Blogg

  • Välkommen till Apulien

    Letar du efter några av Italiens bästa stränder och önskar se dig mätt på fantastisk barock arkitektur? Eller kanske vill du lära dig göra pasta på samma sätt som en italiensk mormor/nonna gör? Då är Apulien ett toppval för dig.

    Läs om vår Apulienresa i färdledaren Erik Ingverts inspirerande reseberättelse. Erik leder våra resor Med tåg från Alperna till Sicilien, Apulien och den nya resan till Rom som är skräddarsydd efter Eriks egna smultronställen i Italiens huvudstad där han bor.

    Klockan var fem i halv ett och flyget från Frankfurt landade i tid. Ut kom 16 av mina resenärer, någon med lite sömngrus i ögonen men samtliga peppade inför resan. Vi lämnade snabbt Fiumicinos kaotiska flygplats och åkte till hotellet. Någon platstypiskt dubbelparkerad bil gjorde resan spännande kring Termini där vårt hotell låg, men snart var vi framme.
    Efter en liten paus, med möjlighet till tupplur eller pizzabit, begav vi oss i samlad tropp ut i Roms ljumna eftermiddagssol. På några timmar lyckades vi göra nedslag i flera olika epoker och stilar: från barockmästarna Berninis och Borrominis kyrkor längs via XX settembre och Michelangelos makalösa kyrka i Diocletianus badhusruiner till operahusets rationalistfasad. Giorgia Meloni hade just svurit presidenteden inne i Quirinalpalatset när vi gick förbi den enorma presidentbostaden, innan vi gled ned till Fontana di Trevi och ett kort besök inne bland massturismen. Om så med selfiepinnar, gatuförsäljare och andra turister på varje kvardratcentimeter – den platsen upphör aldrig att fascinera! En och annan gelato slank ned, varefter vi fortsatte längs Forum Romanum och Colosseum, till Luciano Luzzis familjerestaurang i tredje generation.
    Gott och opretentiöst med romklassikerna supplì, amatriciana, cacio e pepe och tiramisù. Området Celio ligger precis i Colosseums skugga, men doftar genuint romarliv.

    Rom hade ännu inte vaknat när vi nästa morgon promenerade till en sömndrucken Stazione Termini. Tågturen gled fram genom ett ovanligt dimmigt Lazio, över Basilicatas bergslandskap och ned längs Apuliens kust.  Och så nådde vi Lecce, i strålande sol och sensommarvärme!

    Efter ett par timmars avkoppling på hotellet mötte guiden Francesco upp oss för att promenera igenom Lecces historiska centrum. I vit, noga strykt skjorta och svarta glasögon, ständigt gestikulerande och med ett charmigt snett leende på läpparna var han vår guidernas Marcello Mastroianni som visade oss barockfasad efter barockfasad. Santa Croce, Sant'Irene, katedralen och de båda amfiteatrarna, Piazza Sant'Oronzo fick sig nogranna genomgångar.

    På en trevlig liten gatubar tog vi vår aperitivo – en äkta italiensk tradition.

    Il Ristoro dei Templari bjöd på en genuina meny av  på taglieri och blandade friterade småtugg. Därefter kalvfylld agnoletti-pasta med stracciatella och karl-johan-svamp, följt av kalv i Negramaro-vin och skogsbärscheesecake till dessert.

    Kanske den mysigaste och mest uppskattade dagen inleddes i ett dimmigt Lecce med promenaden till Piazza Duomo, där Gianna – vår gastronimiska guru och chef i Lecce mötte upp oss. Hon smälte direkt våra hjärtan med sin humor och värme och tog oss till den lilla intima matmarknaden vid Porta Rudiae. Där inhandlades grönsaker, hästkött och provolone med paus för lokala “caffè leccese” tog vi oss till Giannas matstudio där det knådades  foccaccia deg och fylldes zucchiniblommor, medan tomatsåsen puttrade på spisen. Fingerfärdigheten ställdes på prov när pastadegen skulle formas till små “orecchiette”: rätt storlek på degkulan, rätt tyngd på kniven, rätt snits med fingrarna, allt ska vara lagom för att de små öronen ska bli fina. Vinflaskor plockades fram, ett lokalt vitt och ett rött och Gianna gav sommelierknep för att smaka av dem ordentligt. Foccaccian överaskade många i sin delikata enkelhet, orecchietterna var nog ett första möte för de flesta och de indiska kaktusfikonen – vars karaktäristiska plantor pryder hela det apuliska landskapet – blev en vattendelare: vissa älskade dem, andra tyckte de var mest konstiga.

    Med Gianna på den lokala marknaden i Lecce. Hon bjöd på glatt skratt och mängder av mattips från sitt älskade Apulien.

    Mätta på upplevelser och kolhydrater tog vissa en kopp kaffe i ett Lecce där morgonens dimma gett plats åt en sensommarsol. Vi kl fem bjöd jag på en frivillig tur genom Lecce. Huvudmålet var La Fornarina, ett litet konditori som estetiskt fastnat i ett sunkigt 80-tal men som gör de bästa pasticciotti och rustici jag har varit med om. Mandel och vaniljkräm för den sötsugna, annars smördeg med mozzarella och tomatsås, alternativt en av varje. In mot centrum vandrade vi igenom gränderna i spåren av filmen “En italiensk familj på gränsen till sammanbrott” innan gruppen splittrades upp för fri middag.

     

    Även nästa dag började dimmigt när vi reste mot kusten men redan framme i Otranto var solen framme. Vi tittade in i den XX domkyrkan med alla sina mosaiker föredrog, tog en glass längs strandpromenaden, någon hann med ett dopp i havet, medan andra fortsatte utforska den lilla staden. Lunch i byn Giurdignano. Pastan och skaldjuren som bjöds på masserian var utsökta. Efteråt tog vi alla en liten promenad runt hörnet där en liten grusväg rörde sig mellan fikonträden och olivodlingarna fram till en av Giurdignanos speciella “menhir”. Vi spanade in bautastenen, kände dofterna från växterna och smälte maten, innan bussen tog oss tillbaka till Lecce för en sista kväll och natt i barockstaden.

    Vi lämnade Lecce nästa dag och begav oss mot Itria-dalen. Första stoppet Alberobello, och guidad promenad bland trulli-husen. Vidare till Masseria Torricella, inbäddad i grönskan längs en sluttning, där igen bjöds vi på en fantastisk lunch på utomhusterassen. Dagen avrundades i Ostuni  där vi checkade in på hotell med magisk utsikt över “den vita staden”.

    Resans kanske mest intensiva dag inleddes med en resa till Matera. Medan vi gled upp längs Apulien och in mot landet och Basilicata, gjorde jag en liten genomgång av italiensk kultur och ett ordentligt potpurri av italiensk popmusik. Vår guide Teresa mötte upp oss och tog oss raskt mot den uråldriga grottstaden. På ett personligt sätt blandade hon historia med den egna familjens upplevelser av att bo och växa upp i Matera, en såväl djupt fascinerande som periodvis väldigt fattig stad. Besöket i ett genuint grottboende var slående, medan kyrkan Madona delle Virtù e San Nicola dei Greci och dess Dalì-utställning var en imponerande mix av arkeologi och modern konst. Mjölksyra i låren sällskapade oss på vandringen upp från grottstaden och en angenäm aptit gjorde lunchpausen rättvisa.

    Dali-avtryck i staden Matera. 

    Under nästa bussresa fick vår specialgäst Francesco dela med sig om sin apuliska uppväxt. Reseledarens make har nämligen levt i Grottaglie under större delen av sitt liv, och berättade om traditionsenliga söndagsmiddagar, olivodlingar, vilda hundar och keramik. Keramik ja, efter en kort promenad genom Grottaglie och det lokala kaffet “espressino” gick vi till ateljén Cocci d'autore, där konstnären Emanuele berättade om sitt arbete.  Den lokala keramikkulturen möter en personlig stil i denna keramikverkstad, där nästan allt glaseras i vitaste vitt. Vi hann med en liten titt i andra butiker innan Francescos mamma överraskade med hemmabakade taralli. Så var det dags att checka ut från Ostuni Palace och röra oss mot Bari. Längs kusten fick vi sällskap av rader efter rader med olivträd; vissa sjuka med xylella-bakterier men fler och fler friska ju längre norrut vi begav oss. Oktobersolen värmde oss igen, när vi steg av och blev välkomnade av vår guide Simona. Hon drog oss genast in i Baris vindlande medeltidsgränder, bland tvättlinor, öppna balkongdörrar och damer som gjorde orecchiette i en hisnande fart. Inte mindre än tre gånger stannade gruppen upp för att bjudas på smakprover. I ordning: charkuteriprodukter och ostar, baresisk foccaccia och gelato. promenad, som verkligen lät resenärerna smaka på stan på alla sätt.

    Avskedsmiddagen lämnade ingenting åt slumpen: delikat grillad bläckfisk på bondbönnspuré, cavatelli-pasta med musslor och hjärtmusslor, “fritto misto” med perfekt friterade skaldjur och överraskningstårtan, med “Arrividerci Puglia” spritsat på toppen. Några tog sig sedan en sista grappa med utsikt över Baris månskensbelysta strandpromenad.  Och så tog resan slut, med en sista busstur till flygplatsen, en sista “Volare”-allsång i bussen.

    Text: Erik Ingvert, färdledare

  • Konsten i Japanska Inlandshavet

    Jörgen Fredriksson, en av grundarna till Världens Resor och inbiten Japanälskare har varit på vare triennal på konstöarna i det japanska Inlandshavet sedan 2013. Här en berättelse från Jörgen från förra triennalen hösten 2022. Under 2025 kommer vi besöka denna triennal på resorna Världsutställningen och konst i Japan i maj samt Konst i Japan i oktober.

    Läs hela inlägget

    Vi var verkligen med om massor av fantastiska upplevelser under resan. Det som för mig var den allra största upplevelsen var trots allt att vara tillbaka till ”konstöarna” i Japanska Inlandshavet och att få återse en viss pumpa som hittat hem igen. Under några dagar färdades vi med båt mellan sex öar och fick vara med om både härliga konstupplevelser och underbara möten med öborna som verkligen fick oss att känna oss välkomna. 

    Under årens lopp har jag varit drygt 20 gånger i denna övärld och haft med mig hundratals av entusiastiska resenärer. På varje resa är det ett flertal resenärer som säger att detta är den bästa konstupplevelse de någonsin varit med om och jag kan inte säga emot. Det finns inget annat ställe på jorden där konst, arkitektur och natur smälter så väl samman i en perfekt harmoni. Samverkan mellan arkitekter och konstnärer har lockat bägge parter till stordåd och det finns nog inget annat ställe där arkitekturen i många fall är konstverket och får en så pass framträdande roll så att de bidrar till konstupplevelsen än mer än konsten som visas på museerna. Att du sedan möter konsten i medeltida traditionella byar där byborna verkligen gör allt för att vi ska trivas förstärker helheten.

    Ön Naoshima är själva navet bland de 12 öarna som kallas konstöarna. Här bor vi på underbara Benesse, som skapats av Tadao Ando, sannolikt Japans främsta moderna arkitekt. Här på ön är det hela sex museer som bär hans signum, liksom hotellet där vi bor omgivna av högklassig konst i rummen och överallt runtom oss där vi vistas. Samtliga byggnaderna är i rå obehandlad betong och i enkla geometriska former. Det är en underbar kombination av modern byggteknik och zenbuddhismens sparsmakade och återhållsamma värld. Bakom varje hörn väntar alltid något som överraskar.

    Här har jag i alla år njutit av konsten i den traditionella byn Honmura, av det fantastiska underjordiska museet Chichu och av den sydkoreanska konstnären Lee U-fans museum. Denna gång var det ändå tre nya ting som gladde speciellt.  

    Museet Chichu. Här finns endast tre konstnärer; Claude Monet, James Turrell och Walter de Maria

    Utanför loungen på hotellet hade arkitekten/fotografen Hiroshi Sugimoto skapat ett oerhört vackert tehus av glas. Tidigare har man kunnat se hans tehus i både Venedig och Kyoto, men nu har detta tehus fått ett permanent hem här i Naoshima. 

    Den andra stora nyheten var egentligen ingen nyhet, men det som ändå gladde allra mest. Under sensommaren 2021 fick jag ett mail som sa att Yayoi Kusamas gula pumpa dragit till havs i en tyfon. Sedan dess har bryggan stått där med ett fundament som en påminnelse om att något saknas. När vi åt frukost på morgonen den 4 oktober hör jag hur någon i gruppen plötsligt utbrister ”pumpan är tillbaka”. Från vårt frukostfönster ser vi hur pumpan avtäcks och enorm glädje sprids i gruppen. 

    Yayoi Kusama är den idag levande högst betalda kvinnliga konstnären i världen. Hennes utställning på Moderna Museet för några år sedan är också den utställning som lockat allra flest till museet någonsin. Hennes popularitet i världen påbörjades till stor del med att man för första gången någonsin placerade hennes konst i utomhusmiljö här på Naoshima, en prickig röd pumpa vid hamnen och en prickig gul pumpa vid Benesse. 

    Finns det då något annat av Yayoi Kusama här på ön? Det gjorde det inte till alldeles nyss, men nu finns också Valley Gallery. Ännu en underbar byggnad av Tadao Ando där mängder av Yayoi Kusamas Mirror Balls placerats inuti och utanför galleriet. 

    Övärlden bjuder på så många olika stora och intima konstupplevelser. Teshima Museum på ön Teshima är kanske det enskilda konstverk som allra flest upplever som det mest fantastiska. Museet är utformat som en jättelik vattendroppe med ett mycket mjukt och tilltalande formspråk. Konstnären Rei Nato har skapat museets enda konstverk; vattendroppar som med jämna mellanrum föds från golvet och bildar flytande formationer som rör sig över golvet. Svårbeskrivet, men magiskt för de som upplevt det. Kontemplativt. 

    På ön Inujima besöker vi det gamla kopparraffinaderiet som omarbetats av Hiroshi Sambuichi till ett mycket vackert konstprojekt som blandar den tunga industrikänslan med vatten och ljusinsläpp. Hela den stora lokalen fungerar idag som en levande planta där hela bygget sköter sig självt gällande ljus, värme och luft. Inne i industribygget har konstnären Yasunari Yanagi tagit tillvara på Yukio Mishimas gamla hem och skapat flera konstverk av hans bohag. Det tog Sambuichi tio år att få till byggnaden och samtidigt såg man till att växtligheten kom igång på ön, stranden gjordes i ordning och man såg helt enkelt till att skapa förutsättningar för att få ett liv att fungera igen. Precis som de jobbat på de andra öarna. Att verka mot avfolkning och att tänka hållbart är två grundtankar i hela projektet. 

    Yukio Mishimas gamla hem konstnärligt uppbyggt, Inujima

    Vi besöker öarna Naoshima, Teshima och Inujima på tre av våra resor. På våren kommer vi hit på resan När körsbärsträden blommar. Triennalen finns med på resorna Världsutställningen och konst i Japan i maj samt resan Konst i Japan i oktober. 


    Badhuset på Naoshima

    Vi kan verkligen lova en konstupplevelse som inte är lik något annat ni varit med om! 

    Jörgen Fredriksson
    Delägare i Världens Resor och Japanfantast

  • Afrika – vårt ursprung

    Att en gång uppleva Afrikas röda jord lämnar en längtan som aldrig upphör. Jag minns mitt första besök för över 30 år sedan. Då var det Sydafrika precis innan landets första demokratiska val efter apartheid. Det var en tid av omvälvning och hopp och jag fångades av kontinentens skönhet och kraft. Sedan dess har Afrika dragit mig tillbaka, gång på gång, som en magnet.

    Läs hela inlägget

    De senaste åren har mina resor främst fört mig till Östafrika, särskilt till länderna runt Viktoriasjön. Sedan 2010 har jag lett resor till Uganda och Rwanda, och varje gång förtrollas jag av kulturen, människorna och naturen.

    Det är en morgon i slutet av januari och jag står i ankomsthallen på Entebbe flygplats tillsammans med mina ugandiska kollegor sedan många år, guiderna och tillika chaufförerna Joseph och Martin. Den tropiska värmen sveper över mig och det känns lite pirrigt att ta emot gruppen av resenärer.

    Vi har lämnat det kalla, snöiga Sverige och kastar oss in i ett äventyr som börjar med en rejäl frukost på hotellet innan vi ger oss av med motorbåt på Viktoriasjön. Efter en stund kommer vi fram till Mabamba träsket där vi byter till ”motoriserad kanot” för att kunnat oss in i träsket på små vattenvägar. Där ska vi försöka se den majestätiska träskonäbben. Det är en av världens största fåglar och till utseendet mycket speciell.

    På eftermiddagen hinner de som vill med en liten promenad till stranden av världens näst största sötvattensjö.

    På plats i våra fyrhjulsdrivna Landcruisers börjar vi bege oss till Kibale nationalpark. Det är hem för bland annat tretton primatarter, skogselefant och buffel. Vårt mål är att möta schimpanserna. Vi vandrar genom den täta regnskogen med parkvakter som guidar oss. Till slut, helt plötsligt dyker de upp och vi står vi öga mot öga med våra närmaste släktingar. Deras intelligenta blickar och lekfulla beteenden fascinerar mig varje gång.

    På eftermiddagen besöker vi några bönder som visar oss hur de odlar och rostar kaffe. Vi bjuds på en kopp nyrostat kaffe och för mig som egentligen inte dricker kaffe smakar det över förväntan gott. Jag köper med mig en påse nymalet kaffe hem till min fru, som inte heller dricker kaffe.

    Queen Elizabeth National Park är en park känd för sin enorma artrikedom. Här finns 95 arter av däggdjur och över 600 fågelarter. Parken är en av Ugandas mest älskade parker och varje del av parken bjuder på något unikt.

    Under vår vistelse här ser vi buffelhjordar och olika arter av antiloper ströva över savannen och med lite tur får vi syn på en grupp lejon som vilar i skuggan. Det är en mäktig syn. Känslan av att vara så nära dessa vilda djur är fantastiskt. Jag brukar för min inre syn se hur de första människorna vandrade här på savannen. I hjärtat av Rift Valley.

    I båt längs Kazinga kanalen, en naturlig kanal mellan Lake Albert och Lake George, får vi garanterat se både krokodil och flodhäst men även andra djur som kommer till kanalen för att dricka.

    Ishasha-sektorn av parken får vi med lite tur se de berömda trädklättrande lejonen. Dessa majestätiska djur har en ovanlig vana att klättra upp i fikonträd för att undvika hettan och insekterna på marken. Det är en nästan surrealistisk syn att se dessa stora katter vila på tjocka grenar. Deras svansar hänger ner som lianer. Få platser i världen erbjuder en sådan upplevelse.

    Efter dessa fantastiska upplevelser närmar vi oss resans höjdpunkt. Bergsgorillorna i Bwindi Impenetrable National Park. FN har utsett denna park till ett världsarv och det är lätt att förstå varför. Den har ett av de äldsta ekosystemen i världen. Ordet ”Bwindi” betyder just ”ogenomtränglig” på det lokala språket Runyakitara.

    På nästan 2000 meters höjd får vi en genomgång i parkhögkvarteret innan vi påbörjar vår vandring. Vi delas in i små grupper med parkvakter och guider vid vår sida. När vi får veta att spårarna har lokaliserat den gorillagrupp vi ska besöka börjar vår vandring genom byar och jordbrukslandskap. Snart når vi når den täta regnskogen. Artrikedomen är fantastisk och varje steg fyller mig med förundran. Sedan slutet på -80 talet har man genom att skydda bergsgorillorna fått populationen att öka från drygt 600 individer till över 1000. De flesta finns i Bwindi, Uganda men de finns även i Kongo och Rwanda. Ugandas grannländer.

