Guidade arkitekturvandringar i Rotterdam och Amsterdam där innovationskraft och hållbarhet är ledord. Underbara konstmuseet Kröller-Müller i Otterlo, konsttriennalen i Brygge och nya spännande museer i Haag, Rotterdam och Gent.
Att skriva i Sydafrika
Träffa Marie Sammeli, svensk författare som bor i Kapstaden med sin familj sedan 2012. Hon har skrivit den populära serien om Julia som utspelar sig i Kapstadens hisnande vackra miljöer och som på ett varmt och humoristiskt sätt berättar om att börja om på en plats där inget blir som man förväntat sig.
Kapstaden, min hemstad När personer hör att jag tillsammans med min man tog våra fyra barn, då samtliga under tio år, och flyttade till Kapstaden utan att ha varit där så tror de att vi är väldigt äventyrliga. De som kände oss blev chockade. Vi är nämligen inte alls särskilt äventyrliga, snarare tvärtom. Rutiner och trygghet, det är mer vi.
Men i december för drygt tolv år sedan satt vi vid köksbordet på Kungsholmen i Stockholm och gjorde bokslut över året och pratade om vad vi önskade av det nya året. “Lite lugnare, lite mer tid…..” Men vänta, det sa vi visst förra året och året dessförinnan också och kanske till och med året innan dess. Det var dags att göra en förändring med andra ord och våra dåvarande jobb möjliggjorde den mer drastiska varianten att byta ort och till och med kontinent.
Ingen av oss hade varit i Kapstaden men hört av vänner som besökt staden att den var fantastisk. Det faktum att det inte är någon tidsskilland, ett ljuvligt klimat, otroligt vackert och väsensskilt från Kungsholmen gjorde att valet föll på just Kapstaden. Det kan i och för sig ha varit så att någon av oss hade sett Mitt Afrika med Meryl Streep några gånger för mycket och fördjupat sig i lite för många härliga glossiga reportage om familjer som bytte liv till varmare breddgrader och levde så där härligt i nuet.
Nu var ju verkligheten såklart inte alls lika glossig som reportagen i tidningarna och min vardag bestod inte av att segla runt i eleganta linnekläder på savannen likt Meryl. Nej, det var ganska tufft att komma till en ny kontinent med fyra mindre barn utan att känna någon, men vi blev helt förälskade i den här magiska platsen, dess vackra natur, varma väder, förmågan till livsnjutning och framförallt de varma, vänliga människorna. Ett år skulle vi stanna. Det är nu tolv år sedan.
Det var också i samband med vår flytt till Kapstaden som jag tog tag i mina drömmar om att skriva en bok och gick ett flertal skrivkurser. Jag började skriva ner vardagshändelser som jag delade med vänner och när jag fick höra att fler än nära och kära gärna läste fick jag idén till min första bok, Det lilla galleriet i solen, vilken följdes av ytterligare tre böcker i serien om Julia. I våras kom min bok Släppa taget? som utspelar sig i Sverige. I min nästa bok är jag tillbaka i Kapstaden med den första delen i en ny serie som släpps i augusti.
När jag inte skriver njuter jag gärna av naturen. Jag har två hundar och en häst vilket ger en del möjligheter till det. Miljöer är ett viktigt inslag i böcker och i mina böcker brukar jag tänka på miljön som en egen karaktär och i omgivningarna här finns det gott om inspiration. Vingårdarna som vi besöker under resan har inspirerat till miljöerna i både Den lilla vingården vid bergets fot och Det lilla pensionatet i gröna dalen.
Älskar du liksom jag att läsa och skriva? Skrivresan till Sydafrika är perfekt för dig som vill kickstarta ditt skrivande, har ett pågånede projekt som du vill komma vidare med eller bara inspireras för ditt eget skrivande helt utan krav.
Några av de teman som jag kommer att gå igenom under kursen är hur man hittar sin idé, hur man planerar sitt skrivande, trovärdiga karaktärer, miljöer och dramaturgi och hur man får till en bra inledning samt vad man gör om man kör fast. Dessutom kommer jag finnas på plats under hela kursen för att bolla idéer och frågeställningar.
Vi kommer att ha fantastiska dagar med skrivinspiration, skrivtid men också upptäcka Kapstaden tillsammans och framförallt de där unika pärlorna. Det här blir garanterat ett minne för livet!
Bästa hälsningar, Marie
Läs mer om Marie Sammeli och hennes böcker här: mariesammeli.com
Har du drömt om att skriva en egen bok, eller har du till och med börjat men önskar tips och hjälp på vägen? Nu reser vi med författaren Marie Sammeli till Kapstaden och vindistrikten för att förkovra oss i skrivandets konst samtidigt som vi upptäcker Kapprovinsen med utflykter, god mat samt spännande möten.
Lokalbuss nummer 9
Det är vår lediga dag i Bukhara i Uzbekistan. Vi är nästan halvvägs på vår resa genom Centralasien och det är dags för lite andrum. Jag gillar det, när en resa även ger en paus. När vi har sett så oerhört mycket. Att vi äntligen kan koppla lite av. Låta huvudet bearbeta alla intryck.
Några kilometer utanför Bukhara finns en större marknad. Karavan kallas den, ett lämpligt namn för en marknad längs det som en gång var den historiska Sidenvägen. Nära marknaden finns även Emirens gamla sommarpalats, eller ja, det är drygt 100 år gammalt, så ålder är förstås relativt i denna del av världen.
Marknaden och sommarpalatset som numera är museum är hursomhelst en lagom halvdagssyssla. Själv tänker jag botanisera bland sidenaffärerna, Vad är väl Sidenvägen utan siden? De som vill av mina resenärer får förstås vara med. Förutsättningen är att det kommer ta den tid det tar, och kosta så mycket det kostar. Men på ett ungefär, tillbaka till lunch, och prislappen..., ja det är oavsett billigt i Uzbekistan.
Det är buss nr 9 vi ska ta. Lokalbussen som går från gamla stan, ut till marknaden, och tillbaka. Hur vi tar oss till sommarpalatset vet jag inte ännu, men det brukar lösa sig. Hur som helst. Bussen kommer och här står vi. 10 skandinaver på tur. - Går den här bussen till Karavan-marknaden? - Visst, hoppa på bara!
På en papperslapp bredvid chauffören står det att resan kostar 1000 som, alltså drygt 1 krona. Som är för övrigt namnet på myntenheten i Uzbekistan. Våra medpassagerare tittar på oss och pratar sinsemellan. Det är inte så vanligt att större gäng utlänningar åker lokalbuss i Bukhara. De yngre ger upp sina platser för oss. Chauffören och biljettören skrattar och pratar, och ja, varje lokalbuss i Bukhara har nämligen en egen billettman som tar emot pengar från passagerarna och ger växel om så skulle behövas.
Vi börjar prata, biljettören och jag. Som alltid kommer frågorna om vad vi tycker om Uzbekistan, om staden vi är i, och var vi kommer ifrån. Efter kanske 20 minuter närmar vi oss basaren. - Hur ska ni ta er tillbaka?, undrar chauffören och biljettören, radarparet som tydligen också de har pratat lite sinsemellan. - Ja, vi ska inte tillbaka än, svarar jag, men det blir väl med lokalbussen, precis som nu. Men vi ska även till sommarpalatset.
Det är då jag får erbjudandet. - Vi kan vänta på er. Ni går i basaren, sen tar vi er till sommarpalatset, väntar på er där, och sen åker vi tillbaka till gamla stan. Hur låter det?
Jag funderar några sekunder. Det här löser mitt problem till och från sommarpalatset. Det blir lite dyrare förstås, men samtidigt slipper jag förhandla med allahanda taxichaffisar som gud vet vilka startpriser de börjar med. Uzbekistan är billigt när man vet vad saker och ting ska kosta. Det gäller bara att veta.
Inom kort är radarparet och jag överens. 20 dollar för hela bussen. Från marknaden till sommarpalatset och sen tillbaka till stan. Totalt, för hela gruppen alltså.
Planen presenteras för mina 10 skandinaver. - Nu kommer vi göra så här…”
Det går ett skratt igenom gruppen. Vi har alltså förhandlat till oss lokalbuss nummer 9 som denna förmiddag nu tas ur reguljärtrafik. - Den kommer vara vår, kostar 2 dollar per person, ska ta oss vidare till sommarpalatset där vi ser om vi kan få en visning, och sen tillbaka dit vi kom ifrån. Men först marknaden. De som vill går tillsammans med mig, de som vill gå själva går själva. Vi ses här klockan 11:30!
På marknaden växlar jag pengar och köper några meter siden. Det finns mat, grönsaker, örter, hattar av skinn, plast från Kina, jeans och centralasiatiskt mode, mattor, keramik, porslin och ett utbud presentartiklar som i gamla stan skulle kallas souvenirer. Det är fotovänligt och trevligt.
90 minuter senare fortsätter vi alla i buss till sommarpalatset. Även chauffören och biljettören följer med in. Här var de senast som skolbarn på klassutflykt. Nu är de i 40-årsåldern, och håller sig lite i bakgrunden där vi går runt med palatsets egna engelskspråkiga guide. Vi tar bilder med våra kameror, de med sina mobiler.
Efter avslutad vandring går vi ut på parkeringen. En grupp fransmän har precis parkerat sin turistbuss bredvid vår. De tittar förundrat på oss. Ser oss stiga ombord. I vår helt egna lokalbuss nummer 9. På vår lediga dag i Bukhara.
Hälsar Johnny Friskilä, färdledare
Bukhara har nyligen fått en nytt on-line schema för lokaltrafik. Buss nr 9 fortfarande trafikerar sträckan mellan gamla stan och s k Karvon bosor och det går att spåra den live från kontoret i Stockholm, vilket fascinerar!
Vi reser till Sidenvägens skimrande sagostäder som Samarkand och Bukhara. Himmelska bergens snöklädda toppar, besök vid Issyk-kulsjön i Kirgizistan och Karkumöknen i Turkmenistan varvas med nedslag i spännande städer som Dusjanbe, Asgabad och Almaty.
Pamir Highway är en legendarisk landsväg genom Tadzjikistans avlägsna bergsmassiv. Vi reser omgivna av spektakulär natur och får en rejäl dos av lokal gästfrihet och svindlande bergsvyer.
Känn smaken av Georgien - recept på khachapuri
Sluter ögonen och följer de vindlande gatorna genom mormors kvarter i gamla stan, tar ett djupt andetag och blir insvept i ett moln av bilder, dofter och röster. Drömmer om soldränkta Georgien och för att stilla suget efter det georgiska "ostbrödet" ställer jag mig i köket och återskapar mormors praktfulla pajer. Kommer på ytterligare en älsklingsrätt och letar i anteckningsböcker, kokböcker och på nätet i jakten efter receptet på den utsökta kycklinggrytan satsivi – kyckling i kall valnötssås.
Inser snabbt hur svårt det är att orkestrera alla smaker och nyanser och hitta den oemotståndliga balanser. Som mormor gjorde…
Inspirerad av minnen av Tbilisi under min uppväxt och många timmar i mormors kök vill jag dela med mig av ett recept på det ikoniska georgiska ostbrödet (pajen) khachapuri.
Receptet på degen hittar du nedan, men för ett snabbt och lättlagat alternativ kan du istället använda smördegen som säljs i mataffären. Om du använder den färdiga smördegen gör du brödet i en rektangulär form.
Detta behöver du för ca 4 stycken
8 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
2,5 dl grekisk yoghurt
½ tsk salt
200 g fetaost
2 dl färskost (eller riven mozzarella)
1 ägg
50 g rumsvarmt smör
Gör så här:
1. Rör ner vetemjöl och yoghurt i en bunke, tillsätt bakpulver och salt. Blanda väl. Degen ska vara lätt att forma och aningen klibbig. Låt stå i rumstemperatur medan du förbereder fyllningen.
2. Sätt ugnen på 200 grader.
3. Smula fetaosten i ett skål, rör ner riven mozzarella eller färskost (cottage cheese), blanda ned ägg och smör.
3. Dela degen i 3-4 bollar (varje deg blir ett bröd). Kavla en deg platt ca ½ cm tjock. Lägg på ostfyllningen och vik upp degkanterna. Nyp ihop kanterna ordentligt och platta ner med händerna för att brödet ska få en fin jämn form.
4. Grädda i mitten av ugnen på en plåt täckt av bakplåtspapper i ca 15 min eller tills brödet har fått färg.
Vill du veta mer om landet Georgien och den alltmer populära georgiska köket kan jag rekommendera den relativt nyutkomna boken: Blå berg, grön mat, orange vin av Anastasia Lundqvist & Charlotte Pruth.
Eller det allra bästa sättet är naturligtvis att följa med oss och uppleva det georgiska köket på plats när det blir möjligt! Men tills dess, prova att baka khachapuri och bjud någon du tycker om!
Anna Mnatsakanova, reseproducent med hjärtat i Georgien
Följ med till Georgien där vi låter det goda georgiska köket bli resans röda tråd. I nio dagar följer vi landets dramatiska landskap, provar på de regionala läckerheterna och lär oss av både husmödrar och proffs hur man lagar Georgiens paradrätter.
Älskade Ladakh
Regnskugga och karga berg är en fröjd efter en tid i konstant regn! När monsunen dränkte södra delen av Himalaya tog jag och min man chansen att besöka vårt älskade, karga Ladakh, beläget på hög höjd i det indiska Himalaya. Här skiftar landskapet färg i beige, gul, brun, rosa, lila och slutligen blå. De högsta bergen toppas av vita skinande glaciärer som får dem att likna gigantiska glaserade muffins.
Mellan de jättelika bakverken ringlar sig stora ljusblå floder, bl.a. Indus och Zanskar, och deras oändligt många biflöden. Runt vattendragen ligger små bosättningar, de enda platserna där man kan hitta träd, popplar, pilar och fruktträd. I de gröna dalarna växer aprikoser, äpplen och valnötter, som ute på gatan säljs i alla former, torkade, svavlade, pressade till olja och såklart, under säsong, söta och färska. Hus i Ladakh byggs traditionellt i sten och lera, och målar dem vita. Fönsterkarmar och stommar är i vackert snidat trä. Det sägs att träet är det enda som kan stå emot vinterns många minusgrader. De mest imponerande byggnaderna är palats och buddhistiska kloster som sedan många sekel klänger sig fast på bergsväggarna. Den starka tibetanska känslan gör att man lätt glömmer vilket land man befinner mig i!
Ladakh bebos av ca nära 300 000 personer, men detta fåtal människor är långt ifrån alla de som kallar Ladakh sitt hem. På en resa genom det gamla kungadömet stöter man ofta på bl.a. vildåsnor, stenbockar och murmeldjur! Och på vintern anses Ladakh vara det bästa stället i världen att se snöleopard. Människor på landsbygden vittnar om dess skrämmande läte, vilket de ofta hör under kalla vinternätter då snöleoparder letar sig in till byar för att stilla sin hunger med bybornas boskap. I mjuka sanddyner vandrar de baktriska (tvåpucklade) kamelerna som en påminnelse om tiden då Ladakh utgjorde ett viktigt handelscentum för de karavaner som färdades längsmed Sidenvägen.
Jag kommer att leda resan ”Ladakh - indiska Himalaya”, som nästa juni låter oss upptäcka några städer som jag känner stark personlig anknytning till. Vi startar i sikhernas heliga stad Amritsar, med besök i det fantastiska Gyllene Templet, vidare genom tibetanernas högkvarter i Dharamsala till det vackra Manali och Vashist, i vars varma källor jag har spenderat många kalla vinterdagar. Efter grönskan i Manali beger vi oss upp i den ladakhiska regnskuggan.
Här kommer vi fascineras av väggmålningar och skulpturer i några av de urgamla klostren, promenera med kameler i sanddynerna, och besöka sjön Pangong med sitt medelhavsliknande turkosa saltvatten. Här är vi precis på gränsen till Kina! Resan bjuder dessutom på en storslagen avslutning då vi kommer närvara vid en av Ladakhs alla religiösa festivaler. Här ser vi de mest färggranna danser som porträtterar historiska religiösa händelser, lär oss om livet efter döden eller om annat som enligt buddhismen är viktigt för oss människor att veta.
Kort och gott, om du, liksom jag, fascineras av torra bergsområden där vattnet kommer från glaciärer snarare än regn, så kan jag inte tänka mig en mer storslagen plats än Ladakh!
Från Amritsar reser vi till Dharamsala och Himmachal Pradesh. Över flera pass på 5000 meter tar vi oss till Ladakhs karga ökenlandskap omgärdat av Himalayas snöklädda toppar.
Färdledare Monica firar jul hos vänner i Zimbabwe
I Zimbabwe börjar julen för många med en speciell gudstjänst den 24 december på kvällen, och barnen, klädda i sina bästa kläder, sjunger sånger som de har övat på inför denna speciella dag. Dagen efter, den 25 december samlas hela familjen för att dekorera inomhus med girlanger och ballonger för att starta firandet och julfesten.
Det är tidig morgon i oktober, gräset är fuktigt och en härlig frisk luft möter mig när jag lämnar hemmet på Langthon Street i Bulawayo och tar mig till stadens centrum. Oktober är en av mina favoritmånader här, då blommar Jakarandaträden och alléerna sprakar av de vackra lila färgerna. Jag möter Petronella som jag lärt känna här under mitt tvååriga arbetsuppdrag i Zimbabwe. Petronella har fem egna barn samt några barnbarn. Det är de som är i fokus idag, vi ska handla finkläder till de minsta barnen, nya skjortor, byxor och ett par klänningar som ska användas till jul.
Det visar sig att just oktober är den tid som de flesta familjerna köper in dessa nya kläder vilket gör att barnen blir nyfikna och börjar längta till jul. När ballongerna börjar pumpas i slutet på december vet barnen att snart är dags för jul.
I Zimbabwe börjar julen för många med en speciell gudstjänst den 24 december på kvällen, och barnen, klädda i sina bästa kläder, sjunger sånger som de har övat på inför denna speciella dag. Dagen efter, den 25 december samlas hela familjen för att dekorera inomhus med girlanger och ballonger för att starta firandet och julfesten.
