Blogg & Restips

  • Stora konstupplevelser i Provence

    Sommaren 2021 reste Jörgen Fredriksson runt i Provence i södra Frankrike och tittade på de nya fantastiska konstsatsningar som gjorts här. Chateau La Coste, Villa Carmignac och Fondation LUMA erbjuder en härlig blandning av arkitektur, konst och natur när det är som allra bäst.

    Det finns väl inget annat ställe på jorden som är så förknippat med konsten som Provence? Även för den som inte är så hemma i konstens värld så har det säkert varit svårt att undvika namn som Picasso, van Gogh, Chagall, Matisse och Cezanne. De har alla gemensamt att de har bott och verkat i Provence och alla dessa konstbjässar har också sina egna muséer i Provence. 

    Sjukhuset i Arles där van Gogh vistades efter sin "öronincident" 

    Vi är många som besökt dessa muséeer och njutit av dem under årens lopp och fortsätter göra så. Det som ändå gör en konstresa till Provence så oerhört intressant i dessa dagar är att kunna lägga till vad som kommit till på senare år. När det idag byggs nya fantastiska konstanläggningar är det framför allt privata initiativ av miljardärer som ligger bakom dessa satsningar. Så är även fallet i Provence.

    Det vackra utställningssgalleriet på Chateau La Coste skapad av Renzo Piano

    Sommaren 2021 reste jag runt i Provence för att besöka några av dessa och det var alldeles underbart att komma till Chateau la Coste utanför Aix en Provence, Fondation Carmignac på ön Porquerolles och Fondation Luma i Arles. Det är tre oerhört påkostade konstsatsningar som alla har inriktning på samtidskonsten. Chateau La Coste var där jag kände mig mest hemma. Det är uppenbart att Paddy McKillen som grundat Chateau La Coste influerats stort av konstsatsningarna som gjorts på ön Naoshima i det Japanska inlandshavet och som jag besökt vid ett 20-tal tillfällen. Precis som där har målet varit att göra en plats där arkitektur, konst och natur får lika stor vikt och smälter samman till ett. Som huvudarkitekt till att göra konstanläggningen på Chateau La Coste har den japanska stjärnarkitekten Tadao Ando anlitats. Han har fått bygga hela entrén, en av restaurangerna, ett kapell samt ett par byggnader till. Precis som på ön Naoshima har han fått sällskap av konstnärer som Hiroshi Sugimoto, Richard Long, Lee Ufan och några andra konstnärer vars verk gifter sig allra bäst med Tadao Andos zeninspirerade betongbyggnader. 

    Hiroshi Sugimotos skulpturala verk utanför Tadao Andos byggnad, Chateau La Coste

    Chateau La Coste är en vingård som började ta form 2002 och fortsätter att växa för varje år som går. Utöver några få mindre gallerier är den stora konstsatsningen utlagd längs en två till tre timmars lång promenad på vingården. Några av världens största arkitekter som Frank O Gehry, Kengo Kuma, Jean Nouvel, Renzo Piano och Tadao Ando själv har fått skapa verk som är lika stora delar arkitektur som konst. 

    Andy Goldworths mycket speciella rum, Oak Room

    Det är en underbar promenad fylld av överraskningar varje gång man rundar ett hörn. Här hittar man fina stenläggningar av Ai Weiwei, Andy Goldsworthys fågelboliknade Oak Room och Tom Shannons silverglänsande Drop. Att avsluta besöket på den lummiga terrassen med ett par riktigt goda glas vin från deras egen vinproduktion blir en perfekt avslutning på besöket.

    Ett glas vin av det egenproducerade vinet, Chatea La Coste

    Ön Porquerolles var en annan underbar bekantskap. 20 minuters båtresa från Tour Fondue når man den bilfria ön Porquerolles. Hit lockas massor av fransmän för att njuta av de fina sandstränderna och för att gå eller cykla längs den dramatiska kusten med flera så kallade calanque, som kanske lättast översätts till fjordliknande havsvikar.  

