Världens Resor hemma hos Jörgen i mars, 2025

Sedan ett drygt år tillbaka delar jag min tid mellan Japan och Sverige och bor nu delar av året strax utanför Kyoto, närmare bestämt i en liten kulturort som heter Sakamoto inklämt mellan det heliga Hieiberget och Japans största sjö, Biwasjön. Tidigare i år ledde jag också för första gången en resa som jag lite förmätet döpt till Jörgens Kyoto och fick möjlighet att dela med mig av staden på ett mer personligt plan. 
Biwasjön från Hieiberget

Redan innan jag blev med hus här har jag säkert varit i Kyoto 100 gånger sedan första gången 1989. Det var en förälskelse från första stund och jag har känt en enorm tacksamhet och glädje att få lära känna staden så grundligt. I närmare 1100 år var Kyoto Japans huvudstad och få städer har ett sådant poetiskt skimmer kring sig som Kyoto. Staden stoltserar med att ha 17 världsarv, 471 viktiga tempel och helgedomar, 90 trädgårdar av högsta klass och 177 årliga festivaler. Kyoto är staden som mer än alla andra förknippas med zenbuddhismens utsökta estetik. En av världens främsta kulturstäder kort och gott.

Mossträdgården Sanzen-in i Ohara

Just mängden av fantastiska platser att besöka gör att det fortsatt går att ta till sig Kyoto trots att staden idag besöks av enorma mängder turister. Bara i mitt område har jag ett 50-tal tempelbyggnader som är uppemot 1000 år gamla och mossträdgårdar som funnits här sedan 1500-talet, men när jag besöker dem är jag helt ensam. I andra städer skulle de varit stadens främsta sevärdheter, men just det faktum att Kyoto har så oerhört mycket att se gör att det finns massor av underbara, kontemplativa ställen som väldigt få hittar till. Hur konstigt det än låter så fungerar Kyoto faktiskt som ett skydd mot överdriven turism för dessa ställen. 
Lena kontemplerar över Shisen-dos sparsmakade trädgård. Foto: Björn Andersson

Det är verkligen en fröjd att få besöka de sparsmakade och återhållsamma trädgårdarna och kunna njuta av dem i den stillhet de förtjänar. Jag älskar att besöka trädgårdar som Hosen-In eller Shisen-do i nordöstra Kyoto eller Chikurin-ji i mitt eget område Sakamoto. Till och med ett världsarv som Daigo-ji ser få besökare då templet med dess trädgård inte finns med bland de som det skrivs mest om. 
Lönnlöv i den mossklädda brunnen, Hosen-In

När jag hade hand om min grupp nu i november så lät vi inte bli att besöka de stora sevärdheterna, men försökte så långt det gick besöka dem tidigt på morgonen. Att åka till Arashiyama med de berömda bambualléerna eller Nijoborgen med de knarrande näktergalsgolven är relativt fritt från övriga turister om man är där tillräckligt tidigt. 
Arashiyama i april

Kyoto skiljer sig väldigt mycket från andra städer i Japan av liknande storlek. Här har man inte velat bygga högrest och staden var emot att bygga tunnelbana eller andra transportmedel som skulle göra staden mindre estetiskt tilltalande. När Kyoto blev huvudstad år 794 ville man inte göra om misstaget som man hade gjort i Nara där buddhismen fått tränga sig in allt djupare in i maktens boning. I Kyoto tillät man helt enkelt inte att templen byggdes i centrala Kyoto, utan de fick byggas vid bergen som omger Kyoto i öst, nord och väst. Och det är inga små anläggningar! När vi besöker ställen som Gyllene paviljongen, Silverpaviljongen, stenträdgården Ryoan-ji och de 1001 buddhorna i Sanjusan Gendo är alla belägna på enorma områden. Sammantaget gör dessa faktorer att Kyoto är en väldigt omfångsrik stad och då gatorna lätt slammas igen är mitt självklara råd att välja en del av staden i taget och se dem gärna till fots så långt man orkar. 
Silverpaviljongen

Då de mesta av de stora sevärdheterna ligger mer i naturen än i stadsmiljö gör det också att besöken blir en stor naturupplevelse och där naturens skiftningar gör att attraktionerna blir helt olika beroende på vilken årstid man är där. Det är självfallet mest folk i Kyoto när körsbärsträden blommar i månadsskiftet mars/april och när lönnlöven skiftar färg i november, men det är praktfullt under många andra tider också. Med bergen rakt inpå staden gör det också att det finns mängder av fina möjligheter till vandring direkt ut från staden. En annan härlig del av Kyoto är också floderna som går rakt igenom staden med breda promenadstråk där man kan promenera, jogga eller cykla kilometervis utan att behöva besväras av trafikstockning eller rödljus.   
Västra Kyoto

Kyoto har så oerhört mycket att erbjuda att det inte skulle vara minsta problem för mig att sätta ihop 3 - 4 olika resor med enbart olika sevärdheter och resorna skulle fortsatt vara oerhört innehållsrika. Då kan jag ändå inte ta med några av de främsta sevärdheterna staden har att erbjuda. Mossträdgården Kokedera får vi inte längre söka för grupp, liksom att vi inte kan söka för grupp till de två kejserliga trädgårdarna Shugaku-in och Katsura. Just Katsura nämns ofta som Japans vackraste trädgård och jag är benägen att hålla med. För den som vill besöka någon av dessa går det utmärkt att söka själv på deras hemsidor och besöka någon dag när vi inte har någon gemensam aktivitet. 
Det kejserliga palatset och trädgården Katsura

Osaka, Nara och Kobe är alla på korta tågavstånd från Kyoto och går utmärkt att besöka som en dagsutflykt. På resorna Jörgens Kyoto har jag gjort olika program för resorna i april och november. Jag har inte blandat in någon av ovannämnda städer än, men däremot har jag lagt in några besök i grannlänet Shiga med besök vid de fantastiska museerna MIHO och Sagawa samt besök vid någon av de trevliga handelsstäderna Omi Hachiman eller Nagahama vid Biwasjön. 

Museet MIHO, ritat av I M Pei

Jag ser naturligtvis till att även blanda in mitt närområde med besök på en lokal izakaya-restaurang i Sakamoto en av kvällarna, en festival i en närbelägen shintohelgedom samt att vi går till de heta källorna som ligger vid Biwasjön inte långt ifrån mitt hus. Här får vi välja bland ett tiotal olika bad, varav flera utomhus, och det går till och med att kika ut över Biwasjön medan vi ligger i ett av dessa bad. En kväll bjuder jag också hem till mig. När jag skaffade ett hus i Japan var det viktigt för mig att huset skulle vara ett riktigt traditionellt hus med gott om tatami-mattor, spännande träinslag och en trädgård som omger huset. 
Ett rum att spisa jazz i, hemma hos Jörgen 

Under resan i november hade jag hjälp av tre japanska medarbetare från kontoret i Japan som hjälpte våra resenärer att göra sushirullar, bläckfiskbollarna takoyaki och en del annat smått och gott medan jag själv höll i en liten sakeprovning. Jag ser fram emot att få ta emot ännu en grupp i april och sedan igen i november. Resan i april 2026 är fulltecknad, men det finns fortsatt platser kvar till resan i november 2026. Dessutom är naturligtvis Kyoto med på många av våra övriga resor till Japan. 
Ena halvan fick göra en sakeprovning medan andra halvan...
...lagade mat med tre av våra medarbetare på kontoret i Kyoto. 
Jörgen berättar om Gyllene paviljongen. 

Text: Jörgen Fredriksson 

Typisk Amsterdammiljö. 

När jag fick chansen att flytta med familjen till Nederländerna och spendera huvuddelen av min tonårstid där så blev jag snabbt förälskad i detta land med sin öppenhet, acceptans och gästvänlighet. Föga anade jag då att jag många år senare skulle komma tillbaka som färdledare och få chansen att visa upp både traditionella miljöer och moderna trender inom såväl konst som arkitektur. Rotterdams nya skrud med Erasmusbron. 

Holland, (som ju har blivit en synonym för Nederländerna även om det egentligen bara är en större provins i landet), är ju säkert berömt för många för sina tulpaner, ostar och väderkvarnar. Inom konsten finns också en lång rad kända mästare från Hollands gyllene era på 1600-talet men det finns idag så oerhört mycket annat spännande att uppleva på en resa hit. Här följer lite smakprov på vad resan erbjuder. 

Redan från början slog nostalgin till när vi som bas valde den stad där jag själv gick i skola de första åren i landet – Haag. Denna residensstad har kanske inte alls samma berömmelse som Amsterdam men är både vacker i sig och huserar också ett antal spännande konstmuseer. Vi började vår vistelse med en havsinspirerad lunch på torget Plein alldeles bredvid Binnenhof – det vackra palatskomplex som rymmer parlamentet och flera regeringsbyggnader. Våren brukar vara tidigare här än i Sverige och det var härligt att njuta av vårsolen på uteserveringen samtidigt som politiker, diplomater och vanliga Haag-bor strosade förbi.

Verk av M C Escher

Strategiskt placerad i ett av de gamla ståtliga husen runt Binnenhof ligger ett museum helt dedikerat till M.C. Escher. Han var en nederländsk grafiker som lekte med perspektiv och metamorfoser och att ströva runt och fördjupa sig i hans bilder kan få den mest tränade att tappa fotfästet och förundras över hur hans bilder lurar ögat eller ger helt nya perspektiv. Han blev först inte erkänd av konstvärlden men har blivit allt mer populär med åren och ställs numera inte bara ut på stora museer runt om i världen - många av hans ikoniska bilder har också använts inom populärkulturen.

Lätt omtumlad kunde man sedan promenera vidare till museet Mauritshuis bredvid parlamentet och jämföra med några av Hollands och Flanderns stora mästare som Rembrandt, Rubens och Vermeer. Och det är ju onekligen något speciellt att stå framför Hollands egen variant av Mona Lisa - Vermeers Flicka med pärlörhänge och fundera på vem denna mystiska flicka kan ha varit.

Efter alla intryck får vi sen chansen att prova någon av alla de gezellige krogar som finns i staden. Gezellig är ett holländskt ord som är lite svårt att översätta men kanske kan jämföras med danska ”hygge”- det handlar helt enkelt om att ha det bra och mysigt. Och det är något som holländare gärna ger sig hän åt.

Nederländerna är ju ett, till ytan, ganska litet land men med en befolkning som är nästan dubbelt så stor som Sveriges så man behöver inte åka långt för att ta sig till andra städer och spännande platser. Med lokalbuss åker vi därför nästa dag till min egen gamla hemort: Leiden. Det är Hollands äldsta universitetsstad som sparades under andra världskriget och därför kan visa upp en charmig gammal stadskärna. Floden Rhen passerar på sin väg ut mot kusten men leds här om i ett intrikat system av stadskanaler i god holländsk tradition.

Här får jag en chans att promenera runt och visa lite av staden där Rembrandt föddes och där bl a Linné och Einstein verkat vid universitetet. Att den har gamla anor syns överallt men den ungdomliga studentbefolkningen bidrar också till att göra det till en modern stad med ett spännande kulturutbud där t ex den sydkoreanske världskonstnären Kim Sooja överraskar med installationen To breathe över en av kanalerna. Här tog jag också med mina medresenärer till en av mina favoritrestauranger – ett klassiskt holländskt pannkakshus. Pannkaka kanske inte låter så spännande men det är en rätt som är mycket omhuldad i Holland och här äter man pannkakor i princip som italienarna äter pizza. På stora tallrikar får man en rejäl pannkaka där man själv har valt vad som ska läggas på bland en lång rad tillbehör. Skillnaden mot Italien är att man kan välja att ta en ”matpannkaka” eller en ”efterrättspankaka”. Om man nu inte är riktigt hungrig och tar en av varje… Själv har jag en egen, kanske lite märklig, favorit som jag lyckades få några modiga resenärer att smaka på. Om du följer med mig så ska jag berätta mer.

Leandro Ehrichs konstverk Swimming Pool på Voorlindens underbara konstmuseum

Efter en förmiddag i det traditionellas tecken så fortsätter vi med lokalbuss till Haags vackra förstad Wassenaar där gamla anrika villor med halmtak ligger i ett lummigt trädgårdsområde med Hollands dyraste gatuadresser. Här promenerar vi bort till Voorlinden – ett ganska nytt museum för modern konst inspirerat av bl a Louisiana i Danmark. Det ligger väldigt vackert precis bakom kustens sanddyner och med en trädgård designad av Hollands världsberömda trädgårdsarkitekt, Piet Oudolf. Väl inne i byggnaden väntar sedan flera överraskningar med spännande konstnärer. Förutom tillfälliga utställningar kan man också leta efter småfolket i väggarna eller varför inte promenera under ytan i botten av en simbassäng?

Väl tillbaka i Haag hade vi sedan egentligen en ledig kväll men jag valde att ta med de som ville ut till kusten för att andas in den friska Nordsjöluften och botanisera bland pubar och restauranger på förstaden Scheveningens berömda strandpromenad - komplett med klassisk pir och gammalt lyxhotell i form av ett så kallat Kurhaus. Man kan naturligtvis diskutera hur mycket man kan ”kurera” sig på ett hotell med flera scener, casino, barer och restauranger men en lisa för själen kan det ju vara. Vi valde istället att sitta på en av de många uteserveringarna och äta musslor medan vi såg solen gå ned i Nordsjön. Guidad stadsvandring till Amsterdams nya arkitektur

Ett besök i Nederländerna utan att se Amsterdam kan ju kännas konstigt så vi valde att ta tåget för en heldagsutflykt till denna världsmetropol med sitt enorma utbud. Här valde vi att blanda upplevelser där vi både tog en stadspromenad i de gamla klassiska kanalkvarteren i distriktet Jordaan men sedan jämförde det med en längre arkitekturpromenad genom de helt nybyggda stadsdelar som ploppat upp i gamla varvs- och hamnområden. Holländarna har ju en lång tradition av att omvandla sumpiga vattenmarker till bostadsområden och här har det verkligen tagits till sin spets. Den lokale arkitekten kunde inte bara visa upp en lång rad imponerande och fantasifulla bostadshus, utan också ge oss en bakgrund om hur stadsplanerare i samråd med boende och arkitekter diskuterat miljö, transporter och boendemiljö för att skapa en levande stadsdel. Och naturligtvis har cykeln en given plats i stadsbilden.

Danske Bjarke Ingels moderna arkitektur i Amsterdam

När det kommer till mat och dryck har ju staden hur mycket som helst att prova på från världens alla hörn. Själv har jag flera små favoritställen där man kan äta lokala specialiteter som t ex ost, jenever eller hantverksöl och det handlar mest om att sovra i utbudet. Vi valde att prova ett av de mer berömda hantverksbryggerierna som ligger i en gammal väderkvarn. Här kunde vi botanisera i utbudet och det enklaste var att helt enkelt köpa deras ölplanka med smakprov av fem olika små öl – alla lika spännande. Även de som normalt inte var så sugna på öl verkade uppskatta de lite annorlunda smakerna.

Efter en heldag i Amsterdam var det så dags att åka vidare till Rotterdam och att ta sig dit från Haag är idag inga större konstigheter - man kan t o m ta Metron! Vi valde istället att ta en omväg för att få chansen att besöka en riktig pärla ute på den Nederländska landsbygden – Kröller-Müller museum i nationalparken Hoge Veluwe. Såväl parken som museet grundas i en donation av den välbärgade familj som gett museet dess namn och vilken konstsamling de skrapat ihop! Helene Kröller-Müller började tidigt samla på verk av Vincent van Gogh. Han var ju först inte så berömd och tur var väl det för den samling som hon lyckades få ihop hade idag förmodligen krävt en statsbudget.

Van Goghs Potatisätarna

Vi började med en guidning av van Goghs verk – museet har världens näst största samling – och bara det höll oss upptagna i en och en halv timme. Sen botaniserade vi själva bland de flera hundratals verk av andra världsberömda konstnärer från decennierna runt förra sekelskiftet som hon också samlat ihop. Det fina med det här museet är att man när som helst kan välja att bryta den klassiska museimiljön genom att gå ut i en av Europas största skulpturparker precis utanför dörren. Där väntar ytterligare drygt hundra verk inköpta efter familjen Kröller-Müllers bortgång men ändå i deras anda. Bara själva parken är underbar att strosa runt i och där kan man också få sig en god lunch på restaurangen eller varför inte sätta sig på gräset bredvid verk av t ex Rodin, Christo, Per Kirkeby eller Lee Ufan och njuta av medhavd picknick.

Jean Debuffets verk i Kröller-Müllers stora underbara skulpturpark

Vår buss tar oss sedan vidare mot resans slutmål för dagen, Europas största hamn – Rotterdam. Det är en stad som omformat sig inte bara en utan två gånger under de senaste 80 åren. Stora delar av centrum blev helt ödelagt av tyska bombningar när Hitler ville snabba på Nederländernas kapitulation i början av andra världskriget. En ambitiös återuppbyggnad efter kriget skapade en intressant stadsplan med många progressiva idéer. Samtidigt har ju inte alla byggnader från den tiden åldrats med värdighet och därför beslöt staden att ”göra om och göra rätt”. Det ledde till att Rotterdam blivit ett Mecka för arkitekter från hela världen som flockats här för att få utlopp för sin experimentlusta. Resultatet är ett sammelsurium av vackra, intressanta, fantastiska eller ibland helt galna byggnader som alla tävlar om uppmärksamheten. Vi promenerar under ett par dagar runt i dessa spännande miljöer och förundras över människans kreativitet.

Piet Bloms Kubhus uppfördes redan på 70-talet och blev en symbol för Rotterdam

En kombination av arkitektur och konst får vi när vi besöker det helt nybyggda arkivet för det stora konstmuseet Boijmans Van Beuningen. Med inspiration av en IKEA-skål (!) har arkitekterna MVRDV här skapat ett fantastiskt byggnadsverk som är lika spännande på ut- som insidan. Med hjälp av en guide får vi titta in i några olika magasin där man kan stöta på allt från köksstolar från 1950-talet till mästerverk av Rembrandt eller Bruegel.

Boijman van Beuningen häftiga konstmuseum i Rotterdam 

Denna depå ligger mitt i Rotterdams Museumpark och den lystne kan under resten av dagen välja bland t ex Konsthallen, Arkitekturmuseet eller varför inte några av de välbevarade Bauhaus-villorna – kompletta med tidstypisk inredning.

Den här kvällen valde jag att ta med mig gruppen på en annan typisk holländsk inrättning: indonesisk restaurang. Många år av holländsk kolonisering av bl a det som en gång kallades kryddöarna, har satt djupa spår i det holländska samhället; politiskt, socialt och inte minst inom kulturen där flera av de största nederländska författarna har skrivit mästerverk om denna tid och dess effekter. Det har också påverkat den annars ganska basala husmanskost som var regel i det holländska bondesamhället och idag kan man hitta gatukök där man kan få pommes frites med satésås eller en broodje saté – kycklingspett i bröd med satésås. Allra bäst är dock att ta sig till en fullskalig indonesisk restaurang och avnjuta ett rijsttafel – ett ”risbord” som är en buffé av varma och kalla rätter som dukas upp på bordet där vi sitter. En kulinarisk resa och smakexplosion i ett – mums!

När det sedan blir dags att ta farväl av Nederländerna så gör vi det genom att åka söderut genom Zeeland där vi får bevittna något av de mastodontarbeten som landet lagt ner på att säkra landet från översvämningar. Det är ett intrikat system av kanaler, vallar, slussar och broar för att kontrollera såväl flodernas mynning som Nordsjöns eventuella svallvågor. Ett arbete som sätter holländarna i frontlinjen mot de klimatförändringar som kan komma att påverka många kustsamhällen framöver.

Till slut rullar vår buss i alla fall in i nästa land: Belgien, eller närmare bestämt Flandern. Belgien är ju ett litet märkligt land – på något sätt mitt i Europa med Bryssel som ett begrepp för hela EU men ändå kanske ganska obekant för många trots sin spännande historia, sitt rika kulturarv och sina kulinariska höjdpunkter. När jag själv bodde i Nederländerna åkte familjen ofta ner till Belgien för att bl a njuta av fantastiska måltider.

Som medelpunkt för otaliga krig och konflikter genom Europas historia bröt sig landet till slut loss från sina många olika herrar och utropade självständighet så sent som 1830. Samtidigt finns det de som menar att det egentligen inte är ett land utan flera där det går en ganska tydlig skiljelinje mellan det sydostliga Vallonien och det nordvästliga Flandern. På vår resa koncentrerar vi oss på det senare även om vi sedan avslutar resan i det kompromissamhälle som huvudstaden Bryssel idag utgör.

Vårt första resmål är Brygge, denna lilla sagopärla som lyckligtvis klarat sig väl från de olika krigens bombningar och som bjuder in sina besökare att promenera runt bland trånga gränder och sen förstummas av storslagna torg som De Brug där man bara genom att snurra runt 360 grader kan få stora delar av arkitekturhistorien demonstrerad på en och samma plats.

Första kvällen hamnar de flesta av oss på torget De Grote Markt där man kan välja någon av de många uteserveringarna och avnjuta vad som väl mer eller mindre har blivit en belgisk nationalrätt: musslor med pommes frites. Brygge kom ju med sina kontakter i Italien att bli något av Nordeuropas renässanscentrum och rikedomar från handel satte sina spår också i konst och arkitektur och vi njuter av båda under ett par dagar med besök i såväl kyrkor som vackra konstmuseer – där man också tagit in betydligt modernare inslag vilket också skapar en spännande dynamik. Var tredje år håller man också en konsttriennal utomhus i staden och några av de verk som dyker upp där blir ibland kvar för framtida besökare att beundra. Vi väljer och vrakar bland de olika museerna i staden.

På en av kvällarna får vi oss också ett besök på ett av de många berömda ölbryggerierna. Med hjälp av en kunnig guide får vi inte bara en lektion i historia och bryggeriteknik utan kvällen rundas av med en rejäl provsmakning. Och det visar sig att de många olika och väldigt speciella smakerna gör att även flera som annars inte är så förtjusta i öl faktiskt hittar några nya favoriter.

När vi lämnar Brygge så tar vi oss i riktning mot Bryssel men på vägen gör vi ett spännande stopp i Gent, en annan renässansstad med rik historia och stort utbud av kultur. Även här blandas gammalt med nytt och runt om på de charmiga smågatorna med anrika hus finns också ett stort utbud av modern gatukonst att beskåda. Vi tar en promenad i de mest centrala delarna och förundras över hur många enorma kyrkor en liten medeltidsstad ansåg sig behöva. När man passerat ett antal församlingskyrkor som alla skulle kunna passera som katedraler kommer vi slutligen till vårt mål – den egentliga katedralen: Sankt Bavo. Här går vi in för att fördjupa oss i ett av historiens mest berömda religiösa verk: bröderna van Eycks Tillbedjan av Guds lamm. Alldeles nyrenoverad visas denna altartavla som är en polyptik i två våningar och med totalt 20 olika paneler alla lika fulla med symbolik. För en bättre förståelse får vi en rejäl introduktion med hjälp av Virtual reality nere i kryptan under altaret och vi förflyttas till den tid då bröderna verkade – man kan nästan känna dofterna från de gamla miljöerna. Med fördjupade kunskaper går vi sedan upp och beundrar altartavlorna på nära håll – magnifikt!

Efter Gent rör vi oss så vidare till resans slutmål, Belgiens och Europas huvudstad - Bryssel. Väl framme kastar vi oss ut i gatulivet och får åter en spännande blandning av gammalt och nytt. Förutom att känna staden på pulsen så går vi en guidad tur och tittar på modern gatukonst som dock har som syfte att hylla den gamla mästaren Pieter Brueghel d.ä. Ett antal av hans kända verk har här (om)tolkats och ger liv åt annars gråa fasader. Emellanåt överraskas man också av andra figurer som t ex från några av de världsberömda seriealbum som har sina rötter just här i Bryssel. Första kvällen avslutas med en avskedsmiddag där vi åter får botanisera i det mångfacetterade belgiska köket.

Den sista dagen tar vi en promenad runt hörnet från vårt hotell och ger oss hän åt en av de stora surrealisterna som också råkar vara stadens son: René Magritte. Här har han fått sitt eget museum, vägg i vägg med de stora mästarna som ryms i Bryssels konstmuseum bredvid. Magritte har ju gjort sig ett namn även långt utanför den ordinarie konstvärlden och många är ju de berömda tavlor som blivit så ikoniska att de nu dyker upp på allt från kaffemuggar till badlakan. Faktum är att vi på hemvägen från Bryssels flygplats kan shoppa loss på denna typ av varor i den butik som där helt koncentrerar sig på att sälja vardagsvaror med Magrittemotiv! Kanske lite överdrivet i sig men visst känns det passande att denna resa som började med Eschers omtumlande optiska illusioner avslutas med Magrittes lika omtumlande surrealistiska verk. Vad kan man egentligen lita på? Kanske bara att världen är förunderlig och på resan hinner vi få flera smakprov på just denna förunderlighet. Hartelijk welkom! (Hjärtligt välkommen)

Björn Tedeman, färdledare för konstresor i Europa.

Björn Tedeman i en installation av Yayoi Kusama

Anna Mnatsakanova, reseproducent på Världens Resor känner ett behov att under årets mörkaste månad samla tankar och reflektioner om sin älskade ö och bjuda in på vår nya resa som går av stapeln i början av mars.  

Jag har besökt Sicilien många gånger och varje gång frågat mig själv varför återvänder jag till denna ö och vad som är dess attraktionskraft. Sicilien är inte bara en geografisk plats  – det är en egen värld. Ön är en korsväg, en mosaik av civilisationer så tätt sammanfogade att varje sten, varje maträtt, varje ansikte tycks bära på årtusenden av minnen. Här vilar inte historien bland museiföremål; den andas. 

Låt oss börja med Europas mest invecklade släktträd. Långt innan ön blev Roms kornbod anlände fenicierna och byggde hamnar och handelsvägar. Grekerna följde efter med sina tempel, språk och städer. Syrakusa bl a var en riktig rival till Aten. Vandra genom ruinerna i Agrigento eller Selinunte och se för dig själv; de talar för sig själva. 

Alla folkslag runt Medelhavet slogs för Sicilien. Araberna kom på 800-talet och tog med sig citrus, bevattningssystem, matematik och skapade förfinad skönhet som fortfarande syns i Palermos mosaiker och trädgårdar. Normanderna smälte samman arabisk och bysantinsk konst till bländande katedraler. Sen kom spanjorerna, Bourbonerna och andra — var och en lämnade efter sig sina traditioner, seder, ord, kryddor, arkitektur och legender.

Ovanför Palermo tronar Monreale, med tusentals gyllene bysantinska mosaiker.

Ingen bok fångar Sicilien som Lampedusas Il Gattopardo (Leoparden).  Den är öns känslomässiga självbiografi: stolt adel, vemod och elegans. Se gärna den senaste filmatiseringen på Netflix—eller ännu bättre, Luchino Viscontis klassiker från 1962.

Och alla som älskar Andrea Camilleri kommer att känna igen stadsbilderna från den omtyckte serie Kommissarie Montalbano. Den fiktiva staden Vigata gömmer sig i de verkliga gatorna i Scicli, Ragusa och Punta Secca. Att äta en arancino på trappan på en soldränkt piazza känns som att kliva rakt in i ett av avsnitten.

Kom hungrig! Men om du inte är hungrig i Sicilien så blir du det snart. Sicilianare äter med passion. Maten är inte bara kökskonst—den är en identitet. Från arancini till cannoli, pistagenötter till solmogna tomater, fisk fångad på morgonen—allt smakar som om någons nonna har fulländat receptet genom generationer.

Ljuvliga gyllenbruna arancini - friterade risbollar. 

För att förstå Sicilien, måste man börja på en marknad: i Palermo är Ballarò och Vucciria måsten. Där kokar bläckfisk i bubblande grytor och berg av citrus och kryddor förtrollar med färg och doft. 

Det finns många platser som gör mig nostalgisk och väcker någon slags hemlängtan. Att sitta på ett café i Noto med en granita och en brioche och se de gyllene barockfasaderna glöda i solen är en dröm. Här på Sicilien reser sig Europas mest aktiva vulkan. Det sicilianska namnet Muncibeddu bär på något både fascinerande och trolskt – och Etna sover aldrig.

Det finns mer att upptäcka av Siciliens skönhet, bl a på en utflykt till de avlägsna eoliska öarna, som toppar listan över regionens absoluta måsten.
Sicilien är så mycket mer än en ö – det är en värld i sig.

Har du varit i Uzbekistan? Då känner du säkert till Timur Lenk, krigsherren som i slutet av 1300-talet och början av 1400-talet skapade ett av världens mäktigaste imperier. Kanske har du också hört talas om Babur, hans ättling, som drog söderut mot Indien och grundade det vi idag kallar Mogulriket. 

Men den här bloggen handlar varken om Uzbekistan eller Indien – utan om ett annat land som också var en del av Mogulriket. Här finns en av mogulernas huvudstäder med praktfulla palats och moskéer byggda för drottningar och kungar. Visste du att huvudarkitekten bakom Taj Mahal hette Lahori i efternamn?

Start i Lahore – kultur och kulinariska upplevelser

Grillat var det här..

Vår resa börjar i Lahore, landets kulturella och kulinariska hjärta där vi möter praktfull arkitektur. Det är här Mogulrikets storhet fortfarande lever i form av palats, moskéer och trädgårdar som får en att tappa andan.

Jag minns första gången jag stod framför Badshahimoskén. Det är en av världens största moskéer byggd av kejsar Aurangzeb på 1600-talet och känslan av att kliva in på den enorma innergården är ödmjukhet. Man blir del av historien.

Badshahimoskén i skymningsljus.

Strax intill ligger Lahore Fort (Shahi Qila) ett världsarv som är lika imponerande som det låter. I Sheesh Mahal, Spegelpalatset, glittrar väggarna av tusentals små spegelbitar.

Islamabad – en modern kontrast till Lahores historia
Efter några dagar i historiens, arkitekturens och smakernas tecken lämnar vi Lahores myllrande gator och sätter kurs mot norr. Vägen leder oss till Islamabad, Pakistans politiska huvudstad – en stad som känns som en helt annan värld jämfört med Lahore. Längs vägen stannar vi vid saltgruvan Khewra som är en av världens största och äldsta saltgruvor. Här kan du passa på att köpa det populära rosa Himalayasaltet. 

Saltgruvan Khewra består av 40 km tunnlar och har 19 våningar varav 11 ligger under jorden. 

Karakorum Highway – naturens mästerverk
Därefter väntar det som för många är resans höjdpunkt – naturens egna mästerverk. Mellan några av världens högsta bergstoppar färdas vi längs den legendariska Karakoram Highway genom landskap som tar andan ur oss. Här står vi bland blommande aprikosträd och smakar på förra årets torkade skörd – en enkel men oförglömlig stund.

Vi reser till Pakistan när aprikosträden börjar blomma. 

Vi tar oss upp i höjderna och blickar ner över dalgångar som för bara några decennier sedan var näst intill oframkomliga. Vid floden Indus hoppas vi få syn på några guldgrävare som gärna delar berättelser om sitt hårda men fascinerande arbete.
Har vi tur möter vi här även några av de kvinnor som driver kooperativ, väver och broderar. Möten som ger resan en extra dimension, långt bortom sevärdheter och landskap.

För många naturälskare blir Pakistan ett favoritland. Det är inte svårt att se varför.

Historiska skatter – Taxila och buddhistiska arv

Vi följer Karakoram Highway hela vägen till den kinesiska gränsen. Längs vägen stannar vi vid hällristningar som är tysta vittnesmål om en tidig buddhistisk kultur i ett område som idag nästan helt präglas av islam.

Det buddhistiska arvet gör sig påmint när vi är i Taxila och skådar en av de första avbilderna av Buddha. Det är här den buddhistiska och den grekisk-hellenistiska kultursfären en gång möttes.

I Pakistan ser vi dessa fantastiskt utsmyckade bussar. 

Så följ med Världens Resor och mig, Johnny Friskilä, på en unik resa till Pakistan i vår – när landet är som allra vackrast. Det blir en resa fylld av kultur, historia och storslagen natur. Hoppas vi ses!

Hur kom det sig att du flyttade till Japan?   
-Efter mina studier i Europa fick jag ett stipendium att studera på mastersnivå i Tokyo, sen ledde det till en anställning på Sony Ericsson där jag bland annat jobbade som produktchef för telefoner som utvecklades för världsmarknaden.  
 
Under sina år i Tokyo bodde Legolas väldigt centralt och höll ett högt tempo, både på jobbet och på fritiden. Till slut kände han sig klar med storstadslivet och längtan till naturen växte sig starkare. En flytt till ön Chichijima, 100 mil ut i Stilla havet, innebar en otroligt stor omställning från livet i en av världens största städer. Där bodde han under ett år och ägnade sig åt några av sina största intressen, fotografering och dykning.  


 
Det var verkligen tvära kast, från storstadspulsen i Tokyo till bylivet på Chichijima? 
- Ja, det kan man nog påstå. Det var ett riktigt äventyr att flytta till Chichijima från fastlandet, en helt unik plats på planeten som även kallas orientens Galapagos i och med att en mycket stor del av flora och fauna är helt endemisk på öarna. Men, livet på en paradisö blir också vardag och jag kände nog lite att det var som att leva i en bubbla. Kändes helt enkelt lite overkligt och efter ett år saknade jag stimulans efter att jag utforskat det mesta som platsen hade att erbjuda.  

Sedan 1 ½ år tillbaka bor Legolas i bergen i Nagano och stortrivs där. Nu delar han sin tid mellan jobbet som färdledare och att driva eget inom skidutrustning.   
 
-Det är ett fantastiskt privilegium att kunna ha vilda djur och fåglar inpå knuten då jag även har som hobby att fotografera. Eftersom jag driver eget företag och importerar skidor och skidkläder var väl placeringen på en tropisk ö inte helt klockren för att driva merförsäljning kan man väl också konstatera! Här i bergen i en liten genuin skidort har jag närhet till Naganos många skidorter, äger en toppstuga som jag renoverar och ser massor med spännande möjligheter framför mig. 


 
Skidåkningen i Japan - hur är den jämfört med i Sverige?  
-Generellt överlägset bättre vill jag nog påstå efter att varit bosatt i Åre i 8 år. Framförallt har vi ett annat klimat i Japan med torrare snö som inte blir tung eller isig. Sen att det snöar mycket mer per säsong (upp till 16 meter per vinter på vissa ställen) gör att Japan är en favoritdestination för skidåkare som vill köra djup pudersnö.  Även om man håller sig i backen är föret ofta mycket bra och flera skidorter har inte ens snökanoner. Det är mycket turister som kommer till de mest populära skidorterna i Japan, så jag tycker att det är mysigare att åka i de lite mindre orterna runtomkring där jag bor.   


 
Hur var det att komma till ett så litet samhälle i Japan? Var det svårt att lära känna folk och få nya vänner? 
-Det är inte svårt att lära känna folk i mindre samhällen, problemet är att det inte bor så mycket folk att lära känna här, jag har knappt några grannar. Jag upplever att de japaner som är lättast att få kontakt med är de som har erfarenhet från utlandet. Japaner som åker utomlands förändras i tanken, och fördomar och förutfattade meningar försvinner, de är lite mer flexibla.  
 
I brist på grannar gläder sig Legolas åt det rika djurlivet som finns precis utanför huset. Fåglar, mindre rovdjur av olika slag, men även björn trivs i området. Sedan träffar han förstås en massa trevliga resenärer att visa upp sitt hemland för med jämna mellanrum.  


 
Hur kom det sig att du började jobba som färdledare?   
Världens Resor sökte färdledare via svenska handelskammaren då jag var student i Tokyo, och jag tyckte det lät kul och spännande. Det roligaste är att få umgås med positiva resenärer och dela deras äventyr i Japan, ett land som jag tycker är både vackert och intressant. 
Sen är det också trevligt med intellektuella diskussioner om skillnader mellan Sverige och Japan, och att förklara saker om landet som numera är en självklarhet för mig, men som många resenärer ser på med nya ögon. 
 
