Blogg

  • Viktorias bästa safariminne

    Jag är safaribiten – verkligen. Jag kan åka på safari hur många gånger som helst och jag drabbas aldrig av känslan att ”det har jag ju sett förr”. Safari är så mycket mer än djur, det är en naturupplevelse som är svår att slå. Särskilt om man bor i tält. Att det ibland inte blir så mycket sömn just på grund av detta gör inget, det går att ta igen senare, helst vid en sandstrand på ön Mafia utanför Tanzanias kust.

    När man jobbar som reseproducent behöver man då och då ta sig an den tunga uppgiften att åka på rekognoseringsresa. Det är viktigt bland annat för att med egna ögon se och uppleva hotell, servicenivå, tidsåtgång för transporter och aktiviteter. Men också för att hitta nya spännande äventyr och resmål. Om man som jag har Afrika som arbetsfält går många av rekresorna till nationalparker och viltreservat. En av dessa resor gick till Ruaha i södra Tanzania, Östafrikas största nationalpark.

    För att maximera rekresorna klämmer man in så mycket som möjligt under de dagar det går att vara borta från kontoret. Jag hade inte varit i södra Tanzania förut, och förutom Ruaha besökte jag på samma resa också Mikumi nationalpark, Udzungwabergens nationalpark, Katavi nationalpark och ön Mafia. I Ruaha bodde jag två nätter och ägnade en heldag åt safari – och vilken heldag det blev! Redan när vi på seneftermiddagen kom körande genom parken mot vår tältlodge kände jag att den här platsen är speciell. Naturen är varierad, ömsom kuperad bevuxen med buskar och baobabträd, ömsom öppen savann och uttorkade flodfåror. Precis innan vi kom fram till tältlodgen hade vi turen att se en lejonflock äta sig mätta på en buffel, det blev till och med över lite till gamarna.

    Morgonen efter var det tidig väckning, kl 05.00, för att komma iväg på safari lagom till solen börjar gå upp. Nattsömnen hade blivit störd vid flera tillfällen, bland annat av en elefant som kom smygande längs tältduken på väg ner till floden. Det är fascinerande att ett så stort och tungt djur knappt hörs när det kommer gående.

    Dagen bjöd på otroligt många fantastiska safariupplevelser som har etsat sig fast hos mig, så det är svårt att välja ut någon. Men jag tror den som har fastnat mest är gepardhonan med sina tre ungar som helt plötsligt klev ut upp på vägen framför oss. Vi följde försiktigt efter dom och till och från försvann dom ur vårt synfält. En av gångerna dök bara mamman upp igen men inte ungarna.  Vi förstod snart varför då vi såg några impalor skymta längre bort. Mamman hade gömt ungarna i gräset för att skaffa fram dagens lunch. Helt plötsligt satte hon av i full fart och vi hade inte en chans att hinna med över savannen. Hon försvann bort och vi åkte sakta fram och tillbaka för att försöka hitta henne igen. Efter ett tag hörde vi några pip och där kom de tre ungarna springande! Mamman hade kallat på dom och vi följde efter. Och där satt hon – helt utpumpat efter ansträngningen – men hon hade lyckats fälla bytet. Vi stannade kvar ett långt tag, säkert ett par timmar, och studerade när de åt, vilade och sedan åt igen.

    Vi själva hade med både frukost och lunch ut på safari och återvände inte till tältlodgen förrän det hade blivit mörkt igen. Vi gick direkt till det uppdukade middagsbordet som var placerat i den uttorkade flodfåran under en majestätisk stjärnhimmel. Min längsta safari någonsin – 12 timmars safari i sträck – och ett minne för livet!

    Viktoria Flodén, reseproducent Afrika

  • Med tåg genom Japan

    Nu i maj leder vår uppskattade färdledare Vincent Rodin sin favoritresa Med tåg genom Japan, den största geografiska resa Världens Resor gjort genom Japan någonsin. Hösten 2022 gick premiärturen av stapeln och nedan kan ni läsa hans blogg från just den resan.

    Läs hela inlägget


    Tåget rullar in till stationen på minuten. När dörrarna öppnas väller den kyliga luften in i vagnen och påminner om att det är helt andra breddgrader än under gårdagen i Tokyo. Vi är på Japans nordligaste ö Hokkaido. Ön som dels är känd för sin pudersnö under vintermånaderna, men framför allt för att vara hemvisten för den japanska ursprungsbefolkningen Ainu. På lite drygt tre veckor kommer vi att resa 260 mil från staden Hakodate här i norr, till Kagoshima i söder. En resväg lika lång som avståndet mellan Stockholm och Rom.
    Vi rör oss nästan dagligen mellan nya platser. Knappt har vi hunnit packa upp förrän vi ska packa ner. Vi lämnar havsbris, fiskmarknader och svala kvällar bakom oss i Hakodate och tuffar vidare ner mot varma havsbad med utsikt över horisonten.

    Furofushi onsen är ett av Japans kanske kändaste badhus-hotell. Det något speciella namnet betyder bokstavligen ”inte åldras, inte dö” på japanska, vilket antyder att det är en slags helig graal i form av ett badhus. Efter att ha tagit del av mineralrikt badvatten från bergen och komplimanger för hur väl vi passar i våra enklare kimonos är det återigen dags att röra sig vidare. Några år yngre och vid god vigör. Och om någon av resenärerna tvivlade på inrättningens föryngrande egenskaper var dessa som bortblåsta när hotellets något äldre fanbärare ihärdigt sprang efter vår buss med hotellflaggan i högsta hugg för att säga adjö.

    Ett par tågstopp senare är vi i Tokyo. Världens folkrikaste metropol med omkring 40 miljoner invånare. Vid ankomst går pulsen upp i samma stund som vi kliver av tåget. Havsutsikten har ersatts av ett hav av människor. Vi befinner oss på världens kanske mest trafikerade tågstation Shinjuku där nära 4 miljoner människor passerar varje dag. Och medan vi rör oss i grupp mellan kostymklädda japaner och avantgardeklädda ungdomar undrar jag inte om tågstationer som dessa är en del av upplevelsen med Japan. För trots att vimlet kan verka både stressigt och överväldigande till en början förbytts detta när man samtidigt ser hur vördnadsfullt människor beter sig i förhållande till varandra.

    Man låter bland annat folk gå av tågen innan man kliver på, pratar inte högt inne i vagnen och står dessutom prydligt uppradade på ena sidan i rulltrappan. En enorm respekt för både regler och sina medmänniskor, helt enkelt. Som en omedveten hyllning till allt detta, och oss själva (vi tog oss faktiskt igenom världens mest trafikerade station med bravur) firar vi dagen efter med att äta en gemensam lunch i det pulserande området Harajuku. Och på just denna restaurang lagar vi maten själva.

    Efter en kortare genomgång av dagens lunch som är en japansk pannkaka vars anor sträcker sig tillbaka till 1500-talets buddistiska ceremonier, vispar vi om i smeten och drar igång elden under stekborden. Tankarna förs snabbt till känslan av ett asiatiskt kök i samma stund som rummet fylls av dofter av grönsaker, ägg, kött och skaldjur. Och knappt hinner berättelsen om den buddistiska ceremonipannakan sjunka in förrän vi återigen hoppar på tåget och rör oss söderut med Shinkansen mot Kyoto. En stor del av vårt besök kommer att handla om buddistiska tempel och shintohelgedomar. Och under vår vistelse besöker vi dels de traditionella Geishakvarteren och några av de över 2000 tempel och helgedomar som finns i staden.

    Miyako, Heian-kyo, eller Kyoto som staden numera är känd som, var Japans huvudstad mellan 794 – 1868. Under de första århundradena blomstrade det kulturella livet i staden, och både poesin och litteraturen flödade. Världens första roman, Berättelsen om Genji, skrevs som ett resultat av just detta. Och medan vi promenerar förbi traditionella trähus där det serveras japanska teer med matchasmak och gröna blad, sitter affischer med Genji uppsatta som en påminnelse att världens äldsta casanova och romantiker än i dag är lika aktuell som då.

    Efter två dagar lämnar vi shinto och buddhism bakom oss i Kyoto och ger oss ut mot den japanska landsbygden. Utanför tågfönstret vittnar omgivningen stundtals om ett fenomen vi också ser i Sverige. Tomma skolbyggnader, övergivna hus och vägar som vuxit igen. Avbefolkningen är en stor utmaning även i Japan, och det är därför inte särskilt förvånande att människor som bor här försöker komma på egna lösningar för att hålla sina samhällen vid liv.

    Byn av fågelskrämmor är ett exempel på detta där en av invånarna, Ayano Tsukimi, dekorerat hela samhället med hemmagjorda fågelskrämmor i mänsklig storlek. Genom detta initiativ har hon lyckats rikta inte bara det inhemska strålkastarljuset mot sin födelseort, utan också det internationella. När vi träffar henne frågar jag lite skämtsamt hur det ser ut med invånarantalet nu när hela staden är fylld med fågelskrämmor. - Kom ihåg att det är fågelskrämmor, inte människor säger hon med ett leende.

    Fågelskrämmorna som är utplacerade i busskurer och byggnader börjar mer och mer se ut som människor när skuggorna döljer deras konturer, och vår chaufför säger att det är dags att åka vidare innan det blir för mörkt. Medan vi åker uppåt i dalen hör man hur trädgrenar stryker taket på bussen, och efter en kort resväg stannar vi för kvällen. Det blir alldeles tyst uppe bland bergen i den japanska Iyadalen. -Ni femton är de enda som är här uppe just nu, säger han.

    Han har kört sträckan upp till de nyrenoverade stugorna otaliga gånger. Och det märks. Inte enbart för att han med vana händer tagit oss upp längst med smala vägar som ur en Indiana Jones-film. Utan framför allt för att han i samma veva som vi stannar tittar ner i telefonen medan resten av oss inte kan släppa blickarna från den storslagna naturen bredvid oss. Och medan vindarna sakta men säkert för de låga skymningsmolnen över daltopparna påminner de om vår egen resa genom landskapen. Vi är just nu omkring halvvägs in på tågresan genom hela Japan.

    En av höjdpunkterna med resan ”Med tåg genom Japan” är den stora variationen mellan platserna vi besöker. För vem kan annars vakna upp på morgonen bland dimmiga berg för att på bara några timmar promenera längs med avenyer av palmer som dansar i kvällsvärmen? Den stora tågresan är inte bara en resa genom tid och rum, utan också en resa mellan otroliga kontraster.

    När palmerna vinkat oss adjö i nästa stad Kochi har vi upplevt den lokala marknaden, botaniska trädgårdar och spontana möten med festivaldeltagare i färggranna kläder. Vi har nu resans längsta tågfärd framför oss. Men, som ni kanske känner till, är det japanska snabbtåget Shinkansen en resa i bekvämlighetens tecken. En sträcka på några timmar blir därför inte särskilt utmanande eftersom vi har gott om benutrymme i bekväma säten. Vi lutar oss därför bara tillbaka och njuter av att färdas i omkring 280 km/h förbi upplysta städer och vackra landskap.

    När vi anländer till Kagoshima har tåget tagit oss till resans sydligaste punkt. I Japan är denna stad mer eller mindre synonym med Sakurajima. En av många aktiva vulkaner i Japan. Dagen efter vår ankomst befinner vi oss därför på en båt på väg ut till denna vulkan-ö. I luften doftar havsbris, svavel och en hel del spännig. För det är inte varje dag man får chansen att åka ut till en vulkan som bara månader tidigare hade ett mindre utbrott.

    När vi närmar oss resans sista destination Osaka, som också är Japans andra största stad, är det omöjligt att inte dra paralleller till relationen mellan Göteborg och Stockholm. Osakaborna kan många gånger tycka att Tokyoborna är lite väl fina i kanten, och de har ingenting emot att själva anklagas för att ha lite väl vassa tungor. Göteborgshumorn med de snabba replikerna och vitsar har nämligen många likheter med den rappa humorn i Osaka. Det är därför inte så konstigt att komikereliten inom populärkulturen i synnerhet kommer från området omkring Kansai i vilket Osaka ligger.

    Osaka sticker också ut på helt andra sätt. Bokstavligen talat. Här finns nämligen Japans högsta skyskrapa med sina 300 meter. Som ett farväl till Japan åker vi den sista dagen upp till observatoriet för att blicka ut över megastaden genom panoramafönster. Väl uppe med blickarna ut över en stad som inte tycks ta slut vid horisonten blir det samtidigt slående uppenbart. För trots att vi rest över halva jordklotet genom hela Japan har vi ännu en hel värld kvar att uppleva. Och vart den resan bär av hjälper vi här på Världens Resor mer än gärna till med att planera.

    Vincent Rodin
    Färdledare 

  • Nepal - mer än bara vandring

    Nepal – första gången kommer man hit för bergen, men man kommer tillbaka för människorna säger talesättet. Och det är sant.  Jenny Adhikari, färdledare hos Världens Resor, ger sin kärleksförklaring till det land där hon bott i många år.

    Läs hela inlägget

    Jennys man BJ på Pikey Peak, varifrån man får underbara vyer över Mt Everest

    I Nepal finns åtta av världens tio högsta berg, men även 125 olika folkgrupper som talar 123 olika språk, en oändlig mångfald av kulturer, högtider, klädedräkter, musik och dans. I Nepal finns alltid ett nytt ställe att upptäcka, och Nepal Tourism Boards slogan lyder ”Once is not enough”!  
    Oväntade möten med folk är alltid en av de största glädjeämnena med en resa till Nepal
     
    Jag kom till Nepal för 16 år sedan, och har sedan dess inte lämnat landet under några längre perioder. Det som lockade mig var mystiken kring Kathmandus gränder och tempel, den fantastiska naturen, men allra mest, det vänliga folket. Miljön kändes otämjd och naturlig på ett sätt jag sällan upplevt, trots mina många resor i världen. 
    Patan, en av de tre gamla kungadömena i Kathmandudalen

    Under åren har jag lärt mig, inte bara att kommunicera flytande på nepali, utan även lärt mig så mycket om kulturen och fått en djupare förståelse för landet, och detta främst genom de vardagliga samtalen och det aldrig sinande småpratandet. Här talar man med varandra, med den som råkar sitta bredvid, var man än är. Och man skämtar, skojar och skrattar. Nepal är ett charmigt land som är lätt att tycka om. 
    Jenny i samspråk med en bybo. 

    Våra vandringar i Himalaya går både genom grönskande byar och upp till fina utsiktsplatser. Vi vandrar i världens högsta bergskedja och trots de många backarna så är belöningen väl värd mödan. Utsikten över kullar i olika blå nyanser med de snöklädda topparna som den ultimata bakgrunden. På våren är sluttningarna täckta av rosa rhododendronblommor i stark kontrast mot den torra naturen.  
    Rhododendron Rhododendronbuskarna nedanför Poon Hill. 
     
    Tack vare landets stora höjdskillnader, från det platta låglandet, upp till världens tak och högsta punkt, 8848 möh, är floran och faunan enormt varierad. Under våra vandringar i bergen finns till exempel chans att se den färggranna nationalfågeln himalayamonal, en fasan som bara finns här högt uppe i bergen, och ofta svävar stora rovfåglar av olika slag högt över våra huvuden.
    Himalayamonal, en annan färgklick som vi kan möta under vandringen. 

    I ett land där de ekonomiska möjligheterna för människor utan utbildning är ytterst begränsade, ger turismen arbetstillfällen och vi har möjlighet att påverka genom att ge vår vandringspersonal, som till stor del består av kvinnor, ett arbete med schyssta villkor.  
    Utsikten äver Dhaulgiri, en av Himalayas toppar över 8000 m. Från Poon Hill tidig morgon. 

    Välkomna hit för att uppleva detta fantastiska land tillsammans med oss!  Under 2024 leder Jenny Stora vandringsresan till Nepal nu i mars, Vandra vid Mt Everest i april samt Höstvandring i Annapurna och Till fots i Himalaya i november. Resorna planeras även för 2025. Dessutom kommer Jenny också leda resorna Östra Bhutan i början av oktober. 

    Jenny Adhikari (här med dottern Agnes), färdledare och företagare i Nepal 

  • Till fots i Japan

    Bland våra 26 olika resor till Japan är fyra av dem resor där vi vandrar eller strövar i Japan. Tre av dem kallar vi för strövtåg och den lite tuffare för vandring. Oavsett vilken resa man väljer så är det ett fantastiskt sätt att komma ut på landsbygden i Japan, njuta av den vackra naturen och bo på lokala gästgiverier med heta källor och fantastiska måltider.

    Läs hela inlägget

    Pilgrimer på väg nedför Haguro San vid de tre heliga bergen i Dewa 

    Vi på Världens Resor brinner för Japan. Fyra av oss på kontoret har bott i Japan och talar språket.  Våra samlade kunskaper och kärlek till landet gör att vi kan utveckla vårt utbud av spännande rundresor som rör sig över hela landet. Vandring är något vi gillar och vi har själva gått alla etapper som vi har med på våra fyra vandringsresor. Här en kortare introduktion till dessa resor. 
    Strövtåg i Japan (april) 
    Längs samurajleden Nakasendo från Magome till Tsumago

    Vår första strövtågresa i Japan börjar i Kyoto och avslutas i Tokyo. Däremellan är det en härlig blandning av nio vandringar längs gamla samurajleder, Japans viktigaste pilgrimsstråk, kustvandringar och vandring vid Mt Fuji. Resan går i mitten av april, då körsbärsträden fortfarande blommar på flera ställen vi kommer till och dessutom har azalean börjat blomma - en härlig färgprakt! Många fina kulturvandringar som är mellan 6 och 15 kilometer långa.
    Vid bergen i Yoshino blommar körsbärsträden senare och passar för vår resa Strövtåg i Japan

    Strövtåg i norra Japan (oktober) 
    Nikko, ett av flera världsarv på resan Strövtåg i norra Japan  


    Resan börjar och slutar i Tokyo och vi rör oss sedan till de största kulturskatterna norr om Tokyo. Här strövar vi bland världsarven Nikko där alla gamla shoguns ligger begravda i cederskogen, Dewas heliga berg och tempelstaden Hiraizumi med några av landets främsta tempel från 1100-talet. Vi färdas med båt bland tallöarna runt Matsushima och längs Mogamifloden. På denna resa följer flera av vandringarna i spåren av Japans främsta haikupoet, Basho. Många nätter med heta källor blir det också. Vår enklaste strövtågsresa med 8 vandringar mellan 6 och 11 km. 
    Flera av de ställen vi bor på under resan har heta källor
     
    Strövtåg i södra Japan (november) Yakushimas trolska miljö med mossa och cederträd som kan bli uppemot 7000 år gamla

    Vår strövtågsresa med den mest dramatiska naturen. Resan börjar i Kyoto och avslutas i Tokyo, men går framför allt till de sydliga öarna Shikoku och Kyushu. På Shikoku går vi mellan tempel på en del av landets viktigaste buddhistiska pilgrimsled. På Kyushu gör vi ett besök vid den mäktiga vulkanen Aso (kalderans omkrets är 120 km) samt vandrar över fyra vulkaner vid Karakuni dake. En annan höjdpunkt blir den trolska ön Yakushima med cederträd som är uppemot 7000 år gamla. En dag cyklar vi också över sju broar och åtta öar för att komma till Shikoku på en cykelled som kallas för en av världens främsta. 9 vandringar från 6 till 15 kilometer. 
    På cykel på väg till Shikoku. Shimanami kaido kallas för en av världens vackraste cykelleder. 
    Vandra i Japan med Mt Fuji (juni)
    Kustvandring på Rebun, Japans nordligaste ö

    Vår tuffaste vandringsresa till Japan går under sommaren när klimatet är gynnsamt på Japans nordligaste ö, Hokkaido, samt att vandringsperioden uppför Mt Fuji har hunnit börja den 1:a juli. På Japans två nordligaste öar, Rishiri och Rebun, hinns både kustvandringar och vulkanbestigning med. Vid Dewa sanzan går vi över tre heliga berg tillsammans med mängder av pilgrimer. Resan avrundas med att vi går uppför Mt Fuji med en övernattning på en vandringslodge på väg upp. Att se soluppgången från Mt Fuji blir en magisk avslutning. 8 vandringar som kan vara uppemot 20 km  långa. 
    På väg upp till Mt Fuji

    Text: Jörgen Fredriksson, van vandrare i Japan

  • Rovos Rail och Shongololo Express genom södra Afrika

    Mathias Buskas har lett mängder av resor i södra Afrika för Världens Resor. Under senare år har fler av dessa varit tågresor med Rovos Rail. Mathias ger här sina intryck från resorna genom Namibia och från Victoriafallen till sydafrika.