I fullpackad bil får jag följa med Petronellas familj till ”Ekaya” ndebelefolkets beteckning för platsen där din familj kommer ifrån, som ofta är ett par timmars körning ut på landet. Framrutorna är neddragna i bilen för att svalka lite och barnen övar glatt på sina julsånger. Vi stannar längs vägen där kvinnor har sin frukt- och grönsaksförsäljning. Petronella vinkar till mig och visar upp ett par pumpor butternuts, fina vitkålshuvuden och gurkor som blir viktiga till julmaten.
Vi styr in på en smal en smalare väg med den vackra tegelröda jorden och när vi börjar närma oss Petronellas familjehem där hennes mamma och barnens morföräldrar bor möts vi upp med ropande människor med ett speciellt glädjeuttryck som låter som ett snabbt lalalalalalala i högt tonläge. Petronellas mamma Ndodozile rusar fram till mig och knyter en vackert färgad Ma Zambia, det är ett tygstycke som kvinnor bär runt höften som en lång kjol, som både är vacker och skyddar övrig klädsel vid behov. Iklädd den visar jag respekt för deras traditioner.
Grytor kokar och grönsaker hackas och det är dags för ett par hönor och kycklingar att offra livet, de verkar förstå att något är på gång då de är svårfångade för Baba, pappa i familjen. Det finns flera runda hyddor på gården målade i vackra traditionella mönster med jordstampat golv. De visar platsen jag kan lägga mina saker och mattan jag ska sova på. Mörkret fallet på och finkläderna som köptes i oktober tas fram och blir barnens julgåvor och barnens ögon fylls med förväntan. Alla samlas för att gå till kyrkan en bit bort. En av Petronellas bröder stannar kvar för att vakta elden utanför hyddorna. Vi vandrar bort till kyrkan några springer i förväg och vi hör sång när vi närmar oss. Det blir en fin kväll att samlas och minnas Jesus födelse och gärning.
Natten blev lugn, vi låg tätt intill varandra för att hålla värmen då temperaturen kan gå ner under natten här ute på landet. Under dagen kommer fler släktingar och grannar och det är dags att servera jullunch. Kycklinggryta med sadza, en form av majsgröt, som är basmat i Zimbabwe. Till jul äts detta med coleslaw, sallad och varm grönkålsröra med jordnötssmör. Vi samlas runt elden. Några sitter på stenar eller utlagda mattor och maten servers efter att alla har fått tvätta händerna. Jag försöker imponera lite när jag rullar en boll med Sadza in min högra hand för att sedan trycka ett hål med tummen i bollen. Sen använda den som sked för att äta den goda kycklinggrytan med tillbehör. Petronella lägger på lite extra grönkålsröra till mig då hon vet att jag älskar det. Solen går sakta ner och vi serveras den lokala drycken Chibuku, som nu för tiden går att köpa i pappersförpackningar men förr bryggdes den på landsbygden. Den kallas också Sheke Sheke för att man bör skaka den först innan man börjar dricka. De huvudsakliga sädeskornen som används är mältad sorghum och majs, men kan också innehålla hirs. Jag smuttar lite och de skrattar när jag rynkar på näsan. Baba sätter sig ner och börjar berätta om julfirandet när han var liten och de barn som fortfarande är vakna fnissar och trycker sig närmare mot Baba och säger med en mun: berätta mer.
Vi stannar ett par dagar till för att sedan åka tillbaka till storstadslivet i Bulawayo där barnen tjatar om att vi ska stanna till på Chicken-In stadens drive in restaurang. Det blir en hastig miljöförändring men jag sniffar på min tröja som fortfarande doftar lite rök från elden i byn Ekaya. Det är en doft som förlänger julminnen ifrån Zimbabwe.
Nu i december kan du följa med mig till Zimbabwe och Sydafrika och skapa egna julminnen. Förbered dig på en resa full med spännande safariupplevelser, kultur och roliga möten längs vägen. Vi inleder vid de mäktiga Victoriafallen och avrundar i Johannesburg.
Din färdledare i södra Afrika, Monica Nordenwald
Relaterade resor
Bland vulkaner och kalderor sommaren 2024
Ecuador är vackert, vänligt och med ett varierat landskap – höga berg, frodiga regnskogar, en fantastisk kustlinje och Galápagosöarna i Stilla havet. Den del av Ecuador som ligger mig varmast om hjärtat är Anderna, med sina stolta vulkantoppar och vackra kalderasjöar. Jag heter Åsa Backevall och är reseproducent på Världens Resor. Sedan mitten av 1990-talet har jag haft förmånen att resa runt i, och även bo i Ecuador.
Under årens lopp har jag också lett otaliga resor hit för Världens Resor. Här delar jag med mig av några foton från min senaste resa med min familj i juni/juli 2024.
Utforska vulkaner För att bäst uppleva vulkanerna i den andinska bergskedjan rekommenderas en tidig morgonpromenad. Senare på dagen värmer solen upp luften, vilket får molnen att stiga och ibland skymma sikten. I fjärran tornar Cotopaxi upp sig, en av världens högsta aktiva vulkaner med sina 5897 meter. Cotopaxi är en del av Vulkanavenyn, en spektakulär sträcka av de centrala Anderna som omfattar flera av Ecuadors mest imponerande vulkaner, inklusive Chimborazo, Tungurahua och Cayambe. Namnet Vulkanavenyn myntades av den tyske naturforskaren och upptäcktsresande Alexander von Humboldt under hans besök i Ecuador på 1800-talet. I förgrunden blommar lupiner och andinsk skära i gult, vilket skapar en fantastisk färgkavalkad.
Nationalparken Cotopaxi är ett härligt naturområde, med möjlighet att få se både en fin flora och en spännande fauna, inklusive andinska vargar, vitsvansad hjort, kondorer, olika arter av kolibrier och förvildade hästar. Namnet Cotopaxi lär betyda "månhals".
Vulkaner och molnspel Det är minst lika vackert att se vulkaner i mulet väder, när molnen spelar över topparna och skapar dramatiska scenerier. Här är vulkanen Sincholagua, sedd från nationalparken Cotopaxi.
Familjebesök och traditioner Vid ett av besöken hos min svärfar tar han en välförtjänt paus med sina fyrbenta vänner medan han håller ett vakande öga på den torkade majsen. Majs är en viktig gröda i Latinamerika och en oumbärlig ingrediens i många traditionella rätter.
Guango Lodge och molnskogen Guango Lodge är omgiven av molnskog som breder ut sig på Andernas flanker. Här är det härligt att vandra och njuta av både blommor och fåglar. På trädens grenar finns gott om epifyter, det vill säga växter som lever på andra växter utan att ta näring från dem. Ett besök på Guango Lodge innebär även finfina möjligheter att se många arter av kolibri.
Vid Guango Lodge är det inte ovanligt att se en ensam forsand sitta på en sten i Río Quijos. Man har också chans att se den gråbröstade bergtukanen och turkosskrikan där. Ecuador är ett av världens artrikaste länder, känt för sin enorma biologiska mångfald och variation i ekosystem.
Spa och avkoppling Spa-hotellet Termas de Papallacta, beläget på 3300 meters höjd över havet, är en underbar plats för avkoppling. Bassängerna, som ligger precis utanför stugdörren, är öppna för bad dygnet runt. Kontrasten mellan den kalla luften och det varma vattnet är härlig. Det termala vattnet i Termas de Papallacta kommer från naturliga heta källor, uppvärmda av geotermisk aktivitet från områdets vulkaner. De närmaste vulkanerna är Antisana och Cayambe.
Glasögonbjörnar i Cayambe-Coca Naturreservatet Cayambe-Coca ligger på höjder som varierar från cirka 600 meter till över 5700 meter över havet, vilket inkluderar den imponerande vulkanen Cayambe, en av de få platser på jorden där ekvatorn korsar en glaciär.
Här är vi på spaning efter glasögonbjörnar, Sydamerikas enda björnart, känd för sina karakteristiska ljusa "glasögon"-liknande markeringar runt ögonen. Naturreservatet Cayambe-Coca är en del av en ekologisk korridor i de ecuadorianska Anderna, som gör det möjligt för glasögonbjörnar att röra sig fritt mellan olika skyddade områden.
Ingen björn syntes till denna gång, men vi hittade åtminstone ett spår av en glasögonbjörn. Dessa skygga djur är ofta svåra att upptäcka i naturen. Glasögonbjörnar är utmärkta klättrare och tillbringar mycket tid uppe i träden, där de söker både föda och skydd. De är främst fruktätare, men deras varierade kost kan också inkludera insekter, små däggdjur och ibland ägg.
De röda blommorna från en buske tillhörande släktet Brachyotum i familjen Melastomataceae är också vackra att se.
Konsten i Tigua Historien om konstnärerna i byn Tigua är fascinerande. Ursprungligen målade invånarna masker och trummor på fårskinn, men har utvecklat sin konst till att även omfatta tavlor. Dessa målningar visar ofta scener från deras liv, mytologi och den vackra landsbygden i Ecuador. Tiguas konst är känd både nationellt och internationellt, och byn är nu ett centrum för ecuadoriansk folkart. Maria Josefina Toaquiza Vega visar familjens konstgalleri, där traditionella motiv blandas med moderna verk. Det är inspirerande att se hur Tigua bevarar sina traditioner samtidigt som de anpassar sig till nya tider.
Kalderasjön Quilotoa När man vandrar vid kratern av vulkanen Quilotoa, på närmare 4000 meters höjd, känns det som att stå på världens tak. Paramogräset växer i stora tuvor, och dess rötter bildar täta mattor som binder jorden och fungerar som en vattenreservoir genom att hålla kvar fuktigheten och sakta frigöra vatten till omgivningen.
Det finns en lokal legend kopplad till namnet Quilotoa, som handlar om en prinsessa vid namn Toa. Enligt sägnen kastade hon sina tänder i sjön som ett offer till gudarna. Därifrån sägs det att vulkanen och sjön fick namnet Quilotoa.
Även Anderna har sina blåbär, här kända som mortiño. De är inte lika goda som svenska blåbär när de äts färska, men de är utmärkta för att koka blåbärssylt (dock ej plockade i naturreservatet).
Rosablommande Gentianella lyser upp landskapet med sina vackra, skira blommor.
Jag hoppas att jag har inspirerat dig att upptäcka detta fantastiska land. Ecuador är verkligen en av Sydamerikas pärlor, med sin rika kultur, vänliga människor och enastående natur.
I oktober 2025 kommer jag att leda resan "Strövtåg i vulkanernas land”. Följ med och upplev dessa underbara platser tillsammans med mig.
Upplev Ecuadors natur och kulturella rikedom på en resa genom Andernas mäktiga landskap med vulkaner, grönskande molnskogar och storslagna vattenfall.
Himalaya - snöns boning
Jörgen Fredriksson, delägare i Världens Resor, har varit nästan ett halvår i Tibet och bär med sig massor av oförglömliga minnen. Efter många års väntan går den första resan till Tibet igen sedan 2019. Läs Jörgens blogg om resan.
Jörgen på sommarläger med unga munkar, någon gång på 90-talet.
Längst bort i västra Tibet har jag gått ett varv runt tibetanernas heliga berg Kailash. I östra Tibet har jag åkt landvägen från Yunnan över floderna Mekong, Yangtse och Brahmaputra till Lhasa vid ett flertal tillfällen – en av världens mest dramatiska vägar. I Katsel var jag med och öppnade den första av Svensk-tibetanska skolföreningens 108 skolor i Tibet, 2007 ledde jag den första svenska resan att åka på världens högsta järnväg till Lhasa och jag har fikat med eremiter vid det heliga berget Drak Yerpa. I fem dagar vandrade jag med svenskar och tibetaner för att komma till sjön Lhamo Latso, sjön dit man kommer för att se tecken i sjön när det ska utses en ny Dalai Lama. Och vid några tillfällen har jag stått på Mt Everest basläger och spanat upp på världens högsta berg. Det är några av väldigt många minnen som för evigt etsat sig fast i minnesbanken. Vår resa till Tibet och Nepal tar upp mycket av det bästa. Mt Everest bakom böneflaggor
Översatt från sanskrit betyder det snöns boning. Himalaya. Smaka på namnet, blunda och låt bilderna ta form; snöklädda bergstoppar reser sig mot himlen. Jakar strövar stillsamt på stäppen. Munkar sitter stämningsfullt och läser sina sutror i ett kloster. Tillsammans utgör Himalayas bergskedja världens högsta med 14 toppar över 8000 meter och sträcker sig 250 mil från Indus genombrottsdal i väster till Brahmaputra i öster. Följ med på en riktig drömresa i verkligheten.
Stupan i Gyantse
Resan börjar i Kinas kanske trevligaste stad, Chengdu, med en speciell tehuskultur och besök hos pandorna på Forskningsinstitutet. Här tar vår resa avstamp mot två väldigt olika länder på världens tak; alla påverkade av extrem geografi, extrem religiositet och extrem politik. Dessa faktorer bidrar till att en resa till Tibet och Nepal blir vacker och samtidigt ger den oss en förståelse för vår samtid.
Pandorna i Chengdu
På tåget till Tibet tuffar vi fram mellan sjöar i ett landskap som skiftar från öken till stäpp. Merparten av de sista 114 milen från Golmud till Lhasa är belägna på över 4000 meters höjd med högsta punkten Tanggula, 5072 meter. Längs vägen har vi fantastiska vyer över Kunlunbergen och vi landar till slut i Lhasa, Tibets hjärta.
En stor del av de 114 milen från Golmud till Lhasa är på upphöjd järnväg
I Lhasa går vi runt Jokhangtemplet, det allra heligaste, dit alla tibetaner kommer för att gå varv efter varv. Här ska vi också avlägga ett besök på Potala, Dalai Lamas forna bostad och vara med på munkdebatt vid klostret Sera.
Dalai Lamas forna palats, Potala
Vi lämnar Lhasa och färdas längs Yamdroksjön, över höga pass och via nomadläger på väg mot Himalaya. Från Lamarpasset ser vi stora delar av Himalaya öppnas framför oss med Mt Everest mitt i synfältet. Det är ordlös poesi att se moln som ständigt återföds vid Mt Everests topp. Vi korsar Himalaya på 5300 meters höjd. Några mil och flera klimatzoner senare är vi i Nepal och den gamla fina huvudstaden Nuwakot.
Den gamla huvudstaden Nuwakot
Vi avrundar resan i Nepals huvudstad Kathmandu, där vi går på kortare vandring i Kathmandudalen och besöker fyra av staden sju världsarv; Patan en av de gamla huvudstäderna från Malladynastin på 1400-talet, det heliga hindutemplet Pashupatinath, tibetanernas berömda stupa Boudha och den gamla staden Kathmandap mitt i Kathmandu. En helig man, sadhu, vid templet Pashupatinath i Kathmandu
Vi kan lova en resa utöver det vanliga. 2024 års resa kommer att ledas av Marcus Haraldsson, en av våra mest erfarna färdledare och som också lett denna resa många gånger. Marcus är journalist och författare som bland annat skrivit en bok om sina två cykelfärder från Tibet till Hongkong.
Smaka på namnet, blunda och låt bilderna ta form; Snöklädda bergstoppar reser sig mot himlen och jakar strövar stillsamt på stäppen. Med tåg reser vi från Chengdu till Lhasa och vidare till Mt Everest basläger. Vi avslutar med dagar i Nuwakot och Kathmandu i Nepal.
Konsten i Japanska Inlandshavet
Jörgen Fredriksson, en av grundarna till Världens Resor och inbiten Japanälskare har varit på varje triennal på konstöarna i det japanska Inlandshavet sedan 2013. Här en berättelse från Jörgen från förra triennalen hösten 2022. Under 2025 kommer vi besöka denna triennal på resorna Världsutställningen och konst i Japan i maj samt Konst i Japan i oktober.
Vi var verkligen med om massor av fantastiska upplevelser under resan 2022. Det som för mig var den allra största upplevelsen var trots allt att vara tillbaka till ”konstöarna” i Japanska Inlandshavet och att få återse en viss pumpa som hittat hem igen. Under några dagar färdades vi med båt mellan sex öar och fick vara med om både härliga konstupplevelser och underbara möten med öborna som verkligen fick oss att känna oss välkomna.
Under årens lopp har jag varit drygt 20 gånger i denna övärld och haft med mig hundratals av entusiastiska resenärer. På varje resa är det ett flertal resenärer som säger att detta är den bästa konstupplevelse de någonsin varit med om och jag kan inte säga emot. Det finns inget annat ställe på jorden där konst, arkitektur och natur smälter så väl samman i en perfekt harmoni. Samverkan mellan arkitekter och konstnärer har lockat bägge parter till stordåd och det finns nog inget annat ställe där arkitekturen i många fall är konstverket och får en så pass framträdande roll så att de bidrar till konstupplevelsen än mer än konsten som visas på museerna. Att du sedan möter konsten i medeltida traditionella byar där byborna verkligen gör allt för att vi ska trivas förstärker helheten.
Ön Naoshima är själva navet bland de 12 öarna som kallas konstöarna. Här bor vi på underbara Benesse, som skapats av Tadao Ando, sannolikt Japans främsta moderna arkitekt. Här på ön är det hela sex museer som bär hans signum, liksom hotellet där vi bor omgivna av högklassig konst i rummen och överallt runtom oss där vi vistas. Samtliga byggnaderna är i rå obehandlad betong och i enkla geometriska former. Det är en underbar kombination av modern byggteknik och zenbuddhismens sparsmakade och återhållsamma värld. Bakom varje hörn väntar alltid något som överraskar.
Här har jag i alla år njutit av konsten i den traditionella byn Honmura, av det fantastiska underjordiska museet Chichu och av den sydkoreanska konstnären Lee U-fans museum. Denna gång var det ändå tre nya ting som gladde speciellt.