Vilken är den vanligaste frågan du brukar få under resorna? 
Det beror väldigt mycket på grupp och situation, men generellt är svenskar väldigt intresserade av hur jag som svensk lever i Japan, t.ex. när det kommer till sjukvård och andra samhällsrelaterade företeelser. Det är roligt att bjuda på erfarenheter som leder till frågor och diskussioner.  
 
Vad är det med Japan som du tror att våra resenärer tycker så mycket om?   
Det finns så mycket att nämna! Främst de vänliga människorna, att man har hög arbetsmoral, respekten för sina medmänniskor samt den goda maten kombinerad med kanske den högsta servicenivån i världen och att samhället och logistiken i landet fungerar så bra. Vi i Sverige har mycket att lära oss av Japan.  
  
Till våren är Legolas bland annat inbokad att leda den nya resan Vår i Japanska alperna som går 10-24 mars.  

Text: Elin Ishihara, reseproducent på Världens Resor
Bilder: Legolas Svärdsäter, färdledare i Japan
 

 

Dessa tempel grundades redan för 1300 år sedan av munken Kobo Daishi och idag är det många troende buddhister som vandrar på den i Kobo Daishis fotspår som man gjort de senaste 1300 åren.

Uråldrigt, obesökt, okänt och naturskönt är ord som kan sammanfatta Shikoku. Ön är visserligen en av Japans huvudöar men har alltid legat bortom allfarvägarna, genom historien har man aldrig riktigt haft någon anledning att besöka ön och det var inte förrän i slutet av 80-talet som man fick sin första broförbindelse till huvudön Honshu. 

Detta har också gjort att Shikoku fortfarande  är relativt obesökt av turister trots alla sina pärlor och det var med stort nöje och en smula spännande att i oktober få äran att leda vår allra första resa som täcker hela ön.

Under två veckor fick vi se och uppleva en hel del som man inte kan se på andra ställen i Japan och även för mig som jobbat med resor i Japan de senaste 20 åren var det nya upplevelser i den fullmatade resplanen. Uchiko var huvudorten för japans vaxproduktion där vi besöker det fina vaxmuséet och en verkstad där vi få titta på papperstillverkning.

Vi får också prova på att färga tyg med Indigo på Shikokus sista verkstad.

En promenad i en av japans mest utsökta landskapsträdgårdar och ett besök i en pytteliten by som är "befolkad" av hundratals dockor i naturlig storlek är oförglömliga upplevelser.

Oförglömliga är också de små samhällena Yusuhara och Uchiko där Yusuhara stoltserar med arkitekten Kengo Kumas byggnadsverk där biblioteket sticker ut med sin häftiga och utsökta interiör. 

I Uchiko vill jag också påstå att vi har ett av dom snyggaste boendena i Japan, men på tempel nr 6 av de 88 har vi det garanterat intressantaste boendet. Vi deltar i en buddhistisk kvällsceremoni tillsammans med pilgrimerna och kan få väldigt trevliga och intressanta samtal med dem om buddhismen och om hur det är att vandra på Shikoku.

Sist men inte minst tar vi en cykeltur över Tatarabron med dess hisnande och fantastiska utsikt över öarna i inlandshavet.

Shikoku är en stor producent av citrusfrukter och efter färden över bron kommer vi till ön Ikuchijima där en stor del av Japans citroner odlas och släcker törsten med någon av alla de citrondrycker som finns där.   

Om du besökt Japan tidigare är denna resa ett utmärkt komplement till huvudön och dess stora städer och intensitet, och  har du aldrig varit i Japan är det en lugn och fin början på dina reseäventyr. 

Hälsning från Lars Arvidsson, färdledare 

Lesvos, ofta kallad ”Egeiska havets gröna hjärta”, är täckt av miljoner olivträd. Flygplatsen bär namnet Odysseas Elytis till minne av hans familj som härstammar från ön, och på vägen mot de pittoreska byarna påminns man om öns rika kulturarv. Här slingrar sig gamla kalderimivägar mellan byar och kust, genom doftande örtrika stenmurar och små hamnar där fiskare får skydd av inte bara Jungfru Maria, utan även Agios Nikolaos och Agios Isidoros skyddspatroner för sjöfarare. Vandrare möts av stenhus som klättrar uppför bergen mot bysantinska borgar och vår välkomstmiddag intas i Molyvos mysiga hamn med solnedgång över Egeiska havet.

Naturens kraft visade sig tydligt under vår resa denna höst. På Lesvos hade ett häftigt regn fått ett stort stenblock att rasa och nu blockera vår planerade sista vandring. I stället upptäckte vi en fantastisk led vid Gerabukten, en vandring vars start vi nådde med en stillsam båttur över bukten tillsammans med fiskare Stelios.

På Chios påverkade sommarens många bränder delar av landskapet. Där fick vi vara flexibla och fann en ny vandring längs en gammal ottomansk stenlagd väg, med vyer över västkusten som var lika dramatiska som stillsamma. Det är dessa oväntade händelser som gör resor oförglömliga – där landskapet och människorna visar sin styrka och skönhet på samma gång.

Öarna erbjuder kontraster mellan det tidlösa och det levande. På Lesvos är den förstenade skogen i Sigri ett UNESCO-skyddat geoparkområde där träd från 20 miljoner år tillbaka blivit till sten – en påminnelse om geologins krafter och livets cykler. I bergsbyn Anemotia möter vi ett familjekooperativ som tar till vara på gamla vinodlingar och de vandrare som vill prova rött och vitt från kratersluttningar får smaka på dessa hantverksdroppar.

Chios doftar masticha – kådan från skinosträden som blivit känd över hela världen. Vandringarna här tar oss genom medeltida byar byggda som labyrinter, med svartvita fasader unika i världen. Mastichamuseet och små familjeodlingar visade den mödosamma processen bakom masticha, från savens långsamma stelnande i solens hetta till dess användning i allt från glass till tandkräm. Klostret Nea Moni med tusenåriga mosaiker, höga berg och små bukter med fiskeluncher gav ytterligare perspektiv på en ö där historia, vardagsliv och naturens krafter möts på nära håll.

Tillbaka på Lesvos, i huvudstaden Mytilini och konstnärsbyn Agiassos, lever bylivet med marknader, musik och hantverk. Här kombineras en romersk akvedukt med samtida gastronomi – och ouzon, öns stolthet, smakar bäst på plats, i Plomaris destillerier eller vid tavernor med havsutsikt.

Strövtåg i den grekiska övärlden är mer än vandringar; det är en upptäcktsfärd där landskap, människor och historia möts. Vandringarna är lagom långa, boendet ofta med havsutsikt, och maten lagad med omsorg och själ. Här finns plats för stilla promenader, för upptäckarglädje och för att låta sig förälska i Grekland – gång på gång.

Nästa resa går i maj 2026, när bergen blommar, havet är skönt och byarna lever sitt vardagsliv som de alltid har gjort. Då finns möjligheten att följa stigar där historia och nutid möts, mellan Lesvos olivlundar och Chios mastichabyar, och skapa nya minnen av ett Grekland som känns både tidlöst och levande. Jag hoppas ni gör mig sällskap då!

Καλώς ήρθατε / Välkomna med,
Lars Björkman - producent och färdledare på Världens Resor

Och Himalaya – bara namnet låter som något taget ur en saga. Min fascination för berg började redan som barn och fick sedan extra näring när äventyraren Göran Kropp satte Himalaya och framför allt Nepal på kartan. Men jag är ingen bergsbestigare. Jag söker inte toppar att erövra utan stigar att följa. Och det är just det som är så fint med Nepal. Här finns ett stort antal vandringsleder för dig som har god grundfysik och tycker om att vara ute och röra på dig. Man behöver alltså varken vara ung eller elitidrottare för att uppleva äventyr. 

Ett steg i taget
Flera av våra vandringsresor i Nepal går genom det natursköna området Annapurna Panorama, beläget nära Pokhara. Det är en av landets mest storslagna och samtidigt mest lättillgängliga leder. En perfekt kombination av naturupplevelse och vandringsglädje.

Leden tar oss genom charmiga bergsbyar, längs skogsstigar och över små broar som spänner över porlande bäckar. Vi vandrar i behagligt tempo, stannar för en kopp te och låter både utsikterna och andetagen få ta plats. Eftersom vi befinner oss i Himalaya är terrängen varierad. Ibland går vi uppför i ett mer utmanande parti, ibland över öppna fält där vyerna breder ut sig. Ingen dag är den andra lik och just den variationen gör vandringen så rik. Vi är i rörelse mellan 4–8 timmar per vandringsdag beroende på resa.


Belöningen är ständigt närvarande. Snötäckta toppar som Annapurna I och Machapuchare tornar upp sig i horisonten. Är man här under våren får man också njuta av att landskapet färgas av blommande rhododendronskogar. 

En av dagarna stiger vi upp extra tidigt för att hinna till toppen av Poon Hill innan solen går upp. Ögonblicket då solens första strålar visar sig och bergens silhuetter långsamt träder fram är inget annat än magiskt.  Att få uppleva en soluppgång över Himalaya är mäktigt. Ett minne för livet.

Du vandrar – vi tar hand om resten
Det som gör våra vandringar extra uppskattade är att du bara bär en dagsryggsäck med det du behöver under dagen. Resten av packningen delas upp – en del skickas direkt till hotellet i Pokhara medan den andra bärs av våra hjältar i fält, våra bärare. Detta gör det möjligt för dig att njuta av vandringen utan att behöva släpa på packning.

Bästa sällskap och ledning
Vi reser alltid med svensk färdledare samt lokala och erfarna guider som känner området utan och innan. Tillsammans skapar de en trygg och välorganiserad vandring. Längs stigarna, mellan tepauser och utsiktsplatser växer en gemenskap fram. Inte bara inom deltagargruppen utan också med våra guider och bärare som gärna delar med sig av sin vardag, sin kultur och sin erfarenhet.
Under vandringsdagarna övernattar vi på så kallade te-hus. Det är enkla boenden som ligger oerhört vackert. På kvällarna samlas vi för gemensamma middagar och tar del av varandras intryck av dagen. Det är inte ovanligt att våra nepalesiska vänner bjuder upp till dans och sång. Då är det bara att stämma upp. Det blir ett musikaliskt möte mellan det nepalesiska och det svenska. Nu senast ekade ”Bara bada bastu” från vårt tehus. 

Tips på packning
För min del är det absolut viktigaste att ha med sig ett par ingångna vandringskängor. Det finns verkligen inget värre än att få skoskav under en vandring. Det kan förstöra både humöret och hela upplevelsen. Numera finns det också riktigt bra vandringsskor som är lättare i vikt och väldigt bekväma. De kan absolut vara ett alternativ för vissa typer av vandringar.
Personligen föredrar jag skor som går upp över vristen, just för det där lilla extra stödet. Det känns tryggare, särskilt om underlaget är ojämnt. Men det absolut viktigaste för mig, oavsett modell, är att skorna är ordentligt ingångna och att jag vet att mina fötter mår bra i dem. 

Min näst bästa vän när jag vandrar är utan tvekan mina stavar. Jag använder teleskopstavar som går att fälla ihop och enkelt packa ner i bagaget. Ett tips här är att alltid packa ner dem i det incheckade bagaget. Vissa flygbolag tillåter nämligen inte att man har dem i handbagaget eftersom de kan klassas som potentiella vapen. Det är lite trist för precis som jag brukar ha på mig mina vandringskängor under flygningen skulle jag gärna ha stavarna i handbagaget också. Men jag förstår såklart att flygbolagen har sina regler.

I min dagsryggsäck har jag alltid med mig en metallvattenflaska. Den håller vattnet kallt mycket längre än vanliga plastflaskor och när man är varm och törstig under vandringen är det verkligen lyxigt med kallt vatten. 

En liten snabbtorkande resehandduk är också riktigt bra att ha med sig när man vandrar i Nepal. Tehusen har duschar men inga handdukar och en vanlig badhandduk tar både mycket plats och torkar långsamt. En resehandduk däremot är smidig, lätt att packa ner och torkar snabbt – alldeles perfekt.

Vilken vandringstyp är du?
För den som har större vandringsvana och vill uppleva nya områden i Nepal har vi andra alternativ. Oavsett om du drömmer om sagolika bergsvyer, medel eller medelsvår vandring med kulturella möten längs vägen – finns det en vandringsresa som passar just dig. Hör gärna av dig så hjälper vi dig att hitta rätt tur utifrån dina behov, önskemål och förutsättningar. 

Pernilla Palacios, reseproducent

För bakom de soldränkta fasaderna och caféborden finns en historia som slingrar sig tillbaka genom puniska gudar, romersk ingenjörskonst, bysantinska överhögheter, arabiska dynastier och koloniala överlagringar. Och ändå – eller kanske just därför – finns det också plats för tystnad, ökenvind och blickar som vandrar långt över horisonten.

En annan berättelse om ruiner
Vid Dougga kliver man ut i ett landskap där ruinerna inte ligger inhägnade eller isolerade från samtiden. Här böljar kullarna gröna med olivträd, och mitt bland fåraherdar och lera reser sig kapitolium, teater och forum som om de nyss stått i bruk. Det som gör Dougga så speciell är kanske inte bara ruinerna i sig – de är praktfulla – utan att de tycks höra hemma just här. Det är som om historien aldrig riktigt lämnat platsen, bara tystnat till ett mummel i vinden.

En annan dag, en annan ruin – men av en helt annan skala: amfiteatern i El Djem. Den reser sig ur staden med en självsäkerhet som påminner om Rom, men här finns inga trängselbarriärer eller turistköer. Det är nästan tyst. Under ens fötter – gångar för djur, gladiatorer, skuggor. Här ryms 30 000 åskådare, men idag räcker det med några få för att förstå storheten. Inte bara i storlek, utan i överlevnad.

Ökenkultur och science fiction
Längre söderut drar världen sig undan. Vägarna blir smalare, palmlundarna tätare, luften torrare. I Tozeur spricker landskapet upp i dadeloaser och geometriska mönster av lertegel. Här finns inga pråliga monument, men istället något som liknar stilla motstånd – i arkitekturen, i människorna, i tempot.

Utanför staden, där asfalten slutar, breder öknen ut sig. Ong Jmel, ”Kamelens huvud”, tornar upp sig som en frusen våg av sandsten. Det är lätt att förstå varför Star Wars filmade här – det är något nästan overkligt med landskapet. Men det behövs inga stormtroopers för att göra platsen magisk. Det räcker med vinden, tystnaden och känslan av att befinna sig långt bort – från allt.

En natt längre in i öknen, i Timbaine, sover vi i tält mellan sanddyner. Ingen elektricitet, ingen täckning, men stjärnorna verkar närmare än någonsin. En kamelritt i solnedgången är inte ett måste – men det är svårt att tacka nej när färgerna i sanden börjar glöda rostrött och dagens hetta släpper taget.

Under ytan – och ovanför marken
Kontrasten är total i Matmata, där husen är grävda under jorden. De så kallade troglodytbostäderna är både skydd mot värmen och uttryck för en arkitektur där landskapets förutsättningar styr. Vissa hus är fortfarande bebodda. Andra är museum, pensionat eller kuliss – Star Wars spelades in även här. Men det är inte science fiction som lämnar starkast intryck, utan stillheten och den mänskliga skalan.

Vid Djerba återvänder havet. Ön är lågmäld och vacker, med vitkalkade byar och ett slags nordafrikansk medelhavsstämning som går rakt in i kroppen. I Erriadh ligger en av världens äldsta aktiva synagogor, Ghriba, sida vid sida med väggmålningar från internationella gatukonstnärer. Det är både andlighet och samtidskonst på en och samma gata. På Djerba får vi tid att vila, bada, promenera. 

När resan stillnar
Och kanske är det just där resan ska landa. Inte i ruinerna, eller i smakerna, eller i de många "wow-ögonblicken" – utan i övergångarna. I kontrasterna mellan det monumentala och det vardagliga. Mellan kust och öken. Mellan tystnad och berättelse.

För Tunisien är ett land som sällan skriker. Det viskar. Och om man lyssnar, riktigt lyssnar, bjuder det på en av de mest mångbottnade resor man kan göra på bara några få timmars flyg från Europa.

Tasmanien har fått många smeknamn genom åren. Den har kallats “The Apple Isle” tack vare sina fruktodlingar, “Australia’s Natural State” för sina enorma skyddade naturområden och ibland till och med “The Island of Inspiration” – och jag kan förstå varför. För mig blev det just en inspirationskälla, en plats som kändes helt annorlunda från allt annat jag upplevt i Australien.

Det är många år sedan jag reste till Tasmanien, men ön lever fortfarande starkt i mitt minne. Den hade sitt eget tempo, sin egen natur och en historia som låg nära ytan. Här delar jag några av mina starkaste minnen och intryck från Australiens naturliga stat.

Jag minns särskilt dagen vid Cradle Mountain–Lake St Clair National Park. Där gick vi den klassiska leden runt Dove Lake, med bergstoppen i bakgrunden och dimman som rörde sig över sjön. Mitt i allt stod plötsligt en vombat och betade, helt obekymrad om vår närvaro. Vombaten är ett av Tasmaniens mest karaktäristiska djur – en kraftig, grävande växtätare som till skillnad från många andra pungdjur är aktiv även dagtid i de svalare klimatet här. Att möta ett djur så i det vilda gav resan en extra dimension – som om naturen själv bjöd på en hemlighet.

På västkusten mötte vi en annan sida av Tasmanien. Vid Ocean Beach, där vinden piskar in från Södra ishavet, låg resterna av strandade valar som sorgliga skulpturer i sanden. En påminnelse om naturens både skönhet och brutalitet. Samtidigt fanns en känsla av att stå på en plats så avlägsen att världen utanför knappt existerade.

Östkusten bjöd på lättare vandring, men med utsikter som var allt annat än blygsamma. Att stå vid Wineglass Bay och se den perfekta halvcirkeln av vit sand, omgiven av turkost hav och rosa granitberg, är en av de där stunderna som etsar sig fast. På Tasmanien växer också den märkliga tasmanska fagusen – ett lövträd som skiftar i höstfärger. Att se gyllene blad mot rosa granit och det blå havet var något jag inte hade väntat mig i Australien.

Tasmanien bär också på mycket historia. Port Arthur, den gamla straffkolonin, gjorde starkt intryck. De välbevarade ruinerna, berättelserna om fångarnas liv och platsens tunga stillhet fick mig att reflektera över hur hårt och skoningslöst livet var här för bara ett par hundra år sedan. Bland fångarna fanns till exempel irländska politiska deporterade efter upproret 1798, men också engelska barn så unga som nio år som dömts för småstölder. Här möter man en historia av hårda straff, men också mänskliga öden som gör platsen omöjlig att glömma.

Alla minnen är inte tunga – tvärtom, många är fyllda av värme och glädje. I regnskogen kramade vi en gång om ett gigantiskt träd. Vi var sju personer som sträckte ut armarna, och ändå nådde vi inte runt stammen! Och i Hobart fann jag en charmig stad, där kolonial arkitektur möter modern konst. Jag minns särskilt Salamanca Market med dofter av mat, musik från gatumusikanter och stånd fyllda av hantverk och lokala specialiteter.

Tasmanien är en plats där kontrasterna möts: vildmark och kultur, historia och nutid, dramatik och stillhet. För mig blev det en resa som stannat kvar i både kropp och själ – och jag vet att ön väntar med ännu fler hemligheter för den som vill upptäcka.

Och det bästa? Nu har du chansen. Hösten 2026 arrangerar vi på Världens Resor en resa till Tasmanien – med natur, kultur och vandringar i ett lagom tempo. Inga tuffa strapatser, men nog för att du ska få känna doften av eukalyptusskogen och se de stora vyerna. Glöm bara inte vandringsskorna – Tasmanien upplevs bäst till fots.

En drake vid gaten
Resan till Bhutan började redan på flygplatsen i Kathmandu. När det bhutanesiska flygbolaget Druk Air rullade in mot gaten ökade spänningen. På flygplanets stjärt fanns en stor drake målad vilket direkt fångade min sons, då 12 år, uppmärksamhet. Han stirrade fascinerat och med ett stort leende på munnen sa: “Ska vi åka med den?” Det blev tydligt att vi var på väg mot något helt annorlunda – ett land jag varit nyfiken på i många år och som nu skulle bli verklighet.

Åskdraken tog oss säkert till Bhutan

Flyg över Himalaya
Druk Yul är det inhemska namnet på Bhutan och betyder "Åskdrakens rike". Flygresan från Kathmandu skulle ta ungefär en timme och jag hade varit noga med att be om fönsterplats på vänster sida när vi checkade in. Jag visste att vi skulle flyga förbi Mount Everest och att den bästa vyn var därifrån. När vi närmade oss Everest hördes kaptenen i högtalarna: "Titta ut till vänster!" Nästan hela planet lutade sig över till vår sida och det kändes som att flyget faktiskt tippade lite. Och där var hon – Everest. Snön yrde från toppen och silhuetten var så bekant men ändå overklig. Att få se världens högsta berg på väg till ett av världens mest avskilda länder var en mäktig start på vårt äventyr.

Vi landade i Paro, en dalgång där Bhutans internationella flygplats ligger. När vi steg av planet möttes vi direkt av den friska luften och grönskande landskap. En skarp kontrast till Kathmandus stadspuls.

Under fem dagar skulle vi resa till tre städer, Paro, Thimpu och Punakha. Dessutom vara med om både maskdansfestival och besök vid Tigerns näste.

På väg genom Bhutan
Vägarna i denna del av Bhutan var bra. Det var smidigt att förflytta sig från en plats till en annan. Det högsta passet vi passerade var Dochu La som ligger på 3100 meter över havet. Vädergudarna visade sig vara på vår sida då solen sken och himlen var blå. Här uppe hade vi enastående utsikt över Himalaya. Platsen är också känd för sina 108 stupor där de tillsammans med svajande böneflaggor står som ett monument över fred.

Med bergen i bakgrunden

I Bhutan mäts framgång inte i ekonomisk tillväxt utan i hur lyckliga människorna är. Landet har utvecklat ett unikt mått på välstånd, bruttonationallycka, som bygger på livskvalitet, kulturell identitet, miljöhänsyn och god samhällsstyrning. Det är ett sätt att skapa ett hållbart samhälle där både människan och naturen står i centrum.

Och det märks. Längs bilvägarna sitter skyltar med budskap som: ”Kör försiktigt – din familj väntar på dig hemma.” Vad gäller naturen – aldrig har jag sett så frisk och levande skog där lavaskägg hänger som mjuka slöjor från träden. Ett tecken på ren luft och ekologisk balans.

Klimatet i Bhutan hade varit friskt som en kall höstdag men när vi kom fram till Punakha som ligger lägre blev det mildare. Staden, som var huvudstad fram till 1955, har en av Bhutans vackraste palats. Punakha Dzong byggdes på 1600 talet och ligger där den manliga floden Pho Chhu och den kvinnliga floden Mo Chhu möts. Byggnaden är ett mästerverk i traditionell bhutanesisk arkitektur med vackra innergårdar, snidade trädetaljer och färgstarka väggmålningar.

Den vackraste av Dzonger

Dzong – mer än bara ett palats
En dzong är en byggnad som fungerar både som fort, kloster och administrativt centrum. Den är uppdelad i en religiös del där munkväsendet håller till, samt en politisk del för lokala myndigheter. Men en dzong har också en viktig lokal funktion. Innergårdarna fungerar som samlingsplats för byborna, särskilt vid högtider och festivaler. Och det var just här, inne i Punakha dzong, som vi skulle få uppleva den färgstarka maskdansfestivalen.

Ett mästerverk och en samlingsplats

Festival och äpplen
En av höjdpunkterna var maskdansfestivalen vi fick uppleva. Vi fick en bra plats på en av balkongerna. Dzongen fylldes av lokalbor som alla var vackert uppklädda till fest i traditionella kläder. Det var trångt men hjärtligt.

Danserna och musiken framfördes av munkar. De fantasifulla maskerna föreställde både gudar, demoner eller historiska figurer från bhutanesisk mytologi. De var ofta stora och uttrycksfulla med snidade ansikten, utstickande ögon och ibland horn eller tänder. Vissa såg nästan skrämmande ut men det var också del av deras funktion. Att skrämma bort onda andar och symbolisera kampen mellan gott och ont.

Det tjoades och klappades från publiken runt oss. Det var nästan lika spännande att titta på människorna omkring oss som på själva dansen. En liten flicka, som länge stått och sneglat på oss, tog till slut mod till sig och kom fram. Hon frågade var vi kom ifrån samtidigt som hon räckte över ett äpple till min son. Det var ett så fint ögonblick av vänlighet och ömsesidig nyfikenhet.

Möten man aldrig glömmer

Tigerns näste
Vår resa kulminerade i vandringen till Tigerns näste, det ikoniska klostret som klamrar sig fast vid en klippvägg 3120 meter över havet i närheten av Paro. Min son red på en häst halvvägs upp vilket både lättade vandringen och gav honom ett äventyr i sig. Totalt tog det ca två timmars vandring (i lugn takt) att komma fram till klostret. När vi närmade oss kunde vi höra det nu välkända ljudet av trumpeter och munkarnas böner. Templet byggdes år 1692 och består av flera olika rum, var och en tillägnad olika manifestationer av Guru Rinpoche och andra buddhistiska figurer. Enligt legenden flög Guru Rinpoche från Tibet till Bhutan på ryggen av en tigress innan han slog sig ner i en grotta för att meditera. Det är just runt denna grotta som Tigerns näste byggdes.

Halvvägs upp har man fin utsikt över Tigerns näste ....

... men inget slår att komma nära. 

En stilla stund
Efter vår vandring till Tigerns näste besökte vi ett av Bhutans äldsta och mest heliga kloster, Kyichu. Just den dagen pågick en ceremoni. Munkar blåste i långa trumpeter, trummor dånade rytmiskt och mantran fyllde rummet. Vi satt på golvet omgivna av doften av smörlampor och rökelse. Min son lutade sitt huvud mot min axel och jag, ja jag bara log. Det var en stund av total närvaro och ett ögonblick jag alltid kommer minnas som väldigt speciellt.

Vi erbjuder flera unika resor till Bhutan – från längre rundresor i de avlägsna östra delarna av landet, till färgstarka festivalresor och kombinationer med närliggande länder. Varje resa har sin egen karaktär och passar olika typer av resenärer. Kontakta gärna oss så hjälper vi dig att hitta den resa som bäst matchar dina intressen, önskemål och drömmar.

Japans litteratur – från Basho till Murakami 
I maj kommer vi tillsammans med Tidningen Vi att genomföra resan Japans litteratur – från Basho till Murakami. Under ett par år läste jag modern japansk litteratur på ett universitet i Tokyo och det ska bli väldigt roligt att låta litteraturen vara den röda tråd vi följer genom resan. Till mångt och mycket påminner den om en vanlig resa till Japan med början i Kyoto och avslut i Tokyo med den skillnaden att när vi besöker Gyllene paviljongen så gör vi det ur Yukio Mishimas perspektiv och när vi tar oss runt i Tokyo så gör vi det i Haruki Murakamis miljöer, alltifrån hans nya bibliotek till platser från 1Q84 och Norwegian Wood. En eftermiddag öppnar jag också upp mitt hem strax utanför Kyoto och bjuder in till ett glas vin och ger ett föredrag om den japanska litteraturen. 
Gyllene paviljongen i Kyoto

Under ett par dagar norr om Tokyo följer vi i spåren av haikumästaren Basho med att åka båt bland tallöarna i Matsushimas skärgård och ströva i hans fotspår både uppför tempelberget Yamadera och i cederskogarna i världsarvet Nikko. 
På båt i Matsushimas (Tallöarna) arkipelag

Under resan ska vi också få till författarmöten, bekanta oss med den nya vågen av kvinnliga författare och också lära känna den äldre japanska litteraturen. Under resans sista del kommer även Lars Vargö att vara med som ciceron och dela med sig av sin långa erfarenhet och enorma kunskap.
Lars Vargö vid en shintohelgedom 

Lars Vargö är fil.dr i japanologi och författare av ett antal böcker om Japan, framför allt inom historia och filosofi. Vargö är också en flitig översättare av japansk prosa och poesi och har översatt många av de författare vi kommer i kontakt med under resan. Dessutom är han ordförande i Svenska haikusällskapet och översatt Bashos samlade verk. Vargö har bott i Japan ett tjugotal år, i första hand som diplomat. Han var Sveriges ambassadör 2011 - 2014. 
Yamadera är väl förknippat med Basho
Jörgen med Basho

Resan går i maj 2026 och kommer att presenteras i nästa nummer av Tidningen VI. 

Arkitektur och konst i Japan 
Nu om ett par månader går årets resa på detta tema som även inkluderar Världsutställningen i Osaka. Till nästa år är det ingen Världsutställning, men har istället hittat massor av intressant ny konst och arkitektur som jag vill visa upp på resan som går i oktober 2026. I M Peis museum MIHO

Under årens lopp har jag själv lett väldigt många konstresor i Japan och med tiden blivit mer och mer intresserad av arkitekturen. Jag upplever det som arkitekturen i Japan behandlas mer som konst än på övriga ställen och många är de ställen där konstmuseernas arkitektur är höjdpunkten minst lika mycket som det som finns på museet. På denna resa besöker vi bland annat I M Peis museum MIHO, Hiroshi Sugimotos fantastiska Odawara Art Foundation och Shigeru Bans museum Simose som vi lagt till på 2026 års resa. Simose vann det prestigefyllda Prix Versaille som 2024 års vackraste konstmuseum.
Shigeru Bans Simose Museum i Hiroshima

Precis som i år tar resan avstamp i Kyoto och avslutas i Tokyo. Längs vägen blir det olika stopp i Hiroshima, Japanska alperna och olika platser i Mt Fujis närhet. Nytt för 2026 års resa blir att vi ska få med Kobe Rokko Meets Art, en konstfestival som äger rum på berget ovanför Kobe. Utöver konsten som finns här besöker vi även ett av Tadao Andos kyrkbyggen, ett observatorium signerat  Hiroshi Sambuichi och en av få kåkar utanför USA som ritats av Frank Lloyd Wright.
Hiroshi Sambuichis observatorium på Mt Rokko ovanför Kobe

I Osaka ska vi få med ett av de nya museerna på kulturön Nakanoshima samt besöka Osakas botaniska trädgård, där den digitala konstens främsta utövare, Teamlab, placerat sin färgexposion i utomhusmiljö. I Japanska alperna har vi lagt till ett besök i Chino för att se den finurlige japanska konstnären/arkitekten Teronobu Fujimoris fantasifulla tehus som ibland hänger högt bland trädkronorna och ibland nedgrävda i marken. 
Teronobu Fujimoris tehus i Chino

I Tokyo ska vi återigen besöka några av de 17 offentliga toaletterna som ritats av världskända arkitekter som Tadao Ando, Toyo Ito och Kengo Kuma som blev kända tack vare att toaletterna figurerade som en av huvudrollsinnehavarna i Wim Wenders underbara film Perfect Days som också nominerades till OSCAR för bästa utländska film. Nytt för i år är att vi i Roppongi ska utforska den offentliga konsten där bland annat ett stort antal parkbänkar gjorts av välkända konstnärer som Jasper Morrison, Cai Guo-qiang och svenska Thomas Sandell. 

Vi bor på flera speciella hotell på denna resa. I Karuizawa i Japanska alperna har två av Japans mest tongivande arkitekter, Shigeru Ban och SANAA, byggt tre vackra tråkåkar i olika traditionella byggnadstekniker. Vi kommer att bo i en av dessa och här äter vi också en omakase-måltid. Nytt för i år är att vi också bor på ett hotell signerat Sou Fujimoto, som just nu är den mest omtalade av Japans arkitekter. Han ligger bakom den stora träringen på Världsutställningen som just nu är världens största träbyggnad innan den ska monteras ned. Han är en oerhört fantasifull arkitekt och i Maebashi har han uppfört hotell där också ett 20-tal välkända konstnärer är utställda inom hotellet och delvis på rummen där vi bor. Vi får en guidad visning till konsten. 
Sou Fujimotos hotell i Maebashi

Kyoto – Världens främsta kulturstad
Nu i november går resan Jörgens Kyoto för första gången. Under tio dagar visar jag upp min andra hemstad, Kyoto. Kyoto är som en fantastisk godispåse att välja sevärdheter ifrån, allt ifrån sparsmakade zenbuddhistiska trädgårdar till spännande konstmuseer. Under resans gång blandar jag besök på välkända ställen med mer personliga favoriter. Resorna i november 2025 och april 2026 är fulltecknade, men platser finns till resan november 2026. 
Den vackra trädgården Shisen-do i Kyoto

Med hopp om att få se er på någon av resorna under 2026.  

Text: Jörgen Fredriksson 

Bled, på väg till Gorizia/Nova Gorica

Två städer, två länder – och en resa utan gränser
Föreställ dig att stå på ett torg där ena foten vilar i Italien och den andra i Slovenien. Runt dig hörs både italienska och slovenska röster, doften av nybakat bröd blandas med aromen av nybryggt espresso, och historien känns nästan påtaglig i luften. Välkommen till Gorizia och Nova Gorica – tvillingstäderna som tillsammans är Europas kulturhuvudstad 2025 som vi kommer till på årets resa via en fin tågresa på Bohinjska järnvägen genom Julianska alperna.

Vad är en europeisk kulturhuvudstad?
Varje år väljs ett par städer i Europa ut för att under ett år stå i kulturens rampljus. Det här är mer än bara festivaler och konserter – det är en chans för staden att visa upp sitt kulturarv, utveckla nya idéer och öppna dörrarna för möten över gränser. Initiativet startade redan 1985 och har sedan dess gett både välkända metropoler och små pärlor möjlighet att glänsa. På denna resa besöker vi städer som Plzeñ, Linz, Graz, Maribor och Rijeka som alla varit europeiska kulturhuvudstäder under 2000-talet.

Under vår resa besöker vi bland annat konsthallen i Graz med arkitektnamnet Friendly Alien som arbetsnamn.

I Maribor vill vi såklart se världens äldsta vinranka Stara Trata, som fortfarande ger frukt och används till att producera vin - en symbol över Sloveniens vintraditioner.

En stad med delad – och förenad – historia
Efter andra världskriget drogs en ny gräns rakt genom Gorizia. Den gamla stadskärnan hamnade i Italien, medan marken strax utanför blev en del av dåvarande Jugoslavien. Där byggdes en helt ny stad: Nova Gorica. Här möts idag jugoslavisk modernism och italiensk charm. I Gorizia hittar du kullerstensgator, medeltida borgar och livliga piazzor. Nova Gorica bjuder på breda boulevarder, dolda trädgårdar och en känsla av att framtiden alltid är välkommen.

Vy över Gorizia

Ett vardagsliv utan gränser
Idag korsar invånarna gränsen utan att tänka på det. Man bor där man trivs bäst, arbetar där det passar, och umgås fritt på båda sidor. För den som är nyfiken på det förflutna finns små museer i gamla tullhus som berättar historier om smugglare, kaffe, tvättmedel och choklad – vardagliga varor som en gång var hårdvaluta över gränsen.

En lokalinvånare uttryckte det så här: ”Min mormor föddes i Österrike-Ungern. Min far föddes i kungadömet Italien. Jag föddes i Jugoslavien. Om jag hade barn skulle de vara födda i Slovenien.”

Gränsen går över Piazza della Transalpina

Utsikter och kungliga kvarlevor
Ett av stadens mest speciella besöksmål är den lilla franciskanska kyrkan Kostanjevica, som ligger på en kulle med utsikt över både Italien och Slovenien. Här vilar Karl X – Frankrikes siste bourbonkung – i en kista fylld med fransk jord. Från kullen ser man både Alperna och känner närheten till Adriatiska havet.

En resa fylld av kultur, historia och möten
Vår resa genom Centraleuropa börjar i sagolika Prag och avslutas vid den kroatiska kusten i Opatija. Längs vägen upptäcker vi hur kultur, historia och vardagsliv kan flätas samman över nationsgränser.

Skymning över Prag

Vy över Opatija - kurorten dit kungligheter som Oskar II reste under slutet av 1800-talet.