    Läs hela inlägget

    Oryxantilop strosar bland sanddynerna 

    När jag vaknar tidigt på morgonen i min kupé rullar tåget redan genom Namiböknen. Utanför fönstret ser jag ett antal Oryxantiloper och Springboks i det torra landskapet. Efter ett tag passerar vi ett strutspar med relativt nykläckta ungar, redo att ta emot dagens första solstrålar. Jag gör mig redo och går till restaurangvagnen för att äta frukost. Det serveras alltid fruktsallad, ost, charkuterier, bröd samt ägg. Den här morgonen väljer jag Eggs Benedict. Vi närmar oss Aus där tåget kommer att stanna och idag ska vi besöka den gamla gruvstaden, nu spökstaden, Kolmanskop samt staden Lüderitz vid Atlantkusten. 
    Kolmaskop, en gång en diamantstad 

    För många år sedan, på min allra första resa genom Afrika, tog jag mig genom kontinenten från norr till söder med en kombination av cykel, buss, tåg och båt. Jag var lite mer äventyrlig på den tiden men fastnade redan då för att åka tåg i Afrika. Nu har jag lett resor i södra Afrika i 10 år och min fascination av kontinenten; dom glada och vänliga människorna, djurlivet, musiken, dansen och den fantastiska naturen har bara vuxit sig starkare för varje år. Att vi nu erbjuder riktiga tågresor genom länderna i södra Afrika känns helt fantastiskt.  
    Våra två tågresor tar oss genom Namibia, Sydafrika, Swaziland, Mocambique och Zimbabwe

    Det här är inte en vanlig resa där vi transporterar oss med tåg mellan olika sevärdheter, här är tågupplevelsen i sig minst halva upplevelsen. En typisk dag ombord börjar med att vi efter frukost kliver av tåget för att med buss göra en längre utflykt. Variationen är stor; ena dagen är det en spektakulär naturupplevelse, nästa dag ett historisk eller kulturellt mål, ibland en stad och såklart många safariupplevelser. Medföljande guider ger oss många kunskaper och lunch äter vi ofta på någon fin lodge vid utflyktsmålet. Tillbaka på tåget erbjuds Afternoon tea och lite lugn och ro innan vi på kvällen byter om och samlas till en härlig fyrarättersmiddag där vi erbjuds olika viner som matchar menyn. 
    Baren och längst bort i bilden hittar man observationsvagnen. 

    Shongololo betyder tusenfoting på Zuluspråket och är ett väldigt passande namn då tåget är väldigt långt och inte går särskilt fort. Eftersom det här är vårt rullande hotell så packar vi bara upp väskan en gång. När vi är på tåget är det populärt att ta in landskapet från den öppna observationsvagnen längst bak, inte minst när solnedgången närmar sig. På många platser ser vi vilda djur utan att vara i närheten av en safaripark.  
    Det händer att vi ser elefanter från tåget
     
    Vi kan i dagsläget erbjuda två resor med Rovos Rail och Shongololo. Tågresan som börjar eller slutar vid dom mäktiga Victoriafallen tar oss till fyra olika länder där vi besöker Krugerparken, Panoramarutten och dom fantastiska ruinerna Great Zimbabwe. På tågresan genom Namibia och Sydafrika får vi många spektakulära naturupplevelser som sanddynerna vid Sossusvlei, Fish River canyon och spökstaden Kolmanskop. Namibiaresan ger oss mer tid på tåget att ta in dom spektakulära landskapen. Gemensamt för båda resorna är den lyxiga och unika tågupplevelsen. 

    Bekväma hytter med dusch och toalett

    Välkomna ombord på en oförglömlig tågresa! 
    Mathias Buskas, färdledare i Södra Afrika 

  • Livet ombord kanalbåtarna i Skottland och Frankrike

    Björn Tedman har lett våra olika resor med kanalbåt i Europa. Här berättar Björn om sina intryck från resor med kanalbåt längs Caledonian Canal i Skottland och våra olika kanalbåtar i Bourgogne och Provence. Resorna till Frankrike går nu i slutet av maj och juni. Till Skottland går resorna i augusti.

    Läs hela inlägget

    När jag för tjugo år sedan flyttade hem från två års biståndsarbete i Kambodja, fick jag chansen att leda en resa längs Mekongfloden för då nystartade Världens Resor. Redan då njöt jag av att upptäcka spännande miljöer som passerade revy medan lugnet infann sig i takt med att vi stilla flöt fram på vattenmassornas kontemplativa lunk på väg mot havet. 

    Nam Ou floden Muang Ngoi i norra Laos, biflod till Mekong

    Mycket vatten har runnit genom floden sedan dess och många andra spännande resor med härliga reskamrater har det blivit under åren i takt med att Världens Resor har utvecklats. Och det känns extra roligt att jag nu är inbokad att leda inte mindre än tre andra kanalbåtsresor inför säsongen 2024!   Vår kanalbåt Danielle som vi färdas med i Bourgogne

    Bourgognes kanaler 
    Det hela börjar i maj med kulinarisk resa genom Bourgognes kanaler för att upptäcka vingårdar och pittoreska byar längs vägen. Det är en särskild känsla att få besöka gamla gods där familjer i flera generationer arbetat i samklang med naturens förutsättningar för att odla och vårda de ibland uråldriga vinstockarna och sen få samlas i gårdens källarvalv för att smaka av några av produkterna i dess rätta element.
    Det blir flera vingårdsbesök och ombord ingår vin från utvalda leverantörer 

    Därefter får vi ofta en tur till de charmiga lantliga byarna som ligger utströdda i landskapet innan vi återvänder till båten där vår franske kock har förberett ännu en festmåltid att smaka av ihop med traktens drycker.  För att balansera de olika intagen kan man bryta av lunken ombord med att istället gå av båten och promenera eller cykla ängs de stigar som de gamla pråmdragarna använt genom årens lopp. 
    Bekväm lounge där vi smakar goda viner och ser livet passera förbi utanför

    Provence 
    I juni blir det en liknande resa men den här gången i Provence och det av Taube besjungna Camargue – ett fantastiskt naturområde vid Rhôneflodens delta där vildhästar och svarta tjurar trängs med rosa flamingos. Efter en introduktion till Provence i det antika Arles får vi förutom båtliv och naturupplevelser också flera besök i de kustnära byarna i området som bjuder på såväl konst- och arkitekturupplevelser som färska skaldjur. Arles gamla stad med den stora romerska amfiteatern 

     I de bördiga markerna får vi också se de mångåriga olivträden som van Gogh så gärna målade av under sin mycket produktiva vistelse i trakten – om vi inte har hans fallenhet för att måla kanske vi nöjer oss med att titta in på olivoljeproduktionen och smaka av denna gyllene olja. 

    På en pråm i södra Frankrike Vår båt i Provence. Soldäck eller medhavda cyklar väljer du själv.  

    Skotska höglandet 
    En helt annan sorts kanalbåtsresa bjuder Skottland på i augusti där vi tar oss an The Caledonian Canal som förbinder Atlanten med Nordsjön via en diagonal passage genom bl a den mytomspunna Loch Ness.
    På Caledonian Canal färdas vi med speciellt utformade pråmar med plats för bara 12 gäster 

    Även om det brittiska köket inte riktigt har samma kulinariska lockelse som det franska, så får i alla fall den djärve chansen att smaka på den traditionella och mycket lokala Haggisen – en fårmage fylld med diverse ingredienser och toppad med whisky! Nu är det kanske i första hand den dramatiska och vackra naturen som lockar oss  Skottlandsresenärer. Höga berg och djupa dalar fulla av frodig växtlighet gör vandrings- och cykellederna till fantastiska utflykter som bidrar till att man nöjd och rosig om kinderna återsamlas ombord för de gemensamma måltiderna innan man kanske ljuger lite om dagens strapatser i den lilla självservice-baren ombord eller på någon lokal pub där man kan socialisera med de alltid lika vänliga ortsborna.
    Varje dag väljer man om man vill vandra, cykla eller bara ta det lugnt på pråmen

    På den här resan stannar vi inte på båten hela tiden utan gör dessutom avstickare med buss, färja och tåg för att utforska den vindpinade gamla vikingaön Isle of Skye där dramatiska klippor skapar vidunderliga vyer för häftiga vandringar. Vi hinner dessutom med besök i charmiga Oban på västkusten innan allt avslutas med stadspromenad och avskedsmiddag i det vackra och ståtliga Edinburgh på ostkusten. 
    På resorna ser vi också det dramatiska landskapet på Isle of Skye. 

    Välkomna ombord! Björn Tedeman, färdledare, valobservatör och allt-i-allo här i världen 

  • Pilgrimsvandra längs S:t Olavsleden i sommar!

    Att vandra på pilgrimsleder har blivit allt mer populärt och många är de som gått hela eller delar av leden till Santiago de Compostela. Men visste ni att det finns en mycket närmare Pilgrimsled? Det räcker att åka till Sundsvall så har man startpunkten för den 58 mil långa S:t Olavsleden som sträcker sig till den norska staden Trondheim där leden slutar vid den magnifika Nidarosdomen.

    Läs hela inlägget

    Det var den norske vikingahövdingen Olav Haraldsson som flytt landet men som återvände med sina skepp till hamnen i Selånger för att vandra med sin här till Norge för att återta makten. De vandrade längs den nuvarande leden och kom till Stiklestad i Norge den 29 juli 1030 där dom mötte en fiendehär och i slaget stupade Olav som sedermera begravdes i Trondheim som då hette Nidaros, och där blev han helgonförklarad.

    På vår vandring följer vi Olav Haraldssons väg från Selånger till Trondheim. Vi går inte alla 58 milen men väl ca 13 mil på 8 dagar, resten fuskar vi med buss, båt och tåg för att kunna begränsa resan till totalt 11 dagar. Då S:t Olavsleden passerar mina härliga hemtrakter var det lätt att välja ut guldkornen med de sträckor där leden är som vackrast.

    Bland annat passerar vi Borgsjö med S:t Olavs källa, vackra byn Stavre där vi äter lunch på Båtshaket och åker med en av Sveriges äldsta ångbåtar till Gällö där vi också ser den unika skidtunneln.

    Vi går till Frösön där vi besöker kyrkan och Peterson-Bergers sommarhagen. Vi får fjälluft i Duved och vid Tännforsen och efter det vandrar vi kanske den allra vackraste delen då vi går över fjället från Skalstugan och förbi gränsen till Norge. 

    Vi kommer att vara på plats i Stiklestad den 29 juli på dagen 994 år efter slaget och får se ett stort spel med hästar och skådespelare som återger slaget, och avslutar med att besöka Nidarosdomen där vi får en guidad tur och vårat snygga certifikat som visar att vi gått över 10 mil av leden.

    Följ med mig "hem" och upplev en mycket trevlig och vacker vandring i sommar. Du behöver ha normalgod kondition och vandringsvana för att njuta av resan. Vi vandrar som sagt 13 mil på 8 dagar men utan stora nivåskillnader. Du bär bara det du behöver under dagen, resten av bagaget har vi transport till.

     

    Lars Arvidsson
    Färdledare och reseproducent. 

  • Stora konstupplevelser i Provence

    Provence i södra Frankrike har fler nya fantastiska konstsatsningar som gjorts här på senare år. Chateau La Coste, Villa Carmignac och Fondation LUMA erbjuder en härlig blandning av arkitektur, konst och natur när det är som allra bäst.

    Läs hela inlägget

    Det finns väl inget annat ställe på jorden som är så förknippat med konsten som Provence? Även för den som inte är så hemma i konstens värld så har det säkert varit svårt att undvika namn som Picasso, van Gogh, Chagall, Matisse och Cezanne. De har alla gemensamt att de har bott och verkat i Provence och alla dessa konstbjässar har också sina egna muséer i Provence. 

    Sjukhuset i Arles där van Gogh vistades efter sin "öronincident" 

    Vi är många som besökt dessa muséeer och njutit av dem under årens lopp och fortsätter göra så. Det som ändå gör en konstresa till Provence så oerhört intressant i dessa dagar är att kunna lägga till vad som kommit till på senare år. När det idag byggs nya fantastiska konstanläggningar är det framför allt privata initiativ av miljardärer som ligger bakom dessa satsningar. Så är även fallet i Provence.

    Det vackra utställningssgalleriet på Chateau La Coste skapad av Renzo Piano

    Chateau La Coste är en vingård som började ta form 2002 och fortsätter att växa för varje år som går. Som huvudarkitekt till satsningen har man valt den japanska arkitekten Tadao Ando. Utöver några få mindre gallerier är den stora konstsatsningen utlagd längs en två till tre timmars lång promenad på vingården. Några av världens största arkitekter som Frank O Gehry, Kengo Kuma, Jean Nouvel, Renzo Piano och Tadao Ando själv har fått skapa verk som är lika stora delar arkitektur som konst. 

    Hiroshi Sugimotos skulpturala verk utanför Tadao Andos byggnad, Chateau La Coste


    Andy Goldworths mycket speciella rum, Oak Room

    Det är en underbar promenad fylld av överraskningar varje gång man rundar ett hörn. Här hittar man fina stenläggningar av Ai Weiwei, Andy Goldsworthys fågelboliknade Oak Room och Tom Shannons silverglänsande Drop. Att avsluta besöket på den lummiga terrassen med ett par riktigt goda glas vin från deras egen vinproduktion blir en perfekt avslutning på besöket.

    Ett glas vin av det egenproducerade vinet, Chatea La Coste

    Ön Porquerolles var en annan underbar bekantskap. 20 minuters båtresa från Tour Fondue når man den bilfria ön Porquerolles. Hit lockas massor av fransmän för att njuta av de fina sandstränderna och för att gå eller cykla längs den dramatiska kusten med flera så kallade calanque, som kanske lättast översätts till fjordliknande havsvikar.  

    Den vackra bilfria ön Porquerolles

    Sedan några år tillbaka har de fått en ny underbar huvudattraktion till ön, Fondation Carmignac, som öppnade upp sina portar 2018. I villan har de varje år en ny tematisk utställning med verk både från den egna samlingen men också inlånad konst och alltid är temat något som har med havsmiljön att göra. 

    Bianca Bondis val i Villa Carmignac

    Precis som med Chateau La Coste är det en plats där naturen, konsten och arkitekturen flyter samman. I parken som omger villan går man omkring i en timme för att se den samtida skulptursamlingen som finns här med bland annat roliga verk av Tom Friedman, Jaume Plensa, Jeppe Hein och Ugo Rondinone och många fler. Även här finns en fin servering i parken där man avnjuta ett gott glas cider eller annat.

    Nils Udos La Couvée, placerad i skulpturparken kring Villa Carmignac

    Arles har blivit känd som staden som har mest av det antika romerska av alla städer utanför Italien. Men den har också blivit känd som en fantastisk konststad med sina många kopplingar till van Gogh och att världens mest kända fotofestival äger rum här på 29 olika platser runtom i stadens kyrkor, cisterner, palats och parker. 

    Från fotofestivalen i Arles 2015

    Efter många års förseningar slog äntligen Fondation LUMA upp portarna 2021 och har även det blivit en av Frankrikes mest omtalade museer. Hela anläggningen som är 27 hektar stor har sex stora ombyggda industrilokaler samt en ny riktigt silverglänsande byggnad signerad Frank O Gehry. Likheterna till Guggenheim i Bilbao är uppenbara. 

    Fondation Luma i Arles invigdes 2021

    Maja Hoffmann är grundaren till museet har en enorm samling av samtidskonst och en försmak för konst som har en miljömedvetenhet. Här hittar vi verkligen konst som ligger i framkant av samtidskonsten i ännu en spektakulär omgivning. Olafur Eliasson och Carsten Höller tillhör de som fått skapa permanenta verk här. Annars är merparten av verken tillfälliga utställningar som antingen kommer från Maja Hoffmanns samlingar eller inlånat. Maja Hoffmann är också tätt förknippad med den stora fotofestivalen och på LUMA finns ett fantastiskt fotoarkiv från några av de senaste 50 årens absolut främsta fotografer. 

    Underbara Fondation Maeght utanför Nice

    Dessa tre fantastiska konstplatser är några av de som ingår i vår resa Konst i Provence. På resan får ni också möjlighet att besöka museerna för Chagall i Nice, Cezanne i Aix en Provence och van Gogh i Arles, liksom underbara Fondation Maeght som sedan länge förknippats med Giacometti och Miro.  