Museet Chichu. Här finns endast tre konstnärer; Claude Monet, James Turrell och Walter de Maria
Utanför loungen på hotellet hade arkitekten/fotografen Hiroshi Sugimoto skapat ett oerhört vackert tehus av glas. Tidigare har man kunnat se hans tehus i både Venedig och Kyoto, men nu har detta tehus fått ett permanent hem här i Naoshima.
Den andra stora nyheten var egentligen ingen nyhet, men det som ändå gladde allra mest. Under sensommaren 2021 fick jag ett mail som sa att Yayoi Kusamas gula pumpa dragit till havs i en tyfon. Sedan dess har bryggan stått där med ett fundament som en påminnelse om att något saknas. När vi åt frukost på morgonen den 4 oktober hör jag hur någon i gruppen plötsligt utbrister ”pumpan är tillbaka”. Från vårt frukostfönster ser vi hur pumpan avtäcks och enorm glädje sprids i gruppen.
Yayoi Kusama är den idag levande högst betalda kvinnliga konstnären i världen. Hennes utställning på Moderna Museet för några år sedan är också den utställning som lockat allra flest till museet någonsin. Hennes popularitet i världen påbörjades till stor del med att man för första gången någonsin placerade hennes konst i utomhusmiljö här på Naoshima, en prickig röd pumpa vid hamnen och en prickig gul pumpa vid Benesse.
Finns det då något annat av Yayoi Kusama här på ön? Det gjorde det inte till alldeles nyss, men nu finns också Valley Gallery. Ännu en underbar byggnad av Tadao Ando där mängder av Yayoi Kusamas Mirror Balls placerats inuti och utanför galleriet.
Övärlden bjuder på så många olika stora och intima konstupplevelser. Teshima Museum på ön Teshima är kanske det enskilda konstverk som allra flest upplever som det mest fantastiska. Museet är utformat som en jättelik vattendroppe med ett mycket mjukt och tilltalande formspråk. Konstnären Rei Nato har skapat museets enda konstverk; vattendroppar som med jämna mellanrum föds från golvet och bildar flytande formationer som rör sig över golvet. Svårbeskrivet, men magiskt för de som upplevt det. Kontemplativt.
På ön Inujima besöker vi det gamla kopparraffinaderiet som omarbetats av Hiroshi Sambuichi till ett mycket vackert konstprojekt som blandar den tunga industrikänslan med vatten och ljusinsläpp. Hela den stora lokalen fungerar idag som en levande planta där hela bygget sköter sig självt gällande ljus, värme och luft. Inne i industribygget har konstnären Yasunari Yanagi tagit tillvara på Yukio Mishimas gamla hem och skapat flera konstverk av hans bohag. Det tog Sambuichi tio år att få till byggnaden och samtidigt såg man till att växtligheten kom igång på ön, stranden gjordes i ordning och man såg helt enkelt till att skapa förutsättningar för att få ett liv att fungera igen. Precis som de jobbat på de andra öarna. Att verka mot avfolkning och att tänka hållbart är två grundtankar i hela projektet.
Yukio Mishimas gamla hem konstnärligt uppbyggt, Inujima
Vi besöker öarna Naoshima, Teshima och Inujima på tre av våra resor. På våren kommer vi hit på resan När körsbärsträden blommar. Triennalen finns med på resorna Världsutställningen och konst i Japan i maj samt resan Konst i Japan i oktober.
Badhuset på Naoshima
Vi kan verkligen lova en konstupplevelse som inte är lik något annat ni varit med om!
Jörgen Fredriksson Delägare i Världens Resor och Japanfantast
Tonvikten ligger vid landets spännande arkitektur, trädgårdar och konstmuseer. I Hakone skulpturpark beundrar vi Picassostatyer i ett vackert bergslandskap. Under två dagar åker vi båt till öar med fantastisk konst och bor på det exklusiva museihotellet Benesse.
Världsutställningen i Osaka och konsttriennalen i Inlandshavet är två riktiga höjdpunkter. Vi ägnar två dagar åt Världsutställningen och åker båt till fem av konstöarna med en natt på museihotellet Benesse. Dagar i Kyoto och Tokyo samt nya sevärdheter vid Mt Fujis fot kompletterar resan. Jörgen Fredriksson leder resan.
Afrika – vårt ursprung
Att en gång uppleva Afrikas röda jord lämnar en längtan som aldrig upphör. Jag minns mitt första besök för över 30 år sedan. Då var det Sydafrika precis innan landets första demokratiska val efter apartheid. Det var en tid av omvälvning och hopp och jag fångades av kontinentens skönhet och kraft. Sedan dess har Afrika dragit mig tillbaka, gång på gång, som en magnet.
De senaste åren har mina resor främst fört mig till Östafrika, särskilt till länderna runt Viktoriasjön. Sedan 2010 har jag lett resor till Uganda och Rwanda, och varje gång förtrollas jag av kulturen, människorna och naturen.
Det är en morgon i slutet av januari och jag står i ankomsthallen på Entebbe flygplats tillsammans med mina ugandiska kollegor sedan många år, guiderna och tillika chaufförerna Joseph och Martin. Den tropiska värmen sveper över mig och det känns lite pirrigt att ta emot gruppen av resenärer.
Vi har lämnat det kalla, snöiga Sverige och kastar oss in i ett äventyr som börjar med en rejäl frukost på hotellet innan vi ger oss av med motorbåt på Viktoriasjön. Efter en stund kommer vi fram till Mabamba träsket där vi byter till ”motoriserad kanot” för att kunnat oss in i träsket på små vattenvägar. Där ska vi försöka se den majestätiska träskonäbben. Det är en av världens största fåglar och till utseendet mycket speciell.
På eftermiddagen hinner de som vill med en liten promenad till stranden av världens näst största sötvattensjö.
På plats i våra fyrhjulsdrivna Landcruisers börjar vi bege oss till Kibale nationalpark. Det är hem för bland annat tretton primatarter, skogselefant och buffel. Vårt mål är att möta schimpanserna. Vi vandrar genom den täta regnskogen med parkvakter som guidar oss. Till slut, helt plötsligt dyker de upp och vi står vi öga mot öga med våra närmaste släktingar. Deras intelligenta blickar och lekfulla beteenden fascinerar mig varje gång.
På eftermiddagen besöker vi några bönder som visar oss hur de odlar och rostar kaffe. Vi bjuds på en kopp nyrostat kaffe och för mig som egentligen inte dricker kaffe smakar det över förväntan gott. Jag köper med mig en påse nymalet kaffe hem till min fru, som inte heller dricker kaffe.
Queen Elizabeth National Park är en park känd för sin enorma artrikedom. Här finns 95 arter av däggdjur och över 600 fågelarter. Parken är en av Ugandas mest älskade parker och varje del av parken bjuder på något unikt.
Under vår vistelse här ser vi buffelhjordar och olika arter av antiloper ströva över savannen och med lite tur får vi syn på en grupp lejon som vilar i skuggan. Det är en mäktig syn. Känslan av att vara så nära dessa vilda djur är fantastiskt. Jag brukar för min inre syn se hur de första människorna vandrade här på savannen. I hjärtat av Rift Valley.
I båt längs Kazinga kanalen, en naturlig kanal mellan Lake Albert och Lake George, får vi garanterat se både krokodil och flodhäst men även andra djur som kommer till kanalen för att dricka.
Ishasha-sektorn av parken får vi med lite tur se de berömda trädklättrande lejonen. Dessa majestätiska djur har en ovanlig vana att klättra upp i fikonträd för att undvika hettan och insekterna på marken. Det är en nästan surrealistisk syn att se dessa stora katter vila på tjocka grenar. Deras svansar hänger ner som lianer. Få platser i världen erbjuder en sådan upplevelse.
Efter dessa fantastiska upplevelser närmar vi oss resans höjdpunkt. Bergsgorillorna i Bwindi Impenetrable National Park. FN har utsett denna park till ett världsarv och det är lätt att förstå varför. Den har ett av de äldsta ekosystemen i världen. Ordet ”Bwindi” betyder just ”ogenomtränglig” på det lokala språket Runyakitara.
På nästan 2000 meters höjd får vi en genomgång i parkhögkvarteret innan vi påbörjar vår vandring. Vi delas in i små grupper med parkvakter och guider vid vår sida. När vi får veta att spårarna har lokaliserat den gorillagrupp vi ska besöka börjar vår vandring genom byar och jordbrukslandskap. Snart når vi når den täta regnskogen. Artrikedomen är fantastisk och varje steg fyller mig med förundran. Sedan slutet på -80 talet har man genom att skydda bergsgorillorna fått populationen att öka från drygt 600 individer till över 1000. De flesta finns i Bwindi, Uganda men de finns även i Kongo och Rwanda. Ugandas grannländer.
Efter timmar av vandring ser vi dem äntligen. Gorillafamiljen. Vi närmar oss försiktigt med hjälp av våra guider. Hjärtat bultande. Att möta blicken hos en fullvuxen gorilla som tittar tillbaka är en upplevelse som är bortom ord. En gång hörde jag en resedeltagare säga, "Det är som om de ser rakt in i min själ." Jag kan bara hålla med – det är en nästan andlig upplevelse som lämnar ett outplånligt intryck.
Utanför den lilla gränsorten Kisoro på gränsen till Kongo pustar vi ut i vår lodge vid Lake Mulehe. Vi smälter dagens intryck med utsikt över den stilla sjön. Det är stunder som dessa som gör resorna så minnesvärda.
Vi styr sedan kosan tillbaka mot Entebbe, men inte utan att göra ett sista stopp vid Lake Mburo National Park. En av Ugandas minsta parker. Här vandrar till fots för att på nära håll se giraffer, sebror. Flodhästar och bufflar håller vi lite längre avstånd till. Känns märkligt att på så nära håll titta upp på en giraff bara nått tiotal meter ifrån oss.
På vägen till Entebbe passerar vi ekvatorn och tar den obligatoriska bilden.
När vi anländer till Entebbe på kvällen, fylls jag av en djup tacksamhet. Att få återvända till Afrikas röda jord är inte bara en resa, det är en återkomst till något ursprungligt. Mänsklighetens vagga.
Varje gång jag lämnar vet jag att längtan snart kommer att dra mig tillbaka igen. Jag ser redan fram emot nästa resa.
Storslagen rundresa där möten med bergsgorillor i Bwindis regnskog och schimpanser i Kibale ger minnen för livet. Safari i Queen Elizabeth nationalpark med chans att se trädklättrande lejon blir ytterligare en höjdpunkt på resan.
Alltid Italien!
Jag lånar rubriken till min text av författaren bakom storsäljaren Under Toscanas sol. Boken, inte filmen! Men film ska jag också berätta om. Att se filmer som utspelas i Italien och som nu finns hos streamingjättarna är ett bra sätt att boosta Italiennostalgin.
Neapels gränder, storslagna Rom- och Venedigvyer samt ljuva livet vid Amalfikusten hittar du i den nya svart-vita versionen av Den talangfulla Mr. Ripley på Netflix och i den äldre versionen av stjärnregissören Anthony Minghella.
Guds hand av Neapelfödda Paolo Sorrentino ger en nostalgisk bild av 80-tals Neapel med slitna fasader, familjebråk, ungdomskärlek och vemod.
Mästerverket 8 ½ ligger hos HBO och bjuder på Marcelo Mastroiannis rappa italienska och utsökta blandning av psykoanalys, konstnärligt lidande, drömmar och minnen. Min fantastiska väninna är filmatiseringen av Elena Ferrantes dramatiska vänskapssaga som utspelas i Neapel. Rione Luzzatti – en skapelse av Mussolinieran och är ett arkitektoniskt tidsdokument. Det ligger öster om Centralstationen, och inte alls i gamla stan som många tror!
Men har man fått i sig Italienbacillen måste man uppleva landet live, gång på gång, med olika teman och konstellationen av städer och regioner.
Neapel Tidigare förbisedda Neapel, som ofta ansågs som en språngbräda till Amalfi och öarna Capri och Ischia har äntligen fått sitt moment of glory.
Det finns ett ordspråk: Se Neapel och sedan dö – kanske var det Goethe som myntade påståendet efter att ha sett Neapel. Nej, Neapel är inte den vackraste staden i världen, men oj så stämningsfull och livlig, högljudd och färgglad, full av sorg och skratt.
Spaccanapoli - stadens bultande hjärta finns egentligen inte på kartan, men det är ett nästan spikrakt gatustråk som Neapel har ärvt av antiken och som borrar sig genom Gamla stan. Kvar är massiva kloster, kyrkor som trängs på torg, eller ibland knappt ryms i sprickor mellan gator. Här finns otaliga obelisker, palats efter palats med barockfasader av oanad skönhet.
En gata med ateljéer som har tillverkat julkrubbor och helgonstatyer sedan medeltiden förutom Jesusbarnet och Maria har mängder av Maradona byster och porträtt. I Neapel dyrkas Maradona över allt annat.
I Neapel säger man Napule tre cose tene e belle… o’ mare, o’ Vesuvio e ‘e sfugliatelle vilket betyder att det finns tre bra saker i Neapel: havet, Vesuvius och sfogliatella. Sfogliatella är ett utsökt bakverk, ett fantastiskt samspel mellan krispig textur och krämig ricottafyllning.
Napolitanska sötsaker och pizza är ett viktigt kapitel i Neapels gastronomiska historia. Konditorkonsten fått influenser från antikens greker och romare, även normander, fransmän och spanjorer har lämnat sitt avtryck. Alla bidrog till napolitanernas konfektkonst!
Den äldsta pizzerian ligger naturligtvis här i Neapel. Port'Alba öppnade 1738 och var populär bland gatuförsäljare. Senare börjades pizza serveras vid borden och bland Port’Albas tidiga kunder hittar man poeten Gabriele D'Annunzio, filosofen Benedetto Croce och en Bourbonkung. Du kan nöja dig med ett mindre celebert restaurangalternativ, pizzan fortfarande blir oemotståndligt god där också.
Capri-minnen Det tog 20 år och en pandemi för att jag skulle komma tillbaka till Capri med pånyttfödd entusiasm och bestämd att denna gång fångar jag öns magi som har förfört så många. Jag vandrar längs smala stigar omgivna av blommor på ena sidan och en bedårande havsutsikt på den andra. Först en promenad till Arco Naturale som tillsammans med Faraglioni-klipporna står för öns vackraste utsikt. Ytterligare en vandringsetapp till Villa Jovis. Villan står i ruiner men man häpnar över utsikten (igen!) och inte blir man förvånad att kejsaren Tiberius aldrig ville lämna Capri. Anacapri där jag bor har en annan celeber referens. Här ligger villa San Michele som läkaren Axel Munthe gjorde till sitt hem och som numera är i svenska statens ägo. Munthe förvandlade kapellruinerna med kejserliga anor, eller möjligen från ett gammalt tempel, till en elegant villa och fyllde sitt hem med antikviteter ock konstföremål.
Trädgården blev också hans stolthet och här finns mängder av olika träd- och blomarter från alla världens hörn. Och i pergolan satt Munthe med sina gäster och hade hela Neapelbukten som fond. Jag går genom huset och trädgården, som har behållit sin form och utseende så att Munthe skulle känna igen sig. Alla som kommer hit får uppleva lugnet som huset utstrålar och njuta av fantastiska konstsamlingar, trädgården och det lysande havslandskapet nedanför och bortom Villa San Michele.
I över ett sekel har ön lockat författare, konstnärer, affärsmagnater, politiker och ”dagsturister”. Intellektuella från världens olika hörn strömmade hit för att njuta av Capris naturliga skönhet. Många, precis som Axel Munthe bestämde sig för att stanna här. Så förvandlades Capri till ett stort internationellt kulturcentrum.
Nobelpristagaren chilenaren Pablo Neruda kom till Capri 1953 och bodde i den magnifika villan Casa di Arturo med utsikt över Marina Piccola-bukten. Under sin vistelse på Capri skrev han poesi och just den här perioden i Nerudas liv blev inspirationen till den fantastiska filmen Il Postino (Brevbäraren). 1971 fick Pablo Neruda Nobelpriset i litteratur.
En annan författare som gästade Capri var Graham Greene. På fyrtiotalet kom han till Capri och bodde på Villa Rosaio på Via Ceselle i Anacapri. Och Via Ceselle råkar vara min adress i Anacapri den här sommaren.
Till Neapel och Capri kommer du på vår resa Neapelbuktens kulturskatter. Kristina Kappelin, journalisten, författaren och intendent för kulturcentret tar emot oss och visar runt på Villa San Michele.
Vi tuffar till Venedig och ser opera under bar himmel i Verona Venedig blev en stor sjöfartsmakt på 900-talet och hela staden är ett arkitektoniskt mästerverk, fyllt till brädden av museer och gamla palats som i sin tur är fyllda av några av världens största konstverk. Men det som fascinerar mest är att staden också hyser sin inhemska kultur med sitt språk, sina traditioner och sin mat. Det sägs att städer med smala gator eller i Venedigs fall kanaler, lättare behåller sin mänskliga skala. Venetianare själv säger att vart man än går är det någons nonna som spanar dig bakom gardinerna. Nå-ja det är en annan sida av den mänskliga skalan av det som kanske var världens första riktiga metropol.
I år äger den mest hyllade samtidskonstutställningen, Venedigbiennalen, rum. Den 60-e konstbiennalen går under titeln Stranieri Ovunque, Utlänningar överallt, och handlar om konstnärliga uttryck för de pågående kriser i världen med människan i konstant rörelse över gränser. Vi besöker biennalen på utställningsplatser Arsenale och Giardini i Venedig.
I Verona historia blandas med romantik runt varje hörn. Många känner Verona som staden där Shakespeares Romeo och Julia utspelas men vill man se mer än Julias balkong och slippa turistköer kan man istället låta sig svepas av den drömlika rosafärgade renässanstiden under ett par timmars stadspromenad innan det är dags för operaföreställning i superlativ. Oavsett om du är en operafantast eller inte kommer föreställning på Arenan i Verona ta dig med häpnad...
På resan Tåg till Venedig rullar du hela vägen till operaarenan i Verona, Iseo-sjön och Franciacortas bubblor.