    Den vackra bilfria ön Porquerolles

    Sedan några år tillbaka har de fått en ny underbar huvudattraktion till ön, Fondation Carmignac, som öppnade upp sina portar 2018. I villan har de varje år en ny tematisk utställning med verk både från den egna samlingen men också inlånad konst och alltid är temat något som har med havsmiljön att göra. I 2021 års utställning hittar vi Jeff Koons hummer, Bianca Bondis stora valskelett, Bruce Naumans stora fisksamling som periodvis sprutar vatten och så flera underbara verk av Mallorcakonstnären Miquel Barceló.

    Bianca Bondis val i Villa Carmignac

    Precis som med Chateau La Coste är det en plats där naturen, konsten och arkitekturen flyter samman. I parken som omger villan går man omkring i en timme för att se den samtida skulptursamlingen som finns här med bland annat roliga verk av Tom Friedman, Jaume Plensa, Jeppe Hein och Ugo Rondinone och många fler. Även här finns en fin servering i parken där man avnjuta ett gott glas cider eller annat.

    Nils Udos La Couvée, placerad i skulpturparken kring Villa Carmignac

    Arles har blivit känd som staden som har mest av det antika romerska av alla städer utanför Italien. Men den har också blivit känd som en fantastisk konststad med sina många kopplingar till van Gogh och att världens mest kända fotofestival äger rum här på 29 olika platser runtom i stadens kyrkor, cisterner, palats och parker. 

    Från fotofestivalen i Arles 2015

    Efter många års förseningar slog äntligen Fondation LUMA upp portarna 2021 och har även det blivit en av Frankrikes mest omtalade museer. Hela anläggningen som är 27 hektar stor har sex stora ombyggda industrilokaler samt en ny riktigt silverglänsande byggnad signerad Frank O Gehry. Likheterna till Guggenheim i Bilbao är uppenbara. 

    Fondation Luma i Arles invigdes 2021

    Maja Hoffmann är grundaren till museet har en enorm samling av samtidskonst och en försmak för konst som har en miljömedvetenhet. Här hittar vi verkligen konst som ligger i framkant av samtidskonsten i ännu en spektakulär omgivning. Olafur Eliasson och Carsten Höller tillhör de som fått skapa permanenta verk här. Annars är merparten av verken tillfälliga utställningar som antingen kommer från Maja Hoffmanns samlingar eller inlånat. Maja Hoffmann är också tätt förknippad med den stora fotofestivalen och på LUMA finns ett fantastiskt fotoarkiv från några av de senaste 50 årens absolut främsta fotografer. 

    Underbara Fondation Maeght utanför Nice

    Dessa tre fantastiska konstplatser är några av de som ingår i vår resa Konst i Provence. På resan får ni också möjlighet att besöka museerna för Chagall i Nice, Cezanne i Aix en Provence och van Gogh i Arles, liksom underbara Fondation Maeght som sedan länge förknippats med Giacometti och Miro.  

    Jörgen med en av Jaume Plensas tre alkemister, Fondation Carmignac 


    Jörgen, Vincent och Naima i Arles

    Text: Jörgen Fredriksson

  • Vi ser Chiharu Shiota i Helsingfors och Köpenhamn

    Under 2022 visas stora utställningar av den fantastiska konstnärinnan Chiharu Shiota både i Helsingfors och i Köpenhamn. Vi kommer till dessa utställningar på resan Nya Helsingfors i maj samt Konst i Oslo och Köpenhamn i juni.

    Läs hela inlägget

    Den internationellt uppmärksammade konstnären Chiharu Shiota är känd för sina komplexa och poetiska nätkonstruktioner i ullgarn där hon korsar och knyter trådar från golv till tak. Chiharu Shiota är född i Japan, men har bott och arbetat i Berlin sedan 1996. Hon fick sitt stora genombrott på den internationella konstscenen i samband med Venedigbiennalen 2015. I Sverige ställdes hon ut både på Göteborgs Konstmuseum och Wanås 2018. Under årens lopp har vi på Världens Resor kunnat njuta av hennes konst på utställningar i Roppongi i Tokyo samt på triennalerna Echigo Tsumari och Setouchi där hon i bägge fallen fått ta gamla hus på landsbygden i besittning och klä dem på sitt karaktäristiska sätt. 