    Jörgen med en av Jaume Plensas tre alkemister, Fondation Carmignac 


    Jörgen, Vincent och Naima i Arles

    Text: Jörgen Fredriksson

  • Hemma hos Anselm Kiefer

    De senaste åren har det varit en konstnär som etsat sig fast hos mig tydligare än någon annan. Från att jag tidigare bara har sett något enstaka verk av honom fanns hann plötsligt överallt - Anselm Kiefer. Världens Resor åker till Anselm Kiefers väldigt speciella studiokomplex La Ribaute i södra Frankrike.

    Läs hela inlägget


    La Ribaute ligger i Barjac, två timmar norr om Arles. 

    När jag var på Venedigbiennalen med Moderna Museets Vänner 2022 så hade Venedig utöver biennalen också en fantastisk utställning med Kiefers allra mest storskaliga verk inne i hjärtat av Dogepalatset. Anselm Kiefer fick täcka väggarna med sina arkaiska landskap och i taket hängde originalen av Tintoretto och andra mästare kvar. Att bara besöka palatset är en upplevelse i sig, men att få ta del av Anselm Kiefer här var både ödesmättat och storartat. 


    Anselm Kiefer ställer ut i Dogepalatset, Venedig. 

    Samma år var vi med Världens Resor för första gången till Ståhl Collection i Norrköping, Sveriges främsta museum för samtida konst i mitt tycke. På Ståhl Collection finns ett antal Anselm Kiefer och konstsamlaren själv, Mikael Ståhl, fick själv lägga ut texten om hans favoritkonstnär. 

     
    Mikael Ståhl berättar om hur han började samla på Anselm Kiefers verk på 80-talet. 

    Kiefer är en omdiskuterad konstnär som bearbetar det förflutna och teman som i modern tysk historia varit tabubelagda, inte minst då nationalsocialismen. Hans konstnärskap är sammansatt av filosofiska, religiösa och ekologiska funderingar som sammantaget blir till en världsbild. Hans färgskala är alltid i mörka dova toner oavsett om det rör sig om skulpturer, målningar eller installationer. Kanske inte låter så muntert, men det växer sig på en och hans färgsättning är jag själv helt såld på. 


    Utställningen på Artipelag 2022. 

     2022 var också året då det för första gången kom en riktigt stor utställning av Anselm Kiefer till Sverige. Den största utställning som Artipelag haft till dags dato. Från att från början mest fått kritik för att utställningen var så dyr flockades folk till slut till den enastående utställningen. Vi var många som gick ned i källaren där för att få se filmen om La Ribaute, Anselm Kiefers enorma studiokomplex i Barjac i södra Frankrike. La Ribaute är en gammal industriell ödesmark som Kiefer under 30 års tid byggt om och som idag omfattar totalt 40 hektar (ca 80 fotbollsplaner) med 70 större konstinstallationer som alla är förbundna med varandra genom ett intrikat nätverk av stigar, tunnlar och underjordiska kryptor. 

     
    La Ribaute, möjligt besöka sedan 2022. 

    Sedan 2022 tar La Ribaute emot besökare på guidade visningar. Vi hade glädjen att ha vår första grupp på La Ribaute under 2023 när vi fick en specialvisning för Moderna Museets 100 Vänner. Nu under 2024 kan vi äntligen också erbjuda La Ribaute på vår nya samarbetsresa med SvDaccent, Konst i Frankrike - från Provence till Paris. 

     

    Missa inte denna helt unika konstupplevlse! Besöket i Barjac kopplas ihop med andra storslagna konstupplevelser i Provence och Paris. Vi besöker dessa på konstresan Konst i Frankrike - Provence till Paris i september 2023. 

  • Konsttriennalen i Echigo Tsumari 2024

    Jörgen Fredriksson besöker världens största konsttriennal som bara blir bättre och bättre för varje gång den äger rum. Flera hundra konstprojekt av Maria Abramovic, Christian Boltanski, Yayoi Kusama och många fler finns utspridda bland terrassodlingarn och skogsdungar, i tempel och helgedomar, i gamla fina trähushus och övergivna gamla lagerlokaler. På flera håll i Japan har det vuxit fram en tradition att låta framstående arkitekter och konstnärer komma till landsbygden för att ta vara på flera hundra år gamla rivningsobjekt och det var här i Echigo Tsumari det började år 2000. 2024 är det med på resan Konst i Japan igen. Följ med!

    Läs hela inlägget

    Echigo-Tsumari
    Yayoi Kusama med sina polka dots. 

    Sedan år 2000 har ett 760 kvadratkilometer stort område som kallas Echigo Tsumari drivit ett enormt konstprojekt som medel mot utbredd avfolkning. Alla konstverken uppförs på bybornas mark och redan från starten har man jobbat enligt tesen att verken måste interagera med den lokala befolkningens vilja. Öppenhet och passion på bägge sidor är a och o. Engagemanget att rädda området från total avfolkning tog verkligen fart efter den stora Chuetsu-jordbävningen 2004 och de efterföljande årens enorma snömängder. Echigo Tsumari är ett av världens snörikaste områden och det är inte ovanligt med 6 - 7 meters snö om vintrarna. 


    Ilya och Emilia Kabakovs The Rice Field

    Det började som ett småskaligt projekt men nu inför den åttonde triennalen 2024 väntar man sig uppemot en miljon besökare till området. Det har verkligen bidragit till att området kommit till liv igen och att det är samstämmighet mellan konstnärer och bybor märks på den enormt goda stämningen man möts av överallt. Triennalen sägs vara världens största rent geografiskt med flera hundra konstprojekt utspridda bland terrassodlingarna och skogsdungar, i tempel och helgedomar, i gamla fina trähushus och övergivna gamla lagerlokaler. På flera håll i Japan har det vuxit fram en tradition att låta framstående arkitekter och konstnärer komma till landsbygden för att ta vara på flera hundra år gamla rivningsobjekt.


    Mexikanska konstnären Damián Ortegas Warp Cloud

    Vid varje triennal presenteras närmare 100 nya verk som läggs till de som redan finns på plats. Här finns konst av många stora världsnamn som Yayoi Kusama, Christian Boltanski, Chiharu Shiota, Ann Hamilton, Jaume Plensa, Anthony Gormley, Cai Guo-qiang och Lee Bul för att bara nämna några. 


    Christian Boltanskis The Last Classroom

    De två mest älskade konstverken är skapade av barnboksförfattare; Museum of Picture Book Art där konstnärerna Hachi och Seizo Tashima låtit göra hela skolan till ett slags seriealbum av målad drivved och där skolans tre kvarvarande elever när skolan stängde får liv i alla de olika rummen på ett oerhört färgglatt och inspirerande sätt. En annan uppmuntrande upplevelse är den taiwanesiska barnboksförfattaren Jimmy Liaos tågstationer som pyntats i samma stil som hans böcker. Oerhört uppskattat och har nu nästan nått kultstatus i området. 

     
    Jimmy Liaos älskade stationsbyggnad Kiss & Goodbye

    I flera av husen/konstverken går det dessutom att bo. Maria Abramovics Dream House, Det strimlade huset som Tokyos Skulpturuniversitet ommodellerat och James Turrells House of Light som vi bor i på varje resa vi kommer hit. Det är ett mycket rymligt hus med ett vackert japanskt bad och fin stenträdgård. Vi bor här helt själva och får en manual med exakta tider när vi ska öppna taket, sätta igång ljusshowen och lägga oss på rygg på tatamimattorna och bara njuta av skådespelet/konstverket (Sky Space) vid solnedgång och uppgång. Det är magiskt!  


    James Turrells House of Light där vi bor en natt

    Idag ombesörjs området till stora delar av Fukutake Foundation som satsar miljarder på konstprojekten både här och i inlandshavet. Det möjliggör att man rustar upp traditionella hus som är på väg att falla ihop, men också att man låter både japanska och internationella arkitekter som MRDV, Dominique Perrault, Hiroshia Hara, Tezuka Architects och andra komma hit och skapa både museer, konstverk och andra samlingsplatser, allt konstnärligt utfört. 


    Museet MonET under 2018 års triennal. 

    Den kinesiska arkitektgruppen MAD gjorde 2018 års mest enastående konstskapelse. En gammal nedlagd tunnel om 750 meter fick liv igen när arkitektgruppen skapade ett konstverk baserat på de fem elementen. I slutet av tunneln som vi går genom är det vattnet som är elementet och dessutom slutmålet för promenaden. Ljussättningen och att få se vattnet tillsammans med öppningen ut mot en av Japans vackraste raviner är en underbar upplevelse. 


    MADs Tunnel of Light. En 800 meter lång tunnel med flera konstverk. 

    Nya konstverk tillkommer hela tiden. Nu under 2023 när jag besökte området så fick jag möjligheten att besöka ett nytt verk placerat på toppen av Matsudaiberget. Här har de byggt en borg där tre olika konstnärer fått varsin våning att pryda med olika konstverk; Ester Stockers svartvita konstverk Perspectives of Longing, Toyofuku Ryos tehus i guld och högst upp ännu ett verk som karvats ut av Skulpturhögskolan i Tokyo. Med kisel har de skapat ett underbart verk som kallas Shedding Time. 



    Ester Philips verk på 1:a våningen överst och Shedding Time nedan. 

    Landskapet i Echigo Tsumari är enastående med enorma terrassodlingar och vackra floder som rinner genom de djupa dalgångarna i nordöstra Japan. De flesta hus vi besöker ligger oerhört vackert, ofta högst uppe på ett berg eller mitt i risterrasserna, vilket gör att upplevelsen också blir en fin naturupplevelse. 

    Resan konst i Japan kommer att gå i oktober 2024.  

    Text och bild: Jörgen Fredriksson, delägare och grundare Världens Resor 

    Fler bilder från Echigo Tsumari


    Ann Hamiltons Air For Everyone


    Hachi och Seizo Tashimas skola. Picture Book Art. 


    Ubusuna House - ett av flera hus som tagits om hand och blivit hem för konst istället.

  • Triss i norrsken

    Under vårens resa Norrsken i Nordkalotten fick reseproducent Åsa sin norrskensdröm uppfylld med råge. Inte mindre än tre gånger kunde gruppen njuta av norrskenets magi. En gång i norra Finland, en gång på Barents hav ombord på Hurtigruten och en gång på ett samiskt camp utanför Tromsö omgiven av hundratals renar. Se bilderna och läs hela Åsas berättelse om triss i norrsken här på bloggen.

    Läs hela inlägget

    Första norrskenet - Ivalo, Finland

    Våra mysiga stugor har uppvärmt fönsterglas för att hålla snön borta och sikten fri mot himlen

    Det är sent på kvällen i de specialbyggda stugorna med glastak i Ivalo. Jag ligger på rygg i sängen och summerar intryck från resan så långt. Båtresan från Stockholm, den snöiga promenaden genom Helsinki och det bekväma nattåget upp till vintriga Rovaniemi.

     

    Under stadsrundturen i Helsinki promenerade vi genom den fantastiska biblioteksbyggnaden Ode - helsingforsbornas älskade nya vardagsrum.

    Jag har fått njuta av min absoluta favorit, karjalanpiirakka, karelsk pirog, inte mindre än fem gånger redan. På frukostbuffén ombord på Silja Line, på ett lyxigt café i Helsinki med tillhörande äggsmörkräm, i tjusiga saluhallen nere vid hamnen serverad med modern twist, som medhavd matsäck från ett lokalt bageri till resan med nattåget och så slutligen favoriten med potatismos istället för ris vid på en bensinstation nånstans på väg mot Ivalo.

    Jag missar inget tillfälle att äta en karelsk pirog, karjalanpiirakka.

    Dagarna i Ivalo har varit innehållsrika. Gruppen har varit iväg på hundslädestur medan jag åkt spark och, för första gången någonsin, vinterbadat i en isvak uppvärmd i en finsk träbastu som står mitt på den frusna ån.

    På sparktur genom vinterlandskapet

    Nästa utflykt gick till muséet Sami Siida i Inari där vi fått lära oss om finska Sápmi på guidad tur. Den moderna och pedagogiska huvudutställningen ger med ljud- och ljusprojektioner en suggestiv inblick i de samiska åtta årstiderna och samernas närhet till naturen. Över glasmontrarna med intressanta artefakter, utsökt hantverk och videoklipp med samiska röster svävar ett mångfärgat konstverk med bågar av tygremsor likt ett norrsken. Det bådar gott, tänker jag.

    Vår guide berättar om samiskt liv under norrskensinspirerade konstverket på Sami siida-muséet i Inari.

    Kvällen innan blev vi hembjudna på middag hos finska familjer, en fantastisk och unik upplevelse. Vår buss körde genom skog, byar och villaområden för att släppa av grupp efter grupp som efter noggrann planering utifrån kostpreferenser och intressen parats ihop med en lämplig finsk värdfamilj. Vår minigrupp är den största och vi får besöka kocken Mikko och hans fru Sisko som tar emot i sin villa. Efter rundtur i huset där familjens två (!) bastur stolt visas upp slog vi oss ned till bords. Vi smakar hemlagad saft, en härlig trerättersmeny och samtalar om hur vardagslivet långt ovan polcirkeln i Ivalo ter sig.

    Hemlagat blir det när vi blir bjudna på middag hos finska familjer i Ivalo.

    Efteråt vinkar Sisko och hennes lilla ivriga hund oss farväl när bussen hämtar upp oss för återfärd till vårt hotell. Stämningen i bussen är hög när alla turas om att berätta om just sina upplevelser hos de gästvänliga värdarna.

    Utsikten genom glastaket i min stuga i Ivalo.

    Åter på hotellet är det äntligen dags att försöka smälta alla intryck och få en god natts sömn innan vi imorgon reser vidare mot norska kusten. Sängen är bekväm och står mitt under det konformade glastaket som vetter mot norr, så jag kan se den klara natthimlen liggandes på rygg. Men plötsligt plingar mobilen till. Det är hotellets egen norrskensapp som markerar att aktiviteten ökar och därmed chanserna att se norrsken. Jag skyndar mig att texta till gruppen, så att alla som är fortfarande är vakna ska kunna uppleva norrskenet. Resegruppen har nämligen skapat en gemensam WhatsApp-grupp så att den som ser något kan avisera de andra. Men det är först när jag ställer mig upp från den sköna sängen och kikar ut genom fönstret som jag ser en svagt grönfärgad strimma lågt parallellt med marken. Men så växer den och blir till en lång skimrande båge som böljar fram och tillbaka mellan de svarta trädtoppssiluetterna. Under en halvtimma betraktar jag ljusspelet innan jag somnar nöjd över att resan redan nu officiellt gjort rätt för sitt namn.

    Norrsken över grantopparna i Ivalo.

    Morgonen efter utbyter vi nattliga erfarenheter. Några har sovit genom hela skådespelet, medan andra tog på sig vintermunderingen och gav sig ut i vinternatten. Resan har just börjat så vi har flera chanser, tröstar vi de som somnat tidigt.

    Andra norrskenet - På Barents hav med Hurtigruten

    Hurtigruten tillhör de där klassiska upplevelserna som varje välberest person bör ha provat på minst en gång. I över 120 år har kustlinjen från Bergen i söder till Kirkenäs i norr trafikerats för att transportera resenärer, gods och post. Nu är det äntligen dags för min premiär ombord och vår resa går söderut.  

    Hurtigruten lägger till vid flera hamnar längs den nordnorska kusten för att lasta på resande och varor.

    Det är isande kallt och kulingvarning när vi kliver ombord i Kirkenäs på det karaktäristiska blåröda skeppet som trafikerar linjen Hurtigruten. Vårt skepp heter Nordkapp efter den nordligaste udden som vi kommer att passera nån gång under natten. Än är mitt på dagen och vi kommer att tillbringa ett drygt dygn ombord innan vi anländer Tromsö strax innan midnatt. Vi kommer alltså att sova en natt i våra hytter, men spendera två kvällar ombord vilket bådar gott för våra norrskensspaningar. Längs färden görs korta strandhugg längs de små kustsamhällena. Ibland tillräckligt långa för att vi ska hinna av och se oss omkring, ibland bara tid att spana från däck medan lastning och ombordstigning sker. 

    Övrig tid spenderar vi ombord på skeppet och det går verkligen ingen nöd på oss. Till frukost och lunch serveras det överdådig buffé i restaurangen med stora panoramafönster ut mot vågorna. Hurtigrutens värdar håller i intressanta informationsmöten och miniföreläsningar, och just när vi är ombord handlar det om norrskenet. Rustade med ny kunskap och insikten om att väderförhållandena inte är helt optimala för att skåda norrsken under de närmaste dagarna, hänger vi oss istället åt vår goda trerättersmiddag. 

    Suggestiv utsikt från sidodäck.

    Men plötsligt händer det. Ut ur högtalarna annonseras att norrsken börjar skönja ute på däck och nu börjar febril aktivitet bland alla passagerare. Jag springer ut på närmaste sidodäck och nås av en förunderligt vacker syn när norrskenets gröna stråk över den karga kusten speglar sig i vattnet och lyser upp de skira molnen.

    Någon timma senare fullkomligt exploderar det ovan våra huvuden. Hundratals människor har samlats på övre däck, några med stativ och imponerande kameror, andra endast utrustade med våra mobilkameror, som jag. Hemligheten är att absolut inte ha blixten på och att hålla kameran så still som möjligt, gärna med stöd. Själv håller jag i relingen men mer behövs inte för att fånga det spektakulära skådespel som nu utspelar sig rakt ovanför våra huvuden. Pulserande, gäckande formationer som konstant skiftar skepnad.  Så bleknar och försvinner skenen och natten blir åter mörk. Några lämnar däck och går in till värmen.

    Det ovanliga norrskensfenomenet "krona" från övre däck. 

    Men för oss som stannar kvar väntar bokstavligen kronan på verket. Likt ett fyrverkeri i slow motion syns den ovanliga formation som kallar för corona, eller krona. I folkmassan hörs förvånade utrop, wow, åhå, aah i takt med att intensiteten ökar. Kronan blixtrar i grönt, vitt, rosa och violett och det tycks nästan övernaturligt. Det är i särklass det mäktigaste norrsken jag någonsin skådat. Jag känner mig lycklig och överväldigad när jag så småningom går ner till min varma hytt för att smälta intrycken.

    Nästa kväll glider ms Nordkapp in i Tromsö, vilket känns som en världsmetropol efter vår äventyrliga färd i nordliga farvatten. En kort promenad tar oss till vårt hotell och från takterassen kan vi blicka tillbaka på vårt ståtliga skepp mot en bakgrund av Ishavskatedralen, berget Storsteinen och stadens tusen lampor.

       

    Tromsö, även kallad Arktis huvudstad, och vårt skepp.

    Tredje norrskenet - Över samiskt camp utanför Tromsö, Norge

    Både renhanen och renhonan har horn, vilket är unikt bland hjortdjuren.