    Efter timmar av vandring ser vi dem äntligen. Gorillafamiljen. Vi närmar oss försiktigt med hjälp av våra guider. Hjärtat bultande. Att möta blicken hos en fullvuxen gorilla som tittar tillbaka är en upplevelse som är bortom ord. En gång hörde jag en resedeltagare säga, "Det är som om de ser rakt in i min själ." Jag kan bara hålla med – det är en nästan andlig upplevelse som lämnar ett outplånligt intryck.

    Utanför den lilla gränsorten Kisoro på gränsen till Kongo pustar vi ut i vår lodge vid Lake Mulehe. Vi smälter dagens intryck med utsikt över den stilla sjön. Det är stunder som dessa som gör resorna så minnesvärda.

    Vi styr sedan kosan tillbaka mot Entebbe, men inte utan att göra ett sista stopp vid Lake Mburo National Park. En av Ugandas minsta parker. Här vandrar till fots för att på nära håll se giraffer, sebror. Flodhästar och bufflar håller vi lite längre avstånd till. Känns märkligt att på så nära håll titta upp på en giraff bara nått tiotal meter ifrån oss.

    På vägen till Entebbe passerar vi ekvatorn och tar den obligatoriska bilden.

    När vi anländer till Entebbe på kvällen, fylls jag av en djup tacksamhet. Att få återvända till Afrikas röda jord är inte bara en resa, det är en återkomst till något ursprungligt. Mänsklighetens vagga.

    Varje gång jag lämnar vet jag att längtan snart kommer att dra mig tillbaka igen. Jag ser redan fram emot nästa resa.

    Text och bild: Per Lindh, färdledare.

  • Alltid Italien!

    Jag lånar rubriken till min text av författaren bakom storsäljaren Under Toscanas sol. Boken, inte filmen! Men film ska jag också berätta om. Att se filmer som utspelas i Italien och som nu finns hos streamingjättarna är ett bra sätt att boosta Italiennostalgin.

    Läs hela inlägget

    Neapels gränder, storslagna Rom- och Venedigvyer samt ljuva livet vid Amalfikusten hittar du i den nya svart-vita versionen av Den talangfulla Mr. Ripley på Netflix och i den äldre versionen av stjärnregissören Anthony Minghella.

    Guds hand av Neapelfödda Paolo Sorrentino ger en nostalgisk bild av 80-tals Neapel med slitna fasader, familjebråk, ungdomskärlek och vemod.  

    Mästerverket 8 ½ ligger hos HBO och bjuder på Marcelo Mastroiannis rappa italienska och utsökta blandning av psykoanalys, konstnärligt lidande, drömmar och minnen. Min fantastiska väninna är filmatiseringen av Elena Ferrantes dramatiska vänskapssaga som utspelas i Neapel. Rione Luzzatti – en skapelse av Mussolinieran och är ett arkitektoniskt tidsdokument. Det ligger öster om Centralstationen, och inte alls i gamla stan som många tror!

    Men har man fått i sig Italienbacillen måste man uppleva landet live, gång på gång, med olika teman och konstellationen av städer och regioner. 

    Neapel
    Tidigare förbisedda Neapel, som ofta ansågs som en språngbräda till Amalfi och öarna Capri och Ischia har äntligen fått sitt moment of glory.

    Det finns ett ordspråk: Se Neapel och sedan dö – kanske var det Goethe som myntade påståendet efter att ha sett Neapel. Nej, Neapel är inte den vackraste staden i världen, men oj så stämningsfull och livlig, högljudd och färgglad, full av sorg och skratt. 

    Spaccanapoli - stadens bultande hjärta finns egentligen inte på kartan, men det är ett nästan spikrakt gatustråk som Neapel har ärvt av antiken och som borrar sig genom Gamla stan. Kvar är massiva kloster, kyrkor som trängs på torg, eller ibland knappt ryms i sprickor mellan gator. Här finns otaliga obelisker, palats efter palats med barockfasader av oanad skönhet.

    En gata med ateljéer som har tillverkat julkrubbor och helgonstatyer sedan medeltiden förutom Jesusbarnet och Maria har mängder av Maradona byster och porträtt. I Neapel dyrkas Maradona över allt annat.

    I Neapel säger man Napule tre cose tene e belle… o’ mare, o’ Vesuvio e ‘e sfugliatelle vilket betyder att det finns tre bra saker i Neapel: havet, Vesuvius och sfogliatella. Sfogliatella är ett utsökt bakverk, ett fantastiskt samspel mellan krispig textur och krämig ricottafyllning.

    Napolitanska sötsaker och pizza är ett viktigt kapitel i Neapels gastronomiska historia. Konditorkonsten fått influenser från antikens greker och romare, även normander, fransmän och spanjorer har lämnat sitt avtryck. Alla bidrog till napolitanernas konfektkonst!

    Den äldsta pizzerian ligger naturligtvis här i Neapel. Port'Alba öppnade 1738 och var populär bland gatuförsäljare. Senare börjades pizza serveras vid borden och bland Port’Albas tidiga kunder hittar man poeten Gabriele D'Annunzio, filosofen Benedetto Croce och en Bourbonkung. Du kan nöja dig med ett mindre celebert restaurangalternativ, pizzan fortfarande blir oemotståndligt god där också.

    Capri-minnen
    Det tog 20 år och en pandemi för att jag skulle komma tillbaka till Capri med pånyttfödd entusiasm och bestämd att denna gång fångar jag öns magi som har förfört så många.  Jag vandrar längs smala stigar omgivna av blommor på ena sidan och en bedårande havsutsikt på den andra. Först en promenad till Arco Naturale som tillsammans med Faraglioni-klipporna står för öns vackraste utsikt.  Ytterligare en vandringsetapp till Villa Jovis. Villan står i ruiner men man häpnar över utsikten (igen!) och inte blir man förvånad att kejsaren Tiberius aldrig ville lämna Capri.
    Anacapri där jag bor har en annan celeber referens. Här ligger villa San Michele som läkaren Axel Munthe gjorde till sitt hem och som numera är i svenska statens ägo. Munthe förvandlade kapellruinerna med kejserliga anor, eller möjligen från ett gammalt tempel, till en elegant villa och fyllde sitt hem med antikviteter ock konstföremål.

    Trädgården blev också hans stolthet och här finns mängder av olika träd- och blomarter från alla världens hörn. Och i pergolan satt Munthe med sina gäster och hade hela Neapelbukten som fond. Jag går genom huset och trädgården, som har behållit sin form och utseende så att Munthe skulle känna igen sig. Alla som kommer hit får uppleva lugnet som huset utstrålar och njuta av fantastiska konstsamlingar, trädgården och det lysande havslandskapet nedanför och bortom Villa San Michele.

    I över ett sekel har ön lockat författare, konstnärer, affärsmagnater, politiker och ”dagsturister”. Intellektuella från världens olika hörn strömmade hit för att njuta av Capris naturliga skönhet. Många, precis som Axel Munthe bestämde sig för att stanna här.  Så förvandlades Capri till ett stort internationellt kulturcentrum.

    Nobelpristagaren chilenaren Pablo Neruda kom till Capri 1953 och bodde i den magnifika villan Casa di Arturo med utsikt över Marina Piccola-bukten. Under sin vistelse på Capri skrev han poesi och just den här perioden i Nerudas liv blev inspirationen till den fantastiska filmen Il Postino (Brevbäraren). 1971 fick Pablo Neruda Nobelpriset i litteratur.

    En annan författare som gästade Capri var Graham Greene. På fyrtiotalet kom han till Capri och bodde på Villa Rosaio på Via Ceselle i Anacapri. Och Via Ceselle råkar vara min adress i Anacapri den här sommaren. 

    Till Neapel och Capri kommer du på vår resa Neapelbuktens kulturskatter. Kristina Kappelin, journalisten, författaren och intendent för kulturcentret tar emot oss och visar runt på Villa San Michele.

    Vi tuffar till Venedig och ser opera under bar himmel i Verona
    Venedig blev en stor sjöfartsmakt på 900-talet och hela staden är ett arkitektoniskt mästerverk, fyllt till brädden av museer och gamla palats som i sin tur är fyllda av några av världens största konstverk. Men det som fascinerar mest är att staden också hyser sin inhemska kultur med sitt språk, sina traditioner och sin mat. Det sägs att städer med smala gator eller i Venedigs fall kanaler, lättare behåller sin mänskliga skala. Venetianare själv säger att vart man än går är det någons nonna som spanar dig bakom gardinerna. Nå-ja det är en annan sida av den mänskliga skalan av det som kanske var världens första riktiga metropol.   

    I år äger den mest hyllade samtidskonstutställningen, Venedigbiennalen, rum. Den 60-e konstbiennalen går under titeln Stranieri Ovunque, Utlänningar överallt, och handlar om konstnärliga uttryck för de pågående kriser i världen med människan i konstant rörelse över gränser. Vi besöker biennalen på utställningsplatser Arsenale och Giardini i Venedig. 

    I Verona historia blandas med romantik runt varje hörn. Många känner Verona som staden där Shakespeares Romeo och Julia utspelas men vill man se mer än Julias balkong och slippa turistköer kan man istället låta sig svepas av den drömlika rosafärgade renässanstiden under ett par timmars stadspromenad innan det är dags för operaföreställning i superlativ. Oavsett om du är en operafantast eller inte kommer föreställning på Arenan i Verona ta dig med häpnad... 

    På resan Tåg till Venedig rullar du hela vägen till operaarenan i Verona, Iseo-sjön och Franciacortas bubblor. 

    Upplev samtida konst i renässansland
    På samma sätt som 1400-talets mästare fick i uppdrag att måla altartavlor eller skulptera gravmonument bjuds idag samtida konstnärer till Italien för att skapa i det gudomliga landskapet eller ställa ut i renässansmiljöer. Niki de Saint Phalles galna, psykedeliska värld är inbäddad i det ikoniska toskanska landskapet. Inspirerad av Gaudís Park Güell skapade hon eget trädgårdsbaserade konstverk, Il Giardino dei Tarocchi – Tarot trädgården i Toscana.  Varje skulptur skulle representera en mystisk figur från tarotleken. Konstnären ville skapa en alternativ verklighet - "a joy land” i hennes egna ord.  Dockor i kroppsstorlek dansar eller poserar i akrobatiska ställningar. 

    Bland olivlundar och åkrar sitter en Sfinx i husstorlek med blått hår och en röd krona, med en blomma på ett av brösten och ett lavendelfärjad hjärta på det andra. I sfinxen finns ett hus, nej, det är mer likt ett sagoslott. Inomhus är allt täckt av krossad spegel. Under de två decennier som Saint Phalle arbetade med trädgården låg hennes sovrum innanför ena bröstet medan köket låg i det andra. Ormar, fåglar, drakar är också återkommande symboler i hennes konstverk. En annan inspirationskälla blev Parco dei Mostri i Bomarzo, som dessutom ligger nära det som blev hennes livsverk.

    Konst i Italien med Venedigbiennalen tar dig Till Toscanas landsbygd, Rom och Venedig med konstbiennalen.

    Anna Mnatsakanova, reseproducent och färdledare

  • Madagaskar - en kärlekshistoria

    Mina känslor för Madagaskar kan sammanfattas med en gammal malgassisk dikt: Inte pengar, men en röd korall, får mig att stanna hos dig. Jag älskar dig inte som man älskar pengar. Jag älskar dig som man älskar en krabba, klorna också. 

    För det är något nästan overkligt, drömlikt, med Madagaskar. Inflytande från många länder, men ändå helt olika alla andra. Läs hela Ellen Schagerströms text här på bloggen.

    Läs hela inlägget

    Det finns vissa platser som lockar på ett alldeles särskilt vis. För somliga är det drömmen om vita stränder, för andra shopping eller arkitektur. För mig är det Madagaskar. Hur många timmar i låg- och mellanstadiet satt jag och tittade på världskartan och fantiserade om Madagaskar? Säker flera hundra. Bara namnet är en munfull, med hela fyra a’n. Denna ö, lika stor som Sverige, ligger utanför Östafrikas kust och dess södra del är under Kräftans vändkrets. Mellan den afrikanska kontinenten och Madagaskar ligger Moçambique-kanalen. Svårstavat och med krok på c’et.

    Jag drömde ofta om att vara en upptäcktsresande som letar efter växter och djur, träffar nya människor och äter annorlunda mat. Tänk att få bo i en liten stuga med grästak ute i djungeln och höra indrins rop i skymningen. Som ett nästan spöklikt hoande som ekar från de höga träden och den täta grönskan. Indrin är den nu största levande lemuren och den lever i regnskogen på östra Madagaskar, där även mäktiga trädormbunkar trivs i det fuktiga klimatet. Första gången jag står där, mitt i skogen i det stilla regnet bland krokodilträd, lianer och plankrötter och hör en flock indri som hoar till varandra så ryser jag. Det känns förunderligt och samtidigt melankoliskt. För nog är det lite sorgligt att alla andra arter på planeten numera lever här på människans nåder. Det är ändå härligt att vandra runt i reservatet och höra och se så mycket djur- och växtliv. Med mina trogna vandringskängor kan jag lätt hålla jämna steg med guiden och ta mig fram uppför smala stigar och nerför branta sluttningar.

    Åker man söderut från huvudstaden Antananarivo, i folkmun kallad Tana, går vägen först bland böljande berg och kullar. Höglandet ger ett behagligt klimat större delen av året, tycker åtminstone vi nordbor. Längre söderut är bergen terrasserade och risfälten breder ut sig. Det påminner mycket om Indonesien, för delar av den malagassiska befolkningen har indonesiskt ursprung. Det syns just i odlingsteknikerna de använder, men är även tydligt  i musiken och språket. Andra grupper har sitt ursprung från Afrika, och några kom från Arabien under 1200-talet. Idag finns 21-23 olika grupper, beroende på hur man delar upp dem eller hur de definierar sig själva. Antefasa, Antandroy, Bara, Sakalava, Vezo. Namnen klingar främmande och spännande. Och varje grupp har sin dialekt och sin identitet kopplad till exempelvis en typ av hantverk, plats eller levnadssätt. Att besöka Madagaskar är verkligen ett smörgåsbord av kultur! Folkslaget betsileo är kända som de skickligaste odlarna på ön. Bland kullarna runt staden Fianarantsoa kan de få ut tre skördar ris på ett år. Det sägs att de har fötterna i risfälten och huvudena i molnen. Som odlingsintresserad och med eget grönsaksland känner jag en samhörighet med dem, även om jag själv inte odlar ris. På vissa platser ser det ut som att varje liten plätt som går att terrassera och odla på är fylld av ris eller andra grödor .Taro-rotens snygga blad känner jag snart igen. Majs är också vanligt. När vi stannar till vid vägen för en bensträckare, köper jag en majskolv som är grillad i sitt hölje. Tänk om detta fanns som alternativ till varm korv hemma i Sverige? Ska definitivt odla majs i trädgården till sommaren.

    Under en kulturdag i lågstadiet fick vi lära oss att göra nytt papper av gamla telefonkataloger. Ja, ni hör ju att det var ett tag sedan (För unga läsare så var det så vi hittade telefonnummer innan både internet och mobiltelefoner, samt hur vi lärde oss bokstavsordning.). Den gråblå massan vi då producerade har väldigt lite gemensamt med de krämfärgade arken av antaimoro-papper som tillverkas i staden Ambalavao. De är gjorda av mullbärsbark som kokats och bankats till en pappersmassa, som sedan stryks ut på uppspända dukar för att dekoreras med blommor och torka. Den sköna, tjocka texturen känns härligt lyxig att ta i. Gruppen antaimoro har arabiskt ursprung och tekniken de använder för att tillverka dessa papper sägs ha kommit till ön med dem. Det är på mullbärspapper som Sorabe, de stora skrifterna, är skrivna. Här har historia, kloka ordspråk och recept tecknats ned.  De är Madagaskars äldsta skrifter och finns bevarade på museum i Tana. Jag köper en inbunden bok med tomma blad för att kunna skriva ner mina egna klokskaper och recept. I all blygsamhet. 

    Vägen RN7 rullar vidare söderut. Solen steker verkligen när vi kliver av bussen i Isalo. Vi har åkt över Horombe-platån som breder ut sig som en grön, slät matta på båda sidor av vägen så långt ögat når. Och helt plötligt så kommer vi till stenformationer som liknar Gotlands raukar. Fast här kallas de tsingy istället. Men de är bildade på samma sätt. Det är sedimentära bergarter, här mest sandsten, som en gång bildats på havsbotten och sedan höjt sig ur havet. Med åren har de slipats, vittrat och formats av vind och vatten till spännande raviner, pelare och grottor. När vi väl kommer in mellan klipporna i Isalo Park är det genast svalt och behagligt, med mycket vatten. Vi kommer fram till en naturlig pool där det går att bada. Underbart! Vilken tur att jag har en solkräm som inte är skadlig för vattenlevande djur och växter.

    I skrivboken från mellanstadiet står det: ”Jag vill ha en hatt som skyddar mot sol och regn.” följt av en illustration. Det måste ha varit när filmen ”Crocodile Dundee” kommit ut, av hatten att döma. Jag har aldrig skaffat mig någon skinnväst, likt huvudpersonen i filmen, varken av ko eller krokodil. Nilkrokodilen, som en gång var vanlig i sötvattensmiljöer har jagats så hårt just för skinnet att de nästan blev utrotade. När vi besöker ett av många naturreservat ser vi ett stort krokodilskinn uppsatt på en vägg. Vilken bjässe! Tänk att möta den levande, utan det skyddande hägnet som dess artfränder ute i parken har omkring sig. Skulle jag kunna brotta ner den, som på film? Inte en chans! Bättre att träna på att klättra i träd. 

    Träden är ofta befolkade av olika arter lemurer. Det går inte att blunda för att Madagaskar är ett av världens fattigaste länder och många har ont om mat. Men för de flesta folkgrupper är det fady, förbjudet, att äta lemurer. De anses av många vara förfädernas andar som vakar över oss. Och dessa halvapor är ju helt klart nära släkt med oss. Deras kloka ögon stirrar lika mycket på oss som vi på dem, när vi möts. Precis som hos oss är vissa lite coolare och låtsas inte om att vi är där, utan fortsätter lugnt med att äta löv och bråka med syskonen.

    Men de små ungarna, så oemotståndligt söta, stirrar ohämmat på oss. Vilka konstiga varelser. Genom att resa till landet och besöka så många nationalparker som möjligt, hjälper vi till att skydda naturen på ön. Tack vare parkavgifter och betalda guider gynnas befolkningen av att skydda och bevara naturen. Och det är verkligen värt att vandra i dessa spännande naturtyper och plötsligt få syn på någon som bara lever just i den skogen. Som biolog använder jag ofta termen ”endemisk” vilket betyder att arten har bildats på en viss plats och bara finns där. På Madagaskar är det nästan enklare att säga vad som inte är endemiskt, eftersom så många arter är just endemiska, unika för Madagaskar. Och många har med människans hjälp spridit sig ut i världen, men har sitt ursprung här. Som vår välkända julstjärna, den taggiga törnekronan, landets nationalträd resandepalm, och de mäktiga och märkliga baobabträden.