    Utställning i Roppongi, Tokyo 2019

    Nu kan vi få möjlighet att se hennes spindelväv av röda trådar i stark kontrast till den råa och gråa betongen i EMMAs eminenta museum i Esbo. I maj går resan Nya Helsingfors där vi ser Helsingfors nya arkitektur såsom det omtalade bibliotekt Oodi och går på de fina museerna Amos Rex, Kiasma och Villa Didrichsen. Chiharu Shiota har skapat konstverket speciellt för EMMA. 


    Konstnärinnan på EMMA i Esbo

    En större utställning av henne ser vi också på resan Konst i Oslo och Köpenhamn i juni då Chiharu Shiota blivit den konstnär som under 2022 visas i Cisternerna i Köpenhamn. 


    Ett av verken i Cisternerne, Köpenhamn. Foto: Torben Eskerud

    Cisternerna är som namnet antyder, stadens gamla vattenreservoarer som byggdes här på mitten av 1800-talet för att lösa både Köpenhamns vattenförsörjning och rening av vattnet. På 1980-talet tömdes reservoaren och 1996 då Köpenhamn var Europas kulturhuvudstad öppnades det för första gången för allmänheten. De senaste åren har de haft oerhört uppmärksammade utställningar och 2022 års utställning Multiple Realities blir något att verkligen se fram emot. Chiharu Shiotas storskaliga trådinstallationer tar över Cisternens spatiösa utrymmen. I marginell belysning trivs hon bäst och hennes verk blir både drömlika och personliga. Att konstverken kan speglas i Cisternens vatten ger en extra dimension till det poetiska som Chiharu Shiota tar fram. Under 2021 var vi många som såg Tomas Saracenos verk här när vi själva fick ta oss fram med egen båt för att se verken. Tror många med mig tyckte det var en av de största konstupplevelserna någonsin. Vi förväntar oss lika mycket denna gång. 


    Intrikat ullgarnskonstruktion, Cisternerne i Köpenhamn. Foto: Torben Eskerud

    Resan till Oslo och Köpenhamn har verkligen massor av guldkorn att bjuda på så som nya Munchmuseet, Kistefos underbara skulpturpark och självfallet Louisiana. Därtill blir det guidade promenader till den nya arkitekturen. 

    Text: Jörgen Fredriksson

    Andra platser vi besöker på resorna till Helsingfors samt Oslo & Köpenhamn. 


    Amos Rex i Helsingfors


    Nya Munchmuseet i Oslo


    8-talet, spektakulärt hus i Köpenhamn signerad Bjarke Ingels

  • Äntligen Pakistan!

    Inför våren 2020 hade vi tre fullbokade grupper som skulle resa på vår pionjärresa till Pakistan, men pandemin gjorde att resorna ställdes in. Nu äntligen är resorna iväg och nästan samtliga av de 31 resenärerna som nu färdas genom Pakistan har bokat om sina resor om och om igen, väntat och hoppats. Vi gläds alla åt att vi äntligen kunde komma iväg och genomföra våra första resor till Pakistan. Jenny Adhikari är färdledare på den första avgången som nu kommit halvvägs in i resan. Hon har skickat oss några bilder som vi gärna vill dela med er. Spännande och oerhört vackert! Nästa avgång till Pakistan går nu i oktober och sedan våren 2023.

    Läs hela inlägget

    Palatset och fortet i Khaplu med blommande aprikosträd i förgrunden. 


    Lastbil på Karakoram Highway under färd till Gilgit. 

    Aprikosträden blommar. Det gör även persikoträden, körsbärsträden och mandelträden. 

    Nyfikna möten längs vägen. 


    Indus flyter förbi Skardu. 

    Solnedgång över Minar-e-Pakistan från moskéen Badshahi i Lahore

    På väg från Skardu till Gilgit ser vi en av Himalayas toppar, Nanga Parbat, 8125 m hög. 


    Färdledare Jenny Adhikari med nyvunnen vän. 

    Alla bilder tagna av Jenny Adhikari. 

  • Längs krokodilfloden

    Indonesien har öppnat för inresa! Härligt tycker vi och ser fram emot höstens fina rundresa som vi kallar Varaner och vulkaner. En till som ser fram emot att visa upp sitt älskade Indonesien är vår uppskattade färdledare André Möller. Läs hans blogg från senaste resan till storslagna naturupplevelser i Borneos regnskog.