    Sista kvällen i Tromsö ska vi få vara med om en samisk upplevelse som avslutning på vår resa. Efter en kort bussfärd bort från stadens ljussken kommer vi till ett fiskesamiskt camp som byggts upp för att ta emot besökare som vill lära mer om den samiska kulturen. Här väntar oss inte mindre än 300 renar, en fantastisk syn i det guldgula vinterljuset med de snöklädda bergen i bakgrunden. Vi får varsin spann med pellets och så går vi iväg i olika riktningar för att vinterutfordra djuren. Renen är mitt nya favoritdjur och det är en underbar upplevelse att stå mitt i en stor renhjord med hundratals djur. Renar är vänliga, lugna djur som varken bits eller stångas, men som är väldigt ivriga efter att få mat. Det karaktäristiska klickljudet från renarnas bakben hörs tydligt, och även en och en annan grymtning. De praktfulla hornen som både honor och hanar stoltserar med används inte för att stånga människor, men det gäller att ändå hålla lite uppsikt över dem när man håller i den eftertraktade spannen som har renarnas fulla fokus. 


    Vår guide Lone lär oss hur man matar renar.

    Det är Lone som är vår guide och hon berättar passionerat om sina älskade renar. Själv är hon så glad att denna verksamhet gör att de faktiskt tjänar tillräckligt med pengar för att inte behöva slakta renar för att sälja köttet. Men självklart bjuds det på renkött när det är dags för soppmåltiden, att äta renkött till husbehov är en självklarhet inom all samisk kultur.

    Nyfikna och hungriga renar.

     Vår guide Lones vita favoritren får en puss.

    Så bjuder Lone in oss till gammetältet där en värmande eld tänts. I brasans sken berättar hon stolt om sitt folk och dess traditioner, deras levnadsvillkor och livsstil igår och idag. Vi sitter i en ring runt elden vars sken kastas skuggor på tältduken. Alla sitter knäpptyst när Lone, med händerna på ett stort renhorn som stöd, stämmer upp i en fantastisk jojk. Jojk är en unik samisk sångstil som hyllar och minns olika personer, naturfenomen eller tidpunkter. Det känns väldigt stämningsfullt att få uppleva Lones vackra jojk på så nära håll i brasans sken. 

    Begynnande norrsken över gammetältet där vi nyss suttit runt elden. 

    Så småningom är det dags att ta farväl av Lone, renarna och Arctic Reindeer Camp för att gå mot bussen som ska ta oss tillbaka till Tromsö. Men då, alldeles ovanför gammen där vi nyss njutit av samtal och jojk runt brasan, skymtar norrskenet igen. Först subtilt och sedan med ett allt starkare sken. Som en vajande fana i grönt tycks himlen vinka adjö till oss som snart ska fara söderut igen.

    Norrskenet växer sig starkare när vi lämnar den samiska campen. 

    Sista dagens bussfärd mot Narvik får vi uppleva Norges vidunderligt vackra kustlandskap i gnistrande sol. En senvinterresa genom Nordkalotten är sannerligen spektakulär både i dagsljus och i vinternattsmörker. Att få skåda så vackra, och så olika, norrsken var en underbar bonus. 

    Vintervackert landskap på färd mot Narvik.

     

    Text och bild: Åsa Danielsson, Reseproducent Norden

    Läs också min tidigare bloggtext om fenomenet norrsken, varför det uppkommer och hur det uppfattats i olika kulturer genom tiderna. 

    Vill du följa med på nästa års norrskensresa i slutet av mars? Läs hela resplanen nedan och boka snart för att säkra din plats. Har du frågor så svarar jag gärna! asa@varldensresor.se
    eller ring på 08-6695525. /Åsa Danielsson

  • Äntligen Okinawa

    Här kommer en hälsning från vår färdledare Lars Arvidsson som just nu leder resan Okinawas övärld. Gruppen har kommit halvvägs in på resan efter några dagar på Taiwan med besök i Taipei och bland teplantagen är de nu på ön Iriomote som till 90% är täckt av regnskog.

    Läs hela inlägget


    Äntligen!! Efter fyra års väntan och längtan blev det på nytt en efterlängtad resa till underbara Okinawa. Japans sydligaste län, en subtropisk övärld 110 mil lång med ca 100 öar i några kluster som sträcker sig ned ända mot Taiwan, och det är just i Taiwans huvudstad Taipei som resan tar sin början.



    Taipei ligger bara en dryg timmes flygning från Okinawas huvudö med huvudstaden Naha jämfört med 3 timmars flygning från Tokyo till Naha, så det är logistiskt och dessutom historiskt mer logiskt att påbörja resan i Taipei. Okinawa var från slutet av 1300-talet fram till 1879 ett eget land kallat Ryukyu med goda kontakter med Kina som hjälpt Ryukyu att bli en stor handels-och sjöfararnation och där det kinesiska samhällssystemet var helt etablerat innan det blev japanskt territorium.


    Teplantage strax söder om Taipei

    Vi lär känna den Taiwanesiska huvudstaden under två dagar då vi besöker allt från en av de högsta byggnaderna i världen till en teplantage där vi får läras oss om teodling och dessutom provsmaka olika tesorter.


    Stranden på ön Zamami

    Väl på Okinawa besöker vi och reser runt på fem av öarna, alla med helt olika karaktär men med den gemensamma nämnaren den otroligt vackra naturen med turkosfärgat hav, vita stränder och gröna djupa skogar och det lugna och avslappnade tempot. Trots att vi besöker många Intressanta platser och attraktioner såsom ett väveri som gör kimonos av bananträdets fibrer, krigets historia i fredsmuséet och i flottans tidigare högkvarter i tunnelsystem, en stillsam färd i en vagn dragen av en vattenbuffel och en djungelvandring, finns det ändå gott om tid i programmet att njuta av strandliv, havsfiske, kajakpaddling och andra aktiviteter på egen hand.

    Resan går i oktober då det fortfarande är 30 grader i luft och hav men nästan inga andra turister, varför inte att hänga på till en härlig och annorlunda del av Japan nästa år. 

    Vattenfallet Maruyudu på Iriomote


    Gruppen som är iväg nu hösten 2023.  

    Text och bild:
    Lars Arvidsson, färdledare

  • Med tåg till Lofoten

    Frukosten smakar bra i solskenet där vi sitter på bänkar med utsikt mot vattnet. Jag känner mig förväntansfull när hela gruppen promenerar i väg från Anker Brygge den korta biten till båtkajen för Brim Explorer. Vi ska åka ut med båt till Trollfjorden och spana efter havsörn och få möjlighet att se den makalösa naturen här på Lofoten.

    Läs hela inlägget

    I hamnen väntar ett imponerande minifartyg med hybridelektrisk motor och vi glider tyst i väg från land och tar plats på första parkett på det stora däcket. Jag ser de mäktiga bergen torna upp sig runt om oss och förundras över landskapet här i denna ö-värld.


    Foto: Kerstin Söderberg, färdledare på resan.

    När vi närmar oss inloppet till det första sundet ser vi tre havsörnar sitta obekymrat på klipporna innan två av dem fäller ut sina breda vingar, svävar upp i skyn, gör en u-sväng och kommer tillbaka till klipporna. Båten saktar in och glider försiktigt längs med klippstranden. Flera gäster har med sig egna kikare men det finns också några till låns så att ingen ska missa denna unika chans att se den mäktiga rovfågeln.

    Så fortsätter vi mot Trollfjorden och fartyget tar en vänstersväng in i den smala passagen. Vi glider fram mellan bergssidorna som stupar brant ner i fjorden - i sanning en fantastisk naturupplevelse. Efter en enkel värmande soppa ombord vänder vi tillbaka. På vägen hem har vi turen att få uppleva en live-visning i realtid av havsbotten under oss med fartygets egen undervattensdrönare som visas på skärm inne i båten. En guide ombord berättar med inlevelse om det marina livet vi just ser - vilken härlig avslutning på båtturen!

     

    På vår resa Tåg till Lofoten bor vi tre nätter i omgjorda fiskestugor, sk rorbuer med egna sovrum i Svolvaer som är huvudort på Lofoten. Stugorna är charmiga med äldre inredning och det finns gott om plats i rummet och i det gemensamma allrummet.

    Lofoten består av flera öar som numera är sammanbundna med broar. Naturen är makalöst vacker med de dramatiskt sluttande bergen och de djupblå fjordarna och sunden.

     

    Förutom upplevelsen i Trollfjorden besöker vi charmiga byn Reine på Lofotens sydspets med de rödmålade små husen där vi äter ”dagens fångst” i Gammelbua.

    I pittoreska Henningsvaer som ligger utspridd på små öar förbundna av en bro till fastlandet besöker vi speciella Kaviar Factory - ett konstmuseum drivet av eldsjälen Venke där det ofta visas verk av internationellt erkända konstnärer.

    En av resans höjdpunkter är att få tuffa fram i ett veterantåg från 60-talet hyrt bara för vår grupp. Personalen ombord är hjälpsamma tågentusiaster och vi sitter luftigt i första klass och får tid till umgänge och måltider ombord. I biovagnen lyssnar vi till information och föredrag med aktuella teman för resan.

    Längs vägen bor vi på Höga Kusten - ett världsarv och en av Sveriges finaste platser. I Skellefteå övernattar vi på The Wood Hotel - ett nytt hotell och en av världens högsta träbyggnader.

    I Jukkasjärvi på Icehotel ser vi den unika isbaren och isrummen men har bekvämligheten av ett varmt rum att sova i. I resan ingår också ett gruvbesök till världens största underjordiska järnmalmsgruva som brukar vara uppskattat när vi åker ner över 500 meter med buss till gruvans visitor center.

    Vill du följa med på nästa års resa i augusti? Läs hela resplanen nedan och boka snart för att säkra din plats. Har du frågor så svarar jag gärna! charlotte@varldensresor.se
    eller ring på 08-6695525. / Charlotte Lööf

  • Tokyo - en stad i ständig förändring

    Att en stad är i ständig förändring går naturligtvis att säga om alla större städer, men i Tokyo har det verkligen skett dramatiska händelser som staden övervunnit och bara fortsatt att göra om, göra nytt och göra bättre. Vi kanske trodde att staden stått stilla de här åren vi inte varit där på grund av pandemin. Inte då. Här har det tillkommit lika mycket nytt som alltid. Jörgen Fredriksson, gjorde ett längre återbesök i sin gamla hemstad och höll ögonen öppna för det nya som tar plats.

    Läs hela inlägget


    Det går att säga att det moderna Tokyo byggts upp åtminstone fyra gånger. Först efter att Tokyo blivit huvudstad 1867, en andra gång efter jordbävningen 1923, en tredje gång efter kriget 1945 och igen från 80-talet och framåt när staden äntligen gavs utrymme för att bygga mer extravagant och snyggt. Och som Tokyo har gjort det! 

    På slutet av 80-talet satsade de enorma pengar på att bygga nya Stadshuset i Shinjuku, Internationellt Forum vid Yuraku-cho och Tokyo Big Sight på ön Ariake. Alla byggnaderna fick kritik för att de kostade så mycket och blev egentligen klara samtidigt som ekonomikrisen slog till 1989. Även om den japanska ekonomin aldrig riktigt repat sig så är det därefter som Tokyo har vuxit fram som ett ställe där många av världens arkitekteker fått fritt spelrum att leva ut sina drömmar. Det finns nog inte heller något annat land som kan skylta med så många stora världsarkitekter som Japan och alla ser till att synas på många håll i staden. Tadao Ando, Kengo Kuma, Shigeru Ban, Toyo Ito, Sanaa, Sou Fujimoto är bara några av de mest namnstarka. Eller så är de bara mina personliga favoriter. Det är väl lite som det svenska tennisundret – framgång föder framgång. De japanska arkitekterna jobbar ofta ihop, inspireras av varandra, samverkar med konstnärer och framför allt räds de inte att blanda högt och lågt. 

    För några år sedan var jag på en utställning om ett byggprojekt i Fukushima där flera av de här arkitekterna gått in gratis för att skapa temporära hem, samlingsutrymmen, badhus och vårdplatser för de som drabbats av den hemska trippelkatastrofen 2011. De vann stora priset på Arkitekturbiennalen i Venedig för detta projekt. I en annan del av samma museum fanns en annan utställning om arkitektur för hundar. Då hittar man samma arkitekter igen som ritat de mest fantasifulla och galna skapelser du kan tänka dig – allt för hundar. Lite så är det att idag gå omkring i Tokyo. Vi hittar museer och gallerier, flaggskeppsbutiker för stora varumärken och religiösa byggnader som bär de stora arkitekternas namn men här hittar man också småskaliga projekt. Jag brukar ta mina grupper till ett litet plockepinnhus som Kengo Kuma ritat, Sunny Hills. Huset ligger på en avsides gata och går man in får man reda på att det enda de säljer där är ananasjuice från Kyushu. 


    Kengo Kumas Sunny Hills 

    Nu när jag var i Tokyo för några veckor sedan valde jag att utforska ett nytt projekt – Tokyo Toilet Project. I området kring Shibuya har 16 arkitekter gått ihop för att sätta upp 17 offentliga toaletter i lite ensliga parkområden. Ska man besöka alla tar det en hel dag. Offentliga japanska toaletter är kända för att vara världens mest hygieniska. Trots detta är det få japaner som går dit för att de sägs vara mörka och läskiga. Målet här har varit att få toaletterna att kännas ljusare, mer aptitliga och helt enkelt mindre farliga. Mest känd är Shigeru Bans två toaletter som ger full synlighet in i toaletterna när de är lediga, men så fort någon gått in och vridit om låset så blir den yttre glasskivan ogenomskinlig. På kvällen lyser toaletterna upp som färgglada lanternor. Jag nöjde mig med att gå till sju av dessa toaletter, men kom då bland annat till toaletter skapade av Tadao Ando, Toyo Itos svamp-toalett, Kengo Kumas trätoalett och Kazoo Satos röststyrda toalett för att man ska slippa röra något. 


    Kazoo Satos röststyrda toalett


    Shigeru Bans toalett vid Yoyogiparken

    Det är kul att tänka tanken att man kan gå in på Kengo Kumas nya OS-arena för att sedan se hans plockepinnhus för ananasjuice eller att gå in på Tadao Andos utsökta designmuseum 21-21 och sedan göra ett tekniskt stopp vid hans toalett längs Cat Street. Seriöst och lekfullt på samma gång - det är ett Japan jag gillar. 

    Tadao Andos 21-21 Design Museum, skapat efter formen av Issey Miyakes byxor. 

    Området kring Shibuya har överlag fått en rejäl upprustning under de senaste åren. Det ser inte längre likadant ut när jag står vid världens mest kända korsning och ser runt mig. Det är nya och högre byggnader som omger mig. Den 47-våniga Scramble Square har blivit ett nytt, snyggt och påkostat ställe att blicka ut över Tokyo från anlagt med ett stort trädäck. Ett trevligt ställe för en sundowner. Det nya varuhuset Miyashita Park gladde mig mycket. Här låg tidigare en lite halvsunkig park där en del skatare kunde hålla till. Nu har det byggts ett nytt stort shoppinggalleri som fortsatt behåller namnet Miyashita Park, bara det att parken flyttat upp på taket tillsammans med skatarna, basketlirarna, food trucks osv. Det har blivit ett underbart andningshål, som ett småskaligt High Line,  när man strövar från Shibuya och bort mot Omotesando. 


    Shibuya från taket på Scramble Square
     
    Området kring Omotesando har idag blivit Japans i särklass mest modemedvetna. Under hela 90- och 00-talet samlades tusentals ungdomar här varje helg som uppträdde på olika sätt, men framför allt var det som en gigantisk modeshow där alla företrädare för gotiska lolitor, visual kei och andra som kom från en värld av anime och manga. Gatan Takeshita Dori blev Tokyos motsvarighet till Carnaby Street. Inte så konstigt att H&M satsade på sin allra första butik i Japan just här. 

    Det är en spännande promenad att gå genom detta område. Först möter vi de allra yngstas modeuttryck (även om mycket av det flyttat till andra stadsdelar som Akihabara) och sedan ganska snart tas det över av mer trendiga butiker för de något äldre som är modeintresserade. Cat Street som löper på bägge sidor om Omotesando fungerar som en brygga till nästa del av Omotesando där man hittar enormt exklusiva flaggskeppsbutiker för Dior, Tods, Prada och många fler. 


    Herzog & Meurons Prada där varannan glasskiva är konvex och varannan konkav. 

    Är man intresserad av arkitektur blir denna del av gatan en högtidsstund för det är mängder av byggnader som räknas som några av Tokyos främst. Bara inom några hundra meters radie hittar du en eller flera byggnader ritade av Herzog & Meuron, OMA, Sou Fujimoto, Tadao Ando, Toyo Ito, Sanaa osv. Det har kallats för världens främsta gratismuseum för samtida arkitektur.  


    Sou Fujimotos Omotesando Branches

    I bortre änden av Omotesando ligger en av mina personliga favoritplatser i Tokyo, det lilla museet Nezu som har en fin japansk trädgård med tillhörande skulpturskatt och en underbar samling av klassiska japanska konstföremål. Ett stenkast härifrån är man i nästa stadsdel, Roppongi. Det är också ett område som förändrats väldigt mycket på senare år. 


    Nezu Museum med sin underbara trädgård

    Det är här ambassaderna finns och det är här det alltid funnits ett nöjesliv som mer påmint om ett europeiskt nattliv. På senare år har det blivit en rejäl uppgradering av området då man satsat på att bli ett nav för konst och kultur. Art Triangle har blivit ett samlingsnamn för museerna Suntory, Mori och National Art Centre Tokyo. Lägg därtill designmuseet 21 - 21 och att de har fått ett av Tokyos finaste och konstnärligaste varuhus i Tokyo Midtown samt ett fridfullt grönområde som inramning till dessa. 

    National Art Centre Tokyo

    Nu håller man på med slutspurten på ett nytt projekt som jag tror kommer att bli något i hästväg - Azubadai Hills. Arkitekten bakom detta, Thomas Heatherwick, är bland de mest spännande namn du kan hitta bland dagens arkitekter och han står bland annat bakom satsningarna i New York på Little Island och The Vessel samt museet ZEITZ Museum i Kapstaden för att bara nämna några. Här hålls för närvarande på att skapas en plats som ska bli det nya hemmet till Tokyo Digital Art Museum, efter att de fick stänga på ön Odaiba. Det var den största framgång Tokyo haft med ett nytt museum på väldigt lång tid. Vi kan nog redan här och nu lova att det kommer att bli en makalös attraktion att se fram emot till hösten 2023. För gammal som ung, konstintresserad eller inte.  


