Ett möte med 2 500 år av historia 
Det började med ett mynt. Sedan ett till. Och ännu ett. I min hand samlades över 2 500 års historia från olika epoker. Alla hade de hittats här i Taxila, Pakistans mest berömda arkeologiska område, idag ett världsarv, där civilisationer lämnat avtryck under mer än två årtusenden. Tanken på att samma mark jag stod på hade trampats av soldater i Alexander den Stores armé, av handelsmän på väg längs Sidenvägen och av buddhistiska munkar som sökt sig till Taxila för att studera vid en av sin tids främsta läroanstalt var närmast svindlande. Där låg spåren av deras världar samlade i min handflata. Fascinerande.

 
En värdefull hand 

Mogulernas värld 
Två veckor tidigare hade jag ankommit till Lahore. Trafiken överrumplade mig. Här samsas över fjorton miljoner människor i ett organiserat kaos av bilar, motorcyklar, rickshaws och fotgängare. Det tutades, ropades och myllrade från alla håll. Desto lugnare blev det vid besöket på Lahore Fort. Just när vi kom väntades en officiell delegation till fortet och huvudentrén var därför avspärrad. Min lokala guide visade prov på typisk pakistansk uppfinningsrikedom. Utan att tveka ledde han mig till en annan ingång och snart var vi inne ändå.  

 Lahore fort - Ett palats där moguler, sikher och britter satte sina avtryck

Lahore Fort är ett av mogulrikets främsta byggnadsverk och fick mycket av sitt nuvarande utseende under 1500- och 1600-talen då kejsare som Akbar, Jahangir och Shah Jahan satte sin prägel på fortet. Särskilt imponerande tyckte jag att Sheesh Mahal var, palatset med den berömda spegelsalen som uppfördes av Shah Jahan. De tusentals små spegelbitarna hade fått väggar och tak att glittra i skenet från stearinljus och oljelampor. Tanken var att Shah Jahans favoritfru, Mumtaz Mahal, skulle kunna njuta av en stjärnklar himmel även inomhus. Dessvärre hann hon aldrig uppleva det. Mumtaz dog i samband med födseln av parets fjortonde barn, en förlust som Shah Jahan aldrig kom över. Sorgen efter hennes död gav senare upphov till ett annat av hans mästerverk, Taj Mahal i Indien. 
 

Ensam vid Badshahi moskén 

Det var också härifrån som jag för första gången skymtade kupolerna på den mäktiga Badshahi moskén. De vita kupolerna dominerade horisonten och i det ögonblicket slog det mig. Jag var här. På riktigt. När jag senare klev in på moskéns enorma innergård med plats för uppemot 100 000 besökare var jag nästan ensam. Delegationen som väntades hade ännu inte anlänt. Jag tog ett djupt andetag och blickade ut över moskén en sista gång innan det var dags att lämna.  
 
Över berg och djupa dalar 
Det tog bara fyrtio minuter att flyga till en annan värld. Samma land, men en helt ny verklighet. Jag tryckte pannan mot flygplansfönstret och njöt av utsikten. Himalaya, Karakorum och Hindu Kush. Bergskedjor som alla sträcker sig genom Pakistan. Genom fönstret såg jag tydligt Nanga Parbat, världens nionde högsta berg med sina 8 126 meter över havet. Imponerande!
PIA tar oss snabbt till Norra Pakistan

Vi landade i Skardu som ligger cirka 2 230 meters över havet. Den svala, krispiga bergsluften som mötte mig var en välkommen kontrast till storstadens värme.  
Vägarna här är av världsklass. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig men inte detta. Att färdas genom några av världens mäktigaste bergslandskap på så fina asfalterade vägar kom som en överraskning. Var det slingrigt? Ja visst. Var det trafikstopp? Absolut. Men inte av annan trafik utan av att kossor, fårflockar och ibland jakar som tog sig fram över vägen. De verkade inte ha speciellt bråttom heller.  
  Fåraherde med del av sin flock.

Från ädelstenar till snöbollskrig 
Omgiven av några av världens högsta berg breder Hunzadalen ut sig mellan karga klippväggar och snöklädda toppar. Genom dalen flyter den mäktiga Indusfloden, livsnerven som under årtusenden format både landskapet och människornas liv. Floden har sin källa vid det heliga berget Kailash i Tibet och färdas närmare 3 000 kilometer genom Pakistan innan den slutligen mynnar ut i Arabiska havet söder om Karachi. Vid floden såg jag kvinnor tvätta kläder medan några tält avslöjade att nomader hade slagit läger. De är här för att vaska guld i det iskalla vattnet.   

Indusfloden slingrade sig genom ett landskap klätt i höstens färger.

Pakistan är annars känt för andra skatter än guld. Här i de norra bergen utvinns smaragder, rubiner och safirer. Med kikaren, som alltid följer med på mina resor, kunde jag tydligt se hål i bergväggarna där man sökt efter ädelstenar. Det var också genom dessa berg som den historiska Sidenvägen en gång slingrade sig fram. I dag är karavanerna borta och ersatta av fordon på den berömda Karakoram Highway. Vägen byggdes gemensamt av Pakistan och Kina under 1960- och 70-talen och följer delvis den gamla handelsleden. Norrut fortsätter den hela vägen till Khunjerabpasset på gränsen mot Kina. Och vilken väg det är. Inga ord och inga bilder kan fullt ut göra landskapet rättvisa. Bergen skiftar färg och bakom varje kurva väntar nya storslagna vyer. Fascinerande. Än en gång fann jag mig själv använda samma ord. 

På väg mot Khunjerab på Karakorum Highway

Khunjerab är också en nationalpark, känd för sitt rika djurliv. Förutom jakar hade jag turen att se både räv och en stor flock stenbockar som plötsligt kom rusande nedför bergssidan och korsade vägen. På 4600 meter höjd, vid gränsstationen mellan Pakistan och Kina stannade vi en kort stund. Främst för att ta en bild framför den kinesiska gränsen men då det nyligen snöat hann jag även med ett snöbollskrig mot min lokala guide. 1-0 till Sverige.  

     Vid gränsen mot Kina hade den första snön fallit.

Sjön som försvinner 
Ett av Hunzadalens mest populära stopp är Attabadsjön. Sjön uppstod så sent som 2010 när ett massivt jordskred blockerade Hunzafloden. I dag lockar den turkosfärgade sjön och dramatiska bergsomgivningar många turister. Det är en populär plats för instagramvänliga bilder. Men man får nog vara snabb. På bara några år har sjön krympt märkbart och på flera platser syns båtar som tidigare låg i vattnet nu stå på torrlagd mark. En påminnelse om att naturen ständig är i rörelse.  
  Det turkosa sjön vid Attabad lockar till Instagramvänliga foton.

En liten kola, ett stort minne 
Men det var inte bara de mäktiga bergen och de spektakulära vyerna som gjorde Pakistanresan så minnesvärd. Det var människorna. Män i traditionella pakolmössor och kvinnor i färgstarka shalwar kameez, bestående av en lång tunika, vida byxor och en matchande sjal. Vänliga leenden och nyfikna blickar mötte mig överallt. Jag hade köpt en traditionell pakistansk dräkt och fick ofta uppskattande kommentarer. Vid ett tillfälle kom en kvinna fram, pekade på mina kläder och sa bara: "Thank you." Sedan lade hon en liten kola i min hand och log. 
 

Den vackra Wazir Khan-moskén 

Det Pakistan jag bär med mig
Det som fascinerade mig mest med Pakistan var känslan av att det alltid fanns något nytt att upptäcka. Från getterna som strövade mellan husen i Hunza och motorcyklarna med hela familjer ombord, till de livliga gatorna i Lahore och Islamabad där historia och nutid möts. Jag minns de färgsprakande lastbilarna, de myllrande marknaderna och doften av kolgrillat kött. Och i norr reste sig de karga bergen, de snöklädda topparna och de slingrande vägarna genom några av världens mest storslagna landskap.