    Läs hela inlägget

    Vi glider sakta allt djupare in i Borneos regnskog ombord på vår lilla husbåt som ska vara vårt hem de närmsta tre dygnen. Vi är strax söder om ekvatorn, solen står högt och vi är alla tacksamma över att det fläktar försiktigt så länge båten rör på sig. Vi är här främst för att försöka få syn på orangutanger, men det väntar många naturupplevelser runt hörnet. Jag har precis gjort gruppen uppmärksam på att Sekonyer-floden kallas “krokodilfloden” av lokalbefolkningen, och några av resenärerna spanar ivrigt in bland den täta vegetationen och mot de små flodbankerna i hopp om att få syn på några reptiler. Skämtsamt säger jag att vi inte kommer att bada de närmaste dagarna och ber samtidigt alla att motstå frestelsen att tvätta fötterna i floden. Spridda, nervösa skratt hörs över däck. Vad jag då inte vet är att vi några timmar senare ska få så mycket vattenhyacinter i propellern att båten stannar, varpå en av de unga besättningsmännen snällt får hoppa i floden iklädd bara kalsongerna för att få bort all växtlighet som fastnat. Medan han tar det med ro och jämnmod, står vi skandinaver och oroligt tittar på. Kaptenen och kokerskan skrattar glatt.

    Ytterligare några timmar senare, ännu djupare in i regnskogen, hör vi nämnda kokerskas skrik nerifrån köksregionerna, och vi förstår snabbt att en stor krokodil simmat förbi henne på bara ett par decimeters avstånd där hon satt och förberedde maten, precis i höjd med vattennivån. Vi puttrar vidare på krokodilfloden, och lugnet lägger sig över gruppen och båten. Det är svårt att föreställa sig att vi bara tjugofyra timmar tidigare åkte kors och tvärs över den kaotiska mångmiljonstaden Jakarta med lokalbuss, när de första näsaporna (endemiska till Borneo) dyker upp längs flodkanten. Vi tittar storögt på dem, men de verkar inte bry sig om oss.

    En näshornsfågel flyger förbi framför oss. Någon hinner få upp kameran. När vi lägger till vid en liten brygga inne i nationalparken Tanjung Puting och påbörjar vår vandring som ska ta oss till ett utfodringsställe dit orangutanger kan komma för att komplettera sin diet har det hunnit bli eftermiddag. Om regnen har kommit och det finns gott om frukt i skogen kan det hända att orangutangerna inte känner sig manade att komma, men man vet aldrig. Vi sätter oss ner på några enkla träbänkar och får snabbt sällskap av både mygg och myror. Med tanke på att det finns över sex hundra arter av myror på Borneo blir vi inte förvånade. Hela skogen sjunger av syrsor och andra insekter, men vi ser inga större djur än. Istället dricker vi vatten, fläktar oss med olika stora löv och förbereder kamerorna. Doften av myggmedel ligger tung över vår lilla glänta. Någon sänker ljudet på sin hörapparat för att undkomma syrsorna.

    Nationalparkspersonal har lagt ut både bananer och sötpotatis, men inga orangutanger syns till. Vi sitter tysta. Länge. Ett skäggsvin springer förbi, men ännu inga primater. Så plötsligt hör vi det mäktiga ljudet av trädkronor som svingas mot varandra i fjärran, och då förstår jag att även denna gruppen kommer att få uppleva vilda orangutanger. Ljudet kommer närmare och snart ser vi den första bruna, långhåriga varelsen högt uppe i träden. Kamerorna zoomar så mycket de kan, men ganska snart kommer det flera orangutanger och de närmar sig så mycket att inga zoomobjektiv längre behövs. De hoppar ner och stoppar munnen full med bananer och klättrar sen snabbt upp i träden igen. 