Resan kommer även att få en fortsättning 2026 och då kommer resan även inkludera 2026 års europeiska kulturhuvudstad, Trenčín i Slovakien. Men nu är det 2025 och Gorizia/Nova Gorica står i centrum. Följ med oss och upplev hur två städer i två länder kan bli en och samma upplevelse – utan gränser, men med massor av berättelser.

Vi glider sakta allt djupare in i Borneos regnskog ombord på vår lilla husbåt som ska vara vårt hem de närmsta tre dygnen. Vi är strax söder om ekvatorn, solen står högt och vi är alla tacksamma över att det fläktar försiktigt så länge båten rör på sig. Vi är här främst för att försöka få syn på orangutanger, men det väntar många naturupplevelser runt hörnet. Jag har precis gjort gruppen uppmärksam på att Sekonyer-floden kallas “krokodilfloden” av lokalbefolkningen, och några av resenärerna spanar ivrigt in bland den täta vegetationen och mot de små flodbankerna i hopp om att få syn på några reptiler. Skämtsamt säger jag att vi inte kommer att bada de närmaste dagarna och ber samtidigt alla att motstå frestelsen att tvätta fötterna i floden. Spridda, nervösa skratt hörs över däck. Vad jag då inte vet är att vi några timmar senare ska få så mycket vattenhyacinter i propellern att båten stannar, varpå en av de unga besättningsmännen snällt får hoppa i floden iklädd bara kalsongerna för att få bort all växtlighet som fastnat. Medan han tar det med ro och jämnmod, står vi skandinaver och oroligt tittar på. Kaptenen och kokerskan skrattar glatt.

Ytterligare några timmar senare, ännu djupare in i regnskogen, hör vi nämnda kokerskas skrik nerifrån köksregionerna, och vi förstår snabbt att en stor krokodil simmat förbi henne på bara ett par decimeters avstånd där hon satt och förberedde maten, precis i höjd med vattennivån. Vi puttrar vidare på krokodilfloden, och lugnet lägger sig över gruppen och båten. Det är svårt att föreställa sig att vi bara tjugofyra timmar tidigare åkte kors och tvärs över den kaotiska mångmiljonstaden Jakarta med lokalbuss, när de första näsaporna (endemiska till Borneo) dyker upp längs flodkanten. Vi tittar storögt på dem, men de verkar inte bry sig om oss.

En näshornsfågel flyger förbi framför oss. Någon hinner få upp kameran. När vi lägger till vid en liten brygga inne i nationalparken Tanjung Puting och påbörjar vår vandring som ska ta oss till ett utfodringsställe dit orangutanger kan komma för att komplettera sin diet har det hunnit bli eftermiddag. Om regnen har kommit och det finns gott om frukt i skogen kan det hända att orangutangerna inte känner sig manade att komma, men man vet aldrig. Vi sätter oss ner på några enkla träbänkar och får snabbt sällskap av både mygg och myror. Med tanke på att det finns över sex hundra arter av myror på Borneo blir vi inte förvånade. Hela skogen sjunger av syrsor och andra insekter, men vi ser inga större djur än. Istället dricker vi vatten, fläktar oss med olika stora löv och förbereder kamerorna. Doften av myggmedel ligger tung över vår lilla glänta. Någon sänker ljudet på sin hörapparat för att undkomma syrsorna.

Nationalparkspersonal har lagt ut både bananer och sötpotatis, men inga orangutanger syns till. Vi sitter tysta. Länge. Ett skäggsvin springer förbi, men ännu inga primater. Så plötsligt hör vi det mäktiga ljudet av trädkronor som svingas mot varandra i fjärran, och då förstår jag att även denna gruppen kommer att få uppleva vilda orangutanger. Ljudet kommer närmare och snart ser vi den första bruna, långhåriga varelsen högt uppe i träden. Kamerorna zoomar så mycket de kan, men ganska snart kommer det flera orangutanger och de närmar sig så mycket att inga zoomobjektiv längre behövs. De hoppar ner och stoppar munnen full med bananer och klättrar sen snabbt upp i träden igen. 

Några honor bär på ungar som konstant hänger fast vid sina mödrar. En orangutang har plockat på sig så många bananer att hon tappar flera stycken. Plötsligt är skäggsvinet där och glufsar i sig. Sex eller sju honor (nästan alla med ungar) går fram och tillbaka till bananerna och tar för sig, men när den stora hanen kommer rusar de snabbt upp i träden och låter honom äta så mycket han vill. Vi sitter stilla och betraktar allt, medan svetten rinner och kamerorna går varma. När orangutangerna känner att de har fått nog avlägsnar de sig en efter en, och ljudet av de svingande trädkronorna blir allt svagare för att till sist helt försvinna. Och när inga primater är kvar ställer man sig frågan om detta verkligen precis hände. Senare ska en man i gruppen beskriva hela händelsen som närmast andlig och andaktsfull.

När vi kommer tillbaka till båten ser vi först inte vår besättning och utgår från att de helt enkelt har lagt sig för att sova under tiden vi har varit borta. Men så hör vi plötsligt glada rop och ett intensivt plaskande längre upp för floden. Hela besättningen, bortsett från kokerskan och kaptenen, ligger på gamla uppblåsta bilslangar och badar i floden. "Men krokodilerna då?", undrar vi nervöst. “Så mycket som vi låter vågar de nog inte komma i närheten” ropar killen som frigjorde propellern tidigare under dagen. Både vi och några nyfikna krabbmakaker som kommit ner till flodkanten tittar storögt på medan besättningen tar sig tillbaka till båten. Det doftar friterade bananer från vår båt. Nu ska det bli gott med en kopp kaffe, och i morgon hoppas vi på ännu fler orangutanger.

Text och bild: André Möller  

Våra resor till Indonesien går i november och januari. Se några fler bilder från resan här: 

Borobodur, Yogyakarta

Varan på ön Komodo

Färdledare André Möller vid vulkanen Gurung Bromo

Pilgrim vid ett av Shikokus 88 tempel

Aldrig någonsin har så många besökt Japan som det görs i dessa dagar. Skälen därtill är många. Det är vackert, vänligt, kulturellt enastående och numer även billigt. Trycket på de kända platserna har med tiden blivit större och vi förstår självfallet lockelsen med Tokyo, Kyoto och Hiroshima. MEN, Japan har så oerhört mycket att erbjuda även av det som inte är fullt lika känt. Naturligtvis kommer vi fortsätta med våra vanliga rundresor till Japan, men vi kommer i än större utsträckning än tidigare också jobba med resor som går bortom huvudstråken, till det mer okända Japan. Vi på Världens Resor har under många år erbjudit resor ifrån nordligaste Hokkaido till Okinawas övärld i syd. Nu kommer vi lansera en rad resor som vi kallar Det okända Japan som tar in öarna bortom huvudön Honshu, en ö i taget. Först av dessa är Shikoku. Första resan i oktober 2025 är fulltecknad, men platser finns på våravgången 2026 och framåt. 
Tågresa på Shikoku

Ön Shikoku är Japans fjärde största ö och saknar helt stora städer, men har verkligen en makalöst vacker natur att stoltsera med. Hela ön är väldigt kuperad och har en otrolig grönska. Under hela resan blir naturen en följeslagare som spelar en viktig roll. Iyadalen är en dalgång som är omgiven av så höga berg att fram till långt in på 1900-talet fanns inga vettiga vägar in här. Här har gamla traditioner stannat kvar och över Yoshinofloden ser vi häftiga linabroar som fortfarande idag går att använda. 
En av lianbroarna i Iyadalen

Alex Kerr är den utlänning som kanske mer än någon annan jobbat aktivt med att bevara gamla kulturtraditioner i Japan, både från sitt hem i Kyoto och på olika ställen i Japan. Här i Iyadalen har han sett till att ett stort antal av gamla traditionella hus bevarats i byn Ochiai. Vi bor en natt här uppdelade i flera olika hus. 
Ett av de traditionella husen vi bor under besöket i Iyadalen

Japan har dämt nästan alla av sina 114 floder, men här på Shikoku finns några floder kvar som fortsatt har sitt naturliga flöden kvar. På Shimantofloden väntar en vacker båttur och på Yoshinofloden ska vi prova på en enklare forsränning. Det blir många häftiga båtresor på denna resa. Utöver de två kortare turerna på floderna kommer vi också åka båt i Inlandshavet vid ett par tillfällen. En stor del av Japans dryga 14 000 öar ligger här mellan Shikoku och huvudön Honshu. Vi åker båt till konstön Naoshima och åker med en kombination av buss och cykel över de sju arkitektritade broarna mellan Shikoku och Honshu. Även här lägger vi också in en båttur i arkipelagen.   
Forsränning längs Yoshinofloden. Ser mer dramatiskt ut än vad det är. 

I Japan är Shikoku allra mest känt som ett pilgrimsmål. Hit kommer de så kallade ohenro san お遍路さん för att gå runt hela ön Shikoku och besöka de 88 heliga templen förknippade med Kukai, som grundade den buddhistiska grenen Shingon på 800-talet. Det tar cirka sex veckor att gå hela sträckan och lockar årligen ett par hundra tusen pilgrimer. De flesta går inte hela sträckan på en gång, utan delar upp det i olika etapper som de sedan fortsätter på ett annat år. Pilgrimerna med sin utstyrsel bidrar starkt till att skapa en speciell atmosfär på Shikoku. På denna resa kommer vi att besöka fyra olika tempel, bland annat kommer vi bo på templet Anraku som har varit öppet för pilgrimer att bo i över 400 år. De heta källorna som hör till templet anses ha helande krafter och det kan väl aldrig vara dåligt att doppa sig där. Här serveras Shojin ryori, den buddhistiska vegetariska kosten och här får vi också möjlighet att vara med vid de buddhistiska ceremonierna. Pilgrimer på Shikoku 

Ett annat av templen, Tairyu-ji, åker vi linbana i 10 minuter för att ta oss upp drygt 400 höjdmeter och få besöka ett utbrett fint tempel med en magnifik vy över floddalen. Templet ligger avlägset från allt annat, ofta klätt i dimma, vilket gör att det är ett slags poetiskt skimmer som vilar över detta stämningsfulla tempel. 
Tempelkomplexet Tairyu-ji som vi når med linbana

Trästaden Yusuhara kallas ofta för Kumonoue, Ovanför molnen på svenska, och staden ligger på hög höjd. Fem av byns träbyggnader är ritade av Japans idag mest namnkunniga arkitekt, Kengo Kuma. Det finns inte någon arkitekt som idag är så verksam som han. Nu på senare år ligger han bakom mängder av stora projekt, alltifrån sparsmakade butiker som bara säljer annanasjuice till olympiastadion i Tokyo. När tidningen Times 2021 skulle välja ut världens 100 mest inflytelserika personer var Kengo Kuma en av dessa och den enda arkitekten.
Träbron i Yusuhara 

Här i Yusuhara har han varit verksam i flera årtionden och använt fem olika traditionella byggnadsmetoder för att skapa de olika byggnaderna. Allt i trä, utan spikar och utsökt vackert att titta på. Biblioteket är framröstat som Japans vackraste.  
Biblioteket i Yusuhara 

På den här resan blir det många fantastiskt häftiga boenden. De traditionella husen i Iyadalen, Templet Anraku med de helande heta källorna och även här i Yusuhara bor vi på ett hotell som Kengo Kuma ligger bakom. Vågar ändå utlova att resans sannolikt häftigaste boende blir när vi bor i de olika handelshusen i Uchiko. Staden blev en gång i tiden rik på vax, men när elektriciteten kom dog näringen ut. De rika handelemännens hus har ändå bevarats till våra dagar och idag är fler av dem omgjorda till riktigt fina boenden. Här ska vi bo två nätter.
Boende i ett av handelshusen i vaxstaden Uchiko

Detta är ingen resa där vi betonat de kulturella inslagen, men under resan kommer vi besöka Japans främsta konstdestination, ön Naoshima, och Kengo Kumas träby Yusuhara. Resan tar oss också till två av Japans originalborgar i Kochi och Matsuyama, Japans sannolikt finaste landskapsträdgård i Takamatsu, indigobyn Wakimachi, en hel by befolkad av fågelskrämmor och en massa annat roligt. 
Fågelskrämmor som befolkat en hel by

Min egen allra starkaste bild från Shikoku är när jag sitter på kvällsmarknanden Hirome i Kochi och var jag än tittar lagas det halstrad bonito (tonfisksläkting) där de eldar med rishalm som ger den färdiga fisken en lätt rökt smak. Den rökta, halstrade boniton ska sedan blandas med vitlök, salt och ingefära. Det är utan tvekan min favoriträtt i Japan. Av någon konstig anledning så har denna rätt aldrig letat sig fram till Sverige. Ni måste helt enkelt åka hit för att få äta den! 
På Hiromes kvällsmarknad med halstrad bonito. 

Iyadalens svar på Maneken Pis
Yayoi Kusamas pumpa på ön Naoshima
Textförfattaren i biblioteket i Yusuhara

Text: Jörgen Fredriksson   

Popkonstdrottningen Marisols återkomst på Louisiana

Louisiana, Danmarks ikoniska konstmuseum norr om Köpenhamn, har alltid ett finger i luften som känner efter vartåt de allra senaste vindarna inom konstvärlden blåser. De är experter på att leta upp och lyfta fram konstnärer som orättfärdigt hamnat i glömska och är först i Europa med att ställa ut venezolanska Marisol Escobar, som på sistone gjort segertåg på USAs konstmuséer.

Marisol Escobar – känd i konstvärlden enbart som Marisol – var en gång ett världsnamn. Under 1960-talet stod hon i centrum av New Yorks konstscen, sida vid sida med Andy Warhol i duon ”the Queen and King of Pop”.  Hennes egensinniga skulpturer blandar popkonst, folkkonst och politisk skärpa. Efter decennier i skymundan har hennes verk nu fått ett kraftfullt uppsving, och konstvärlden återupptäcker en banbrytande röst – lika aktuell, drabbande och originell idag som när hon först slog igenom.

Rutten pärlefrukt på norska Kistefos

Den unga amerikanska Kathleen Ryan är en sakletare av rang. Hon transformerar bowlingklot till gigantiska pärlhalsband. Trädgårdsslangar och plasttrattar blir till en enorm blomsterranka med prästkragar.  Mest känd är serien ”Bad fruit” som består av enorma, halvruttna melonskivor, körsbär och en citron gjord av pärlor och halvädelstenar. Med sitt fokus på livscykler, födelse och förruttnelse ligger det en tänkvärd motsägelse i att de färska delarna av frukten består av billiga, massproducerade plast- eller glaspärlor, och de mögliga delarna är skapade av de mest värdefulla pärlorna och halvädelstenarna.

Det är hennes första stora museiutställning och den tar plats i de enorma maskinhallarna på det gamla träsliperiet Kistefos som i sig genomgått en transformationsprocess och blivit en av Norges mest omtalade skulptur- och konstparker. Parken, med det fantastiska mästerverket The Twist, är värd en resa till Norge bara i sig, och blir garanterat en av höjdpunkterna.

Köpenhamns Operan på Holmen serverar italienska klassiker x 2 

Köpenhamns häftiga operahus ligger en kort båtresa bort från hotellet i Nyhavn och stoltserar med spännande interiör i trä och guld samt en världsberömd akustik. I höst ikläder man sig ett italienskt temperament och bjuder på en ”2 in 1”-upplevelse med två korta och intensiva klassiker som serveras samma kväll med en paus emellan.

Succéerna "Cavalleria rusticana" av Pietro Mascagni och "Pagliacci" av Ruggero Leoncavallo uppförs ofta tillsammans (ibland under namnet Cav/Pag) då de har mycket gemensamt. Bägge är skrivna i slutet av 1800-talet och handlar om kärlek, svartsjuka, hämnd och död med fokus på den vanliga människan, långt från palats och fantasivärldar. De båda operorna utspelar sig på den italienska landsbygden och musiken är melodisk och medryckande, stundvis nästan allsångslik. De båda ikoniska operorna är flitigt använda referenser inom modern film- och TV-produktion. Pagliaccis ledsna clown har inspirerat Jokern i Batman och återfinns även i Simpsons och Sienfeld. Cavalleria rusticana i sin tur förekommer i klassiska Gudfadern. 

Den lilla sjöjungfrun till slaviska tongångar på Oslos opera
”Att gå på opera” har i Oslo fått dubbel mening. Operahuset breder ut sig som en vitskimrande glaciär vid kanten av Oslofjorden och välkomnar alla att promenera upp på taket. Därifrån har man en strålande utsikt över Oslos nya hamnpromenad och dess nya arkitektoniska landmärken som Munchmuseet och Deichmanbiblioteket. Väl inne i den vackra salongen får vi uppleva den tjeckiska kompositören Dvořáks operaversion av Den lilla sjöjungfrun, Rusalka. Vi bjuds in i ett undervattensuniversum med förtrollande musik och en brutal handling. Att offra allt för kärleken kommer med ett högt pris.

Suggestiv undervattensvärld i Köpenhmans häftigaste konstlokal
I Köpenhamn enorma gamla vattencisterner möter vi Jakob Kudsk Steensens suggestiva totalinstallation Psycosphere. Insvepta i en böljande ljudmatta bjuds vi på en resa ner i djuphaven och till livets början. Resultatet är en oerhört suggestiv upplevelse där ljud, film och skulpturer omgivna av vattenspeglar skapar en illusion att färdas genom havsdjupen till en egen, nästan övernaturlig värld. 

Och mycket mer...
Dessa fullmatade kulturresor bjuder förstås på mycket mer. I Köpenhamn tittar vi in på multifunktionshuset BLOX där Danskt arkitekturcentrum, DAC håller till. I kompakta utställningen So Danish tas vi med på en resa genom dansk arkitekturhistoria. Vi ser flera av stjärnarkitekten Bjarke Ingels häpnadsväckande skapelser och kryssar fram med båt längs Innerhamnen som smyckats med stora arkitektursatsningar på lång rad. På utmärkta konstmuseerna Arken och Ordrupgaard njuter vi både av arkitekturen, skulpturerna och konsten. Vi träder bland annat in i Kenneth Rasmussens myllrande värld, en djungel av stickade skulpturer gjorda av plastpåsar hänger från taket och breder ut sig på golvet.

I Oslo besöker vi världens största konstmuseum tillägnad en enskild konstnär, Munch museum. På nya Nasjonalmuseum väntar enorma samlingar med allt från norsk nationalromantik, en version av Skriet, nordisk design och kungliga galakläder. Lägg därtill till japanska stjärnan Yayoy Kusamas reflekterande klot i konstverket Narcissus Garden, som en gång gjorde succé på Venedigs konstbiennal. Här flankeras det istället av andra konstnärers verk med landskaps-, stilleben- och blomstermotiv i Pelarsalens temporära utställningsutrymme. 

Lys upp höstmörkret med våra nordiska kulturresor!

Baskiens huvudstad Bilbao har verkligen lyckats med en anmärkningsvärd ansiktslyftning de senaste 30 åren, från tung industristad till ett centrum för kultur, innovation och urban pånyttfödelse. Startskottet kan sägas vara när Frank Gehrys Guggenheim öppnade sina portar i Bilbao 1997 och efter den enorma framgången med Guggenheim har Bilbao blivit en plats som varit väldigt mottaglig för ny arkitektur och konst.
Tar man en promenad någon kilometer med utgångspunkt från Guggenheim kommer du stöta på Santiago Calatravas bro Zubizuri, Norman Fosters ingångar till t-banestationer, Arata Isozakis, Philippe Starcks och Rafael Moneos byggnader. Lägg därtill att Bilbao verkligen sticker ut med att även låta byggnader som man inte vanligtvis förknippar med extravagans här bjuder på just det. Håll utkik efter polisstationen, brandstationen eller varför inte efter Hälsocentralen - allt i spektakulär skrud. 

I Guggenheims närhet har också Bilbao Art District vuxit fram med ett 30-tal konstgallerier och massor av offentlig konst av välkända konstnärer som Jeff Koons, Louise Bourgeois, Anish Kapoor, Salvador Dali och många andra. Lägg därtill att Bilbaos gamla stad bara är ett stenkast bort och här går det utmärkt att hoppa runt mellan de små restaurangerna för att prova på Baskiens mest kända mat; pintxos. Det var i Baskien denna tradition föddes och blev senare en spansk angelägenhet och kom då att istället kallas för tapas. Fortsätter man ut på landsbygden norr om Bilbao befinner man sig snart nog i vindistriktet Rioja. Det är enkelt att se att Bilbaos utveckling varit en stor inspiration även för vingårdarna. Var annars på jorden hittar vi vingårdar som är ritade av Frank Gehry, Santiago Calatrava och Zaha Hadid. I området har det också dykt upp fina konstmuseer som till exempel Museo Würth, belägen i en gammal industrilokal där de visar upp bra modern konst. 
Valencia är en annan stad som satsat stort på att utmärka sig med sin satsning på nydanande arkitektur och i Valencias fall är det helt och hållet en arkitekt som står bakom detta, Santiago Calatrava. I 18 år (1991 - 2009) byggde man den omfattande Konst- och vetenskapsstaden och resultatet är fantastiskt. Hela komplexet är 350 000 kvadratmeter och här finns flera museer, olika kulturinstutioner och även det stora Drottning Sofias musikpalats. Det som kanske är allra mest imponerande med detta enorma komplex är att det är så levande. Många sådana här ultramoderna komplex blir ofta relativt tomma på folkliv, men inte här. Här är det massor av folk som kommer till de olika museerna, går på olika evenemang eller faktiskt bara hänger.  En av byggnaderna, L'Hemisfèric, är skapad i formen av ett öga. Vetenskapsmuseet är istället byggt i formen av ett valskelett och som namnet antyder är det ett museum för vetenskap. När man ser byggnaderna tillsammans ser man att de också får formen av en gigantisk fisk eller val. Calatrava har velat att Medelhavet ska vara framträdande i byggnaderna och vi ser det i all vit mosaik och alla de blåa inslagen. Det är inte några andra färger som förekommer i hela komplexet. 
Sjävfallet finns massor annat att se även i denna paellans hemstad. Valencia har en fantastiskt fin marknad byggd i Art Noveau stil, den gamla Sidenbörsen som uppfördes på 1400-talet och otroligt vackra kyrkobyggnader där San Nicolás är mest märkvärdig och kallas för Valencias Sistinska kapellet. Vår resa Konst i Spanien gör också nedslag i den underbara kulturstaden Zaragoza med besök på Goyamuseet, vinområdet Priorat och Barcelona med besök hos både Miro och Gaudi på programmet. Vi kan lova en riktigt spännande resa där konsten och arkitekturen är den röda tråd vi följer. Gaudis Casa Battlo i Barcelona
Goya i Zaragoza
Text: Jörgen Fredriksson 

Under några dagar färdades vi med båt mellan fem öar och fick vara med om både härliga konstupplevelser och underbara möten med öborna som verkligen fick oss att känna oss välkomna.   Ankomst med båt till Naoshima

Under årens lopp har jag varit drygt 20 gånger i denna övärld och haft med mig hundratals av entusiastiska resenärer. På varje resa är det ett flertal resenärer som säger att detta är den bästa konstupplevelse de någonsin varit med om och jag kan inte säga emot. Det finns inget annat ställe på jorden där konst, arkitektur och natur smälter så väl samman i en perfekt harmoni. Samverkan mellan arkitekter och konstnärer har lockat bägge parter till stordåd och det finns nog inget annat ställe där arkitekturen i många fall är konstverket och får en så pass framträdande roll så att de bidrar till konstupplevelsen än mer än konsten som visas på museerna. Att du sedan möter konsten i medeltida traditionella byar där byborna verkligen gör allt för att vi ska trivas förstärker helheten.

Walter de Marias sakrala klot på Chichumuseet, Naoshima

Ön Naoshima är själva navet bland de 12 öarna som kallas konstöarna. Här bor vi på underbara Benesse, som skapats av Tadao Ando, sannolikt Japans främsta moderna arkitekt. Här på ön är det hela sju museer som bär hans signum, liksom hotellet där vi bor omgivna av högklassig konst i rummen och överallt runtom oss där vi vistas. Samtliga byggnaderna är i rå obehandlad betong och i enkla geometriska former. Det är en underbar kombination av modern byggteknik och zenbuddhismens sparsmakade och återhållsamma värld. Bakom varje hörn väntar alltid något som överraskar. I slutet av maj 2025 öppnar hans nya museum tillägnad den nya asiatiska konsten. 
Vi bor här på Benesse. 

Här har jag i alla år njutit av konsten i den traditionella byn Honmura, av det fantastiska underjordiska museet Chichu och av den sydkoreanska konstnären Lee U-fans museum. 
Lee U-fans konst gifter sig väldigt väl med Tadao Andos arkitektur

Utanför loungen på hotellet har arkitekten/fotografen Hiroshi Sugimoto skapat ett oerhört vackert tehus av glas. Tidigare har man kunnat se hans tehus i både Venedig och Kyoto, men nu har detta tehus fått ett permanent hem här i Naoshima. 
Hiroshi Sugimotos tehus i glas

Under sensommaren 2021 fick jag ett mail som sa att Yayoi Kusamas gula pumpa dragit till havs i en tyfon. Sedan dess stod bryggan tom med ett fundament som en påminnelse om att något saknas. När vi åt frukost på morgonen i oktober 2022 hör jag hur någon i gruppen plötsligt utbrister ”pumpan är tillbaka”. Från vårt frukostfönster ser vi hur pumpan avtäcks och enorm glädje sprids i gruppen. 

Restaurangen på Benesse. 

Yayoi Kusama är den idag levande högst betalda kvinnliga konstnären i världen. Hennes utställning på Moderna Museet för några år sedan är också den utställning som lockat allra flest till museet någonsin. Hennes popularitet i världen påbörjades till stor del med att man för första gången någonsin placerade hennes konst i utomhusmiljö här på Naoshima, en prickig röd pumpa vid hamnen och en prickig gul pumpa vid Benesse. 

Finns det då något annat av Yayoi Kusama här på ön? Det gjorde det inte till alldeles nyss, men nu finns också Valley Gallery. Ännu en underbar byggnad av Tadao Ando där mängder av Yayoi Kusamas Mirror Balls placerats inuti och utanför galleriet. 
Valley Garden, ett museum tillägnat Yayoi Kusama

Övärlden bjuder på så många olika stora och intima konstupplevelser. Teshima Museum på ön Teshima är kanske det enskilda konstverk som allra flest upplever som det mest fantastiska. Museet är utformat som en jättelik vattendroppe med ett mycket mjukt och tilltalande formspråk. Konstnären Rei Nato har skapat museets enda konstverk; vattendroppar som med jämna mellanrum föds från golvet och bildar flytande formationer som rör sig över golvet. Svårbeskrivet, men magiskt för de som upplevt det. Kontemplativt. 
Ryue Nishizawas vackra byggnad där vattendroppar föds ur golvet. Kontemplativt. 

På ön Teshima var trådkonstnären Chiharu Shiota tillbaka och denna gång med ett verk med hennes röda trådar. 

På ön Inujima besöker vi det gamla kopparraffinaderiet som omarbetats av Hiroshi Sambuichi till ett mycket vackert konstprojekt som blandar den tunga industrikänslan med vatten och ljusinsläpp. Hela den stora lokalen fungerar idag som en levande planta där hela bygget sköter sig självt gällande ljus, värme och luft. Inne i industribygget har konstnären Yasunari Yanagi tagit tillvara på Yukio Mishimas gamla hem och skapat flera konstverk av hans bohag. Det tog Sambuichi tio år att få till byggnaden och samtidigt såg man till att växtligheten kom igång på ön, stranden gjordes i ordning och man såg helt enkelt till att skapa förutsättningar för att få ett liv att fungera igen. Precis som de jobbat på de andra öarna. Att verka mot avfolkning och att tänka hållbart är två grundtankar i hela projektet. 
Yukio Mishimas gamla hem konstnärligt uppbyggt, Inujima

Nu under våren 2025 besökte vi även öarna Ogijima och Megijima med flera nya favoriter. På ön Megijima var även svenska konstnären Jacob Dahlgren representerad. 

Walking Ark på ön Ogijima

Fyndiga konstnären Akinori Matsumotos konstverk Akinorium, ett välklingande ljudspel. 
Vi besöker öarna Naoshima, Teshima och Inujima på många av våra konstresor. På våren kommer vi hit på resan När körsbärsträden blommar. Triennalen finns med på resan Konst i Japan i oktober. 

Badhuset på Naoshima
Sou Fujimotos Naoshima Pavillion

Vi kan verkligen lova en konstupplevelse som inte är lik något annat ni varit med om! 

Jörgen Fredriksson
Delägare i Världens Resor och Japanfantast

Från de fantastiska kulturskatterna runt gamla huvudstaden Kandy åker man en av världens vackraste tågresor för att komma till högplatåns teodlingar. Det är härliga skiftningar av miljöer bara några mil från varandra. 
Tåg från Kandy till Höglandets teodlingar - en av världens vackraste tågresor

Jag har varit på ön vid tre tillfällen. De första två gångerna som avslutning på olika resor till Indien och bägge dessa gångerna var miljöombytet både välkommet och underbart - att få landa i det lugn som det buddhistiskt behagliga Sri Lanka erbjuder. Sri Lanka har verkligen ett helt annat tempo än egentligen varsomhelst i Indien. Den tredje gången jag kom till Sri Lanka gjorde jag en större rundresa och fick se ett osannolikt utbud av olika sevärdheter.
Safari i Udawalawes nationalpark

Mängden av stora kulturattraktioner som allt som oftast är belägna uppe på kullar och den fantastiska variationen i naturen gör att Sri Lanka passar så utmärkt väl att se till fots. Vi har lagt upp en resa där vi just gör detta och ser Sri Lanka genom olika strövtåg. Under resans början tar vi itu med den kulturella triangeln där vi strövar uppför de båda buddhistiska världsarven Dambulla och Sigiriya samt cyklar genom den gamla huvudstaden Polonnaruwa. Även om alla attraktionerna är buddhistiska skulle de inte kunna vara mer väsensskilda från varandra än vad de är. För mig var upplevelsen att komma till Sigiriya helt suverän. En försvunnen stad belägen på ett omöjligt ställe som hittades i början av 1900-talet efter att ha varit ”försvunnen” i hundratals år. Machu Picchu?

Sigiriya, Sri Lankas Machu Picchu

Merparten av resans strövtåg rör sig dock i Sri Lankas olika naturtyper. Bara några timmar bort från kultursevärdheterna är vi bland risterrasser, vattenfall och regnskog vid Knuckles Mountains vackra bergsområde. Här bor vi på en tältlodge, varifrån vi gör ett par fina dagsetapper.

Vandring i Knuckles Mountains

Tågresan från Kandy tar oss upp på högplatån på över 2000 m ö h och här blir det helt annorlunda vegetation och temperatur. Vi vandrar till den vackra akvedukten där tåget tuffar förbi ett par gånger om dagen. Naturligtvis passar vi också på att både gå genom de berömda teodlingarna, se processen hur teet kommer till, få chansen att  plocka teblad och smaka på teet.  

Teindustrin sysselsätter en miljon människor i Sri Lanka

Vi ska under resans också göra ett par kortare toppbestigningar, en kustvandring och göra en murvandring runt den gamla holländska kolonistaden Galle. Utöver alla de olika strövtågen kommer vi självfallet hinna med att åka på safari för att spana efter leopard, elefant och ett rikt fågelliv i Udawalawe, gå på matlagningskurs i Ella samt hinna njuta några dagar vid havet vid Dalawella och kanske ta ett dopp i Lackadivsjön? 

Vår strövtågsresa till Sri Lanka går i november. Se resplanen här nedan. 

Text: Jörgen Fredriksson 

Från Tiranas moderna myller till Valbonas grönskande dalgångar – vår resa genom Albanien bjöd på oväntade möten, djupa dalar och höga smaker. Vi började i det sommarvarma Tirana. Man känner redan från början hur Albaniens historia sitter i väggarna, särskilt på Bunk’Art – en tidigare underjordisk bunker som idag blivit museum med en gripande påminnelse om det förflutna.

Vi lämnade storstaden bakom oss för Mrizi i Zanave – en lantlig pärla där mat, miljö och möten med lokalbefolkningen lyfte hela upplevelsen. Efter en frisk båttur på Komansjön kom vi till bergsbyn Valbona och där vandrade vi längs herdestigar genom orörda landskap. Vår rustika och lokala middag på enkla Mehmeti Guesthouse blev en av de mest uppskattade kvällarna. Där delade vi även upp oss mellan tre grannliggande gästgiverier, åt olika frukostar men samma fantastiska bergsutsikt!

Kruja och Gjakovë bjöd på historiska kontraster, medan fisk- och skaldjurslunchen i Durrës satte smaklökarna i arbete. På vägen söderut fick vi uppleva både ruinstaden Tragjas, det blåa vattnet i Dhërmi och världarvsstaden Berat sedan bjöd på vin, värme och utsikt över en stad i kvällsljus.

 

Vi avslutade där vi började – i Tirana – med hemlagad lunch på Bunker Farm och ett oförglömligt besök hos Bektashi-orden – en plats som överraskade alla med sin öppenhet och moderna syn på tro.

Det blev en resa full av kontraster, där både väder och vägar testade oss – men där gemenskapen, landskapen och inte minst vår fantastiska chaufför gjorde intryck som kommer vara långt efter hemkomst.

Trots att resan bara är sju dagar känns det som om jag varit borta i flera veckor eftersom programmet är så varierat – Höga Kusten, Kiruna, Inlandsbanan med Jokkmokk, vildmarksvägen med fjällvärld, vattenfall, forsar och Sveriges högst belägna asfalterade väg, Stekenjokk. Tåget tar oss snabbt och bekvämt de längre transportsträckorna och buss hjälper oss att nå smultronställena. Och trots att programmet är späckat upplever jag att vildmarkens lugn gungar in oss i en avslappnad rytm i takt med Inlandsbanans krängande. Vi gör några nedslag! 

Höga kustens vackra kustlinje 
Höga Kusten, som sedan år 2000 finns upptagen på UNESCOS världsarvslista, är ett skolexempel i landhöjning. Vid Skuleberget finns världens högsta kustlinje, 286 meter över nuvarande kustlinje. Det var här hav mötte land en gång i tiden. Och landhöjningen fortsätter, om än i långsammare takt, med 8 mm per år. Om några tusen år kommer vi att kunna gå från Umeå till Vasa i Finland.

Och visst är det fantastiskt, men det är nog ändå de vackra vyerna, de böljande kullarna, de lodräta bergsklipporna och lugnet på Ulvön, som ger de bestående minnena av Höga Kusten. Jag upphör aldrig att fascineras över detta växlande landskap med sina havsvikar och idylliska fiskelägen. Vid Norrfällsviken kan vi få en skymt av de typiska klapperstensfälten som bildades under landhöjningen.  

Det är inte svårt att förstå att Skuleskogen gett upphov till diverse rövarhistorier och fantasier om tomtar och troll. Här finns vandringsleder i olika svårighetsgrad, vi går en kort promenad på en lättvandrad stig, totalt 2 km, så tillrättalagd att den passar för rullstol och barnvagn. Utsikten blir inte sämre för att den är lättillgänglig.  

Ulvön för tankarna till surströmming. Idag produceras inte längre den jästa fisken på Ulvön, men på muséet i byn får man veta hur processen gick till. Kapellet är verkligen värd ett besök med sina spännande takmålningar. Guiden Sven berättar med inlevelse och humor om öns historia.  

Händelsernas centrum Kiruna  
I Kiruna kretsar allt runt gruvan. Stadens centrum har flyttats till en helt ny del. Det är imponerande hur man har kunnat flytta vissa byggnader i sin helhet och den vackra Kiruna kyrka på 600 ton står på tur under augusti 2025. 

Nya kulturhuset Kristallen är väl värt ett besök. Kanske dröjer det innan det nya centrum ”sätter sig” och får en själ. Det gamla centrum hade arkitekt Ralph Erskines kända kvarter Ortdrivaren där folket döpte byggnaderna till mullbänken, snusdosan, spottkoppen med mera. De är nu alla rivna och man undrar vad kirunaborna kommer att sätta för namn på byggnaderna i den nya delen?   