    Azubadai Hills, nya kulturprojektet i Roppongi


    Tokyo Digital Art Museum flyttar in i Azubadai Hills från hösten 2023

    Tokyo är med på de flesta av våra resor till Japan och det är en stad som har så oerhört mycket att erbjuda. På påsklov och höstlov har vi veckolånga resor till Tokyo som är mer inriktade på den yngre publiken. På vår resa Festival och sumo i Tokyo som går i maj ser vi Tokyo mer tematiskt med olika teman varje dag som arkitektur, den flytande världen mm. Vi hoppas få se dig på någon av våra resor till Japan. 


    Text: Jörgen Fredriksson

  • Längs krokodilfloden

    I vinter har vi två avgångar av resan Varaner och vulkaner och en som ser fram emot att visa upp sitt älskade Indonesien är vår uppskattade färdledare André Möller. Läs hans blogg från senaste resan till storslagna naturupplevelser i Borneos regnskog.

    Läs hela inlägget

    Vi glider sakta allt djupare in i Borneos regnskog ombord på vår lilla husbåt som ska vara vårt hem de närmsta tre dygnen. Vi är strax söder om ekvatorn, solen står högt och vi är alla tacksamma över att det fläktar försiktigt så länge båten rör på sig. Vi är här främst för att försöka få syn på orangutanger, men det väntar många naturupplevelser runt hörnet. Jag har precis gjort gruppen uppmärksam på att Sekonyer-floden kallas “krokodilfloden” av lokalbefolkningen, och några av resenärerna spanar ivrigt in bland den täta vegetationen och mot de små flodbankerna i hopp om att få syn på några reptiler. Skämtsamt säger jag att vi inte kommer att bada de närmaste dagarna och ber samtidigt alla att motstå frestelsen att tvätta fötterna i floden. Spridda, nervösa skratt hörs över däck. Vad jag då inte vet är att vi några timmar senare ska få så mycket vattenhyacinter i propellern att båten stannar, varpå en av de unga besättningsmännen snällt får hoppa i floden iklädd bara kalsongerna för att få bort all växtlighet som fastnat. Medan han tar det med ro och jämnmod, står vi skandinaver och oroligt tittar på. Kaptenen och kokerskan skrattar glatt.

    Ytterligare några timmar senare, ännu djupare in i regnskogen, hör vi nämnda kokerskas skrik nerifrån köksregionerna, och vi förstår snabbt att en stor krokodil simmat förbi henne på bara ett par decimeters avstånd där hon satt och förberedde maten, precis i höjd med vattennivån. Vi puttrar vidare på krokodilfloden, och lugnet lägger sig över gruppen och båten. Det är svårt att föreställa sig att vi bara tjugofyra timmar tidigare åkte kors och tvärs över den kaotiska mångmiljonstaden Jakarta med lokalbuss, när de första näsaporna (endemiska till Borneo) dyker upp längs flodkanten. Vi tittar storögt på dem, men de verkar inte bry sig om oss.

    En näshornsfågel flyger förbi framför oss. Någon hinner få upp kameran. När vi lägger till vid en liten brygga inne i nationalparken Tanjung Puting och påbörjar vår vandring som ska ta oss till ett utfodringsställe dit orangutanger kan komma för att komplettera sin diet har det hunnit bli eftermiddag. Om regnen har kommit och det finns gott om frukt i skogen kan det hända att orangutangerna inte känner sig manade att komma, men man vet aldrig. Vi sätter oss ner på några enkla träbänkar och får snabbt sällskap av både mygg och myror. Med tanke på att det finns över sex hundra arter av myror på Borneo blir vi inte förvånade. Hela skogen sjunger av syrsor och andra insekter, men vi ser inga större djur än. Istället dricker vi vatten, fläktar oss med olika stora löv och förbereder kamerorna. Doften av myggmedel ligger tung över vår lilla glänta. Någon sänker ljudet på sin hörapparat för att undkomma syrsorna.

    Nationalparkspersonal har lagt ut både bananer och sötpotatis, men inga orangutanger syns till. Vi sitter tysta. Länge. Ett skäggsvin springer förbi, men ännu inga primater. Så plötsligt hör vi det mäktiga ljudet av trädkronor som svingas mot varandra i fjärran, och då förstår jag att även denna gruppen kommer att få uppleva vilda orangutanger. Ljudet kommer närmare och snart ser vi den första bruna, långhåriga varelsen högt uppe i träden. Kamerorna zoomar så mycket de kan, men ganska snart kommer det flera orangutanger och de närmar sig så mycket att inga zoomobjektiv längre behövs. De hoppar ner och stoppar munnen full med bananer och klättrar sen snabbt upp i träden igen. 

    Några honor bär på ungar som konstant hänger fast vid sina mödrar. En orangutang har plockat på sig så många bananer att hon tappar flera stycken. Plötsligt är skäggsvinet där och glufsar i sig. Sex eller sju honor (nästan alla med ungar) går fram och tillbaka till bananerna och tar för sig, men när den stora hanen kommer rusar de snabbt upp i träden och låter honom äta så mycket han vill. Vi sitter stilla och betraktar allt, medan svetten rinner och kamerorna går varma. När orangutangerna känner att de har fått nog avlägsnar de sig en efter en, och ljudet av de svingande trädkronorna blir allt svagare för att till sist helt försvinna. Och när inga primater är kvar ställer man sig frågan om detta verkligen precis hände. Senare ska en man i gruppen beskriva hela händelsen som närmast andlig och andaktsfull.

    När vi kommer tillbaka till båten ser vi först inte vår besättning och utgår från att de helt enkelt har lagt sig för att sova under tiden vi har varit borta. Men så hör vi plötsligt glada rop och ett intensivt plaskande längre upp för floden. Hela besättningen, bortsett från kokerskan och kaptenen, ligger på gamla uppblåsta bilslangar och badar i floden. "Men krokodilerna då?", undrar vi nervöst. “Så mycket som vi låter vågar de nog inte komma i närheten” ropar killen som frigjorde propellern tidigare under dagen. Både vi och några nyfikna krabbmakaker som kommit ner till flodkanten tittar storögt på medan besättningen tar sig tillbaka till båten. Det doftar friterade bananer från vår båt. Nu ska det bli gott med en kopp kaffe, och i morgon hoppas vi på ännu fler orangutanger.

    Text och bild: André Möller  

  • Bäst i test av japanska öar - Yakushima vinnare

    Japan har varit vårt främsta resmål allt sedan starten 2003. Nästan alla medarbetare har varit där vid något tillfälle och fyra av oss pratar japanska. På lunchen häromdagen började vi prata om vilken ö i Japan som är den allra finaste. Var det Japans nordligaste ö, Rebun, som vi kommer till på vår vandringsresa? Konstön Naoshima eller Iriomote i Okinawas övärld? Efter livlig diskussion så blev det till slut ön Yakushima som fick flest röster – Japans grönaste ö, en vulkanö med cederträd som är 7000 år gamla. Till denna vackra ö kommer vi på två av våra resor som går nu i november, fåtal platser kvar. Läs mer om Yakushima här.

    Läs hela inlägget

    Världens Resors grundare Jörgen Fredriksson åkte tillbaka till favoritön Yakushima för att vandra i världens grönaste skogar. Yakushima som betyder cederträdens ö var landets första naturvärldsarv. Ön finns med på tre av våra resor till Japan; Brinnande lönnlöv, Strövtåg i södra Japan och Öluff i japanska skärgården.

    Vulkanön Yakushima, belägen i Stilla havet i södra Japan, låter som rena fantasiön när man beskriver den. Det är en av världens regnigaste platser, vilket gjort att den sannolikt har de grönaste, mest mossklädda skogarna som går att finna. Den speciella Jomoncedern är uppemot 7000 år gammal och skapar skogar som är de mest trollska du kan tänka dig. Från de fina stränderna går det att snorkla bland korallrev, surfa och dyka. Vissa tider på året kommer jättesköldpaddorna hit för att kläcka sina ägg. De vulkaniska bergen mäter nästan 2000 meter trots att det inte är mer än åtta mil runt ön. Här finns härliga heta källor utomhus vid havet, endemiska makaker och hjortar samt speciella maträtter gjorda på flygfisken. Mest känd är dock ön för sina möjligheter till friluftsaktiviteter. Folk kommer hit för att cykla, paddla kajak i de många floderna, men framförallt för att gå några av Japans finaste vandringsleder. Jag var själv återigen på Yakushima i början av november 2019 för att vandra i tre dagar.


    Här på ön finns flera vandringsleder som är jättetuffa och kan ta dagar att gå för att slutföra, men också många lättare som är allt från någon timme till halvdagsetapper. Ön har satsat stort på att göra framkomligheten så bra som möjligt och på de mest populära ställena Shiratani Unsuikyo och Yakusugi Land, har de byggt ordentliga träpromenader och broar över de många floderna. Leder av olika svårighetsgrad på varje ställe gör att alla kan komma hit och på olika sätt nå de gigantiska träden. Några av dem har en omkrets på uppemot 16 meter. Vi gjorde tre vandringar som alla var mellan tre och fem timmar långa. Det var mestadels lätt att gå, men med många rötter att hålla reda på. 

    Gamla cederskogar på Yakushima Vandring vid Shiratani Unsuikyo

    Jomoncedern är inte en ceder i vetenskaplig mening utan tillhör cypressfamiljen. Alldeles oavsett har de i alla tider varit oerhört eftertraktade. Redan på 1500-talet högg man ned träd för att bygga buddhistiska tempel och det har fortsatt till 1960-talet då man satte stopp för skövlingen. Det byggdes till och med en liten smalspårig järnväg högt upp i bergen. Hela byar byggdes enkom för att jobba med skogsnäringen. Den gamla järnvägen används fortfarande i liten skala, men i övrigt har mellanrummet mellan skenorna fått plankor, vilket gör att järnvägen idag används som en av de populäraste vandringslederna som på ett enkelt sätt tar oss djupt in i skogen. Det finns fortfarande många enorma träd kvar, men också stubbar av träd som fälldes på 1500-talet som står intakta utan att vittra på 500 år. Imponerande! 


    Den kända japanska författarinnan Hayashi Fumiko bodde på ön och i romanen Ukigumo skrev hon ”här regnar det 35 dagar i månaden”. Ett vanligt år faller det drygt 4000 mm längs kusten, medan det uppe i bergen vissa år kommer mer än 10 000 mm. Det gör att allt är så oerhört grönt. Det finns inte en sten eller ett träd som inte är klädda med mossa. Vill du se en livs levande japansk mossträdgård finns ingen bättre plats än denna. När jag 1997 flyttade till Japan var den fantastiska animerade filmen Prinsessan Mononoke släppt och precis blivit den mest sedda filmen någonsin i den japanska filmhistorien. Det är i många stycken en animerad naturfilm och där regissören Miyazaki hämtade skogsmiljöerna härifrån ön (filmen finns nu på Netflix). Att vandra i Shiratani Unsuikyo är som att röra sig i trollskogar bättre än vad John Bauer någonsin kunde drömma om att porträttera. Våra resor kommer hit i april och november. Lämpligt nog är regnsäsongen från maj till oktober. Vi har alltid fantastiska dagar och oftast med fint väder, men även om det skulle regna så gör det grönskan bara ännu mer tilltalande. 


    Yakushima har idag 13 000 fasta invånare och båda de två städerna Anbo och Miyanoura har idag gott om ställen att bo och många riktigt trevliga restauranger att gå till på kvällarna. 


    Artikelförfattaren med egen familj och familjen som driver vårt Ryokan på ön

    I november går två av våra resor hit; Brinnande lönnlöv och Strövtåg i södra Japan. I april båtluffar vi mellan elva japanska öar på resan Öluff i Japanska skärgården. Kom och upptäck Yakushima ni också. Lovar att det blir en upplevelse.

    Fler bilder från Yakushima: 


    Sofoon och Naima tar en paus under vandringen


    Från toppen av Tsuji Toge får vi fina vyer över ön


    Mossa är populärt i Japan. Resor med mossa som tema anordnas idag i Japan. 


    Det går att paddla kajak direkt från huvudorten Miyanoura.
    Text och merparten av bilderna: Jörgen Fredriksson, delägare Världens Resor och tidigare bosatt i Japan.

  • Kulturella strövtåg i norra Japan

    Följ med Jörgen Fredriksson, en av grundarna av Världens Resor, på en riktig kulturresa i norra Japan. Vi rör oss litteraturens värld från Basho till Murakami, strövar bland några av Japans främsta kulturskatter där flera är världsarv, åker på fina båtresor både till havs bland tallöarna och längs Mogamifloden. Vi njuter av god mat och bor på ställen med heta källor, i ett tempel och en natt i ett hus i bergen byggt av världens främsta ljuskonstnär, James Turrell. Resan går 24 september i år.

    Läs hela inlägget



    Den berömda bron i Nikko

    Under flera år läste Jörgen japansk litteratur på Daito Bunka Universitetet i Tokyo. Nu i september gör Världens Resor för första gången en resa i litteraturens tecken i Japan. Basho sägs vara den som gjorde haiku berömd genom sina reseböcker där han vandrade över hela Japan, skrev ned sina intryck i fin prosa och när andan föll på kom en välfunnen haiku. Vi strövar bland norra Japans främsta kulturskatter i Bashos fotspår.


    Rader av Jizo-figurer längs vandringen, Nikko

    Nu i våras gick Jörgen själv några av de sträckor som är med på resan I Bashos fotspår. När Basho gav sig av på sin resa in i det inre av landet så var det inga okända ställen han ville till utan snarare norra Japans största sevärdheter. Fantastiska platser som passar osedvanligt bra att se till fots. I Nikkos 400-åriga cederskog hittar vi de ornamenterade helgedomarna som tillägnades Japans tidigare shoguner. Det är här de ligger begravda. Här följde Jörgen en flod kantad av små och stora jizofigurer som kan beskrivas som buddhistiska boddhisattvor. 



    Resans andra strövtåg går till det vackra bergstemplet, Yamadera

    Både Nikko och Hiraizumi är självklara världsarv. Hiraizumi är okänt för de flesta och det beror nog mycket på att det ligger långt ifrån allfartsvägarna. Här skapades en stad i Kyotos storlek på 1000-talet och till skillnad från Kyoto brann den aldrig upp. Här finns några av Japans absolut bäst bevarade kulturskatter och då kanske framför allt Konjiki-do (Gyllene salen) från tidigt 1100-tal. Det är en av Japans bäst bevarade tempelbyggnader med en samling av buddhor som klätts i bladguld och så välbevarade att de fortfarande ser nya ut. 

    Gyllene salen Konjiki-do i Hiraizumi 

    I Hiraizumi gör vi en stadspromenad i den idag lilla staden, vandrar sedan i tempelkomplexet och genom ett skogsparti mellan de olika sevärdheterna. Stora delar av strövtåget går man på snyggt anlagda träpromenader. 

    Min kollega Lars Arvidsson följde med på strövtåget i Hiraizumi. Även här går vi ca 7 - 8 kilometer. 

    Vi strövade även i Naruko, känt för sina heta källor och vackra landskap. Här bor vi på ett klassiskt ryokan med flera bad både inomhus och utomhus, njuter av en riktig kaiseki-måltid där alla rätterna anpassats till årstiden och där varje tillagningssätt ska vara representerat. 


    Vårt ryokan i Naruko


    Efter vandring kan vi njuta av denna heta källa utomhus. 

    Vi lämnar sedan det vackra Naruko och åker delar av sträckan med båt. I stort sett alla vandringsleder och de två båtkryssningarna vi gör är döpta efter Bashos vandring genom Japan. Det går nog inte att missta sig på att han är Japans mest folkkära litterära gestalt. 


    Vi åker på båt längs Mogamifloden. 

    Efter båtresan är vi framme bland Japans heligaste berg, Dewa Sanzan. Vi bor i tempel här och går en vacker sträcka mellan cederträden upp till toppen av ett av de tre heliga bergen, Haguro-san.
    Det här gänget av pilgrimer mötte Jörgen på sitt strövtåg uppför Haguro-san

    Under resan blir det gott om samtal om litteratur, om Basho och haiku, om Japans moderna litteratur men också om väldigt mycket annat. Resan går också till ett av Japans främsta konstområden. I det vackra Echigo-Tsumari kombinerar vi några besök bland konsten med vandring i riktigt fina terrassodlingar. 


    Hoshitoges terrasser i Echigo Tsumari

    Resan går 24 september 2023. Börjar i Tokyo med stadsvandring med miljöer från Murakamis böcker i fokus och avslutas i den trevliga trädgårdsstaden Kanazawa. Längs vägen kommer vi till det vackra bergstemplet Yamadera, de hundratals s k tallöarna i Matsushima, ett av Japans främsta pilgrimsmål Dewa San-zan och det häftiga konstområdet Echigo-Tsumari. 

    Jörgen och Basho. 

    Några andra bilder från resan. 

    Båtresa mellan de berömda tallöarna i Matsushima

    Ett av konstverken i Echigo Tsumari (till lika stora delar naturupplevelse)


    Jörgens Basho-böcker på vardagsrumsgolvet

  • Det nya Oslo

    Nu i juni 2023 var jag, Jörgen Fredriksson, tillbaka till Oslo igen och det är alltid samma glädje att få se vad som hänt sedan senast. För första gången fick jag möjlighet att se det imponerande Nationalmuseet, Nordens största museum och tillika det dyraste av Oslos storsatsningar. Det är inte utan ett sting av avundsjuka som jag konstaterat hur ett nytt Oslo växt fram i en rasande fart på ett helt annat sätt än vad vi kunnat se i Stockholm. Vi besöker det nya Nationalmuseet, går på opera, besöker Nordens kanske främsta konstanläggning i Kistefos och ser nya Munchmuseet på resan som går 2 oktober 2023.

    Läs hela inlägget

    Oslo blir alltmer en europeisk kulturmetropol med sina makalösa satsningar på nytt museum för Munch, ett häftigt nytt bibliotek, nytt Nationalmuseum och ett spektakulär nytt annex till Kon-Tiki Museet i antågande (öppnas 2024). Biblioteket och Munch har öppnat senaste året och i juni 2022 slog Nationalmuseet upp sina portar till det drygt 54 000 kvadratmeter stora museet som kostat närmare 6 miljarder kronor. Museets mest omtalade del är den stora, lysande utställningshallen i marmorglas som ligger överst i byggnaden. Här erbjuds det skiftande utställningar av internationell kaliber. När jag nu besökte Nationalmuseet var där en utställning av Louise Bourgeois. Vad det blir i oktober vet vi inte ännu, men vi vet att de satsar på stora fina utställningar.  