Upplev samtida konst i renässansland På samma sätt som 1400-talets mästare fick i uppdrag att måla altartavlor eller skulptera gravmonument bjuds idag samtida konstnärer till Italien för att skapa i det gudomliga landskapet eller ställa ut i renässansmiljöer. Niki de Saint Phalles galna, psykedeliska värld är inbäddad i det ikoniska toskanska landskapet. Inspirerad av Gaudís Park Güell skapade hon eget trädgårdsbaserade konstverk, Il Giardino dei Tarocchi – Tarot trädgården i Toscana. Varje skulptur skulle representera en mystisk figur från tarotleken. Konstnären ville skapa en alternativ verklighet - "a joy land” i hennes egna ord. Dockor i kroppsstorlek dansar eller poserar i akrobatiska ställningar.
Bland olivlundar och åkrar sitter en Sfinx i husstorlek med blått hår och en röd krona, med en blomma på ett av brösten och ett lavendelfärjad hjärta på det andra. I sfinxen finns ett hus, nej, det är mer likt ett sagoslott. Inomhus är allt täckt av krossad spegel. Under de två decennier som Saint Phalle arbetade med trädgården låg hennes sovrum innanför ena bröstet medan köket låg i det andra. Ormar, fåglar, drakar är också återkommande symboler i hennes konstverk. En annan inspirationskälla blev Parco dei Mostri i Bomarzo, som dessutom ligger nära det som blev hennes livsverk.
Konst i Italien med Venedigbiennalen tar dig Till Toscanas landsbygd, Rom och Venedig med konstbiennalen.
Vi lär känna dynamiska Neapel innan resan fortsätter med Pompeji, Amalfikusten och Capri. Journalisten och författaren Kristina Kappelin är vår ciceron i den anrika Villa San Michele på ön Capri.
Madagaskar - en kärlekshistoria
Mina känslor för Madagaskar kan sammanfattas med en gammal malgassisk dikt: Inte pengar, men en röd korall, får mig att stanna hos dig. Jag älskar dig inte som man älskar pengar. Jag älskar dig som man älskar en krabba, klorna också.
För det är något nästan overkligt, drömlikt, med Madagaskar. Inflytande från många länder, men ändå helt olika alla andra. Läs hela Ellen Schagerströms text här på bloggen.
Det finns vissa platser som lockar på ett alldeles särskilt vis. För somliga är det drömmen om vita stränder, för andra shopping eller arkitektur. För mig är det Madagaskar. Hur många timmar i låg- och mellanstadiet satt jag och tittade på världskartan och fantiserade om Madagaskar? Säker flera hundra. Bara namnet är en munfull, med hela fyra a’n. Denna ö, lika stor som Sverige, ligger utanför Östafrikas kust och dess södra del är under Kräftans vändkrets. Mellan den afrikanska kontinenten och Madagaskar ligger Moçambique-kanalen. Svårstavat och med krok på c’et.
Jag drömde ofta om att vara en upptäcktsresande som letar efter växter och djur, träffar nya människor och äter annorlunda mat. Tänk att få bo i en liten stuga med grästak ute i djungeln och höra indrins rop i skymningen. Som ett nästan spöklikt hoande som ekar från de höga träden och den täta grönskan. Indrin är den nu största levande lemuren och den lever i regnskogen på östra Madagaskar, där även mäktiga trädormbunkar trivs i det fuktiga klimatet. Första gången jag står där, mitt i skogen i det stilla regnet bland krokodilträd, lianer och plankrötter och hör en flock indri som hoar till varandra så ryser jag. Det känns förunderligt och samtidigt melankoliskt. För nog är det lite sorgligt att alla andra arter på planeten numera lever här på människans nåder. Det är ändå härligt att vandra runt i reservatet och höra och se så mycket djur- och växtliv. Med mina trogna vandringskängor kan jag lätt hålla jämna steg med guiden och ta mig fram uppför smala stigar och nerför branta sluttningar.
Åker man söderut från huvudstaden Antananarivo, i folkmun kallad Tana, går vägen först bland böljande berg och kullar. Höglandet ger ett behagligt klimat större delen av året, tycker åtminstone vi nordbor. Längre söderut är bergen terrasserade och risfälten breder ut sig. Det påminner mycket om Indonesien, för delar av den malagassiska befolkningen har indonesiskt ursprung. Det syns just i odlingsteknikerna de använder, men är även tydligt i musiken och språket. Andra grupper har sitt ursprung från Afrika, och några kom från Arabien under 1200-talet. Idag finns 21-23 olika grupper, beroende på hur man delar upp dem eller hur de definierar sig själva. Antefasa, Antandroy, Bara, Sakalava, Vezo. Namnen klingar främmande och spännande. Och varje grupp har sin dialekt och sin identitet kopplad till exempelvis en typ av hantverk, plats eller levnadssätt. Att besöka Madagaskar är verkligen ett smörgåsbord av kultur! Folkslaget betsileo är kända som de skickligaste odlarna på ön. Bland kullarna runt staden Fianarantsoa kan de få ut tre skördar ris på ett år. Det sägs att de har fötterna i risfälten och huvudena i molnen. Som odlingsintresserad och med eget grönsaksland känner jag en samhörighet med dem, även om jag själv inte odlar ris. På vissa platser ser det ut som att varje liten plätt som går att terrassera och odla på är fylld av ris eller andra grödor .Taro-rotens snygga blad känner jag snart igen. Majs är också vanligt. När vi stannar till vid vägen för en bensträckare, köper jag en majskolv som är grillad i sitt hölje. Tänk om detta fanns som alternativ till varm korv hemma i Sverige? Ska definitivt odla majs i trädgården till sommaren.
Under en kulturdag i lågstadiet fick vi lära oss att göra nytt papper av gamla telefonkataloger. Ja, ni hör ju att det var ett tag sedan (För unga läsare så var det så vi hittade telefonnummer innan både internet och mobiltelefoner, samt hur vi lärde oss bokstavsordning.). Den gråblå massan vi då producerade har väldigt lite gemensamt med de krämfärgade arken av antaimoro-papper som tillverkas i staden Ambalavao. De är gjorda av mullbärsbark som kokats och bankats till en pappersmassa, som sedan stryks ut på uppspända dukar för att dekoreras med blommor och torka. Den sköna, tjocka texturen känns härligt lyxig att ta i. Gruppen antaimoro har arabiskt ursprung och tekniken de använder för att tillverka dessa papper sägs ha kommit till ön med dem. Det är på mullbärspapper som Sorabe, de stora skrifterna, är skrivna. Här har historia, kloka ordspråk och recept tecknats ned. De är Madagaskars äldsta skrifter och finns bevarade på museum i Tana. Jag köper en inbunden bok med tomma blad för att kunna skriva ner mina egna klokskaper och recept. I all blygsamhet.
Vägen RN7 rullar vidare söderut. Solen steker verkligen när vi kliver av bussen i Isalo. Vi har åkt över Horombe-platån som breder ut sig som en grön, slät matta på båda sidor av vägen så långt ögat når. Och helt plötligt så kommer vi till stenformationer som liknar Gotlands raukar. Fast här kallas de tsingy istället. Men de är bildade på samma sätt. Det är sedimentära bergarter, här mest sandsten, som en gång bildats på havsbotten och sedan höjt sig ur havet. Med åren har de slipats, vittrat och formats av vind och vatten till spännande raviner, pelare och grottor. När vi väl kommer in mellan klipporna i Isalo Park är det genast svalt och behagligt, med mycket vatten. Vi kommer fram till en naturlig pool där det går att bada. Underbart! Vilken tur att jag har en solkräm som inte är skadlig för vattenlevande djur och växter.
I skrivboken från mellanstadiet står det: ”Jag vill ha en hatt som skyddar mot sol och regn.” följt av en illustration. Det måste ha varit när filmen ”Crocodile Dundee” kommit ut, av hatten att döma. Jag har aldrig skaffat mig någon skinnväst, likt huvudpersonen i filmen, varken av ko eller krokodil. Nilkrokodilen, som en gång var vanlig i sötvattensmiljöer har jagats så hårt just för skinnet att de nästan blev utrotade. När vi besöker ett av många naturreservat ser vi ett stort krokodilskinn uppsatt på en vägg. Vilken bjässe! Tänk att möta den levande, utan det skyddande hägnet som dess artfränder ute i parken har omkring sig. Skulle jag kunna brotta ner den, som på film? Inte en chans! Bättre att träna på att klättra i träd.
Träden är ofta befolkade av olika arter lemurer. Det går inte att blunda för att Madagaskar är ett av världens fattigaste länder och många har ont om mat. Men för de flesta folkgrupper är det fady, förbjudet, att äta lemurer. De anses av många vara förfädernas andar som vakar över oss. Och dessa halvapor är ju helt klart nära släkt med oss. Deras kloka ögon stirrar lika mycket på oss som vi på dem, när vi möts. Precis som hos oss är vissa lite coolare och låtsas inte om att vi är där, utan fortsätter lugnt med att äta löv och bråka med syskonen.
Men de små ungarna, så oemotståndligt söta, stirrar ohämmat på oss. Vilka konstiga varelser. Genom att resa till landet och besöka så många nationalparker som möjligt, hjälper vi till att skydda naturen på ön. Tack vare parkavgifter och betalda guider gynnas befolkningen av att skydda och bevara naturen. Och det är verkligen värt att vandra i dessa spännande naturtyper och plötsligt få syn på någon som bara lever just i den skogen. Som biolog använder jag ofta termen ”endemisk” vilket betyder att arten har bildats på en viss plats och bara finns där. På Madagaskar är det nästan enklare att säga vad som inte är endemiskt, eftersom så många arter är just endemiska, unika för Madagaskar. Och många har med människans hjälp spridit sig ut i världen, men har sitt ursprung här. Som vår välkända julstjärna, den taggiga törnekronan, landets nationalträd resandepalm, och de mäktiga och märkliga baobabträden.
För det är här, nere i den varma, torra södern, som vi möter baobabträd. Det pirrar i magen. Äntligen!! Av totalt åtta olika arter av baobab är det bara två som växer utanför Madagaskar. Legenderna om baobabträden är många. En afrikansk sägen berättar att när den Stora Anden skapade världen, fick alla djur ett eget, speciellt träd. Hyenan fick baobabträdet och slängde föraktfullt iväg det. Trädet landade upp och ner, med rötterna i skyn, och började växa. Den arabiska legenden säger att det var Djävulen som slet upp baobabträdet, tryckte ner dess grenar i marken och lämnade rötterna i luften. En malgassisk legend berättar om vad som händer ifall du aldrig är nöjd med det du redan har; ”Baobabträdet var bland de första träden som fanns på jorden. Efter det kom det slanka, graciösa palmträdet. När baobab såg palmen ropade det att det ville bli högre. Sedan kom den vackra flamboyanten, eldträdet med sina röda blommor. Baobabträdet ville också ha blommor. När baobab senare såg det magnifika fikonträdet bad det även om att få frukter. Gudarna blev irriterade på trädet. De ryckte upp det med rötterna och planterade om det med rötterna i uppåt för att få tyst på det.” Oavsett hur de kom att bli så är jag glad att de blev just så. Mäktiga, vattenfyllda och med en frukt som ser ut som en luden kanonkula. Vid ett tillfälle hade jag turen att vara där på hösten, runt oktober-november, när de blommade med stora orangeröda blommor. Då fick jag också smaka på baobabhonung från bikuporna som reservatets skötare har uppe i träden.
En gång för många år sedan när jag åkte längs den då gropiga sandvägen upp norrut från kuststaden Tulèar hade vinden legat på från väster. Till följd av detta, trodde jag, hade delar av sanden längs stranden bildat en mäktig sanddyn tvärs över vägen. Tursamt nog stod det en man där och skottade med sin hemmabyggda spade. Chauffören gav honom en slant som tack för besväret. ”Vilken tur att någon tänker på att röja vägen” sa jag. ”Ha, svarade chauffören. ”Ikväll går han dit oh skottar tillbaka sanden igen. Det är så han försörjer sig.” Jag skrattade gott. En lokal form av grindslant. Men det var många år sedan nu och kinesiska företag har sedan dess asfalterat vägen. Nu tar det knappt tjugo minuter att åka den sträcka som förr var en guppig två timmars resa. Det känns både skönt och lite sorgligt. Men jag kan ju inte begära att lokalbefolkningen ska fortsätta ha dåliga vägar för att jag finner dem pittoreska. Och den driftiga mannen som skottade sand fann nog på något annat att göra.
Solen går ner över havet. Långt ut hörs vågorna bryta mot barriärrevets kam. Om Jorden var platt hade vi kunnat se ända till Afrika från Ifatys vita strand. Det var här, i dessa vatten precis utanför Tuléar som den första levande kvastfeningen hittades 1938. En fisk som finns i fossil för 390 miljoner år sedan och som man trodde varit utdöd sedan hundratals miljoner år sedan simmade runt här och mådde hur fint som helst. Åter igen får jag känslan av att resa på Madagaskar är att besöka en svunnen tid. I området här görs även rikliga fynd av både ben och ägg från elefantfåglarna. De fanns bara här på Madagaskar och dog ut för cirka tusen år sedan, troligtvis till följd av människan. De var marklevande fåglar och kunde inte flyga, precis som den kanske mest kända utdöda fågeln, dronten, som levde på ön Mauritius strax öster om Madagaskar. Men elefantfåglarna var större. Mycket större. Det fanns tre arter och den största, jätteelefantfågeln, var tre meter hög och vägde som en oxe. Deras ägg hade en omkrets på över en meter, var upp till 34 cm långa och hade en volym som motsvarar 160 hönsägg. Det är hisnande att tänka på att ett ägg är en enda cell. Hur fantastisk är inte naturen?
Mina känslor för Madagaskar kan sammanfattas med en gammal malgassisk dikt:
Inte pengar, men en röd korall, får mig att stanna hos dig.
Jag älskar dig inte som man älskar pengar.
Jag älskar dig som man älskar en krabba, klorna också.
För det är något nästan overkligt, drömlikt, med Madagaskar. Inflytande från många länder, men ändå helt olika alla andra. Spännande kultur och fantastiska människor. Djur och växter från Gondwana-tiden då ön satt ihop med Sydamerika och Indien ger en känsla av att tidsresor kan vara möjligt. Som biolog är detta min plats för förståelse, förundran och hänförelse. Naturen visar upp vad den kan åstadkomma, och jag har förmånen att få se det. Tur att jag har en hatt och bra skor, för det behövs.
Från kust till kust upplever vi Madagaskar unika växt- och djurliv med lemurer, kameleonter och de märkliga baobabträden. Längs vägen lär vi oss mer om malagasykulturen. En avkopplande dag vid Ifatys sandstrand ger möjlighet att smälta alla intryck.
Indiens sju systrar, Bangladesh och Näshornsfestival i Nagaland
Tre gånger tidigare har vi arrangerat denna mycket speciella resa, senaste gången för fem år sedan. Och nu har du chansen att följa med när vi återigen reser till det sällan besökta nordöstra hörnet av Indien och ett lika outforskat Bangladesh. Nytt för årets resa är att vi har lagt till världens största flodö, Majuli, belägen i Brahmaputra samt de fantastiska vattenfallen i Megalhaya. Här presenterar vi några smakprov på vad som väntar under resan.
Under resans gång besöker vi den spektakulära festivalen, Hornbill Festival, i Nagaland. Här samlas olika grupper av naga från hela området. Även om Nagaland inte är så stort talas det 89 olika språk bara bland naga i Nagaland.
Här får vi möjlighet att vara med på festivalen och gå runt till de olika stationerna där vi kan träffa massor av olika folkslag, inte bara naga. Vi ser deras kulturella framträdanden som är ett under av färgexplosioner och upplever deras glädje i att träffa varandra (och oss).
I Kazirangas nationalpark stöter vi alltid på många enhörnade noshörningar. Här finns 2/3 av världens hela bestånd. På flera av våra resor har vi också haft turen på vår sida och mött bengalisk tiger på ganska nära håll. Mäktigt! Festivalen i Nagaland och möte med tiger har naturligtvis varit några av de stora höjdpunkterna, men för väldigt många på resorna har ändå en av de stora höjdpunkterna på resorna varit tiden i Bangladesh. Här får vi möjlighet att göra många besök i verkligheten och komma till tegelbruk och teodlingar, träffa hamnarbetare och stenplockare i floderna.
Nytt på årets resa är att vi besöker världens största flodö, Majuli, belägen mitt i Brahmaputra. Ön har 16 000 öbor som består av olika etniska minoriteter. Här bjuds vi ett speciellt våtlandskap med många hus som står på pålar i vattnet. Här finns en rik ekologi med ovanlig flora och fauna.
Nytt på 2024 års resa är att vi också åker Cherrapunjee och det mäktiga vattenfallet Nohkalikai, som är ett av de högre i världen med ett fall på 340 meter. Cherrapunjee ligger i Meghalaya som faktiskt toppar statistiken över mest genomsnittsnederbörd per år på jordklotet. 11 873 millimeter per år! Det är inte regnsäsong när vi kommer hit, men det ger en förklaring till den fantastiska grönskan.
Att det inte är många som turistar i Bangladesh blir uppenbart när man ser hur nyfikna de är på oss och hur stor glädjen är att få fotografera sig med våra resenärer. Karin Pfaffs blonda hår var extra populärt när hon var med på resan. Överallt vi åker får vi både uppmärksamhet och en väldigt stor portion av vänlighet och generositet.
Indiens sju systrar går igen den 1 december 2024 och vi kan verkligen utlova en resa med mängder av starka intryck.
Sällan besökta delar av nordöstra Indien samt Bangladesh. Fantastisk festival i Nagaland, kryssning i Sundarbans och safari i Kazirangas nationalpark är tre höjdpunkter. Stora naturupplevelser och många givande möten med folk kan utlovas.