Men framför allt minns jag människorna. Det var i mötet med dem och i vardagslivet som landet verkligen kom till liv. Mynten från Taxila berättade om Pakistan genom historien men människorna visade mig landet som det är i dag.  

Nu har du chansen att upptäcka Pakistan. Vår resa går i mars när aprikosblomningen förvandlar Hunzadalen till ett rosa och vitt blomsterhav. Det är utan tvekan en av årets allra vackraste tider att besöka norra Pakistan. Svensk färdledning ingår under hela resan.
 

Havsörnen som kom nära när jag stod på Hurtigrutens däck, vyerna från de hisnande bussresorna, de spetsiga bergen i fjärran, känslan av en resa i både tid och rum.
Magiskt… absolut. Realistiskt? Ja, det måste det ju vara, eftersom vi gång på gång är flera som med gapande munnar, hänförts av ett landskap, så vackert att de ord inte existerar som skulle kunna göra det rättvisa.

Så här i efterhand – med alla båtturer, vandringar och exkursioner gjorda – känns det helt rätt att vi började i Tromsö i norr. En slags lite varlig introduktion till det som skulle komma. På Polarmuseet tar jag del av fisket och dess historia. Kunskaper som jag sedan bär med mig när vi med Richard With, ett av Hurtigrutens fartyg, smyger in i den trånga Trollfjorden, med bergssidorna så nära att det känns som att jag skulle kunna nå dem om jag sträckte ut handen.

Här stod en gång slaget om Trollfjorden. En strid mellan det moderna fisket och det traditionella. En strid som man, utan att överdriva, kan säga pågår fortfarande. Fisket är närvarande hela tiden och överallt och mest eftertraktad är torsken – den som kallas skrei – och som simmar till vattnen utanför Lofoten mellan januari och april.

Bakom hamncafét i Reine, som somliga menar är den vackraste platsen i världen, hittar du torkställningarna för fisken. Plus en fantastisk utsikt över havet. På restaurangen i närheten av nyss nämnda café äter jag ”dagens fångst”.

En trut av det större slaget landar en bit bort, när jag försöker sammanfatta de intryck som gör att jag går omkring med ständigt leende på läpparna. Det känns nästan hopplöst att få ner något vettigt i min skrivbok. Orden tryter när jag drar mig till minnas de vackra rastplatserna vi stannat vid, turbåtarna som tagit oss mellan öarna och exkursionen i en mindre båt till öarna utanför Senja. En ständig känsla av att det här inte är möjligt. Så här vackert kan det inte vara. Och det är inte bara jag. Mina medresenärer är precis likadana. Det himlas med ögonen och det suckas av hänförelse.

De blå bergen i horisonten är som stumma vittnen från begynnelsen. Man blir ödmjuk inför skönheten som vårt jordklot erbjuder. Jag kan heller inte låta bli att tänka på vilken tur det är att vår vackra planet hittat precis rätt plats i universum för att vi ska kunna leva här.

Och för att filosofera en kort stund till över tillvarons märkligheter. Hit till Lofoten kom aldrig inlandsisen och det berodde på närheten till Golfströmmen. En stenkast bort, nåja, vid Höga Kusten, pågår landhöjningen efter den senaste istiden fortfarande…

Tankarna fortsätter att fara allt eftersom kvällen går och jag försöker komma underfund med vilken som varit det häftigaste upplevelsen under resan, men det är omöjligt. Eller i alla fall nästan, för det är klart att det var något alldeles extra med den där havsörnen. Men så minns jag kvällsljuset igår som fångades av dimman här i Hamnöya och bussresan när vi lämnade Andenes och så alla kurviga och slingrande bergsvägar och så maten…
Det är, kort sagt, omöjligt att bestämma sig.

Dagen efter, i Bodös katedral efter att åkt en sista tur med båt till det norska fastlandet, knyter jag så ihop den resa som man kan säga inleddes med ett besök i ishavskatedralen i Tromsö. En kantor övar på Bachs fugor och egentligen är det väl inte min musik, men nu får jag en känsla av att hon som spelar, tonsätter det jag just varit med om.

Jag blundar och ser det igen. De röda fiskestugorna – rorbuer – som vi bodde i Svolvaer dyker upp i minnet, liksom bussresan, förbi Vikingamuseet, ner mot Å och fiskemuséet där jag får en avslutande inblick i det fiske som präglar den trakt jag just rest igenom med buss och båt.

I Å slutar också E10, vägen som börjar redan långt innan Kiruna och som binder samman gruvan där med fisket i Lofoten, eller om man så vill; det typiskt svenska med det typiskt norska. En sista gång, jag lovar mig själv att det är så, tänker jag att det är en ”magisk” resa jag varit med om. Och när kantorn sedan avslutat sitt övande och kommer nerför trappan, tackar jag henne för vacker musik.

Jag såg att du lyssnade, säger hon med ett leende och försvinner sedan ut genom kyrkporten. Själv blir jag stående mitt i den kvardröjande upplevelsen och slås av tanken, att kantorn kanske inte var verklig och så landar jag åter i den magiska realism som präglat hela resan från Tromsö i norr till Å och Bodö.

Stefan Strömberg, författare 

MUDAM i Luxemburg

Jag började i Basel, Schweiz kulturella huvudstad. Basel är en av världens främsta konststäder tack vare sina många konstmuseer och banbrytande arkitektur. Konstmässan Art Basel som etablerades här redan på 70-talet har blivit världsledande och lockar idag besökare från hela världen. Art Basel har i sin tur lockat hit många av världens toppgallerier som man annars hittar i New York och London.   Centrala Basel med Roches nya högkvarter signerat Herzog de Meuron

Både Museum Tinguely och Kunstmuseum Basel är jättefina museer, men det som verkligen fick igång mig var Fondation Beyeler. Jag tog spårvagnen från centrala Basel till en lantlig idyll i utkanterna. Fondation Beyeler lät sig inspireras av danska Louisiana och precis som där är resultatet enastående och en fin blandning av konst, natur och arkitektur. Renzo Piano anlitades som arkitekt för museet som öppnade upp 1997.  
Yayoi Kusamas utställning på Fondation Beyeler 2025
 
Ernst Beyeler var en av världens mest kända konstsamlare och en av grundarna till Art Basel. Efter att hans samling ställts ut på olika kända museer världen över bor samlingen idag på museet som bär hans eget namn. Samlingen består av drygt 400 konstverk av yppersta kvalitet och ungefär 100 av dessa ställs ut åt gången. I samlingen finns en riktigt fin samling av verk av Picasso, Kandinsky, Chagall, Rothko, Kiefer och Baselitz för att bara nämna några. Det är en fröjd att gå runt i de sparsmakade utställningssalarna där konsten verkligen får ta plats. I den fina trädgården utanför hittar man flera verk. 
Ellsworth Kelly ur Beyelers samling   

De har också alltid en stor temporär utställning av väldigt god kvalitet. Vid mitt besök nu var det en utställning av Pierre Huyghe. Huyghes är ett av konstvärldens största namn idag och jag har sett flera utställningar av honom tidigare och alltid tyckt att det varit snäppet för svårt för mig, som om att jag måste ha en biologiexamen för att riktigt njuta av konsten. Här föll allt på plats och jag blev helt tagen av denna utställning. 
Pierre Huyghes stora utställning på Beyeler.