    Nya Nationalmuseet öppnde 11 juni 2022. Foto Iwan Baan. 

    Sedan 2008 står ju här också Snöhettas makalösa operahus som blivit en stark symbol för Oslo med sin vita marmor och sitt snillrika system att bygga så att man kan gå eller cykla upp på taket av operan. Helt plötsligt har begreppet att gå på opera fått en helt ny innebörd. På resan 2 oktober 2023 kommer vi också passa på att se en operaföreställning av Verdis La Traviata.  

    Det går att gå eller cykla upp på taket av operan. Foto: VisitOSLO / Didrick Stenersen

    Allt detta ingår i ett större projekt som kallas Fjordbyen där 13 olika områden närmast Oslofjorden alla blir en del av ett enormt arbete på att fräscha upp, bygga nytt och renovera till att i slutänden bli en helt ny sammansatt stad och där de gamla hamnfaciliteterna med containrar, varvsindustri och lagerlokaler flyttar längre ut i pereferin. Aker Brygge var först ut och redan på 90-talet började vi ana var detta var på väg. Nu börjar hela området närmast Oslo station som kallas Björvika, bli klart med fantastiska bostadsområden, stadens flottaste kontorsområde i form av de tolv arkitektritade husen som går under namnet Barcode och de enorma kultursatsningarna som kronan på verket. 


    Barcode i Björvika

    Operan kostade nästan 2 miljarder att bygga, vilket överlägset var Oslos dyraste byggnadsprojekt då. De nya Deichmans bibliotek och Munch har kostat närmare tre miljarder vardera och sammantaget har dessa tre projekt kostat mellan 7 och 8 miljarder kronor. Det är enorma pengar, men det är också väldigt fint. Broar, fina promenadvägar längs vattnet, offentlig konst, parker, flytande bastur, bassänger och badplatser är andra satsningar som gör stadsdelarna mer levande. Oslo är helt enkelt en mycket roligare stad att komma till idag. Följer man dessutom Akerselva till Grünerlökka med det nya området Vulkan passerar man förbi de likaledes trevliga alternativa stadsdelarna som vuxit upp kring Design- och konsthögskolorna.


    Nya Deichman Bibliotek med Framtidsbiblioteket

    Några veckor efter att Munchmuseet öppnat var jag med en grupp till det nya museet Munch och njöt i fulla drag. När Munch dog efterskänkte han hela sin produktion på 26 600 konstverk till norska staten för att förvalta hans konstnärskap. Det är sannolikt svårt att hitta ett annat museum på jorden som ägnar så mycket utställningsyta till en och samma konstnär och det är oerhört spännande att få en möjlighet till en sådan inblick i ett konstnärskap. Inte mindre än 7 olika utställningar behandlade Munch från olika perspektiv och det var oerhört snyggt presenterat. Jag trodde inte att jag skulle tycka det var intressant att se så mycket av en och samma konstnär, men det var underbart att få frossa i Munch och det nya museet på 26 000 kvadratmeter i 13 våningar. Det är svårt att ta in att han hade 26 600 konstverk att ge bort. Hur många konstverk per dag i Munchs livstid blir det?  


    Museet Munch i 13 våningar öppnade 22 oktober 2021

    I utställningen som kallas Oändliga Munch hittar vi hans främsta verk i en tematisk uppdelning. Ett helt rum är tillägnat Skriet och av de fyra Skriet som han skapade finns tre av dem här. De hänger på tre olika väggar, men du kan aldrig se mer än en av dem i taget. Vid varje heltimme är det som ett klockspel där det Skri som hänger framme försvinner in bakom väggen, medan en annan vägg öppnas och en ny Skriet kommer fram. Det har blivit lite av en happening vid varje hel timme och gör att folk stannar på museet för att få vara med om alla versionerna av Skriet. 

    Skriet - öppna dig. En gång i timmen öppnas väggarna och tre olika Skriet visas upp en timme i taget. 


    Tracey Emins The Mother är nu placerad framför Munchmuseet. 

    Utöver de enorma satsningar som norska staten gjort så är även de privata initiativen stora. De norska konstintresserade miljardärerna tampas med varandra om att få till den häftigaste konstsatsningen. Resultaten är riktigt bra. Christian Ringnes har byggt upp en samtida skulpturpark med 45 verk av världsklass i Ekebergparken i centrala Oslo, Astrup Fearnleys museum för samtidskonst på Tjuvholmen är ett av världens främsta i sitt slag, belägen i en oerhört vacker byggnad ritad av Renzo Piano. 


    Louise Bourgeois i Ekebergparken

    Jag skulle ändå säga att Kistefos, en timme utanför Oslo, är främst av dem alla. Christen Sveaas har investerat i den gamla familjeägda pappersmassefabriken och både sett till att bygga en jättefin skulpturpark, men också låtit Bjarke Ingels Group bygga ett av de häftigaste gallerier du kan se någonstans på jorden. The Twist skruvar sig över Randelva och fungerar både som galleri och bro. Hela området är ett oerhört fint gammalt industriminne med fungerande miljöer där konsten också sprängts in i de tunga industrimiljöerna. Både konst och miljö är av världsklass. 


    The Twist, Kistefos Museum i Jevnaker

    Nu under säsongen 2023 har de en utställning av Tony Cragg inne i The Twist och sällan har man sett skulpturer som passar så väl i det mycket speciella galleriutrymmet. 


    Tony Craggs mjuka former gifter sig väl med The Twists vindlande gångar. 

    Vi har en resa denna höst och nya datum för våren 2024 kommer senare. Tågresan från Stockholm till Oslo tar drygt fem timmar i vardera riktning. 

    Text och bild: Jörgen Fredriksson

    Fler bilder från Oslo


    Tony Craggs härliga skulptur, Kistefos


    Badpojkar vid Munchmuseet


    Huvudscenen på Oslo Opera. VisitOSLO / Florian Frey


    Yayoi Kusama, Kistefos

    Anish Kapoor, Kistefos

    Astrup Fearnley Museum, Tjuvholmen

    Snöhettas operabyggnad från 2008. Foto: VisitOSLO / Didrick Stenersen


    Franz Wests konstverk i parken utanför Astrup Fearnley

  • Taiwan – vackert, vänligt och spännande

    Det finns alltid olika skäl till varför ett land blir ens favoritresmål. Fantastiska sevärdheter på lagom långa avstånd från varandra, fin natur och god mat är några skäl, men man får också förlita sig på en gnutta tur med väder och vilka möten som väntar längs vägen. Förutsättningarna för att man ska ha den där turen är så mycket större i vissa länder. Taiwan är ett sådant land. Folk är oerhört vänliga, naturen enastående och därtill finns här en riktigt spännande historia. Jörgen Fredriksson har besökt Taiwan vid flera tillfällen.

    Läs hela inlägget

    Efter att ha varit i Kina i närmare fem års tid på 80- och 90-talen började jag åka till Taiwan för cirka 20 år sedan och med glädje har jag återvänt många gånger. Landet är litet (en tolftedel av Sveriges yta) och det går att sätta sig på tåget i Taipei på morgonen, åka ett varv runt ön, och komma tillbaka sen eftermiddag. Trots landets litenhet innehåller det så mycket; 268 toppar över 3000 meter, fantastiska bergssluttningar där det odlas oolongte, regnskogar och fina stränder varifrån man kan snorkla bland korallrev. Merparten av landet består av berg och på östsidan når bergen nästan helt ut till den dramatiska kustlinjen. Majoriteten av landets 24 miljoner bor istället på västsidan där miljonstäderna ligger på rad.


    Teodlingar i Alishan
    Det är också på västsidan som landets säregna historia skrivits. Ilha Formosa, den vackra ön, myntades av portugiserna när de seglade förbi här på sina handelsturer mellan Macao och Nagasaki. De stannade aldrig, istället kom spanjorerna och holländarna under 1600-talets början. De enda som fanns på ön då var de många austronesiska (polynesiska) grupper som än idag finns kvar. Holländarna slängde ut spanjorerna som i sin tur trängdes ut av kinesiska sjöfarare anförda av piratledaren Koxinga. Koxinga tog i sin tur med sig den sista Ming-kejsaren som då blivit avsatt av manchurierna i Kina. Den fina historiska staden Tainan var den man då styrde Taiwan ifrån.


    Havsgudinnan Mazu, Tainan

    I det sino-japanska kriget 1894-1895 vinner japanerna och får bland annat rätten att ta över Taiwan som en koloni, vilket Taiwan var fram till 2:a världskrigets slut 1945. Det är efter detta som det riktiga tumultet bryter ut. Efter år av strider förlorar nationalisterna mot kommunisterna i Kina och 1949 flyr Chiang Kai-sheks nationalister till Taiwan. De är totalt 1,5 miljoner mandarintalande nationalister som flyr Kina och det är inte vilka som helst som kommer. Politiska ledare, framgångsrika affärsmän, kultureliten och maffian är alla de inflytelserika grupper som får Taiwan som ny hemvist och då framförallt Taipei. Genast börjar de styra över de 6 miljoner hokkientalande (språk från Fujian i Kina) som redan fanns på plats. Taiwan under Chiang Kai-shek blev en ekonomiskt lyckad diktatur, men också något som för evigt splittrat landet. Än idag är det stor missämja mellan de olika grupperna.


    Chiang Kai-shek Memorial, Taipei

    Trots det går det nog att säga att Taiwan är det mest demokratiska landet i nordöstra Asien. För andra gången i rad har de röstat fram Tsai Ing-wen, en kvinnlig liberal ledare, som vågar stå upp för Hongkong och emot alltför mycket kinesiskt inblandande i Taiwan. Taiwan var också det första landet i Asien som tillät samkönade äktenskap och Taipei har röstats fram som den stad i Asien som är bäst för invandrare att leva och jobba i. Själv trivs jag som fisken i vattnet i Taiwan. Då jag bott många år i både Kina och Japan känns det som jag här får mycket av bägge. Naturligtvis är det framförallt kinesisk kultur vi möter här, men bland annat den religiösa delen är sådant som kommunisterna jagade bort i fastlandet, men frodats här. Det japanska köket, tehusen, heta källor och hela tågnätet är alla delar av den japanska sfären vi möter. Likaså känns artigheten när man träffar folk mer japansk är fastlandskinesisk. Utan att inveckla mig i konstiga resonemang kan jag bara sammanfatta att det är oerhört trevligt att umgås med taiwaneser och uppleva det som finns att uppleva. 

    En av många fantastiska heta källor på Taiwan

    Nu i februari var jag i Taiwan igen för att träffa samarbetspartners, se nya saker på ställen där jag varit tidigare och också få möjlighet att se helt nya saker. I Taichung ägnade jag tiden åt de spännande konstprojekt staden fått till samt att se ny spännande arkitektur. I Lukang hittade jag den bästa staden i Taiwan för att få en introduktion till en traditionell gammal stad med intakta tempelmiljöer och charmiga gränder. Det är här vi kommer att börja våra rundresor i Taiwan från och med nu. Den gamla huvudstaden Tainan domineras av tusentals banyanträd som planterades när staden kom till för 400 år sedan. En av de nya sevärdheterna i Tainan är ett gammalt handelshus som helt tagits över av banyanträd som slingrar sig överallt bland ruinerna. Otroligt häftigt och också något som ska med på resorna framöver. 

    Trädhuset i Anping, Tainan

    I Chishang cyklade jag bland de väldigt vackra risfälten omgiven av dramatiska berg och träffade sojabonden Jerry som vi jobbar med. I Yilan bodde jag på ett oerhört spännande konsthotell beläget i regnskogsmiljö som inspirerats av Tadao Ando. I Wulai i Taipeis utkanter åkte jag smalspårigt tåg genom regnskogen till ett vattenfall. Avslutningsvis såg jag nya konstmuseer och gamla industrilokaler som nu blivit kulturcentrum i Taipei. En del kommer att användas på våra befintliga resor medan annat kommer på kommande resor till Taiwan. 

    På cykel bland Chishangs terrassodlingar

    Kom med ni också och låt Taiwan bli ett nytt favoritresmål! I dessa tider av corona kanske det också är lämpligt att nämna att Taiwan klarat sig väldigt bra. 

    Läs mer om vår resa Den vackra ön

    Fler bilder från Taiwan: 

    En av Taipeis många kvällsmarknader

    Taiwans östra kust På vår resa Den vackra ön stannar vi till vid Qingshui på östkusten 

    Taroko
    Tarokos nationalpark

    Text: Jörgen Fredriksson, delägare Världens Resor och ansvarig för resorna till Taiwan

  • Inlandsbanan - ett annorlunda Sverige

    De senaste åren har Jörgen Fredriksson, grundare av Världens Resor, haft glädjen att resa flera gånger längs Inlandsbanan och fått se fantastiska platser som Fatmomakke, Stekenjokk och Kåbdalis. Nu i juni går resan Inlandsbanan i midnattssol. Ta chansen och följ med på ett riktigt äventyr just nu ett väldigt fint erbjudande med rabatt på nybokning.

    Läs hela inlägget

    Hela 5000 kr rabatt, boka före 20 maj, gäller nybokning på resan 6-13 juni.

    I hela mitt vuxna liv har jag i någon form jobbat med resor. Efter långvariga studier i Kina och Japan har jag sedan drygt 30 år snickrat ihop resor till Japan, Kina, Syd- och Nordkorea, Mongoliet, Tibet, Pakistan osv, men även resor till Afrika, Latinamerika och enstaka till Europa. Pandemin drabbade oss alla, men för oss som jobbar med resor blev det nästintill omöjligt att hålla någon sysselsättning igång alls. Vi på Världens Resor tog dock tidigt ett beslut att i stället för att sitta och vänta på att världen ska öppna upp igen, ser vi till att jobba med de resor som är mer troliga i det korta perspektivet - Norden. Sagt och gjort, en febril verksamhet att plocka fram resor som fortsatt skulle andas Världens Resor började ta form och efter ett par år hade vi fått ihop mer än 30 olika resor inom Norden.

    Chartrad rälsbuss längs Inlandsbanan

    För egen del hade jag inte trott att det skulle vara så roligt att lämna världen långt borta för att riktigt gotta mig åt den på närmre håll, men det har det verkligen varit. Jag har glatt mig åt alla konstresor jag lett till Oslo, Köpenhamn, Helsingfors, resor med veterantåg där litteraturen eller konsten stått i fokus. Vid flera tillfällen fick jag också möjligheten att åka till våra allra nordligaste delar av landet på olika tågresor. Man kan tycka att det känns ganska exotiskt att åka till Ulan Bator, Pyongyang och Kathmandu, men det känns nog nästan lika exotiskt att få chansen att åka till Fatmomakke, Kåbdalis och Stekenjokk. 

    Stopp längs vägen vid Kåbdalis

    De senaste åren har vi unnat oss lyxen att chartra tåg för att sätta ihop olika resor. Vi chartrar bland annat en rälsbuss från Inlandsbanan för röra oss sträckan mellan Östersund och Kiruna. Fördelen med chartrat tåg är att vi chartrar bussar utifrån Inlandsbanan och rör oss upp på fjället, till samebyar och vackra natursevärdheter.


    Hällingsåfallet längs Vildmarksvägen

    Nu 6 juni går resan Inlandsbanan i midnattssol. Resan börjar då med att vi åker en av Sveriges vackraste vägar, Vildmarksvägen, för att sedan kliva på tåget i Vilhelmina i södra Lappland. Resan är lagd vid en tidpunkt så att vi ska vara först på plats på Vildmarksvägen när de öppnar upp för säsongen. Jag åkte själv här för några år sedan och såg de imponerande snövallarna i Stekenjokk som då mätte uppemot fem meter.


    Jörgen med familj i Stekenjokk i början av juni 2021

    På resan får vi också flera tillfällen att komma i kontakt med den samiska kulturen. Den samiska kyrkbyn Fatmomakke är sannolikt den finaste som finns i Sverige. Museet Ajjte i Jokkmokk ger en väldigt heltäckande bild av den samiska kulturen. Nytt för i år är också att vi får besöka en levande samisk kultur i det skogssamiska lägret i Båtsuoj där vi får historier om den skogssamiska livsstilen till livs.  


    Fatmomakkes samiska kyrkby

    Jag gladde mig själv väldigt mycket åt själva tågresan och möjligheten att stanna till vid olika rallarmuseer och tågmuseer längs vägen. Härligt att kunna göra kortare stopp som vi gör vid Piteälvsbron, Kåbdalis och för att på nära håll se kraftstationen Harsprånget. Saker som går att unna sig när man har sitt eget tåg. Under resan blir det gott om tid att kontemplera över livet på den svenska landsbygden och tid att förkovra sig i böcker som allra helst utspelar sig i området såsom Torgny Lindgrens, Sara Lidmans eller Annika Norlins böcker.


    Loförare och tågvärd på Inlandsbanan

    Under resan blir det väldigt många höjdpunkter. Storforsen och Hällingsåfallet är två av Sveriges vackraste vattenfall, tågresan längs Torneälv till Abisko anses som Sveriges finaste och Kiruna med besök i gruvan, Ishotellet och en inblick i stadsflytten är oerhört intressant.


    Ta chansen och följ med på resan nu i juni. Anmäl dig senast 20 maj och få en rabatt om 5 000 kr.  

  • Hälsning från en blå zon

    Hej Höstsverige! Här kommer en hälsning från Okinawas 30-gradiga värme där jag just nu leder vår resa ”Okinawas övärld”, en av mina absoluta favoriter och som jag har haft nöjet att färdleda sedan 2008. Innan Okinawa blev en del av Japan 1879 var arkipelagen ett helt eget kungarike och en stor handels-och sjöfartsnation som kallades Ryukyu.

    Läs hela inlägget

    Här fanns ett eget språk, egen musik, mat, historia och en livsstil med egna traditioner vilka i allra högsta grad lever vidare än idag. Och det är det som gör det så alldeles speciellt och spännande att komma hit.

    Det är Japan men ändå inte, och det är otroligt vackert.

    Resan går i ett lugnt tempo och vi har gott om tid att uppleva vackra stränder vid kanske världens bästa snorklingsvatten. Den härliga naturen och fina vyerna njuter vi av från båt, med vattenbuffelbuss och till fots. Det blir besök på ett väveri i byn med kanske världens äldsta kvinnor. Vi färdas genom en sk blå zon och kanske kan vi lära oss något om sättet att leva här som vi kan ta med oss hem. Övärldens spännande historia, musik och mat njuter vi också av.