Centralamerika – En magisk färgpalett
Fyra länder – Panama, Costa Rica, Guatemala och Belize – på tre veckor i en del av världen som en gång ständigt var på våra löpsedlar, men som nu får betydligt mindre uppmärksamhet i medierna. Intensivt naturligtvis och det är ju också meningen. Det är orättvist förstås att det inte skrivs så mycket längre, för Centralamerika är så intressant och varje land har sin egen karaktär och sin egen puls. Första gången jag kom hit var 1988 och då besökte jag även Nicaragua och Mexiko. Nio månader tog det mig att med ryggsäck försöka förstå kulturen, historian, människorna och naturen.
Redan då föll jag för variationerna, människorna och kontrasterna. Så mycket på så liten yta. Sedan har jag återvänt gång efter gång – som journalist, som författare och nu senast i oktober 2022 som färdledare - och det som en gång var en nyfiken förälskelse har övergått i en djup och livslång kärlek.
Det ger en känsla av svindel att betrakta Panamakanalen och de fartyg som ligger där och väntar på sin tur att slussas mellan Atlanten och Stilla havet. Både för det fantastiska i att man överhuvudtaget lyckades att ha kanalen färdig 1914 och det faktum att de största containerfartygen som passerar de nya utvidgade slussarna kan ta upp till 12000 containrar. När jag står där och ser människan, tekniken och naturen samverka i en slags fulländad symbios kan jag inte låta bli att fundera över innehållet i alla dessa containrar. Måste vi verkligen transportera så mycket gods? Behöver vi allt detta?
Mäktigt är det, men också en upplevelse som får de existentiella tankarna att flöda. Vad gör vi människor här på jorden? Det vet jag förstås inte, men att vara nyfiken är en bra början. Panama är en mötesplats på många vis. Som ett av de viktigaste naven för världshandeln och som en plats där ursprungskulturer har att samexistera med såväl sin historia som turister och den moderna statens lagar och hetsiga tempo.
En dag skiljer det mellan bilderna. Eller en natt om man så vill. Panamakanalens modernitet. Emberáfolket och ursprunget. Båda existerar i Panama. Här och nu. Ett par timmars bussresa och så en timme med motordriven kanot. Större är inte avståndet.
Grönskan är monumental. Visst ser man spår efter människor här och där. Några kor betar, ett enkelt hus, men framförallt är det vildmark. Ett annat land i samma land. Han som står längst fram i kanoten känns tidlös. Ett sekel tillbaka stod han där också. Till synes orubblig. Spanar efter grund. Framme i byn väntar resten av invånarna. Med berättelser om hur man lever. Med musik och dans. Med grillad fisk fångad i floden. Och så några ord om den oundvikliga krocken, eller mötet, som bland annat innebär att barnen i skolan här ute i regnskogen tvingas ha samma skoluniformer som eleverna inne i staden. Det som tycks stilla och evigt är i själva verket ett pågående möte mellan det som är och det som var. Ett möte som det är omöjligt att veta hur det kommer att sluta. Eller… Slutar gör det nog aldrig och jag undrar vad för verklighet som möter mig om jag återvänder om tio år. Står han kvar då? Mannen i kanoten…
Bananer, bananer och ännu fler bananer. Visserligen i kombination med en växande ananasexport, men fortfarande är bananernas betydelse för Costa Ricas ekonomi stor. Liksom elektroniken. Och turismen.
Första gången jag kom till Centralamerika var det krig i flera av länderna. Inte i Costa Rica dock. 1949 avskaffade man sin armé efter ett blodigt inbördeskrig och sedan dess råder lugn och en helt annan ekonomisk utveckling än i de stater där man slogs av olika anledningar. Istället spelade landet en viktig roll i fredsförhandlingarna i regionen och president Oscar Arias tilldelades Nobels fredspris 1987 för sin medling i konflikten i Nicaragua. Att jag skriver om det här är för att det har så stor betydelse när man besöker Costa Rica idag. Tack vare freden har man kunnat satsa på naturen och nationalparkerna. Tack vare freden kan jag glida runt i en båt i Tortugeros nationalpark på den karibiska sidan och hänföras av sengångare, krokodiler, sköldpaddor, ödlor och alla möjliga fåglar. Ja, jag är freden tacksam och det är alldeles säkert de allra flesta av Costa Ricas invånare också.
Högt däruppe sitter tukanen och jag kan inte sluta titta. Risken för nackspärr är påtaglig, men den är så vacker. Jag minns en annan gång på en annan resa. Stranden i Cahuita på den karibiska kusten. Svalor hela dagen. På väg norrut. Tusentals. Miljoner? Inte så märkvärdigt i sig kanske med tanke på allt fantastiskt man ser, men jag har dem hemma på min innergård. Ett 20-tal varje år. Då kände jag hur allt hör ihop. Hur beroende vi är av varandra och då – givetvis – inte bara vi människor utan allt som ryms i vår natur. Det är svårt att skriva om naturupplevelser. Svårt att hitta de adjektiv som fångar upplevelsen av de nykläckta sköldpaddeungarna på väg ner i Atlanten från stranden i Tortugero. Svårt att hitta ord som gör rättvisa åt känslan när man får syn på några spindelapor som förflyttar sig mellan träden. Jag tycker det kräver fysisk närvaro för att man riktigt ska förstå och i Costa Rica är det så mycket hela tiden och det alldeles oavsett om man vandrar på hängbroarna vid Arenalvulkanen, ger sig in i Cahuitas nationalpark eller spanar efter capuchinapor i Tortugero.
Soluppgång i Tikal. Strax efter fyra ger vi oss iväg från hotellet. Fortfarande mörkt. Varje vandrare har en ficklampa. Tyst så vi kan lyssna till nattdjungelns alla ljud. Silhuetter av pyramider. Omgivna av historiens vingslag på ett sätt som jag inte tror jag upplevt någon annanstans. Så småningom vrålapor. Det går inte att beskriva hur de låter. Man måste helt enkelt höra dem själv och innan man vet vad det är, tror man definitivt det är något avsevärt större.
När vi en så där trekvart senare tar oss uppför trapporna på baksidan av pyramid fyra är inte mörkret lika ogenomträngligt längre. Vi slår oss ner med blicken riktad österut fyllda av förväntan. Kommer vi att få se solen gå upp eller komma molnen att dölja det sällsamma skådespel vi hoppas på. Jag känner av det förflutna. Den mayakultur som är anledningen till att vi sitter här och hoppas. Ett imperium som gick under innan spanjorerna dök upp. En högkultur att lära av. Så ser vi den första aningen av soluppgången. En strimma ljus. Långsamt stiger solen upp och möter oss där vi sitter, högt uppe på en pyramid i Tikal. Nu är det inte så att jag frågar, men jag är övertygad om att alla i gruppen bär med sig ett inre leende när vi återvänder till hotellet för frukost innan nästa tur. Det är gryning i Tikal och livet tycks mig vackrare än någonsin.
En annan gryning. Nu sitter jag på trappan och väntar på att frukostmatsalen ska öppna på Mayan Inn, hotellet i staden Chichicastenango som ligger vacker belägen bland kullarna på det guatemalanska höglandet. Jag skulle säga att det här är mitt favorithotell med sina storslagna rum och den brasa som tänds i eldstaden om kvällen om man så önskar. För det blir en smula kyligt om kvällen när solen gått ner och handeln borta på marknadsplatsen övergått i stillsamma måltider för somliga och hemfärd till byarna runt omkring för andra.
En gång besökte Evert Taube hotellet, men det är inte det utan dess läge, mitt i den levande mayakulturen som gör det så speciellt. Kanske ter det sig lite märkligt att tala om levande mayakultur till en bild av kyrkogården, men så här i gryningen är den en fantastisk syn. Färgerna och variationen som vittnar om en kultur som visserligen har somligt gemensamt med vår egen, men kanske än mer som skiljer. Och jag tycker det säger så mycket om Guatemala. Det vackra och det fula existerar sida vid sida. Livet och döden. Färgerna – just det, färgerna igen - och den storslagna kulturen tillsammans med fattigdomen och ärren från det inbördeskrig som egentligen var ett folkmord och kanske det värsta i hela Latinamerikas historia.
Marknaden i Chichicastenango utgör ett aldrig sinande flöde av människor. Torsdag och söndag är de stora dagarna. Ibland sätter jag mig på trappan till en av de två vackra kyrkor som inramar marknadsplatsen och bara tittar på det som pågår. En blandning av religion, mayakultur och kommers. När jag suttit en stund brukar det alltid dyka upp en skoputsarpojke eller två. Med stor sannolikhet heter han Tomas efter stadens skyddshelgon. Så pratar vi en stund. Allt medan livet fortsätter och somliga tjänar lite pengar på de varor de har med sig, medan andra hamnar i rännstenen efter att ha hällt i sig den dåliga spriten alldeles för fort.
Inne i kyrkan upplever jag blandningen av det katolska och mayatraditionerna. Prästen och schamanen, sida vid sida. En slags fredlig samexistens som saknas på andra håll. Jag tycker det är vackert att se och på kullarna runt omkring finns flera platser dit man kan gå och få sin problem lösta med hjälp av en man eller kvinna som tar hjälp av båda traditionerna för att hela och hjälpa. På grönsaksmarknaden ser jag ett överflöd av frukt och grönsaker som får mig att fundera över varför det överhuvudtaget finns fattigdom i Guatemala. Däremellan traskar jag mellan stånden i en färgprakt som är överväldigande.
Alla resor har ett slut och efter alla upplevelser i Panama, Costa Rica och Guatemala känns det skönt att bromsa in i Belize och tänka igenom vad jag varit med om innan flyget hem till Sverige. Belize hette ju Brittiska Honduras en gång och fortfarande är det Kung Charles som är landets statsöverhuvud och den brittiska armén som garanterar landets suveränitet. Med 400 000 invånare och stort som Värmland gör man annars inte så mycket väsen av sig.
Men det är behagligt att vara här. Särskilt på ön Caye Caulker som man når efter en knapp timmes båtresa från Belize city som inte alls är landets huvudstad vilket man annars skulle kunna tro. Belmopan heter huvudstan och det är en oansenlig sådan som inte rymmer så mycket mer att berätta om än just regeringsbyggnaderna. Solen och snorklandet. Ja, här på Caye Caulker är faktiskt snorklandet bland det bästa i världen och bara det ett skäl så gott som något att bege sig hit. Mest vandrar jag omkring på de obelagda gatorna. Tar en kaffe och njuter av den kultur som andas reggae. Går ut på bryggan vid hotellet och tar mig ett dopp i det sköna vattnet. Slår mig ner bland turister, pelikaner och rockor som letar sig ända in till strandkanten och betraktar en solnedgång som innehåller precis samma sol som den som går upp i Tikal.
Det är dags för hemresa och som alltid är det med en blandning av lättnad och vemod jag packar ryggsäcken en sista gång. Jag vill hem och jag vill vara kvar. Vad jag alldeles säkert vet – ja, åtminstone nästan – är att jag kommer att återvända.
Det vore snudd på ohederligt att inte nämna Antigua när jag berättar om Centralamerika. Guatemalas gamla huvudstad och vad jag ibland kallar mitt andra hem. Jag brukar säga att Antigua är världens vackraste stad, men det är förstås oväsentligt. Vacker är den och det kan gott räcka. Som här på bilden. Gatan som är den mest kända och som börjar vid Mercederskyrkan och slutar vid torget framför katedralen. En frilagd Aguavulkan. Byter jag position kan jag betrakta en fortfarande aktiv Fuegovulkan och röken som stiger från kratern. På Dona Luisas café några kvarter bort skrev jag de allra första artiklar som jag fick publicerade och vänder jag om och går åt ett annat håll, finns Fernandos café där grunden till min bok ”Guatemala – Efter kriget, innan freden” lades. Ja, det hade inte känts bra att låta bli att nämna Antigua. Nu har jag gjort det och friden lägger sig åter i mitt sinne där jag sitter hemma i Sverige, ser snön falla och saknar det Centralamerika som jag aldrig tycks få nog av.
En resa till det politiskt och historiskt intressanta Panama, till Costa Ricas överflöd av djur och fina naturupplevelser, vidare till Guatemala för att ta del av mayakulturernas arv och med avslut vid havet i Belize.
Albanien
Jag vill berätta allt om detta speciella och fascinerande land, och samtidigt lovar jag att lämna en del frågor obesvarade och en del hemligheter för er att upptäcka själva på plats. Vad är det som är speciellt med just vår resa till Albanien? Vi bryter stereotyperna och utforskar landet på djupet, det makalösa och varierande landskapet, skönheten, mångfalden, vänligheten hos folk och lägger fokus både på det gamla och det nya.
Albanien har upplevt en förtryckande politisk regim under 30 år med den despotiske diktatorn Enver Hoxha vid rodret. Hoxhas regim var så hårdhänt att även systemet i Sovjet ansågs som slapp. Regimen föll först på 1990-talet så för merparten av befolkningen är det inte något avlägset, och de flesta vi möter pratar gärna politik och delar med sig av egna erfarenheter.
Det finns massor av gamla bunkrar spridda över hela landet - ett monument över Hoxhas paranoia. I stället för att förstöra dem antingen låter man de vara eller återanvänder dem som museer eller gallerier. Med andra ord, albanerna omfamnar hela sin historia – det goda och det dåliga.
Vi väljer kanske den bästa tiden att resa till Albanien, i slutet av september när strandturisterna har lämnat landet. Vädret är behagligt både vid kusten och i bergen.
Här är några nedslag från min senaste resa tillsammans med resenärer. Xhiro (uttalas djiro) är en tradition och det perfekta sättet att sätta punkt för dagen. Enklare sagt är det en promenad som äger rum längs stadens promenadstråk vid solnedgång. För lokalbefolkningen är det ett sätt att möta vänner, höra om det senaste som hänt och umgås. Ett perfek ställe för att se eller vara med om ett xhiro är favoritstaden Berat. Berat kallas för staden med 1000 fönster på grund av den terrasformade stadsplaneringen. De vitkalkade husen ligger staplade på en bergssida och domineras av en bysantinsk borg. Dessutom är det hjärtat av Albaniens wine country. Besök Berat och kombinera den med fantastisk mat och dryck.
Albanien har nationalparker som erbjuder otroliga landskap och vandringsmöjligheter. Valbona ligger i norr och bjuder på häpnadsväckande alpina vyer. Vi stannar för en kortare dagsvandringar i Llogara som är känd för sina blommor och i Butrint som kombinerar ett fascinerande landskap med arkeologiska lämningar.
Och så de fantastiska stränderna. Albanska Rivieran är en kuststräcka längs Joniska havet som går från Vlore till Saranda. Här finns Albaniens finaste stränder samt en rad andra saker att se och beundra: grottor, pittoreska kustbyar med fantastiska utsikt över olivlundar, antika ruiner – och en eller två nedlagda bunkrar! Bussresan längs den slingrande kustvägen är spektakulär och tar oss ner till Dhermi där vi bor ett par nätter
Medelhavsköket som av många anses ha den hälsosammaste kosten i världen regerar i Albanien. Grönsaker, frukt, fisk och olivolja, örter och vitlök - allt lokalproducerat och i generösa mängder. Influenserna kommer från olika håll och några av rätterna har en regional eller historisk koppling men har egen distinkt albansk smak. Som t ex byrek. Älskad av alla är den albanska varianten fylld med ost, tomater eller spenat och den tillagas i en stor panna i ugnen.
Toppa med utsökt kaffe! Här finns en riktig kafékultur, med turkiskt kaffe som dricks hemma och perfekt italiensk espresso som du avnjuter på barer.
Detta var några smakprov från ett spännande och roligt hörn av Europa, följ med oss till Albanien i höst!
Vi möter ett land fyllt av historia, vacker arkitektur, antika lämningar och inte minst en enastående natur. Många spännande möten och samtal väntar under resan.
Färöarna - en resenär berättar
"Vilken härlig vandringsutflykt det blev. Färöarna... Jag har nästan inga ord att beskriva det hela: Överallt grönbeklädda berg och kullar, vattenfall och djupa raviner. Fler får än människor - färingarna var en upplevelse av gästfrihet, vänlighet och tillmötesgående. Det är omöjligt att inte bli förtrollad av de vackra Färöarna - ögruppen som är okänd för de flesta, bjuder på en natur som tar andan ur de flesta - även för oss norrmän”.
Så börjar Unni Merethe sin berättelse när hon kom tillbaka hem efter att ha varit med på vår vandringsresa på Färöarna 2023.
Unni Merethe Aasgaard som bor i Oslo är välberest resenär som besök både Ugandas bergsgorillor och vandrat i Abel Tasman nationalpark på Nya Zeelands sydö. Förra året gick resan i lite närmare geografi men till lika exotiska öar, Färöarna. Unni Merethe berättar och delar generöst med sig av fina bilder på sin blogg som vi har fått tillåtelse att dela med er. Klicka dig vidare nedan för att koma till bloggen:
Förberedelser och planering är också en del av själva resan. Läs vidare här hur Unni Merethe förberedde sig med allt från filmer till själva packningen:
Färöarna är en alldeles unik plats med magnifik natur som vi väljer att utforska mestadels till fots. Lägg till en spännande historia som vi får ta del av under intressanta samtal och guidningar. På kvällarna ser vi till att njuta av det färöiska köket när vi provar lokala specialiteter på olika restauranger.
Bhutan, ett riktigt drömresmål
Bhutan har länge varit ett drömresmål för många och det är lätt att förstå varför. Jörgen Fredriksson, ansvarig för våra resor till Himalaya, har besökt Bhutan vid ett par tillfällen. Världens Resor erbjuder resorna Östra Bhutan på hösten och Åskdrakens rike på våren som nu nylanseras.