Kanske går människorna här med på att flyttas runt bara på grund av att alla, på ett eller annat sätt, gynnas av LKABs gruvdrift. Många blir väldigt imponerade över vårt intressanta studiebesök nere i Kirunas gruva. Eller så är det som någon skämtade ”mellan malmbergen Luossavaara och Kirunavaara ligger LÅT-OSS-VAARA”. 

Inte långt från Kiruna ligger Jukkasjärvi dit vi åker för att beskåda det vackra ishotellet. Sedan 2016 finns ett 15-tal rum hela året så att man kan njuta av rummen som är rena konstverk! Som tur är får man låna en varm kåpa att ha på sig under besöket, ishotellets rum håller -5 grader hela året.

Med egen rälsbuss längs Inlandsbanan förbi Polcirkeln 
Inlandsbanan tar oss på olika etapper hela vägen till Vilhelmina. Guiden och personalen på tåget skapar en familjär känsla och vi boar in oss på rälsbussen som vi har helt för oss själva. Vi gör stopp längs vägen och bor första natten i Jokkmokk. Det är något visst med den staden, tycker jag, vilken årstid du än kommer dit. De breda gatorna som har plats för snövallar på vintern, kyrkorna, Talvatissjön med en vacker promenadslinga på ett par kilometer.



Jokkmokk ligger strax norr om polcirkeln och skulle kunna kallas de svenska samernas huvudstad och här får vi lära oss mer om fjällvärlden, samisk kultur och historia. Namnet Jokkmokk användes redan på 1500-talet för den plats där samerna samlades på vintern. Birkarlarna (köpmän från kusten) kom vintertid för att driva handel med samerna och redan 1605 hade Jokkmokk en fast marknadsplats. Vintermarknaden har med undantag av pandemi-åren genomförts varje år sedan dess.  

Längs Inlandsbanan bor vi också nedanför den imponerande Storforsen och går ut på Piteälvsbron, en av Sveriges två broar för bil- och tågtrafik.  
 

Fjällvandring på hjul längs Vildmarksvägen  
Vi lämnar så Inlandsbanan bakom oss och beger oss in på den 50 mil långa Vildmarksvägen. Vi får en stund att njuta av den vackra Trappstegsforsen innan vi sent på eftermiddagen kommer till Fatmomakkes samiska kyrkstad, vacker belägen vid Marsfjället. Här kan man nästan känna historiens vingslag, här finns kåtor och byggnader, de äldsta från 1700-talet. Visst minns ni ”Barnatro” av Lapp-Lisa? Har ni glömt texten när vi sjunger sången, så finns den uppsatt på väggen i det lilla kapellet som Lisa skänkte till Fatmomakke. Guiden berättar om allt från fjällkvannens användning till platsens historia medan solen sakta sänker sig över Kultsjön och Marsfjället.  

Stekenjokk är Sveriges högst belägna asfalterade väg, 876 möh. Den är bara öppen från 6 juni till mitten av oktober. I april börjar en stor snöslunga att jobba sig ner genom den packade snön för att öppna vägen. Var beredd på blåst när vi kliver ur bussen. Här har vindar med 47,8 m/s uppmätts.

Det finns goda chanser att se renar på kalfjället och har vi riktig tur ser vi också den utrotningshotade fjällräven. Senare färdas vi genom ett område som är Europas björntätaste, men björnen är oerhört skygg och dessutom nattaktiv. Älg, järv, skogshare, lodjur och bäver finns också här.  

Hällingsåfallet är en av mina favoritplatser längs Vildmarksvägen. En riktig pärla gömd inne i ”trollskogen”. Det dånar när vattnet störtar 43 meter ner i Sveriges längsta kanjon med nästan lodräta stenväggar. Här finns goda chanser att se regnbågar i de små vattendropparna som bildas i vattenfallets kaskader. Fukten ger också liv till ovanliga mossor och lavar och på vintern fryser vattnet till konstnärliga isformationer runt fallet. 

Vi åker genom landskap som inspirerade Beppe Wolgers till den vackra filmen om Dunderklumpen. Man brukar skämta och säga att Vildmarksvägen är som att fjällvandra på hjul, och visst kommer man nära naturen! 

Text och bild: Kerstin Söderberg
 
Följ med vår populära färdledare Kerstin på resan Höga kusten och Inlandsbanan med ICA-kuriren 7 september! Flera av platserna förekommer också på resan Höga kusten till Kiruna med DN.

Höstlov i Tokyo - familjen Robertsson berättar

Familjen Robertsson med pappa Gustaf, mamma Martina och sonen Erik reste på vår familjeresa Höstlov i Tokyo och fick en oförglömlig upplevelse i världens största stad. Gustaf berättar entusiastiskt om varför de valde just den här resan: 

-Jag har alltid haft en relation till Japan sedan min uppväxt då jag lärde känna en japansk familj. Och den japanska kulturen och maten har alltid tilltalat oss. Erik tycker även om den japanska ungdomskulturen. 

​

Familjen säger att det finns många saker som gjorde resan så bra. 

-Vi uppskattade att det var så välplanerat och varierat med ett högt men ändå rimligt tempo. Alla upplevelser som vi aldrig hittat själva, den fantastiska maten och den kunniga och trevliga färdledaren bidrog till att det blev jättebra. Dessutom gav utflykterna utanför Tokyo en extra dimension, resan är verkligen inte ”bara” en storstadssemester. Något vi blev överraskade av med Japan som land är att det är så rent, tryggt och att människorna är så genuint trevliga.

Den japanska maten var något som hela familjen uppskattade. Sonen Erik imponerade alla i gruppen med att pröva på det mesta, ju ”konstigare” desto bättre. -Den japanska maten är helt fantastisk, varierande och spännande. Det som överraskade mest var det enorma utbudet, både i affärer och på restauranger.

​

På vår höstlovsresa till Tokyo brukar vi bo halva vistelsen på japanskt pensionat där man ligger på futon, dvs en madrass på golvet, och andra halvan på västerländskt hotell. Familjen Robertsson gillade kombinationen av två olika boenden: 

​-Det var spännande och roligt att uppleva det japanska, även om ryggen var tacksam för en säng efter halva resan, men jag hade inte velat vara utan det. 

​

Gustaf med familj rekommenderar Höstlov i Tokyo till andra familjer. -Resan har något för alla, både barn, ungdomar och vuxna. Det var roligt och givande att resa i grupp med andra familjer, och kul att sonen hittade vänner att dela upplevelsen med. Själv har jag fortfarande kontakt med ett par andra pappor som var med. 

​Vart vill ni resa nästa gång?

-Vi vill åka tillbaka till Tokyo, men även Kyoto och dessutom Sydkorea. (Men i juni blir det hela Route 66).​

Höstlov med safari och Victoriafallen
Vad säger färdledare Lars Björkman

Varför gillar du att leda familjesafari?
- Att leda familjesafari är alltid en upplevelse fylld av glädje och överraskningar! Barn och undomar är fantastiska på safari eftersom de inte har några förutfattade meningar om vad som är "måsten" att se. De är lika fascinerade av små kryp som av stora djur och ställer ofta de mest oväntade och roliga frågorna. Det blir många skratt och spännande upptäckter längs vägen!

Vi lägger fokus på att verkligen utforska naturen och inte bara "jaga" The Big Five. Ibland kan till och med djurspillning bli ett äventyr när vi kör leken "Gissa bajset" – en oväntat populär aktivitet även vuxna faktiskt tycker är väldigt kul!

Varför ska man ta med barnen på safari?
- Att resa med barn är som att se världen med nya ögon! Deras naturliga nyfikenhet och upptäckarglädje smittar av sig på hela familjen och gör varje safaritur till ett spännande äventyr. Att som ung få möjlighet att se vild djur i sin naturliga miljö och lära om natur och djur ger både roliga och viktiga kunskaper. Reser man på en resa tillsammans med andra familjer får de dessutom möjlighet att träffa andra jämnåriga – vilket gör att de slipper hänga bara med föräldrarna eller mor- och farföräldrarna hela tiden. Nya vänner och nya intryck – det blir en upplevelse de sent kommer glömma!

 Och vad är det som gör "Höstlov med safari och Victoriafallen" så speciell?
- Det här är en resa som verkligen bjuder på det bästa av två världar – bokstavligt talat! Vi får uppleva både Zimbabwe och Botswana, två länder med olika karaktär och fantastiska naturupplevelser.

Vi åker båt både på Zambezifloden och Chobefloden för att spana efter djur och fåglar från vattnet – en spännande kontrast till de klassiska game drives vi gör i Zambezi och Chobe nationalparker. Att möta elefanter på nära håll är förstås en höjdpunkt, och under vår Art-Safari får alla chansen att måla av elefanterna de ser – på riktigt nära håll, där och då. En unik och kreativ stund.

​

Vi gör också gott under resan! En av förmiddagarna ägnar vi åt en aktivitet vi kallar "Pay it forward". Vi besöker en lokal marknad och handlar saker som behövs till en organisation eller förening på plats. Det blir en interaktiv och lärorik stund där vi får träffa lokalbefolkningen, hjälpa till samt lära oss mer om vardagslivet här.

Och så har vi förstås Victoriafallen – en av världens största och mest imponerande vattenfall. Den mäktiga synen trollbinder alla, ovasett ålder.

Lars Björkman ser fram emot att ta er med till södra Afrika på höstlovet!

Centralasien, som historiskt förknippas med handel längs Sidenvägen och sovjetisk politik, är idag en av världens mest spännande resmål. Har du någonsin drömt om oändliga stäpper, futuristiska stadslandskap och uråldriga kulturskatter – då är det dags att kliva ombord.

Vår tågresa börjar i Kazakstans glittrande huvudstad Astana – en futuristisk oas mitt i det asiatiska stäpplandet. Här möts den ultramoderna arkitekturen med sovjetiska kvarlevor i en fascinerande blandning. Vi ser det kupolformade shoppingpalatset Khan Shatyr, och beundrar utsikten från den gyllene Bayterek-tornet innan vi sätter oss på tåget söderut. Nästa stopp blir Almaty, Kazakstans tidigare huvudstad är fortfarande landets kulturella hjärta – en stad som ligger vackert vid foten av Alatau-bergen. Här promenerar vi längs trädkantade boulevarder, slår oss ner på kaféer och låter oss omfamnas av Almatys avslappnade atmosfär.

Vi fortsätter över gränsen till Uzbekistan och Tashkent, en vibrerande huvudstad där nytt möter gammalt i en charmig kontrast. Tunnelbanestationer i sovjetisk pampig stil samsas med exotiska basarer.

Vi fortsätter till de stora juvelerna längs Sidenvägen – Samarkand, Bukhara och Khiva. Platser där ekot av legender och karavaner lever kvar. Samarkands centrala torg, Registan, bjuder på en symfoni av mosaik och i Bukhara förlorar vi oss i stadslabyrinten. Men det största konstnärliga mysteriet döljer sig längre bort, i Nukus. Här, mitt i Kyzylkumöknen, ligger Savitskijmuseet – ofta kallat " Louvren i öknen". I denna avlägsna stad har en av världens främsta samlingar av ryskt avantgarde räddats från glömska och censur. Varje målning vittnar om mod, skönhet och konstnärlig frihet.

Vi avslutar vår resa i Ashgabat, Turkmenistans häpnadsväckande huvudstad. En stad där vita marmorfasader glänser i solen, där guldstatyer blickar ut över ökenlandskapet, och breda avenyer leder till … inget! En stad som är mer lik en filmkuliss än verklighet. Men det är på riktigt – och helt olikt något annat.

Centralasien kallar, och tåget väntar. Följ med på resan Sidenvägen på räls i höst!

Jag följer min nya italienska vän på väg till Axel Munthe-skolan, precis intill den världskända Villa San Michele.

En lycklig slump har gjort ett utbyte möjligt, och så får jag och mina klasskamrater spendera två veckor på Capri, en av världens vackraste, och mest exklusiva, platser. Den halsbrytande linbanan upp till öns topp Monte Solaro, de napoletanska pizzorna, kvällsbrisen, det glittrande havet och de vida utsikterna över Neapelbukten, allt gör sitt för att charma mig. Och att jag idag lever, bor och arbetar i Italien beror till stor del på just de två veckorna! Capri kan verkligen övertyga en.

Capris ikoniska Faraglioni, höga klippformationer som reser sig från havet.

En lugnare del av den celebra ön, byn Anacapri, är perfekt för att uppleva konst, historia men även genuin byliv.

Idag fortsätter ön hejdlöst att vara en lyxig semesterort för förmögna kändisar, där de i huvudorten Capri kan frottera sig med varandra mellan lyxbutikerna, men Anacapri uppe på berget är verkligen sin egen lilla värld. Där får du Capris skönhet kombinerat med charmen av en liten italiensk lantby. Några stiliga hotell finns även där, men också skolor, kommunkontor, rustika mataffärer och vardagsliv. Det är inte bara jag som blivit hänförd av Anacapri genom åren, även Axel Munthe lät sig charmas just här. Runt förra sekelskiftet  lät han bygga sin Villa San Michele, i en helt unik stil som blandar vitputsad elegans med en galen eklektisk samling av antika konstverk.

Villa San Michele som läkaren Axel Munthe gjorde till sitt hem och som numera är i svenska statens ägo.

När helst jag har möjlighet återvänder jag. Trots sin ringa storlek finns här mycket att uppleva: vandringar i den dramatiska naturen, de fenisiska trapporna, stenstränderna i Marina Piccola, båtturer runt öns grottor. Och Villa San Michele såklart, som i händerna på Kristina Kappelin fått ett nytt liv.

Jag hoppas vi kan åka dit tillsammans nästa gång!

Erik Ingvert, färdledare

Erik Ingvert är en svensk arkitekt, sedan 9 år verksam i Rom och jobbar med förnyelsen av housing-kolossen Corviale i Rom och energisnål transformation av äldre byggnader. Att utläsa Italiens turbulenta 1900-talshistoria i arkitektur och stadsplanering är en stor passion och Erik guidar dig både i Roms okända stadsdelar och bland Milanos moderna skyskrapor. Erik har svärföräldrarna i Apulien, och den pittoreska regionen på Italiens klack blir mer och mer ett andra hem, bland burrata, trulli och kalkstensbarock. Men hans första förälskelse i Italien var ön Capri – kanske den avgörande anledningen till att han valde att stanna och bygga sitt liv just här. Idag leder Erik våra resor genom Italien, från Alperna till kulturskatterna längs Neapelbukten och på Sicilien.  

Från kustöken till regnskogens hjärta.
Efter en rundtur i huvudstaden Lima – belägen mellan Stilla havets vågor och Andernas torra sluttningar – lämnar vi storstadens brus bakom oss och flyger österut mot Amazonas. Redan när planet landar i Puerto Maldonado förändras allt. Luften är varm och fuktig, ljuden annorlunda, naturen nära. 

Härifrån fortsätter vi med båt längs floden till vår lodge, mitt i det gröna havet av träd. På dagarna vandrar vi i tät regnskog, spanar efter sengångare och papegojor, och klättrar upp i utkikstorn för att se soluppgången över trädtopparna. På kvällarna lyssnar vi till grodornas sång och fladdermössens flykt. 

Amazonas är en plats där livet känns extra intensivt. Vi lär oss om växter som botar sjukdomar, hur man bygger hus av palmblad och varför floden ibland skimrar i olika färger. I gryningen paddlar vi ljudlöst på Lago Sandoval, där dimman ligger tät och världen känns både oändlig och stilla.

Högt upp i Anderna – en dröm bland molnen 
Från låglandets lummighet tar vi oss upp mot Andernas högplatå. Vi flyger till Cusco – inkaimperiets gamla huvudstad – där det känns som att historien följer varje steg. Smala gränder kantade av murar från inkatiden, koloniala kyrkor och marknader där färggranna textilier böljar som flaggor i vinden. 

Nästa anhalt är Den heliga dalen. Här möter vi både moderna quechua-bönder och forna tiders inkaruiner. Dalarna är gröna, bergen snötäckta, och lamor betar på gräsängar omgivna av tusenåriga terrasser. 

Foto Kenneth Melin

Och så når vi resans höjdpunkt – Machu Picchu. Vi reser tidigt med tåg längs Urubambafloden. När vi stiger av i Aguas Calientes ligger dimman fortfarande tät över bergen. Snart öppnar sig landskapet – och där ligger den: den förlorade staden, stilla och mäktig på en bergsrygg bland moln. 

Det är lätt att förstå varför Machu Picchu blivit en av världens mest ikoniska platser. Detaljerna fascinerar – hur stenarna är exakt uthuggna, hur vattnet rinner genom uråldriga kanaler, hur platsen fortfarande känns besjälad av liv. 

Livet på Altiplanon
Vi färdas vidare över Altiplanon – den karga, vindpinade högplatån där lamorna betar fritt och landskapet skiftar i nyanser av grått, gult och blått. Titicacasjön, världens högst belägna farbara sjö, glittrar mellan Peru och Bolivia som en blå spegel. 

Vi gör en båttur till öarna – där livet levs nära naturen. Enkla hus, inga bilar, men en stark gemenskap. Här möter vi människor som håller traditioner vid liv: vävkonst, musik, sånger, och små odlingar som trotsar höjden. 

Foto: Sigrid Eriksson 

Kondorer och kulturlandskap
Nästa kapitel: Colcadalen. En plats där naturen tar andan ur en. Här ligger en av världens djupaste raviner, inramad av dramatiska klippor och gröna sluttningar. Och det är här vi får syn på dem – kondorerna. Med enorm vingbredd svävar de över våra huvuden, tysta, majestätiska. Ett ögonblick vi sent ska glömma. 

I byarna längs vägen ser vi hur vardagslivet bär på generationer av kunskap. Potatis, lupiner och quinoa odlas i terrasser precis som på inkafolkets tid, och kvinnornas hattar visar tydligt vilken region de kommer från. Det gamla lever kvar, mitt i det nya.

Arequipa – en stad av ljus och kontraster 
Resan avslutas i Arequipa – den vita staden, byggd av vulkanisk sten med ett vackert ljusspel i varje gränd. Den slumrande vulkanen El Misti vakar över staden med sin perfekta konformade siluett.Här möts vi av vacker kolonialarkitektur, livliga caféer, kullerstensgator och ett härligt klimat. Santa Catalina-klostret är som en egen stad i staden – stilla, färgstark och rik på berättelser. Kontrasten mot marknadens myller utanför är påtaglig – och typisk för Peru. 

En resa med alla sinnen 
Det är just kontrasterna som gör Peru så minnesvärt. Regnskog och öken, höga berg och spegelblanka sjöar, uråldriga ruiner och moderna storstäder. 

Här finns smakerna – ceviche i Lima, marsvinsgryta i Cusco, nyfriterade churros i Arequipa. Doften av hav, fuktig regnskog och färska örter på marknaden. Ljuden – av fåglar, flöjter, försäljare och fjärran kyrkklockor. 

Att resa genom Peru är att följa både naturens och människans spår över höjdskillnader och genom årtusenden av historia. Det är ett äventyr för hela kroppen – och hela hjärtat. 
Välkommen till det kontrastrika Peru! 

Åsa Backevall - reseproducent och färdledare 

Sahara
Med flyg tar vi oss rakt ut i Sahara. Med bil tar det flera dagar och för att spara tid flyger vi inrikes till Béchar och fortsätter med buss till oasen i Taghit. En mysig by med landsbygdskaraktär omgiven av oändliga ökenområden i en av världens största sandöknar. Totalt omfattar Saharaöknen 9 200 000 km2 vilket i princip är lika stort som hela USA.

Med enorma sanddyner ända fram till landsvägen är det lätt att förstå att sanden dominerar det mesta i Taghit. Utan floden, en underjordisk vattenkälla – Oued Zouzfana - som sträcker sig från Marocko långt in i Bécharprovinsen skulle det vara omöjligt att bo i Taghit. Strax utanför byn finns tusenåriga hällristningar där man tydligt ser spår av hur området en gång måste ha sett ut långt innan öknen bredde ut sig. Här finns bevis på att det funnits både människor och lejon i drygt 10 000 år och den som är sugen på triathlonutmaningar kan anmäla sig till tävlingen ”Saharaman” som arrangeras i svala februari. Simma 3,8 km, cykla 18 mil och avsluta med ett Marathon på 4,22 mil. Sugen? Nja det finns halv distans också.

Även om Algeriet har enormt mycket att erbjuda är det öknen som fascinerar allra mest. Numera har de flesta familjer lämnat sina gamla hus i K`sar de Taghit och byggt nya hus utanför försvarsvallarna, men arbetet pågår med att restaurera fortet och återställa husen i ursprungsskick. Bland annat kan man bo hemma hos Abdel Madjid och tillbringa ett dygn eller två i lerhusens svalka. Av logistiska skäl (Abdel har bara en handfull rum) bor vi fint på Taghits bättre hotell med en pool i mitten där vi kan svalka oss under dygnets absolut varmaste timmar. Strax innan solnedgången traskar vi upp på en av sanddynerna närmast byn och får chans att se hur solen sänker sig rakt ner i sanden. En kväll att minnas. Middagen serveras därefter i ett klassiskt tältläger där maten lagas i kokgrop.

En rik historia
På samma sätt som i Marocko och Tunisien är den algeriska vardagen starkt präglad av arabiska och berbiska traditioner. Även romarna byggde en rad viktiga handelsplatser och städer där romerska soldater belönades med pensionärsförmåner efter 25 år i aktiv tjänst. Vi besöker bland annat Djemila, Tipaza och Timgad som har världsarvsstatus. Dessutom finns flera lämningar från det osmanska riket och spansk arkitektur. Två av sevärdheterna i Oran, Algeriets pärla vid Medelhavet är det mäktiga fortet Santa Cruz som uppfördes av spanjorerna i slutet av 1500-talet och Bey palatset där den ottomanske guvernören Muhammad Bey en gång bodde. Numera är Oran framförallt centrum för Algerisk energiexport och alldeles väster om stan breder Algeriska badorter ut sig längs kusten.

Precis som på många andra håll i världen köper människor mat på marknader. Naturligtvis finns det supermarkets och små välsorterade jourbutiker, men när det kommer till grönsaker, kött, baguetter och kryddor är torghandeln att föredra. Här är allt färskt och snudd på nyskördat. Dessutom bjuds man ständigt på te och färska jordgubbar.

 - Jag säljer färska baguetter varje dag sedan min pappa blev sjuk, säger 16-årige Chakib Abdillah som bemannar brödståndet på marknaden i centrala Oran. Den trånga souken är populär och brödet subventionerat vilket innebär att alla har råd med dagliga brödinköp. På marknaden samlas folk i alla åldrar och på något sätt är det här som det sociala samspelet är som bäst. För oss besökare är matinköpen en sevärdhet i sig själv och bara dadlarna är värd all uppmärksamhet de kan få. Smaken skiljer stort mellan olika sorter och platser där de växt. – Prova de här, säger en av säljarna. Godare dadlar finns inte i Algeriet.

Tack vare långa avstånd flyger vi inrikes för att få möjlighet att uppleva så mycket som möjligt på en samma resa. Du som vill se allt måste avsätta åtminstone ett halvår, men genom att välja det bästa som Algeriet har att erbjuda får vi en fin bild av landets rika historia, dess språk, kultur och magiska städer och naturområden. Merparten av befolkningen har berbiskt ursprung, men arabiseringen har fått det lokala språket Tamazight (ett samlingsnamn för flera berberspråk) att tappa i betydelse. Franskan är fortfarande välanvänd även om engelskan når allt större status både i skolan och inom den växande besöksnäringen. Utöver Constantines magiska raviner och den vackra bron Sidi M`Cid-hängbron som sträcker sig över Rhumelfloden 164 meter upp i luften ges vi möjlighet att besöka de båda romerska UNESCO-skyddade städerna Timgad och Djemila. Museet över olika mosaikgolv i Djemila är helt fantastiskt liksom storheten i Timgad där vi upptäcker ruiner av det som en gång var bibliotek, badhus, bostäder och marknadsplatser.

Tillbaka i huvudstaden Alger upptäcker vi en rad historiska byggnader och nutida sevärdheter. Kasbahen, gamla stan är i sig värd en helt dag liksom de pampiga boulevarderna som fransmännen en gång byggde (och tyvärr samtidigt rev stora delar av Kasbahen och dess omkringliggande stadsmur). Vi besöker också det vackra postkontoret och får möjlighet att titta in i den omdiskuterade stora moskén Djamaa El-Djazair, Afrikas största moské och världens tredje största efter Mecka och Medina i Saudiarabien.

Att följa med på Expedition Algeriet ger en unik möjlighet att upptäcka Algeriets fascinerande kultur. Det är verkligen ingen standardresa utan snarare en spännande upptäcktsfärd där vi upplever landet tillsammans. Vi reser med en fantastisk lokal agent som premierar lokala guider på alla platser vi besöker. Unga välutbildade algerier som givetvis pratar bra engelska. Det är säkert i Algeriet, vägarna är bra och människorna trevliga.

Så du som drömmer om en spännande resa dit alla andra inte åker. Häng med till Algeriet.

Hälsningar Niklas Kämpargård
Färdledare Algeriet

Efter att ha varit i Kina i närmare fem års tid på 80- och 90-talen började jag åka till Taiwan för cirka 20 år sedan och med glädje har jag återvänt många gånger. Landet är litet (en tolftedel av Sveriges yta) och det går att sätta sig på tåget i Taipei på morgonen, åka ett varv runt ön, och komma tillbaka sen eftermiddag. Trots landets litenhet innehåller det så mycket; 268 toppar över 3000 meter, fantastiska bergssluttningar där det odlas oolongte, regnskogar och fina stränder varifrån man kan snorkla bland korallrev. Merparten av landet består av berg och på östsidan når bergen nästan helt ut till den dramatiska kustlinjen. Majoriteten av landets 24 miljoner bor istället på västsidan där miljonstäderna ligger på rad.

Teodlingar i Alishan
Det är också på västsidan som landets säregna historia skrivits. Ilha Formosa, den vackra ön, myntades av portugiserna när de seglade förbi här på sina handelsturer mellan Macao och Nagasaki. De stannade aldrig, istället kom spanjorerna och holländarna under 1600-talets början. De enda som fanns på ön då var de många austronesiska (polynesiska) grupper som än idag finns kvar. Holländarna slängde ut spanjorerna som i sin tur trängdes ut av kinesiska sjöfarare anförda av piratledaren Koxinga. Koxinga tog i sin tur med sig delar av det dåvarande Mingdynastins ledare som då blivit av med makten till manchurierna i Kina. Den fina historiska staden Tainan var den man då styrde Taiwan ifrån.

Gatumiljö, Tainan

I det sino-japanska kriget 1894-1895 vinner japanerna och får bland annat rätten att ta över Taiwan som en koloni, vilket Taiwan var fram till 2:a världskrigets slut 1945. Det är efter detta som det riktiga tumultet bryter ut. Efter år av strider förlorar nationalisterna mot kommunisterna i Kina och 1949 flyr Chiang Kai-sheks nationalister till Taiwan. De är totalt 1,5 miljoner mandarintalande nationalister som flyr Kina och det är inte vilka som helst som kommer. Politiska ledare, framgångsrika affärsmän, kultureliten och maffian är alla de inflytelserika grupper som får Taiwan som ny hemvist och då framförallt Taipei. Genast börjar de styra över de 6 miljoner hokkientalande (språk från Fujian i Kina) som redan fanns på plats. Taiwan under Chiang Kai-shek blev en ekonomiskt lyckad diktatur, men också något som för evigt splittrat landet. Än idag är det stor missämja mellan de olika grupperna.

Chiang Kai-shek Memorial, Taipei

Trots det går det nog att säga att Taiwan är det mest demokratiska landet i nordöstra Asien. I tre val i rad har de röstat fram DDP (Demokratiska Progressiva Partiet), som vågar stå upp för Hongkong och emot alltför mycket kinesiskt inblandande i Taiwan. Taiwan var också det första landet i Asien som tillät samkönade äktenskap och Taipei har röstats fram som den stad i Asien som är bäst för invandrare att leva och jobba i. Själv trivs jag som fisken i vattnet i Taiwan. Då jag bott många år i både Kina och Japan känns det som jag här får mycket av bägge. Naturligtvis är det framförallt kinesisk kultur vi möter här, men bland annat den religiösa delen är sådant som kommunisterna jagade bort i fastlandet, men frodats här. Det japanska köket, tehusen, heta källor och hela tågnätet är alla delar av den japanska sfären vi möter. Likaså känns artigheten när man träffar folk mer japansk är fastlandskinesisk. Utan att inveckla mig i konstiga resonemang kan jag bara sammanfatta att det är oerhört trevligt att umgås med taiwaneser och uppleva det som finns att uppleva. 

En av många fantastiska heta källor på Taiwan

Vår resa Den vackra ön börjar i Lukang den bästa, staden i Taiwan för att få en introduktion till en traditionell gammal stad med intakta tempelmiljöer och charmiga gränder. Den gamla huvudstaden Tainan domineras av tusentals banyanträd som planterades när staden kom till för 400 år sedan. En av de nya sevärdheterna i Tainan är ett gammalt handelshus som helt tagits över av banyanträd som slingrar sig överallt bland ruinerna. Otroligt häftigt och också något som ska med på resorna framöver. 

Trädhuset i Anping, Tainan

I Chishang cyklar vi bland de väldigt vackra risfälten omgiven av dramatiska berg och träffar sojabonden Jerry som vi jobbar med. Att åka med den smalspåriga järnvägen upp till Alishan och njuta av både strand och tropisk regnskog i nationalparken i Kenting blir en annan höjdpunkt. 

På cykel bland Chishangs terrassodlingar

Kom med ni också och låt Taiwan bli ett nytt favoritresmål! Resan Den vackra ön går i både november och februari. Även på resan Sidenvägen till havs som är vår satsning på den martima historien i Kina, Hongkong, Macao och Taiwan är vi på Taiwan en dryg vecka. Den resan går i oktober. 

En av Taipeis många kvällsmarknader

På vår resa Den vackra ön stannar vi till vid Qingshui på östkusten 

Smalspårig järnväg upp till Alishan

Yelius märkliga sandstensformationer

Text: Jörgen Fredriksson, delägare Världens Resor och ansvarig för resorna till Taiwan

1988 kom filmen De dimhöljda bergens gorillor. Som såväl djur- som filmälskare gick jag givetvis på biografen hemma i Mora och såg den. Den fängslande historien som till råga på allt var sann, de fantastiska naturscenerna och Sigourney Weaver som perfekt kopia av Dian Fossey – jag blev fullständigt tagen. Där och då lovade jag mig själv att, en dag ska jag ta mig dit och möta de magiska bergsgorillorna. Jag läste girigt Dian Fosseys biografi och annan litteratur om Afrikas exotiska flora och fauna, men såg också skrämmande dokumentärer om Idi Amin samt hat mellan tutsier och hutuer. 

16 år senare snörade jag på mig vandringskängorna och började en oförglömlig vandring upp i de dimhöljda bergen. Mellan gängliga lobelior och mäktiga hageniaträd, vackert dekorerade av mossor, ormbunkar och orkidéer vandrade jag på en lerig stig uppåt. Trots hög luftfuktighet och likaså altitud kändes stegen lätta, även om rötter och sten försökte lägga krokben. Målet hägrade men som så ofta är själva resan, och i detta fall vandringen, en del av själva målet. Det kändes stort att få vandra i Dian Fosseys fotspår och blicka ut över samma gröna panoraman som hon en gång gjorde.

Mitt första möte med den största levande människoapan är något jag aldrig kommer glömma. Mina resor över åren har tagit mig till de flesta kontinenter, men just det ögonblick, när vegetationen viks åt sidan av en stor hårig hand, tillhörandes en gorillahona bärandes på en unge, det slår allt! Med gåshud över hela min kropp lade jag kameran åt sidan och sa åt mig själv att bara vara där och då, i nuet. När silverryggen sedan närmade sig, då kände man sig verkligen liten, men helt salig.

Även om jag nu har besökt bergsgorillor såväl i Rwanda som Uganda vid flera tillfällen, är varje gång unik. Och att nu få dela den upplevelsen med Världens Resors resenärer och se dem bli lika berörda som jag blir – det är lycka!

Text: Lars Björkman, reseproducent och färdledare 

(Echidna eller myrpiggsvin som vi säger på svenska) 

På Kangaroo Island känns det som att man kliver rakt in i en annan värld. Karta Pintingga är dess aboriginska namn, vilket betyder De dödas ö. Men här är det allt annat än dött. Här finner vi en värld där djur och natur är huvudrollsinnehavarna. Här behöver vi inte leta länge för att få se Australiens ikoniska djurliv och naturens magi trollbinder oss ett par dagar på plats. Koalor vilar högt uppe i eukalyptusträden, wallabyer skymtar fram i skogsbrynen, och vid Seal Bay möter vi sjölejon på stranden, helt oberörda av vår närvaro. Vi får uppleva möten med djuren i deras naturliga miljö, något som gör besöket både unikt och minnesvärt.

(Australiskt sjölejon)

Landskapet på Kangaroo Island är lika imponerande som djurlivet. De märkligt formade Remarkable Rocks är just ”remarkable”. Genom årtusenden har vind och vatten format dessa klippor till ett naturligt konstverk. Vid Admirals Arch, också en av erosion formad stenformation där havet dånar mot klipporna. Solnedgångarna här är helt magiska – färgerna över havet och horisonten skapar ett ögonblick man gärna stannar i. Ön bjuder på en känsla av lugn och harmoni, långt ifrån storstadens brus. Dessutom bjuds lokala delikatesser, som honungen vin och mycket annat vilket vi intar ute i det fria. Och allt genomsyras av en avslappnad australiensisk atmosfär.  (Remarkable Rocks) 

Kangaroo Island är en plats som stannar kvar i hjärtat. Här får vi komma nära naturen, på ett bekvämt sätt, samtidigt som vi får känna oss som riktiga upptäcktsresande ute i det vilda.

(Australian fur seal får ett annat geografiskt namn på svenska, Sydafrikansk pälssäl)

Från den moderna huvudstaden Ulan Bator reser vi vidare genom det historiska Karakorum och fortsätter långt ut i väglöst land. Vi tar oss fram med fyrhjulsdrift, till fots och kanske på hästrygg över berg och väldiga vidder. Har vi tur ser vi allt från kameler till vildhästar och murmeldjur innan vi når vårt slutmål, den stora sjön Khövsgöl i skogstrakterna mot Sibirien. Under hela resans gång bor vi bekvämt i traditionella mongoliska "gerar" som blir våra hotellrum på stäppen.  Berget Zaisan i Ulan Bator. Här finns ett minnesmonument för stupade Sovjetiska soldater och huvudstadens bästa utsiktspunkt. Enorma vidder, hästar och ger (den runda nomadbostaden), en klassisk syn under vår Mongolietvistelse. Kratern på den utslocknade vulkanen Khorgo i Khangaybergen. En helig stenhög, "ovoo" med blå böneflaggor hedrar Tenger, himmelsguden. En flicka från trakten tittar nyfiket ut från familjens ger. Lägret vid Terkhiin Tsagaan Nuur, den vita sjön. 

Stjärnklar himmel och stäppens oändliga stillhet när stupsången tystnat.
Besök hos nomader nära Jargalant. Familjen bjuder på "airag", jäst stomjölk och torkad ost.
Statyer av Djingis Khan återfinns på flera platser i landet.

Vi tar oss mer än 140 mil i två Purgon (eller bukhanka, sovjetiska limpformade jeepar) över stäppen.
Dagsutflykt på hästrygg.
Khövsgöl Nuur. Denna djupa och stora sjö innehåller ungefär 1 procent av all jordens sötvatten. Den sägs ha 99 tillflöden, men bara ett frånflöde - till Bajkalsjön i Ryssland. 
En av de sista kvällarna blir vi bjudna hem till en shaman av tsatanfolket. Kvinnan bakom trumman klädd i en ormdräkt har gått in i trans och svarar på lokalbefolkningens och gästernas frågor om framtiden.
Blomsterstäpp under en heldagsvandring på berget Khoridul Saridag nära Khövsgöl.
Många spännande och roliga möten väntar längs vägen!

Text och bild: Marcus Haraldsson, färdledare på tidigare resor till Mongoliet. 