    Några honor bär på ungar som konstant hänger fast vid sina mödrar. En orangutang har plockat på sig så många bananer att hon tappar flera stycken. Plötsligt är skäggsvinet där och glufsar i sig. Sex eller sju honor (nästan alla med ungar) går fram och tillbaka till bananerna och tar för sig, men när den stora hanen kommer rusar de snabbt upp i träden och låter honom äta så mycket han vill. Vi sitter stilla och betraktar allt, medan svetten rinner och kamerorna går varma. När orangutangerna känner att de har fått nog avlägsnar de sig en efter en, och ljudet av de svingande trädkronorna blir allt svagare för att till sist helt försvinna. Och när inga primater är kvar ställer man sig frågan om detta verkligen precis hände. Senare ska en man i gruppen beskriva hela händelsen som närmast andlig och andaktsfull.

    När vi kommer tillbaka till båten ser vi först inte vår besättning och utgår från att de helt enkelt har lagt sig för att sova under tiden vi har varit borta. Men så hör vi plötsligt glada rop och ett intensivt plaskande längre upp för floden. Hela besättningen, bortsett från kokerskan och kaptenen, ligger på gamla uppblåsta bilslangar och badar i floden. "Men krokodilerna då?", undrar vi nervöst. “Så mycket som vi låter vågar de nog inte komma i närheten” ropar killen som frigjorde propellern tidigare under dagen. Både vi och några nyfikna krabbmakaker som kommit ner till flodkanten tittar storögt på medan besättningen tar sig tillbaka till båten. Det doftar friterade bananer från vår båt. Nu ska det bli gott med en kopp kaffe, och i morgon hoppas vi på ännu fler orangutanger.

    Text och bild: André Möller  

  • Colombias tid är nu - Jörgen Fredriksson reste till Colombia

    Jörgen Fredriksson, en av grundarna till Världens Resor, reste till Colombia för några år sedan och blev helt betagen. Resan var en av de bästa resorna han någonsin gjort och ledde till att Världens Resor skapade en resa som kom att heta Colombias tid är nu. Här kommer Jörgens reflektioner efter resan.

    Läs hela inlägget

    Colombia är sannolikt ett av världens mest underskattade turistmål. Här finns allt och lite till; kust både längs Stilla- och Karibiska havet, enorma våtlandskap, stora delar Amazonas och bergstoppar på runt 6000 meter. Dessutom är det otroligt grönt och kuperat. Mitt i allt detta finns mängder av färggranna kulturstäder. Colombia är vackert, vänligt och dessutom är det nära mellan attraktionerna.

    Ändå besöks Colombia av få resenärer. Varför? Här finns ingen påskögubbe, Machu Picchu eller Rio de Janeiros inramning, utan landets främsta ikon är fortfarande Pablo Escobar, knarkkungen som dog för 29 år sedan. Det känns faktiskt helt orimligt och orättvist att han fortfarande är det enda som egentligen är riktigt känt i detta fantastiska land. När jag själv berättade att jag skulle åka så blev också alltid reaktionen ”Är du inte klok? Där är ju livsfarligt.” Näe, det är ju inte det. Jag skulle nog säga att det känns som ett av de tryggare länderna i Sydamerika att resa i.

    Rent egoistiskt är det ju fantastiskt att det är så pass få turister i landet. Det gör onekligen resandet trevligare. Vi började vår resa vid Karibiska havet och staden Cartagena. Vilken stad! Cartagena var den första staden spanjorerna kom till i början av 1500-talet och har behållit sin gamla arkitektur som blandats upp med karibiska element. Det är en imponerande färgprakt bland husen med vackra balkonger var man än vilar blicken. Efter stadsvandringarna visade det sig alltid vara en lämplig avslutning att ta en drink vid någon av barerna som låg uppe på muren som omgärdar staden. En härlig bris från Karibiska havet välkomnades alldeles extra.

    Merparten av tiden på vår resa förlade vi ändå till de andinska områdena. Att resa runt bland mindre samhällen i Antioquia och i Kaffetriangeln var en njutning. Hela området är oerhört kuperat och det är svårt att hitta en vackrare landsbygd än den som vi fann här. De klassiska gamla orterna som inflyttade basker skapade här på slutet av 1800-talet har ofta fantastiska inramningar, omgivna av höga berg, kaffebuskar och tropiska fruktträd. Det stora torget med tjogtals av caféer och barer är alltid centrala i de små samhällena. Här liksom vid Karibiska havet är färgprakten enastående när man ser städernas fasader och när jag lämnade Colombia var det nog alla dessa färgintryck som etsade sig fast allra starkast. Var vi än tittade såg vi fåglar i alla möjliga färger. På några av ställena vi bodde kunde vi gå ut i trädgården och plocka färsk mango, grapefrukt, passionsfrukt och en massa annat smaskigt.