Bhutan är ett oerhört vackert land, beläget på Himalayas sluttningar med Kina och Indien som enda grannar. Med näbbar och klor har man kämpat för att behålla sin särart utan yttre påverkan och det har man verkligen lyckats med. By i Bhutan med typiska stora hus
I ett begrepp som man kallar bruttonationallycka har man redan sedan 70-talet tänkt hållbart vad gäller att se till att skogarna inte avverkats, makten decentraliseras, men framför allt har man använt det som ett sätt att bevara sina traditioner. Här bär befolkningen fortfarande sina traditionella kläder och mängder av hantverk bärs fram från generation till generation. Bhutan var sist i världen att introducera tv och först att förbjuda plastpåsar och rökning. En gammal kvarn i Tang i östra Bhutan
Enligt lag måste alla hus i Bhutan byggas i traditionell stil. Det märks. Varje län i Bhutan har sitt säte i de imponerande forten, dzong, som byggdes i 20 dalar på 1600-talet. Båda våra resor till Bhutan tar oss till flera av dessa fantastiska fort som fungerar som fort, kloster, kommunalhus, torg och en plats där Bhutans många festivaler äger rum. Dzongen blir en självklar höjdpunkt på alla resor till Bhutan. Punakha dzong kommer vi till på båda resorna
Bhutan har en befolkning på knappt 800 000 och besöks årligen av cirka 100 000 besökare. Av de som kommer till Bhutan är det endast 2 – 3% som rör sig i landets östra delar. Vår resa som går i oktober 2024 går just till östra Bhutan och vi åker då landvägen genom det fantastiska landskapet från öst till väst och kommer till byar som sällan sett besökare och möter människor som gör olika hantverk. Vi kommer till flera av landets enastående dzong och avrundar med ett besök vid landets mest kända sevärdhet, Tigerns näste. Resan börjar i Assam i Indien och avslutas i Nepal. Bumthang dzong i Östra Bhutan
Resan våren 2025 prickar istället den stora Paro Tsechu, en av landets största festivaler som äger rum i kulturstaden Paro.Paro Tsechu, en av landets största festivaler
På denna resa blir det också tid på landsbygden i Haa och dagar i huvudstaden Thimpu, som är landets enda större stad med en befolkning på drygt 100 000. Men staden är inte större än att de fortsatt kan stoltsera med att vara världens enda huvudstad utan trafikljus. Trafiken sköts istället av trafikpoliser som står i en traditionellt ornamenterad kur i rondellerna. Resan börjar och slutar i Nepal. Trafikpolis i Thimpu
Ta chansen du också att lära känna en fantastisk kultur som sannolikt inte kommer finnas kvar i all evighet.
Vi reser genom makalöst vackert landskap till sällan besökta områden och byar. Vi möter folk i hemmiljö och på fältet, ser olika hantverk och praktfulla tempel och fort. Som alltid i Bhutan fascineras vi av den enastående arkitekturen. Följ med till landet annorlunda mitt i dramatiska Himalaya mellan jättarna Kina och Indien.
Vi reser till Bhutan när en av landets största festivaler äger rum, Paro Tsechu. I det buddhistiska konungadömet Vi färdas över höga pass genom tre dalgångar med magnifika skogar, tar del av det levande klosterlivet och ser några av landets magnifika fort, dzong.
Nyfiken på opera?
Resan 2-8 juli inleds med spännande kulturupplevelser och nydanande arkitektur i Helsingfors innan får vi uppleva operaföreställningen Nabucco på den kända operafestivalen i Savonlinna. Festivalen tar plats på Olofsborgs slott (Olavinlinna) som byggdes i slutet av 1400-talet för att avvärja ryska attacker från öst och se till att Savolax förblev under svensk kontroll. Det är svårt att hitta en vackrare inramning.
Nabucco är en omtyckt opera av Giuseppe Verdi i 4 akter känd för sin storslagna scenografi och körsång. Namnet Nabucco är en förkortning av kejsaren Nebukadnessar av Babylonien som på 500-talet f.Kr hade erövrat Jerusalem, förstört Solomons tempel och deporterat israelerna till Babylon.
Operans premiär ägde rum den 9 mars 1842 på Teatro alla Scala di Milano. Verdi var aktiv i kampen för ett enat Italien och precis som flera av Verdis verk är operan en dold kritik mot Österrike som hade stort inflytande över de olika italienska småstaterna i mitten på 1800-talet. Redan vid premiären förstod man att de förtryckta israelerna skulle föreställa det italienska folket och babylonierna var de inkräktande österrikarna. Detta gestaltas bland annat i det mest kända numret i operan Va, pensiero - Fångarnas kör.
Sommarens föreställning är regisserad av den prisbelönta grekiska regissören Rodula Gaitanou och scenografin är inspirerad av babyloniska pyramider och palats. Uppsättningen är ett ekologiskt manifest och i den här produktionen är de två ledande manliga rollerna matchade med Abigaille och Fenena som ger fyra istället för två lika viktiga huvudroller. Vi vågar lova en njutbar operaupplevelse i en fantastisk miljö.
Vi synar Helsingfors nya satsningar på konst och arkitektur samt njuter av opera på Operafestivalen i Savolinna. Omtalade Amos Rex , nya biblioteket Ode och konstmuseet EMMA väntar också. Villa Didrichsen och Helsingfors konstmuseum är fler höjdpunkter.
Höstlov i Seoul - deltagare berättar
Hej! Jag heter Elsa är 15 år gammal. Jag var med på resan under förra höstlovet till Seoul i Sydkorea med min mamma. Min syn på Sydkorea har ändrats helt sen vi var där. Jag har alltid tänkt att Seoul var en stressig och omysig stad men det har ändrats helt. Jag upplevde Seoul som mysig, lugn och en familjevänlig stad, jag tror också att upplevelsen blev 10 gånger bättre för att vi hade en färdledare som kunde berätta om allt som vi annars inte fått reda på.
Pelle var en väldigt lugn empatisk och jordnära färdledare som jag helt klart skulle kunna tänka mig att resa med igen. Det jag uppskattade mest tror jag var att vi fick se alla delar av staden, rikt som fattigt ,vilket jag inte tror vi hade gjort om vi åkt dit själva. Och vilken skillnad det är från landsbygden till stan. Dagarna var proppade med aktiviteter allt från tempelövernattning till Nanta föreställning. Vi fick verkligen uppleva varenda del av den fina staden. Kommer helt klart att åka dit någon mer gång i mitt liv. Rekommenderar starkt! Elsa, resenär hösten 2023.
Hej! Jag är mamma till Elsa och hade ynnesten att få uppleva Sydkorea och Seoul med henne och Världens Resor. Seoul är så ofantligt stort att det kan vara svårt att ta in och förstå, även att hitta saker att se och uppleva, för att inte tala om att ta sig fram utan att tala språket. Att ha Pele med som färdledare var ovärderligt, han tolkade staden åt oss, inte bara språket utan även vad vi såg och hur staden fungerar i stort och smått.
Det är något väldigt speciellt att resa med barn/ungdomar, man ser och upplever saker en inte skulle gjort om det bara var vuxna med på resan. Vi hade en resplan med allt vi skulle göra men eftersom vi hade ungdomar med så blev det lite förändringar, tex när vi gick genom Seoul så hittade de spännande katt caféer, marknader, butiker som säljer snigelkrämer, K-pop statyer mm som skulle undersökas. Tyckte om att det fanns så mycket förståelse för att det var ungdomarnas resa att det aldrig blev ett nej vid dessa fynd som ej var med i programmet.
En av höjdpunkterna var besöket hos buddhistmunkarna där vi fick vara tysta under våra måltider, gå på pilgrimsvandring, meditera och Elsa fick munken att ”dabba” (ungdomarna vet vad det är) se bilden. De var så öppna och nyfikna, både munkarna och ungdomarna! Många diskussioner under vår pilgrimsvandring och utbyten om hur munkarna lever och hur ungdomar lever i Sverige.
En annan höjdpunkt var mötet med de andra familjerna, åldrarna på ungdomarna var ganska lika och de hade så mycket utbyte av varandra.
Uppskattar också bredden på upplevelser, både ytligt och roligt till besöket vid den demilitariserade zonen (DMZ) som sträcker sig närmare 25 mil längs gränsen till Nordkorea. Vid DMZ fick vi fick en introduktion av militärerna på plats om historiken bakom zonen, väldigt spännande. Ulrika, resenär hösten 2023.
Hej! Eftersom vi varit i Sydkorea och Seoul tidigare utan barn visste vi före vår resa att det är en enormt stor stad och inte helt att lätt navigera i på egen hand bland utbudet av saker att göra och se. Därför var vi väl medvetna om att vi skulle få en bättre upplevelse med ett välplanerat program och en guide som kan staden, regionen och kulturen utan och innan. Denna känsla fick vi sen bekräftat genom vår resa med Världens resor. Med guiden Peles enorma kunskap om landet, kulturen, Seoul och språket fick vi en reseupplevelse vi aldrig kommer att glömma och vi har nu många fina minnen att blicka tillbaka på. Det blev en extra bonus att vi hittade en resa som var anpassad för ungdomar. Att på åtta dagar få se så många olika delar av Seoul och vara med om aktiviteter såsom koreansk matlagning, karaoke och koreansk ”non-verbal” föreställning med musikalitet av högsta klass till att få komma utanför staden och uppleva både DMZ och ett dygns vistelse i buddistiskt tempel är helt enastående. Vi som reste var två föräldrar med tre tonåringar i åldrarna 18, 15 och 13 år och vi vill nu alla väldigt gärna åka tillbaka till antingen Sydkorea eller få möjlighet att upptäcka Japan på samma sätt. Maria, resenär hösten 2023.
På vår höstlovsresa i Seoul finns någonting för hela familjen. Nyskapande mode, modern arkitektur, innovativ teknologi och rolig ungdomskultur mixas med gamla palats, boende på tempel, kryddstark mat och stros i traditionella kvarter.
Rovos Rail och Shongololo Express genom södra Afrika
Mathias Buskas har lett mängder av resor i södra Afrika för Världens Resor. Under senare år har fler av dessa varit tågresor med Rovos Rail. Mathias ger här sina intryck från resorna genom Namibia och från Victoriafallen till sydafrika.
När jag vaknar tidigt på morgonen i min kupé rullar tåget redan genom Namiböknen. Utanför fönstret ser jag ett antal Oryxantiloper och Springboks i det torra landskapet. Efter ett tag passerar vi ett strutspar med relativt nykläckta ungar, redo att ta emot dagens första solstrålar. Jag gör mig redo och går till restaurangvagnen för att äta frukost. Det serveras alltid fruktsallad, ost, charkuterier, bröd samt ägg. Den här morgonen väljer jag Eggs Benedict. Vi närmar oss Aus där tåget kommer att stanna och idag ska vi besöka den gamla gruvstaden, nu spökstaden, Kolmanskop samt staden Lüderitz vid Atlantkusten. Kolmaskop, en gång en diamantstad
För många år sedan, på min allra första resa genom Afrika, tog jag mig genom kontinenten från norr till söder med en kombination av cykel, buss, tåg och båt. Jag var lite mer äventyrlig på den tiden men fastnade redan då för att åka tåg i Afrika. Nu har jag lett resor i södra Afrika i 10 år och min fascination av kontinenten; dom glada och vänliga människorna, djurlivet, musiken, dansen och den fantastiska naturen har bara vuxit sig starkare för varje år. Att vi nu erbjuder riktiga tågresor genom länderna i södra Afrika känns helt fantastiskt. Våra två tågresor tar oss genom Namibia, Sydafrika, Swaziland, Mocambique och Zimbabwe
Det här är inte en vanlig resa där vi transporterar oss med tåg mellan olika sevärdheter, här är tågupplevelsen i sig minst halva upplevelsen. En typisk dag ombord börjar med att vi efter frukost kliver av tåget för att med buss göra en längre utflykt. Variationen är stor; ena dagen är det en spektakulär naturupplevelse, nästa dag ett historisk eller kulturellt mål, ibland en stad och såklart många safariupplevelser. Medföljande guider ger oss många kunskaper och lunch äter vi ofta på någon fin lodge vid utflyktsmålet. Tillbaka på tåget erbjuds Afternoon tea och lite lugn och ro innan vi på kvällen byter om och samlas till en härlig fyrarättersmiddag där vi erbjuds olika viner som matchar menyn. Baren och längst bort i bilden hittar man observationsvagnen.
Shongololo betyder tusenfoting på Zuluspråket och är ett väldigt passande namn då tåget är väldigt långt och inte går särskilt fort. Eftersom det här är vårt rullande hotell så packar vi bara upp väskan en gång. När vi är på tåget är det populärt att ta in landskapet från den öppna observationsvagnen längst bak, inte minst när solnedgången närmar sig. På många platser ser vi vilda djur utan att vara i närheten av en safaripark. Det händer att vi ser elefanter från tåget
Vi kan i dagsläget erbjuda två resor med Rovos Rail och Shongololo. Tågresan som börjar eller slutar vid dom mäktiga Victoriafallen tar oss till fyra olika länder där vi besöker Krugerparken, Panoramarutten och dom fantastiska ruinerna Great Zimbabwe. På tågresan genom Namibia och Sydafrika får vi många spektakulära naturupplevelser som sanddynerna vid Sossusvlei, Fish River canyon och spökstaden Kolmanskop. Namibiaresan ger oss mer tid på tåget att ta in dom spektakulära landskapen. Gemensamt för båda resorna är den lyxiga och unika tågupplevelsen.
Bekväma hytter med dusch och toalett
Välkomna ombord på en oförglömlig tågresa! Mathias Buskas, färdledare i Södra Afrika
Upplev Namibia och Sydafrika från Skelettkusten till Soweto ombord det fantastiska tåget Shongololo. I storslaget vackert landskap och under magisk stjärnhimmel upplevs bland annat safari i Etosha och sanddynerna i Sossusvlei.
Med tåg genom Japan
Nu i maj leder vår uppskattade färdledare Vincent Rodin sin favoritresa Med tåg genom Japan, den största geografiska resa Världens Resor gjort genom Japan någonsin. Hösten 2022 gick premiärturen av stapeln och nedan kan ni läsa hans blogg från just den resan.
Tåget rullar in till stationen på minuten. När dörrarna öppnas väller den kyliga luften in i vagnen och påminner om att det är helt andra breddgrader än under gårdagen i Tokyo. Vi är på Japans nordligaste ö Hokkaido. Ön som dels är känd för sin pudersnö under vintermånaderna, men framför allt för att vara hemvisten för den japanska ursprungsbefolkningen Ainu. På lite drygt tre veckor kommer vi att resa 260 mil från staden Hakodate här i norr, till Kagoshima i söder. En resväg lika lång som avståndet mellan Stockholm och Rom. Vi rör oss nästan dagligen mellan nya platser. Knappt har vi hunnit packa upp förrän vi ska packa ner. Vi lämnar havsbris, fiskmarknader och svala kvällar bakom oss i Hakodate och tuffar vidare ner mot varma havsbad med utsikt över horisonten.
Furofushi onsen är ett av Japans kanske kändaste badhus-hotell. Det något speciella namnet betyder bokstavligen ”inte åldras, inte dö” på japanska, vilket antyder att det är en slags helig graal i form av ett badhus. Efter att ha tagit del av mineralrikt badvatten från bergen och komplimanger för hur väl vi passar i våra enklare kimonos är det återigen dags att röra sig vidare. Några år yngre och vid god vigör. Och om någon av resenärerna tvivlade på inrättningens föryngrande egenskaper var dessa som bortblåsta när hotellets något äldre fanbärare ihärdigt sprang efter vår buss med hotellflaggan i högsta hugg för att säga adjö.
Ett par tågstopp senare är vi i Tokyo. Världens folkrikaste metropol med omkring 40 miljoner invånare. Vid ankomst går pulsen upp i samma stund som vi kliver av tåget. Havsutsikten har ersatts av ett hav av människor. Vi befinner oss på världens kanske mest trafikerade tågstation Shinjuku där nära 4 miljoner människor passerar varje dag. Och medan vi rör oss i grupp mellan kostymklädda japaner och avantgardeklädda ungdomar undrar jag inte om tågstationer som dessa är en del av upplevelsen med Japan. För trots att vimlet kan verka både stressigt och överväldigande till en början förbytts detta när man samtidigt ser hur vördnadsfullt människor beter sig i förhållande till varandra.
Man låter bland annat folk gå av tågen innan man kliver på, pratar inte högt inne i vagnen och står dessutom prydligt uppradade på ena sidan i rulltrappan. En enorm respekt för både regler och sina medmänniskor, helt enkelt. Som en omedveten hyllning till allt detta, och oss själva (vi tog oss faktiskt igenom världens mest trafikerade station med bravur) firar vi dagen efter med att äta en gemensam lunch i det pulserande området Harajuku. Och på just denna restaurang lagar vi maten själva.
Efter en kortare genomgång av dagens lunch som är en japansk pannkaka vars anor sträcker sig tillbaka till 1500-talets buddistiska ceremonier, vispar vi om i smeten och drar igång elden under stekborden. Tankarna förs snabbt till känslan av ett asiatiskt kök i samma stund som rummet fylls av dofter av grönsaker, ägg, kött och skaldjur. Och knappt hinner berättelsen om den buddistiska ceremonipannakan sjunka in förrän vi återigen hoppar på tåget och rör oss söderut med Shinkansen mot Kyoto. En stor del av vårt besök kommer att handla om buddistiska tempel och shintohelgedomar. Och under vår vistelse besöker vi dels de traditionella Geishakvarteren och några av de över 2000 tempel och helgedomar som finns i staden.
Miyako, Heian-kyo, eller Kyoto som staden numera är känd som, var Japans huvudstad mellan 794 – 1868. Under de första århundradena blomstrade det kulturella livet i staden, och både poesin och litteraturen flödade. Världens första roman, Berättelsen om Genji, skrevs som ett resultat av just detta. Och medan vi promenerar förbi traditionella trähus där det serveras japanska teer med matchasmak och gröna blad, sitter affischer med Genji uppsatta som en påminnelse att världens äldsta casanova och romantiker än i dag är lika aktuell som då.
Efter två dagar lämnar vi shinto och buddhism bakom oss i Kyoto och ger oss ut mot den japanska landsbygden. Utanför tågfönstret vittnar omgivningen stundtals om ett fenomen vi också ser i Sverige. Tomma skolbyggnader, övergivna hus och vägar som vuxit igen. Avbefolkningen är en stor utmaning även i Japan, och det är därför inte särskilt förvånande att människor som bor här försöker komma på egna lösningar för att hålla sina samhällen vid liv.