    För det är här, nere i den varma, torra södern, som vi möter baobabträd. Det pirrar i magen. Äntligen!! Av totalt åtta olika arter av baobab är det bara två som växer utanför Madagaskar. Legenderna om baobabträden är många. En afrikansk sägen berättar att när den Stora Anden skapade världen, fick alla djur ett eget, speciellt träd. Hyenan fick baobabträdet och slängde föraktfullt iväg det. Trädet landade upp och ner, med rötterna i skyn, och började växa. Den arabiska legenden säger att det var Djävulen som slet upp baobabträdet, tryckte ner dess grenar i marken och lämnade rötterna i luften. En malgassisk legend berättar om vad som händer ifall du aldrig är nöjd med det du redan har; ”Baobabträdet var bland de första träden som fanns på jorden. Efter det kom det slanka, graciösa palmträdet. När baobab såg palmen ropade det att det ville bli högre. Sedan kom den vackra flamboyanten, eldträdet med sina röda blommor. Baobabträdet ville också ha blommor. När baobab senare såg det magnifika fikonträdet bad det även om att få frukter. Gudarna blev irriterade på trädet. De ryckte upp det med rötterna och planterade om det med rötterna i uppåt för att få tyst på det.” Oavsett hur de kom att bli så är jag glad att de blev just så. Mäktiga, vattenfyllda och med en frukt som ser ut som en luden kanonkula. Vid ett tillfälle hade jag turen att vara där på hösten, runt oktober-november, när de blommade med stora orangeröda blommor. Då fick jag också smaka på baobabhonung från bikuporna som reservatets skötare har uppe i träden.

    En gång för många år sedan när jag åkte längs den då gropiga sandvägen upp norrut från kuststaden Tulèar hade vinden legat på från väster. Till följd av detta, trodde jag, hade delar av sanden längs stranden bildat en mäktig sanddyn tvärs över vägen. Tursamt nog stod det en man där och skottade med sin hemmabyggda spade. Chauffören gav honom en slant som tack för besväret. ”Vilken tur att någon tänker på att röja vägen” sa jag. ”Ha, svarade chauffören. ”Ikväll går han dit oh skottar tillbaka sanden igen. Det är så han försörjer sig.” Jag skrattade gott. En lokal form av grindslant. Men det var många år sedan nu och kinesiska företag har sedan dess asfalterat vägen. Nu tar det knappt tjugo minuter att åka den sträcka som förr var en guppig två timmars resa. Det känns både skönt och lite sorgligt. Men jag kan ju inte begära att lokalbefolkningen ska fortsätta ha dåliga vägar för att jag finner dem pittoreska. Och den driftiga mannen som skottade sand fann nog på något annat att göra.

    Solen går ner över havet. Långt ut hörs vågorna bryta mot barriärrevets kam. Om Jorden var platt hade vi kunnat se ända till Afrika från Ifatys vita strand. Det var här, i dessa vatten precis utanför Tuléar som den första levande kvastfeningen hittades 1938. En fisk som finns i fossil för 390 miljoner år sedan och som man trodde varit utdöd sedan hundratals miljoner år sedan simmade runt här och mådde hur fint som helst. Åter igen får jag känslan av att resa på Madagaskar är att besöka en svunnen tid. I området här görs även rikliga fynd av både ben och ägg från elefantfåglarna. De fanns bara här på Madagaskar och dog ut för cirka tusen år sedan, troligtvis till följd av människan. De var marklevande fåglar och kunde inte flyga, precis som den kanske mest kända utdöda fågeln, dronten, som levde på ön Mauritius strax öster om Madagaskar. Men elefantfåglarna var större. Mycket större. Det fanns tre arter och den största, jätteelefantfågeln, var tre meter hög och vägde som en oxe. Deras ägg hade en omkrets på över en meter, var upp till 34 cm långa och hade en volym som motsvarar 160 hönsägg. Det är hisnande att tänka på att ett ägg är en enda cell. Hur fantastisk är inte naturen?

     Mina känslor för Madagaskar kan sammanfattas med en gammal malgassisk dikt: 

    Inte pengar, men en röd korall, får mig att stanna hos dig.

    Jag älskar dig inte som man älskar pengar.

    Jag älskar dig som man älskar en krabba, klorna också. 

    För det är något nästan overkligt, drömlikt, med Madagaskar. Inflytande från många länder, men ändå helt olika alla andra. Spännande kultur och fantastiska människor. Djur och växter från Gondwana-tiden då ön satt ihop med Sydamerika och Indien ger en känsla av att tidsresor kan vara möjligt. Som biolog är detta min plats för förståelse, förundran och hänförelse. Naturen visar upp vad den kan åstadkomma, och jag har förmånen att få se det. Tur att jag har en hatt och bra skor, för det behövs.

    Ellen Schagerström, biolog och färdledare 

  • Indiens sju systrar, Bangladesh och Näshornsfestival i Nagaland

    Tre gånger tidigare har vi arrangerat denna mycket speciella resa, senaste gången för fem år sedan. Och nu har du chansen att följa med när vi återigen reser till det sällan besökta nordöstra hörnet av Indien och ett lika outforskat Bangladesh. Nytt för årets resa är att vi har lagt till världens största flodö, Majuli, belägen i Brahmaputra samt de fantastiska vattenfallen i Megalhaya. Här presenterar vi några smakprov på vad som väntar under resan.

    Läs hela inlägget

    Under resans gång besöker vi den spektakulära festivalen, Hornbill Festival, i Nagaland. Här samlas olika grupper av naga från hela området. Även om Nagaland inte är så stort talas det 89 olika språk bara bland naga i Nagaland. 

    Här får vi möjlighet att vara med på festivalen och gå runt till de olika stationerna där vi kan träffa massor av olika folkslag, inte bara naga. Vi ser deras kulturella framträdanden som är ett under av färgexplosioner och upplever deras glädje i att träffa varandra (och oss). 

    I Kazirangas nationalpark stöter vi alltid på många enhörnade noshörningar. Här finns 2/3 av världens hela bestånd. På flera av våra resor har vi också haft turen på vår sida och mött bengalisk tiger på ganska nära håll. Mäktigt! Festivalen i Nagaland och möte med tiger har naturligtvis varit några av de stora höjdpunkterna, men för väldigt många på resorna har ändå en av de stora höjdpunkterna på resorna varit tiden i Bangladesh. Här får vi möjlighet att göra många besök i verkligheten och komma till tegelbruk och teodlingar, träffa hamnarbetare och stenplockare i floderna. 


    Nytt på årets resa är att vi besöker världens största flodö, Majuli, belägen mitt i Brahmaputra. Ön har 16 000 öbor som består av olika etniska minoriteter. Här bjuds vi ett speciellt våtlandskap med många hus som står på pålar i vattnet. Här finns en rik ekologi med ovanlig flora och fauna. 

    Nytt på 2024 års resa är att vi också åker Cherrapunjee och det mäktiga vattenfallet Nohkalikai, som är ett av de högre i världen med ett fall på 340 meter. Cherrapunjee ligger i Meghalaya som faktiskt toppar statistiken över mest genomsnittsnederbörd per år på jordklotet. 11 873 millimeter per år!  Det är inte regnsäsong när vi kommer hit, men det ger en förklaring till den fantastiska grönskan. 



    Att det inte är många som turistar i Bangladesh blir uppenbart när man ser hur nyfikna de är på oss och hur stor glädjen är att få fotografera sig med våra resenärer. Karin Pfaffs blonda hår var extra populärt när hon var med på resan. Överallt vi åker får vi både uppmärksamhet och en väldigt stor portion av vänlighet och generositet. 


    Indiens sju systrar går igen den 1 december 2024 och vi kan verkligen utlova en resa med mängder av starka intryck.  


    Rotbro
    Rotbro i Mawlynnong. 


  • Centralamerika – En magisk färgpalett

    Fyra länder – Panama, Costa Rica, Guatemala och Belize – på tre veckor i en del av världen som en gång ständigt var på våra löpsedlar, men som nu får betydligt mindre uppmärksamhet i medierna. Intensivt naturligtvis och det är ju också meningen. Det är orättvist förstås att det inte skrivs så mycket längre, för Centralamerika är så intressant och varje land har sin egen karaktär och sin egen puls. Första gången jag kom hit var 1988 och då besökte jag även Nicaragua och Mexiko. Nio månader tog det mig att med ryggsäck försöka förstå kulturen, historian, människorna och naturen.

    Läs hela inlägget

    Redan då föll jag för variationerna, människorna och kontrasterna. Så mycket på så liten yta. Sedan har jag återvänt gång efter gång – som journalist, som författare och nu senast i oktober 2022 som färdledare - och det som en gång var en nyfiken förälskelse har övergått i en djup och livslång kärlek.

    Det ger en känsla av svindel att betrakta Panamakanalen och de fartyg som ligger där och väntar på sin tur att slussas mellan Atlanten och Stilla havet. Både för det fantastiska i att man överhuvudtaget lyckades att ha kanalen färdig 1914 och det faktum att de största containerfartygen som passerar de nya utvidgade slussarna kan ta upp till 12000 containrar. När jag står där och ser människan, tekniken och naturen samverka i en slags fulländad symbios kan jag inte låta bli att fundera över innehållet i alla dessa containrar. Måste vi verkligen transportera så mycket gods? Behöver vi allt detta? 

    Mäktigt är det, men också en upplevelse som får de existentiella tankarna att flöda. Vad gör vi människor här på jorden? Det vet jag förstås inte, men att vara nyfiken är en bra början. Panama är en mötesplats på många vis. Som ett av de viktigaste naven för världshandeln och som en plats där ursprungskulturer har att samexistera med såväl sin historia som turister och den moderna statens lagar och hetsiga tempo. 

    En dag skiljer det mellan bilderna. Eller en natt om man så vill. Panamakanalens modernitet. Emberáfolket och ursprunget. Båda existerar i Panama. Här och nu. Ett par timmars bussresa och så en timme med motordriven kanot. Större är inte avståndet. 

    Grönskan är monumental. Visst ser man spår efter människor här och där. Några kor betar, ett enkelt hus, men framförallt är det vildmark. Ett annat land i samma land. 
    Han som står längst fram i kanoten känns tidlös. Ett sekel tillbaka stod han där också. Till synes orubblig. Spanar efter grund. Framme i byn väntar resten av invånarna. Med berättelser om hur man lever. Med musik och dans. Med grillad fisk fångad i floden. Och så några ord om den oundvikliga krocken, eller mötet, som bland annat innebär att barnen i skolan här ute i regnskogen tvingas ha samma skoluniformer som eleverna inne i staden. Det som tycks stilla och evigt är i själva verket ett pågående möte mellan det som är och det som var. Ett möte som det är omöjligt att veta hur det kommer att sluta. Eller… Slutar gör det nog aldrig och jag undrar vad för verklighet som möter mig om jag återvänder om tio år. Står han kvar då? Mannen i kanoten… 

    Bananer, bananer och ännu fler bananer. Visserligen i kombination med en växande ananasexport, men fortfarande är bananernas betydelse för Costa Ricas ekonomi stor. Liksom elektroniken. Och turismen. 

    Första gången jag kom till Centralamerika var det krig i flera av länderna. Inte i Costa Rica dock. 1949 avskaffade man sin armé efter ett blodigt inbördeskrig och sedan dess råder lugn och en helt annan ekonomisk utveckling än i de stater där man slogs av olika anledningar. Istället spelade landet en viktig roll i fredsförhandlingarna i regionen och president Oscar Arias tilldelades Nobels fredspris 1987 för sin medling i konflikten i Nicaragua. Att jag skriver om det här är för att det har så stor betydelse när man besöker Costa Rica idag. Tack vare freden har man kunnat satsa på naturen och nationalparkerna. Tack vare freden kan jag glida runt i en båt i Tortugeros nationalpark på den karibiska sidan och hänföras av sengångare, krokodiler, sköldpaddor, ödlor och alla möjliga fåglar. Ja, jag är freden tacksam och det är alldeles säkert de allra flesta av Costa Ricas invånare också.

    Högt däruppe sitter tukanen och jag kan inte sluta titta. Risken för nackspärr är påtaglig, men den är så vacker. Jag minns en annan gång på en annan resa. Stranden i Cahuita på den karibiska kusten. Svalor hela dagen. På väg norrut. Tusentals. Miljoner? Inte så märkvärdigt i sig kanske med tanke på allt fantastiskt man ser, men jag har dem hemma på min innergård. Ett 20-tal varje år. Då kände jag hur allt hör ihop. Hur beroende vi är av varandra och då – givetvis – inte bara vi människor utan allt som ryms i vår natur. Det är svårt att skriva om naturupplevelser. Svårt att hitta de adjektiv som fångar upplevelsen av de nykläckta sköldpaddeungarna på väg ner i Atlanten från stranden i Tortugero. Svårt att hitta ord som gör rättvisa åt känslan när man får syn på några spindelapor som förflyttar sig mellan träden. Jag tycker det kräver fysisk närvaro för att man riktigt ska förstå och i Costa Rica är det så mycket hela tiden och det alldeles oavsett om man vandrar på hängbroarna vid Arenalvulkanen, ger sig in i Cahuitas nationalpark eller spanar efter capuchinapor i Tortugero.

    Soluppgång i Tikal. Strax efter fyra ger vi oss iväg från hotellet. Fortfarande mörkt. Varje vandrare har en ficklampa. Tyst så vi kan lyssna till nattdjungelns alla ljud. Silhuetter av pyramider. Omgivna av historiens vingslag på ett sätt som jag inte tror jag upplevt någon annanstans. Så småningom vrålapor. Det går inte att beskriva hur de låter. Man måste helt enkelt höra dem själv och innan man vet vad det är, tror man definitivt det är något avsevärt större. 

    När vi en så där trekvart senare tar oss uppför trapporna på baksidan av pyramid fyra är inte mörkret lika ogenomträngligt längre. Vi slår oss ner med blicken riktad österut fyllda av förväntan. Kommer vi att få se solen gå upp eller komma molnen att dölja det sällsamma skådespel vi hoppas på. Jag känner av det förflutna. Den mayakultur som är anledningen till att vi sitter här och hoppas. Ett imperium som gick under innan spanjorerna dök upp. En högkultur att lära av. Så ser vi den första aningen av soluppgången. En strimma ljus. Långsamt stiger solen upp och möter oss där vi sitter, högt uppe på en pyramid i Tikal. Nu är det inte så att jag frågar, men jag är övertygad om att alla i gruppen bär med sig ett inre leende när vi återvänder till hotellet för frukost innan nästa tur. Det är gryning i Tikal och livet tycks mig vackrare än någonsin. 

    En annan gryning. Nu sitter jag på trappan och väntar på att frukostmatsalen ska öppna på Mayan Inn, hotellet i staden Chichicastenango som ligger vacker belägen bland kullarna på det guatemalanska höglandet. Jag skulle säga att det här är mitt favorithotell med sina storslagna rum och den brasa som tänds i eldstaden om kvällen om man så önskar. För det blir en smula kyligt om kvällen när solen gått ner och handeln borta på marknadsplatsen övergått i stillsamma måltider för somliga och hemfärd till byarna runt omkring för andra. 

    En gång besökte Evert Taube hotellet, men det är inte det utan dess läge, mitt i den levande mayakulturen som gör det så speciellt. Kanske ter det sig lite märkligt att tala om levande mayakultur till en bild av kyrkogården, men så här i gryningen är den en fantastisk syn. Färgerna och variationen som vittnar om en kultur som visserligen har somligt gemensamt med vår egen, men kanske än mer som skiljer. Och jag tycker det säger så mycket om Guatemala. Det vackra och det fula existerar sida vid sida. Livet och döden. Färgerna – just det, färgerna igen - och den storslagna kulturen tillsammans med fattigdomen och ärren från det inbördeskrig som egentligen var ett folkmord och kanske det värsta i hela Latinamerikas historia. 

    Marknaden i Chichicastenango utgör ett aldrig sinande flöde av människor. Torsdag och söndag är de stora dagarna. Ibland sätter jag mig på trappan till en av de två vackra kyrkor som inramar marknadsplatsen och bara tittar på det som pågår. En blandning av religion, mayakultur och kommers. När jag suttit en stund brukar det alltid dyka upp en skoputsarpojke eller två. Med stor sannolikhet heter han Tomas efter stadens skyddshelgon. Så pratar vi en stund. Allt medan livet fortsätter och somliga tjänar lite pengar på de varor de har med sig, medan andra hamnar i rännstenen efter att ha hällt i sig den dåliga spriten alldeles för fort. 


    Inne i kyrkan upplever jag blandningen av det katolska och mayatraditionerna. Prästen och schamanen, sida vid sida. En slags fredlig samexistens som saknas på andra håll. Jag tycker det är vackert att se och på kullarna runt omkring finns flera platser dit man kan gå och få sin problem lösta med hjälp av en man eller kvinna som tar hjälp av båda traditionerna för att hela och hjälpa. På grönsaksmarknaden ser jag ett överflöd av frukt och grönsaker som får mig att fundera över varför det överhuvudtaget finns fattigdom i Guatemala. Däremellan traskar jag mellan stånden i en färgprakt som är överväldigande. 

    Alla resor har ett slut och efter alla upplevelser i Panama, Costa Rica och Guatemala känns det skönt att bromsa in i Belize och tänka igenom vad jag varit med om innan flyget hem till Sverige. Belize hette ju Brittiska Honduras en gång och fortfarande är det Kung Charles som är landets statsöverhuvud och den brittiska armén som garanterar landets suveränitet. Med 400 000 invånare och stort som Värmland gör man annars inte så mycket väsen av sig. 

    Men det är behagligt att vara här. Särskilt på ön Caye Caulker som man når efter en knapp timmes båtresa från Belize city som inte alls är landets huvudstad vilket man annars skulle kunna tro. Belmopan heter huvudstan och det är en oansenlig sådan som inte rymmer så mycket mer att berätta om än just regeringsbyggnaderna. Solen och snorklandet. Ja, här på Caye Caulker är faktiskt snorklandet bland det bästa i världen och bara det ett skäl så gott som något att bege sig hit. Mest vandrar jag omkring på de obelagda gatorna. Tar en kaffe och njuter av den kultur som andas reggae. Går ut på bryggan vid hotellet och tar mig ett dopp i det sköna vattnet. Slår mig ner bland turister, pelikaner och rockor som letar sig ända in till strandkanten och betraktar en solnedgång som innehåller precis samma sol som den som går upp i Tikal. 

    Det är dags för hemresa och som alltid är det med en blandning av lättnad och vemod jag packar ryggsäcken en sista gång. Jag vill hem och jag vill vara kvar. 
    Vad jag alldeles säkert vet – ja, åtminstone nästan – är att jag kommer att återvända. 

    Det vore snudd på ohederligt att inte nämna Antigua när jag berättar om Centralamerika. Guatemalas gamla huvudstad och vad jag ibland kallar mitt andra hem. 
    Jag brukar säga att Antigua är världens vackraste stad, men det är förstås oväsentligt. Vacker är den och det kan gott räcka. Som här på bilden. Gatan som är den mest kända och som börjar vid Mercederskyrkan och slutar vid torget framför katedralen. En frilagd Aguavulkan. Byter jag position kan jag betrakta en fortfarande aktiv Fuegovulkan och röken som stiger från kratern. På Dona Luisas café några kvarter bort skrev jag de allra första artiklar som jag fick publicerade och vänder jag om och går åt ett annat håll, finns Fernandos café där grunden till min bok ”Guatemala – Efter kriget, innan freden” lades. Ja, det hade inte känts bra att låta bli att nämna Antigua. Nu har jag gjort det och friden lägger sig åter i mitt sinne där jag sitter hemma i Sverige, ser snön falla och saknar det Centralamerika som jag aldrig tycks få nog av. 