Det finns väl inget annat ställe på jorden som är så förknippat med konsten som Provence? Även för den som inte är så hemma i konstens värld så har det säkert varit svårt att undvika namn som Picasso, van Gogh, Chagall, Matisse och Cezanne. De har alla gemensamt att de har bott och verkat i Provence och alla dessa konstbjässar har också sina egna muséer i Provence. 

Sjukhuset i Arles där van Gogh vistades efter sin "öronincident" 

Vi är många som besökt dessa muséeer och njutit av dem under årens lopp och fortsätter göra så. Det som ändå gör en konstresa till Provence så oerhört intressant i dessa dagar är att kunna lägga till vad som kommit till på senare år. När det idag byggs nya fantastiska konstanläggningar är det framför allt privata initiativ av miljardärer som ligger bakom dessa satsningar. Så är även fallet i Provence.

Det vackra utställningssgalleriet på Chateau La Coste skapad av Renzo Piano

Chateau La Coste är en vingård som började ta form 2002 och fortsätter att växa för varje år som går. Som huvudarkitekt till satsningen har man valt den japanska arkitekten Tadao Ando. Utöver några få mindre gallerier är den stora konstsatsningen utlagd längs en två till tre timmars lång promenad på vingården. Några av världens största arkitekter som Frank O Gehry, Kengo Kuma, Jean Nouvel, Renzo Piano och Tadao Ando själv har fått skapa verk som är lika stora delar arkitektur som konst. 

Hiroshi Sugimotos skulpturala verk utanför Tadao Andos byggnad, Chateau La Coste

Andy Goldworths mycket speciella rum, Oak Room

Det är en underbar promenad fylld av överraskningar varje gång man rundar ett hörn. Här hittar man fina stenläggningar av Ai Weiwei, Andy Goldsworthys fågelboliknade Oak Room och Tom Shannons silverglänsande Drop. Att avsluta besöket på den lummiga terrassen med ett par riktigt goda glas vin från deras egen vinproduktion blir en perfekt avslutning på besöket.

Ett glas vin av det egenproducerade vinet, Chatea La Coste

Ön Porquerolles var en annan underbar bekantskap. 20 minuters båtresa från Tour Fondue når man den bilfria ön Porquerolles. Hit lockas massor av fransmän för att njuta av de fina sandstränderna och för att gå eller cykla längs den dramatiska kusten med flera så kallade calanque, som kanske lättast översätts till fjordliknande havsvikar.  

Den vackra bilfria ön Porquerolles

Sedan några år tillbaka har de fått en ny underbar huvudattraktion till ön, Fondation Carmignac, som öppnade upp sina portar 2018. I villan har de varje år en ny tematisk utställning med verk både från den egna samlingen men också inlånad konst och alltid är temat något som har med havsmiljön att göra. 

Bianca Bondis val i Villa Carmignac

Precis som med Chateau La Coste är det en plats där naturen, konsten och arkitekturen flyter samman. I parken som omger villan går man omkring i en timme för att se den samtida skulptursamlingen som finns här med bland annat roliga verk av Tom Friedman, Jaume Plensa, Jeppe Hein och Ugo Rondinone och många fler. Även här finns en fin servering i parken där man avnjuta ett gott glas cider eller annat.

Nils Udos La Couvée, placerad i skulpturparken kring Villa Carmignac

Arles har blivit känd som staden som har mest av det antika romerska av alla städer utanför Italien. Men den har också blivit känd som en fantastisk konststad med sina många kopplingar till van Gogh och att världens mest kända fotofestival äger rum här på 29 olika platser runtom i stadens kyrkor, cisterner, palats och parker. 

Från fotofestivalen i Arles 

Efter många års förseningar slog äntligen Fondation LUMA upp portarna 2021 och har även det blivit en av Frankrikes mest omtalade museer. Hela anläggningen som är 27 hektar stor har sex stora ombyggda industrilokaler samt en ny riktigt silverglänsande byggnad signerad Frank O Gehry. Likheterna till Guggenheim i Bilbao är uppenbara. 

Fondation Luma i Arles invigdes 2021

Maja Hoffmann är grundaren till museet har en enorm samling av samtidskonst och en försmak för konst som har en miljömedvetenhet. Här hittar vi verkligen konst som ligger i framkant av samtidskonsten i ännu en spektakulär omgivning. Olafur Eliasson och Carsten Höller tillhör de som fått skapa permanenta verk här. Annars är merparten av verken tillfälliga utställningar som antingen kommer från Maja Hoffmanns samlingar eller inlånat. Maja Hoffmann är också tätt förknippad med den stora fotofestivalen och på LUMA finns ett fantastiskt fotoarkiv från några av de senaste 50 årens absolut främsta fotografer.
Nytt på resan Konst i Provence år 2025 är att vi också besöker La Ribaute, Anselm Kiefers enorma studiokomplex i Barjac i södra Frankrike. La Ribaute är en gammal industriell ödesmark som Kiefer under 30 års tid byggt om och som idag omfattar totalt 40 hektar (ca 80 fotbollsplaner) med 70 större konstinstallationer som alla är förbundna med varandra genom ett intrikat nätverk av stigar, tunnlar och underjordiska kryptor. 

Sedan 2022 tar La Ribaute emot besökare på guidade visningar. Vi hade glädjen att ha vår första grupp på La Ribaute under 2023 när vi fick en specialvisning för Moderna Museets 100 Vänner och var där igen 2024. Nu kan vi erbjuda La Ribaute även på resan Konst i Provence. 

Dessa fyra fantastiska konstplatser är några av de som ingår i vår resa Konst i Provence. På resan får ni också möjlighet att besöka några av museerna för Chagall i Nice, Cezanne i Aix en Provence, Picasso i Antibes och van Gogh i Arles, liksom underbara Fondation Maeght som sedan länge förknippats med Giacometti och Miro. 

Jörgen med en av Jaume Plensas tre alkemister, Fondation Carmignac 


Jörgen, Vincent och Naima i Arles

Text: Jörgen Fredriksson

  En av de skräckinjagande kortegerna i Aomori

Japans kanske häftigaste festival äger rum i de nordliga systerstäderna Aomori och Hirosaki. Nästan alla som bor i städerna deltar i dessa festivaler där de bär runt på oerhört färggranna och gigantiska  kortegevagnar föreställande gamla skräckinjagande krigare. Runt dessa vagnar svassar lokalbefolkningen runt i färgstarka uniformer och utbrister med taktfasta stämmor Rassera Rassera. Alltihop ackompanjeras av flöjt och taikotrummor.
"Rassera, rassera". Festival i Aomori. 

1996 valde Japans Miljöministerium ljudet från Neputafestivalen till ett av Japans 100 främsta ljudlandskap. Du undrar förstås vilka de andra 99 är? Drivisen i Okhotska havet, fredsklockan i Hiroshima, den sjungande sanden i Shimane och Yamaderas högljudda cikador är några av dessa. Kul att fundera på vilka som skulle vara Sveriges 100 främsta ljudlandskap. Nyårsklockan på Skansen kanske kan få vara en? 

Festivaldeltagare i Aomori

Det är verkligen en rolig och uppslupen stämning på dessa festivaler där den livligare av de två är i Aomori och den i Hirosaki är mer poetisk. Vi hinner med bägge på vår resa. 

Den något mer poetiska versionen av Neputa hittar vi i Hirosaki. 

Under resan ska vi också besöka några av landets både roligaste och mest samhällsengagerande konstprojekt som Towada Museum med sin roliga skulpturpark och James Turrells House of Light bland terrassodlingarna i Echigo Tsumari.  

Yayoi Kusamas färgglada figurer utanför Towada museum

Resan är inte någon vandringsresa, men har ändå kryddats med tre riktigt fina strövtåg i fantastisk natur. I Shikotsu och Toyas nationalpark på Hokkaido blir det en häftig vulkanvandring till den koniska toppen Tarumae. Längs den vackra bäcken Oirase är det som att gå i en livs levande mossträdgård. Grönskan är fantastisk och till slut når man den vackra vulkansjön Towada. Vandring längs Oirase

Vi bor en natt på ett tempel vid det heliga Haguroberget. Den vegetariska måltid (shojin ryori) är en riktig njutning. Maten som serveras här är en zenbuddhistisk tradition som påbörjades redan på 1100-talet och idag blivit en del av UNESCO certifierad. Munkarna som driver vårt boende håller en ceremoni på morgonen innan vi likt alla pilgrimer som kommer hit, går uppför berget Haguro san. Det är fantastiskt vackra byggnader längs vägen och riktigt gammal cederskog. 

Mötte dessa pilgrimer på väg ned från Haguro san

Resan börjar på ön Hokkaido och dess enda storstad, Sapporo, där de också har sin årliga ölfestival under resans gång. Från Sapporo gör vi en dagsutflykt till Furanos berömda lavendelfält. Furano ligger vid foten av nationalparken Daisetsuzans höga vulkantoppar och är tillsammans med Niseko Hokkaidos mest kända platser för skidåkning. Men sommartid är det i stället för sina fantastiskt färggranna lavendelfält Furano vinner sin popularitet. Över hela Japan syns affischer med de nästa overkliga raderna av blommor i alla olika färger. På resan besöker vi ett par farmer som har dessa enorma lavendelfält.   Lavendelfälten i Furano

Resan innehåller massor av andra trevligheter också såsom Tadao Andos jättebuddha i Sapporo, den fantastiska vyn från Mt Hakodate, boende i ljuskonstnären James Turrells House of Light samt dagar i Tokyo med bland annat Tokyo Digital Art Museum. Tokyo Digital Art Museum
Tunneln i Echigo Tsumari
Den häftiga buddhan i Sapporo
Hakodate sett från ovan
Towadasjön

Text: Jörgen Fredriksson 

Bhutan är ett oerhört vackert land, beläget på Himalayas sluttningar med Kina och Indien som enda grannar. Med näbbar och klor har man kämpat för att behålla sin särart utan yttre påverkan och det har man verkligen lyckats med.  
By i Bhutan med typiska stora hus

I ett begrepp som man kallar bruttonationallycka har man redan sedan 70-talet tänkt hållbart vad gäller att se till att skogarna inte avverkats, makten decentraliseras, men framför allt har man använt det som ett sätt att bevara sina traditioner. Här bär befolkningen fortfarande sina traditionella kläder och mängder av hantverk bärs fram från generation till generation. Bhutan var sist i världen att introducera tv och först att förbjuda plastpåsar och rökning.  
En gammal kvarn i Tang i östra Bhutan

Enligt lag måste alla hus i Bhutan byggas i traditionell stil. Det märks. Varje län i Bhutan har sitt säte i de imponerande forten, dzong, som byggdes i 20 dalar på 1600-talet. Båda våra resor till Bhutan tar oss till flera av dessa fantastiska fort som fungerar som fort, kloster, kommunalhus, torg och en plats där Bhutans många festivaler äger rum. Dzongen blir en självklar höjdpunkt på alla resor till Bhutan. 
Punakha dzong kommer vi till på båda resorna

Bhutan har en befolkning på knappt 800 000 och besöks årligen av cirka 100 000 besökare. Av de som kommer till Bhutan är det endast 2 – 3% som rör sig i landets östra delar. Vår ena resa som går på hösten går just till östra Bhutan och vi åker då landvägen genom det fantastiska landskapet från öst till väst och kommer till byar som sällan sett besökare och möter människor som gör olika hantverk. Vi kommer till flera av landets enastående dzong och avrundar med ett besök vid landets mest kända sevärdhet, Tigerns näste. Resan börjar i Assam i Indien och avslutas i Nepal.  Bumthang dzong i Östra Bhutan

En av resorna på våren prickar istället den stora Paro Tsechu, en av landets största festivaler som äger rum i kulturstaden Paro. Paro Tsechu, en av landets största festivaler 

Även på denna resa blir det tid på landsbygden i Haa och dagar i huvudstaden Thimpu, som är landets enda större stad med en befolkning på drygt 100 000. Men staden är inte större än att de fortsatt kan stoltsera med att vara världens enda huvudstad utan trafikljus. Trafiken sköts istället av trafikpoliser som står i en traditionellt ornamenterad kur i rondellerna. Resan börjar och slutar i Nepal.   
Trafikpolis i Thimpu

Åskdrakens rike och Östra Bhutan är de två resor vi gör som är längst tid i Bhutan och där vi inte blandar så mycket med andra kulturer. På våren har vi också en resa som heter Strövtåg i Nepal och Bhutan där vi är fem dagar i Bhutan samt nu nylanserade resan Sikkim, Bhutan och Nepal där vi även besöker den oerhört intressanta indiska delen Sikkim, vid foten av världens 3:e högsta berg Khanchenjunga. 

Khanchenjunga från Tiger Hill i Sikkim

Ta chansen du också att lära känna en fantastisk kultur som sannolikt inte kommer finnas kvar i all evighet. 

Text: Jörgen Fredriksson 

Sou Fujimotos enorma träkonstruktion håller på att ta form.

Sou Fujimoto, en av mina personliga favoritarkitekter i Japan, har fått uppdraget att sätta upp huvudbyggnaden och det är verkligen en enorm byggnad som håller på att ta form. Han vill både sända en hälsning till traditionell japansk arkitektur och samtidigt tänka hållbart. Hela byggnaden blir i trä och sällan har man väl sett ett så stort bygge ta form i just trä. Omkretsen på byggnaden eller ringen som vi får kalla den är 2 kilometer och 700 diameter. Vackra träpelare stagar upp ringen i flera våningsplan där man kan ströva fritt som på en promenad och där delar av promenaden sträcker sig en bit ut över Inlandshavet. 
Ringen som omger Världsutställningen är två km i omkrets och går delvis ut över Inlandshavet. 

Innanför denna ring så placeras alla de olika paviljongerna och föga förvånande så är satsningen enorm. Flera av de stora japanska arkitekterna har fått i uppdrag att skapa olika paviljonger och även här är det framför allt trä och hållbarhet som fått sitta i förarsätet. Kengo Kuma som var arkitekten bakom OS-byggnaden i Tokyo ligger bakom både Qatars och Portugals paviljonger. Sanaa som är en av världens mest omhuldade arkitektpar har skapat paviljongen som kallas Livets resonans om hur vi ska leva i samklang med naturen och Shigeru Ban har ritat Blue Ocean Dome där vi får lära om att leva i samklang med havet. Shigeru Ban är även han en av de mest erkända japanska arkitekterna som också vunnit arkitekturens Nobelpris, Pritzkerpriset. Precis som många av de japanska arkitekterna blandar han lekfullhet med allvar och det är inte ett dugg konstigt att han både står bakom nya roliga Tokyo Toilet Project och samtidigt är världens stora katastrofarkitekt där han bistått med snabba och bra lösningar till byggen framför allt i kartong efter jordbävningar i Japan, Nya Zeeland, Indien och Turkiet med flera. 

Yuko Nagahama och Kvinnornas paviljong

Japan må vara det land som har flest världskända arkitekter, men det har också varit väldigt ensidigt en manlig skara som blivit dessa starchitects som de numer kallas. På senare år har Yuko Nagayama som enda kvinnliga arkitekt trängt sig in bland alla dessa stjärnarkitekter. Hon ritade Japans oerhört poetiska paviljong på Världsutställningen i Dubai 2021 och 2023 kom den första skyskrapan i Japan ritad av en kvinnlig arkitekt, den häftiga Kabukicho Tower i Tokyo. Yuko Nagayama visar upp sin poetiska sida igen när hon står representerad här med Kvinnornas paviljong. 
Kinas paviljong

Norman Foster är arkitekten bakom Saudiarabien som också är en av de paviljonger som det pratas mest om tillsammans med bland annat Kina och Bahrain. Självfallet räknar vi med att den japanska paviljongen också blir något exceptionellt och roligt nog pratas det även mycket om den nordiska paviljongen som denna gång representerar alla de nordiska länderna. Den nordiska paviljongen vill precis som Expot i stort visa upp hur vi jobbar för att nå FN:s 17 mål för hållbar utveckling. Den nordiska paviljongen blir en 17 meter hög timmerbyggnad som utöver utställningsytorna även har en takbar med restaurant och en nordisk trädgård.  

Den nordiska paviljongen

Här kommer också finnas tematiska paviljonger inriktade på robotutveckling, andra på AI och ytterligare andra på anime och manga. I en av paviljongerna står regissören Naomi Kawase som värd. Hon gjorde den underbara filmen Under körsbärsträden för några år sedan. Osaka stod värd för Expo 1970 och blev då som en symbol för Japans snabba tillväxt. Nu 2025 står hoppet till att Världsutställningen ska kunna bidra till att Japans stagnerade ekonomi kan ta fart igen.
Vi kan räkna med att Världsutställningen visar oss framtidsvisioner. 

Samhället 3.0 är en japansk nationell strategi för att utveckla ett människobaserat samhälle som vinner ekonomiskt på att kombinera cyberteknik av internet, AI, robotar och bioteknologi. Som alltid är ordet innovation och blicken framåt närvarande. Det var på tidigare världsutställningar som världen för första gången mötte telefonen, hissen och elbilen för att bara nämna några av de innovationer som först presenterats på Världsutställningen.  

Vi kommer att söka slottider till ett bra urval av paviljonger, liksom att vi ansöker om plats att få vara med på den spektakulära föreställningen ”Vatten och Luft” som äger rum varje dag vid solnedgång med en show med vatten, luft, eld, bilder och musik.  

Keisuke Yamaguchis Walking Arch på ön Ogijima, konsttriennalen i Inlandshavet. 
Shigeru Bans omvända Fuji ser vi vid Mt Fujis fot. 

Det är med spänning jag själv ser fram emot 2025 års expo som kommer att äga rum från 13 april till 13 oktober 2025. Vi kommer att ha två olika resor till Världsutställningen. I maj går resan Världsutställningen och konst i Japan med två avgångar där vi även besöker den stora konsttriennalen som äger rum i Inlandshavet. I oktober har vi två avgångar av resan Konst och arkitektur med Världsutställningen i Osaka där vi utöver expot åker upp i Japanska alperna och lägger större tonvikt på arkitekturen. På bägge resorna är vi på Världsutställningen i två dagar.  En av de nya toaletterna i projektet Tokyo Toilet där 16 arkitekter fått rita häftiga toaletter i Tokyo.  

Text: Jörgen Fredriksson 

Vi reser runt här i den underbara subtropiska övärlden under 11 dagar bland turkosfärgat hav, gröna öar med vita stränder och startar äventyret i Japans tredje största stad Osaka med avslut i Taiwans huvudstad Taipei.
Xinyi 101 var världens högsta byggnad när den var ny, Taipei

Innan Okinawa blev en del av Japan 1879 var arkipelagen ett helt eget kungarike som grundades med hjälp av kineserna i slutet av 1300-talet och blev en stor handels-och sjöfartsnation som kallades Ryukyu. Här fanns ett eget språk, egen musik, mat, historia och en livsstil med egna traditioner vilka i allra högsta grad lever vidare än idag. Och det är det som gör det så alldeles speciellt och spännande att komma hit. Det är Japan men ändå inte, och det är otroligt vackert, trivsamt och med ett lugnt och avslappnat tempo.

Tidigare har vi genomfört denna resa i oktober men i år åker vi dit även i april. Skillnaden mellan dessa resor är att i april och maj är buskar och träd i full blom och färgsprakande med bl.a iris, hortensior, liljor och azaleor. Öarna är väldigt vackra i oktober men ännu vackrare på våren tack vare alla vårblommor. I april är det runt 25 grader både i luften och i havet så det är ett ypperligt ställe att påbörja årets badsäsong i. Likheten mellan dessa månader är att det är lågsäsong och väldigt få andra besökare på öarna vilket gör att vi nästan är ensamma på stränder och skogsstigar. 





På huvudön kör jag vår buss i dagarna två då vi besöker många Intressanta platser och attraktioner såsom ett väveri som gör kimonos av bananträdets fibrer i området där världens äldsta kvinnor lär finnas.  Vi får krigets historia i fredsmuséet, Okinawas historia i det stora länsmuseet och pulsen i huvudstaden Naha. 
Det finns ändå gott om tid i programmet att njuta av strandliv, havsfiske, kajakpaddling och andra aktiviteter på egen hand på de olika öarna, speciellt på ön Iriomote som är Japans enda ö med djungelväxtlighet och besökt av ett fåtal turister varje år. Tillsammans åker vi där båt på Urauchifloden och vandrar genom djungeln till en utsikt över ett vattenfall, annars fritt för egna aktiviteter. 







Resan avslutar vi i Taiwans huvudstad Taipei. En logisk avslutning på resan då Ryukyukulturen hade mycket goda kontakter med Kina. Idag finns mycket av den gamla kinesiska kulturen kvar som i fastlandskina försvann under Maos kulturrevolution. 
Den kulturen får vi en stor dos av på det fantastiska National Palace Museum i Taipei där många av alla skatter som fanns i Förbjudna Staden i Peking är utställda. De fördes över till Taiwan 1949 då Chiang Kai Shek och två miljoner andra flydde dit efter att ha förlorat inbördeskriget mot Mao och hans kommunister.
Vi hinner också med att lära känna Taipei med besök på olika attraktioner i staden såsom staden äldsta del med Longshantemplet, Chiang Kai Sheks minneshall med vaktavlösningen och en imponerande utsikt över staden från det 508 meter höga tornet Taipei 101, en gång världens högsta byggnad. 







Vi gör även ett intressant och trevligt besök på en teplantage ett par mil utanför Taipei där bröderna Bai som driver plantagen berättar om deras prisbelönta te och hur det odlas och processas, och som även bjuder in till en provning av deras olika teer. Vi besöker också den lilla fabriken i byn där man tillverkar teolja som med fördel används i matlagning. 



Sista kvällen äter vi en gemensam avskedsmiddag och sammanfattar resan och våra upplevelser på Okinawas öar och i Taiwan och sedan kommer man hem i lagom tid för att möta våren här hemma.

Väl mött i vår!

Lars

Dagtid färdas vi med veterantåg med första klass 60-tals vagnar

Vilka är Sveriges främsta konstupplevelser? Det beror naturligtvis på vilken typ av konst som man är intresserad av och vilka utställningar som visas, men efter att under de senaste åren ha besökt massor av konstmuseer och skulpturparker i Sverige har jag för egen del några solklara favoriter. Det är till dessa som vår resa Konsttåget går och i juni 2025 kommer den att gå för fjärde gången. Denna gång i samarbete med SvDaccent och Moderna museets vänförening Klubb Moderna. Vi reser med veterantåg där vi sitter skönt i första klass sittvagnar från 60-talet om dagarna och bor på trevliga hotell och herrgårdar om kvällarna. På tåget har vi också en biovagn där vi har olika föredrag och quiz under färd.  

Vi bor en natt i de gamla industrimiljöerna på Nääs fabriker. 

Sverige har på senare år fått fram många fina skulpturparker såsom Konst på hög i Kumla och Umedalens skulpturpark i Umeå, men favoriterna är två skulpturparker som ger oss den härliga kombinationen av natur och konst; Wanås och Pilane. I Vanås i norra Skåne hittar vi ett 80-tal konstverk placerade i bokskogen i Wanås skulpturpark. När konstanläggnigen växte fram på 80-talet skapades konstverk som verkligen skulle smälta in i omgivningen. På den gamla stenmuren som omger området ristade Jenny Holzer in underfundiga aforismer, artificiella stubbar skapades och flera verk är skulpturala verk av träd. Men med tiden har färgrikedomen vuxit samtidigt som de också satsat mycket på verk som kräver interaktivitet från besökarna. Här finns verk som går att gunga i, klättra på eller hänga upp lappar i som Yoko Onos önsketräd.  
Yoko Onos önsketräd. 

I parken samsas verk av Marina Abramovic, Nathalie Djurberg, Anthony Gormley, Robert Wilson och många fler, men parkens mest populära verk är Ann-Sofie Sidéns Fideicommisum. Det är en bronsskulptur som är ett porträtt av henne själv när hon sitter på huk med neddragna byxor och kissar. Hon sitter så fint alldeles intill sjön där slottet speglar sig i vattnet. Titeln anspelar på det ålderdomliga förordnande som skulle säkerställa att egendom övergick till nästa generation utan att delas upp genom att alltid låta den gå i arv till den äldsta sonen. Att många tycker om denna skulptur går att avläsa från rumpan som är alldeles blank efter alla klappar den fått.  

Ann-Sofie Sidéns Fideicommisum

En annan tjej som drar ögonen till sig är Anna i Pilane. Det är ett 14 meter högt ansikte skapat av glasfiber och marmorpulver. Hon har en kontemplativ utstrålning som alla faller pladask för. Konstverket var bara menat att stå i tre år, men när hon skulle flytta ”hem” till Barcelona och till konstnären Jaume Plensas hemstad så blev det ramaskri i hela västra Sverige. Alla krävde att hon skulle få vara kvar och efter en insamling och senare höjda biljettpriser är nu Anna permanentad och har nog blivit Sveriges mest kända skulpturala verk, i alla fall samtida. Hon står så fint på de kala granithällarna och omgärdas av Västerhavet, blomstrande ängar och ett kulturlandskap med betande får och gravsättningar som är flera tusen år gamla.  
Anna på Pilane, Sveriges mest kända skulpturala verk? 
Maria Miesenbergers Spindelmansliknande figurer återkommer ofta i olika tappningar i Pilane

I Wanås tillkommer några nya konstverk i maj varje år och här i Pilane är det mestadels nya verk som ställs ut. Vi ser med spänning fram emot vad 2025 har att erbjuda. Bara en dryg mil från Pilane hittar vi också Nordiska akvarellmuseet. Belägen i en oerhört vacker byggnad i lilla Skärhamn med den bohuslänska arkipelagen direkt utanför dörren. Nordiska akvarellmuseet hittar år efter år underbara utställningar just på somrarna. Vi har  blivit bortskämda med utställningar av Hundertwasser, René Magritte och senast den underbara utställningen av Hans Op de Beeck på våra tidigare resor med Konsttåget.  
Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn, Tjörn
2024 års utställning var den belgiska konstnären Hans Op de Beeck
 
Resan går också till Sveriges två stora textilstäder, Norrköping och Borås, som i bägge fallen fått en påtaglig ansiktslyftning under senare år. I bägge fallen får vi nog tillskriva konsten och kulturen som den främsta anledningen till att städerna idag blivit så attraktiva. Norrköping gjorde om hela området där textilindustrin en gång bredde ut sig. Idag är det ett fantastiskt område med konserthus, högskola och flera museer omgärdat av porlande vattendrag i alla riktningar.
Norrköpings industrilandskap. Den gula Strykjärnet har kallats Sveriges vackraste byggnad. Skorstenen till höger är Jan Svenungssons konstverk, Den femte skorstenen

Mitt i detta område i en pampig gammal yllefabrik har Ståhl Collection slagit upp portarna. Ståhl Collection är ett privat initiativ av konstsamlaren Mikael Ståhl som visar upp sin storslagna samling samtida konst med cirka 170 konstverk av framstående samtida svenska och internationella konstnärer såsom Ai Weiwei, Louise Bourgeois, Georg Baselitz och Anselm Kiefer för att nämna några. Samlingen är en av de främsta privata i Norden för samtidskonst och har redan väckt stort intresse långt utanför stadens gränser. Vi välkomnas av konstsamlaren själv som berättar om samlingen och ger oss en guidad visning på ett mycket personligt sätt.  
Mikael Ståhl berättar om en av hans favoritkonstnärer, Anselm Kiefer

Under många år har Borås haft konstbiennaler. 2008 hölls den första, samma år som den omtalade Pinocchio-skulpturen Walking to Borås tog plats. För varje biennal som ägt rum har Borås fina satsningar på offentlig konst bara blivit större och större. Staden har också blivit känt för sina No Limit festivaler med Street Art. En hel del av det som tillkommer för festivalerna blir kvar och idag kan Borås stoltsera med en samling av världsklass som står i det offentliga utrymmet. Alice Aycocks Devil Whirls står direkt utanför tågstationen och runtom I stan hittar vi verk av Elmgreen & Dragset, Jaume Plensa, Sean Henry, Charlotte Gyllenhammar och många andra samtida konstnärer som fått stor uppmärksamhet på senare år. Lägg därtill att Borås också har tre museer av toppklass centralt i staden; Borås konstmuseum, Textilmuseet och popkonstmuseet Abecitas som vi under resan kommer att få en guidad visning till.
Sean Henrys Catafalque 

Tidigare utställning på Borås Textilmuseum. 

2025 års resa kommer att ledas av Annika Gunnarsson, intendent på Moderna Museet samt Björn Tedeman som leder många av Världens Resors konstresor i Europa.  
Mikael Ståhl framför ett verk av Tom Wolgers

Text och bild: Jörgen Fredriksson 

Vi landar på Azorernas huvudö, São Miguel. Azorerna är vulkanöar som ligger på den atlantiska centralryggen precis där tre av jordens tektoniska plattor stöts och möts. Vi befinner oss längst ut i spetsen på den europeiska plattan och de närmaste öarna vilar på kanten av de afrikanska och amerikanska plattorna. De vulkaniska jordarna och det subtropiska klimatet gör São Miguel till en av de grönaste platserna jag sett i hela mitt liv. Ni har inte sett grönt förrän ni har varit här. Portugiserna upptäckte öarna i början av sina upptäcktsfärder, på tidigt 1400-tal, och har sedan dess använt dem som experimentellt laboratorium för alla de plantor de tog med sig hem från sina färder över oceanerna. Allting gick ju att odla där.

Utsiktspunkten från Miradouro da Ponta do Sossego

Vi börjar vår resa på Azorerna med en vandring uppe på kraterkanten runt en stor vulkan och ser ner på tvillingsjöarna. En blå och en grön som ligger där liksom vilande i den gröna världen omkring oss. Grönt och blått inga andra färger finns det, förutom alla de svartvita kor som befolkar de här öarna. Efter vandringen äter vi en lunch nere i den lilla byn i mitten av grytan innan vi återvänder till huvudstaden Ponta Delgada via den vilda, västra kusten av ön. Också här ska vi bo i två nätter alldeles i hamnen av denna gamla sjöfararstad mitt i havet.

Tvillingsjöarna Sete Cidades. 

Vi lämnar öns huvudstad Ponta Delgada och ger oss av till Furnas (ugnarna) där skall vi bo på ett fantastiskt spa-hotell med varma vulkaniska källor från Art Deco perioden mitt i den spännande botaniska trädgården. Här bor vi i två nätter och beställer vår frukost, innan vi gör en vandring runt Furnassjön, vi går igenom ett område med vulkaniska gejsrar, det pyser och fräser runt omkring oss och man kan se hur alla restaurangerna i byn har grävt ner sina kokkärl där kvällens middag tillagas. Här kan man verkligen tala om slow-cooking! En cozido kallas det och 6-8 timmar brukar det ta. Vi går vidare igenom underbara alléer av japansk ceder, förbi ytterligare en gammal, halvt förfallen botanisk trädgård och en liten bykyrka längst bort på andra sidan sjön innan vi åter tar vägen mot byn och vårt hotell.

Genom cederskogen vid Furnas 

Vi skall också göra bussfärder igenom det vackra landskapet, vi beger oss till utkikspunkter både över caldeiras (gamla utslocknade vulkangrytor) och det stora oändliga havet. Vi besöker Europas första, största och enda kvarvarande teodling.

Europas äldsta teodlingar, Gorreana.  

Nya dagar och nya upplevelser väntar oss idag och efter en lite försiktig frukost ger vi oss iväg ner till hamnen. Idag ger vi oss ut på havet. På valskådning. Azorerna är nämligen en av världens bästa platser om man nu råkar vara en val. Vi ska ut med en stadig gammal skeppare och hans lika gamla båt. Också det en stadig farkost som i sitt tidigare liv levererat posten mellan öarna. Men ingen behövde egentligen oroa sig. Vädret är fantastiskt, solen strålar från en klarblå himmel, ingen vind och inte heller någon sjögång.

Den försiktiga frukosten visar sig i efterhand vara alldeles onödig, däremot var solskyddskrämen absolut nödvändig! Vi stävar ut i det stora blå och spänningen hos oss passagerare stiger hela tiden, men det dröjer inte länge innan de första ropen från besättningen når våra öron… ”Cachelot”.  Kaskeloter! Och vi närmar oss snabbt. Kaskeloter dyker väldigt djupt ner, ända ner till 4.000 meters djup för att fånga och äta bläckfisk. Men var 20-30-e minut kommer de upp till ytan för att andas och värma sig en liten stund i det varma ytvattnet och då kan vi se dem. Framför allt ser man deras utblås när de andas in och ut efter de långa dykningarna. Vi har stött på en flock med honor och deras ungar. Dessa avslöjar sig ibland när vi plötsligt ser att den stora utblåsningen, strax därefter åtföljs av ytterligare ett utblås alldeles intill det första. Men denna gång ett mycket mindre sådant. All spänningen som byggts upp släpper plötsligt och de lyckliga leendena och det ivriga letandet sprider sig i vår grupp.

En av många olika valar som det är möjligt att se på Azorerna 

Efter att vi åtföljt kaskeloterna en god stund ser vi plötsligt en stor fågelflock (Gulnäbbad Lira) som fiskar med hjälp av delfiner. Vi sätter av mot delfinerna och dessa som uppenbarligen känner igen vår båt närmar sig oss för att börja leka i bogsvallet. Det är roligt att se hur båten och delfinerna leker en lång stund. Man börjar undra vem som har roligast delfinerna eller vår kapten? Eller kanske är det vi? Efter några timmar stiger vi iland igen och som sjön suger! Det är absolut dags för den där lunchen, nu.

Hamnen i Horta på ön Faial

Samma eftermiddag flyger vi till Faial känd som Azorernas blå ö. Den har en unik historia och är hem för en av världens mest trafikerade hamnar för långfärdsseglare, Horta. Faial är mest känd för vulkanen Capelinhos. Det sista vulkanutbrottet ägde rum här 1957 och 1958. Mitt på ön ligger den imponerande kratern Caldeira do Faial. Caldeiran har ett unikt landskap med gröna sluttningar och när vi vandrar längs kraterkanten blickar vi flera hundra meter ned i den djupa kratern. 

Ny landmassa på ön Faial som kom till efter vulkanutbrottet på 50-talet

Vandring längs kraterkanten, Caldeira do Faial. 

Från Faial hoppar vi på en färja som tar oss till ön Pico där vi möter en helt annan typ av landskap. Här finns ett unikt ekosystem, där den jättelika vulkanen och den svarta vulkaniska stenen dominerar månlandskapet på ön. De berömda Pico-vinerna kommer från vinstockar som växer nedstuckna bland lavastenarna. Allt arbete görs manuellt och inget har förändrats på 500 år, sedan de första nybyggarna började odla vin på Pico. Saltet från havsbrisen, den höga syran och kontakten med lavasten ger Picoviner friskhet och egen unik karaktär.  Vi avrundar vår vandring bland lavastensvingårdar med en gedigen vinprovning. Del av vingårdsterrängen på Pico ligger på Unesco:s världsarvslista och Pico är verkligen en annorlunda och magnifik upplevelse.

Vulkanberget Pico med de väldigt speciella vinrankorna i förgrunden. 

Och så slutligen till São Jorge, den långa och smala ön med Azorernas kanske mest dramatiska landskap. En bergsrygg mitt i havet, som genom åren kallats både för en drakrygg och Azorernas Schweiz. Ön är hem för karga klippor, fantastiska bergstoppar och s k fajãs – slättlandet skapat antigen av lavaflödet eller som en följd av jordskred. Vid sidan av vacker natur är São Jorge värd för en blomstrande jordbrukssektor som producerar berömda ostar t.ex  Queijo São Jorge, vilken anses vara den bästa på Azorerna. Vi provar det egenodlade kaffet innan vår vandringsetapp och osten på en av de små fabrikerna efteråt. Även bananer, guava och kaffe odlas på ön. Vi utforskar den fantastiska bergiga ön som sista etapp av vårt äventyr på Azorerna.

En av São Jorges fajãs som vi går till på resans sista vandring. 

Text: Kristian Benkö, färdledare för resorna till Azorerna 

Landet är tre gånger så stort som Sverige och sträcker sig från Medelhavet och Atlanten till Saharas oändliga sanddyner. Särskilt söder om Marrakech är kontrasterna som starkast. När man färdas över Tichkapasset på 2 260 meters höjd kan man bokstavligen uppleva allt från snöstorm till sandstorm. Söder om Högatlas breder Sahara ut sig med sina spektakulära landskap och livgivande oaser, där Berberna har skapat ett hållbart liv genom generationer.