Utställningen förvandlar museet till ett levande, andande ekosystem. Han blandar film, robotar, artificiell intelligens, biologi och digitala element där verken inte är fasta utan förändras ständigt via sensorer som känner av vad som händer runtomkring. Hela utställningen styrs av en pulserande rytm som liknar andetag. Ena stunden ser man genom ett glas som sedan immar igen, det ligger saker på golven som man tror är statiska, men plötsligt sprattlar till och i en stor vattentank hittar man utdöda djur som nu simmar omkring i allra högsta grad alive and kicking. Han gäckar oss, han utmanar oss och ställer frågor. Det är vansinnigt roligt och spännande.

Basel är beläget mitt i skärningspunkten mellan Frankrike, Tyskland och Schweiz, vilket sannolikt bidragit till dess kulturella intresse och status. Spårvagnen från centrala Basel tog mig också till den tyska grannstaden Weil am Rhein där den schweiziska möbeljätten Vitra satt upp sitt Design Museum och sin möbelfabrik. 
Vitras designmuseum designat av Herzog de Meuron

Det är svårt att hitta ett ställe på jorden som har gjort en större satsning på design och arkitektur. Museet har en av världens största samlingar av moderna sittmöbler från mitten av 1800-talet och framåt. Sedan 50-talet har Vitra skapat ikoniska möbler genom deras partnerskap med designers som Charles och Ray Eames, George Nelson, Verner Panton och Jean Prouvé. Idag ägs också Alvar och Aino Aaltos välkända företag Artek av Vitra. 
Bröderna Eames berömda stolar skapat som ett pariserhjul. 

På området finns flera utställningshallar där huvudbyggnaden har en samling av historisk design från Vitra samt separata utställningar för olika designers. På slutet av 80-talet bjöd man in Frank Gehry att rita sina första kåkar i Europa här, både fabriksbyggnader och en utställningshall. På 90-talet fick Tadao Ando sätta upp sin första byggnad i Europa här och Zaha Hadid sin första byggnad överhuvudtaget, vilket blev Vitras egna brandstation. På 2000-talet har Herzog & de Meuron lagt till två utställningshallar på var sida om fabriksområdet. Här finns också byggnader av SANAA, Jean Prouvé, Álvaro Siza och Nicholas Grimshaw. Det är helt enkelt en otrolig samling byggnader av några av världens mest erkända arkitekter.
Frank Gehrys utställninghall, Vitra

Lägg därtill att du hittar konstverk av bland annat Claes Oldenburg och Carsten Höller samt en anlagd trädgård av den holländska trädgårdsmakaren Piet Oudolf (bland annat Enköpings trädgårdar och trädgården utanför Vandalorum utöver High Line i New York och mycket mer) så förstår ni att det är ett besök som har det mesta. 
Piet Oudolfs trädgård, Vitra

Vid mitt besök i somras ställdes holländska Hella Jongerius ut i Frank Gehrys utställningssal. En rik produktion av väldigt fantasifulla textilier, keramiska verk, skulpturer och möbler skapade från 90-talet och framåt. Verner Panton fick utrymmet i den nya utställningshallen skapad av Herzog & de Meuron. Det var otroligt roligt att få se Panton samlad på ett ställe och få följa hans karriär med allt från Pantonstolen i plast, stormönstrade färgstarka tapeter och den första uppblåsbara möbeln. Allt som oftast i knasiga geometriska varianter. 

Verner Ponton på Vitra

Det tredje museibesöket som jag blev helt tagen av var Centre Pompidou-Metz. Många av världens mest kända museer har under senare år byggt museer på flera orter såsom Louvren, Guggenheim, Tate och flera andra. Centre Pompidou behövde utöka sin verksamhet för att kunna husera Europas största samling av konst från 1900- och 2000-talet. Museet i Metz invigdes 2010 och har med tiden blivit det mest besökta konstmuseet i Frankrike utanför Paris. 

Shigeru Bans Pompidou-Metz byggt i formen av en kinesisk hatt. 

Som arkitekt för museet valde man den japanska stjärnarkitekten Shigeru Ban. Byggnaden är känd för sin enorma och komplexa takstruktur som lät inspireras av en kinesisk hatt som Shigeru Ban hittat i Paris. Museet har väldiga utställningssalar som omfattar 5000 kvadratmeter. Här visas alltid flera tillfälliga utställningar av högsta klass, gärna låter de någon av utställningarna vävas in i samlingen så att även det besöket blir nytt för den som besökt museet vid flera tillfällen.  
Henry Moore och andra skulpturala verk på Metz-Pompidou. 

Vid mitt besök var det två väldigt fina utställningar av stort format. Maurizio Cattelan och Louise Nevelson. Cattelan som flera av oss kanske minns från Moderna Museet för några år sedan ställde ut 40 av sina verk bland museets samling på 400 verk. Det blev ett väldigt bra samspel på detta sätt. Utsällningen heter Evig söndag och som vanligt när det gäller Cattelan så ställer han frågor om samhället, politiken, estetiken och är alltid lika underfundig och tankeväckande. Mest omtalad har ju hans banan blivit. På en vägg hänger en banan med silvertejp runt sig. Bananen (en annan banan än den som hänger nu får man förmoda) såldes på Southebys för 6,2 miljoner dollar till en kinesisk affärsman som genast åt upp bananen. Frågor på det?
Ett av Maurizio Cattelans verk i lobbyn på museet. 
Jodå, bananen hängde i ensamt majestät på en av väggarna. 

Vi avslutar med ett fjärde museum i ett fjärde land. Denna gång Luxemburg. 2006 invigdes MUDAM (Musée d´art moderne Grand-Duc Jean) på en plats där det tidigare fortet Thüngen låg. Museet har vävts ihop med det gamla fortet på ett snillrikt sätt och gjort att miljön är enastående.
I M Peis museum MUDAM är hopslaget med ett gammalt fort, Luxemburg. 

Arkitekten bakom detta museum är I M Pei som också ligger bakom pyramiden vid Louvren i Paris samt museet MIHO i Japan. I M Pei gillar tanken på att vi kommer till museet via en snirklig väg likt en gammalt kinesisk tuschmålning. Det här är inget undantag. Du når museet via en snirklig glasbro och museet är omgivet av skog. Museet är byggt i fransk kalksten och har I M Peis sedvanliga geometriska former av glas insprängt i museet.   

I M Pei har alltid en fascination för geometri. Här Simon Fujiwara i stora salen. 

Museet är stort och har alltid flera olika parallella utställningar samt en bra samling av konst från vår samtid. Vid mitt besök på museet hade de bland annat en utställning av Igshaan Adams, en samtidskonstnär från Kapstaden som framför allt känd för sina storskaliga textilverk, vävda skulpturer och installationer. Jag själv såg honom på Venedigbiennalen för några år sedan och tyckte det var väldigt fint. Att nu få se en stor utställning av honom här var makalöst.  
Igshaan Adams fina textilkonst. 

Adams skapar ofta rumsliga verk som svävande moln av tråd och pärlor. Resultatet blir väldigt poetiskt och estetiskt tilltalande. Han väver också in sitt ursprung i verken och det är tydligt att frågor om ras, religion, sexualitet och klass i Kapstadens segregerade områden också präglat hans konst. 
Svävande moln av tråd och pärlor.

När resan går kommer det naturligtvis vara andra utställningar än dessa jag njöt denna gång, men vi kan vara ganska säkra på att dessa museer alltid har någon utställning som är riktigt intressant och i samtliga fall är byggnaderna nästan en lika stor del av njutningen som utställningarna.
Vitra

På den kommande resan kommer vi också prova vin i Alsace och se några av de fina småstäderna med korsvirkeshus, flanera i Strasbourgs gamla stad och besöka Europaparlamentet, uppleva Nancys vurm för Art Noveau och göra ett stopp i Tysklands äldsta stad, Trier, med sina romerska lämningar. 
Korsvirkeshus, Alsace

Art Noveau i Nancy

Tinguely på Museum Tinguely

Strasbourgs gamla stad

Text och de flesta bilderna: Jörgen Fredriksson 

Där vandringen börjar
När färjan lägger till i Kafuka på Rebun möts vi av ljudet från fiskmåsarna – skränande seglar de längs relingen och följer oss in mot kajen som en högljudd välkomstkommitté. Runt omkring gör sig folk redo för dagens etapper, och när vi snörar på oss kängorna och axlar ryggsäckarna smälter vi snabbt in i myllret av vandrare med samma mål i sikte.