    Stefan Strömberg, författare och färdledare 

  • Albanien

    Jag vill berätta allt om detta speciella och fascinerande land, och samtidigt lovar jag att lämna en del frågor obesvarade och en del hemligheter för er att upptäcka själva på plats. Vad är det som är speciellt med just vår resa till Albanien? Vi bryter stereotyperna och utforskar landet på djupet, det makalösa och varierande landskapet, skönheten, mångfalden, vänligheten hos folk och lägger fokus både på det gamla och det nya.

    Läs hela inlägget

    Albanien har upplevt en förtryckande politisk regim under 30 år med den despotiske diktatorn Enver Hoxha vid rodret. Hoxhas regim var så hårdhänt att även systemet i Sovjet ansågs som slapp. Regimen föll först på 1990-talet så för merparten av befolkningen är det inte något avlägset, och de flesta vi möter pratar gärna politik och delar med sig av egna erfarenheter.  

    Det finns massor av gamla bunkrar spridda över hela landet - ett monument över Hoxhas paranoia. I stället för att förstöra dem antingen låter man de vara eller återanvänder dem som museer eller gallerier. Med andra ord, albanerna omfamnar hela sin historia – det goda och det dåliga.

    Vi väljer kanske den bästa tiden att resa till Albanien, i slutet av september när strandturisterna har lämnat landet. Vädret är behagligt både vid kusten och i bergen.

    Här är några nedslag från min senaste resa tillsammans med resenärer. 
    Xhiro (uttalas djiro) är en tradition och det perfekta sättet att sätta punkt för dagen. Enklare sagt är det en promenad som äger rum längs stadens promenadstråk vid solnedgång. För lokalbefolkningen är det ett sätt att möta vänner, höra om det senaste som hänt och umgås. Ett  perfek ställe för att se eller vara med om ett xhiro är favoritstaden Berat. Berat kallas för staden med 1000 fönster på grund av den terrasformade stadsplaneringen. De vitkalkade husen ligger staplade på en bergssida och domineras av en bysantinsk borg. Dessutom är det hjärtat av Albaniens wine country. Besök Berat och kombinera den med fantastisk mat och dryck.

    Albanien har nationalparker som erbjuder otroliga landskap och vandringsmöjligheter.  Valbona ligger i norr och bjuder på häpnadsväckande alpina vyer. Vi stannar för en kortare dagsvandringar i Llogara som är känd för sina blommor och i Butrint som kombinerar ett fascinerande landskap med arkeologiska lämningar.

     

    Och så de fantastiska stränderna. Albanska Rivieran är en kuststräcka längs Joniska havet som går från Vlore till Saranda. Här finns Albaniens finaste stränder samt en rad andra saker att se och beundra: grottor, pittoreska kustbyar med fantastiska utsikt över olivlundar, antika ruiner – och en eller två nedlagda bunkrar! Bussresan längs den slingrande kustvägen är spektakulär och tar oss ner till Dhermi där vi bor ett par nätter 

    Medelhavsköket som av många anses ha den hälsosammaste kosten i världen regerar i Albanien. Grönsaker, frukt, fisk och olivolja, örter och vitlök - allt lokalproducerat och i generösa mängder. Influenserna kommer från olika håll och några av rätterna har en regional eller historisk koppling men har egen distinkt albansk smak. Som t ex byrek. Älskad av alla är den albanska varianten fylld med ost, tomater eller spenat och den tillagas i en stor panna i ugnen.

    Toppa med utsökt kaffe! Här finns en riktig kafékultur, med turkiskt kaffe som dricks hemma och perfekt italiensk espresso som du avnjuter på barer.

    Detta var några smakprov från ett spännande och roligt hörn av Europa, följ med oss till Albanien i höst!

    Anna Mnatsakanova, reseproducent och färdledare

  • Färöarna - en resenär berättar

    "Vilken härlig vandringsutflykt det blev. Färöarna... Jag har nästan inga ord att beskriva det hela: Överallt grönbeklädda berg och kullar, vattenfall och djupa raviner. Fler får än människor - färingarna var en upplevelse av gästfrihet, vänlighet och tillmötesgående. Det är omöjligt att inte bli förtrollad av de vackra Färöarna - ögruppen som är okänd för de flesta, bjuder på en natur som tar andan ur de flesta - även för oss norrmän”.

    Läs hela inlägget

    Så börjar Unni Merethe sin berättelse när hon kom tillbaka hem efter att ha varit med på vår vandringsresa på Färöarna 2023.


    Unni Merethe Aasgaard som bor i Oslo är välberest resenär som besök både Ugandas bergsgorillor och vandrat i Abel Tasman nationalpark på Nya Zeelands sydö. Förra året gick resan i lite närmare geografi men till lika exotiska öar, Färöarna. Unni Merethe berättar och delar generöst med sig av fina bilder på sin blogg som vi har fått tillåtelse att dela med er. 
    Klicka dig vidare nedan för att koma till bloggen: 

    Færøyene – en ukjent perle i Atlanterhavet – Unni Merethe

    Förberedelser och planering är också en del av själva resan. Läs vidare här hur Unni Merethe förberedde sig med allt från filmer till själva packningen:

    Færøyene – et eldorado for oss naturelskere – Unni Merethe

  • Bhutan, ett riktigt drömresmål

    Bhutan har länge varit ett drömresmål för många och det är lätt att förstå varför. Jörgen Fredriksson, ansvarig för våra resor till Himalaya, har besökt Bhutan vid ett par tillfällen. Världens Resor erbjuder resorna Östra Bhutan på hösten och Åskdrakens rike på våren som nu nylanseras.

    Läs hela inlägget

    Bhutan är ett oerhört vackert land, beläget på Himalayas sluttningar med Kina och Indien som enda grannar. Med näbbar och klor har man kämpat för att behålla sin särart utan yttre påverkan och det har man verkligen lyckats med.  
    By i Bhutan med typiska stora hus

    I ett begrepp som man kallar bruttonationallycka har man redan sedan 70-talet tänkt hållbart vad gäller att se till att skogarna inte avverkats, makten decentraliseras, men framför allt har man använt det som ett sätt att bevara sina traditioner. Här bär befolkningen fortfarande sina traditionella kläder och mängder av hantverk bärs fram från generation till generation. Bhutan var sist i världen att introducera tv och först att förbjuda plastpåsar och rökning.  
    En gammal kvarn i Tang i östra Bhutan

    Enligt lag måste alla hus i Bhutan byggas i traditionell stil. Det märks. Varje län i Bhutan har sitt säte i de imponerande forten, dzong, som byggdes i 20 dalar på 1600-talet. Båda våra resor till Bhutan tar oss till flera av dessa fantastiska fort som fungerar som fort, kloster, kommunalhus, torg och en plats där Bhutans många festivaler äger rum. Dzongen blir en självklar höjdpunkt på alla resor till Bhutan. 
    Vacker dzong Punakha dzong kommer vi till på båda resorna

    Bhutan har en befolkning på knappt 800 000 och besöks årligen av cirka 100 000 besökare. Av de som kommer till Bhutan är det endast 2 – 3% som rör sig i landets östra delar. Vår resa som går i oktober 2024 går just till östra Bhutan och vi åker då landvägen genom det fantastiska landskapet från öst till väst och kommer till byar som sällan sett besökare och möter människor som gör olika hantverk. Vi kommer till flera av landets enastående dzong och avrundar med ett besök vid landets mest kända sevärdhet, Tigerns näste. Resan börjar i Assam i Indien och avslutas i Nepal. Bumthang dzong i Östra Bhutan

    Resan våren 2025 prickar istället den stora Paro Tsechu, en av landets största festivaler som äger rum i kulturstaden Paro. Paro Tsechu, en av landets största festivaler 

    På denna resa blir det också tid på landsbygden i Haa och dagar i huvudstaden Thimpu, som är landets enda större stad med en befolkning på drygt 100 000. Men staden är inte större än att de fortsatt kan stoltsera med att vara världens enda huvudstad utan trafikljus. Trafiken sköts istället av trafikpoliser som står i en traditionellt ornamenterad kur i rondellerna. Resan börjar och slutar i Nepal.   
    Trafikpolis Trafikpolis i Thimpu

    Ta chansen du också att lära känna en fantastisk kultur som sannolikt inte kommer finnas kvar i all evighet. 

    Text: Jörgen Fredriksson 

  • Nyfiken på opera?

    Resan 2-8 juli inleds med spännande kulturupplevelser och nydanande arkitektur i Helsingfors innan får vi uppleva operaföreställningen Nabucco på den kända operafestivalen i Savonlinna. Festivalen tar plats på Olofsborgs slott (Olavinlinna) som byggdes i slutet av 1400-talet för att avvärja ryska attacker från öst och se till att Savolax förblev under svensk kontroll. Det är svårt att hitta en vackrare inramning.

    Läs hela inlägget

    Nabucco är en omtyckt opera av Giuseppe Verdi i 4 akter känd för sin storslagna scenografi och körsång. Namnet Nabucco är en förkortning av kejsaren Nebukadnessar av Babylonien som på 500-talet f.Kr hade erövrat Jerusalem, förstört Solomons tempel och deporterat israelerna till Babylon.

    Operans premiär ägde rum den 9 mars 1842 på Teatro alla Scala di Milano. Verdi var aktiv i kampen för ett enat Italien och precis som flera av Verdis verk är operan en dold kritik mot Österrike som hade stort inflytande över de olika italienska småstaterna i mitten på 1800-talet. Redan vid premiären förstod man att de förtryckta israelerna skulle föreställa det italienska folket och babylonierna var de inkräktande österrikarna. Detta gestaltas bland annat i det mest kända numret i operan Va, pensiero - Fångarnas kör.

    Sommarens föreställning är regisserad av den prisbelönta grekiska regissören Rodula Gaitanou och scenografin är inspirerad av babyloniska pyramider och palats. Uppsättningen är ett ekologiskt manifest och i den här produktionen är de två ledande manliga rollerna matchade med Abigaille och Fenena som ger fyra istället för två lika viktiga huvudroller. Vi vågar lova en njutbar operaupplevelse i en fantastisk miljö.

  • Höstlov i Seoul - deltagare berättar

    Hej! Jag heter Elsa är 15 år gammal. Jag var med på resan under förra höstlovet till Seoul i Sydkorea med min mamma. Min syn på Sydkorea har ändrats helt sen vi var där. Jag har alltid tänkt att Seoul var en stressig och omysig stad men det har ändrats helt. Jag upplevde Seoul som mysig, lugn och en familjevänlig stad, jag tror också att upplevelsen blev 10 gånger bättre för att vi hade en färdledare som kunde berätta om allt som vi annars inte fått reda på.

    Läs hela inlägget

    Pelle var en väldigt lugn empatisk och jordnära färdledare som jag helt klart skulle kunna tänka mig att resa med igen. Det jag uppskattade mest tror jag var att vi fick se alla delar av staden, rikt som fattigt ,vilket jag inte tror vi hade gjort om vi åkt dit själva. Och vilken skillnad det är från landsbygden till stan. Dagarna var proppade med aktiviteter allt från tempelövernattning till Nanta föreställning. Vi fick verkligen uppleva varenda del av den fina staden. Kommer helt klart att åka dit någon mer gång i mitt liv. Rekommenderar starkt!
    Elsa, resenär hösten 2023.

    Hej!
    Jag är mamma till Elsa och hade ynnesten att få uppleva Sydkorea och Seoul med henne och Världens Resor. Seoul är så ofantligt stort att det kan vara svårt att ta in och förstå, även att hitta saker att se och uppleva, för att inte tala om att ta sig fram utan att tala språket. Att ha Pele med som färdledare var ovärderligt, han tolkade staden åt oss, inte bara språket utan även vad vi såg och hur staden fungerar i stort och smått. 

    Det är något väldigt speciellt att resa med barn/ungdomar, man ser och upplever saker en inte skulle gjort om det bara var vuxna med på resan. Vi hade en resplan med allt vi skulle göra men eftersom vi hade ungdomar med så blev det lite förändringar, tex när vi gick genom Seoul så hittade de spännande katt caféer, marknader, butiker som säljer snigelkrämer, K-pop statyer mm som skulle undersökas. Tyckte om att det fanns så mycket förståelse för att det var ungdomarnas resa att det aldrig blev ett nej vid dessa fynd som ej var med i programmet. 

    En av höjdpunkterna var besöket hos buddhistmunkarna där vi fick vara tysta under våra måltider, gå på pilgrimsvandring, meditera och Elsa fick munken att ”dabba” (ungdomarna vet vad det är) se bilden. De var så öppna och nyfikna, både munkarna och ungdomarna! Många diskussioner under vår pilgrimsvandring och utbyten om hur munkarna lever och hur ungdomar lever i Sverige. 

    En annan höjdpunkt var mötet med de andra familjerna, åldrarna på ungdomarna var ganska lika och de hade så mycket utbyte av varandra. 

    Uppskattar också bredden på upplevelser, både ytligt och roligt till besöket vid den demilitariserade zonen (DMZ) som sträcker sig närmare 25 mil längs gränsen till Nordkorea. Vid DMZ fick vi fick en introduktion av militärerna på plats om historiken bakom zonen, väldigt spännande.
    Ulrika, resenär hösten 2023.

    Hej!
    Eftersom vi varit i Sydkorea och Seoul tidigare utan barn visste vi före vår resa att det är en enormt stor stad och inte helt att lätt navigera i på egen hand bland utbudet av saker att göra och se. Därför var vi väl medvetna om att vi skulle få en bättre upplevelse med ett välplanerat program och en guide som kan staden, regionen och kulturen utan och innan. Denna känsla fick vi sen bekräftat genom vår resa med Världens resor. Med guiden Peles enorma kunskap om landet, kulturen, Seoul och språket fick vi en reseupplevelse vi aldrig kommer att glömma och vi har nu många fina minnen att blicka tillbaka på. Det blev en extra bonus att vi hittade en resa som var anpassad för ungdomar. Att på åtta dagar få se så många olika delar av Seoul och vara med om aktiviteter såsom koreansk matlagning, karaoke och koreansk ”non-verbal” föreställning med musikalitet av högsta klass till att få komma utanför staden och uppleva både DMZ och ett dygns vistelse i buddistiskt tempel är helt enastående.  Vi som reste var två föräldrar med tre tonåringar i åldrarna 18, 15 och 13 år och vi vill nu alla väldigt gärna åka tillbaka till antingen Sydkorea eller få möjlighet att upptäcka Japan på samma sätt.
    Maria, resenär hösten 2023.

  • Rovos Rail och Shongololo Express genom södra Afrika

    Mathias Buskas har lett mängder av resor i södra Afrika för Världens Resor. Under senare år har fler av dessa varit tågresor med Rovos Rail. Mathias ger här sina intryck från resorna genom Namibia och från Victoriafallen till sydafrika.

    Läs hela inlägget

    Oryxantilop strosar bland sanddynerna 

    När jag vaknar tidigt på morgonen i min kupé rullar tåget redan genom Namiböknen. Utanför fönstret ser jag ett antal Oryxantiloper och Springboks i det torra landskapet. Efter ett tag passerar vi ett strutspar med relativt nykläckta ungar, redo att ta emot dagens första solstrålar. Jag gör mig redo och går till restaurangvagnen för att äta frukost. Det serveras alltid fruktsallad, ost, charkuterier, bröd samt ägg. Den här morgonen väljer jag Eggs Benedict. Vi närmar oss Aus där tåget kommer att stanna och idag ska vi besöka den gamla gruvstaden, nu spökstaden, Kolmanskop samt staden Lüderitz vid Atlantkusten. 
    Kolmaskop, en gång en diamantstad 

    För många år sedan, på min allra första resa genom Afrika, tog jag mig genom kontinenten från norr till söder med en kombination av cykel, buss, tåg och båt. Jag var lite mer äventyrlig på den tiden men fastnade redan då för att åka tåg i Afrika. Nu har jag lett resor i södra Afrika i 10 år och min fascination av kontinenten; dom glada och vänliga människorna, djurlivet, musiken, dansen och den fantastiska naturen har bara vuxit sig starkare för varje år. Att vi nu erbjuder riktiga tågresor genom länderna i södra Afrika känns helt fantastiskt.  
    Våra två tågresor tar oss genom Namibia, Sydafrika, Swaziland, Mocambique och Zimbabwe

    Det här är inte en vanlig resa där vi transporterar oss med tåg mellan olika sevärdheter, här är tågupplevelsen i sig minst halva upplevelsen. En typisk dag ombord börjar med att vi efter frukost kliver av tåget för att med buss göra en längre utflykt. Variationen är stor; ena dagen är det en spektakulär naturupplevelse, nästa dag ett historisk eller kulturellt mål, ibland en stad och såklart många safariupplevelser. Medföljande guider ger oss många kunskaper och lunch äter vi ofta på någon fin lodge vid utflyktsmålet. Tillbaka på tåget erbjuds Afternoon tea och lite lugn och ro innan vi på kvällen byter om och samlas till en härlig fyrarättersmiddag där vi erbjuds olika viner som matchar menyn. 
    Baren och längst bort i bilden hittar man observationsvagnen. 

    Shongololo betyder tusenfoting på Zuluspråket och är ett väldigt passande namn då tåget är väldigt långt och inte går särskilt fort. Eftersom det här är vårt rullande hotell så packar vi bara upp väskan en gång. När vi är på tåget är det populärt att ta in landskapet från den öppna observationsvagnen längst bak, inte minst när solnedgången närmar sig. På många platser ser vi vilda djur utan att vara i närheten av en safaripark.  
    Det händer att vi ser elefanter från tåget
     
    Vi kan i dagsläget erbjuda två resor med Rovos Rail och Shongololo. Tågresan som börjar eller slutar vid dom mäktiga Victoriafallen tar oss till fyra olika länder där vi besöker Krugerparken, Panoramarutten och dom fantastiska ruinerna Great Zimbabwe. På tågresan genom Namibia och Sydafrika får vi många spektakulära naturupplevelser som sanddynerna vid Sossusvlei, Fish River canyon och spökstaden Kolmanskop. Namibiaresan ger oss mer tid på tåget att ta in dom spektakulära landskapen. Gemensamt för båda resorna är den lyxiga och unika tågupplevelsen. 

    Bekväma hytter med dusch och toalett

    Välkomna ombord på en oförglömlig tågresa! 
    Mathias Buskas, färdledare i Södra Afrika 

  • Med tåg genom Japan

    Nu i maj leder vår uppskattade färdledare Vincent Rodin sin favoritresa Med tåg genom Japan, den största geografiska resa Världens Resor gjort genom Japan någonsin. Hösten 2022 gick premiärturen av stapeln och nedan kan ni läsa hans blogg från just den resan.

    Läs hela inlägget


    Tåget rullar in till stationen på minuten. När dörrarna öppnas väller den kyliga luften in i vagnen och påminner om att det är helt andra breddgrader än under gårdagen i Tokyo. Vi är på Japans nordligaste ö Hokkaido. Ön som dels är känd för sin pudersnö under vintermånaderna, men framför allt för att vara hemvisten för den japanska ursprungsbefolkningen Ainu. På lite drygt tre veckor kommer vi att resa 260 mil från staden Hakodate här i norr, till Kagoshima i söder. En resväg lika lång som avståndet mellan Stockholm och Rom.
    Vi rör oss nästan dagligen mellan nya platser. Knappt har vi hunnit packa upp förrän vi ska packa ner. Vi lämnar havsbris, fiskmarknader och svala kvällar bakom oss i Hakodate och tuffar vidare ner mot varma havsbad med utsikt över horisonten.