    Det var verkligen en resa som lockar till fler besök med så otroligt många olika typer av aktiviteter. Vid naturreservatet Sanguaré paddlade vi kajak på Karibiska havet efter mörkrets inbrott. Vi paddlade in i en lagun och mitt i denna lagun hoppade vi i vattnet fyllt av mareld. Magiskt! Från orten Manizales gjorde vi en dagstur upp till vulkanen Nevado del Ruiz och gjorde en lättare vandring på 4500 meters höjd. Av de andinska småstäderna vi besökte blev vi mest förtjusta i Guatapé och El Jardin, men det finns verkligen många fina. Alla fruktjuicer, Boteros skulpturer, vandring bland vaxpalmerna i Cocoradalen och Guldmuseet i Bogota var andra stora höjdpunkter.

    Colombias tid är nu. Vänta inte en sekund med att åka hit. 

    Jörgen Fredriksson

    Några fler bilder från min resa. 

    På denna trevliga finca bodde vi i Kaffetriangeln

    Sockertoppen En penon de Guatapé

    I naturreservatet San Guaré. 


    Fika i den trevliga byn Guatapé

    Textförfattaren tillsammans med dotter. 

    Text och bild: Jörgen Fredriksson 

  • Pilgrimsvandra med Lars i sommar!

    Att vandra på pilgrimsleder har blivit allt mer populärt och många är de som gått hela eller delar av leden till Santiago de Compostela. Men visste ni att det finns en mycket närmare Pilgrimsled? Det räcker att åka till Sundsvall så har man startpunkten för den 58 mil långa S:t Olavsleden som sträcker sig till den norska staden Trondheim där leden slutar vid den magnifika Nidarosdomen.

    Läs hela inlägget

    Det var den norske vikingahövdingen Olav Haraldsson som flytt landet men som återvände med sina skepp till hamnen i Selånger för att vandra med sin här till Norge för att återta makten. De vandrade längs den nuvarande leden och kom till Stiklestad i Norge den 29 juli 1030 där dom mötte en fiendehär och i slaget stupade Olav som sedermera begravdes i Trondheim som då hette Nidaros, och där blev han helgonförklarad.

    På vår vandring följer vi Olav Haraldssons väg från Selånger till Trondheim. Vi går inte alla 58 milen men väl ca 13 mil på 8 dagar, resten fuskar vi med buss, båt och tåg för att kunna begränsa resan till totalt 11 dagar. Då S:t Olavsleden passerar mina härliga hemtrakter var det lätt att välja ut guldkornen med de sträckor där leden är som vackrast.

    Bland annat passerar vi Borgsjö med S:t Olavs källa, vackra byn Stavre där vi äter lunch på Båtshaket och åker med Sveriges äldsta ångbåt till Gällö där vi också ser den unika skidtunneln.

    Vi går till Frösön där vi besöker kyrkan och Peterson-Bergers sommarhagen. Vi får fjälluft i Duved och vid Tännforsen och i år kommer vi även att kunna vandra kanske den allra vackraste delen då vi går över fjället från Skalstugan och förbi gränsen till Norge. Det fick vi inte göra förra året pga covidreglerna.

    Vi kommer att vara på plats i Stiklestad den 29 juli på dagen 992 år efter slaget och får se ett stort spel med hästar och skådespelare som återger slaget, och avslutar med att besöka Nidarosdomen där vi får en guidad tur och vårat snygga certifikat som visar att vi gått över 10 mil av leden.

    Följ med mig "hem" och upplev en mycket trevlig och vacker vandring i sommar. Du behöver ha normalgod kondition och vandringsvana för att njuta av resan. Vi vandrar som sagt 13 mil på 8 dagar men utan stora nivåskillnader. Du bär bara det du behöver under dagen, resten av bagaget har vi transport till.

     

    Lars Arvidsson
    Färdledare och reseproducent.