Byn av fågelskrämmor är ett exempel på detta där en av invånarna, Ayano Tsukimi, dekorerat hela samhället med hemmagjorda fågelskrämmor i mänsklig storlek. Genom detta initiativ har hon lyckats rikta inte bara det inhemska strålkastarljuset mot sin födelseort, utan också det internationella. När vi träffar henne frågar jag lite skämtsamt hur det ser ut med invånarantalet nu när hela staden är fylld med fågelskrämmor. - Kom ihåg att det är fågelskrämmor, inte människor säger hon med ett leende.
Fågelskrämmorna som är utplacerade i busskurer och byggnader börjar mer och mer se ut som människor när skuggorna döljer deras konturer, och vår chaufför säger att det är dags att åka vidare innan det blir för mörkt. Medan vi åker uppåt i dalen hör man hur trädgrenar stryker taket på bussen, och efter en kort resväg stannar vi för kvällen. Det blir alldeles tyst uppe bland bergen i den japanska Iyadalen. -Ni femton är de enda som är här uppe just nu, säger han.
Han har kört sträckan upp till de nyrenoverade stugorna otaliga gånger. Och det märks. Inte enbart för att han med vana händer tagit oss upp längst med smala vägar som ur en Indiana Jones-film. Utan framför allt för att han i samma veva som vi stannar tittar ner i telefonen medan resten av oss inte kan släppa blickarna från den storslagna naturen bredvid oss. Och medan vindarna sakta men säkert för de låga skymningsmolnen över daltopparna påminner de om vår egen resa genom landskapen. Vi är just nu omkring halvvägs in på tågresan genom hela Japan.
En av höjdpunkterna med resan ”Med tåg genom Japan” är den stora variationen mellan platserna vi besöker. För vem kan annars vakna upp på morgonen bland dimmiga berg för att på bara några timmar promenera längs med avenyer av palmer som dansar i kvällsvärmen? Den stora tågresan är inte bara en resa genom tid och rum, utan också en resa mellan otroliga kontraster.
När palmerna vinkat oss adjö i nästa stad Kochi har vi upplevt den lokala marknaden, botaniska trädgårdar och spontana möten med festivaldeltagare i färggranna kläder. Vi har nu resans längsta tågfärd framför oss. Men, som ni kanske känner till, är det japanska snabbtåget Shinkansen en resa i bekvämlighetens tecken. En sträcka på några timmar blir därför inte särskilt utmanande eftersom vi har gott om benutrymme i bekväma säten. Vi lutar oss därför bara tillbaka och njuter av att färdas i omkring 280 km/h förbi upplysta städer och vackra landskap.
När vi anländer till Kagoshima har tåget tagit oss till resans sydligaste punkt. I Japan är denna stad mer eller mindre synonym med Sakurajima. En av många aktiva vulkaner i Japan. Dagen efter vår ankomst befinner vi oss därför på en båt på väg ut till denna vulkan-ö. I luften doftar havsbris, svavel och en hel del spännig. För det är inte varje dag man får chansen att åka ut till en vulkan som bara månader tidigare hade ett mindre utbrott.
När vi närmar oss resans sista destination Osaka, som också är Japans andra största stad, är det omöjligt att inte dra paralleller till relationen mellan Göteborg och Stockholm. Osakaborna kan många gånger tycka att Tokyoborna är lite väl fina i kanten, och de har ingenting emot att själva anklagas för att ha lite väl vassa tungor. Göteborgshumorn med de snabba replikerna och vitsar har nämligen många likheter med den rappa humorn i Osaka. Det är därför inte så konstigt att komikereliten inom populärkulturen i synnerhet kommer från området omkring Kansai i vilket Osaka ligger.
Osaka sticker också ut på helt andra sätt. Bokstavligen talat. Här finns nämligen Japans högsta skyskrapa med sina 300 meter. Som ett farväl till Japan åker vi den sista dagen upp till observatoriet för att blicka ut över megastaden genom panoramafönster. Väl uppe med blickarna ut över en stad som inte tycks ta slut vid horisonten blir det samtidigt slående uppenbart. För trots att vi rest över halva jordklotet genom hela Japan har vi ännu en hel värld kvar att uppleva. Och vart den resan bär av hjälper vi här på Världens Resor mer än gärna till med att planera.
Den stora tågresan genom Japan från Sapporo i norr till Kagoshima i söder. Vi åker både Shinkansen och några av de finaste tågsträckorna på landsbygden. Vi bor på ryokan med heta källor, traditionella hem på landsbygden med besök i Japans bästa städer som Hakodate, Tokyo, Kochi och Kyoto.
Nepal - mer än bara vandring
Nepal – första gången kommer man hit för bergen, men man kommer tillbaka för människorna säger talesättet. Och det är sant. Jenny Adhikari, färdledare hos Världens Resor, ger sin kärleksförklaring till det land där hon bott i många år.
Jennys man BJ på Pikey Peak, varifrån man får underbara vyer över Mt Everest
I Nepal finns åtta av världens tio högsta berg, men även 125 olika folkgrupper som talar 123 olika språk, en oändlig mångfald av kulturer, högtider, klädedräkter, musik och dans. I Nepal finns alltid ett nytt ställe att upptäcka, och Nepal Tourism Boards slogan lyder ”Once is not enough”! Oväntade möten med folk är alltid en av de största glädjeämnena med en resa till Nepal
Jag kom till Nepal för 16 år sedan, och har sedan dess inte lämnat landet under några längre perioder. Det som lockade mig var mystiken kring Kathmandus gränder och tempel, den fantastiska naturen, men allra mest, det vänliga folket. Miljön kändes otämjd och naturlig på ett sätt jag sällan upplevt, trots mina många resor i världen. Patan, en av de tre gamla kungadömena i Kathmandudalen
Under åren har jag lärt mig, inte bara att kommunicera flytande på nepali, utan även lärt mig så mycket om kulturen och fått en djupare förståelse för landet, och detta främst genom de vardagliga samtalen och det aldrig sinande småpratandet. Här talar man med varandra, med den som råkar sitta bredvid, var man än är. Och man skämtar, skojar och skrattar. Nepal är ett charmigt land som är lätt att tycka om. Jenny i samspråk med en bybo.
Våra vandringar i Himalaya går både genom grönskande byar och upp till fina utsiktsplatser. Vi vandrar i världens högsta bergskedja och trots de många backarna så är belöningen väl värd mödan. Utsikten över kullar i olika blå nyanser med de snöklädda topparna som den ultimata bakgrunden. På våren är sluttningarna täckta av rosa rhododendronblommor i stark kontrast mot den torra naturen. Rhododendronbuskarna nedanför Poon Hill.
Tack vare landets stora höjdskillnader, från det platta låglandet, upp till världens tak och högsta punkt, 8848 möh, är floran och faunan enormt varierad. Under våra vandringar i bergen finns till exempel chans att se den färggranna nationalfågeln himalayamonal, en fasan som bara finns här högt uppe i bergen, och ofta svävar stora rovfåglar av olika slag högt över våra huvuden. Himalayamonal, en annan färgklick som vi kan möta under vandringen.
I ett land där de ekonomiska möjligheterna för människor utan utbildning är ytterst begränsade, ger turismen arbetstillfällen och vi har möjlighet att påverka genom att ge vår vandringspersonal, som till stor del består av kvinnor, ett arbete med schyssta villkor. Utsikten äver Dhaulgiri, en av Himalayas toppar över 8000 m. Från Poon Hill tidig morgon.
Välkomna hit för att uppleva detta fantastiska land tillsammans med oss! Under 2024 leder Jenny Stora vandringsresan till Nepal nu i mars, Vandra vid Mt Everest i april samt Höstvandring i Annapurna och Till fots i Himalaya i november. Resorna planeras även för 2025. Dessutom kommer Jenny också leda resorna Östra Bhutan i början av oktober.
Jenny Adhikari (här med dottern Agnes), färdledare och företagare i Nepal
Under sju dagar vandrar vi vid Annapurna längs en av Himalayas finaste vandringsleder när himlen är som klarast och bergen som mest synliga på hösten. Resan börjar i den gamla huvudstaden Bhaktapur och avslutas med besök vid de olika världsarven i Kathmandu.
Himalayamassivet och rosaskimrande rhododendronskogar i kontrast till den blå himlen möter oss då vi under 15 resdagar och åtta fullspäckade vandringsdagar upptäcker Nepal. Detta är en singelresa - Du bokar ensam och reser tillsammans med andra för att dela stora upplevelser.
I fem dagar vandrar vi på Himalayas sluttningar i området kring Annapurna. Dagsetapperna är mellan 3 och 6 timmar långa. Himalayas toppar är synliga hela vandringen. Resan tar oss också till Kathmandu, Bandipur och Pokhara.
Vandring i nio dagar med Mt Everest i blickfånget. Vi går till Pikey Peak, varifrån vi får makalösa vyer över hela Himalayamassivet från Annapurna i väst till Kanchenjunga i öst. Vi går mellan 5 och 8 timmar varje dag till sällan besökta byar, belägna på mellan 1700 och 3500 möh.
Vi vandrar i Annapurna när Himalayas sluttningar är fyllda av rosaskimrande rhododendron. Kathmandus världsarv, Bhutans fantastiska 1600-tals fort, besök vid Tigerns näste och festivalen i Paro är några av resans höjdpunkter.
Under sex dagar vandrar vi Annapurna Panorama, en av Himalayas vackraste vandringsleder. Besök i Kathmandudalen och Chitwans nationalpark finns också med.
Till fots i Japan
Bland våra 26 olika resor till Japan är fyra av dem resor där vi vandrar eller strövar i Japan. Tre av dem kallar vi för strövtåg och den lite tuffare för vandring. Oavsett vilken resa man väljer så är det ett fantastiskt sätt att komma ut på landsbygden i Japan, njuta av den vackra naturen och bo på lokala gästgiverier med heta källor och fantastiska måltider.
Pilgrimer på väg nedför Haguro San vid de tre heliga bergen i Dewa
Vi på Världens Resor brinner för Japan. Fyra av oss på kontoret har bott i Japan och talar språket. Våra samlade kunskaper och kärlek till landet gör att vi kan utveckla vårt utbud av spännande rundresor som rör sig över hela landet. Vandring är något vi gillar och vi har själva gått alla etapper som vi har med på våra fyra vandringsresor. Här en kortare introduktion till dessa resor. Strövtåg i Japan (april) Längs samurajleden Nakasendo från Magome till Tsumago
Vår första strövtågresa i Japan börjar i Kyoto och avslutas i Tokyo. Däremellan är det en härlig blandning av nio vandringar längs gamla samurajleder, Japans viktigaste pilgrimsstråk, kustvandringar och vandring vid Mt Fuji. Resan går i mitten av april, då körsbärsträden fortfarande blommar på flera ställen vi kommer till och dessutom har azalean börjat blomma - en härlig färgprakt! Många fina kulturvandringar som är mellan 6 och 15 kilometer långa. Vid bergen i Yoshino blommar körsbärsträden senare och passar för vår resa Strövtåg i Japan
Strövtåg i norra Japan (oktober) Nikko, ett av flera världsarv på resan Strövtåg i norra Japan
Resan börjar och slutar i Tokyo och vi rör oss sedan till de största kulturskatterna norr om Tokyo. Här strövar vi bland världsarven Nikko där alla gamla shoguns ligger begravda i cederskogen, Dewas heliga berg och tempelstaden Hiraizumi med några av landets främsta tempel från 1100-talet. Vi färdas med båt bland tallöarna runt Matsushima och längs Mogamifloden. På denna resa följer flera av vandringarna i spåren av Japans främsta haikupoet, Basho. Många nätter med heta källor blir det också. Vår enklaste strövtågsresa med 8 vandringar mellan 6 och 11 km. Flera av de ställen vi bor på under resan har heta källor
Strövtåg i södra Japan (november)Yakushimas trolska miljö med mossa och cederträd som kan bli uppemot 7000 år gamla
Vår strövtågsresa med den mest dramatiska naturen. Resan börjar i Kyoto och avslutas i Tokyo, men går framför allt till de sydliga öarna Shikoku och Kyushu. På Shikoku går vi mellan tempel på en del av landets viktigaste buddhistiska pilgrimsled. På Kyushu gör vi ett besök vid den mäktiga vulkanen Aso (kalderans omkrets är 120 km) samt vandrar över fyra vulkaner vid Karakuni dake. En annan höjdpunkt blir den trolska ön Yakushima med cederträd som är uppemot 7000 år gamla. En dag cyklar vi också över sju broar och åtta öar för att komma till Shikoku på en cykelled som kallas för en av världens främsta. 9 vandringar från 6 till 15 kilometer. På cykel på väg till Shikoku. Shimanami kaido kallas för en av världens vackraste cykelleder. Vandra i Japan med Mt Fuji (juni) Kustvandring på Rebun, Japans nordligaste ö Vår tuffaste vandringsresa till Japan går under sommaren när klimatet är gynnsamt på Japans nordligaste ö, Hokkaido, samt att vandringsperioden uppför Mt Fuji har hunnit börja den 1:a juli. På Japans två nordligaste öar, Rishiri och Rebun, hinns både kustvandringar och vulkanbestigning med. Vid Dewa sanzan går vi över tre heliga berg tillsammans med mängder av pilgrimer. Resan avrundas med att vi går uppför Mt Fuji med en övernattning på en vandringslodge på väg upp. Att se soluppgången från Mt Fuji blir en magisk avslutning. 8 vandringar som kan vara uppemot 20 km långa. På väg upp till Mt Fuji
En strövtågsresa från Kyoto till Tokyo. Längs vägen kulturvandringar längs pilgrimslederna i Kumano och samurajleden Nakasendo. Vandring vid Fujis fot och kustvandring på Izuhalvön andra höjdpunkter. Vi bor på trevliga gästgiverierpå landsbygden.
Under två veckor vandrar vi i fem nationalparker. Vandringarna går till vulkaniska berg på Hokkaido, Vacker kustvandring på ön Rebun och pilgrimsvandring längs Dewas tre heliga berg. Höjdpunkten blir vandringen uppför Fuji-berget.
Livet ombord kanalbåtarna i Skottland och Frankrike
Björn Tedman har lett våra olika resor med kanalbåt i Europa. Här berättar Björn om sina intryck från resor med kanalbåt längs Caledonian Canal i Skottland och våra olika kanalbåtar i Bourgogne och Provence. Resorna till Frankrike går nu i slutet av maj och juni. Till Skottland går resorna i augusti.
När jag för tjugo år sedan flyttade hem från två års biståndsarbete i Kambodja, fick jag chansen att leda en resa längs Mekongfloden för då nystartade Världens Resor. Redan då njöt jag av att upptäcka spännande miljöer som passerade revy medan lugnet infann sig i takt med att vi stilla flöt fram på vattenmassornas kontemplativa lunk på väg mot havet.
Muang Ngoi i norra Laos, biflod till Mekong
Mycket vatten har runnit genom floden sedan dess och många andra spännande resor med härliga reskamrater har det blivit under åren i takt med att Världens Resor har utvecklats. Och det känns extra roligt att jag nu är inbokad att leda inte mindre än tre andra kanalbåtsresor inför säsongen 2024! Vår kanalbåt Danielle som vi färdas med i Bourgogne
Bourgognes kanaler Det hela börjar i maj med kulinarisk resa genom Bourgognes kanaler för att upptäcka vingårdar och pittoreska byar längs vägen. Det är en särskild känsla att få besöka gamla gods där familjer i flera generationer arbetat i samklang med naturens förutsättningar för att odla och vårda de ibland uråldriga vinstockarna och sen få samlas i gårdens källarvalv för att smaka av några av produkterna i dess rätta element. Det blir flera vingårdsbesök och ombord ingår vin från utvalda leverantörer
Därefter får vi ofta en tur till de charmiga lantliga byarna som ligger utströdda i landskapet innan vi återvänder till båten där vår franske kock har förberett ännu en festmåltid att smaka av ihop med traktens drycker. För att balansera de olika intagen kan man bryta av lunken ombord med att istället gå av båten och promenera eller cykla ängs de stigar som de gamla pråmdragarna använt genom årens lopp. Bekväm lounge där vi smakar goda viner och ser livet passera förbi utanför
Provence I juni blir det en liknande resa men den här gången i Provence och det av Taube besjungna Camargue – ett fantastiskt naturområde vid Rhôneflodens delta där vildhästar och svarta tjurar trängs med rosa flamingos. Efter en introduktion till Provence i det antika Arles får vi förutom båtliv och naturupplevelser också flera besök i de kustnära byarna i området som bjuder på såväl konst- och arkitekturupplevelser som färska skaldjur.Arles gamla stad med den stora romerska amfiteatern
I de bördiga markerna får vi också se de mångåriga olivträden som van Gogh så gärna målade av under sin mycket produktiva vistelse i trakten – om vi inte har hans fallenhet för att måla kanske vi nöjer oss med att titta in på olivoljeproduktionen och smaka av denna gyllene olja.
Vår båt i Provence. Soldäck eller medhavda cyklar väljer du själv.
Skotska höglandet En helt annan sorts kanalbåtsresa bjuder Skottland på i augusti där vi tar oss an The Caledonian Canal som förbinder Atlanten med Nordsjön via en diagonal passage genom bl a den mytomspunna Loch Ness. På Caledonian Canal färdas vi med speciellt utformade pråmar med plats för bara 12 gäster
Även om det brittiska köket inte riktigt har samma kulinariska lockelse som det franska, så får i alla fall den djärve chansen att smaka på den traditionella och mycket lokala Haggisen – en fårmage fylld med diverse ingredienser och toppad med whisky! Nu är det kanske i första hand den dramatiska och vackra naturen som lockar oss Skottlandsresenärer. Höga berg och djupa dalar fulla av frodig växtlighet gör vandrings- och cykellederna till fantastiska utflykter som bidrar till att man nöjd och rosig om kinderna återsamlas ombord för de gemensamma måltiderna innan man kanske ljuger lite om dagens strapatser i den lilla självservice-baren ombord eller på någon lokal pub där man kan socialisera med de alltid lika vänliga ortsborna. Varje dag väljer man om man vill vandra, cykla eller bara ta det lugnt på pråmen
På den här resan stannar vi inte på båten hela tiden utan gör dessutom avstickare med buss, färja och tåg för att utforska den vindpinade gamla vikingaön Isle of Skye där dramatiska klippor skapar vidunderliga vyer för häftiga vandringar. Vi hinner dessutom med besök i charmiga Oban på västkusten innan allt avslutas med stadspromenad och avskedsmiddag i det vackra och ståtliga Edinburgh på ostkusten. På resorna ser vi också det dramatiska landskapet på Isle of Skye.