    Furofushi onsen är ett av Japans kanske kändaste badhus-hotell. Det något speciella namnet betyder bokstavligen ”inte åldras, inte dö” på japanska, vilket antyder att det är en slags helig graal i form av ett badhus. Efter att ha tagit del av mineralrikt badvatten från bergen och komplimanger för hur väl vi passar i våra enklare kimonos är det återigen dags att röra sig vidare. Några år yngre och vid god vigör. Och om någon av resenärerna tvivlade på inrättningens föryngrande egenskaper var dessa som bortblåsta när hotellets något äldre fanbärare ihärdigt sprang efter vår buss med hotellflaggan i högsta hugg för att säga adjö.

    Ett par tågstopp senare är vi i Tokyo. Världens folkrikaste metropol med omkring 40 miljoner invånare. Vid ankomst går pulsen upp i samma stund som vi kliver av tåget. Havsutsikten har ersatts av ett hav av människor. Vi befinner oss på världens kanske mest trafikerade tågstation Shinjuku där nära 4 miljoner människor passerar varje dag. Och medan vi rör oss i grupp mellan kostymklädda japaner och avantgardeklädda ungdomar undrar jag inte om tågstationer som dessa är en del av upplevelsen med Japan. För trots att vimlet kan verka både stressigt och överväldigande till en början förbytts detta när man samtidigt ser hur vördnadsfullt människor beter sig i förhållande till varandra.

    Man låter bland annat folk gå av tågen innan man kliver på, pratar inte högt inne i vagnen och står dessutom prydligt uppradade på ena sidan i rulltrappan. En enorm respekt för både regler och sina medmänniskor, helt enkelt. Som en omedveten hyllning till allt detta, och oss själva (vi tog oss faktiskt igenom världens mest trafikerade station med bravur) firar vi dagen efter med att äta en gemensam lunch i det pulserande området Harajuku. Och på just denna restaurang lagar vi maten själva.

    Efter en kortare genomgång av dagens lunch som är en japansk pannkaka vars anor sträcker sig tillbaka till 1500-talets buddistiska ceremonier, vispar vi om i smeten och drar igång elden under stekborden. Tankarna förs snabbt till känslan av ett asiatiskt kök i samma stund som rummet fylls av dofter av grönsaker, ägg, kött och skaldjur. Och knappt hinner berättelsen om den buddistiska ceremonipannakan sjunka in förrän vi återigen hoppar på tåget och rör oss söderut med Shinkansen mot Kyoto. En stor del av vårt besök kommer att handla om buddistiska tempel och shintohelgedomar. Och under vår vistelse besöker vi dels de traditionella Geishakvarteren och några av de över 2000 tempel och helgedomar som finns i staden.

    Miyako, Heian-kyo, eller Kyoto som staden numera är känd som, var Japans huvudstad mellan 794 – 1868. Under de första århundradena blomstrade det kulturella livet i staden, och både poesin och litteraturen flödade. Världens första roman, Berättelsen om Genji, skrevs som ett resultat av just detta. Och medan vi promenerar förbi traditionella trähus där det serveras japanska teer med matchasmak och gröna blad, sitter affischer med Genji uppsatta som en påminnelse att världens äldsta casanova och romantiker än i dag är lika aktuell som då.

    Efter två dagar lämnar vi shinto och buddhism bakom oss i Kyoto och ger oss ut mot den japanska landsbygden. Utanför tågfönstret vittnar omgivningen stundtals om ett fenomen vi också ser i Sverige. Tomma skolbyggnader, övergivna hus och vägar som vuxit igen. Avbefolkningen är en stor utmaning även i Japan, och det är därför inte särskilt förvånande att människor som bor här försöker komma på egna lösningar för att hålla sina samhällen vid liv.

    Byn av fågelskrämmor är ett exempel på detta där en av invånarna, Ayano Tsukimi, dekorerat hela samhället med hemmagjorda fågelskrämmor i mänsklig storlek. Genom detta initiativ har hon lyckats rikta inte bara det inhemska strålkastarljuset mot sin födelseort, utan också det internationella. När vi träffar henne frågar jag lite skämtsamt hur det ser ut med invånarantalet nu när hela staden är fylld med fågelskrämmor. - Kom ihåg att det är fågelskrämmor, inte människor säger hon med ett leende.

    Fågelskrämmorna som är utplacerade i busskurer och byggnader börjar mer och mer se ut som människor när skuggorna döljer deras konturer, och vår chaufför säger att det är dags att åka vidare innan det blir för mörkt. Medan vi åker uppåt i dalen hör man hur trädgrenar stryker taket på bussen, och efter en kort resväg stannar vi för kvällen. Det blir alldeles tyst uppe bland bergen i den japanska Iyadalen. -Ni femton är de enda som är här uppe just nu, säger han.

    Han har kört sträckan upp till de nyrenoverade stugorna otaliga gånger. Och det märks. Inte enbart för att han med vana händer tagit oss upp längst med smala vägar som ur en Indiana Jones-film. Utan framför allt för att han i samma veva som vi stannar tittar ner i telefonen medan resten av oss inte kan släppa blickarna från den storslagna naturen bredvid oss. Och medan vindarna sakta men säkert för de låga skymningsmolnen över daltopparna påminner de om vår egen resa genom landskapen. Vi är just nu omkring halvvägs in på tågresan genom hela Japan.

    En av höjdpunkterna med resan ”Med tåg genom Japan” är den stora variationen mellan platserna vi besöker. För vem kan annars vakna upp på morgonen bland dimmiga berg för att på bara några timmar promenera längs med avenyer av palmer som dansar i kvällsvärmen? Den stora tågresan är inte bara en resa genom tid och rum, utan också en resa mellan otroliga kontraster.

    När palmerna vinkat oss adjö i nästa stad Kochi har vi upplevt den lokala marknaden, botaniska trädgårdar och spontana möten med festivaldeltagare i färggranna kläder. Vi har nu resans längsta tågfärd framför oss. Men, som ni kanske känner till, är det japanska snabbtåget Shinkansen en resa i bekvämlighetens tecken. En sträcka på några timmar blir därför inte särskilt utmanande eftersom vi har gott om benutrymme i bekväma säten. Vi lutar oss därför bara tillbaka och njuter av att färdas i omkring 280 km/h förbi upplysta städer och vackra landskap.

    När vi anländer till Kagoshima har tåget tagit oss till resans sydligaste punkt. I Japan är denna stad mer eller mindre synonym med Sakurajima. En av många aktiva vulkaner i Japan. Dagen efter vår ankomst befinner vi oss därför på en båt på väg ut till denna vulkan-ö. I luften doftar havsbris, svavel och en hel del spännig. För det är inte varje dag man får chansen att åka ut till en vulkan som bara månader tidigare hade ett mindre utbrott.

    När vi närmar oss resans sista destination Osaka, som också är Japans andra största stad, är det omöjligt att inte dra paralleller till relationen mellan Göteborg och Stockholm. Osakaborna kan många gånger tycka att Tokyoborna är lite väl fina i kanten, och de har ingenting emot att själva anklagas för att ha lite väl vassa tungor. Göteborgshumorn med de snabba replikerna och vitsar har nämligen många likheter med den rappa humorn i Osaka. Det är därför inte så konstigt att komikereliten inom populärkulturen i synnerhet kommer från området omkring Kansai i vilket Osaka ligger.

    Osaka sticker också ut på helt andra sätt. Bokstavligen talat. Här finns nämligen Japans högsta skyskrapa med sina 300 meter. Som ett farväl till Japan åker vi den sista dagen upp till observatoriet för att blicka ut över megastaden genom panoramafönster. Väl uppe med blickarna ut över en stad som inte tycks ta slut vid horisonten blir det samtidigt slående uppenbart. För trots att vi rest över halva jordklotet genom hela Japan har vi ännu en hel värld kvar att uppleva. Och vart den resan bär av hjälper vi här på Världens Resor mer än gärna till med att planera.

    Vincent Rodin
    Färdledare 

  • Nepal - mer än bara vandring

    Nepal – första gången kommer man hit för bergen, men man kommer tillbaka för människorna säger talesättet. Och det är sant.  Jenny Adhikari, färdledare hos Världens Resor, ger sin kärleksförklaring till det land där hon bott i många år.

    Läs hela inlägget

    Jennys man BJ på Pikey Peak, varifrån man får underbara vyer över Mt Everest

    I Nepal finns åtta av världens tio högsta berg, men även 125 olika folkgrupper som talar 123 olika språk, en oändlig mångfald av kulturer, högtider, klädedräkter, musik och dans. I Nepal finns alltid ett nytt ställe att upptäcka, och Nepal Tourism Boards slogan lyder ”Once is not enough”!  
    Oväntade möten med folk är alltid en av de största glädjeämnena med en resa till Nepal
     
    Jag kom till Nepal för 16 år sedan, och har sedan dess inte lämnat landet under några längre perioder. Det som lockade mig var mystiken kring Kathmandus gränder och tempel, den fantastiska naturen, men allra mest, det vänliga folket. Miljön kändes otämjd och naturlig på ett sätt jag sällan upplevt, trots mina många resor i världen. 
    Patan, en av de tre gamla kungadömena i Kathmandudalen

    Under åren har jag lärt mig, inte bara att kommunicera flytande på nepali, utan även lärt mig så mycket om kulturen och fått en djupare förståelse för landet, och detta främst genom de vardagliga samtalen och det aldrig sinande småpratandet. Här talar man med varandra, med den som råkar sitta bredvid, var man än är. Och man skämtar, skojar och skrattar. Nepal är ett charmigt land som är lätt att tycka om. 
    Jenny i samspråk med en bybo. 

    Våra vandringar i Himalaya går både genom grönskande byar och upp till fina utsiktsplatser. Vi vandrar i världens högsta bergskedja och trots de många backarna så är belöningen väl värd mödan. Utsikten över kullar i olika blå nyanser med de snöklädda topparna som den ultimata bakgrunden. På våren är sluttningarna täckta av rosa rhododendronblommor i stark kontrast mot den torra naturen.  
    Rhododendron Rhododendronbuskarna nedanför Poon Hill. 
     
    Tack vare landets stora höjdskillnader, från det platta låglandet, upp till världens tak och högsta punkt, 8848 möh, är floran och faunan enormt varierad. Under våra vandringar i bergen finns till exempel chans att se den färggranna nationalfågeln himalayamonal, en fasan som bara finns här högt uppe i bergen, och ofta svävar stora rovfåglar av olika slag högt över våra huvuden.
    Himalayamonal, en annan färgklick som vi kan möta under vandringen. 

    I ett land där de ekonomiska möjligheterna för människor utan utbildning är ytterst begränsade, ger turismen arbetstillfällen och vi har möjlighet att påverka genom att ge vår vandringspersonal, som till stor del består av kvinnor, ett arbete med schyssta villkor.  
    Utsikten äver Dhaulgiri, en av Himalayas toppar över 8000 m. Från Poon Hill tidig morgon. 

    Välkomna hit för att uppleva detta fantastiska land tillsammans med oss!  Under 2024 leder Jenny Stora vandringsresan till Nepal nu i mars, Vandra vid Mt Everest i april samt Höstvandring i Annapurna och Till fots i Himalaya i november. Resorna planeras även för 2025. Dessutom kommer Jenny också leda resorna Östra Bhutan i början av oktober. 

    Jenny Adhikari (här med dottern Agnes), färdledare och företagare i Nepal 

  • Till fots i Japan

    Bland våra 26 olika resor till Japan är fyra av dem resor där vi vandrar eller strövar i Japan. Tre av dem kallar vi för strövtåg och den lite tuffare för vandring. Oavsett vilken resa man väljer så är det ett fantastiskt sätt att komma ut på landsbygden i Japan, njuta av den vackra naturen och bo på lokala gästgiverier med heta källor och fantastiska måltider.

    Läs hela inlägget

    Pilgrimer på väg nedför Haguro San vid de tre heliga bergen i Dewa 

    Vi på Världens Resor brinner för Japan. Fyra av oss på kontoret har bott i Japan och talar språket.  Våra samlade kunskaper och kärlek till landet gör att vi kan utveckla vårt utbud av spännande rundresor som rör sig över hela landet. Vandring är något vi gillar och vi har själva gått alla etapper som vi har med på våra fyra vandringsresor. Här en kortare introduktion till dessa resor. 
    Strövtåg i Japan (april) 
    Längs samurajleden Nakasendo från Magome till Tsumago

    Vår första strövtågresa i Japan börjar i Kyoto och avslutas i Tokyo. Däremellan är det en härlig blandning av nio vandringar längs gamla samurajleder, Japans viktigaste pilgrimsstråk, kustvandringar och vandring vid Mt Fuji. Resan går i mitten av april, då körsbärsträden fortfarande blommar på flera ställen vi kommer till och dessutom har azalean börjat blomma - en härlig färgprakt! Många fina kulturvandringar som är mellan 6 och 15 kilometer långa.
    Vid bergen i Yoshino blommar körsbärsträden senare och passar för vår resa Strövtåg i Japan

    Strövtåg i norra Japan (oktober) 
    Nikko, ett av flera världsarv på resan Strövtåg i norra Japan  


    Resan börjar och slutar i Tokyo och vi rör oss sedan till de största kulturskatterna norr om Tokyo. Här strövar vi bland världsarven Nikko där alla gamla shoguns ligger begravda i cederskogen, Dewas heliga berg och tempelstaden Hiraizumi med några av landets främsta tempel från 1100-talet. Vi färdas med båt bland tallöarna runt Matsushima och längs Mogamifloden. På denna resa följer flera av vandringarna i spåren av Japans främsta haikupoet, Basho. Många nätter med heta källor blir det också. Vår enklaste strövtågsresa med 8 vandringar mellan 6 och 11 km. 
    Flera av de ställen vi bor på under resan har heta källor
     
    Strövtåg i södra Japan (november) Yakushimas trolska miljö med mossa och cederträd som kan bli uppemot 7000 år gamla

    Vår strövtågsresa med den mest dramatiska naturen. Resan börjar i Kyoto och avslutas i Tokyo, men går framför allt till de sydliga öarna Shikoku och Kyushu. På Shikoku går vi mellan tempel på en del av landets viktigaste buddhistiska pilgrimsled. På Kyushu gör vi ett besök vid den mäktiga vulkanen Aso (kalderans omkrets är 120 km) samt vandrar över fyra vulkaner vid Karakuni dake. En annan höjdpunkt blir den trolska ön Yakushima med cederträd som är uppemot 7000 år gamla. En dag cyklar vi också över sju broar och åtta öar för att komma till Shikoku på en cykelled som kallas för en av världens främsta. 9 vandringar från 6 till 15 kilometer. 
    På cykel på väg till Shikoku. Shimanami kaido kallas för en av världens vackraste cykelleder. 
    Vandra i Japan med Mt Fuji (juni)
    Kustvandring på Rebun, Japans nordligaste ö

    Vår tuffaste vandringsresa till Japan går under sommaren när klimatet är gynnsamt på Japans nordligaste ö, Hokkaido, samt att vandringsperioden uppför Mt Fuji har hunnit börja den 1:a juli. På Japans två nordligaste öar, Rishiri och Rebun, hinns både kustvandringar och vulkanbestigning med. Vid Dewa sanzan går vi över tre heliga berg tillsammans med mängder av pilgrimer. Resan avrundas med att vi går uppför Mt Fuji med en övernattning på en vandringslodge på väg upp. Att se soluppgången från Mt Fuji blir en magisk avslutning. 8 vandringar som kan vara uppemot 20 km  långa. 
    På väg upp till Mt Fuji

    Text: Jörgen Fredriksson, van vandrare i Japan

  • Livet ombord kanalbåtarna i Skottland och Frankrike

    Björn Tedman har lett våra olika resor med kanalbåt i Europa. Här berättar Björn om sina intryck från resor med kanalbåt längs Caledonian Canal i Skottland och våra olika kanalbåtar i Bourgogne och Provence. Resorna till Frankrike går nu i slutet av maj och juni. Till Skottland går resorna i augusti.

    Läs hela inlägget

    När jag för tjugo år sedan flyttade hem från två års biståndsarbete i Kambodja, fick jag chansen att leda en resa längs Mekongfloden för då nystartade Världens Resor. Redan då njöt jag av att upptäcka spännande miljöer som passerade revy medan lugnet infann sig i takt med att vi stilla flöt fram på vattenmassornas kontemplativa lunk på väg mot havet. 

    Nam Ou floden Muang Ngoi i norra Laos, biflod till Mekong

    Mycket vatten har runnit genom floden sedan dess och många andra spännande resor med härliga reskamrater har det blivit under åren i takt med att Världens Resor har utvecklats. Och det känns extra roligt att jag nu är inbokad att leda inte mindre än tre andra kanalbåtsresor inför säsongen 2024!   Vår kanalbåt Danielle som vi färdas med i Bourgogne

    Bourgognes kanaler 
    Det hela börjar i maj med kulinarisk resa genom Bourgognes kanaler för att upptäcka vingårdar och pittoreska byar längs vägen. Det är en särskild känsla att få besöka gamla gods där familjer i flera generationer arbetat i samklang med naturens förutsättningar för att odla och vårda de ibland uråldriga vinstockarna och sen få samlas i gårdens källarvalv för att smaka av några av produkterna i dess rätta element.
    Det blir flera vingårdsbesök och ombord ingår vin från utvalda leverantörer 

    Därefter får vi ofta en tur till de charmiga lantliga byarna som ligger utströdda i landskapet innan vi återvänder till båten där vår franske kock har förberett ännu en festmåltid att smaka av ihop med traktens drycker.  För att balansera de olika intagen kan man bryta av lunken ombord med att istället gå av båten och promenera eller cykla ängs de stigar som de gamla pråmdragarna använt genom årens lopp. 
    Bekväm lounge där vi smakar goda viner och ser livet passera förbi utanför

    Provence 
    I juni blir det en liknande resa men den här gången i Provence och det av Taube besjungna Camargue – ett fantastiskt naturområde vid Rhôneflodens delta där vildhästar och svarta tjurar trängs med rosa flamingos. Efter en introduktion till Provence i det antika Arles får vi förutom båtliv och naturupplevelser också flera besök i de kustnära byarna i området som bjuder på såväl konst- och arkitekturupplevelser som färska skaldjur. Arles gamla stad med den stora romerska amfiteatern 

     I de bördiga markerna får vi också se de mångåriga olivträden som van Gogh så gärna målade av under sin mycket produktiva vistelse i trakten – om vi inte har hans fallenhet för att måla kanske vi nöjer oss med att titta in på olivoljeproduktionen och smaka av denna gyllene olja. 

    På en pråm i södra Frankrike Vår båt i Provence. Soldäck eller medhavda cyklar väljer du själv.  