    Vi reser runt här i den subtropiska övärlden under 12 dagar och som start på äventyret inleder vi resan med tre dagar i Taiwan vars huvudstad Taipei ligger mycket närmare Okinawa än vad Tokyo gör. Vad sägs om att få se ett av världens finaste konstmuseum, besöka teplantage och njuta av utsikten från det 508 meter höga tornet Taipei 101. Avslutar gör vi i Osakas höga puls där vi får en glimt at ”det andra” Japan.
    Varför inte hänga med mig hit i oktober och säkra upp lite höstvärme redan nu?

    Lars Arvidsson
    Färdledare

  • Färöarna - allra bäst till fots

    I augusti 2021 gick vår första resa till Färöarna. Även i år har du chansen att följa med på ”Färöarna till fots". Vi har pratat med färdledaren Chris Overgaard Pedersen om det förvånansvärt oupptäckta resmålet i Nordatlanten som hyllas världen över. En ögrupp som är en del av Norden, pytteliten och storslagen på samma gång och med vandring så pass enkel att de flesta kan hänga med.

    Läs hela inlägget

    Det är oklart exakt när det händer, men plötsligt är Färöarna – den lilla ögruppen, norr om de brittiska öarna, mellan Norge och Island, namnet på alla reseredaktörers läppar. New York Times kallar Färöarna sin ”favoritdestination” och National Geographic Travel utnämner ögruppen till en av världens mest fascinerande platser. Parallellt med hyllningarna i resepressen får stjärnkockar världen över upp ögonen för den atlantiska ögruppen. Både på grund av råvarorna som anses hålla toppklass och det sätt på vilket maten tillreds, genom fermentering. Alla vill resa hit. För lugnet, den vilda naturen, maten och den nordiska kulturen. Det faktum att man tar sig fram på svenska bidrar också till den hemmastadda känslan.

    Chris Overgaard Pedersen, som leder vår vandringsresa till Färöarna i juli, tror att Coronaeffekten är ytterligare en förklaring till hajpen.

    –         Pandemin har gjort oss öppna för nya upplevelser och fått oss att inse att det finns många vackra, outforskade platser i Norden.

    Färöarna har varit en del av det danska kungariket i flera hundra år och Chris, som är från Danmark, förälskade sig i Färöarna redan första gången han satte foten där.

    –         Det är ett otroligt häftigt resmål. Naturen är så annorlunda. Man har de här dramatiska bergen som reser sig rakt upp från havet som går från turkost till djupblått och frodig grönska tack vare att öarna ligger mitt i golfströmmen. Det är också speciellt att vara på en plats som har fyra säsonger på en dag – där det är naturen som sätter dagordningen.  Det kan vara fint väder där du står och oväder alldeles över krönet.

    Färöarna ligger ungefär på samma geografiska nivå som Sundsvall och är känt för sina hastiga väderomslag. Vädret är extremt lokalt och beror på vilka vindar och strömmar som kommer in i vikarna. Det kan vara strålande sol och 15 grader varmt i dalen och full storm och regn på uppe toppen. Medeltemperaturen är omkring 13 grader under sommarmånaderna och plus fem grader på vintern. Vandringen är enkel och tillgänglig genom dagsetapper och du är aldrig mer än fem kilometer från havet.

    –         Det är inte så att du behöver kämpa dig fram till de högsta topparna för att kunna njuta av utsikten, utan du har vacker utsikt redan när du börjar vandra. På en femkilometersvandring kan du nå upp till tio vackra utkiksplatser utan att behöva gå mer än 100 höjdmeter.   

    Som besökare fullkomligt knockas du av de osannolikt natursköna omgivningarna med kullar så knallgröna att det ser ut som de är körda genom ett Iphonefilter, glittrande fjordar och gigantiska fågelberg.

    –         Det här är definitivt en resa för personer med stort intresse för unika naturupplevelser och det spelar ingen roll om du är 20 eller 70 år, om du är en sportig typ eller mer road av att gå lugnt och fotografera. Vi kommer att göra dagsetapper från a till b eller köra lite loops och du behöver bara bära med dig en ryggsäck med picknick och klädombyte. På de längre etapperna är vi två guider så att vi kan dela upp gruppen om det behövs.

    Det lär finnas runt en halv miljon lunnefåglar på Färöarna och du behöver inte vara ornitolog för att uppskatta fågellivet.

    –         Exakt vilken typ av mås är inte så noga för mig, men jag kan tycka att det är häftigt med unika fåglar på unika platser. Både tevekanaler och olika magasin är ju där för att filma och fotografera varje månad och även om man inte ens gillar fåglar blir man ju imponerad över de enorma mängderna.

    Det färöiska köket lockar foodies från hela världen och varje kväll provar vi något nytt. Råvarorna anses vara i världsklass, inte minst för att det är så kort väg från råvaran till bordet. Allt är färskt.

    –         Det som är speciellt med den här resan är kombinationen av att vara ute i ruff natur på dagen och sedan äta en femrättersmiddag på en finkrog på kvällen eller få möjligheten att prova lokala maträtter i ett privat hem.

  • En portugisisk resa

    I över 30 år har jag rest till Portugal och jag återkommer gång på gång till de vänliga leendena, nyfikenheten och den avslappnade stämningen, dränkt i solsken och omgivet av det vilda Atlanten.

    Läs hela inlägget

    Ni vet, det där lilla halvt bortglömda landet längst borta i väster, som alltid döljs bakom meteorologernas rumpa när de visar europavädret på Aktuellt om kvällarna, så att man aldrig kan få se vädret där. Ett hörn av Europa som fortfarande är ett av de fattigaste, men ändå sprittande av liv, för evigt fast i sin flertusenåriga historia, men ändå så fantastiskt moderna på många sätt. En kultur som är en fascinerande blandning av romarriket, arvet från araberna, den katolska kyrkan, kungar av Guds nåde, fascistisk diktatur och demokratiskt valda presidenter. Och så förstås, hela tiden, det vanliga folket totalt uppslukade av sin historia, sina gamla sånger och sitt fanatiska intresse för fotboll.

    -Åh, du kommer från Suécia! Mats Magnussson! Glenn Stromberg! Stephane Schwarzzz!

    Jag vill åter höra fadon, stillsam och fylld av livets smärta, i poeternas förlovade land, dränkt i sin historia, och sina historier, ibland sanna och ibland inte. Äta grillade fiskrätter och skaldjur, och kyckling dränkt i den brännande piri-pirin. Dricka deras fantastiska viner och alltid, alltid avsluta en middag med en Mousse de Chocolate.

    På årets resa ska vi se med egna ögon, insupa det magiska som är Portugal och bli rika på så många upplevelser vi bara hinner med.

    Vi börjar med några dagar i den urgamla staden Porto alldeles vid floden Douros utlopp i havet. Vi ska gå runt i gränderna, beskåda världens kanske vackraste tågstation, klättra i backarna (och tro mig, backigt är det!), och smaka på det världsberömda portvinet.
      

    Världens kanske vackraste tågstation. Porto. 


    Branta backar! Portokatedralen genom en gränd. 

     Sen ger vi oss av uppför floden in i världens äldsta officiella vinområde och häpnar över hur många vinodlingar som kan rymmas på bergsluttningarna ner till floden. Vi kryssar på floden, sömnigt och långsamt slingrande genom bergen innan vi klättrar uppför ett av bergen, på hisnande serpentinvägar, på väg mot vårt mål för natten. En av alla dessa vingårdar med både ett litet gammalt hotell och en fin restaurang. Men inte innan vi hunnit med ett besök på själva vinkällaren och deras gigantiska vinfat där man lagrar både portvin och olika sorters bordsvin.

    Dagen därpå ska vi lämna fastlandet och flyga halvvägs ut i Atlanten. Vi landar på Azorernas huvudö, São Miguel. Azorerna är vulkanöar som ligger på den atlantiska centralryggen precis där tre av jordens tektoniska plattor stöts och möts. Vi befinner oss längst ut i spetsen på den europeiska plattan och de närmaste öarna vilar på kanten av de afrikanska och amerikanska plattorna. De vulkaniska jordarna och det subtropiska klimatet gör São Miguel till en av de grönaste platserna jag sett i hela mitt liv. Ni har inte sett grönt förrän ni har varit där. Portugiserna upptäckte öarna i början av sina upptäcktsfärder, på tidigt 1400-tal, och har sedan dess använt dem som experimentellt laboratorium för alla de plantor de tog med sig hem från sina färder över oceanerna. Allting gick ju att odla där.

    Vi lämnar öns huvudstad Ponta Delgada och ger oss av till Furnas (ugnarna) där skall vi bo på ett fantastiskt spa-hotell med varma vulkaniska källor från Art Deco-perioden mitt i den spännande botaniska trädgården. Här bor vi i två nätter och beställer vår frukost, innan vi gör en vandring runt Furnassjön. Vi går igenom ett område med vulkaniska gejsrar, det pyser och fräser runt omkring oss och man kan se hur alla restaurangerna i byn har grävt ner sina kokkärl där kvällens middag tillagas. Här kan man verkligen tala om slow-cooking! En cozido kallas det och 6-8 timmar brukar det ta. Vi går vidare igenom underbara alléer av japansk ceder, förbi ytterligare en gammal, halvt förfallen botanisk trädgård och en liten bykyrka längst bort på andra sidan sjön innan vi åter tar vägen mot byn och vårt hotell. Vi skall också göra bussfärder igenom det vackra landskapet, vi beger oss till utkikspunkter både över caldeiras (gamla utslocknade vulkangrytor) och det stora oändliga havet. Vi besöker Europas första, största och enda kvarvarande teodling. 

     

    Nästa dag tar vi åter bussen och besöker en väldigt intressant ananasodling; både roligt och annorlunda att få se hur en ananasodling går till. Vi går på en promenad också idag. Den här gången går vi uppe på kraterkanten runt en stor vulkan och ser ner på tvillingsjöarna. En blå och en grön som ligger där liksom vilande i den gröna världen omkring oss. Grönt och blått inga andra färger finns det, förutom alla de svartvita kor som befolkar de här öarna. Efter vandringen äter vi en lunch nere i den lilla byn i mitten av grytan innan vi återvänder till huvudstaden Ponta Delgada via den vilda, västra kusten av ön. Också här ska vi bo i två nätter alldeles i hamnen av denna gamla sjöfararstad mitt i havet.

    Nya dagar och nya upplevelser väntar oss idag. Vi ger oss ut på havet på valskådning. Azorerna är nämligen en av världens bästa platser om man nu råkar vara en val. Vi ska ut med en stadig gammal skeppare och hans lika gamla båt. Också det en stadig farkost som i sitt tidigare liv levererat posten mellan öarna. Men ingen behövde egentligen oroa sig. Vädret är fantastiskt, solen strålar från en klarblå himmel, ingen vind och inte heller någon sjögång. Den försiktiga frukosten visar sig i efterhand vara alldeles onödig, däremot var solskyddskrämen absolut nödvändig! Vi stävar ut i det stora blå och spänningen hos oss passagerare stiger hela tiden, men det dröjer inte länge innan de första ropen från besättningen når våra öron… ”Cachelot”. 
    Kaskeloter! Och vi närmar oss snabbt. Kaskeloter dyker väldigt djupt ner, ända ner till 4.000 meters djup för att fånga och äta bläckfisk. Men var 20-30 minut kommer de upp till ytan för att andas och värma sig en liten stund i det varma ytvattnet och då kan vi se dem. Framför allt ser man deras utblås när de andas in och ut efter de långa dykningarna. Vi har stött på en flock med honor och deras ungar. Dessa avslöjar sig ibland när vi plötsligt ser att den stora utblåsningen, strax därefter åtföljs  av ytterligare ett utblås alldeles intill det första. Men denna gång ett mycket mindre sådant. All spänningen som byggts upp släpper plötsligt och de lyckliga leendena och det ivriga letandet sprider sig i vår grupp. Efter att vi åtföljt kaskeloterna en god stund ser vi plötsligt en stor fågelflock (Gulnäbbad Lira) som fiskar med hjälp av delfiner. Vi sätter av mot delfinerna och dessa som uppenbarligen känner igen vår båt närmar sig oss för att börja leka i bogsvallet. Det är roligt att se hur båten och delfinerna leker en lång stund. Man börjar undra vem som har roligast delfinerna eller vår kapten? Eller kanske är det vi? Efter några timmar stiger vi iland igen och som sjön suger! Det är absolut dags för den där lunchen, nu. Sedan har vi några timmar på oss att upptäcka Ponta Delgada. Man kan strosa runt i den charmiga gamla staden, besöka det bastanta fortet i inloppet till hamnen eller bara koppla av på ett av alla de kaféer som man hittar överallt i staden.

    Nu är det nästa dag och vi har ett tidigt morgonflyg tillbaka till fastlandet. Så det blir en riktig bagarväckning i ottan. Vi flyger några timmar och landar i Portugals charmerande gamla huvudstad Lissabon. Den vita staden där otaliga personer i alla tider precis som jag förlorat sitt hjärta. Vi beger oss till vårt hotell och installerar oss där. Senare på eftermiddagen klättrar (ja, det är branta backar, här också) vi upp i Moureria och Alfama, för att bege oss upp i det gamla kastellet, vandra runt där och få vår första utblick över staden nedanför våra fötter. Vi fortsätter att ta oss runt i denna uråldriga del av staden innan vi kommer ner till Baixa den centrala del av staden, mellan kullarna. Där vi avslutar vår stadsvandring för dagen.

    Nästa dag och vår sista i Portugal, beger vi oss ut på ytterligare en stadsvandring för att kunna njuta av de andra delarna av staden vi ännu inte hunnit med. Vi börjar i närheten av gårdagens slutpunkt i Baixa och ger oss idag i kast med kullen på andra sidan. Legendariska Bairro Alto och dess lite finare avstickare Chiado innan vi kommer ner till floden och avslutar på Mercado da Ribeira den gamla centralmarknaden där staden, i samarbete med TimeOut magasinets resetidsskrift, gjort om en del av marknaden till ett gigantiskt smörgåsbord där ett flertal av Lissabons mest berömda kockar och restauranger öppnat små snabbmatsserveringar. Här är det alltid liv och rörelse och massvis med god mat. Det enda riktigt svåra här är att bestämma sig för hos vem man vill beställa sin lunch! Sedan är eftermiddagen fri till att göra vad man vill, ta en promenad längs med floden bort mot den imponerande stora hängbron, shoppa, gå på museum eller kanske förlora sig i stadens myller. På kvällen samlas vi för en avskedsmiddag, kanske blir det på ett fadoställe i Alfama eller Bairro Alto där vi, utan att förstå ett enda ord ändå, kan försjunka i den melankoliska musiken som underhållning till middagen?

    Följ med mig till Portugal i höst! Kristian Benkö.

    Kristian Benkö är färdledare för våra resor till Azorerna. Till vardags jobbar han som operadramaturg, översättare samt som guide på Naturhistoriska Riksmuseet. 

  • Välkommen till Apulien

    Letar du efter några av Italiens bästa stränder och önskar se dig mätt på fantastisk barock arkitektur? Eller kanske vill du lära dig göra pasta på samma sätt som en italiensk mormor/nonna gör? Då är Apulien ett toppval för dig.

    Läs om vår Apulienresa i färdledaren Erik Ingverts inspirerande reseberättelse. Erik leder våra resor Med tåg från Alperna till Sicilien, Apulien och den nya resan till Rom som är skräddarsydd efter Eriks egna smultronställen i Italiens huvudstad där han bor.

    Läs hela inlägget

    Klockan var fem i halv ett och flyget från Frankfurt landade i tid. Ut kom 16 av mina resenärer, någon med lite sömngrus i ögonen men samtliga peppade inför resan. Vi lämnade snabbt Fiumicinos kaotiska flygplats och åkte till hotellet. Någon platstypiskt dubbelparkerad bil gjorde resan spännande kring Termini där vårt hotell låg, men snart var vi framme.
    Efter en liten paus, med möjlighet till tupplur eller pizzabit, begav vi oss i samlad tropp ut i Roms ljumna eftermiddagssol. På några timmar lyckades vi göra nedslag i flera olika epoker och stilar: från barockmästarna Berninis och Borrominis kyrkor längs via XX settembre och Michelangelos makalösa kyrka i Diocletianus badhusruiner till operahusets rationalistfasad. Giorgia Meloni hade just svurit presidenteden inne i Quirinalpalatset när vi gick förbi den enorma presidentbostaden, innan vi gled ned till Fontana di Trevi och ett kort besök inne bland massturismen. Om så med selfiepinnar, gatuförsäljare och andra turister på varje kvardratcentimeter – den platsen upphör aldrig att fascinera! En och annan gelato slank ned, varefter vi fortsatte längs Forum Romanum och Colosseum, till Luciano Luzzis familjerestaurang i tredje generation.
    Gott och opretentiöst med romklassikerna supplì, amatriciana, cacio e pepe och tiramisù. Området Celio ligger precis i Colosseums skugga, men doftar genuint romarliv.

    Rom hade ännu inte vaknat när vi nästa morgon promenerade till en sömndrucken Stazione Termini. Tågturen gled fram genom ett ovanligt dimmigt Lazio, över Basilicatas bergslandskap och ned längs Apuliens kust.  Och så nådde vi Lecce, i strålande sol och sensommarvärme!

    Efter ett par timmars avkoppling på hotellet mötte guiden Francesco upp oss för att promenera igenom Lecces historiska centrum. I vit, noga strykt skjorta och svarta glasögon, ständigt gestikulerande och med ett charmigt snett leende på läpparna var han vår guidernas Marcello Mastroianni som visade oss barockfasad efter barockfasad. Santa Croce, Sant'Irene, katedralen och de båda amfiteatrarna, Piazza Sant'Oronzo fick sig nogranna genomgångar.

    På en trevlig liten gatubar tog vi vår aperitivo – en äkta italiensk tradition.

    Il Ristoro dei Templari bjöd på en genuina meny av  på taglieri och blandade friterade småtugg. Därefter kalvfylld agnoletti-pasta med stracciatella och karl-johan-svamp, följt av kalv i Negramaro-vin och skogsbärscheesecake till dessert.