Bagaget lämnas av på vårt boende där våra värdar hälsar oss välkomna. Och sedan börjar det direkt – genom byn, förbi en shintohelgedom, tills asfalten blir till stig och det bär uppåt. Väl vid Momoiwa – Persikoklippan – sätter vi oss med matsäcken och blickar ut över havet. Kustlinjen skär fram i det disiga ljuset till ljudet av vinden. Resenärer i gruppen säger ofta att det för tankarna till Nya Zeeland eller Norge. Och tills man sitter där själv, på en av de nordligaste punkterna i Japan, är det nog svårt att föreställa sig. Det är först när vi återvänder till vårt boende och ser tatamimattorna på våra rum som vi återigen blir påminda om att det faktiskt är Japan vi befinner oss i.

Middagen som serveras är liksom ön själv, i havets toner: nyfångad fisk, havsborre och sjögräs i små skålar på ett lågt bord. Och medan vågskvalpet fortfarande ekar i öronen sjunker man in i sin futon och förbereder sig för morgondagens vandring.

Åtta timmar längs västkusten
Tidig morgon och vi tar bussen norrut längs med Rebuns kust. Morgonsolen stiger över havet och busschauffören saknar aldrig entusiasm när han sakta stannar till vid de klippor där sälarna brukar ligga och sola – har vi tur ligger de där när vi passerar. Därefter fortsätter färden mot vandringens startpunkt. Framför oss väntar etapper som var och en kräver sitt: hundra meter  upp, hundra meter ner, och däremellan platåer, skog och strand.

Rebun kallas blommornas ö. Vi vandrar i slutet av blomningen och letar efter Rebun-primula och usuyukisou, öns egen edelweiss, medan leden sakta sluttar nedåt. Nere vid vattenbrynet klättrar vi över de lägre stenarna med vågorna ett par meter bort. Här räcker inte benen – här behövs händerna också. Vi tar tag i händer, hittar fotfäste och hjälps åt. Och sedan, som ett sista skämt från leden, en ihållande stigning innan det äntligen bär nedför mot bussen.

Det ska sägas: det är en lång vandringsdag, men inte svår på det sätt man kanske föreställer sig. Största delen är faktiskt riktigt behaglig att gå; men det är de korta, krävande partierna som känns i benen på kvällen.

Sovmorgon, bad och en ö som påminner om ett berg
Med två vandringsdagar i ryggsäcken tar vi en välbehövlig sovmorgon. Vilodagar som dessa är både nödvändiga och uppskattade – benen återhämtar sig, och upplevelserna får tid att sjunka in. Men att ligga på latsidan är det inte tal om: några går till öns folkmuseum, andra sjunker ner i onsen-vatten med utsikt över havet. Sedan lokal lunch på någon av de små härliga lunchhaken på ön. Förmiddagen är måhända fri från vandringar, men upptäckterna tar aldrig slut.

Efter lunch fortsätter vi och tar båten till Rishiri. Ön som ofta kallas Rishiri-Fuji eftersom berget reser sig ur havet med exakt samma ståtlighet som det berg vi själva ska möta om tio dagar. När man står vid relingen och tittar upp mot toppen känns det mäktigt att veta att vi omkring samma tid imorgon står där på toppen och tittar på samma båt som är på väg in.

Rishiri-Fuji och vandrare
Nästa morgon inleds vandringen nästan lurigt behagligt i grönskande barrskog. Men berget ändrar ofta karaktär och humör beroende på väder: skogen glesnar, stigen smalnar, underlaget blir klippblock och vulkanisk sten. Och vid sjätte stationen öppnar landskapet upp sig helt – och man stannar, vänder sig om och förstår hur högt man kommit. Det är också här vi börjar möta en hel del andra vandrare. Japanska pensionärsgrupper i stilren utrustning, ensamvandrare från huvudstaden, och vandringsturister från Taiwan eller Sydkorea. Vi stannar vid samma skyltar, andas ut på samma bänkar, växlar ett konnichiwa och ett tummen upp, och plötsligt känns det som ett enda stort vandringslag. Ett par ord räcker längre än man tror på 1 500 meters höjd. Och trots att vulkanen står ensam i havet går vi alla upp tillsammans för att uppleva något gemensamt.

Gudarnas lekplats
Nästa dag är det dags att ta farväl av ölivet och ge oss av mot Asahikawa. Vi ska därifrån åka ut till nationalparken Daisetsuzan och Asahidake. Ainu, Hokkaidos urfolk som har en djup andlig koppling till naturen där allt levande bär på en själ, kallar berget Kamui-mintara – ”gudarnas lekplats”.

Några går hela vägen upp, andra promenerar behagligt horisontellt runt de små sjöarna där toppen dominerar hela bakgrunden. Oberoende av vad man väljer kan alla ta sig till platsen där ånga sprutar rakt upp ur vulkanen med en doft av svavel. Det är här man blir påmind om att Japan faktiskt står på levande berggrund.

Senare samma dag tar vi tåget vidare till Sapporo och kliver rätt in i det pulserande stadslivet. Det är en behaglig känsla att få snöra av sig kängorna för kvällen och bara njuta av friheten. Du kan ta en lugn promenad genom Odori-parken eller spana in neonskenet i nöjeskvarteret Susukino med den berömda Nikka-gubben som blickar ut över korsningen. Och så maten förstås: ikväll lockar antingen en rykande skål miso-ramen eller den lokala specialiteten Genghis Khan – grillat, mört lamm direkt vid bordet. En belöning man är väl värd efter dagarna till fots.

En sjö, en vulkan och vägens ände
Berikade på kolhydrater rullar vi dagen efter söderut på Hokkaido till Onuma Quasi-nationalpark, där vi promenerar snarare än vandrar: anlagda stigar över broar till små öar, eller cykel runt sjön. En dag att röra på sig utan att slita – precis vad man behöver inför kustvandringen som väntar.

Hittills på resan har vi suttit på dieseltåg av det tåliga slaget – tåg som vintertid ska ha kraft nog att få fram sina resenärer i tid trots snö, blåst och karg vinterkyla. Men i Hakodate lämnar vi Hokkaido, och det gör vi inte över havet utan under det: Seikantunneln löper nästan 54 kilometer genom berggrunden, varav drygt 23 under Tsugarusundet, på som djupast 240 meter under havsytan. Man märker knappt av det – bara några minuter av mörker i fönstret – men det är svårt att låta bli att tänka på vilket arbete som ligger bakom. På andra sidan väntar huvudön Honshu.

Där vägen slutar tar Michinoku vid. Det var så den här delen av Tohoku kallades förr – vägens ände – och känslan lever kvar än idag."Michinoku Coastal Trail planerades efter jordbävningen och tsunamin 2011, som drabbade kusten fruktansvärt hårt, och tanken var att man skulle kunna nå naturen till fots igen. 

Vi kliver av tåget vid Kabushima-helgedomen och tar trapporna upp. I hundratals år har ortsborna kommit hit för att be om fiskelycka. Vi ber om en god dagstur. Sedan följer kusten: panoramavyer, klippformationer ute i havet, naturliga gräsmattor som löper ända ner till vattnet, och Osuka Beach med sin sjungande sand som faktiskt låter under skorna. Halvvägs stannar vi för kaffe. På kvällen: samma hotell, samma säng, men med helt nya erfarenheter.