    Skotska höglandet 
    En helt annan sorts kanalbåtsresa bjuder Skottland på i augusti där vi tar oss an The Caledonian Canal som förbinder Atlanten med Nordsjön via en diagonal passage genom bl a den mytomspunna Loch Ness.
    På Caledonian Canal färdas vi med speciellt utformade pråmar med plats för bara 12 gäster 

    Även om det brittiska köket inte riktigt har samma kulinariska lockelse som det franska, så får i alla fall den djärve chansen att smaka på den traditionella och mycket lokala Haggisen – en fårmage fylld med diverse ingredienser och toppad med whisky! Nu är det kanske i första hand den dramatiska och vackra naturen som lockar oss  Skottlandsresenärer. Höga berg och djupa dalar fulla av frodig växtlighet gör vandrings- och cykellederna till fantastiska utflykter som bidrar till att man nöjd och rosig om kinderna återsamlas ombord för de gemensamma måltiderna innan man kanske ljuger lite om dagens strapatser i den lilla självservice-baren ombord eller på någon lokal pub där man kan socialisera med de alltid lika vänliga ortsborna.
    Varje dag väljer man om man vill vandra, cykla eller bara ta det lugnt på pråmen

    På den här resan stannar vi inte på båten hela tiden utan gör dessutom avstickare med buss, färja och tåg för att utforska den vindpinade gamla vikingaön Isle of Skye där dramatiska klippor skapar vidunderliga vyer för häftiga vandringar. Vi hinner dessutom med besök i charmiga Oban på västkusten innan allt avslutas med stadspromenad och avskedsmiddag i det vackra och ståtliga Edinburgh på ostkusten. 
    På resorna ser vi också det dramatiska landskapet på Isle of Skye. 

    Välkomna ombord! Björn Tedeman, färdledare, valobservatör och allt-i-allo här i världen 

  • Pilgrimsvandra längs S:t Olavsleden i sommar!

    Att vandra på pilgrimsleder har blivit allt mer populärt och många är de som gått hela eller delar av leden till Santiago de Compostela. Men visste ni att det finns en mycket närmare Pilgrimsled? Det räcker att åka till Sundsvall så har man startpunkten för den 58 mil långa S:t Olavsleden som sträcker sig till den norska staden Trondheim där leden slutar vid den magnifika Nidarosdomen.

    Läs hela inlägget

    Det var den norske vikingahövdingen Olav Haraldsson som flytt landet men som återvände med sina skepp till hamnen i Selånger för att vandra med sin här till Norge för att återta makten. De vandrade längs den nuvarande leden och kom till Stiklestad i Norge den 29 juli 1030 där dom mötte en fiendehär och i slaget stupade Olav som sedermera begravdes i Trondheim som då hette Nidaros, och där blev han helgonförklarad.

    På vår vandring följer vi Olav Haraldssons väg från Selånger till Trondheim. Vi går inte alla 58 milen men väl ca 13 mil på 8 dagar, resten fuskar vi med buss, båt och tåg för att kunna begränsa resan till totalt 11 dagar. Då S:t Olavsleden passerar mina härliga hemtrakter var det lätt att välja ut guldkornen med de sträckor där leden är som vackrast.

    Bland annat passerar vi Borgsjö med S:t Olavs källa, vackra byn Stavre där vi äter lunch på Båtshaket och åker med en av Sveriges äldsta ångbåtar till Gällö där vi också ser den unika skidtunneln.

    Vi går till Frösön där vi besöker kyrkan och Peterson-Bergers sommarhagen. Vi får fjälluft i Duved och vid Tännforsen och efter det vandrar vi kanske den allra vackraste delen då vi går över fjället från Skalstugan och förbi gränsen till Norge. 

    Vi kommer att vara på plats i Stiklestad den 29 juli på dagen 994 år efter slaget och får se ett stort spel med hästar och skådespelare som återger slaget, och avslutar med att besöka Nidarosdomen där vi får en guidad tur och vårat snygga certifikat som visar att vi gått över 10 mil av leden.

    Följ med mig "hem" och upplev en mycket trevlig och vacker vandring i sommar. Du behöver ha normalgod kondition och vandringsvana för att njuta av resan. Vi vandrar som sagt 13 mil på 8 dagar men utan stora nivåskillnader. Du bär bara det du behöver under dagen, resten av bagaget har vi transport till.

     

    Lars Arvidsson
    Färdledare och reseproducent. 

  • Stora konstupplevelser i Provence

    Provence i södra Frankrike har fler nya fantastiska konstsatsningar som gjorts här på senare år. Chateau La Coste, Villa Carmignac och Fondation LUMA erbjuder en härlig blandning av arkitektur, konst och natur när det är som allra bäst.

    Läs hela inlägget

    Det finns väl inget annat ställe på jorden som är så förknippat med konsten som Provence? Även för den som inte är så hemma i konstens värld så har det säkert varit svårt att undvika namn som Picasso, van Gogh, Chagall, Matisse och Cezanne. De har alla gemensamt att de har bott och verkat i Provence och alla dessa konstbjässar har också sina egna muséer i Provence. 

    Sjukhuset i Arles där van Gogh vistades efter sin "öronincident" 

    Vi är många som besökt dessa muséeer och njutit av dem under årens lopp och fortsätter göra så. Det som ändå gör en konstresa till Provence så oerhört intressant i dessa dagar är att kunna lägga till vad som kommit till på senare år. När det idag byggs nya fantastiska konstanläggningar är det framför allt privata initiativ av miljardärer som ligger bakom dessa satsningar. Så är även fallet i Provence.

    Det vackra utställningssgalleriet på Chateau La Coste skapad av Renzo Piano

    Chateau La Coste är en vingård som började ta form 2002 och fortsätter att växa för varje år som går. Som huvudarkitekt till satsningen har man valt den japanska arkitekten Tadao Ando. Utöver några få mindre gallerier är den stora konstsatsningen utlagd längs en två till tre timmars lång promenad på vingården. Några av världens största arkitekter som Frank O Gehry, Kengo Kuma, Jean Nouvel, Renzo Piano och Tadao Ando själv har fått skapa verk som är lika stora delar arkitektur som konst. 

    Hiroshi Sugimotos skulpturala verk utanför Tadao Andos byggnad, Chateau La Coste


    Andy Goldworths mycket speciella rum, Oak Room

    Det är en underbar promenad fylld av överraskningar varje gång man rundar ett hörn. Här hittar man fina stenläggningar av Ai Weiwei, Andy Goldsworthys fågelboliknade Oak Room och Tom Shannons silverglänsande Drop. Att avsluta besöket på den lummiga terrassen med ett par riktigt goda glas vin från deras egen vinproduktion blir en perfekt avslutning på besöket.

    Ett glas vin av det egenproducerade vinet, Chatea La Coste

    Ön Porquerolles var en annan underbar bekantskap. 20 minuters båtresa från Tour Fondue når man den bilfria ön Porquerolles. Hit lockas massor av fransmän för att njuta av de fina sandstränderna och för att gå eller cykla längs den dramatiska kusten med flera så kallade calanque, som kanske lättast översätts till fjordliknande havsvikar.  

    Den vackra bilfria ön Porquerolles

    Sedan några år tillbaka har de fått en ny underbar huvudattraktion till ön, Fondation Carmignac, som öppnade upp sina portar 2018. I villan har de varje år en ny tematisk utställning med verk både från den egna samlingen men också inlånad konst och alltid är temat något som har med havsmiljön att göra. 

    Bianca Bondis val i Villa Carmignac

    Precis som med Chateau La Coste är det en plats där naturen, konsten och arkitekturen flyter samman. I parken som omger villan går man omkring i en timme för att se den samtida skulptursamlingen som finns här med bland annat roliga verk av Tom Friedman, Jaume Plensa, Jeppe Hein och Ugo Rondinone och många fler. Även här finns en fin servering i parken där man avnjuta ett gott glas cider eller annat.

    Nils Udos La Couvée, placerad i skulpturparken kring Villa Carmignac

    Arles har blivit känd som staden som har mest av det antika romerska av alla städer utanför Italien. Men den har också blivit känd som en fantastisk konststad med sina många kopplingar till van Gogh och att världens mest kända fotofestival äger rum här på 29 olika platser runtom i stadens kyrkor, cisterner, palats och parker. 

    Från fotofestivalen i Arles 2015

    Efter många års förseningar slog äntligen Fondation LUMA upp portarna 2021 och har även det blivit en av Frankrikes mest omtalade museer. Hela anläggningen som är 27 hektar stor har sex stora ombyggda industrilokaler samt en ny riktigt silverglänsande byggnad signerad Frank O Gehry. Likheterna till Guggenheim i Bilbao är uppenbara. 

    Fondation Luma i Arles invigdes 2021

    Maja Hoffmann är grundaren till museet har en enorm samling av samtidskonst och en försmak för konst som har en miljömedvetenhet. Här hittar vi verkligen konst som ligger i framkant av samtidskonsten i ännu en spektakulär omgivning. Olafur Eliasson och Carsten Höller tillhör de som fått skapa permanenta verk här. Annars är merparten av verken tillfälliga utställningar som antingen kommer från Maja Hoffmanns samlingar eller inlånat. Maja Hoffmann är också tätt förknippad med den stora fotofestivalen och på LUMA finns ett fantastiskt fotoarkiv från några av de senaste 50 årens absolut främsta fotografer. 

    Underbara Fondation Maeght utanför Nice

    Dessa tre fantastiska konstplatser är några av de som ingår i vår resa Konst i Provence. På resan får ni också möjlighet att besöka museerna för Chagall i Nice, Cezanne i Aix en Provence och van Gogh i Arles, liksom underbara Fondation Maeght som sedan länge förknippats med Giacometti och Miro.  

    Jörgen med en av Jaume Plensas tre alkemister, Fondation Carmignac 


    Jörgen, Vincent och Naima i Arles

    Text: Jörgen Fredriksson

  • Hemma hos Anselm Kiefer

    De senaste åren har det varit en konstnär som etsat sig fast hos mig tydligare än någon annan. Från att jag tidigare bara har sett något enstaka verk av honom fanns hann plötsligt överallt - Anselm Kiefer. Världens Resor åker till Anselm Kiefers väldigt speciella studiokomplex La Ribaute i södra Frankrike.

    Läs hela inlägget


    La Ribaute ligger i Barjac, två timmar norr om Arles. 

    När jag var på Venedigbiennalen med Moderna Museets Vänner 2022 så hade Venedig utöver biennalen också en fantastisk utställning med Kiefers allra mest storskaliga verk inne i hjärtat av Dogepalatset. Anselm Kiefer fick täcka väggarna med sina arkaiska landskap och i taket hängde originalen av Tintoretto och andra mästare kvar. Att bara besöka palatset är en upplevelse i sig, men att få ta del av Anselm Kiefer här var både ödesmättat och storartat. 


    Anselm Kiefer ställer ut i Dogepalatset, Venedig. 

    Samma år var vi med Världens Resor för första gången till Ståhl Collection i Norrköping, Sveriges främsta museum för samtida konst i mitt tycke. På Ståhl Collection finns ett antal Anselm Kiefer och konstsamlaren själv, Mikael Ståhl, fick själv lägga ut texten om hans favoritkonstnär. 

     
    Mikael Ståhl berättar om hur han började samla på Anselm Kiefers verk på 80-talet. 

    Kiefer är en omdiskuterad konstnär som bearbetar det förflutna och teman som i modern tysk historia varit tabubelagda, inte minst då nationalsocialismen. Hans konstnärskap är sammansatt av filosofiska, religiösa och ekologiska funderingar som sammantaget blir till en världsbild. Hans färgskala är alltid i mörka dova toner oavsett om det rör sig om skulpturer, målningar eller installationer. Kanske inte låter så muntert, men det växer sig på en och hans färgsättning är jag själv helt såld på. 


    Utställningen på Artipelag 2022. 

     2022 var också året då det för första gången kom en riktigt stor utställning av Anselm Kiefer till Sverige. Den största utställning som Artipelag haft till dags dato. Från att från början mest fått kritik för att utställningen var så dyr flockades folk till slut till den enastående utställningen. Vi var många som gick ned i källaren där för att få se filmen om La Ribaute, Anselm Kiefers enorma studiokomplex i Barjac i södra Frankrike. La Ribaute är en gammal industriell ödesmark som Kiefer under 30 års tid byggt om och som idag omfattar totalt 40 hektar (ca 80 fotbollsplaner) med 70 större konstinstallationer som alla är förbundna med varandra genom ett intrikat nätverk av stigar, tunnlar och underjordiska kryptor. 

     
    La Ribaute, möjligt besöka sedan 2022. 

    Sedan 2022 tar La Ribaute emot besökare på guidade visningar. Vi hade glädjen att ha vår första grupp på La Ribaute under 2023 när vi fick en specialvisning för Moderna Museets 100 Vänner. Nu under 2024 kan vi äntligen också erbjuda La Ribaute på vår nya samarbetsresa med SvDaccent, Konst i Frankrike - från Provence till Paris. 

     

    Missa inte denna helt unika konstupplevlse! Besöket i Barjac kopplas ihop med andra storslagna konstupplevelser i Provence och Paris. Vi besöker dessa på konstresan Konst i Frankrike - Provence till Paris i september 2023. 

  • Konsttriennalen i Echigo Tsumari 2024

    Jörgen Fredriksson besöker världens största konsttriennal som bara blir bättre och bättre för varje gång den äger rum. Flera hundra konstprojekt av Maria Abramovic, Christian Boltanski, Yayoi Kusama och många fler finns utspridda bland terrassodlingarn och skogsdungar, i tempel och helgedomar, i gamla fina trähushus och övergivna gamla lagerlokaler. På flera håll i Japan har det vuxit fram en tradition att låta framstående arkitekter och konstnärer komma till landsbygden för att ta vara på flera hundra år gamla rivningsobjekt och det var här i Echigo Tsumari det började år 2000. 2024 är det med på resan Konst i Japan igen. Följ med!

    Läs hela inlägget

    Echigo-Tsumari
    Yayoi Kusama med sina polka dots. 

    Sedan år 2000 har ett 760 kvadratkilometer stort område som kallas Echigo Tsumari drivit ett enormt konstprojekt som medel mot utbredd avfolkning. Alla konstverken uppförs på bybornas mark och redan från starten har man jobbat enligt tesen att verken måste interagera med den lokala befolkningens vilja. Öppenhet och passion på bägge sidor är a och o. Engagemanget att rädda området från total avfolkning tog verkligen fart efter den stora Chuetsu-jordbävningen 2004 och de efterföljande årens enorma snömängder. Echigo Tsumari är ett av världens snörikaste områden och det är inte ovanligt med 6 - 7 meters snö om vintrarna. 


    Ilya och Emilia Kabakovs The Rice Field

    Det började som ett småskaligt projekt men nu inför den åttonde triennalen 2024 väntar man sig uppemot en miljon besökare till området. Det har verkligen bidragit till att området kommit till liv igen och att det är samstämmighet mellan konstnärer och bybor märks på den enormt goda stämningen man möts av överallt. Triennalen sägs vara världens största rent geografiskt med flera hundra konstprojekt utspridda bland terrassodlingarna och skogsdungar, i tempel och helgedomar, i gamla fina trähushus och övergivna gamla lagerlokaler. På flera håll i Japan har det vuxit fram en tradition att låta framstående arkitekter och konstnärer komma till landsbygden för att ta vara på flera hundra år gamla rivningsobjekt.


    Mexikanska konstnären Damián Ortegas Warp Cloud

    Vid varje triennal presenteras närmare 100 nya verk som läggs till de som redan finns på plats. Här finns konst av många stora världsnamn som Yayoi Kusama, Christian Boltanski, Chiharu Shiota, Ann Hamilton, Jaume Plensa, Anthony Gormley, Cai Guo-qiang och Lee Bul för att bara nämna några. 


    Christian Boltanskis The Last Classroom

    De två mest älskade konstverken är skapade av barnboksförfattare; Museum of Picture Book Art där konstnärerna Hachi och Seizo Tashima låtit göra hela skolan till ett slags seriealbum av målad drivved och där skolans tre kvarvarande elever när skolan stängde får liv i alla de olika rummen på ett oerhört färgglatt och inspirerande sätt. En annan uppmuntrande upplevelse är den taiwanesiska barnboksförfattaren Jimmy Liaos tågstationer som pyntats i samma stil som hans böcker. Oerhört uppskattat och har nu nästan nått kultstatus i området. 

     
    Jimmy Liaos älskade stationsbyggnad Kiss & Goodbye

    I flera av husen/konstverken går det dessutom att bo. Maria Abramovics Dream House, Det strimlade huset som Tokyos Skulpturuniversitet ommodellerat och James Turrells House of Light som vi bor i på varje resa vi kommer hit. Det är ett mycket rymligt hus med ett vackert japanskt bad och fin stenträdgård. Vi bor här helt själva och får en manual med exakta tider när vi ska öppna taket, sätta igång ljusshowen och lägga oss på rygg på tatamimattorna och bara njuta av skådespelet/konstverket (Sky Space) vid solnedgång och uppgång. Det är magiskt!  


    James Turrells House of Light där vi bor en natt

    Idag ombesörjs området till stora delar av Fukutake Foundation som satsar miljarder på konstprojekten både här och i inlandshavet. Det möjliggör att man rustar upp traditionella hus som är på väg att falla ihop, men också att man låter både japanska och internationella arkitekter som MRDV, Dominique Perrault, Hiroshia Hara, Tezuka Architects och andra komma hit och skapa både museer, konstverk och andra samlingsplatser, allt konstnärligt utfört. 


    Museet MonET under 2018 års triennal. 

    Den kinesiska arkitektgruppen MAD gjorde 2018 års mest enastående konstskapelse. En gammal nedlagd tunnel om 750 meter fick liv igen när arkitektgruppen skapade ett konstverk baserat på de fem elementen. I slutet av tunneln som vi går genom är det vattnet som är elementet och dessutom slutmålet för promenaden. Ljussättningen och att få se vattnet tillsammans med öppningen ut mot en av Japans vackraste raviner är en underbar upplevelse. 


    MADs Tunnel of Light. En 800 meter lång tunnel med flera konstverk. 

    Nya konstverk tillkommer hela tiden. Nu under 2023 när jag besökte området så fick jag möjligheten att besöka ett nytt verk placerat på toppen av Matsudaiberget. Här har de byggt en borg där tre olika konstnärer fått varsin våning att pryda med olika konstverk; Ester Stockers svartvita konstverk Perspectives of Longing, Toyofuku Ryos tehus i guld och högst upp ännu ett verk som karvats ut av Skulpturhögskolan i Tokyo. Med kisel har de skapat ett underbart verk som kallas Shedding Time. 



    Ester Philips verk på 1:a våningen överst och Shedding Time nedan. 

    Landskapet i Echigo Tsumari är enastående med enorma terrassodlingar och vackra floder som rinner genom de djupa dalgångarna i nordöstra Japan. De flesta hus vi besöker ligger oerhört vackert, ofta högst uppe på ett berg eller mitt i risterrasserna, vilket gör att upplevelsen också blir en fin naturupplevelse. 

    Resan konst i Japan kommer att gå i oktober 2024.  

    Text och bild: Jörgen Fredriksson, delägare och grundare Världens Resor 

    Fler bilder från Echigo Tsumari


    Ann Hamiltons Air For Everyone


    Hachi och Seizo Tashimas skola. Picture Book Art. 


    Ubusuna House - ett av flera hus som tagits om hand och blivit hem för konst istället.

  • Triss i norrsken

    Under vårens resa Norrsken i Nordkalotten fick reseproducent Åsa sin norrskensdröm uppfylld med råge. Inte mindre än tre gånger kunde gruppen njuta av norrskenets magi. En gång i norra Finland, en gång på Barents hav ombord på Hurtigruten och en gång på ett samiskt camp utanför Tromsö omgiven av hundratals renar. Se bilderna och läs hela Åsas berättelse om triss i norrsken här på bloggen.