Mhamid – Porten till Sahara
Vid vägs ände, där Sahara tar vid, ligger byn Mhamid – en perfekt bas för att ge sig ut på äventyr i öknen. Här möts du av den mäktiga sanddynen Erg Chigaga och en stillhet som gör att du verkligen känner naturens kraft. Det är en plats som tar andan ur dig, särskilt när du ser solnedgången från ryggen av en dromedar. (Ja, dromedar – de flesta ”kameler” här har bara en puckel!)

Taroudant – En historisk pärla
Den charmiga staden Taroudant, omgiven av sina imponerande stadsmurar, bjuder på en resa tillbaka i tiden. Här kan du vandra bland kasbaherna och uppleva en genuin bit av det marockanska vardagslivet, långt från turistmassorna. Stadens rika historia märks överallt, från hantverket i gränderna till medicinmännen och ormtjusarna på torget.

Smakerna som berättar en historia
Det marockanska köket är en upplevelse i sig. Här samsas kryddor, färska råvaror och unika smakkombinationer som berättar om landets historia och kultur. Tagine och couscous är självklara klassiker, men missa inte pastilla – den söta och salta pajen som är ett smakäventyr i varje tugga. Och visst märks de franska influenserna från kolonialtiden: ett besök på ett marockanskt kafé är inte komplett utan en croissant!

Pisé – Hållbar byggteknik i Sahara
I de torra regionerna av Marocko har man i generationer använt en genialisk byggteknik som kallas pisé – väggar byggda av stampad jord. Denna metod, som går över tusen år tillbaka, är inte bara hållbar utan också perfekt anpassad till Saharas klimat. Jordens naturliga egenskaper gör att byggnaderna håller sig svalare på sommaren och varmare på vintern, vilket är avgörande i dessa extrema miljöer.

Pisé används för att bygga allt från stadsmurar till kasbaher och hela byar, och i områden som Mhamid och Taroudant är dessa strukturer fortfarande vanliga. Tekniken visar på en djup förståelse för att arbeta med naturen snarare än mot den, och det är en påminnelse om hur traditionella metoder fortfarande kan lära oss mycket om hållbart byggande.

Aït Benhaddou och Atlas Film Studios
Marocko har också lockat världens filmindustri. Aït Benhaddou, ett UNESCO-världsarv nära staden Ouarzazate, har varit inspelningsplats för ikoniska filmer som Gladiator och Lawrence of Arabia. Intill ligger Atlas Film Studios, en av världens största filmstudior utanför Hollywood. Här kan besökare ta en tur och få en inblick i hur episka filmscener har skapats i dessa spektakulära miljöer.

Enastående gästfrihet
En av de mest minnesvärda aspekterna av Marocko är utan tvekan människorna. Marockaner är kända för sin värme och gästvänlighet. Oavsett om du bjuds in på te i en by i Antiatlas eller möts av leenden i en storstad, känner du dig alltid välkommen. Gästfriheten är en del av kulturen och bygger på en tradition av att alltid hjälpa varandra – en värdering som gör starkt intryck.

Marocko är en plats där historia, kultur och natur smälter samman till något helt unikt. Här kan du både utforska världsarv och känna dig som en del av något större.

Välkommen att upptäcka Marocko med mig!
Jag ser fram emot att få dela denna fascinerande värld med dig och visa dig allt från magiska landskap till smakrika måltider och gästvänliga möten. Följ med mig på en resa som kommer att berika både sinnen och hjärta – jag lovar att Marocko inte kommer att lämna dig oberörd!

Vänliga hälsningar,
Wendela Wiik
Färdledare i Marocko

För 30 år sedan landade jag för första gången på Kreta. Det var i påsktid. Maten var fantastisk, mytologin fängslande, och landskapet grönt och sagolikt. Jag var fast. Sedan dess har jag återvänt nästan varje år, ibland för flera besök. Jag har sett Lefka Oris toppar täckta av vit snö, men också upplevt siroccovinden svepa in och lämna ett täcke av röd Saharasand över landskapet. Jag har huttrat under kamelfiltar i en dragig lägenhet i mars men också svettats ymnigt när temperaturen nått 45 grader en extremt varm augusti. Kreta är mångfacetterat och lämnar ingen oberörd. Efter 30 års resande i Grekland, där jag utforskat närmare 40 av landets cirka 2 000 öar, är Kreta den jag alltid återvänder till. Agios Nikolaos på östra Kreta

Nu kan du följa med oss till Kreta under påsktid. När våren kommer stiger temperaturen snabbt, och i mitten av april ligger dagstemperaturen kring 20 grader. Nattetid kan den dock sjunka till omkring 12 grader, så en varm tröja eller jacka är bra att ha med. Vattnet kan fortfarande vara svalt, men vi ser till att du får uppleva Kreta på land. För den badsugne finns även tid för ett dopp eller två. Men när jag talar om grekisk temperatur tänker jag framför allt på den varma befolkningen och deras gästvänlighet, filoxenia. Här passerar man inte grannar utan att säga kalimera eller giasou, och nyfikna frågor hör till måltiden, som ofta avslutas med att värden bjuder på frukt och en raki. Apelsinplockning

Påsken är för grekerna den viktigaste religiösa högtiden, betydligt större än både jul och andra kristna högtider. Den grekiska påsken firas med stor vördnad, där olika ritualer och traditioner symboliserar Jesu lidande, död och uppståndelse. Vi besöker Kreta under Megali Evdomada, den stora veckan som leder fram till påskdagen. Varje dag under veckan har en särskild betydelse, och på långfredagen hålls en procession där ikonen av Jesu kropp, kallad Epitafios, bärs genom staden, ofta tillsammans med blommor och ljus. Processionen är en av de mest känslosamma stunderna och en tid för reflektion. Vi får möjlighet att delta i långfredagens procession i Chania. Påskprocession

Chania, på västra Kreta, är den plats där de flesta skandinaver landar, och vi kommer att utforska denna vackra stad, som är öns näst största, i slutet av veckan. Men vi kommer också att besöka tre andra städer med sina egna unika karaktärer: studentstaden Rethymnon, eleganta Agios Nikolaos och den hektiska huvudstaden Heraklion. Städer är kanske inte det första man tänker på när man planerar en resa till en ö i Medelhavet, men här presenteras Kretas historia på ett levande sätt, med minoiska utgrävningar, venetianska fästningar och turkiska hus och moskéer. Perioder av ockupation kan anges med exakta årtal, men tittar vi längre bakåt i historien grumlas gränserna mellan myt och verklighet. När kidnappade Zeus prinsessan Europa och förde henne till Kretas södra kust? Och var Minotauros verkligen instängd i en labyrint i Knossos? En resa till Kreta är inte bara en fyratimmars flygning, utan en resa in i mytologins värld. Som man brukar säga: ingen rök utan eld, och nog berättar dessa gudar och gestalter mer än bara sagor. En berättelse som väckt stor internationell uppmärksamhet är Victoria Hislops roman om spetälskekolonin på Spinalonga. Romanen tar med läsaren från Kretas fastland till ön Spinalonga, där leprasjuka levde i isolering fram till 1957.  Under Spinalongas tid som leprakoloni fanns här kafenion och butik.

Förutom en tidsresa bjuder Kreta på en variation som gör ön intressant att utforska om och om igen. Bergsmassivet Lefka Ori har flera spektakulära raviner, och vi kommer att utforska en av dem för att både beundra geologins formationer och njuta av vårens blommor. När sommarens soldyrkare kommer till ön är mycket av växtligheten gul och vissen, men i april möter oss vårens prakt med bland annat orkidéer.

Välkommen till en ö fylld av historia och oändliga historier.

Chanias venetianska hamn

2011 sändes Lenas reportage i en serie för Kunskapskanalen med rubriken Lenas Resor. Uzbekistan var då ganska isolerat och styrdes med järnhand av president Karimov. Åren har gått  och saker började förändras, i mycket långsam takt men ändå. Minnen från sovjettiden bleknar och det finns en strävan om ett fritt och öppet Uzbekistan, en vision som delas av den yngre generationen i samtliga länder i Centralasien. Det som inte förändras är de vackra, historiska platserna vi besöker, Sidenvägens oaser som Samarkand och Buchara. Se Lenas reportage från Buchara nedan.   

”Vi bodde på ett fantastiskt litet familjeägt hotell i Bukhara. Det ligger mitt i Gamla Stan, två minuter från Lyabi Hauz. Kanske kan man söka upp någon av dem jag mötte då, om de fortfarande lever. Många minns oss säkert eftersom vi kom från TV och från det avlägsna Sverige. Vore såååå coolt! Bland annat mötte vi en busslast lokala turister vid Emirens palats. Spontant intervjuade jag ett underbart par som på stående fot bjöd in oss till sin by många mil bort. Jag kastade om våra resplaner helt.

Så vi letade upp deras by och efter mkt om och men hittade vi paret och deras familj. Glömmer aldrig detta ödmjuka vackra äldre pars ansikten när vi plötsligt dyker upp i deras hemby; det var inte helt lätt att hitta dit, vi hade till slut säkert 20 personer med oss i följe som engagerade sig för att hjälpa oss. När den äldre mannen öppnade porten till deras hus och såg oss började han nästan gråta. Det blev uppståndelse i hela byn och alla var så himla gulliga. Jag hade längre kontakt med dem efteråt. Vi skickade sms till nyår osv. Många fina minnen”. 

Jag ser fram emot att återvända till Uzbekistans fina karavanstäder i vår, stifta nya bekantskaper längs vägen och skapa nya fina resminnen. 

Lena Haglund, journalist och färdledare 

Safari… smaka på ordet, exotiskt och äventyrligt. Safari.

Ingen safari är den andra lik. Oavsett om man aldrig har varit på en safari eller har upplevt savannen och migrationen ett flertal gånger, bjuder varje safari på en ny upplevelse, känsla och förnimmelse. Personligen har jag varit på ganska många safariresor i olika delar av Afrika, och jag säger aldrig nej till fler. Tvärtom tackar jag ja utan att kika i kalendern, oavsett om det är vår, sommar, höst eller vinter. En safari kan upplevas året om. Man kan förvisso undvika vissa destinationer och nationalparker när de långa regnen sveper in, men oavsett om solen skiner eller molnen hänger tunga och grå, är ljuden och dofterna alltid en stor del av upplevelsen. Ngorongoro från kraterkanten 

Många känner till och kan räkna upp de stora fem. Men jag säger alltid att man inte behöver fokusera på dem. En bra safari är ingen tävling i att se så många djur som möjligt eller att pricka av elefant, lejon, noshörning, leopard och buffel. Ordet safari betyder resa, och för mig handlar en safari mer om känslan och om att vara just på resa i en vacker miljö, där natur, djur, fåglar och små insekter spelar huvudrollen. Det är att få vara en del av en värld som är precis som den ska vara. Helst långt bort från uppkoppling, gärna med en kopp kaffe eller en sundowner vid ett vattenhål där djuren kommer för att dricka. Solnedgång över savannen, oslagbart

I mars 2025 leder jag en safari i norra Tanzania igen. Vilken i ordningen vet jag inte, men jag gläder mig som ett barn inför jul. Tältsafari i Tanzania i mars är som en stor julklapp; man vet inte exakt vad paketet innehåller, men upplevelsen och minnena kommer att vara värdefulla. Att sova i tält under en stjärnhimmel, långt från ljusföroreningar, är en upplevelse i sig. Tälten vi använder är bekväma, med sköna sängar och egna faciliteter. Men det bästa med tält är nog ändå canvasväggarna, som låter nattens och savannens alla ljud vagga en till sömns efter dagar fyllda med frisk luft och intryck. Vårt tältcamp i Ngorongoro

Migrationen i Serengeti, även kallad "den stora vandringen," är ett av världens mest imponerande naturfenomen. Cirka 1,5 miljoner gnuer och ett par hundra tusen zebror rör sig året runt i en cirkel mellan Serengeti i Tanzania och Masai Mara i Kenya, på jakt efter bete och vatten. Rörelsemönstret följer regnens cykler och gör att hjordarna vandrar mellan södra Serengeti och Masai Mara. I mars när vi reser befinner sig massiva hjordar med största sannolikhet  i centrala och sydöstra Serengeti där vi har våra tält. Safarimässigt är det här en mycket bra tid och du kommer förutom att se mängder av djur även höra varför just gnuerna fått sitt namn...   Serengeti Highway genom de ändlösa grässlätterna

Nationalparkerna i norra Tanzania hör till världens främsta safariparker. Serengeti, som betyder "ändlös slätt", bjuder på grässavanner så långt ögat når. Namnet Tarangire härstammar också från massajernas språk och syftar på Tarangirefloden, som rinner genom området. Här domineras landskapet av rullande kullar och majestätiska baobabträd. Variationerna i naturen under vår resa i mars kommer garanterat att lämna bestående intryck. I Tarangire trivs stora baobabträd

Jag längtar redan till mars och safari i Tanzania. Jag hoppas att få dela safaridagar med dig där och då.

Bästa safarihälsningar,
Lars

På Drömmarnas ö i Osakas utkanter färdigställs nu Världsutställningen 2025. 

Ett nytt spännande år med Japan står för dörren. Nästa år kommer återigen den fantastiska konsttriennalen Setouchi äga rum på tolv öar i Inlandshavet, Osaka kommer stå värd för Världsutställningen och själv har jag köpt ett hus strax utanför Kyoto. Sammantaget gör det att jag personligen kommer att ägna mycket mer tid åt Japan under nästa år och då också leda flera av våra nysatsningar till Japan.   Konstverk av Lee U-fan på ön Naoshima, en av öarna i Konsttriennalen. 

Vi har ett enormt utbud av resor till Japan, med en geografisk spridning från Hokkaido i norr till Okinawa i söder. Vi vet sedan tidigare att många av våra resenärer som gjort sin första, andra eller åttonde resa till Japan tittar lite extra på de nya resor vi skapar. Inför 2025 lägger vi till fyra nya resor utöver de 24 som redan finns i utbudet. Låt mig berätta lite om våra nyheter.

Världsutställningen och konst i Japan
Nu i maj går resan Världsutställningen och konst i Japan och som namnet antyder kommer resan att ta in både Världsutställningen som Osaka satsar enormt på och konsten i Inlandshavet. Till Världsutställningen har man bjudit in några av Japans främsta arkitekter och lägger hela Världsutställningen på en konstgjord ö utanför Osaka, Drömmarnas ö. Med den snillrika och fantasifulla arkitekten Sou Fujimoto som huvudansvarig för expot kan vi nog räkna med att det kommer att bli spektakulärt. Vi kan ana att Japan drömmer om att Världsutställningen ska fungera som en katalysator att få igång en insomnad ekonomi, precis som Världsutställningen i Osaka gjorde förra gången det begav sig 1970.

Sou Fujimotos Naoshima Pavillion på ön Naoshima

Utöver Världsutställningen blir det också tid i Kyoto, Tokyo och några nya superhäftiga sevärdheter vid Mt Fujis fot. Hela fem dagar ägnar vi till Japans främsta konstupplevelse, Setouchi-triennalen. Vi åker båt mellan fem öar i Inlandshavet och får se massor av ny konst placerad i vackra träkåkar och i det fria, nydanande arkitektur som allt som oftast är konstverk i sig och därtill en underbar skärgårdsnatur. Jag själv kommer leda resan den 6 maj. Vi har även en avgång 18 maj.  

Yayoi Kusamas gula pumpa står precis utanför museihotellet Benesse där vi bor. 

Konst och arkitektur med Världsutställningen i Osaka
I oktober har vi ytterligare en satsning på Världsutställningen. Även här blir det dagar med Världsutställningen i Osaka, Kyoto och Tokyo, men det som är den riktiga knorren på resan är den stora satsningen på Japans fantastiska arkitektur och att resan tar in en stor dos av de vackra bergslandskapen i Japanska alperna. Under resan blir det besök på I M Peis museum MIHO, Frank Lloyd Wrights villa i Kobes utkanter, Tokyos nya Toilet Project där 16 världskända arkitekter skapat häftiga toaletter i centrala Tokyo. En riktig höjdpunkt blir också när vi bor vi en natt i ett vackert trähus ritat av Shigeru Ban beläget i Japanska alperna. Även denna resa leder jag.
I Karuizawa bor vi i vackra trähus skapade av kända arkitekterna Shigeru Ban och Ryue Nishizawa

En av de 17 arkitektritade toaletter i Tokyo Toilet Project. 

Jörgens Kyoto
Sedan två månader tillbaka är jag också stolt ägare till ett traditionellt hus beläget i Kyotos utkanter, inklämt mellan det heliga Hieiberget och Japans största sjö Biwa. Under årens lopp har jag säkert varit 100 gånger i Kyoto och nu blir besöken än mer frekventa. I november leder jag en resa där jag vill visa upp både några av de stora attraktionerna i en av världens främsta kulturstäder men också flera undangömda guldkorn. Här blir det mossträdgårdar, zenbuddhistiska tempel, fina konstmuseer och strövtåg i naturen. Men jag vill också ta med er till några privata andningshål och även bjuda hem till mitt trevliga område för en lättare matlagningskurs och sakeprovning i mitt hem. Resan Jörgens Kyoto (ursäkta namnet) går av stapeln i november och går bara till Kyoto med omnejd.

Jörgen utanför sitt hus strax utanför Kyoto
Den vackra trädgården Shisen-do

Det okända Japan, Shikoku 
I våras reste jag ännu en gång runt på Japans fjärde största ö, Shikoku, och blev inspirerad att sätta ihop en resa till denna lite bortglömda del av Japan. Det är verkligen en otroligt trevlig ö och en perfekt destination för den som vill åka till det okända Japan. Här lägger vi tonvikt på den vackra naturen när vi går över de vackra lianbroarna i Iyadalen, åker linbana till avskilda buddhistiska tempel och åker på vackra båtresor på Shimantofloden, genom Obokeravinen och mellan öarna i Inlandshavet. Vi besöker två ursprungliga samurajborgar samt trästaden Yusuhara som är som ett museum över traditionell byggnadsteknik. Det är också en resa där vi satsat på många häftiga ställen att bo på som gamla handelshus i Uchiko, renoverade farmhus belägna på ett berg i Ochiai, tempelboende med heta källor vid Anrakutemplet och ett hotell ritat av Japans idag mest kända arkitekt, Kengo Kuma. Vår mesta färdledare i Japan, Lars Arvidsson, leder resan som går i oktober 2025.    
 
Med båt genom Obokeravinen 
Vårt boende i Ochiai

Text: Jörgen Fredriksson

De klassiska inslagen av hundsläde, besök på Ishotellet och promenad i världsarvet Gammelstads kyrkby i Luleå kvarstår. Förra årets nyheter blev lyckade, så det blir repris på besök hos renskötarfamiljen Länta, på anrika tenn- och smyckesverkstaden Jokkmokks tenn samt deltagande i invigningsceremonin för Jokkmokks marknad kvällen innan allt drar igång. Här berättar reseproducent Åsa Danielsson om några av årets spännande nyheter. Det blir tunnbrödssmakning, internationellt firade Britta Markatt-Labbas broderier samt samtal med årets sameslöjdspristagare makarna Risfjell. 

24 meter broderad samisk historia 
Hyperaktuella Britta Marakatt-Labbas gör succé med sina unika broderade berättelser. På Oslos nya Nasjonalmuséum blev hennes utställning “Sylvassa ting” den mest besökta någonsin sedan invigningen för två och ett halvt år sedan. SVTs hyllade dokumentärfilm om Britta har vunnit prestigefyllda priser både i Sverige och utomlands och i år har hon valts ut att designa Cancerfondens rosa band. Nu visas äntligen hennes konst på hemmaplan i Kirunas häftiga nya stadshus Kristallen på Kin museum för samtidskonst. Utställningen heter ”I stjärnornas fotspår—Britta Marakatt-Labbas broderade världar” och sammanfattar 40 år av idogt konstnärskap. Det är den största utställningen någonsin med över 70 verk, från stenskulpturer till broderade mjölsäckar. 

"Jag tecknar med nål och tråd" säger hyllade Britta Marakatt-Labba. 

Mest känt är hennes 24 meter långa konstverk Historjá som bildar en cirkel som omsluter betraktaren. Där ryms samisk historia, myter och kosmologi i en berättelse utan slut.  

"Samisk kultur har det cirkulära, den runda formen, ingen börjar eller slut", berättar Britta för Sveriges Radio i samband med invigningen av utställningen.
"Jag försöker brodera ihop händelser då och nu." 

I Britta Marakatt-Labbas mångsidiga konst får vi också möta gestaltningar av samiskt motstånd och nutida kamper, inte minst om klimatet. 
"Vi ska vara avantgardet", poängterar Britta när konstnärers roll förs på tal.  
"Vi ska alltid var flera steg före alla andra med våra tankar, det är ju det som är vår roll."  

På årets resa till Jokkmokk får vi chansen att uppleva den unika utställningen i Kiruna och få en guidad visning.  Konstverket "I stjärnornas fotspår" är ett av över 70 verk som ställs ut.

Tunnbröd och Polarbröd i Älvsbyn 
I årets upplaga av resan blir Älvsbyn hemmabyn att återvända till efter spännande dagsutflykter i området. Redan första dagen får vi träffa Marcus Bodin som hälsar oss välkomna till tunnbrödets förlovade land. Marcus är tidigare medlem i Svenska tunnbrödsakademin och medförfattare till den prisbelönta boken “Tunnbröd - en läcker historia”. Han ger oss en introduktion till denna mångsidiga delikatess och vi får provsmaka olika sorters tunnbröd.  

"Tunnbrödet är ett enkelt och väldigt ursprungligt bröd som bakas i många kulturer och över stora delar av Sverige", berättar Marcus. "Samtidigt går det att använda på så många sätt!"   

Tunnbröd är väldigt lokalt förankrat, och på ingredienslistan hittar vi allt från kokt potatis till gulärtsmjöl och till och med bark. Men det är framförallt texturen som skapar olika smakupplevelser – det kan gå från mjukt eller segt till krispigt och nästan hårt. Under tunnbrödssmakprovningen ska vi tillsammans med Marcus undersöka vilken sorts tunnbröd som passar till vad. 

Marcus Bodin älskar tunnbröd i alla dess former och bakar gärna själv. 

I Älvsbyn ligger världens största tunnbrödsfabrik som drivs av det familjeägda Polarbröd. Som journalist och make till Polarbröds koncernchef Karin Bodin, femte generationens bageriföretagare, ger Marcus oss också en unik inblick i den dramatiska historien om branden på det familjeägda bageriföretaget, Norrlands största. I sin senaste bok, "625 dagar", tecknar han berättelsen från det ödesdigra samtalet om att den alldeles nyrenoverade brödfabriken i Älvsbyn stod i lågor, till den rekordsnabba återuppbyggnaden och invigningen där kronprinsessan Victoria klippte bandet. 

"Vi blev alldeles chockerade över vilket engagemang vi mötte", berättar Marcus om tiden efter branden då familjen överöstes av meddelanden och bidrag från när och fjärran.
"Att det var så många som hade en känslomässig koppling till detta vardagsbröd, det var både förvånande och såklart väldigt glädjande, mitt i krisen." 

Som ett samiskt Nobelpris 
“Det är så ärofyllt, som att få ett samiskt Nobelpris.” Det utropade Doris Risfjelll när det kungjordes att hon tillsammans med sin make Sven-Åke Risfjell fått det prestigefyllda Asa Kitok-stipendiet från Sameslöjdsstftelsen Sami Doudji. Och fattas bara, paret Risfjell är närmast en institution i Vilhelmina där de spridit inspiration och kunskap om samisk slöjd genom decennier, över hela landet, ända in på slottet.   

Samisk slöjd, eller doudji, är bruksföremål i material hämtade från naturen såsom skinn, renhorn, näver och rötter, men också rikt utsmyckade konsthantverk. Paret Risfjell har tillverkat allt från världens största samekniv och ceremonitrummor, till smycken och en brudkrona i renhorn. Och det ska ta tid.  

"Bara materialinsamlingen, där vi rör oss i  längs renens flyttstråk är en spännande process i sig", beskriver de. "Inget horn, ingen björkvril är den andra lik."


Makarna Risfjells arbete med samiskt hantverk doudji är vida känt.  

Sedan 2005 delas stipendiet ut årligen för att premiera mycket god hantverksmässig och konstnärlig kvalité. Förutom en prissumma och äran så innebär vinsten att få ha en egen utställning under Jokkmokks marknad. Det som särskilt lyftes fram i prismotiveringen var parets inspirerande arbete med forska och gräva djupt bland annat i museiarkiv efter bortglömda mönster och metoder och på så sätt levandegöra det samiska kulturarvet. Under marknadsdagen i Jokkmokk så hälsar de båda stipendiaterna vår grupp särskilt välkomna i deras egen utställning för att berätta om sitt arbete och sin konst.

Favoriter i repris 
Utöver dessa nyheter innehåller Jokkmokks-resan en lång rad härliga vinterupplevelser. I Luleå väntar besök vid världsarvet Gammelstad kyrkby med gemensam lunch och vi får njuta av Storforsen i vinterskrud. Några dagar innan marknaden drar igång med fullt hus besöker vi anrika Jokkmokks tenn för ett demonstration av deras tennhantverk. Vi passar också på att få tid att tala om vardagslivet som renskötare när vi samlas i kåtan hos familjen Länta. I den lilla byn Vuollerim passar vi in deras årliga islyktsfestival samt får bekanta oss med deras fjällkor. Här får vi också smaka lokala delikatesser till lunch och på kvällen blir det årets första grillkväll. Sista natten bor vi på Ishotellet i Jukkasjärvis varma rum och ser den vackra iskonsten. Under sista dagen åker vi hundsläde över snövidderna innan det är dags att se hur långt stadsförflyttningen i Kiruna kommit. Missa inte denna vinterresa extra allt!

Text: Åsa Danielsson, reseproducent Världens Resor

Kapstaden, min hemstad
När personer hör att jag tillsammans med min man tog våra fyra barn, då samtliga under tio år, och flyttade till Kapstaden utan att ha varit där så tror de att vi är väldigt äventyrliga. De som kände oss blev chockade. Vi är nämligen inte alls särskilt äventyrliga, snarare tvärtom. Rutiner och trygghet, det är mer vi.

Men i december för drygt tolv år sedan satt vi vid köksbordet på Kungsholmen i Stockholm och gjorde bokslut över året och pratade om vad vi önskade av det nya året. “Lite lugnare, lite mer tid…..” Men vänta, det sa vi visst förra året och året dessförinnan också och kanske till och med året innan dess. Det var dags att göra en förändring med andra ord och våra dåvarande jobb möjliggjorde den mer drastiska varianten att byta ort och till och med kontinent.

Ingen av oss hade varit i Kapstaden men hört av vänner som besökt staden att den var fantastisk. Det faktum att det inte är någon tidsskilland, ett ljuvligt klimat, otroligt vackert och väsensskilt från Kungsholmen gjorde att valet föll på just Kapstaden. Det kan i och för sig ha varit så att någon av oss hade sett Mitt Afrika med Meryl Streep några gånger för mycket och fördjupat sig i lite för många härliga glossiga reportage om familjer som bytte liv till varmare breddgrader och levde så där härligt i nuet.

Nu var ju verkligheten såklart inte alls lika glossig som reportagen i tidningarna och min vardag bestod inte av att segla runt i eleganta linnekläder på savannen likt Meryl. Nej, det var ganska tufft att komma till en ny kontinent med fyra mindre barn utan att känna någon, men vi blev helt förälskade i den här magiska platsen, dess vackra natur, varma väder, förmågan till livsnjutning och framförallt de varma, vänliga människorna. Ett år skulle vi stanna. Det är nu tolv år sedan.

Det var också i samband med vår flytt till Kapstaden som jag tog tag i mina drömmar om att skriva en bok och gick ett flertal skrivkurser. Jag började skriva ner vardagshändelser som jag delade med vänner och när jag fick höra att fler än nära och kära gärna läste fick jag idén till min första bok, Det lilla galleriet i solen, vilken följdes av ytterligare tre böcker i serien om Julia. I våras kom min bok Släppa taget? som utspelar sig i Sverige. I min nästa bok är jag tillbaka i Kapstaden med den första delen i en ny serie som släpps i augusti. 

När jag inte skriver njuter jag gärna av naturen. Jag har två hundar och en häst vilket ger en del möjligheter till det. Miljöer är ett viktigt inslag i böcker och i mina böcker brukar jag tänka på miljön som en egen karaktär och i omgivningarna här finns det gott om inspiration. Vingårdarna som vi besöker under resan har inspirerat till miljöerna i både Den lilla vingården vid bergets fot och Det lilla pensionatet i gröna dalen.

Älskar du liksom jag att läsa och skriva?
Skrivresan till Sydafrika är perfekt för dig som vill kickstarta ditt skrivande, har ett pågånede projekt som du vill komma vidare med eller bara inspireras för ditt eget skrivande helt utan krav.

Några av de teman som jag kommer att gå igenom under kursen är hur man hittar sin idé, hur man planerar sitt skrivande, trovärdiga karaktärer, miljöer och dramaturgi och hur man får till en bra inledning samt vad man gör om man kör fast. Dessutom kommer jag finnas på plats under hela kursen för att bolla idéer och frågeställningar.

Vi kommer att ha fantastiska dagar med skrivinspiration, skrivtid men också upptäcka Kapstaden tillsammans och framförallt de där unika pärlorna. Det här blir garanterat ett minne för livet!

Bästa hälsningar,
Marie 

Läs mer om Marie Sammeli och hennes böcker här: mariesammeli.com

Neapels gränder och det ljuva livet vid Amalfi-kusten hittar du i den nya svart-vita versionen av Den talangfulla Mr. Ripley på Netflix och i den äldre versionen av stjärnregissören Anthony Minghella.

Min fantastiska väninna med den nya säsongen som kan nu streamas på MAX är filmatisering av Elena Ferrantes dramatiska vänskapssaga som utspelas i Neapel. Rione Luzzatti – en skapelse av Mussolinieran och är ett arkitektoniskt tidsdokument. Det ligger öster om Centralstationen, och inte alls i gamla stan som många tror!

Guds hand av Neapelfödda Paolo Sorrentino ger en nostalgisk bild av 80-tals Neapel med slitna fasader, familjebråk, ungdomskärlek och vemod.  

Men har man fått i sig Italienbacillen måste man uppleva landet live, gång på gång, med olika teman och konstellationen av städer och regioner.

Lyckans land
Kampanien var drömplatsen för kejsare och överklassen i det antika Rom. De döpte regionen till Campania Felix (det lyckliga landet) och fyllde det bedårande vackra landskapet med ståtliga villor. Kampanien vid porten till Syd Italien fram till slutet av 1700-talet varit ett av den rikaste delen av Italien och idag är det en av mest attraktiva med sin vinnande kombination av det konstnärliga arvet, ett förtrollande landskap och kanske världens bästa matkultur.

Tidigare förbisedda Neapel, som ofta ansågs som en språngbräda till Amalfi och öarna Capri och Ischia har äntligen fått sitt moment of glory.

Det finns ett ordspråk: Se Neapel och sedan dö – kanske var det Goethe som myntade påståendet efter att ha sett Neapel. Nej, Neapel är inte den vackraste staden i världen, men oj så stämningsfull och livlig, högljudd och färgglad, full av sorg och skratt. 

Spaccanapoli - stadens bultande hjärta finns egentligen inte på kartan, men det är ett nästan spikrakt gatustråk som Neapel har ärvt av antiken och som borrar sig genom Gamla stan. Kvar är massiva kloster, kyrkor som trängs på torg, eller ibland knappt ryms i sprickor mellan gator. Här finns otaliga obelisker, palats efter palats med barockfasader av oanad skönhet.

En gata med ateljéer som har tillverkat julkrubbor och helgonstatyer sedan medeltiden förutom Jesusbarnet och Maria har mängder av Maradona byster och porträtt. I Neapel dyrkas Maradona över allt annat.

I Neapel säger man Napule tre cose tene e belle… o’ mare, o’ Vesuvio e ‘e sfugliatelle vilket betyder att det finns tre bra saker i Neapel: havet, Vesuvius och sfogliatella. Sfogliatella är ett utsökt bakverk, ett fantastiskt samspel mellan krispig textur och krämig ricottafyllning.

Napolitanska sötsaker och pizza är ett viktigt kapitel i Neapels gastronomiska historia. Konditorkonsten fått influenser från antikens greker och romare, även normander, fransmän och spanjorer har lämnat sitt avtryck. Alla bidrog till napolitanernas konfektkonst!

Den äldsta pizzerian ligger naturligtvis här i Neapel. Port'Alba öppnade 1738 och var populär bland gatuförsäljare. Senare börjades pizza serveras vid borden och bland Port’Albas tidiga kunder hittar man poeten Gabriele D'Annunzio, filosofen Benedetto Croce och en Bourbonkung. Du kan nöja dig med ett mindre celebert restaurangalternativ, pizzan fortfarande blir oemotståndligt god där också.

Capri-minnen
Det tog 20 år och en pandemi för att jag skulle komma tillbaka till Capri med pånyttfödd entusiasm och bestämd att denna gång fångar jag öns magi som har förfört så många.  Jag vandrar längs smala stigar omgivna av blommor på ena sidan och en bedårande havsutsikt på den andra. Först en promenad till Arco Naturale som tillsammans med Faraglioni-klipporna står för öns vackraste utsikt.  Ytterligare en vandringsetapp till Villa Jovis. Villan står i ruiner men man häpnar över utsikten (igen!) och inte blir man förvånad att kejsaren Tiberius aldrig ville lämna Capri.
Anacapri där jag bor har en annan celeber referens. Här ligger villa San Michele som läkaren Axel Munthe gjorde till sitt hem och som numera är i svenska statens ägo. Munthe förvandlade kapellruinerna med kejserliga anor, eller möjligen från ett gammalt tempel, till en elegant villa och fyllde sitt hem med antikviteter ock konstföremål.

Trädgården blev också hans stolthet och här finns mängder av olika träd- och blomarter från alla världens hörn. Och i pergolan satt Munthe med sina gäster och hade hela Neapelbukten som fond. Jag går genom huset och trädgården, som har behållit sin form och utseende så att Munthe skulle känna igen sig. Alla som kommer hit får uppleva lugnet som huset utstrålar och njuta av fantastiska konstsamlingar, trädgården och det lysande havslandskapet nedanför och bortom Villa San Michele.

I över ett sekel har ön lockat författare, konstnärer, affärsmagnater, politiker och ”dagsturister”. Intellektuella från världens olika hörn strömmade hit för att njuta av Capris naturliga skönhet. Många, precis som Axel Munthe bestämde sig för att stanna här.  Så förvandlades Capri till ett stort internationellt kulturcentrum.

Nobelpristagaren chilenaren Pablo Neruda kom till Capri 1953 och bodde i den magnifika villan Casa di Arturo med utsikt över Marina Piccola-bukten. Under sin vistelse på Capri skrev han poesi och just den här perioden i Nerudas liv blev inspirationen till den fantastiska filmen Il Postino (Brevbäraren). 1971 fick Pablo Neruda Nobelpriset i litteratur.

En annan författare som gästade Capri var Graham Greene. På fyrtiotalet kom han till Capri och bodde på Villa Rosaio på Via Ceselle i Anacapri. Och Via Ceselle råkar vara min adress i Anacapri den här sommaren. 

Till Neapel och Capri kommer du på vår resa Neapelbuktens kulturskatter. Kristina Kappelin, journalisten, författaren och intendent för kulturcentret tar emot oss och visar runt på Villa San Michele.

Anna Mnatsakanova, reseproducent och färdledare

Djupdykning i havets djup på Louisiana
Havet är alltid närvarande vid Nordens kanske mest berömda konstmuséum Louisiana.  Vare sig vädret bjuder på höga vågor eller blankt vatten i solsken blir Öresund en rörlig fond bakom skulpturerna i parken som sluttar ned mot strandkanten. Havet är också temat för Louisianas enorma satsning som fyller upp hela den södra flygeln. Det är den femte utställningen (och enligt Expressens konstkriker den mest inspirerande) i sitt slag efter tidigare som behandlat bland annat Arktis och Månen. Nu ryktas det om att det är sista gången Louisiana gör denna typ av gigantisk satsning, med verk från över 60 konstnärer som spänner över 2000 år fram till dagens samtidskonst, så det gäller att passa på. 