Tvåtusenfyrahundrasextiosex trappsteg
Shinkansen glider så mjukt att man ibland inte märker att man rör sig – förrän landskapet drar förbi i en fart som får landmilen att rinna undan. Vi byter mellan snabbtåg och lokaltåg, och sedan buss innan vi är framme i Dewa Sanzan, de tre heliga bergens område. Här rör sig yamabushi, kringvandrande bergsmunkar, i vita munderingar med käpp i hand, och man förstår snabbt att man kommit till en annan sorts plats.

Japan har rykte om sig att vara ett land av strikta regler. I verkligheten är japanerna betydligt mer avslappnade än ryktet påstår – men just här finns en ordning, och den följer vi gärna. Bergen bestigs i tur: Haguro-san, Gassan, Yudono-san. Födelse, död och återfödelse. Den som vågade sig upp kom ner igen förändrad, pånyttfödd, som det heter i de gamla berättelserna.

En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Men en upplevelse säger mer än tusen bilder. Så kan man bäst beskriva denna cederskog, som man helt enkelt måste besöka själv för att kunna ta in: tusenåriga träd, små altare längs vägen, en uråldrig pagod och ett tehus. Och ljuset. Japanskan har ett eget ord för det – komorebi, solljus som silar genom trädens grenverk – och det säger något att ett fenomen som detta har fått ett eget namn. Trappstegen kommer ett i taget, och någonstans runt tusen slutar man räkna. Benen jobbar, men det är ändå någon annanstans dagen utspelar sig; det är en vandring som görs i sinnet snarare än i kroppen.

Denna dag tillbringar vi natten i ett tempelboende där pilgrimerna också sover. Vi badar bort svetten innan vi serveras en rätt utan kött, fisk eller starka kryddor: i stället får vi säsongens grönsaker, tofu, svamp, tång och nötter, där varje skål har sin egen färg och sitt eget bett. Enkelt, rent och oväntat mättande. Man går och lägger sig tidigt, på futon, med ljudet av skogen utanför pappersdörren.

 
Månljusbacken
Det har precis börjat ljusna när klockan ringer, och dagen som väntar är förmodligen resans längsta i vandrings-timmar räknat. Över Gassan och ner till Yudono-san.

Vi börjar högt upp där trädkronorna redan sagt farväl. Först bär det över träspänger som ringlar fram genom myrmark och fält av alpina växter, med moln som drar in och ut som om berget andades. Sedan stiger det. Gassan bär snö större delen av året, och även mitt i sommaren korsar vi små snöfält där någon oundvikligen provar på att glida aningen. 

På toppen står en stämningsfull shintohelgedom, och tillsammans med bergets präster får vi vara med om en kort reningsceremoni – några ord, en gest, ett papper som gnuggas. Sedan lunch i solen med ryggen mot en sten och benen utsträckta, medan pilgrimer i vitt passerar förbi i jämn takt.

Nedstigningen är dagens riktiga läromästare. Stora stenar, korta snöpartier, stigar med rinnande vatten runt fötterna. Och Gakkō-zaka, ”månljusbacken”, med tre järnstegar fastmonterade i bergväggen. Det låter värre än det är. Man är omgiven av träd hela tiden, och tar man ett steg i taget summerar man efteråt hela klättringen som behaglig upplevelse. Den verkliga utmaningen kommer längre ner, i en brant lutning täckt av hala stenar där varje steg kräver full närvaro. 

Men belöningen kommer. Nere vid Yudono-san möts vi av en stor, praktfull orange sten med ett ständigt flöde av hett källvatten rinnande över sig. Pilgrimerna tar av sig skorna och går barfota runt den, och ångan luktar järn och mineral. Det är en plats där man traditionellt inte berättar vad man varit med om – ”säg inget, fråga inget” lyder den gamla regeln – så vi nöjer oss med att lägga trötta fötter i ett behagligt vattenbad vid den rykande helgedomen innan vi ger oss av med bussen. Denna kväll har vi en kortare resa med buss innan vi kommer till Yamagata och får tid att upptäcka stadens kulinariska utbud och lugn. 

Det gamla Tokyo
Så Shinkansen till Tokyo. Japan brukar ofta kallas för kontrasternas rike, och det är först nu som den beskrivningen verkligen träffar i bröstet. Efter dagar av vandring genom tysta cederskogar, över berg, dalar och branta klippor står vi plötsligt mitt i Tokyo och Asakusa – den gamla stadsdelen i nordöstra delen av staden. Att förflytta sig från naturens stillhet till storstadens pulserande folkvimmel är en märklig, men förvånansvärt trevlig omställning. Det känns som att ha klivit direkt från den ena ytterligheten av det japanska spektrat till den andra.

Det var här i Asakusa, i slutet av 1600-talet, som flera av de kulturformer vi i dag ser som symboler för Japan tog form – kabuki-teatern, de färgstarka träsnitten, geishorna och sumon. Vi besöker templet Senso-ji och rör oss sedan omkring bland butiker, handelsstråk och doften av rökelse. Precis som man gjorde i området en gång i tiden.

Femte stationen och början på slutet
Som färdledare på denna resa får jag ofta frågan hur krävande vandringarna är. Svaret är att nästan varje dag har något litet moment som utmanar – en brant backe, en hal passage, en stege – och att helheten är krävande. Det krävs uthållighet, kondition, styrka i ben och höfter och en balans som klarar ojämn mark. Men vi hjälps hela tiden åt. Och det finns tid att stanna upp och hämta andan. Det är fler som klarar av den här resan än vad de själva tror. 

Vi startar dagen lite senare än vanligt – en liten artighet inför det som kommer – och åker mot resans höjdpunkt Mt Fuji. Är vädrets makter med oss skymtar berget där i sin helhet från bussfönstret. Sakta men säkert börjar man förstå vad man har gett sig in på. 

Vid femte stationen på knappt 2 300 meter tar bilvägen slut. Här står vi en stund för att vänja oss vid höjden och ta in stämningen: sadelklädda hästar, folk som packar om – och ett härligt surr av förväntansfulla människor från världens alla hörn som samlats för samma äventyr. 

Fuji-san är världsarvslistat och heligt, och för många japaner är bestigningen en pilgrimsfärd. Vi tar den mest populära vägen, Yoshida Trail, och vi kommer definitivt inte att vara ensamma på vägen upp.

Första dagen är kort. Efter ungefär fyra timmars vandring checkar vi in på omkring åttonde stationen på cirka 3 100 meter med delade sovsalar och våningssängar. Middagen är åt det enklare hållet. Men den varm och den är tillräcklig – här handlar det framför allt om bränsle. Solen börjar gå ner någonstans under oss och sedan är det dags att sova några timmar. 

Natten
Efter midnatt kliver vi ut i nattmörkret. Luften är kylig och stundtals hård. Ju högre upp vi kommer, desto brantare och stenigare blir också terrängen. På de klapperstenstäckta klipporna av vulkanisk sten får vi ta händerna till hjälp, och den allt tunnare luften gör sig påmind. Vi håller ett lugnt, jämnt tempo med täta pauser medan pannlampornas ljuskäglor dansar över stigen framför oss.

Runt omkring oss går vandrare som samlat krafter och laddat upp inför just den här natten. Vi kliver istället uppåt med dagar av mil och hård terräng i benen – och otroligt nog är det nästan den känslan som bär oss framåt. Det finns en ödmjuk stolthet i att känna hur kroppen redan har klarat av så mycket. Insikten om allt vi har bakom oss, varje stig och varje höjdmeter vi redan avverkat, förvandlas till en oväntad dos ny energi just när vi behöver den som bäst på vägen mot Japans topp. 