    Läs hela inlägget

    Första norrskenet - Ivalo, Finland

    Våra mysiga stugor har uppvärmt fönsterglas för att hålla snön borta och sikten fri mot himlen

    Det är sent på kvällen i de specialbyggda stugorna med glastak i Ivalo. Jag ligger på rygg i sängen och summerar intryck från resan så långt. Båtresan från Stockholm, den snöiga promenaden genom Helsinki och det bekväma nattåget upp till vintriga Rovaniemi.

     

    Under stadsrundturen i Helsinki promenerade vi genom den fantastiska biblioteksbyggnaden Ode - helsingforsbornas älskade nya vardagsrum.

    Jag har fått njuta av min absoluta favorit, karjalanpiirakka, karelsk pirog, inte mindre än fem gånger redan. På frukostbuffén ombord på Silja Line, på ett lyxigt café i Helsinki med tillhörande äggsmörkräm, i tjusiga saluhallen nere vid hamnen serverad med modern twist, som medhavd matsäck från ett lokalt bageri till resan med nattåget och så slutligen favoriten med potatismos istället för ris vid på en bensinstation nånstans på väg mot Ivalo.

    Jag missar inget tillfälle att äta en karelsk pirog, karjalanpiirakka.

    Dagarna i Ivalo har varit innehållsrika. Gruppen har varit iväg på hundslädestur medan jag åkt spark och, för första gången någonsin, vinterbadat i en isvak uppvärmd i en finsk träbastu som står mitt på den frusna ån.

    På sparktur genom vinterlandskapet

    Nästa utflykt gick till muséet Sami Siida i Inari där vi fått lära oss om finska Sápmi på guidad tur. Den moderna och pedagogiska huvudutställningen ger med ljud- och ljusprojektioner en suggestiv inblick i de samiska åtta årstiderna och samernas närhet till naturen. Över glasmontrarna med intressanta artefakter, utsökt hantverk och videoklipp med samiska röster svävar ett mångfärgat konstverk med bågar av tygremsor likt ett norrsken. Det bådar gott, tänker jag.

    Vår guide berättar om samiskt liv under norrskensinspirerade konstverket på Sami siida-muséet i Inari.

    Kvällen innan blev vi hembjudna på middag hos finska familjer, en fantastisk och unik upplevelse. Vår buss körde genom skog, byar och villaområden för att släppa av grupp efter grupp som efter noggrann planering utifrån kostpreferenser och intressen parats ihop med en lämplig finsk värdfamilj. Vår minigrupp är den största och vi får besöka kocken Mikko och hans fru Sisko som tar emot i sin villa. Efter rundtur i huset där familjens två (!) bastur stolt visas upp slog vi oss ned till bords. Vi smakar hemlagad saft, en härlig trerättersmeny och samtalar om hur vardagslivet långt ovan polcirkeln i Ivalo ter sig.

    Hemlagat blir det när vi blir bjudna på middag hos finska familjer i Ivalo.

    Efteråt vinkar Sisko och hennes lilla ivriga hund oss farväl när bussen hämtar upp oss för återfärd till vårt hotell. Stämningen i bussen är hög när alla turas om att berätta om just sina upplevelser hos de gästvänliga värdarna.

    Utsikten genom glastaket i min stuga i Ivalo.

    Åter på hotellet är det äntligen dags att försöka smälta alla intryck och få en god natts sömn innan vi imorgon reser vidare mot norska kusten. Sängen är bekväm och står mitt under det konformade glastaket som vetter mot norr, så jag kan se den klara natthimlen liggandes på rygg. Men plötsligt plingar mobilen till. Det är hotellets egen norrskensapp som markerar att aktiviteten ökar och därmed chanserna att se norrsken. Jag skyndar mig att texta till gruppen, så att alla som är fortfarande är vakna ska kunna uppleva norrskenet. Resegruppen har nämligen skapat en gemensam WhatsApp-grupp så att den som ser något kan avisera de andra. Men det är först när jag ställer mig upp från den sköna sängen och kikar ut genom fönstret som jag ser en svagt grönfärgad strimma lågt parallellt med marken. Men så växer den och blir till en lång skimrande båge som böljar fram och tillbaka mellan de svarta trädtoppssiluetterna. Under en halvtimma betraktar jag ljusspelet innan jag somnar nöjd över att resan redan nu officiellt gjort rätt för sitt namn.

    Norrsken över grantopparna i Ivalo.

    Morgonen efter utbyter vi nattliga erfarenheter. Några har sovit genom hela skådespelet, medan andra tog på sig vintermunderingen och gav sig ut i vinternatten. Resan har just börjat så vi har flera chanser, tröstar vi de som somnat tidigt.

    Andra norrskenet - På Barents hav med Hurtigruten

    Hurtigruten tillhör de där klassiska upplevelserna som varje välberest person bör ha provat på minst en gång. I över 120 år har kustlinjen från Bergen i söder till Kirkenäs i norr trafikerats för att transportera resenärer, gods och post. Nu är det äntligen dags för min premiär ombord och vår resa går söderut.  

    Hurtigruten lägger till vid flera hamnar längs den nordnorska kusten för att lasta på resande och varor.

    Det är isande kallt och kulingvarning när vi kliver ombord i Kirkenäs på det karaktäristiska blåröda skeppet som trafikerar linjen Hurtigruten. Vårt skepp heter Nordkapp efter den nordligaste udden som vi kommer att passera nån gång under natten. Än är mitt på dagen och vi kommer att tillbringa ett drygt dygn ombord innan vi anländer Tromsö strax innan midnatt. Vi kommer alltså att sova en natt i våra hytter, men spendera två kvällar ombord vilket bådar gott för våra norrskensspaningar. Längs färden görs korta strandhugg längs de små kustsamhällena. Ibland tillräckligt långa för att vi ska hinna av och se oss omkring, ibland bara tid att spana från däck medan lastning och ombordstigning sker. 

    Övrig tid spenderar vi ombord på skeppet och det går verkligen ingen nöd på oss. Till frukost och lunch serveras det överdådig buffé i restaurangen med stora panoramafönster ut mot vågorna. Hurtigrutens värdar håller i intressanta informationsmöten och miniföreläsningar, och just när vi är ombord handlar det om norrskenet. Rustade med ny kunskap och insikten om att väderförhållandena inte är helt optimala för att skåda norrsken under de närmaste dagarna, hänger vi oss istället åt vår goda trerättersmiddag. 

    Suggestiv utsikt från sidodäck.

    Men plötsligt händer det. Ut ur högtalarna annonseras att norrsken börjar skönja ute på däck och nu börjar febril aktivitet bland alla passagerare. Jag springer ut på närmaste sidodäck och nås av en förunderligt vacker syn när norrskenets gröna stråk över den karga kusten speglar sig i vattnet och lyser upp de skira molnen.

    Någon timma senare fullkomligt exploderar det ovan våra huvuden. Hundratals människor har samlats på övre däck, några med stativ och imponerande kameror, andra endast utrustade med våra mobilkameror, som jag. Hemligheten är att absolut inte ha blixten på och att hålla kameran så still som möjligt, gärna med stöd. Själv håller jag i relingen men mer behövs inte för att fånga det spektakulära skådespel som nu utspelar sig rakt ovanför våra huvuden. Pulserande, gäckande formationer som konstant skiftar skepnad.  Så bleknar och försvinner skenen och natten blir åter mörk. Några lämnar däck och går in till värmen.

    Det ovanliga norrskensfenomenet "krona" från övre däck. 

    Men för oss som stannar kvar väntar bokstavligen kronan på verket. Likt ett fyrverkeri i slow motion syns den ovanliga formation som kallar för corona, eller krona. I folkmassan hörs förvånade utrop, wow, åhå, aah i takt med att intensiteten ökar. Kronan blixtrar i grönt, vitt, rosa och violett och det tycks nästan övernaturligt. Det är i särklass det mäktigaste norrsken jag någonsin skådat. Jag känner mig lycklig och överväldigad när jag så småningom går ner till min varma hytt för att smälta intrycken.

    Nästa kväll glider ms Nordkapp in i Tromsö, vilket känns som en världsmetropol efter vår äventyrliga färd i nordliga farvatten. En kort promenad tar oss till vårt hotell och från takterassen kan vi blicka tillbaka på vårt ståtliga skepp mot en bakgrund av Ishavskatedralen, berget Storsteinen och stadens tusen lampor.

       

    Tromsö, även kallad Arktis huvudstad, och vårt skepp.

    Tredje norrskenet - Över samiskt camp utanför Tromsö, Norge

    Både renhanen och renhonan har horn, vilket är unikt bland hjortdjuren.

    Sista kvällen i Tromsö ska vi få vara med om en samisk upplevelse som avslutning på vår resa. Efter en kort bussfärd bort från stadens ljussken kommer vi till ett fiskesamiskt camp som byggts upp för att ta emot besökare som vill lära mer om den samiska kulturen. Här väntar oss inte mindre än 300 renar, en fantastisk syn i det guldgula vinterljuset med de snöklädda bergen i bakgrunden. Vi får varsin spann med pellets och så går vi iväg i olika riktningar för att vinterutfordra djuren. Renen är mitt nya favoritdjur och det är en underbar upplevelse att stå mitt i en stor renhjord med hundratals djur. Renar är vänliga, lugna djur som varken bits eller stångas, men som är väldigt ivriga efter att få mat. Det karaktäristiska klickljudet från renarnas bakben hörs tydligt, och även en och en annan grymtning. De praktfulla hornen som både honor och hanar stoltserar med används inte för att stånga människor, men det gäller att ändå hålla lite uppsikt över dem när man håller i den eftertraktade spannen som har renarnas fulla fokus. 


    Vår guide Lone lär oss hur man matar renar.

    Det är Lone som är vår guide och hon berättar passionerat om sina älskade renar. Själv är hon så glad att denna verksamhet gör att de faktiskt tjänar tillräckligt med pengar för att inte behöva slakta renar för att sälja köttet. Men självklart bjuds det på renkött när det är dags för soppmåltiden, att äta renkött till husbehov är en självklarhet inom all samisk kultur.

    Nyfikna och hungriga renar.

     Vår guide Lones vita favoritren får en puss.

    Så bjuder Lone in oss till gammetältet där en värmande eld tänts. I brasans sken berättar hon stolt om sitt folk och dess traditioner, deras levnadsvillkor och livsstil igår och idag. Vi sitter i en ring runt elden vars sken kastas skuggor på tältduken. Alla sitter knäpptyst när Lone, med händerna på ett stort renhorn som stöd, stämmer upp i en fantastisk jojk. Jojk är en unik samisk sångstil som hyllar och minns olika personer, naturfenomen eller tidpunkter. Det känns väldigt stämningsfullt att få uppleva Lones vackra jojk på så nära håll i brasans sken. 

    Begynnande norrsken över gammetältet där vi nyss suttit runt elden. 

    Så småningom är det dags att ta farväl av Lone, renarna och Arctic Reindeer Camp för att gå mot bussen som ska ta oss tillbaka till Tromsö. Men då, alldeles ovanför gammen där vi nyss njutit av samtal och jojk runt brasan, skymtar norrskenet igen. Först subtilt och sedan med ett allt starkare sken. Som en vajande fana i grönt tycks himlen vinka adjö till oss som snart ska fara söderut igen.

    Norrskenet växer sig starkare när vi lämnar den samiska campen. 

    Sista dagens bussfärd mot Narvik får vi uppleva Norges vidunderligt vackra kustlandskap i gnistrande sol. En senvinterresa genom Nordkalotten är sannerligen spektakulär både i dagsljus och i vinternattsmörker. Att få skåda så vackra, och så olika, norrsken var en underbar bonus. 

    Vintervackert landskap på färd mot Narvik.

     

    Text och bild: Åsa Danielsson, Reseproducent Norden

    Läs också min tidigare bloggtext om fenomenet norrsken, varför det uppkommer och hur det uppfattats i olika kulturer genom tiderna. 

    Vill du följa med på nästa års norrskensresa i slutet av mars? Läs hela resplanen nedan och boka snart för att säkra din plats. Har du frågor så svarar jag gärna! asa@varldensresor.se
    eller ring på 08-6695525. /Åsa Danielsson

  • Äntligen Okinawa

    Här kommer en hälsning från vår färdledare Lars Arvidsson som just nu leder resan Okinawas övärld. Gruppen har kommit halvvägs in på resan efter några dagar på Taiwan med besök i Taipei och bland teplantagen är de nu på ön Iriomote som till 90% är täckt av regnskog.

    Läs hela inlägget


    Äntligen!! Efter fyra års väntan och längtan blev det på nytt en efterlängtad resa till underbara Okinawa. Japans sydligaste län, en subtropisk övärld 110 mil lång med ca 100 öar i några kluster som sträcker sig ned ända mot Taiwan, och det är just i Taiwans huvudstad Taipei som resan tar sin början.



    Taipei ligger bara en dryg timmes flygning från Okinawas huvudö med huvudstaden Naha jämfört med 3 timmars flygning från Tokyo till Naha, så det är logistiskt och dessutom historiskt mer logiskt att påbörja resan i Taipei. Okinawa var från slutet av 1300-talet fram till 1879 ett eget land kallat Ryukyu med goda kontakter med Kina som hjälpt Ryukyu att bli en stor handels-och sjöfararnation och där det kinesiska samhällssystemet var helt etablerat innan det blev japanskt territorium.


    Teplantage strax söder om Taipei

    Vi lär känna den Taiwanesiska huvudstaden under två dagar då vi besöker allt från en av de högsta byggnaderna i världen till en teplantage där vi får läras oss om teodling och dessutom provsmaka olika tesorter.


    Stranden på ön Zamami

    Väl på Okinawa besöker vi och reser runt på fem av öarna, alla med helt olika karaktär men med den gemensamma nämnaren den otroligt vackra naturen med turkosfärgat hav, vita stränder och gröna djupa skogar och det lugna och avslappnade tempot. Trots att vi besöker många Intressanta platser och attraktioner såsom ett väveri som gör kimonos av bananträdets fibrer, krigets historia i fredsmuséet och i flottans tidigare högkvarter i tunnelsystem, en stillsam färd i en vagn dragen av en vattenbuffel och en djungelvandring, finns det ändå gott om tid i programmet att njuta av strandliv, havsfiske, kajakpaddling och andra aktiviteter på egen hand.

    Resan går i oktober då det fortfarande är 30 grader i luft och hav men nästan inga andra turister, varför inte att hänga på till en härlig och annorlunda del av Japan nästa år. 

    Vattenfallet Maruyudu på Iriomote


    Gruppen som är iväg nu hösten 2023.  

    Text och bild:
    Lars Arvidsson, färdledare

  • Med tåg till Lofoten

    Frukosten smakar bra i solskenet där vi sitter på bänkar med utsikt mot vattnet. Jag känner mig förväntansfull när hela gruppen promenerar i väg från Anker Brygge den korta biten till båtkajen för Brim Explorer. Vi ska åka ut med båt till Trollfjorden och spana efter havsörn och få möjlighet att se den makalösa naturen här på Lofoten.

    Läs hela inlägget

    I hamnen väntar ett imponerande minifartyg med hybridelektrisk motor och vi glider tyst i väg från land och tar plats på första parkett på det stora däcket. Jag ser de mäktiga bergen torna upp sig runt om oss och förundras över landskapet här i denna ö-värld.


    Foto: Kerstin Söderberg, färdledare på resan.

    När vi närmar oss inloppet till det första sundet ser vi tre havsörnar sitta obekymrat på klipporna innan två av dem fäller ut sina breda vingar, svävar upp i skyn, gör en u-sväng och kommer tillbaka till klipporna. Båten saktar in och glider försiktigt längs med klippstranden. Flera gäster har med sig egna kikare men det finns också några till låns så att ingen ska missa denna unika chans att se den mäktiga rovfågeln.

    Så fortsätter vi mot Trollfjorden och fartyget tar en vänstersväng in i den smala passagen. Vi glider fram mellan bergssidorna som stupar brant ner i fjorden - i sanning en fantastisk naturupplevelse. Efter en enkel värmande soppa ombord vänder vi tillbaka. På vägen hem har vi turen att få uppleva en live-visning i realtid av havsbotten under oss med fartygets egen undervattensdrönare som visas på skärm inne i båten. En guide ombord berättar med inlevelse om det marina livet vi just ser - vilken härlig avslutning på båtturen!

     

    På vår resa Tåg till Lofoten bor vi tre nätter i omgjorda fiskestugor, sk rorbuer med egna sovrum i Svolvaer som är huvudort på Lofoten. Stugorna är charmiga med äldre inredning och det finns gott om plats i rummet och i det gemensamma allrummet.

    Lofoten består av flera öar som numera är sammanbundna med broar. Naturen är makalöst vacker med de dramatiskt sluttande bergen och de djupblå fjordarna och sunden.

     

    Förutom upplevelsen i Trollfjorden besöker vi charmiga byn Reine på Lofotens sydspets med de rödmålade små husen där vi äter ”dagens fångst” i Gammelbua.

    I pittoreska Henningsvaer som ligger utspridd på små öar förbundna av en bro till fastlandet besöker vi speciella Kaviar Factory - ett konstmuseum drivet av eldsjälen Venke där det ofta visas verk av internationellt erkända konstnärer.

    En av resans höjdpunkter är att få tuffa fram i ett veterantåg från 60-talet hyrt bara för vår grupp. Personalen ombord är hjälpsamma tågentusiaster och vi sitter luftigt i första klass och får tid till umgänge och måltider ombord. I biovagnen lyssnar vi till information och föredrag med aktuella teman för resan.

    Längs vägen bor vi på Höga Kusten - ett världsarv och en av Sveriges finaste platser. I Skellefteå övernattar vi på The Wood Hotel - ett nytt hotell och en av världens högsta träbyggnader.

    I Jukkasjärvi på Icehotel ser vi den unika isbaren och isrummen men har bekvämligheten av ett varmt rum att sova i. I resan ingår också ett gruvbesök till världens största underjordiska järnmalmsgruva som brukar vara uppskattat när vi åker ner över 500 meter med buss till gruvans visitor center.

    Vill du följa med på nästa års resa i augusti? Läs hela resplanen nedan och boka snart för att säkra din plats. Har du frågor så svarar jag gärna! charlotte@varldensresor.se
    eller ring på 08-6695525. / Charlotte Lööf

  • Tokyo - en stad i ständig förändring

    Att en stad är i ständig förändring går naturligtvis att säga om alla större städer, men i Tokyo har det verkligen skett dramatiska händelser som staden övervunnit och bara fortsatt att göra om, göra nytt och göra bättre. Vi kanske trodde att staden stått stilla de här åren vi inte varit där på grund av pandemin. Inte då. Här har det tillkommit lika mycket nytt som alltid. Jörgen Fredriksson, gjorde ett längre återbesök i sin gamla hemstad och höll ögonen öppna för det nya som tar plats.

    Läs hela inlägget


    Det går att säga att det moderna Tokyo byggts upp åtminstone fyra gånger. Först efter att Tokyo blivit huvudstad 1867, en andra gång efter jordbävningen 1923, en tredje gång efter kriget 1945 och igen från 80-talet och framåt när staden äntligen gavs utrymme för att bygga mer extravagant och snyggt. Och som Tokyo har gjort det! 