    Kanske den mysigaste och mest uppskattade dagen inleddes i ett dimmigt Lecce med promenaden till Piazza Duomo, där Gianna – vår gastronimiska guru och chef i Lecce mötte upp oss. Hon smälte direkt våra hjärtan med sin humor och värme och tog oss till den lilla intima matmarknaden vid Porta Rudiae. Där inhandlades grönsaker, hästkött och provolone med paus för lokala “caffè leccese” tog vi oss till Giannas matstudio där det knådades  foccaccia deg och fylldes zucchiniblommor, medan tomatsåsen puttrade på spisen. Fingerfärdigheten ställdes på prov när pastadegen skulle formas till små “orecchiette”: rätt storlek på degkulan, rätt tyngd på kniven, rätt snits med fingrarna, allt ska vara lagom för att de små öronen ska bli fina. Vinflaskor plockades fram, ett lokalt vitt och ett rött och Gianna gav sommelierknep för att smaka av dem ordentligt. Foccaccian överaskade många i sin delikata enkelhet, orecchietterna var nog ett första möte för de flesta och de indiska kaktusfikonen – vars karaktäristiska plantor pryder hela det apuliska landskapet – blev en vattendelare: vissa älskade dem, andra tyckte de var mest konstiga.

    Med Gianna på den lokala marknaden i Lecce. Hon bjöd på glatt skratt och mängder av mattips från sitt älskade Apulien.

    Mätta på upplevelser och kolhydrater tog vissa en kopp kaffe i ett Lecce där morgonens dimma gett plats åt en sensommarsol. Vi kl fem bjöd jag på en frivillig tur genom Lecce. Huvudmålet var La Fornarina, ett litet konditori som estetiskt fastnat i ett sunkigt 80-tal men som gör de bästa pasticciotti och rustici jag har varit med om. Mandel och vaniljkräm för den sötsugna, annars smördeg med mozzarella och tomatsås, alternativt en av varje. In mot centrum vandrade vi igenom gränderna i spåren av filmen “En italiensk familj på gränsen till sammanbrott” innan gruppen splittrades upp för fri middag.

     

    Även nästa dag började dimmigt när vi reste mot kusten men redan framme i Otranto var solen framme. Vi tittade in i den XX domkyrkan med alla sina mosaiker föredrog, tog en glass längs strandpromenaden, någon hann med ett dopp i havet, medan andra fortsatte utforska den lilla staden. Lunch i byn Giurdignano. Pastan och skaldjuren som bjöds på masserian var utsökta. Efteråt tog vi alla en liten promenad runt hörnet där en liten grusväg rörde sig mellan fikonträden och olivodlingarna fram till en av Giurdignanos speciella “menhir”. Vi spanade in bautastenen, kände dofterna från växterna och smälte maten, innan bussen tog oss tillbaka till Lecce för en sista kväll och natt i barockstaden.

    Vi lämnade Lecce nästa dag och begav oss mot Itria-dalen. Första stoppet Alberobello, och guidad promenad bland trulli-husen. Vidare till Masseria Torricella, inbäddad i grönskan längs en sluttning, där igen bjöds vi på en fantastisk lunch på utomhusterassen. Dagen avrundades i Ostuni  där vi checkade in på hotell med magisk utsikt över “den vita staden”.

    Resans kanske mest intensiva dag inleddes med en resa till Matera. Medan vi gled upp längs Apulien och in mot landet och Basilicata, gjorde jag en liten genomgång av italiensk kultur och ett ordentligt potpurri av italiensk popmusik. Vår guide Teresa mötte upp oss och tog oss raskt mot den uråldriga grottstaden. På ett personligt sätt blandade hon historia med den egna familjens upplevelser av att bo och växa upp i Matera, en såväl djupt fascinerande som periodvis väldigt fattig stad. Besöket i ett genuint grottboende var slående, medan kyrkan Madona delle Virtù e San Nicola dei Greci och dess Dalì-utställning var en imponerande mix av arkeologi och modern konst. Mjölksyra i låren sällskapade oss på vandringen upp från grottstaden och en angenäm aptit gjorde lunchpausen rättvisa.

    Dali-avtryck i staden Matera. 

    Under nästa bussresa fick vår specialgäst Francesco dela med sig om sin apuliska uppväxt. Reseledarens make har nämligen levt i Grottaglie under större delen av sitt liv, och berättade om traditionsenliga söndagsmiddagar, olivodlingar, vilda hundar och keramik. Keramik ja, efter en kort promenad genom Grottaglie och det lokala kaffet “espressino” gick vi till ateljén Cocci d'autore, där konstnären Emanuele berättade om sitt arbete.  Den lokala keramikkulturen möter en personlig stil i denna keramikverkstad, där nästan allt glaseras i vitaste vitt. Vi hann med en liten titt i andra butiker innan Francescos mamma överraskade med hemmabakade taralli. Så var det dags att checka ut från Ostuni Palace och röra oss mot Bari. Längs kusten fick vi sällskap av rader efter rader med olivträd; vissa sjuka med xylella-bakterier men fler och fler friska ju längre norrut vi begav oss. Oktobersolen värmde oss igen, när vi steg av och blev välkomnade av vår guide Simona. Hon drog oss genast in i Baris vindlande medeltidsgränder, bland tvättlinor, öppna balkongdörrar och damer som gjorde orecchiette i en hisnande fart. Inte mindre än tre gånger stannade gruppen upp för att bjudas på smakprover. I ordning: charkuteriprodukter och ostar, baresisk foccaccia och gelato. promenad, som verkligen lät resenärerna smaka på stan på alla sätt.

    Avskedsmiddagen lämnade ingenting åt slumpen: delikat grillad bläckfisk på bondbönnspuré, cavatelli-pasta med musslor och hjärtmusslor, “fritto misto” med perfekt friterade skaldjur och överraskningstårtan, med “Arrividerci Puglia” spritsat på toppen. Några tog sig sedan en sista grappa med utsikt över Baris månskensbelysta strandpromenad.  Och så tog resan slut, med en sista busstur till flygplatsen, en sista “Volare”-allsång i bussen.

    Text: Erik Ingvert, färdledare

  • Följ med på marknad i Tbilisi

    Georgiens huvudstad kan ibland upplevas som oorganiserad, ja till och med kaotiskt, eller kanske upprorisk och anarkistisk. Trots det, eller kanske just på grund av det, är Tbilisi ett av de mest unika resmålen i Europa.
    Följ med vår färdledare Johnny Friskilä dit på ett spännande marknadsbesök. Den georgiska marknaden är en plats för umgänge och utbyte av meningar, åsikter samt en fest för sinnen och smakupplevelser. Johnny leder vår resa I skuggan av Kaukasus 14-30 september 2023.

    Läs hela inlägget

    Desertörerns är kanske inte det vanligaste namnet på en marknad. Men Tbilisi är ju ingen vanlig stad. Längs båda sidorna av floden Kura sprider den ut sig, Tbilisi, som betyder varm plats på georgiska. Och där, mitt i den georgiska huvudstaden vid järnvägsstationen ligger marknaden. Den fyller gator, portar och innegårdar och här hittar man allt från örter och ostar till tvättmedel i lösvikt. En äldre man säljer prylar från en svunnen sovjettid.

    Det sägs att marknadsplatsen fick sitt namn från desertörerna i inbördskriget efter ryska revolutionen. Vem som deserterade har jag aldrig blivit riktig klok på, trots att jag har frågat. Min gissning är att det är de som för drygt ett sekel sedan kämpade för ett fritt och självständigt Georgien. De fick vänta 70 år.

    En man står på gatan med två små kaniner. En i varje hand. De söta små kanske blir födelsedagspresenter till någon som kommer älska dem. Man kan ju hoppas, fast de hamnar nog snarare i någons gryta, och kryddblandningarna, svanetisaltet och khmeli suneli finns att köpa ett stenkast bort. En kvinna bär en påse med små apelsiner. De är i alla fall citrus av något slag. De doftar så gott, säger hon.

    I de stora hallarna säljs torkad frukt, fisk, mejeriprodukter och kött. Spädgrisar ligger staplade. Enligt försäljaren slaktas de när är 6 kilo och kostar ungefär 300 kronor styck. Det ser brutalt ut... å andra sidan önskar jag att jag kunde stanna längre, att jag hade ett kök och en trädgård med plats att grilla.

    Några hundra meter bort står klädstånden tätt. Där finns också garn, dansskor för traditionella georgiska danser och fejkade Dolce Gabbana-väskor, strumpor och underkläder. Köpare och säljare diskuterar, gestikulerar, priserna pressas. Det känns som att de som jobbar här även lever här. Har sitt sociala liv och sina nätverk just i denna lilla värld. Människor är glada, arga, människor har bråttom eller all tid i världen, timlönen är låg.

    Försäljerskan Makvala, alltid glad och positiv.  1 lari, eller drygt 3 kronor för ett snöre torkat chili! Bild: Johnny Friskilä

    Dagens projekt är att köpa garn till min mamma och lite vin till mig själv. Jag har tagit med mig några resenärer som också ville titta på garn. Vi har en ledig halvdag. Vi hittar garnet. Jag köper det jag ska, det vill säga lokalproducerat och naturfärgat. Samma gör några av mina resenärer. Sen spenderar vi en dryg timme till bland stånden. Några går med mig, andra går själva. Vi smakar på torkad frukt och provar vin som kostar 15 kronor litern. För tidigt på dagen för hembränt. Jag köper torkat chili på ett snöre, tre kronor kostar de, och ett halvkilo jordgubbar. Stora röda men inte så söta. Nåja, det var kanske inte den tiden på året.

    Dags att lämna nu. Tid för vila och sedan middag. Kanske är den gjord på råvaror inköpta just här, på desertörernas marknad. Ett glas vin med utsikt över floden Kura, i Tbilisi som betyder varm plats.

     

    Text: Johnny Friskilä, färdledare

  • Marianne Rundström berättar om årets Litteraturtåg

    Marianne Rundström, ciceron för resan Litterturtåget blickar tillbaka på förra årets resa och ser fram emot vårens nya resa som tar oss till Tällberg, Grythyttan och Dömle herrgård i Deje. Författarna möter upp längs vägen när vi färdas genom Dalarna, Bergslagen och Värmland med veterantåg.

    Läs hela inlägget


    Förra året rullade det allra första Litteratur-tåget norrut, genom Västerbotten-författarnas hembygder och hela vägen över norska gränsen till Narvik. Det blev en succéresa! Jag möter inte sällan resenärer som påminner om oförglömliga ögonblick med författare eller de svårslagna vyerna.


    Lapporten

    Nu rullar vi snart igen och jag är så spänd på vad som detta år ska bli de där stunderna som för alltid etsar sig fast i minnet . Som när vi hoppade av tåget rakt ner på rälsen för att uppleva midnattssolen vid Polcirkeln, stod med våra isglas och drack vargtass i det undersköna Ishotellets bar och självklart åt vi pölsan i Torgny Lindgren-trakter. En fantastisk bonus ovanpå alla bjussiga författarmöten.


    Karin Alfredsson, Henrik Berggren och Marianne på Ishotellet. 

    I år reser vi genom trakter som till stora delar är min egen hemmaplan efter 25 år som journalist i Värmland. Platser och omgivningar jag alltid återvänder till, vyer jag aldrig tröttnar på och ska ett Litterturtåg gå genom Sverige är väl Sunne och Selma Lagerlöf land egentligen självskrivet. Det är som att litteraturens hjärta slår just här där Selma skrev sig berättelse om Gösta Berling som för alltid förändrade både hennes eget liv och det svenska litterära landskapet.


    På Mårbacka får vi både guidad visning och berättarteater av Björn Söderbäck

    När vi väl kommer till Sunne och Mårbacka får vi också ett exklusivt möte med skådespelaren Björn Söderbäck, en av grundarna till Västanåteatern dit människor från hela landet vallfärdar. För mig blir det ingen sommar utan ett besök i den magnifika Berättarladan som ofta, ofta spelar just Selma Lagerlöf i Leif Stinnerboms regi. Björn känner Selma Lagerlöf som sin egen hand och bjuder oss på en möjlighet att lära känna Gösta Berling ytterligare i en enmansföreställning. Den eftermiddagen längtar jag redan efter! Selmas betydelse för den svenska litteraturen går ju inte att överskatta. Hon blev också den allra första kvinnliga Nobelpristagaren 1909 och har kanske mer än någon annan, inspirerat svenska författare. När vi väl kommer till Sunne har vi redan träffat den folkkära Helena von Zweigbergk och även Björn Wiman, som båda använder sina egna liv i sina böcker. Björns senast bok , I en sal på lasarettet handlar om hans mamma som fick tuberkulos som barn med högaktuella paralleller till de pandemitider vi just genomlevt.

    Helena von Zweigbergk

    Dom bägge träffar ni på resans första stopp i Tällberg som i mitt medvetande har en av Sveriges absolut vackraste utsikter. Jag är glad att vi får lite tid att ströva runt där. Visste ni förresten att det är Sveriges äldsta bokförlag som, tillsammans med Världens Resor, arrangerar vår resa? Nyligen firade Norstedts förlag 200-årsjubileum storstilat på Stockholms stadshus och nog kände jag mig lite som kusinen från landet när den magnifika desserten faktiskt dirigerades in med sina stämningsgsfulla facklor i Gyllene salen. Det var precis samma känsla som jag minns att jag fick när jag första gången besökte Grythyttan, som ju är vårt andra stopp. En parad av servitörer som på given signal simultant lyfte på dom skimrande kuporna som gömde varmrätten. Det blir en resa som också med all säkerhet kommer att ge stora gastronomiska upplevelser! Författaren och folkbildaren Maja Hagerman, som vi träffar i Grythyttan känns precis rätt i denna historiska miljö. Hennes senaste bok handlar om helgon, skallmätare och hotet mot demokratin. 

    Grythyttans gästgivaregård

    Den tredje övernattningen sker också i en historiskt rik miljö. Dom många ståtliga herrgårdarna i Värmland minner om tider som var. Nu är ju i stort sett alla bruk nedlagda men herrgårdarna lever sitt eget, nya liv och Dömle herrgård är en sån plats. Det är nog tur att det är inlagt möjligheter att röra sig i programmet för här väntar också en tre-rättersmiddag som väcker stora förhoppningar. Här möter vi också Annelie Jordahl, vars senaste mycket underhållande skröna om Björnjägarens otämjda döttrar Augustnominerades.

    Dömle herrgård

    En sällsynt innehållsrik resa avslutas i Karlstad där Lars Lerins museum Sandgrund nu alltid är fullbokat. När jag bodde i Karlstad gick jag på Sandgrund och dansade och rynkade nog först på näsan när det skulle omvandlas till museum men oj, så fel jag hade! Lars Lerins fantastiska måleri kan jag inte se mig mätt på och dessutom byts utställningarna väldigt ofta. Jag blir alltid överraskad och vem vet, inte omöjligt att vi möter Lars Lerin själv i sitt andra hem.


    Lars Lerin 

    Jag kan knappt bärga mig! Årets tåg är verkligen en resa Extra allt. Ett littertaurtåg, ett kulturtåg och en kulinarisk resa där varje stop med sina möten är värd en egen utfärd. Ändå har jag inte sagt ett ord om hur otroligt trevligt vi hade ombord under luncher och annan samvaro.

    Nu börjar jag räkna ner!

    Marianne Rundström, ciceron för resan Litteraturtåget 2023

  • Konsthetta i öknen

    Höstens resa gick till hjärtat av Asien, till länder som ligger längs den historiska Sidenvägen. Det är inte första, och jag hoppas inte heller den sista gången jag kommer till Centralasien, som nu trettio år efter uppbrottet från Sovjetunionen växer fram som en ny och dynamisk region. Länderna har blivit egna nationer, har hittat sin identitet och söker nya allianser för att ta ett avgörande steg mot globalisering.

    Läs hela inlägget

    Vi befinner oss i Nukus, huvudorten i den autonoma republiken Karakalpakstan i Uzbekistans nordvästligaste del. Området är tveklöst mest bekant för att vara hemtrakten för en av de värsta miljökatastroferna i modern tid. Aralsjön ligger några timmars färd härifrån. Savitskymuseet, som det egentligen heter, besökte vi på resans andra dag.

    Hur överlever konsten i en tid av förtryck? Under sovjettiden skickas konstnärer trogna sin vision, till mentalsjukhus eller Gulag, ja de till och med avrättas. Deras svåra öden inspirerar den unge Igor Savitsky. Han låtsas köpa statligt godkänd konst men räddar istället 40 000 förbjudna verk och skapar ett museum i Uzbekistans öken, långt ifrån KGB:s vaksamma ögon. Själv är han en fattig konstnär men han lyckas hitta vägar för att låta samma myndighet som förbjuder konsten att betala för den! Savitsky samlar på sig en eklektisk blandning av rysk avantgardekonst. Men hans största upptäckt är en okänd skola av konstnärer som bosätter sig i Uzbekistan efter den ryska revolutionen 1917 och möter en unik kultur, lika exotisk för dem som Tahiti var för Gauguin. De utvecklar en häpnadsväckande originell stil som förenar europeisk modernism med hundraåriga österländska traditioner.

    Tavlan är i det närmaste kvadratisk, målad i starka färger. Vår guide berättar att den är målad av pappan, han till höger i bilden. ”Hur vet du att han målade den” frågar en i gruppen. ”Därför att han är min pappa, och det är jag som är den nyfödda på filten.” Det blir tyst och sen ler vi allihopa. Det är svårt att överskatta hur mycket den här målningen betyder för henne. Konstnärens namn – Serekeev – återkommer på flera ställen och vi förstår att han är en av regionens mer produktiva och kända konstnärer. Stoltheten i att vara hans dotter och få visa upp pappas verk är påtaglig.

    Besöket i Nukus är bara en av många höjdpunkter från resan i en region som bjuder på en oslagbar kombination av gammalt och nytt. Vi såg oss nästan mätta på det blå kaklet i Uzbekistan, andades bergsluft i Tadjikistan och Kirgizistan, samt upplevde en storstadsmetropol i kazakiska Almaty.

    Från detta potpurri av länder, språk och berg- och ökenlandskap tar jag med mig härliga minnen från spännande upplevelser och fina möten. Nästa resa går den 16 april 2023.









    Tommy Nilsson
    Färdledare 

  • Litteraturtåget på rull

    Äntligen! Efter två års väntande rullade Litteraturtåget äntligen iväg i torsdags. På Stockholms central samlades 88 förväntansfulla resenärer och till härliga jazztoner från ett liveband på perrongen klev vi ombord på det fina veterantåget.

    Läs hela inlägget

    Välkommen ombord! Lars Arvidsson (här till höger) är inte bara en av Världens Resors mest uppskattade färdledare utan även lokförare och tågentusiast. Tillsammans med kollegorna från Kalmars veterantåg ser han till att vi får en härlig resa ombord.

     

    I Gävle väntade författarmöte med Kristina Sandberg. Resans ciceron Marianne Rundström modererar ett givande samtal.

    I Torgny Lindgrens och P.O Enquists hemtrakter blev det Paltlunch och författaren Karl Fredrik Mattsson berättade om denna maträtts betydelse i Västerbotten