Att se solen gå upp från toppen av Fuji-san är hela anledningen till att man vandrar i mörker. Först en tunn strimma längst ut vid horisonten, sedan färg som sprider sig över molnhavet under oss, och till slut ljus över hela Honshu. Det är i just detta ögonblick, denna sekund, när solen visar sig som man förstår varför Japan kallas för solens rike.

Att springa i sand
Nedstigningen går betydligt snabbare, för den branta sluttningen består av mjuk lavasand. Den kallas Suna-Hashiri – ”att springa i sand” – och namnet är förtjänat. Man låter tyngdkraften göra jobbet och glider fram i långa kliv. Ett gott råd från dem som gått före: sanden hittar in i skorna, så damasker är ingen överdrift.

Och något speciellt händer på vägen ner. Den kyliga luften från toppen ger gradvis vika för värme, och plagg efter plagg åker av. Från att ha stått vinterklädda vid kratern är vi snart nere i t-shirt – som om vi hunnit uppleva två årstider på några timmar.

På kvällen samlas vi igen. Vi summerar. Rebuns klippor och vågskvalp. Rishiris vyer. Asahidakes ånga. Sjungande sand vid Tanesashi. Tvåtusenfyrahundrasextiosex trappsteg genom en cederskog. Månljusbacken och natten då ljuset från våra pannlampor övergick till soluppgång. 

Benen kommer att kännas lite extra i några dagar. Resten sitter kvar betydligt längre.

Vincent Rodin, färdledare i Japan.

De gamla stadsdelarna i Bukchon var knappt synliga första gångerna jag kom hit, men snart nog hade hela stadsdelen renoverats på ett oerhört snyggt sätt och man fick flera möjligheter att se hur de gamla kåkarna med sina innergårdar var skapade. Här finns nu gott om trevliga boenden, caféer och fina små museer. 

Stora delar av centrala Seoul präglades också av att där fanns stora motorvägar som löpte ovan mark och störde synintrycket. Den gamla kanalen som hade varit en avdelare mellan gamla och nya staden hade redan 1968 täppts igen och istället blivit plats för just en sådan upphöjd motorväg. 2005 var den borta och den gamla kanalen framgrävd igen. Den fungerar idag som en nio kilometer lunga genom staden med härlig grönska och ständiga konstutställningar som finns längs promenaderna på bägge sidor om kanalen. 2017 hade nästa förhöjda motorväg upphört som bilväg och precis som med High Line i New York istället blivit en gångväg med fantastisk växtlighet som snabbt vuxit fram. Seoullo 2017 är namnet på denna nya del som ligger vid Seouls tågstation. Staden har med tiden blivit grönare och mer miljövänlig. 

Men det som trots allt imponerar mest på mig är hur Sydkorea och då i synnerhet Seoul verkligen tagit plats på hela den breda kulturscenen. På bara ett par årtionden har Sydkorea blivit en jätte inom film, tv, teater, musik, mode, design och konst. De har gjorts en oerhört medveten satsning på att bjuda in några av världens främsta arkitekter till att bygga viktiga kulturella landmärken. Zaha Hadid fick bygga det märkvärdiga Design Plaza, Rem Kolhals, Mario Botta och Jean Nouvel samsades om att bygga upp det fantastiskt fina konstmuseet Leeum Samsung och i bergen utanför Seoul lät Tadao Ando skapa det andaktsfulla konstmuseet SAN. Med alla de storsatsande gallerier och mindre konstmuseer som finns runt palatsen i Seoul är det enkelt att utse Seoul till Asiens främsta stad vad gäller konstutbud. Idag blir också många sydkoreanska konstnärer som Lee U-fan, Lee Bul och Choi Jeong-hwa inbjudna att göra stora utställningar världen över. 

Även inom filmen har Sydkorea blivit det land som syns mest av de asiatiska på senare år. Det har varit det enda land som vågat satsa på att göra lika påkostade filmer som i Hollywood. Samtidigt som lågmälda filmer också hittar ut och vinner priser på de stora festivalerna i Europa. Den tidigare kulturministern Lee Chang-dong har gjort många utmärkta filmer och var senast aktuell på svenska biografer med filmen Bränd. Bong Joon-hos Parasit tog storslam på Oscarsutdelningen 2020 och åkte hem till Sydkorea med fyra statyetter. Sydkorea har också Asiens mest berömda festivaler för både konst (Gwangju) och film (Busan). När vi nu har Asiatisk filmfestival i Stockholm så är det självklart att koreanska filmer är det som är mest representerat. 

Men för de flesta är det ändå inom populärkulturen som Seoul och Sydkoreas enorma ansträngningar märks. Gangnam Style döpt efter den fashionabla stadsdelen i Seoul blev verkligen upptäckt av massorna och var länge det mest träffade klippet på Youtube. I dess spår har massor av nya grupper inom K-Pop som BTS och EXO kommit och som våra svenska tonåringar har full koll på och ofta kan nynna texterna till på koreanska. Seoul fullkomligt kryllar av ställen som fansen ska åka till. Under 2021 blev också tv-serien Squid Game den mest sedda tv-serien någonsin.   

Ett annat populärt kulturfenomen är den så kallade Non Verbal Performance som idag har närmare 20 olika scener i Seoul. Vad de har gemensamt är att de under dessa föreställningar inte pratar alls och att de utförs i ett rasande tempo samt att de ofta har inslag av kampsport. Här blandas slapstick med taekwando, matlagning, konst och allt vad du kan tänka dig mellan himmel och jord. Även denna teaterform har gått stort på export med föreställningar bland annat på Broadway.

För många andra asiatiska länder är den koreanska kulturvågen, hallyu, mest synonymt med tv-dramer. De har vunnit enorm popularitet från Bhutan till Indonesien. Kanske är de som mest populära i Kina där de under vissa perioder stått för mer än hälften av alla utländska program som visats i Kina. Det är ganska imponerande. 

Det är spännande att ta sig runt i Seoul och se all denna kreativa kraft som märks i modedistriktet kring Design Plaza, shoppinghysterin bland skönhetsprodukter i Myeong-dong, alla designbutiker som ploppar upp över hela staden och i alla spännande restauranger som ständigt förnyar det fantastiska koreanska köket. Du äter inte bättre koreansk mat någon annanstans än i Seoul. Kimchi får man i tjogtals olika versioner. Idag har det också blivit trendigt med restauranger som blandar det koreanska köket med det mexikanska. Prova det!

I all denna moderna satsning finns fortfarande kvar ett lugn i de fem stora palatsen som alltjämt utgör stora områden av centrala staden. Att besöka fiskmarknaden Noryangjin eller den mest traditionella marknaden Gwangjang är fortfarande något av det största nöjet med att komma till Seoul. Trivs också enormt med sitta på de många utomhusrestaurangerna och grilla kött. Bodde en gång också en natt på traditionellt gästgiveri, en så kallad hanok, mitt i centrala Seoul. Trots att det var mitt i stan hade de små odlingsplättar och lite höns på dessa ställen. Kändes märkvärdigt att vakna upp till tuppen mitt i en stad med 25 miljoner människor. Det är aldrig långt mellan det djupt traditionella och det hypermoderna.

Världens Resor har idag flera olika resor till Sydkorea och Seoul. Vi kombinerar Sydkorea och Japan på en resa med avgångar vår och höst, vi har en strövtågsresa, en höstlovsresa till Seoul, en konstresa och en bred kulturresa som heter Vår i Sydkorea.