Välkomna ombord! Björn Tedeman, färdledare, valobservatör och allt-i-allo här i världen
När solen börjar värma ordentligt i södra Europa och det vackra landskapet spirar av grönska kryssar vi med kanalbåt under sju dagar genom härliga Provence i Frankrike. Vi besöker trevliga byar och små städer, promenader eller upptäcker omgivningarna med cykel samt provar viner i världsklass.
Pilgrimsvandra längs S:t Olavsleden i sommar!
Att vandra på pilgrimsleder har blivit allt mer populärt och många är de som gått hela eller delar av leden till Santiago de Compostela. Men visste ni att det finns en mycket närmare Pilgrimsled? Det räcker att åka till Sundsvall så har man startpunkten för den 58 mil långa S:t Olavsleden som sträcker sig till den norska staden Trondheim där leden slutar vid den magnifika Nidarosdomen.
Det var den norske vikingahövdingen Olav Haraldsson som flytt landet men som återvände med sina skepp till hamnen i Selånger för att vandra med sin här till Norge för att återta makten. De vandrade längs den nuvarande leden och kom till Stiklestad i Norge den 29 juli 1030 där dom mötte en fiendehär och i slaget stupade Olav som sedermera begravdes i Trondheim som då hette Nidaros, och där blev han helgonförklarad.
På vår vandring följer vi Olav Haraldssons väg från Selånger till Trondheim. Vi går inte alla 58 milen men väl ca 13 mil på 8 dagar, resten fuskar vi med buss, båt och tåg för att kunna begränsa resan till totalt 11 dagar. Då S:t Olavsleden passerar mina härliga hemtrakter var det lätt att välja ut guldkornen med de sträckor där leden är som vackrast.
Bland annat passerar vi Borgsjö med S:t Olavs källa, vackra byn Stavre där vi äter lunch på Båtshaket och åker med en av Sveriges äldsta ångbåtar till Gällö där vi också ser den unika skidtunneln.
Vi går till Frösön där vi besöker kyrkan och Peterson-Bergers sommarhagen. Vi får fjälluft i Duved och vid Tännforsen och efter det vandrar vi kanske den allra vackraste delen då vi går över fjället från Skalstugan och förbi gränsen till Norge.
Vi kommer att vara på plats i Stiklestad den 29 juli på dagen 994 år efter slaget och får se ett stort spel med hästar och skådespelare som återger slaget, och avslutar med att besöka Nidarosdomen där vi får en guidad tur och vårat snygga certifikat som visar att vi gått över 10 mil av leden.
Följ med mig "hem" och upplev en mycket trevlig och vacker vandring i sommar. Du behöver ha normalgod kondition och vandringsvana för att njuta av resan. Vi vandrar som sagt 13 mil på 8 dagar men utan stora nivåskillnader. Du bär bara det du behöver under dagen, resten av bagaget har vi transport till.
Lars Arvidsson Färdledare och reseproducent.
Stora konstupplevelser i Provence
Provence i södra Frankrike har fler nya fantastiska konstsatsningar som gjorts här på senare år. Chateau La Coste, Villa Carmignac och Fondation LUMA erbjuder en härlig blandning av arkitektur, konst och natur när det är som allra bäst.
Det finns väl inget annat ställe på jorden som är så förknippat med konsten som Provence? Även för den som inte är så hemma i konstens värld så har det säkert varit svårt att undvika namn som Picasso, van Gogh, Chagall, Matisse och Cezanne. De har alla gemensamt att de har bott och verkat i Provence och alla dessa konstbjässar har också sina egna muséer i Provence.
Sjukhuset i Arles där van Gogh vistades efter sin "öronincident"
Vi är många som besökt dessa muséeer och njutit av dem under årens lopp och fortsätter göra så. Det som ändå gör en konstresa till Provence så oerhört intressant i dessa dagar är att kunna lägga till vad som kommit till på senare år. När det idag byggs nya fantastiska konstanläggningar är det framför allt privata initiativ av miljardärer som ligger bakom dessa satsningar. Så är även fallet i Provence.
Det vackra utställningssgalleriet på Chateau La Coste skapad av Renzo Piano
Chateau La Coste är en vingård som började ta form 2002 och fortsätter att växa för varje år som går. Som huvudarkitekt till satsningen har man valt den japanska arkitekten Tadao Ando. Utöver några få mindre gallerier är den stora konstsatsningen utlagd längs en två till tre timmars lång promenad på vingården. Några av världens största arkitekter som Frank O Gehry, Kengo Kuma, Jean Nouvel, Renzo Piano och Tadao Ando själv har fått skapa verk som är lika stora delar arkitektur som konst.
Hiroshi Sugimotos skulpturala verk utanför Tadao Andos byggnad, Chateau La Coste
Andy Goldworths mycket speciella rum, Oak Room
Det är en underbar promenad fylld av överraskningar varje gång man rundar ett hörn. Här hittar man fina stenläggningar av Ai Weiwei, Andy Goldsworthys fågelboliknade Oak Room och Tom Shannons silverglänsande Drop. Att avsluta besöket på den lummiga terrassen med ett par riktigt goda glas vin från deras egen vinproduktion blir en perfekt avslutning på besöket.
Ett glas vin av det egenproducerade vinet, Chatea La Coste
Ön Porquerolles var en annan underbar bekantskap. 20 minuters båtresa från Tour Fondue når man den bilfria ön Porquerolles. Hit lockas massor av fransmän för att njuta av de fina sandstränderna och för att gå eller cykla längs den dramatiska kusten med flera så kallade calanque, som kanske lättast översätts till fjordliknande havsvikar.
Den vackra bilfria ön Porquerolles
Sedan några år tillbaka har de fått en ny underbar huvudattraktion till ön, Fondation Carmignac, som öppnade upp sina portar 2018. I villan har de varje år en ny tematisk utställning med verk både från den egna samlingen men också inlånad konst och alltid är temat något som har med havsmiljön att göra.
Bianca Bondis val i Villa Carmignac
Precis som med Chateau La Coste är det en plats där naturen, konsten och arkitekturen flyter samman. I parken som omger villan går man omkring i en timme för att se den samtida skulptursamlingen som finns här med bland annat roliga verk av Tom Friedman, Jaume Plensa, Jeppe Hein och Ugo Rondinone och många fler. Även här finns en fin servering i parken där man avnjuta ett gott glas cider eller annat.
Nils Udos La Couvée, placerad i skulpturparken kring Villa Carmignac
Arles har blivit känd som staden som har mest av det antika romerska av alla städer utanför Italien. Men den har också blivit känd som en fantastisk konststad med sina många kopplingar till van Gogh och att världens mest kända fotofestival äger rum här på 29 olika platser runtom i stadens kyrkor, cisterner, palats och parker.
Från fotofestivalen i Arles 2015
Efter många års förseningar slog äntligen Fondation LUMA upp portarna 2021 och har även det blivit en av Frankrikes mest omtalade museer. Hela anläggningen som är 27 hektar stor har sex stora ombyggda industrilokaler samt en ny riktigt silverglänsande byggnad signerad Frank O Gehry. Likheterna till Guggenheim i Bilbao är uppenbara.
Fondation Luma i Arles invigdes 2021
Maja Hoffmann är grundaren till museet har en enorm samling av samtidskonst och en försmak för konst som har en miljömedvetenhet. Här hittar vi verkligen konst som ligger i framkant av samtidskonsten i ännu en spektakulär omgivning. Olafur Eliasson och Carsten Höller tillhör de som fått skapa permanenta verk här. Annars är merparten av verken tillfälliga utställningar som antingen kommer från Maja Hoffmanns samlingar eller inlånat. Maja Hoffmann är också tätt förknippad med den stora fotofestivalen och på LUMA finns ett fantastiskt fotoarkiv från några av de senaste 50 årens absolut främsta fotografer.
Underbara Fondation Maeght utanför Nice
Dessa tre fantastiska konstplatser är några av de som ingår i vår resa Konst i Provence. På resan får ni också möjlighet att besöka museerna för Chagall i Nice, Cezanne i Aix en Provence och van Gogh i Arles, liksom underbara Fondation Maeght som sedan länge förknippats med Giacometti och Miro.
Jörgen med en av Jaume Plensas tre alkemister, Fondation Carmignac
Jörgen, Vincent och Naima i Arles
Text: Jörgen Fredriksson
Relaterade resor
Hemma hos Anselm Kiefer
De senaste åren har det varit en konstnär som etsat sig fast hos mig tydligare än någon annan. Från att jag tidigare bara har sett något enstaka verk av honom fanns hann plötsligt överallt - Anselm Kiefer. Världens Resor åker till Anselm Kiefers väldigt speciella studiokomplex La Ribaute i södra Frankrike.
La Ribaute ligger i Barjac, två timmar norr om Arles.
När jag var på Venedigbiennalen med Moderna Museets Vänner 2022 så hade Venedig utöver biennalen också en fantastisk utställning med Kiefers allra mest storskaliga verk inne i hjärtat av Dogepalatset. Anselm Kiefer fick täcka väggarna med sina arkaiska landskap och i taket hängde originalen av Tintoretto och andra mästare kvar. Att bara besöka palatset är en upplevelse i sig, men att få ta del av Anselm Kiefer här var både ödesmättat och storartat.
Anselm Kiefer ställer ut i Dogepalatset, Venedig.
Samma år var vi med Världens Resor för första gången till Ståhl Collection i Norrköping, Sveriges främsta museum för samtida konst i mitt tycke. På Ståhl Collection finns ett antal Anselm Kiefer och konstsamlaren själv, Mikael Ståhl, fick själv lägga ut texten om hans favoritkonstnär.
Mikael Ståhl berättar om hur han började samla på Anselm Kiefers verk på 80-talet.
Kiefer är en omdiskuterad konstnär som bearbetar det förflutna och teman som i modern tysk historia varit tabubelagda, inte minst då nationalsocialismen. Hans konstnärskap är sammansatt av filosofiska, religiösa och ekologiska funderingar som sammantaget blir till en världsbild. Hans färgskala är alltid i mörka dova toner oavsett om det rör sig om skulpturer, målningar eller installationer. Kanske inte låter så muntert, men det växer sig på en och hans färgsättning är jag själv helt såld på.
Utställningen på Artipelag 2022.
2022 var också året då det för första gången kom en riktigt stor utställning av Anselm Kiefer till Sverige. Den största utställning som Artipelag haft till dags dato. Från att från början mest fått kritik för att utställningen var så dyr flockades folk till slut till den enastående utställningen. Vi var många som gick ned i källaren där för att få se filmen om La Ribaute, Anselm Kiefers enorma studiokomplex i Barjac i södra Frankrike. La Ribaute är en gammal industriell ödesmark som Kiefer under 30 års tid byggt om och som idag omfattar totalt 40 hektar (ca 80 fotbollsplaner) med 70 större konstinstallationer som alla är förbundna med varandra genom ett intrikat nätverk av stigar, tunnlar och underjordiska kryptor.
La Ribaute, möjligt besöka sedan 2022.
Sedan 2022 tar La Ribaute emot besökare på guidade visningar. Vi hade glädjen att ha vår första grupp på La Ribaute under 2023 när vi fick en specialvisning för Moderna Museets 100 Vänner. Nu under 2024 kan vi äntligen också erbjuda La Ribaute på vår nya samarbetsresa med SvDaccent, Konst i Frankrike - från Provence till Paris.
Missa inte denna helt unika konstupplevlse! Besöket i Barjac kopplas ihop med andra storslagna konstupplevelser i Provence och Paris. Vi besöker dessa på konstresan Konst i Frankrike - Provence till Paris i september 2023.
Relaterade resor
Konsttriennalen i Echigo Tsumari 2024
Jörgen Fredriksson besöker världens största konsttriennal som bara blir bättre och bättre för varje gång den äger rum. Flera hundra konstprojekt av Maria Abramovic, Christian Boltanski, Yayoi Kusama och många fler finns utspridda bland terrassodlingarn och skogsdungar, i tempel och helgedomar, i gamla fina trähushus och övergivna gamla lagerlokaler. På flera håll i Japan har det vuxit fram en tradition att låta framstående arkitekter och konstnärer komma till landsbygden för att ta vara på flera hundra år gamla rivningsobjekt och det var här i Echigo Tsumari det började år 2000. 2024 är det med på resan Konst i Japan igen. Följ med!
Sedan år 2000 har ett 760 kvadratkilometer stort område som kallas Echigo Tsumari drivit ett enormt konstprojekt som medel mot utbredd avfolkning. Alla konstverken uppförs på bybornas mark och redan från starten har man jobbat enligt tesen att verken måste interagera med den lokala befolkningens vilja. Öppenhet och passion på bägge sidor är a och o. Engagemanget att rädda området från total avfolkning tog verkligen fart efter den stora Chuetsu-jordbävningen 2004 och de efterföljande årens enorma snömängder. Echigo Tsumari är ett av världens snörikaste områden och det är inte ovanligt med 6 - 7 meters snö om vintrarna.
Ilya och Emilia Kabakovs The Rice Field
Det började som ett småskaligt projekt men nu inför den åttonde triennalen 2024 väntar man sig uppemot en miljon besökare till området. Det har verkligen bidragit till att området kommit till liv igen och att det är samstämmighet mellan konstnärer och bybor märks på den enormt goda stämningen man möts av överallt. Triennalen sägs vara världens största rent geografiskt med flera hundra konstprojekt utspridda bland terrassodlingarna och skogsdungar, i tempel och helgedomar, i gamla fina trähushus och övergivna gamla lagerlokaler. På flera håll i Japan har det vuxit fram en tradition att låta framstående arkitekter och konstnärer komma till landsbygden för att ta vara på flera hundra år gamla rivningsobjekt.
Mexikanska konstnären Damián Ortegas Warp Cloud
Vid varje triennal presenteras närmare 100 nya verk som läggs till de som redan finns på plats. Här finns konst av många stora världsnamn som Yayoi Kusama, Christian Boltanski, Chiharu Shiota, Ann Hamilton, Jaume Plensa, Anthony Gormley, Cai Guo-qiang och Lee Bul för att bara nämna några.
Christian Boltanskis The Last Classroom
De två mest älskade konstverken är skapade av barnboksförfattare; Museum of Picture Book Art där konstnärerna Hachi och Seizo Tashima låtit göra hela skolan till ett slags seriealbum av målad drivved och där skolans tre kvarvarande elever när skolan stängde får liv i alla de olika rummen på ett oerhört färgglatt och inspirerande sätt. En annan uppmuntrande upplevelse är den taiwanesiska barnboksförfattaren Jimmy Liaos tågstationer som pyntats i samma stil som hans böcker. Oerhört uppskattat och har nu nästan nått kultstatus i området.
Jimmy Liaos älskade stationsbyggnad Kiss & Goodbye
I flera av husen/konstverken går det dessutom att bo. Maria Abramovics Dream House, Det strimlade huset som Tokyos Skulpturuniversitet ommodellerat och James Turrells House of Light som vi bor i på varje resa vi kommer hit. Det är ett mycket rymligt hus med ett vackert japanskt bad och fin stenträdgård. Vi bor här helt själva och får en manual med exakta tider när vi ska öppna taket, sätta igång ljusshowen och lägga oss på rygg på tatamimattorna och bara njuta av skådespelet/konstverket (Sky Space) vid solnedgång och uppgång. Det är magiskt!
James Turrells House of Light där vi bor en natt
Idag ombesörjs området till stora delar av Fukutake Foundation som satsar miljarder på konstprojekten både här och i inlandshavet. Det möjliggör att man rustar upp traditionella hus som är på väg att falla ihop, men också att man låter både japanska och internationella arkitekter som MRDV, Dominique Perrault, Hiroshia Hara, Tezuka Architects och andra komma hit och skapa både museer, konstverk och andra samlingsplatser, allt konstnärligt utfört.
Museet MonET under 2018 års triennal.
Den kinesiska arkitektgruppen MAD gjorde 2018 års mest enastående konstskapelse. En gammal nedlagd tunnel om 750 meter fick liv igen när arkitektgruppen skapade ett konstverk baserat på de fem elementen. I slutet av tunneln som vi går genom är det vattnet som är elementet och dessutom slutmålet för promenaden. Ljussättningen och att få se vattnet tillsammans med öppningen ut mot en av Japans vackraste raviner är en underbar upplevelse.
MADs Tunnel of Light. En 800 meter lång tunnel med flera konstverk.
Nya konstverk tillkommer hela tiden. Nu under 2023 när jag besökte området så fick jag möjligheten att besöka ett nytt verk placerat på toppen av Matsudaiberget. Här har de byggt en borg där tre olika konstnärer fått varsin våning att pryda med olika konstverk; Ester Stockers svartvita konstverk Perspectives of Longing, Toyofuku Ryos tehus i guld och högst upp ännu ett verk som karvats ut av Skulpturhögskolan i Tokyo. Med kisel har de skapat ett underbart verk som kallas Shedding Time.
Ester Philips verk på 1:a våningen överst och Shedding Time nedan.
Landskapet i Echigo Tsumari är enastående med enorma terrassodlingar och vackra floder som rinner genom de djupa dalgångarna i nordöstra Japan. De flesta hus vi besöker ligger oerhört vackert, ofta högst uppe på ett berg eller mitt i risterrasserna, vilket gör att upplevelsen också blir en fin naturupplevelse.
Resan konst i Japan kommer att gå i oktober 2024.
Text och bild: Jörgen Fredriksson, delägare och grundare Världens Resor