Stillbild från Emilija Škarnulytės 'Aphotic Zone'.

Vi bjuds på en ocean av olika perspektiv på havet – mytologi och biologi, vetenskap och poesi, skönhet och djuphavsmystik, fantasi och dystopi. Här samsas strama japanska träsnitt med August Strindbergs yviga ovädersmålningar, framtidens AI-konst med storslagna installationer som Vertigo Sea och Superflex berömda video med ett gradvis översvämmande McDonalds. Bland havets hemligheter finns också 2000 år gamla sjunkna och halvt förvittrade skulpturer, far och son Blashkas anemoner och maneter i glas samt Anna Atkins dekorativa cyanotoper av alger. 

Nina Beiers "Flotta". Foto: Kim Hansen

Mina danska konstvetarvänner är imponerade över mångfalden och menar att här finns något för alla när vetenskap och konst blir till en poetisk helhet. Tidningen Konstguiden skriver “Utställningen Havet förenar fantasi och verklighet så att en helgjuten, levd erfarenhet träder fram. En poetisk sanning tar plats, som en pärla med många lager där skönhet och smärta inte kan existera utan varandra.” 

Undervattensvulkaner i urban droppstensgrotta 
Varje konstnärs absoluta dröm måste vara att få frågan om att skapa ett allkonstverk i Köpenhamns häftigaste utställningslokal Cisternerne. Under slottsparken döljer sig stadens före detta vattenreservoar med två stora pelarförsedda vattenmagasin, en unik urban droppstensgrotta med spröda stalaktiter och stalagmiter som från valven.  

Nu är det klart att turen går till den unge danske konstnären Jakob Kudsk Steensen, känd för sina storslagna, immersiva installationer som undersöker naturfenomen och deras koppling till människan. Han har gjort sig känd för sina gedigna fältarbeten och unika samarbetspartners, som sträcker sig från forskare, ornitologer och arkitekter till ett världsberömt sydkoreanskt pojkband och Berlins naturhistoriska museum. I cisternernas underjordiska grottor vänder han nu sin blick mot havsbotten och undervattensvulkaner där frågor om livets uppkomst aktualiseras till sånger från djupet.  

Jakob Kudsk Steensen på plats i Cisternerne. Photo: Malthe Ivarsson.

Jakob Kudsk Steensen för stafettpinnen vidare från tidigare internationella stornamn som Tomás Saraceno, Jeppe Hein och Kimsooja som skapat fantastiska underjordiska upplevelser och jag ser verkligen fram emot att se hur Steensen väljer att fylla den unika platsen.  
 
Köpenhamns två mindre kända konstpärlor 
I varsin utkant av Köpenhamn ligger två fantastiska muséer, var och en vackert belägen och med uppseendeväckande arkitektur av världsklass samt omgiven av en spännande skulpturpark. Ordrupgaard är en fantastiskt inspirerande favorit som gömmer sig bland lövträden i norra Köpenhamns mest välbeställda gräddhylla till villaområde, granne med stjärnarkitekten Arne Jacobsens första egenritade bostad. Förutom ett vackert konstsamlarhem och den berömda paviljongen signerad självaste Zaha Hadid finns här en fantastisk samling av franska impressionister i Snöhettas underjordiska flygel. Som bonus kan vi hälsa på i danska möbeldesignern Finn Juhls snygga hem, något jag aldrig missar när jag besöker Ordrupgaard. Vårens särutställning bjuder på drömmar, sensualism och mystik i symbolismens fotspår vid förra sekelskiftet.   

I Zaha Hadids vackra paviljong kan man ta sig en fika. Foto Anders Sune Berg

I de södra förorterna till Köpenhamn ligger den oväntade Arken som ett tjusigt strandat skepp längst ute vid havsbandet. Här är fokus på det allra senaste inom samtidskonst och i år är det danska stjärnskottet Frederik Næblerød som får ta plats. Han har på kort tid gjort stor succé i Danmark med sin råa, energiska och lekfulla stil. Han arbetar både i keramik och brons, med måleri och teckning och bjuder in till en spontan, humoristisk och absurd värld. Frederik Næblerød blev rikskändis och vann danskarnas hjärta när han deltog i ett populärt konstprogram på dansk television. Nu har han åter synts på TV med en hel serie som porträtterar den hyperaktive konstnären och hans dröm om att bli en av Danmarks största.  
 
Frederik Næblerøds oljemålning Pedigree. Foto: Fredrik Clement

Arkitektur och opera i världsklass 
Det ska, som alltid, bli underbart att återse Köpenhamn med sin spännande, innovativa arkitektur och sitt vibrerande stadsliv. Vårens operabesök på Köpenhamns mäktiga operahus, ritat av Henning Larsen, ser riktigt lovande ut med den kritikerrosade versionen av Barberaren i Sevilla. Rossinis komiska klassiker kommer i ny, filmisk tappning inspirerad av stumfilmens slapstikhumor och höga tempo, ett grepp signerat den prisbelönte danska regissören Martin Lyngbo. Vi får njuta av en visuell och spännande berättelse om kärlek och medmänsklighet i en tid full av tyranni. "Barberaren" bjuder såklart även på kända arior och Rossinis medryckande musik framförd av världens äldsta orkester, Det Kongelige Kapell, som har anor tillbaka till 1400-talet. Uppsättningen har lovordats när den gick upp första gången 2018 och dansk press skrev bland annat att "idén att översätta Rossinis komiska opera Barberaren från Sevilla till en stumfilm är närmast genial.". Hoppas vi ses i Köpenhamn! 

Rossinis klassiker "Barberaren i Sevilla" på Köpenhamns fantastiska operahus. Foto: Miklos Szabo

Några kilometer utanför Bukhara finns en större marknad. Karavan kallas den, ett lämpligt namn för en marknad längs det som en gång var den historiska Sidenvägen. Nära marknaden finns även Emirens gamla sommarpalats, eller ja, det är drygt 100 år gammalt, så ålder är förstås relativt i denna del av världen.

Marknaden och sommarpalatset som numera är museum är hursomhelst en lagom halvdagssyssla. Själv tänker jag botanisera bland sidenaffärerna, Vad är väl Sidenvägen utan siden? De som vill av mina resenärer får förstås vara med. Förutsättningen är att det kommer ta den tid det tar, och kosta så mycket det kostar. Men på ett ungefär, tillbaka till lunch, och prislappen..., ja det är oavsett billigt i Uzbekistan.

Det är buss nr 9 vi ska ta. Lokalbussen som går från gamla stan, ut till marknaden, och tillbaka. Hur vi tar oss till sommarpalatset vet jag inte ännu, men det brukar lösa sig. Hur som helst. Bussen kommer och här står vi. 10 skandinaver på tur. - Går den här bussen till Karavan-marknaden? - Visst, hoppa på bara!

På en papperslapp bredvid chauffören står det att resan kostar 1000 som, alltså drygt 1 krona. Som är för övrigt namnet på myntenheten i Uzbekistan. Våra medpassagerare tittar på oss och pratar sinsemellan. Det är inte så vanligt att större gäng utlänningar åker lokalbuss i Bukhara. De yngre ger upp sina platser för oss. Chauffören och biljettören skrattar och pratar, och ja, varje lokalbuss i Bukhara har nämligen en egen billettman som tar emot pengar från passagerarna och ger växel om så skulle behövas.

Vi börjar prata, biljettören och jag. Som alltid kommer frågorna om vad vi tycker om Uzbekistan, om staden vi är i, och var vi kommer ifrån. Efter kanske 20 minuter närmar vi oss basaren. - Hur ska ni ta er tillbaka?, undrar chauffören och biljettören, radarparet som tydligen också de har pratat lite sinsemellan. - Ja, vi ska inte tillbaka än, svarar jag, men det blir väl med lokalbussen, precis som nu. Men vi ska även till sommarpalatset.

Det är då jag får erbjudandet. - Vi kan vänta på er. Ni går i basaren, sen tar vi er till sommarpalatset, väntar på er där, och sen åker vi tillbaka till gamla stan. Hur låter det?

Jag funderar några sekunder. Det här löser mitt problem till och från sommarpalatset. Det blir lite dyrare förstås, men samtidigt slipper jag förhandla med allahanda taxichaffisar som gud vet vilka startpriser de börjar med. Uzbekistan är billigt när man vet vad saker och ting ska kosta. Det gäller bara att veta.

Inom kort är radarparet och jag överens. 20 dollar för hela bussen. Från marknaden till sommarpalatset och sen tillbaka till stan. Totalt, för hela gruppen alltså.

Planen presenteras för mina 10 skandinaver. - Nu kommer vi göra så här…”

Det går ett skratt igenom gruppen. Vi har alltså förhandlat till oss lokalbuss nummer 9 som denna förmiddag nu tas ur reguljärtrafik. - Den kommer vara vår, kostar 2 dollar per person, ska ta oss vidare till sommarpalatset där vi ser om vi kan få en visning, och sen tillbaka dit vi kom ifrån. Men först marknaden. De som vill går tillsammans med mig, de som vill gå själva går själva. Vi ses här klockan 11:30!

På marknaden växlar jag pengar och köper några meter siden. Det finns mat, grönsaker, örter, hattar av skinn, plast från Kina, jeans och centralasiatiskt mode, mattor, keramik, porslin och ett utbud presentartiklar som i gamla stan skulle kallas souvenirer. Det är fotovänligt och trevligt.

90 minuter senare fortsätter vi alla i buss till sommarpalatset. Även chauffören och biljettören följer med in. Här var de senast som skolbarn på klassutflykt. Nu är de i 40-årsåldern, och håller sig lite i bakgrunden där vi går runt med palatsets egna engelskspråkiga guide. Vi tar bilder med våra kameror, de med sina mobiler. 

Efter avslutad vandring går vi ut på parkeringen. En grupp fransmän har precis parkerat sin turistbuss bredvid vår. De tittar förundrat på oss. Ser oss stiga ombord. I vår helt egna lokalbuss nummer 9. På vår lediga dag i Bukhara.

Hälsar Johnny Friskilä, färdledare

Bukhara har nyligen fått en nytt on-line schema för lokaltrafik. Buss nr 9 fortfarande trafikerar sträckan mellan gamla stan och s k Karvon bosor och det går att spåra den live från kontoret i Stockholm, vilket fascinerar!

Anna Mnatsakanova, reseproducent

Inser snabbt hur svårt det är att orkestrera alla smaker och nyanser och hitta den oemotståndliga balanser. Som mormor gjorde…

Inspirerad av minnen av Tbilisi under min uppväxt och många timmar i mormors kök vill jag dela med mig av ett recept på det ikoniska georgiska ostbrödet (pajen) khachapuri.

Receptet på degen hittar du nedan, men för ett snabbt och lättlagat alternativ kan du istället använda smördegen som säljs i mataffären. Om du använder den färdiga smördegen gör du brödet i en rektangulär form.

Detta behöver du för ca 4 stycken

8 dl vetemjöl

1 tsk bakpulver

2,5 dl grekisk yoghurt

½ tsk salt

200 g fetaost

2 dl färskost (eller riven mozzarella)

1 ägg

50 g rumsvarmt smör

Gör så här:

1. Rör ner vetemjöl och yoghurt i en bunke, tillsätt bakpulver och salt. Blanda väl. Degen ska vara lätt att forma och aningen klibbig. Låt stå i rumstemperatur medan du förbereder fyllningen.

2. Sätt ugnen på 200 grader.

3. Smula fetaosten i ett skål, rör ner riven mozzarella eller färskost (cottage cheese), blanda ned ägg och smör.

3. Dela degen i 3-4 bollar (varje deg blir ett bröd). Kavla en deg platt ca ½ cm tjock. Lägg på ostfyllningen och vik upp degkanterna. Nyp ihop kanterna ordentligt och platta ner med händerna för att brödet ska få en fin jämn form.

4. Grädda i mitten av ugnen på en plåt täckt av bakplåtspapper i ca 15 min eller tills brödet har fått färg.

Vill du veta mer om landet Georgien och den alltmer populära georgiska köket kan jag rekommendera den relativt nyutkomna boken: Blå berg, grön mat, orange vin av Anastasia Lundqvist & Charlotte Pruth.

Eller det allra bästa sättet är naturligtvis att följa med oss och uppleva det georgiska köket på plats när det blir möjligt! Men tills dess, prova att baka khachapuri och bjud någon du tycker om!

Anna Mnatsakanova, reseproducent med hjärtat i Georgien

Mellan de jättelika bakverken ringlar sig stora ljusblå floder, bl.a. Indus och Zanskar, och deras oändligt många biflöden. Runt vattendragen ligger små bosättningar, de enda platserna där man kan hitta träd, popplar, pilar och fruktträd. I de gröna dalarna växer aprikoser, äpplen och valnötter, som ute på gatan säljs i alla former, torkade, svavlade, pressade till olja och såklart, under säsong, söta och färska. Hus i Ladakh byggs traditionellt i sten och lera, och målar dem vita. Fönsterkarmar och stommar är i vackert snidat trä. Det sägs att träet är det enda som kan stå emot vinterns många minusgrader. De mest imponerande byggnaderna är palats och buddhistiska kloster som sedan många sekel klänger sig fast på bergsväggarna. Den starka tibetanska känslan gör att man lätt glömmer vilket land man befinner mig i!

Ladakh bebos av ca nära 300 000 personer, men detta fåtal människor är långt ifrån alla de som kallar Ladakh sitt hem. På en resa genom det gamla kungadömet stöter man ofta på bl.a. vildåsnor, stenbockar och murmeldjur! Och på vintern anses Ladakh vara det bästa stället i världen att se snöleopard. Människor på landsbygden vittnar om dess skrämmande läte, vilket de ofta hör under kalla vinternätter då snöleoparder letar sig in till byar för att stilla sin hunger med bybornas boskap. I mjuka sanddyner vandrar de baktriska (tvåpucklade) kamelerna som en påminnelse om tiden då Ladakh utgjorde ett viktigt handelscentum för de karavaner som färdades längsmed Sidenvägen.

Jag kommer att leda resan ”Ladakh - indiska Himalaya”, som nästa juni låter oss upptäcka några städer som jag känner stark personlig anknytning till. Vi startar i sikhernas heliga stad Amritsar, med besök i det fantastiska Gyllene Templet, vidare genom tibetanernas högkvarter i Dharamsala till det vackra Manali och Vashist, i vars varma källor jag har spenderat många kalla vinterdagar. Efter grönskan i Manali beger vi oss upp i den ladakhiska regnskuggan.

Här kommer vi fascineras av väggmålningar och skulpturer i några av de urgamla klostren, promenera med kameler i sanddynerna, och besöka sjön Pangong med sitt medelhavsliknande turkosa saltvatten. Här är vi precis på gränsen till Kina! Resan bjuder dessutom på en storslagen avslutning då vi kommer närvara vid en av Ladakhs alla religiösa festivaler. Här ser vi de mest färggranna danser som porträtterar historiska religiösa händelser, lär oss om livet efter döden eller om annat som enligt buddhismen är viktigt för oss människor att veta.

Kort och gott, om du, liksom jag, fascineras av torra bergsområden där vattnet kommer från glaciärer snarare än regn, så kan jag inte tänka mig en mer storslagen plats än Ladakh! 

Jenny Adhikari, färdledare 

Det är tidig morgon i oktober, gräset är fuktigt och en härlig frisk luft möter mig när jag lämnar hemmet på Langthon Street i Bulawayo och tar mig till stadens centrum. Oktober är en av mina favoritmånader här, då blommar Jakarandaträden och alléerna sprakar av de vackra lila färgerna. Jag möter Petronella som jag lärt känna här under mitt tvååriga arbetsuppdrag i Zimbabwe. Petronella har fem egna barn samt några barnbarn. Det är de som är i fokus idag, vi ska handla finkläder till de minsta barnen, nya skjortor, byxor och ett par klänningar som ska användas till jul.

Det visar sig att just oktober är den tid som de flesta familjerna köper in dessa nya kläder vilket gör att barnen blir nyfikna och börjar längta till jul. När ballongerna börjar pumpas i slutet på december vet barnen att snart är dags för jul.

I Zimbabwe börjar julen för många med en speciell gudstjänst den 24 december på kvällen, och barnen, klädda i sina bästa kläder, sjunger sånger som de har övat på inför denna speciella dag. Dagen efter, den 25 december samlas hela familjen för att dekorera inomhus med girlanger och ballonger för att starta firandet och julfesten.

I fullpackad bil får jag följa med Petronellas familj till ”Ekaya” ndebelefolkets beteckning för platsen där din familj kommer ifrån, som ofta är ett par timmars körning ut på landet. Framrutorna är neddragna i bilen för att svalka lite och barnen övar glatt på sina julsånger. Vi stannar längs vägen där kvinnor har sin frukt- och grönsaksförsäljning. Petronella vinkar till mig och visar upp ett par pumpor butternuts, fina vitkålshuvuden och gurkor som blir viktiga till julmaten.

Vi styr in på en smal en smalare väg med den vackra tegelröda jorden och när vi börjar närma oss Petronellas familjehem där hennes mamma och barnens morföräldrar bor möts vi upp med ropande människor med ett speciellt glädjeuttryck som låter som ett snabbt lalalalalalala i högt tonläge. Petronellas mamma Ndodozile rusar fram till mig och knyter en vackert färgad Ma Zambia, det är ett tygstycke som kvinnor bär runt höften som en lång kjol, som både är vacker och skyddar övrig klädsel vid behov. Iklädd den visar jag respekt för deras traditioner.

Grytor kokar och grönsaker hackas och det är dags för ett par hönor och kycklingar att offra livet, de verkar förstå att något är på gång då de är svårfångade för Baba, pappa i familjen. Det finns flera runda hyddor på gården målade i vackra traditionella mönster med jordstampat golv. De visar platsen jag kan lägga mina saker och mattan jag ska sova på. Mörkret fallet på och finkläderna som köptes i oktober tas fram och blir barnens julgåvor och barnens ögon fylls med förväntan. Alla samlas för att gå till kyrkan en bit bort. En av Petronellas bröder stannar kvar för att vakta elden utanför hyddorna. Vi vandrar bort till kyrkan några springer i förväg och vi hör sång när vi närmar oss. Det blir en fin kväll att samlas och minnas Jesus födelse och gärning.

Natten blev lugn, vi låg tätt intill varandra för att hålla värmen då temperaturen kan gå ner under natten här ute på landet. Under dagen kommer fler släktingar och grannar och det är dags att servera jullunch. Kycklinggryta med sadza, en form av majsgröt, som är basmat i Zimbabwe. Till jul äts detta med coleslaw, sallad och varm grönkålsröra med jordnötssmör. Vi samlas runt elden. Några sitter på stenar eller utlagda mattor och maten servers efter att alla har fått tvätta händerna. Jag försöker imponera lite när jag rullar en boll med Sadza in min högra hand för att sedan trycka ett hål med tummen i bollen. Sen använda den som sked för att äta den goda kycklinggrytan med tillbehör. Petronella lägger på lite extra grönkålsröra till mig då hon vet att jag älskar det. Solen går sakta ner och vi serveras den lokala drycken Chibuku, som nu för tiden går att köpa i pappersförpackningar men förr bryggdes den på landsbygden. Den kallas också Sheke Sheke för att man bör skaka den först innan man börjar dricka. De huvudsakliga sädeskornen som används är mältad sorghum och majs, men kan också innehålla hirs. Jag smuttar lite och de skrattar när jag rynkar på näsan. Baba sätter sig ner och börjar berätta om julfirandet när han var liten och de barn som fortfarande är vakna fnissar och trycker sig närmare mot Baba och säger med en mun: berätta mer.

Vi stannar ett par dagar till för att sedan åka tillbaka till storstadslivet i Bulawayo där barnen tjatar om att vi ska stanna till på Chicken-In stadens drive in restaurang. Det blir en hastig miljöförändring men jag sniffar på min tröja som fortfarande doftar lite rök från elden i byn Ekaya. Det är en doft som förlänger julminnen ifrån Zimbabwe.

Nu i december kan du följa med mig till Zimbabwe och Sydafrika och skapa egna julminnen. Förbered dig på en resa full med spännande safariupplevelser, kultur och roliga möten längs vägen. Vi inleder vid de mäktiga Victoriafallen och avrundar i Johannesburg.

Din färdledare i södra Afrika, Monica Nordenwald

Under årens lopp har jag också lett otaliga resor hit för Världens Resor. Här delar jag med mig av några foton från min senaste resa med min familj i juni/juli 2024. 
 
Utforska vulkaner
För att bäst uppleva vulkanerna i den andinska bergskedjan rekommenderas en tidig morgonpromenad. Senare på dagen värmer solen upp luften, vilket får molnen att stiga och ibland skymma sikten. I fjärran tornar Cotopaxi upp sig, en av världens högsta aktiva vulkaner med sina 5897 meter. Cotopaxi är en del av Vulkanavenyn, en spektakulär sträcka av de centrala Anderna som omfattar flera av Ecuadors mest imponerande vulkaner, inklusive Chimborazo, Tungurahua och Cayambe. Namnet Vulkanavenyn myntades av den tyske naturforskaren och upptäcktsresande Alexander von Humboldt under hans besök i Ecuador på 1800-talet. 
I förgrunden blommar lupiner och andinsk skära i gult, vilket skapar en fantastisk färgkavalkad.

Nationalparken Cotopaxi är ett härligt naturområde, med möjlighet att få se både en fin flora och en spännande fauna, inklusive andinska vargar, vitsvansad hjort, kondorer, olika arter av kolibrier och förvildade hästar. Namnet Cotopaxi lär betyda "månhals". 

Vulkaner och molnspel 
Det är minst lika vackert att se vulkaner i mulet väder, när molnen spelar över topparna och skapar dramatiska scenerier. Här är vulkanen Sincholagua, sedd från nationalparken Cotopaxi. 

Familjebesök och traditioner 
Vid ett av besöken hos min svärfar tar han en välförtjänt paus med sina fyrbenta vänner medan han håller ett vakande öga på den torkade majsen. Majs är en viktig gröda i Latinamerika och en oumbärlig ingrediens i många traditionella rätter.


Guango Lodge och molnskogen 
Guango Lodge är omgiven av molnskog som breder ut sig på Andernas flanker. Här är det härligt att vandra och njuta av både blommor och fåglar. På trädens grenar finns gott om epifyter, det vill säga växter som lever på andra växter utan att ta näring från dem. Ett besök på Guango Lodge innebär även finfina möjligheter att se många arter av kolibri. 

Vid Guango Lodge är det inte ovanligt att se en ensam forsand sitta på en sten i Río Quijos. Man har också chans att se den gråbröstade bergtukanen och turkosskrikan där. Ecuador är ett av världens artrikaste länder, känt för sin enorma biologiska mångfald och variation i ekosystem. 

Spa och avkoppling 
Spa-hotellet Termas de Papallacta, beläget på 3300 meters höjd över havet, är en underbar plats för avkoppling. Bassängerna, som ligger precis utanför stugdörren, är öppna för bad dygnet runt. Kontrasten mellan den kalla luften och det varma vattnet är härlig. Det termala vattnet i Termas de Papallacta kommer från naturliga heta källor, uppvärmda av geotermisk aktivitet från områdets vulkaner. De närmaste vulkanerna är Antisana och Cayambe. 

Glasögonbjörnar i Cayambe-Coca 
Naturreservatet Cayambe-Coca ligger på höjder som varierar från cirka 600 meter till över 5700 meter över havet, vilket inkluderar den imponerande vulkanen Cayambe, en av de få platser på jorden där ekvatorn korsar en glaciär.

Här är vi på spaning efter glasögonbjörnar, Sydamerikas enda björnart, känd för sina karakteristiska ljusa "glasögon"-liknande markeringar runt ögonen. Naturreservatet Cayambe-Coca är en del av en ekologisk korridor i de ecuadorianska Anderna, som gör det möjligt för glasögonbjörnar att röra sig fritt mellan olika skyddade områden. 

Ingen björn syntes till denna gång, men vi hittade åtminstone ett spår av en glasögonbjörn. Dessa skygga djur är ofta svåra att upptäcka i naturen. Glasögonbjörnar är utmärkta klättrare och tillbringar mycket tid uppe i träden, där de söker både föda och skydd. De är främst fruktätare, men deras varierade kost kan också inkludera insekter, små däggdjur och ibland ägg.

De röda blommorna från en buske tillhörande släktet Brachyotum i familjen Melastomataceae är också vackra att se. 

Konsten i Tigua 
Historien om konstnärerna i byn Tigua är fascinerande. Ursprungligen målade invånarna masker och trummor på fårskinn, men har utvecklat sin konst till att även omfatta tavlor. Dessa målningar visar ofta scener från deras liv, mytologi och den vackra landsbygden i Ecuador. Tiguas konst är känd både nationellt och internationellt, och byn är nu ett centrum för ecuadoriansk folkart. 
Maria Josefina Toaquiza Vega visar familjens konstgalleri, där traditionella motiv blandas med moderna verk. Det är inspirerande att se hur Tigua bevarar sina traditioner samtidigt som de anpassar sig till nya tider. 

Kalderasjön Quilotoa
När man vandrar vid kratern av vulkanen Quilotoa, på närmare 4000 meters höjd, känns det som att stå på världens tak. Paramogräset växer i stora tuvor, och dess rötter bildar täta mattor som binder jorden och fungerar som en vattenreservoir genom att hålla kvar fuktigheten och sakta frigöra vatten till omgivningen. 

Det finns en lokal legend kopplad till namnet Quilotoa, som handlar om en prinsessa vid namn Toa. Enligt sägnen kastade hon sina tänder i sjön som ett offer till gudarna. Därifrån sägs det att vulkanen och sjön fick namnet Quilotoa. 

Även Anderna har sina blåbär, här kända som mortiño. De är inte lika goda som svenska blåbär när de äts färska, men de är utmärkta för att koka blåbärssylt (dock ej plockade i naturreservatet). 

Rosablommande Gentianella lyser upp landskapet med sina vackra, skira blommor. 

Jag hoppas att jag har inspirerat dig att upptäcka detta fantastiska land. Ecuador är verkligen en av Sydamerikas pärlor, med sin rika kultur, vänliga människor och enastående natur.

I oktober 2025 kommer jag att leda resan "Strövtåg i vulkanernas land”. Följ med och upplev dessa underbara platser tillsammans med mig. 

Jörgen på sommarläger med unga munkar, någon gång på 90-talet. 

Längst bort i västra Tibet har jag gått ett varv runt tibetanernas heliga berg Kailash. I östra Tibet har jag åkt landvägen från Yunnan över floderna Mekong, Yangtse och Brahmaputra till Lhasa vid ett flertal tillfällen – en av världens mest dramatiska vägar. I Katsel var jag med och öppnade den första av Svensk-tibetanska skolföreningens 108 skolor i Tibet, 2007 ledde jag den första svenska resan att åka på världens högsta järnväg till Lhasa och jag har fikat med eremiter vid det heliga berget Drak Yerpa. I fem dagar vandrade jag med svenskar och tibetaner för att komma till sjön Lhamo Latso, sjön dit man kommer för att se tecken i sjön när det ska utses en ny Dalai Lama. Och vid några tillfällen har jag stått på Mt Everest basläger och spanat upp på världens högsta berg. Det är några av väldigt många minnen som för evigt etsat sig fast i minnesbanken. Vår resa till Tibet och Nepal tar upp mycket av det bästa. 
Mt Everest bakom böneflaggor

Översatt från sanskrit betyder det snöns boning. Himalaya. Smaka på namnet, blunda och låt bilderna ta form; snöklädda bergstoppar reser sig mot himlen. Jakar strövar stillsamt på stäppen. Munkar sitter stämningsfullt och läser sina sutror i ett kloster. Tillsammans utgör Himalayas bergskedja världens högsta med 14 toppar över 8000 meter och sträcker sig 250 mil från Indus genombrottsdal i väster till Brahmaputra i öster. Följ med på en riktig drömresa i verkligheten. 

Stupan i Gyantse

Resan börjar i Kinas kanske trevligaste stad, Chengdu, med en speciell tehuskultur och besök hos pandorna på Forskningsinstitutet. Här tar vår resa avstamp mot två väldigt olika länder på världens tak; alla påverkade av extrem geografi, extrem religiositet och extrem politik. Dessa faktorer bidrar till att en resa till Tibet och Nepal blir vacker och samtidigt ger den oss en förståelse för vår samtid. 

Pandorna i Chengdu

På tåget till Tibet tuffar vi fram mellan sjöar i ett landskap som skiftar från öken till stäpp. Merparten av de sista 114 milen från Golmud till Lhasa är belägna på över 4000 meters höjd med högsta punkten Tanggula, 5072 meter. Längs vägen har vi fantastiska vyer över Kunlunbergen och vi landar till slut i Lhasa, Tibets hjärta. 

En stor del av de 114 milen från Golmud till Lhasa är på upphöjd järnväg

I Lhasa går vi runt Jokhangtemplet, det allra heligaste, dit alla tibetaner kommer för att gå varv efter varv. Här ska vi också avlägga ett besök på Potala, Dalai Lamas forna bostad och vara med på munkdebatt vid klostret Sera.  

Dalai Lamas forna palats, Potala

Vi lämnar Lhasa och färdas längs Yamdroksjön, över höga pass och via nomadläger på väg mot Himalaya. Från Lamarpasset ser vi stora delar av Himalaya öppnas framför oss med Mt Everest mitt i synfältet. Det är ordlös poesi att se moln som ständigt återföds vid Mt Everests topp. Vi korsar Himalaya på 5300 meters höjd. Några mil och flera klimatzoner senare är vi i Nepal och den gamla fina huvudstaden Nuwakot. 

Den gamla huvudstaden Nuwakot

Vi avrundar resan i Nepals huvudstad Kathmandu, där vi går på kortare vandring i Kathmandudalen och besöker fyra av staden sju världsarv; Patan en av de gamla huvudstäderna från Malladynastin på 1400-talet, det heliga hindutemplet Pashupatinath, tibetanernas berömda stupa Boudha och den gamla staden Kathmandap mitt i Kathmandu.  
En helig man, sadhu, vid templet Pashupatinath i Kathmandu.

De senaste åren har mina resor främst fört mig till Östafrika, särskilt till länderna runt Viktoriasjön. Sedan 2010 har jag lett resor till Uganda och Rwanda, och varje gång förtrollas jag av kulturen, människorna och naturen.

Det är en morgon i slutet av januari och jag står i ankomsthallen på Entebbe flygplats tillsammans med mina ugandiska kollegor sedan många år, guiderna och tillika chaufförerna Joseph och Martin. Den tropiska värmen sveper över mig och det känns lite pirrigt att ta emot gruppen av resenärer.

Vi har lämnat det kalla, snöiga Sverige och kastar oss in i ett äventyr som börjar med en rejäl frukost på hotellet innan vi ger oss av med motorbåt på Viktoriasjön. Efter en stund kommer vi fram till Mabamba träsket där vi byter till ”motoriserad kanot” för att kunnat oss in i träsket på små vattenvägar. Där ska vi försöka se den majestätiska träskonäbben. Det är en av världens största fåglar och till utseendet mycket speciell.

På eftermiddagen hinner de som vill med en liten promenad till stranden av världens näst största sötvattensjö.

På plats i våra fyrhjulsdrivna Landcruisers börjar vi bege oss till Kibale nationalpark. Det är hem för bland annat tretton primatarter, skogselefant och buffel. Vårt mål är att möta schimpanserna. Vi vandrar genom den täta regnskogen med parkvakter som guidar oss. Till slut, helt plötsligt dyker de upp och vi står vi öga mot öga med våra närmaste släktingar. Deras intelligenta blickar och lekfulla beteenden fascinerar mig varje gång.

På eftermiddagen besöker vi några bönder som visar oss hur de odlar och rostar kaffe. Vi bjuds på en kopp nyrostat kaffe och för mig som egentligen inte dricker kaffe smakar det över förväntan gott. Jag köper med mig en påse nymalet kaffe hem till min fru, som inte heller dricker kaffe.

Queen Elizabeth National Park är en park känd för sin enorma artrikedom. Här finns 95 arter av däggdjur och över 600 fågelarter. Parken är en av Ugandas mest älskade parker och varje del av parken bjuder på något unikt.

Under vår vistelse här ser vi buffelhjordar och olika arter av antiloper ströva över savannen och med lite tur får vi syn på en grupp lejon som vilar i skuggan. Det är en mäktig syn. Känslan av att vara så nära dessa vilda djur är fantastiskt. Jag brukar för min inre syn se hur de första människorna vandrade här på savannen. I hjärtat av Rift Valley.

I båt längs Kazinga kanalen, en naturlig kanal mellan Lake Albert och Lake George, får vi garanterat se både krokodil och flodhäst men även andra djur som kommer till kanalen för att dricka.

Ishasha-sektorn av parken får vi med lite tur se de berömda trädklättrande lejonen. Dessa majestätiska djur har en ovanlig vana att klättra upp i fikonträd för att undvika hettan och insekterna på marken. Det är en nästan surrealistisk syn att se dessa stora katter vila på tjocka grenar. Deras svansar hänger ner som lianer. Få platser i världen erbjuder en sådan upplevelse.

Efter dessa fantastiska upplevelser närmar vi oss resans höjdpunkt. Bergsgorillorna i Bwindi Impenetrable National Park. FN har utsett denna park till ett världsarv och det är lätt att förstå varför. Den har ett av de äldsta ekosystemen i världen. Ordet ”Bwindi” betyder just ”ogenomtränglig” på det lokala språket Runyakitara.

På nästan 2000 meters höjd får vi en genomgång i parkhögkvarteret innan vi påbörjar vår vandring. Vi delas in i små grupper med parkvakter och guider vid vår sida. När vi får veta att spårarna har lokaliserat den gorillagrupp vi ska besöka börjar vår vandring genom byar och jordbrukslandskap. Snart når vi når den täta regnskogen. Artrikedomen är fantastisk och varje steg fyller mig med förundran. Sedan slutet på -80 talet har man genom att skydda bergsgorillorna fått populationen att öka från drygt 600 individer till över 1000. De flesta finns i Bwindi, Uganda men de finns även i Kongo och Rwanda. Ugandas grannländer.

Efter timmar av vandring ser vi dem äntligen. Gorillafamiljen. Vi närmar oss försiktigt med hjälp av våra guider. Hjärtat bultande. Att möta blicken hos en fullvuxen gorilla som tittar tillbaka är en upplevelse som är bortom ord. En gång hörde jag en resedeltagare säga, "Det är som om de ser rakt in i min själ." Jag kan bara hålla med – det är en nästan andlig upplevelse som lämnar ett outplånligt intryck.

Utanför den lilla gränsorten Kisoro på gränsen till Kongo pustar vi ut i vår lodge vid Lake Mulehe. Vi smälter dagens intryck med utsikt över den stilla sjön. Det är stunder som dessa som gör resorna så minnesvärda.

Vi styr sedan kosan tillbaka mot Entebbe, men inte utan att göra ett sista stopp vid Lake Mburo National Park. En av Ugandas minsta parker. Här vandrar till fots för att på nära håll se giraffer, sebror. Flodhästar och bufflar håller vi lite längre avstånd till. Känns märkligt att på så nära håll titta upp på en giraff bara nått tiotal meter ifrån oss.

På vägen till Entebbe passerar vi ekvatorn och tar den obligatoriska bilden.

När vi anländer till Entebbe på kvällen, fylls jag av en djup tacksamhet. Att få återvända till Afrikas röda jord är inte bara en resa, det är en återkomst till något ursprungligt. Mänsklighetens vagga.

Varje gång jag lämnar vet jag att längtan snart kommer att dra mig tillbaka igen. Jag ser redan fram emot nästa resa.

Text och bild: Per Lindh, färdledare.

Neapels gränder, storslagna Rom- och Venedigvyer samt ljuva livet vid Amalfikusten hittar du i den nya svart-vita versionen av Den talangfulla Mr. Ripley på Netflix och i den äldre versionen av stjärnregissören Anthony Minghella.