Följ med ni också till en destination som erbjuder oerhört mycket och verkligen är på modet. 
Jörgen Fredriksson, delägare i Världens Resor 

1988 kom filmen De dimhöljda bergens gorillor. Som såväl djur- som filmälskare gick jag givetvis på biografen hemma i Mora och såg den. Den fängslande historien som till råga på allt var sann, de fantastiska naturscenerna och Sigourney Weaver som perfekt kopia av Dian Fossey – jag blev fullständigt tagen. Där och då lovade jag mig själv att, en dag ska jag ta mig dit och möta de magiska bergsgorillorna. Jag läste girigt Dian Fosseys biografi och annan litteratur om Afrikas exotiska flora och fauna, men såg också skrämmande dokumentärer om Idi Amin samt hat mellan tutsier och hutuer. 

16 år senare snörade jag på mig vandringskängorna och började en oförglömlig vandring upp i de dimhöljda bergen. Mellan gängliga lobelior och mäktiga hageniaträd, vackert dekorerade av mossor, ormbunkar och orkidéer vandrade jag på en lerig stig uppåt. Trots hög luftfuktighet och likaså altitud kändes stegen lätta, även om rötter och sten försökte lägga krokben. Målet hägrade men som så ofta är själva resan, och i detta fall vandringen, en del av själva målet. Det kändes stort att få vandra i Dian Fosseys fotspår och blicka ut över samma gröna panoraman som hon en gång gjorde.

Mitt första möte med den största levande människoapan är något jag aldrig kommer glömma. Mina resor över åren har tagit mig till de flesta kontinenter, men just det ögonblick, när vegetationen viks åt sidan av en stor hårig hand, tillhörandes en gorillahona bärandes på en unge, det slår allt! Med gåshud över hela min kropp lade jag kameran åt sidan och sa åt mig själv att bara vara där och då, i nuet. När silverryggen sedan närmade sig, då kände man sig verkligen liten, men helt salig.

Även om jag nu har besökt bergsgorillor såväl i Rwanda som Uganda vid flera tillfällen, är varje gång unik. Och att nu få dela den upplevelsen med Världens Resors resenärer och se dem bli lika berörda som jag blir – det är lycka!

Text: Lars Björkman, reseproducent och färdledare 

Det finns väl inget annat ställe på jorden som är så förknippat med konsten som Provence? Även för den som inte är så hemma i konstens värld så har det säkert varit svårt att undvika namn som Picasso, van Gogh, Chagall, Matisse och Cezanne. De har alla gemensamt att de har bott och verkat i Provence och alla dessa konstbjässar har också sina egna muséer i Provence. 

Sjukhuset i Arles där van Gogh vistades efter sin "öronincident" 

Vi är många som besökt dessa muséeer och njutit av dem under årens lopp och fortsätter göra så. Det som ändå gör en konstresa till Provence så oerhört intressant i dessa dagar är att kunna lägga till vad som kommit till på senare år. När det idag byggs nya fantastiska konstanläggningar är det framför allt privata initiativ av miljardärer som ligger bakom dessa satsningar. Så är även fallet i Provence.

Det vackra utställningssgalleriet på Chateau La Coste skapad av Renzo Piano

Chateau La Coste är en vingård som började ta form 2002 och fortsätter att växa för varje år som går. Som huvudarkitekt till satsningen har man valt den japanska arkitekten Tadao Ando. Utöver några få mindre gallerier är den stora konstsatsningen utlagd längs en två till tre timmars lång promenad på vingården. Några av världens största arkitekter som Frank O Gehry, Kengo Kuma, Jean Nouvel, Renzo Piano och Tadao Ando själv har fått skapa verk som är lika stora delar arkitektur som konst. I år har man fortsatt sin satsning på det japanska och placerat flera verk av en av Japans största samtida konstnärer, Yoshitomo Nara, i sin stora skulpturpark. 

Hiroshi Sugimotos skulpturala verk utanför Tadao Andos byggnad, Chateau La Coste
Yoshitomo Naras skulpturala verk

Andy Goldworths mycket speciella rum, Oak Room

Det är en underbar promenad fylld av överraskningar varje gång man rundar ett hörn. Här hittar man fina stenläggningar av Ai Weiwei, Andy Goldsworthys fågelboliknade Oak Room och Tom Shannons silverglänsande Drop. Att avsluta besöket på den lummiga terrassen med ett par riktigt goda glas vin från deras egen vinproduktion blir en perfekt avslutning på besöket.

Ett glas vin av det egenproducerade vinet, Chatea La Coste

Ön Porquerolles var en annan underbar bekantskap. 20 minuters båtresa från Tour Fondue når man den bilfria ön Porquerolles. Hit lockas massor av fransmän för att njuta av de fina sandstränderna och för att gå eller cykla längs den dramatiska kusten med flera så kallade calanque, som kanske lättast översätts till fjordliknande havsvikar.  

Den vackra bilfria ön Porquerolles

Sedan några år tillbaka har de fått en ny underbar huvudattraktion till ön, Fondation Carmignac, som öppnade upp sina portar 2018. I villan har de varje år en ny tematisk utställning med verk både från den egna samlingen men också inlånad konst och alltid är temat något som har med havsmiljön att göra. 2026 har man utställningen Sea, Pop,& Sun som är en hyllning till 60- och 70-talens frihetstankar. 

Bianca Bondis val i Villa Carmignac

Precis som med Chateau La Coste är det en plats där naturen, konsten och arkitekturen flyter samman. I parken som omger villan går man omkring i en timme för att se den samtida skulptursamlingen som finns här med bland annat roliga verk av Tom Friedman, Jaume Plensa, Jeppe Hein och Ugo Rondinone och många fler. Även här finns en fin servering i parken där man avnjuta ett gott glas cider eller annat.

Nils Udos La Couvée, placerad i skulpturparken kring Villa Carmignac

Arles har blivit känd som staden som har mest av det antika romerska av alla städer utanför Italien. Men den har också blivit känd som en fantastisk konststad med sina många kopplingar till van Gogh och att världens mest kända fotofestival äger rum här på 29 olika platser runtom i stadens kyrkor, cisterner, palats och parker. 

Från fotofestivalen i Arles 

Zaha Hadids tidiga teckningar. 

Efter många års förseningar slog äntligen Fondation LUMA upp portarna 2021 och har även det blivit en av Frankrikes mest omtalade museer. Hela anläggningen som är 27 hektar stor har sex stora ombyggda industrilokaler samt en ny riktigt silverglänsande byggnad signerad Frank O Gehry. Likheterna till Guggenheim i Bilbao är uppenbara. 

Fondation Luma i Arles invigdes 2021

Maja Hoffmann är grundaren till museet har en enorm samling av samtidskonst och en försmak för konst som har en miljömedvetenhet. Här hittar vi verkligen konst som ligger i framkant av samtidskonsten i ännu en spektakulär omgivning. Olafur Eliasson och Carsten Höller tillhör de som fått skapa permanenta verk här. Annars är merparten av verken tillfälliga utställningar som antingen kommer från Maja Hoffmanns samlingar eller inlånat. Maja Hoffmann är också tätt förknippad med den stora fotofestivalen och på LUMA finns ett fantastiskt fotoarkiv från några av de senaste 50 årens absolut främsta fotografer. Under 2026 har man en stor utställning av Gerard Richter här, men också en med tidiga skisser av den numer bortgångne arkitekten Zaha Hadid. En utställning där man kan skönja var hennes spännande mjuka former tog sin början.  Nytt på resan Konst i Provence sedan 2025 är att vi också besöker La Ribaute, Anselm Kiefers enorma studiokomplex i Barjac i södra Frankrike. La Ribaute är en gammal industriell ödesmark som Kiefer under 30 års tid byggt om och som idag omfattar totalt 40 hektar (ca 80 fotbollsplaner) med 70 större konstinstallationer som alla är förbundna med varandra genom ett intrikat nätverk av stigar, tunnlar och underjordiska kryptor. Sedan 2022 tar La Ribaute emot besökare på guidade visningar. Vi hade glädjen att ha vår första grupp på La Ribaute under 2023 när vi fick en specialvisning för Moderna Museets 100 Vänner och var där igen 2024. Nu kan vi erbjuda La Ribaute även på resan Konst i Provence. 