    På slutet av 80-talet satsade de enorma pengar på att bygga nya Stadshuset i Shinjuku, Internationellt Forum vid Yuraku-cho och Tokyo Big Sight på ön Ariake. Alla byggnaderna fick kritik för att de kostade så mycket och blev egentligen klara samtidigt som ekonomikrisen slog till 1989. Även om den japanska ekonomin aldrig riktigt repat sig så är det därefter som Tokyo har vuxit fram som ett ställe där många av världens arkitekteker fått fritt spelrum att leva ut sina drömmar. Det finns nog inte heller något annat land som kan skylta med så många stora världsarkitekter som Japan och alla ser till att synas på många håll i staden. Tadao Ando, Kengo Kuma, Shigeru Ban, Toyo Ito, Sanaa, Sou Fujimoto är bara några av de mest namnstarka. Eller så är de bara mina personliga favoriter. Det är väl lite som det svenska tennisundret – framgång föder framgång. De japanska arkitekterna jobbar ofta ihop, inspireras av varandra, samverkar med konstnärer och framför allt räds de inte att blanda högt och lågt. 

    För några år sedan var jag på en utställning om ett byggprojekt i Fukushima där flera av de här arkitekterna gått in gratis för att skapa temporära hem, samlingsutrymmen, badhus och vårdplatser för de som drabbats av den hemska trippelkatastrofen 2011. De vann stora priset på Arkitekturbiennalen i Venedig för detta projekt. I en annan del av samma museum fanns en annan utställning om arkitektur för hundar. Då hittar man samma arkitekter igen som ritat de mest fantasifulla och galna skapelser du kan tänka dig – allt för hundar. Lite så är det att idag gå omkring i Tokyo. Vi hittar museer och gallerier, flaggskeppsbutiker för stora varumärken och religiösa byggnader som bär de stora arkitekternas namn men här hittar man också småskaliga projekt. Jag brukar ta mina grupper till ett litet plockepinnhus som Kengo Kuma ritat, Sunny Hills. Huset ligger på en avsides gata och går man in får man reda på att det enda de säljer där är ananasjuice från Kyushu. 


    Kengo Kumas Sunny Hills 

    Nu när jag var i Tokyo för några veckor sedan valde jag att utforska ett nytt projekt – Tokyo Toilet Project. I området kring Shibuya har 16 arkitekter gått ihop för att sätta upp 17 offentliga toaletter i lite ensliga parkområden. Ska man besöka alla tar det en hel dag. Offentliga japanska toaletter är kända för att vara världens mest hygieniska. Trots detta är det få japaner som går dit för att de sägs vara mörka och läskiga. Målet här har varit att få toaletterna att kännas ljusare, mer aptitliga och helt enkelt mindre farliga. Mest känd är Shigeru Bans två toaletter som ger full synlighet in i toaletterna när de är lediga, men så fort någon gått in och vridit om låset så blir den yttre glasskivan ogenomskinlig. På kvällen lyser toaletterna upp som färgglada lanternor. Jag nöjde mig med att gå till sju av dessa toaletter, men kom då bland annat till toaletter skapade av Tadao Ando, Toyo Itos svamp-toalett, Kengo Kumas trätoalett och Kazoo Satos röststyrda toalett för att man ska slippa röra något. 


    Kazoo Satos röststyrda toalett


    Shigeru Bans toalett vid Yoyogiparken

    Det är kul att tänka tanken att man kan gå in på Kengo Kumas nya OS-arena för att sedan se hans plockepinnhus för ananasjuice eller att gå in på Tadao Andos utsökta designmuseum 21-21 och sedan göra ett tekniskt stopp vid hans toalett längs Cat Street. Seriöst och lekfullt på samma gång - det är ett Japan jag gillar. 

    Tadao Andos 21-21 Design Museum, skapat efter formen av Issey Miyakes byxor. 

    Området kring Shibuya har överlag fått en rejäl upprustning under de senaste åren. Det ser inte längre likadant ut när jag står vid världens mest kända korsning och ser runt mig. Det är nya och högre byggnader som omger mig. Den 47-våniga Scramble Square har blivit ett nytt, snyggt och påkostat ställe att blicka ut över Tokyo från anlagt med ett stort trädäck. Ett trevligt ställe för en sundowner. Det nya varuhuset Miyashita Park gladde mig mycket. Här låg tidigare en lite halvsunkig park där en del skatare kunde hålla till. Nu har det byggts ett nytt stort shoppinggalleri som fortsatt behåller namnet Miyashita Park, bara det att parken flyttat upp på taket tillsammans med skatarna, basketlirarna, food trucks osv. Det har blivit ett underbart andningshål, som ett småskaligt High Line,  när man strövar från Shibuya och bort mot Omotesando. 


    Shibuya från taket på Scramble Square
     
    Området kring Omotesando har idag blivit Japans i särklass mest modemedvetna. Under hela 90- och 00-talet samlades tusentals ungdomar här varje helg som uppträdde på olika sätt, men framför allt var det som en gigantisk modeshow där alla företrädare för gotiska lolitor, visual kei och andra som kom från en värld av anime och manga. Gatan Takeshita Dori blev Tokyos motsvarighet till Carnaby Street. Inte så konstigt att H&M satsade på sin allra första butik i Japan just här. 

    Det är en spännande promenad att gå genom detta område. Först möter vi de allra yngstas modeuttryck (även om mycket av det flyttat till andra stadsdelar som Akihabara) och sedan ganska snart tas det över av mer trendiga butiker för de något äldre som är modeintresserade. Cat Street som löper på bägge sidor om Omotesando fungerar som en brygga till nästa del av Omotesando där man hittar enormt exklusiva flaggskeppsbutiker för Dior, Tods, Prada och många fler. 


    Herzog & Meurons Prada där varannan glasskiva är konvex och varannan konkav. 

    Är man intresserad av arkitektur blir denna del av gatan en högtidsstund för det är mängder av byggnader som räknas som några av Tokyos främst. Bara inom några hundra meters radie hittar du en eller flera byggnader ritade av Herzog & Meuron, OMA, Sou Fujimoto, Tadao Ando, Toyo Ito, Sanaa osv. Det har kallats för världens främsta gratismuseum för samtida arkitektur.  


    Sou Fujimotos Omotesando Branches

    I bortre änden av Omotesando ligger en av mina personliga favoritplatser i Tokyo, det lilla museet Nezu som har en fin japansk trädgård med tillhörande skulpturskatt och en underbar samling av klassiska japanska konstföremål. Ett stenkast härifrån är man i nästa stadsdel, Roppongi. Det är också ett område som förändrats väldigt mycket på senare år. 


    Nezu Museum med sin underbara trädgård

    Det är här ambassaderna finns och det är här det alltid funnits ett nöjesliv som mer påmint om ett europeiskt nattliv. På senare år har det blivit en rejäl uppgradering av området då man satsat på att bli ett nav för konst och kultur. Art Triangle har blivit ett samlingsnamn för museerna Suntory, Mori och National Art Centre Tokyo. Lägg därtill designmuseet 21 - 21 och att de har fått ett av Tokyos finaste och konstnärligaste varuhus i Tokyo Midtown samt ett fridfullt grönområde som inramning till dessa. 

    National Art Centre Tokyo

    Nu håller man på med slutspurten på ett nytt projekt som jag tror kommer att bli något i hästväg - Azubadai Hills. Arkitekten bakom detta, Thomas Heatherwick, är bland de mest spännande namn du kan hitta bland dagens arkitekter och han står bland annat bakom satsningarna i New York på Little Island och The Vessel samt museet ZEITZ Museum i Kapstaden för att bara nämna några. Här hålls för närvarande på att skapas en plats som ska bli det nya hemmet till Tokyo Digital Art Museum, efter att de fick stänga på ön Odaiba. Det var den största framgång Tokyo haft med ett nytt museum på väldigt lång tid. Vi kan nog redan här och nu lova att det kommer att bli en makalös attraktion att se fram emot till hösten 2023. För gammal som ung, konstintresserad eller inte.  


    Azubadai Hills, nya kulturprojektet i Roppongi


    Tokyo Digital Art Museum flyttar in i Azubadai Hills från hösten 2023

    Tokyo är med på de flesta av våra resor till Japan och det är en stad som har så oerhört mycket att erbjuda. På påsklov och höstlov har vi veckolånga resor till Tokyo som är mer inriktade på den yngre publiken. På vår resa Festival och sumo i Tokyo som går i maj ser vi Tokyo mer tematiskt med olika teman varje dag som arkitektur, den flytande världen mm. Vi hoppas få se dig på någon av våra resor till Japan. 


    Text: Jörgen Fredriksson

  • Längs krokodilfloden

    I vinter har vi två avgångar av resan Varaner och vulkaner och en som ser fram emot att visa upp sitt älskade Indonesien är vår uppskattade färdledare André Möller. Läs hans blogg från senaste resan till storslagna naturupplevelser i Borneos regnskog.

    Läs hela inlägget

    Vi glider sakta allt djupare in i Borneos regnskog ombord på vår lilla husbåt som ska vara vårt hem de närmsta tre dygnen. Vi är strax söder om ekvatorn, solen står högt och vi är alla tacksamma över att det fläktar försiktigt så länge båten rör på sig. Vi är här främst för att försöka få syn på orangutanger, men det väntar många naturupplevelser runt hörnet. Jag har precis gjort gruppen uppmärksam på att Sekonyer-floden kallas “krokodilfloden” av lokalbefolkningen, och några av resenärerna spanar ivrigt in bland den täta vegetationen och mot de små flodbankerna i hopp om att få syn på några reptiler. Skämtsamt säger jag att vi inte kommer att bada de närmaste dagarna och ber samtidigt alla att motstå frestelsen att tvätta fötterna i floden. Spridda, nervösa skratt hörs över däck. Vad jag då inte vet är att vi några timmar senare ska få så mycket vattenhyacinter i propellern att båten stannar, varpå en av de unga besättningsmännen snällt får hoppa i floden iklädd bara kalsongerna för att få bort all växtlighet som fastnat. Medan han tar det med ro och jämnmod, står vi skandinaver och oroligt tittar på. Kaptenen och kokerskan skrattar glatt.

    Ytterligare några timmar senare, ännu djupare in i regnskogen, hör vi nämnda kokerskas skrik nerifrån köksregionerna, och vi förstår snabbt att en stor krokodil simmat förbi henne på bara ett par decimeters avstånd där hon satt och förberedde maten, precis i höjd med vattennivån. Vi puttrar vidare på krokodilfloden, och lugnet lägger sig över gruppen och båten. Det är svårt att föreställa sig att vi bara tjugofyra timmar tidigare åkte kors och tvärs över den kaotiska mångmiljonstaden Jakarta med lokalbuss, när de första näsaporna (endemiska till Borneo) dyker upp längs flodkanten. Vi tittar storögt på dem, men de verkar inte bry sig om oss.

    En näshornsfågel flyger förbi framför oss. Någon hinner få upp kameran. När vi lägger till vid en liten brygga inne i nationalparken Tanjung Puting och påbörjar vår vandring som ska ta oss till ett utfodringsställe dit orangutanger kan komma för att komplettera sin diet har det hunnit bli eftermiddag. Om regnen har kommit och det finns gott om frukt i skogen kan det hända att orangutangerna inte känner sig manade att komma, men man vet aldrig. Vi sätter oss ner på några enkla träbänkar och får snabbt sällskap av både mygg och myror. Med tanke på att det finns över sex hundra arter av myror på Borneo blir vi inte förvånade. Hela skogen sjunger av syrsor och andra insekter, men vi ser inga större djur än. Istället dricker vi vatten, fläktar oss med olika stora löv och förbereder kamerorna. Doften av myggmedel ligger tung över vår lilla glänta. Någon sänker ljudet på sin hörapparat för att undkomma syrsorna.

    Nationalparkspersonal har lagt ut både bananer och sötpotatis, men inga orangutanger syns till. Vi sitter tysta. Länge. Ett skäggsvin springer förbi, men ännu inga primater. Så plötsligt hör vi det mäktiga ljudet av trädkronor som svingas mot varandra i fjärran, och då förstår jag att även denna gruppen kommer att få uppleva vilda orangutanger. Ljudet kommer närmare och snart ser vi den första bruna, långhåriga varelsen högt uppe i träden. Kamerorna zoomar så mycket de kan, men ganska snart kommer det flera orangutanger och de närmar sig så mycket att inga zoomobjektiv längre behövs. De hoppar ner och stoppar munnen full med bananer och klättrar sen snabbt upp i träden igen. 

    Några honor bär på ungar som konstant hänger fast vid sina mödrar. En orangutang har plockat på sig så många bananer att hon tappar flera stycken. Plötsligt är skäggsvinet där och glufsar i sig. Sex eller sju honor (nästan alla med ungar) går fram och tillbaka till bananerna och tar för sig, men när den stora hanen kommer rusar de snabbt upp i träden och låter honom äta så mycket han vill. Vi sitter stilla och betraktar allt, medan svetten rinner och kamerorna går varma. När orangutangerna känner att de har fått nog avlägsnar de sig en efter en, och ljudet av de svingande trädkronorna blir allt svagare för att till sist helt försvinna. Och när inga primater är kvar ställer man sig frågan om detta verkligen precis hände. Senare ska en man i gruppen beskriva hela händelsen som närmast andlig och andaktsfull.

    När vi kommer tillbaka till båten ser vi först inte vår besättning och utgår från att de helt enkelt har lagt sig för att sova under tiden vi har varit borta. Men så hör vi plötsligt glada rop och ett intensivt plaskande längre upp för floden. Hela besättningen, bortsett från kokerskan och kaptenen, ligger på gamla uppblåsta bilslangar och badar i floden. "Men krokodilerna då?", undrar vi nervöst. “Så mycket som vi låter vågar de nog inte komma i närheten” ropar killen som frigjorde propellern tidigare under dagen. Både vi och några nyfikna krabbmakaker som kommit ner till flodkanten tittar storögt på medan besättningen tar sig tillbaka till båten. Det doftar friterade bananer från vår båt. Nu ska det bli gott med en kopp kaffe, och i morgon hoppas vi på ännu fler orangutanger.

    Text och bild: André Möller  

  • Bäst i test av japanska öar - Yakushima vinnare

    Japan har varit vårt främsta resmål allt sedan starten 2003. Nästan alla medarbetare har varit där vid något tillfälle och fyra av oss pratar japanska. På lunchen häromdagen började vi prata om vilken ö i Japan som är den allra finaste. Var det Japans nordligaste ö, Rebun, som vi kommer till på vår vandringsresa? Konstön Naoshima eller Iriomote i Okinawas övärld? Efter livlig diskussion så blev det till slut ön Yakushima som fick flest röster – Japans grönaste ö, en vulkanö med cederträd som är 7000 år gamla. Till denna vackra ö kommer vi på två av våra resor som går nu i november, fåtal platser kvar. Läs mer om Yakushima här.

    Läs hela inlägget

    Världens Resors grundare Jörgen Fredriksson åkte tillbaka till favoritön Yakushima för att vandra i världens grönaste skogar. Yakushima som betyder cederträdens ö var landets första naturvärldsarv. Ön finns med på tre av våra resor till Japan; Brinnande lönnlöv, Strövtåg i södra Japan och Öluff i japanska skärgården.

    Vulkanön Yakushima, belägen i Stilla havet i södra Japan, låter som rena fantasiön när man beskriver den. Det är en av världens regnigaste platser, vilket gjort att den sannolikt har de grönaste, mest mossklädda skogarna som går att finna. Den speciella Jomoncedern är uppemot 7000 år gammal och skapar skogar som är de mest trollska du kan tänka dig. Från de fina stränderna går det att snorkla bland korallrev, surfa och dyka. Vissa tider på året kommer jättesköldpaddorna hit för att kläcka sina ägg. De vulkaniska bergen mäter nästan 2000 meter trots att det inte är mer än åtta mil runt ön. Här finns härliga heta källor utomhus vid havet, endemiska makaker och hjortar samt speciella maträtter gjorda på flygfisken. Mest känd är dock ön för sina möjligheter till friluftsaktiviteter. Folk kommer hit för att cykla, paddla kajak i de många floderna, men framförallt för att gå några av Japans finaste vandringsleder. Jag var själv återigen på Yakushima i början av november 2019 för att vandra i tre dagar.


    Här på ön finns flera vandringsleder som är jättetuffa och kan ta dagar att gå för att slutföra, men också många lättare som är allt från någon timme till halvdagsetapper. Ön har satsat stort på att göra framkomligheten så bra som möjligt och på de mest populära ställena Shiratani Unsuikyo och Yakusugi Land, har de byggt ordentliga träpromenader och broar över de många floderna. Leder av olika svårighetsgrad på varje ställe gör att alla kan komma hit och på olika sätt nå de gigantiska träden. Några av dem har en omkrets på uppemot 16 meter. Vi gjorde tre vandringar som alla var mellan tre och fem timmar långa. Det var mestadels lätt att gå, men med många rötter att hålla reda på. 

    Gamla cederskogar på Yakushima Vandring vid Shiratani Unsuikyo

    Jomoncedern är inte en ceder i vetenskaplig mening utan tillhör cypressfamiljen. Alldeles oavsett har de i alla tider varit oerhört eftertraktade. Redan på 1500-talet högg man ned träd för att bygga buddhistiska tempel och det har fortsatt till 1960-talet då man satte stopp för skövlingen. Det byggdes till och med en liten smalspårig järnväg högt upp i bergen. Hela byar byggdes enkom för att jobba med skogsnäringen. Den gamla järnvägen används fortfarande i liten skala, men i övrigt har mellanrummet mellan skenorna fått plankor, vilket gör att järnvägen idag används som en av de populäraste vandringslederna som på ett enkelt sätt tar oss djupt in i skogen. Det finns fortfarande många enorma träd kvar, men också stubbar av träd som fälldes på 1500-talet som står intakta utan att vittra på 500 år. Imponerande! 


    Den kända japanska författarinnan Hayashi Fumiko bodde på ön och i romanen Ukigumo skrev hon ”här regnar det 35 dagar i månaden”. Ett vanligt år faller det drygt 4000 mm längs kusten, medan det uppe i bergen vissa år kommer mer än 10 000 mm. Det gör att allt är så oerhört grönt. Det finns inte en sten eller ett träd som inte är klädda med mossa. Vill du se en livs levande japansk mossträdgård finns ingen bättre plats än denna. När jag 1997 flyttade till Japan var den fantastiska animerade filmen Prinsessan Mononoke släppt och precis blivit den mest sedda filmen någonsin i den japanska filmhistorien. Det är i många stycken en animerad naturfilm och där regissören Miyazaki hämtade skogsmiljöerna härifrån ön (filmen finns nu på Netflix). Att vandra i Shiratani Unsuikyo är som att röra sig i trollskogar bättre än vad John Bauer någonsin kunde drömma om att porträttera. Våra resor kommer hit i april och november. Lämpligt nog är regnsäsongen från maj till oktober. Vi har alltid fantastiska dagar och oftast med fint väder, men även om det skulle regna så gör det grönskan bara ännu mer tilltalande. 


    Yakushima har idag 13 000 fasta invånare och båda de två städerna Anbo och Miyanoura har idag gott om ställen att bo och många riktigt trevliga restauranger att gå till på kvällarna. 


    Artikelförfattaren med egen familj och familjen som driver vårt Ryokan på ön

    I november går två av våra resor hit; Brinnande lönnlöv och Strövtåg i södra Japan. I april båtluffar vi mellan elva japanska öar på resan Öluff i Japanska skärgården. Kom och upptäck Yakushima ni också. Lovar att det blir en upplevelse.

    Fler bilder från Yakushima: 


    Sofoon och Naima tar en paus under vandringen