Guds hand av Neapelfödda Paolo Sorrentino ger en nostalgisk bild av 80-tals Neapel med slitna fasader, familjebråk, ungdomskärlek och vemod.  

Mästerverket 8 ½ ligger hos HBO och bjuder på Marcelo Mastroiannis rappa italienska och utsökta blandning av psykoanalys, konstnärligt lidande, drömmar och minnen. Min fantastiska väninna är filmatiseringen av Elena Ferrantes dramatiska vänskapssaga som utspelas i Neapel. Rione Luzzatti – en skapelse av Mussolinieran och är ett arkitektoniskt tidsdokument. Det ligger öster om Centralstationen, och inte alls i gamla stan som många tror!

Men har man fått i sig Italienbacillen måste man uppleva landet live, gång på gång, med olika teman och konstellationen av städer och regioner. 

Neapel
Tidigare förbisedda Neapel, som ofta ansågs som en språngbräda till Amalfi och öarna Capri och Ischia har äntligen fått sitt moment of glory.

Det finns ett ordspråk: Se Neapel och sedan dö – kanske var det Goethe som myntade påståendet efter att ha sett Neapel. Nej, Neapel är inte den vackraste staden i världen, men oj så stämningsfull och livlig, högljudd och färgglad, full av sorg och skratt. 

Spaccanapoli - stadens bultande hjärta finns egentligen inte på kartan, men det är ett nästan spikrakt gatustråk som Neapel har ärvt av antiken och som borrar sig genom Gamla stan. Kvar är massiva kloster, kyrkor som trängs på torg, eller ibland knappt ryms i sprickor mellan gator. Här finns otaliga obelisker, palats efter palats med barockfasader av oanad skönhet.

En gata med ateljéer som har tillverkat julkrubbor och helgonstatyer sedan medeltiden förutom Jesusbarnet och Maria har mängder av Maradona byster och porträtt. I Neapel dyrkas Maradona över allt annat.

I Neapel säger man Napule tre cose tene e belle… o’ mare, o’ Vesuvio e ‘e sfugliatelle vilket betyder att det finns tre bra saker i Neapel: havet, Vesuvius och sfogliatella. Sfogliatella är ett utsökt bakverk, ett fantastiskt samspel mellan krispig textur och krämig ricottafyllning.

Napolitanska sötsaker och pizza är ett viktigt kapitel i Neapels gastronomiska historia. Konditorkonsten fått influenser från antikens greker och romare, även normander, fransmän och spanjorer har lämnat sitt avtryck. Alla bidrog till napolitanernas konfektkonst!

Den äldsta pizzerian ligger naturligtvis här i Neapel. Port'Alba öppnade 1738 och var populär bland gatuförsäljare. Senare börjades pizza serveras vid borden och bland Port’Albas tidiga kunder hittar man poeten Gabriele D'Annunzio, filosofen Benedetto Croce och en Bourbonkung. Du kan nöja dig med ett mindre celebert restaurangalternativ, pizzan fortfarande blir oemotståndligt god där också.

Capri-minnen
Det tog 20 år och en pandemi för att jag skulle komma tillbaka till Capri med pånyttfödd entusiasm och bestämd att denna gång fångar jag öns magi som har förfört så många.  Jag vandrar längs smala stigar omgivna av blommor på ena sidan och en bedårande havsutsikt på den andra. Först en promenad till Arco Naturale som tillsammans med Faraglioni-klipporna står för öns vackraste utsikt.  Ytterligare en vandringsetapp till Villa Jovis. Villan står i ruiner men man häpnar över utsikten (igen!) och inte blir man förvånad att kejsaren Tiberius aldrig ville lämna Capri.
Anacapri där jag bor har en annan celeber referens. Här ligger villa San Michele som läkaren Axel Munthe gjorde till sitt hem och som numera är i svenska statens ägo. Munthe förvandlade kapellruinerna med kejserliga anor, eller möjligen från ett gammalt tempel, till en elegant villa och fyllde sitt hem med antikviteter ock konstföremål.

Trädgården blev också hans stolthet och här finns mängder av olika träd- och blomarter från alla världens hörn. Och i pergolan satt Munthe med sina gäster och hade hela Neapelbukten som fond. Jag går genom huset och trädgården, som har behållit sin form och utseende så att Munthe skulle känna igen sig. Alla som kommer hit får uppleva lugnet som huset utstrålar och njuta av fantastiska konstsamlingar, trädgården och det lysande havslandskapet nedanför och bortom Villa San Michele.

I över ett sekel har ön lockat författare, konstnärer, affärsmagnater, politiker och ”dagsturister”. Intellektuella från världens olika hörn strömmade hit för att njuta av Capris naturliga skönhet. Många, precis som Axel Munthe bestämde sig för att stanna här.  Så förvandlades Capri till ett stort internationellt kulturcentrum.

Nobelpristagaren chilenaren Pablo Neruda kom till Capri 1953 och bodde i den magnifika villan Casa di Arturo med utsikt över Marina Piccola-bukten. Under sin vistelse på Capri skrev han poesi och just den här perioden i Nerudas liv blev inspirationen till den fantastiska filmen Il Postino (Brevbäraren). 1971 fick Pablo Neruda Nobelpriset i litteratur.

En annan författare som gästade Capri var Graham Greene. På fyrtiotalet kom han till Capri och bodde på Villa Rosaio på Via Ceselle i Anacapri. Och Via Ceselle råkar vara min adress i Anacapri den här sommaren. 

Till Neapel och Capri kommer du på vår resa Neapelbuktens kulturskatter. Kristina Kappelin, journalisten, författaren och intendent för kulturcentret tar emot oss och visar runt på Villa San Michele.

Vi tuffar till Venedig och ser opera under bar himmel i Verona
Venedig blev en stor sjöfartsmakt på 900-talet och hela staden är ett arkitektoniskt mästerverk, fyllt till brädden av museer och gamla palats som i sin tur är fyllda av några av världens största konstverk. Men det som fascinerar mest är att staden också hyser sin inhemska kultur med sitt språk, sina traditioner och sin mat. Det sägs att städer med smala gator eller i Venedigs fall kanaler, lättare behåller sin mänskliga skala. Venetianare själv säger att vart man än går är det någons nonna som spanar dig bakom gardinerna. Nå-ja det är en annan sida av den mänskliga skalan av det som kanske var världens första riktiga metropol.   

I år äger den mest hyllade samtidskonstutställningen, Venedigbiennalen, rum. Den 60-e konstbiennalen går under titeln Stranieri Ovunque, Utlänningar överallt, och handlar om konstnärliga uttryck för de pågående kriser i världen med människan i konstant rörelse över gränser. Vi besöker biennalen på utställningsplatser Arsenale och Giardini i Venedig. 

I Verona historia blandas med romantik runt varje hörn. Många känner Verona som staden där Shakespeares Romeo och Julia utspelas men vill man se mer än Julias balkong och slippa turistköer kan man istället låta sig svepas av den drömlika rosafärgade renässanstiden under ett par timmars stadspromenad innan det är dags för operaföreställning i superlativ. Oavsett om du är en operafantast eller inte kommer föreställning på Arenan i Verona ta dig med häpnad... 

På resan Tåg till Venedig rullar du hela vägen till operaarenan i Verona, Iseo-sjön och Franciacortas bubblor. 

Upplev samtida konst i renässansland
På samma sätt som 1400-talets mästare fick i uppdrag att måla altartavlor eller skulptera gravmonument bjuds idag samtida konstnärer till Italien för att skapa i det gudomliga landskapet eller ställa ut i renässansmiljöer. Niki de Saint Phalles galna, psykedeliska värld är inbäddad i det ikoniska toskanska landskapet. Inspirerad av Gaudís Park Güell skapade hon eget trädgårdsbaserade konstverk, Il Giardino dei Tarocchi – Tarot trädgården i Toscana.  Varje skulptur skulle representera en mystisk figur från tarotleken. Konstnären ville skapa en alternativ verklighet - "a joy land” i hennes egna ord.  Dockor i kroppsstorlek dansar eller poserar i akrobatiska ställningar. 

Bland olivlundar och åkrar sitter en Sfinx i husstorlek med blått hår och en röd krona, med en blomma på ett av brösten och ett lavendelfärjad hjärta på det andra. I sfinxen finns ett hus, nej, det är mer likt ett sagoslott. Inomhus är allt täckt av krossad spegel. Under de två decennier som Saint Phalle arbetade med trädgården låg hennes sovrum innanför ena bröstet medan köket låg i det andra. Ormar, fåglar, drakar är också återkommande symboler i hennes konstverk. En annan inspirationskälla blev Parco dei Mostri i Bomarzo, som dessutom ligger nära det som blev hennes livsverk.

Konst i Italien med Venedigbiennalen tar dig Till Toscanas landsbygd, Rom och Venedig med konstbiennalen.

Anna Mnatsakanova, reseproducent och färdledare

Det finns vissa platser som lockar på ett alldeles särskilt vis. För somliga är det drömmen om vita stränder, för andra shopping eller arkitektur. För mig är det Madagaskar. Hur många timmar i låg- och mellanstadiet satt jag och tittade på världskartan och fantiserade om Madagaskar? Säker flera hundra. Bara namnet är en munfull, med hela fyra a’n. Denna ö, lika stor som Sverige, ligger utanför Östafrikas kust och dess södra del är under Kräftans vändkrets. Mellan den afrikanska kontinenten och Madagaskar ligger Moçambique-kanalen. Svårstavat och med krok på c’et.

Jag drömde ofta om att vara en upptäcktsresande som letar efter växter och djur, träffar nya människor och äter annorlunda mat. Tänk att få bo i en liten stuga med grästak ute i djungeln och höra indrins rop i skymningen. Som ett nästan spöklikt hoande som ekar från de höga träden och den täta grönskan. Indrin är den nu största levande lemuren och den lever i regnskogen på östra Madagaskar, där även mäktiga trädormbunkar trivs i det fuktiga klimatet. Första gången jag står där, mitt i skogen i det stilla regnet bland krokodilträd, lianer och plankrötter och hör en flock indri som hoar till varandra så ryser jag. Det känns förunderligt och samtidigt melankoliskt. För nog är det lite sorgligt att alla andra arter på planeten numera lever här på människans nåder. Det är ändå härligt att vandra runt i reservatet och höra och se så mycket djur- och växtliv. Med mina trogna vandringskängor kan jag lätt hålla jämna steg med guiden och ta mig fram uppför smala stigar och nerför branta sluttningar.

Åker man söderut från huvudstaden Antananarivo, i folkmun kallad Tana, går vägen först bland böljande berg och kullar. Höglandet ger ett behagligt klimat större delen av året, tycker åtminstone vi nordbor. Längre söderut är bergen terrasserade och risfälten breder ut sig. Det påminner mycket om Indonesien, för delar av den malagassiska befolkningen har indonesiskt ursprung. Det syns just i odlingsteknikerna de använder, men är även tydligt  i musiken och språket. Andra grupper har sitt ursprung från Afrika, och några kom från Arabien under 1200-talet. Idag finns 21-23 olika grupper, beroende på hur man delar upp dem eller hur de definierar sig själva. Antefasa, Antandroy, Bara, Sakalava, Vezo. Namnen klingar främmande och spännande. Och varje grupp har sin dialekt och sin identitet kopplad till exempelvis en typ av hantverk, plats eller levnadssätt. Att besöka Madagaskar är verkligen ett smörgåsbord av kultur! Folkslaget betsileo är kända som de skickligaste odlarna på ön. Bland kullarna runt staden Fianarantsoa kan de få ut tre skördar ris på ett år. Det sägs att de har fötterna i risfälten och huvudena i molnen. Som odlingsintresserad och med eget grönsaksland känner jag en samhörighet med dem, även om jag själv inte odlar ris. På vissa platser ser det ut som att varje liten plätt som går att terrassera och odla på är fylld av ris eller andra grödor .Taro-rotens snygga blad känner jag snart igen. Majs är också vanligt. När vi stannar till vid vägen för en bensträckare, köper jag en majskolv som är grillad i sitt hölje. Tänk om detta fanns som alternativ till varm korv hemma i Sverige? Ska definitivt odla majs i trädgården till sommaren.

Under en kulturdag i lågstadiet fick vi lära oss att göra nytt papper av gamla telefonkataloger. Ja, ni hör ju att det var ett tag sedan (För unga läsare så var det så vi hittade telefonnummer innan både internet och mobiltelefoner, samt hur vi lärde oss bokstavsordning.). Den gråblå massan vi då producerade har väldigt lite gemensamt med de krämfärgade arken av antaimoro-papper som tillverkas i staden Ambalavao. De är gjorda av mullbärsbark som kokats och bankats till en pappersmassa, som sedan stryks ut på uppspända dukar för att dekoreras med blommor och torka. Den sköna, tjocka texturen känns härligt lyxig att ta i. Gruppen antaimoro har arabiskt ursprung och tekniken de använder för att tillverka dessa papper sägs ha kommit till ön med dem. Det är på mullbärspapper som Sorabe, de stora skrifterna, är skrivna. Här har historia, kloka ordspråk och recept tecknats ned.  De är Madagaskars äldsta skrifter och finns bevarade på museum i Tana. Jag köper en inbunden bok med tomma blad för att kunna skriva ner mina egna klokskaper och recept. I all blygsamhet. 

Vägen RN7 rullar vidare söderut. Solen steker verkligen när vi kliver av bussen i Isalo. Vi har åkt över Horombe-platån som breder ut sig som en grön, slät matta på båda sidor av vägen så långt ögat når. Och helt plötligt så kommer vi till stenformationer som liknar Gotlands raukar. Fast här kallas de tsingy istället. Men de är bildade på samma sätt. Det är sedimentära bergarter, här mest sandsten, som en gång bildats på havsbotten och sedan höjt sig ur havet. Med åren har de slipats, vittrat och formats av vind och vatten till spännande raviner, pelare och grottor. När vi väl kommer in mellan klipporna i Isalo Park är det genast svalt och behagligt, med mycket vatten. Vi kommer fram till en naturlig pool där det går att bada. Underbart! Vilken tur att jag har en solkräm som inte är skadlig för vattenlevande djur och växter.

I skrivboken från mellanstadiet står det: ”Jag vill ha en hatt som skyddar mot sol och regn.” följt av en illustration. Det måste ha varit när filmen ”Crocodile Dundee” kommit ut, av hatten att döma. Jag har aldrig skaffat mig någon skinnväst, likt huvudpersonen i filmen, varken av ko eller krokodil. Nilkrokodilen, som en gång var vanlig i sötvattensmiljöer har jagats så hårt just för skinnet att de nästan blev utrotade. När vi besöker ett av många naturreservat ser vi ett stort krokodilskinn uppsatt på en vägg. Vilken bjässe! Tänk att möta den levande, utan det skyddande hägnet som dess artfränder ute i parken har omkring sig. Skulle jag kunna brotta ner den, som på film? Inte en chans! Bättre att träna på att klättra i träd. 

Träden är ofta befolkade av olika arter lemurer. Det går inte att blunda för att Madagaskar är ett av världens fattigaste länder och många har ont om mat. Men för de flesta folkgrupper är det fady, förbjudet, att äta lemurer. De anses av många vara förfädernas andar som vakar över oss. Och dessa halvapor är ju helt klart nära släkt med oss. Deras kloka ögon stirrar lika mycket på oss som vi på dem, när vi möts. Precis som hos oss är vissa lite coolare och låtsas inte om att vi är där, utan fortsätter lugnt med att äta löv och bråka med syskonen.

Men de små ungarna, så oemotståndligt söta, stirrar ohämmat på oss. Vilka konstiga varelser. Genom att resa till landet och besöka så många nationalparker som möjligt, hjälper vi till att skydda naturen på ön. Tack vare parkavgifter och betalda guider gynnas befolkningen av att skydda och bevara naturen. Och det är verkligen värt att vandra i dessa spännande naturtyper och plötsligt få syn på någon som bara lever just i den skogen. Som biolog använder jag ofta termen ”endemisk” vilket betyder att arten har bildats på en viss plats och bara finns där. På Madagaskar är det nästan enklare att säga vad som inte är endemiskt, eftersom så många arter är just endemiska, unika för Madagaskar. Och många har med människans hjälp spridit sig ut i världen, men har sitt ursprung här. Som vår välkända julstjärna, den taggiga törnekronan, landets nationalträd resandepalm, och de mäktiga och märkliga baobabträden.

För det är här, nere i den varma, torra södern, som vi möter baobabträd. Det pirrar i magen. Äntligen!! Av totalt åtta olika arter av baobab är det bara två som växer utanför Madagaskar. Legenderna om baobabträden är många. En afrikansk sägen berättar att när den Stora Anden skapade världen, fick alla djur ett eget, speciellt träd. Hyenan fick baobabträdet och slängde föraktfullt iväg det. Trädet landade upp och ner, med rötterna i skyn, och började växa. Den arabiska legenden säger att det var Djävulen som slet upp baobabträdet, tryckte ner dess grenar i marken och lämnade rötterna i luften. En malgassisk legend berättar om vad som händer ifall du aldrig är nöjd med det du redan har; ”Baobabträdet var bland de första träden som fanns på jorden. Efter det kom det slanka, graciösa palmträdet. När baobab såg palmen ropade det att det ville bli högre. Sedan kom den vackra flamboyanten, eldträdet med sina röda blommor. Baobabträdet ville också ha blommor. När baobab senare såg det magnifika fikonträdet bad det även om att få frukter. Gudarna blev irriterade på trädet. De ryckte upp det med rötterna och planterade om det med rötterna i uppåt för att få tyst på det.” Oavsett hur de kom att bli så är jag glad att de blev just så. Mäktiga, vattenfyllda och med en frukt som ser ut som en luden kanonkula. Vid ett tillfälle hade jag turen att vara där på hösten, runt oktober-november, när de blommade med stora orangeröda blommor. Då fick jag också smaka på baobabhonung från bikuporna som reservatets skötare har uppe i träden.

En gång för många år sedan när jag åkte längs den då gropiga sandvägen upp norrut från kuststaden Tulèar hade vinden legat på från väster. Till följd av detta, trodde jag, hade delar av sanden längs stranden bildat en mäktig sanddyn tvärs över vägen. Tursamt nog stod det en man där och skottade med sin hemmabyggda spade. Chauffören gav honom en slant som tack för besväret. ”Vilken tur att någon tänker på att röja vägen” sa jag. ”Ha, svarade chauffören. ”Ikväll går han dit oh skottar tillbaka sanden igen. Det är så han försörjer sig.” Jag skrattade gott. En lokal form av grindslant. Men det var många år sedan nu och kinesiska företag har sedan dess asfalterat vägen. Nu tar det knappt tjugo minuter att åka den sträcka som förr var en guppig två timmars resa. Det känns både skönt och lite sorgligt. Men jag kan ju inte begära att lokalbefolkningen ska fortsätta ha dåliga vägar för att jag finner dem pittoreska. Och den driftiga mannen som skottade sand fann nog på något annat att göra.

Solen går ner över havet. Långt ut hörs vågorna bryta mot barriärrevets kam. Om Jorden var platt hade vi kunnat se ända till Afrika från Ifatys vita strand. Det var här, i dessa vatten precis utanför Tuléar som den första levande kvastfeningen hittades 1938. En fisk som finns i fossil för 390 miljoner år sedan och som man trodde varit utdöd sedan hundratals miljoner år sedan simmade runt här och mådde hur fint som helst. Åter igen får jag känslan av att resa på Madagaskar är att besöka en svunnen tid. I området här görs även rikliga fynd av både ben och ägg från elefantfåglarna. De fanns bara här på Madagaskar och dog ut för cirka tusen år sedan, troligtvis till följd av människan. De var marklevande fåglar och kunde inte flyga, precis som den kanske mest kända utdöda fågeln, dronten, som levde på ön Mauritius strax öster om Madagaskar. Men elefantfåglarna var större. Mycket större. Det fanns tre arter och den största, jätteelefantfågeln, var tre meter hög och vägde som en oxe. Deras ägg hade en omkrets på över en meter, var upp till 34 cm långa och hade en volym som motsvarar 160 hönsägg. Det är hisnande att tänka på att ett ägg är en enda cell. Hur fantastisk är inte naturen?

 Mina känslor för Madagaskar kan sammanfattas med en gammal malgassisk dikt: 

Inte pengar, men en röd korall, får mig att stanna hos dig.

Jag älskar dig inte som man älskar pengar.

Jag älskar dig som man älskar en krabba, klorna också. 

För det är något nästan overkligt, drömlikt, med Madagaskar. Inflytande från många länder, men ändå helt olika alla andra. Spännande kultur och fantastiska människor. Djur och växter från Gondwana-tiden då ön satt ihop med Sydamerika och Indien ger en känsla av att tidsresor kan vara möjligt. Som biolog är detta min plats för förståelse, förundran och hänförelse. Naturen visar upp vad den kan åstadkomma, och jag har förmånen att få se det. Tur att jag har en hatt och bra skor, för det behövs.

Ellen Schagerström, biolog och färdledare 

Under resans gång besöker vi den spektakulära festivalen, Hornbill Festival, i Nagaland. Här samlas olika grupper av naga från hela området. Även om Nagaland inte är så stort talas det 89 olika språk bara bland naga i Nagaland. 

Här får vi möjlighet att vara med på festivalen och gå runt till de olika stationerna där vi kan träffa massor av olika folkslag, inte bara naga. Vi ser deras kulturella framträdanden som är ett under av färgexplosioner och upplever deras glädje i att träffa varandra (och oss). 

I Kazirangas nationalpark stöter vi alltid på många enhörnade noshörningar. Här finns 2/3 av världens hela bestånd. På flera av våra resor har vi också haft turen på vår sida och mött bengalisk tiger på ganska nära håll. Mäktigt! Festivalen i Nagaland och möte med tiger har naturligtvis varit några av de stora höjdpunkterna, men för väldigt många på resorna har ändå en av de stora höjdpunkterna på resorna varit tiden i Bangladesh. Här får vi möjlighet att göra många besök i verkligheten och komma till tegelbruk och teodlingar, träffa hamnarbetare och stenplockare i floderna. 

Nytt på årets resa är att vi besöker världens största flodö, Majuli, belägen mitt i Brahmaputra. Ön har 16 000 öbor som består av olika etniska minoriteter. Här bjuds vi ett speciellt våtlandskap med många hus som står på pålar i vattnet. Här finns en rik ekologi med ovanlig flora och fauna. 

Nytt på 2025 års resa är att vi också åker Cherrapunjee och det mäktiga vattenfallet Nohkalikai, som är ett av de högre i världen med ett fall på 340 meter. Cherrapunjee ligger i Meghalaya som faktiskt toppar statistiken över mest genomsnittsnederbörd per år på jordklotet. 11 873 millimeter per år!  Det är inte regnsäsong när vi kommer hit, men det ger en förklaring till den fantastiska grönskan. 

Att det inte är många som turistar i Bangladesh blir uppenbart när man ser hur nyfikna de är på oss och hur stor glädjen är att få fotografera sig med våra resenärer. Karin Pfaffs blonda hår var extra populärt när hon var med på resan. Överallt vi åker får vi både uppmärksamhet och en väldigt stor portion av vänlighet och generositet. 

Indiens sju systrar går igen den 29 november 2025 och vi kan verkligen utlova en resa med mängder av starka intryck.  

Rotbro i Mawlynnong. 

Redan då föll jag för variationerna, människorna och kontrasterna. Så mycket på så liten yta. Sedan har jag återvänt gång efter gång – som journalist, som författare och som färdledare - och det som en gång var en nyfiken förälskelse har övergått i en djup och livslång kärlek.

Det ger en känsla av svindel att betrakta Panamakanalen och de fartyg som ligger där och väntar på sin tur att slussas mellan Atlanten och Stilla havet. Både för det fantastiska i att man överhuvudtaget lyckades att ha kanalen färdig 1914 och det faktum att de största containerfartygen som passerar de nya utvidgade slussarna kan ta upp till 12000 containrar. När jag står där och ser människan, tekniken och naturen samverka i en slags fulländad symbios kan jag inte låta bli att fundera över innehållet i alla dessa containrar. Måste vi verkligen transportera så mycket gods? Behöver vi allt detta? 

Mäktigt är det, men också en upplevelse som får de existentiella tankarna att flöda. Vad gör vi människor här på jorden? Det vet jag förstås inte, men att vara nyfiken är en bra början. Panama är en mötesplats på många vis. Som ett av de viktigaste naven för världshandeln och som en plats där ursprungskulturer har att samexistera med såväl sin historia som turister och den moderna statens lagar och hetsiga tempo. 

En dag skiljer det mellan bilderna. Eller en natt om man så vill. Panamakanalens modernitet. Emberáfolket och ursprunget. Båda existerar i Panama. Här och nu. Ett par timmars bussresa och så en timme med motordriven kanot. Större är inte avståndet. 

Grönskan är monumental. Visst ser man spår efter människor här och där. Några kor betar, ett enkelt hus, men framförallt är det vildmark. Ett annat land i samma land. 
Han som står längst fram i kanoten känns tidlös. Ett sekel tillbaka stod han där också. Till synes orubblig. Spanar efter grund. Framme i byn väntar resten av invånarna. Med berättelser om hur man lever. Med musik och dans. Med grillad fisk fångad i floden. Och så några ord om den oundvikliga krocken, eller mötet, som bland annat innebär att barnen i skolan här ute i regnskogen tvingas ha samma skoluniformer som eleverna inne i staden. Det som tycks stilla och evigt är i själva verket ett pågående möte mellan det som är och det som var. Ett möte som det är omöjligt att veta hur det kommer att sluta. Eller… Slutar gör det nog aldrig och jag undrar vad för verklighet som möter mig om jag återvänder om tio år. Står han kvar då? Mannen i kanoten… 

Bananer, bananer och ännu fler bananer. Visserligen i kombination med en växande ananasexport, men fortfarande är bananernas betydelse för Costa Ricas ekonomi stor. Liksom elektroniken. Och turismen. 

Första gången jag kom till Centralamerika var det krig i flera av länderna. Inte i Costa Rica dock. 1949 avskaffade man sin armé efter ett blodigt inbördeskrig och sedan dess råder lugn och en helt annan ekonomisk utveckling än i de stater där man slogs av olika anledningar. Istället spelade landet en viktig roll i fredsförhandlingarna i regionen och president Oscar Arias tilldelades Nobels fredspris 1987 för sin medling i konflikten i Nicaragua. Att jag skriver om det här är för att det har så stor betydelse när man besöker Costa Rica idag. Tack vare freden har man kunnat satsa på naturen och nationalparkerna. Tack vare freden kan jag glida runt i en båt i Tortugeros nationalpark på den karibiska sidan och hänföras av sengångare, krokodiler, sköldpaddor, ödlor och alla möjliga fåglar. Ja, jag är freden tacksam och det är alldeles säkert de allra flesta av Costa Ricas invånare också.

Högt däruppe sitter tukanen och jag kan inte sluta titta. Risken för nackspärr är påtaglig, men den är så vacker. Jag minns en annan gång på en annan resa. Stranden i Cahuita på den karibiska kusten. Svalor hela dagen. På väg norrut. Tusentals. Miljoner? Inte så märkvärdigt i sig kanske med tanke på allt fantastiskt man ser, men jag har dem hemma på min innergård. Ett 20-tal varje år. Då kände jag hur allt hör ihop. Hur beroende vi är av varandra och då – givetvis – inte bara vi människor utan allt som ryms i vår natur. Det är svårt att skriva om naturupplevelser. Svårt att hitta de adjektiv som fångar upplevelsen av de nykläckta sköldpaddeungarna på väg ner i Atlanten från stranden i Tortugero. Svårt att hitta ord som gör rättvisa åt känslan när man får syn på några spindelapor som förflyttar sig mellan träden. Jag tycker det kräver fysisk närvaro för att man riktigt ska förstå och i Costa Rica är det så mycket hela tiden och det alldeles oavsett om man vandrar på hängbroarna vid Arenalvulkanen, ger sig in i Cahuitas nationalpark eller spanar efter capuchinapor i Tortugero.

Soluppgång i Tikal. Strax efter fyra ger vi oss iväg från hotellet. Fortfarande mörkt. Varje vandrare har en ficklampa. Tyst så vi kan lyssna till nattdjungelns alla ljud. Silhuetter av pyramider. Omgivna av historiens vingslag på ett sätt som jag inte tror jag upplevt någon annanstans. Så småningom vrålapor. Det går inte att beskriva hur de låter. Man måste helt enkelt höra dem själv och innan man vet vad det är, tror man definitivt det är något avsevärt större. 

När vi en så där trekvart senare tar oss uppför trapporna på baksidan av pyramid fyra är inte mörkret lika ogenomträngligt längre. Vi slår oss ner med blicken riktad österut fyllda av förväntan. Kommer vi att få se solen gå upp eller komma molnen att dölja det sällsamma skådespel vi hoppas på. Jag känner av det förflutna. Den mayakultur som är anledningen till att vi sitter här och hoppas. Ett imperium som gick under innan spanjorerna dök upp. En högkultur att lära av. Så ser vi den första aningen av soluppgången. En strimma ljus. Långsamt stiger solen upp och möter oss där vi sitter, högt uppe på en pyramid i Tikal. Nu är det inte så att jag frågar, men jag är övertygad om att alla i gruppen bär med sig ett inre leende när vi återvänder till hotellet för frukost innan nästa tur. Det är gryning i Tikal och livet tycks mig vackrare än någonsin. 

En annan gryning. Nu sitter jag på trappan och väntar på att frukostmatsalen ska öppna på Mayan Inn, hotellet i staden Chichicastenango som ligger vacker belägen bland kullarna på det guatemalanska höglandet. Jag skulle säga att det här är mitt favorithotell med sina storslagna rum och den brasa som tänds i eldstaden om kvällen om man så önskar. För det blir en smula kyligt om kvällen när solen gått ner och handeln borta på marknadsplatsen övergått i stillsamma måltider för somliga och hemfärd till byarna runt omkring för andra. 

En gång besökte Evert Taube hotellet, men det är inte det utan dess läge, mitt i den levande mayakulturen som gör det så speciellt. Kanske ter det sig lite märkligt att tala om levande mayakultur till en bild av kyrkogården, men så här i gryningen är den en fantastisk syn. Färgerna och variationen som vittnar om en kultur som visserligen har somligt gemensamt med vår egen, men kanske än mer som skiljer. Och jag tycker det säger så mycket om Guatemala. Det vackra och det fula existerar sida vid sida. Livet och döden. Färgerna – just det, färgerna igen - och den storslagna kulturen tillsammans med fattigdomen och ärren från det inbördeskrig som egentligen var ett folkmord och kanske det värsta i hela Latinamerikas historia. 

Marknaden i Chichicastenango utgör ett aldrig sinande flöde av människor. Torsdag och söndag är de stora dagarna. Ibland sätter jag mig på trappan till en av de två vackra kyrkor som inramar marknadsplatsen och bara tittar på det som pågår. En blandning av religion, mayakultur och kommers. När jag suttit en stund brukar det alltid dyka upp en skoputsarpojke eller två. Med stor sannolikhet heter han Tomas efter stadens skyddshelgon. Så pratar vi en stund. Allt medan livet fortsätter och somliga tjänar lite pengar på de varor de har med sig, medan andra hamnar i rännstenen efter att ha hällt i sig den dåliga spriten alldeles för fort. 

Inne i kyrkan upplever jag blandningen av det katolska och mayatraditionerna. Prästen och schamanen, sida vid sida. En slags fredlig samexistens som saknas på andra håll. Jag tycker det är vackert att se och på kullarna runt omkring finns flera platser dit man kan gå och få sin problem lösta med hjälp av en man eller kvinna som tar hjälp av båda traditionerna för att hela och hjälpa. På grönsaksmarknaden ser jag ett överflöd av frukt och grönsaker som får mig att fundera över varför det överhuvudtaget finns fattigdom i Guatemala. Däremellan traskar jag mellan stånden i en färgprakt som är överväldigande. 

Alla resor har ett slut och efter alla upplevelser i Panama, Costa Rica och Guatemala känns det skönt att bromsa in i Belize och tänka igenom vad jag varit med om innan flyget hem till Sverige. Belize hette ju Brittiska Honduras en gång och fortfarande är det Kung Charles som är landets statsöverhuvud och den brittiska armén som garanterar landets suveränitet. Med 400 000 invånare och stort som Värmland gör man annars inte så mycket väsen av sig. 

Men det är behagligt att vara här. Särskilt på ön Caye Caulker som man når efter en knapp timmes båtresa från Belize city som inte alls är landets huvudstad vilket man annars skulle kunna tro. Belmopan heter huvudstan och det är en oansenlig sådan som inte rymmer så mycket mer att berätta om än just regeringsbyggnaderna. Solen och snorklandet. Ja, här på Caye Caulker är faktiskt snorklandet bland det bästa i världen och bara det ett skäl så gott som något att bege sig hit. Mest vandrar jag omkring på de obelagda gatorna. Tar en kaffe och njuter av den kultur som andas reggae. Går ut på bryggan vid hotellet och tar mig ett dopp i det sköna vattnet. Slår mig ner bland turister, pelikaner och rockor som letar sig ända in till strandkanten och betraktar en solnedgång som innehåller precis samma sol som den som går upp i Tikal. 

Det är dags för hemresa och som alltid är det med en blandning av lättnad och vemod jag packar ryggsäcken en sista gång. Jag vill hem och jag vill vara kvar. 
Vad jag alldeles säkert vet – ja, åtminstone nästan – är att jag kommer att återvända. 

Det vore snudd på ohederligt att inte nämna Antigua när jag berättar om Centralamerika. Guatemalas gamla huvudstad och vad jag ibland kallar mitt andra hem. 
Jag brukar säga att Antigua är världens vackraste stad, men det är förstås oväsentligt. Vacker är den och det kan gott räcka. Som här på bilden. Gatan som är den mest kända och som börjar vid Mercederskyrkan och slutar vid torget framför katedralen. En frilagd Aguavulkan. Byter jag position kan jag betrakta en fortfarande aktiv Fuegovulkan och röken som stiger från kratern. På Dona Luisas café några kvarter bort skrev jag de allra första artiklar som jag fick publicerade och vänder jag om och går åt ett annat håll, finns Fernandos café där grunden till min bok ”Guatemala – Efter kriget, innan freden” lades. Ja, det hade inte känts bra att låta bli att nämna Antigua. Nu har jag gjort det och friden lägger sig åter i mitt sinne där jag sitter hemma i Sverige, ser snön falla och saknar det Centralamerika som jag aldrig tycks få nog av. 

Stefan Strömberg

Albanien har upplevt en förtryckande politisk regim under 30 år med den despotiske diktatorn Enver Hoxha vid rodret. Hoxhas regim var så hårdhänt att även systemet i Sovjet ansågs som slapp. Regimen föll först på 1990-talet så för merparten av befolkningen är det inte något avlägset, och de flesta vi möter pratar gärna politik och delar med sig av egna erfarenheter.  

Det finns massor av gamla bunkrar spridda över hela landet - ett monument över Hoxhas paranoia. I stället för att förstöra dem antingen låter man de vara eller återanvänder dem som museer eller gallerier. Med andra ord, albanerna omfamnar hela sin historia – det goda och det dåliga.

Vi väljer kanske den bästa tiden att resa till Albanien, i slutet av september när strandturisterna har lämnat landet. Vädret är behagligt både vid kusten och i bergen.

Här är några nedslag från min senaste resa tillsammans med resenärer. 
Xhiro (uttalas djiro) är en tradition och det perfekta sättet att sätta punkt för dagen. Enklare sagt är det en promenad som äger rum längs stadens promenadstråk vid solnedgång. För lokalbefolkningen är det ett sätt att möta vänner, höra om det senaste som hänt och umgås. Ett  perfek ställe för att se eller vara med om ett xhiro är favoritstaden Berat. Berat kallas för staden med 1000 fönster på grund av den terrasformade stadsplaneringen. De vitkalkade husen ligger staplade på en bergssida och domineras av en bysantinsk borg. Dessutom är det hjärtat av Albaniens wine country. Besök Berat och kombinera den med fantastisk mat och dryck.