Dessa fyra fantastiska konstplatser är några av de som ingår i vår resa Konst i Provence. På resan får ni också möjlighet att besöka några av museerna för Chagall i Nice, Cezanne i Aix en Provence, Picasso i Antibes och van Gogh i Arles, liksom underbara Fondation Maeght som sedan länge förknippats med Giacometti och Miro. 

Jörgen med en av Jaume Plensas tre alkemister, Fondation Carmignac 


Jörgen, Vincent och Naima i Arles

Text: Jörgen Fredriksson

Redan då föll jag för variationerna, människorna och kontrasterna. Så mycket på så liten yta. Sedan har jag återvänt gång efter gång – som journalist, som författare och som färdledare - och det som en gång var en nyfiken förälskelse har övergått i en djup och livslång kärlek.

Det ger en känsla av svindel att betrakta Panamakanalen och de fartyg som ligger där och väntar på sin tur att slussas mellan Atlanten och Stilla havet. Både för det fantastiska i att man överhuvudtaget lyckades att ha kanalen färdig 1914 och det faktum att de största containerfartygen som passerar de nya utvidgade slussarna kan ta upp till 12000 containrar. När jag står där och ser människan, tekniken och naturen samverka i en slags fulländad symbios kan jag inte låta bli att fundera över innehållet i alla dessa containrar. Måste vi verkligen transportera så mycket gods? Behöver vi allt detta? 

Mäktigt är det, men också en upplevelse som får de existentiella tankarna att flöda. Vad gör vi människor här på jorden? Det vet jag förstås inte, men att vara nyfiken är en bra början. Panama är en mötesplats på många vis. Som ett av de viktigaste naven för världshandeln och som en plats där ursprungskulturer har att samexistera med såväl sin historia som turister och den moderna statens lagar och hetsiga tempo. 

En dag skiljer det mellan bilderna. Eller en natt om man så vill. Panamakanalens modernitet. Emberáfolket och ursprunget. Båda existerar i Panama. Här och nu. Ett par timmars bussresa och så en timme med motordriven kanot. Större är inte avståndet. 

Grönskan är monumental. Visst ser man spår efter människor här och där. Några kor betar, ett enkelt hus, men framförallt är det vildmark. Ett annat land i samma land. 
Han som står längst fram i kanoten känns tidlös. Ett sekel tillbaka stod han där också. Till synes orubblig. Spanar efter grund. Framme i byn väntar resten av invånarna. Med berättelser om hur man lever. Med musik och dans. Med grillad fisk fångad i floden. Och så några ord om den oundvikliga krocken, eller mötet, som bland annat innebär att barnen i skolan här ute i regnskogen tvingas ha samma skoluniformer som eleverna inne i staden. Det som tycks stilla och evigt är i själva verket ett pågående möte mellan det som är och det som var. Ett möte som det är omöjligt att veta hur det kommer att sluta. Eller… Slutar gör det nog aldrig och jag undrar vad för verklighet som möter mig om jag återvänder om tio år. Står han kvar då? Mannen i kanoten… 

Bananer, bananer och ännu fler bananer. Visserligen i kombination med en växande ananasexport, men fortfarande är bananernas betydelse för Costa Ricas ekonomi stor. Liksom elektroniken. Och turismen. 

Första gången jag kom till Centralamerika var det krig i flera av länderna. Inte i Costa Rica dock. 1949 avskaffade man sin armé efter ett blodigt inbördeskrig och sedan dess råder lugn och en helt annan ekonomisk utveckling än i de stater där man slogs av olika anledningar. Istället spelade landet en viktig roll i fredsförhandlingarna i regionen och president Oscar Arias tilldelades Nobels fredspris 1987 för sin medling i konflikten i Nicaragua. Att jag skriver om det här är för att det har så stor betydelse när man besöker Costa Rica idag. Tack vare freden har man kunnat satsa på naturen och nationalparkerna. Tack vare freden kan jag glida runt i en båt i Tortugeros nationalpark på den karibiska sidan och hänföras av sengångare, krokodiler, sköldpaddor, ödlor och alla möjliga fåglar. Ja, jag är freden tacksam och det är alldeles säkert de allra flesta av Costa Ricas invånare också.

Högt däruppe sitter tukanen och jag kan inte sluta titta. Risken för nackspärr är påtaglig, men den är så vacker. Jag minns en annan gång på en annan resa. Stranden i Cahuita på den karibiska kusten. Svalor hela dagen. På väg norrut. Tusentals. Miljoner? Inte så märkvärdigt i sig kanske med tanke på allt fantastiskt man ser, men jag har dem hemma på min innergård. Ett 20-tal varje år. Då kände jag hur allt hör ihop. Hur beroende vi är av varandra och då – givetvis – inte bara vi människor utan allt som ryms i vår natur. Det är svårt att skriva om naturupplevelser. Svårt att hitta de adjektiv som fångar upplevelsen av de nykläckta sköldpaddeungarna på väg ner i Atlanten från stranden i Tortugero. Svårt att hitta ord som gör rättvisa åt känslan när man får syn på några spindelapor som förflyttar sig mellan träden. Jag tycker det kräver fysisk närvaro för att man riktigt ska förstå och i Costa Rica är det så mycket hela tiden och det alldeles oavsett om man vandrar på hängbroarna vid Arenalvulkanen, ger sig in i Cahuitas nationalpark eller spanar efter capuchinapor i Tortugero.

Soluppgång i Tikal. Strax efter fyra ger vi oss iväg från hotellet. Fortfarande mörkt. Varje vandrare har en ficklampa. Tyst så vi kan lyssna till nattdjungelns alla ljud. Silhuetter av pyramider. Omgivna av historiens vingslag på ett sätt som jag inte tror jag upplevt någon annanstans. Så småningom vrålapor. Det går inte att beskriva hur de låter. Man måste helt enkelt höra dem själv och innan man vet vad det är, tror man definitivt det är något avsevärt större. 

När vi en så där trekvart senare tar oss uppför trapporna på baksidan av pyramid fyra är inte mörkret lika ogenomträngligt längre. Vi slår oss ner med blicken riktad österut fyllda av förväntan. Kommer vi att få se solen gå upp eller komma molnen att dölja det sällsamma skådespel vi hoppas på. Jag känner av det förflutna. Den mayakultur som är anledningen till att vi sitter här och hoppas. Ett imperium som gick under innan spanjorerna dök upp. En högkultur att lära av. Så ser vi den första aningen av soluppgången. En strimma ljus. Långsamt stiger solen upp och möter oss där vi sitter, högt uppe på en pyramid i Tikal. Nu är det inte så att jag frågar, men jag är övertygad om att alla i gruppen bär med sig ett inre leende när vi återvänder till hotellet för frukost innan nästa tur. Det är gryning i Tikal och livet tycks mig vackrare än någonsin. 

En annan gryning. Nu sitter jag på trappan och väntar på att frukostmatsalen ska öppna på Mayan Inn, hotellet i staden Chichicastenango som ligger vacker belägen bland kullarna på det guatemalanska höglandet. Jag skulle säga att det här är mitt favorithotell med sina storslagna rum och den brasa som tänds i eldstaden om kvällen om man så önskar. För det blir en smula kyligt om kvällen när solen gått ner och handeln borta på marknadsplatsen övergått i stillsamma måltider för somliga och hemfärd till byarna runt omkring för andra. 

En gång besökte Evert Taube hotellet, men det är inte det utan dess läge, mitt i den levande mayakulturen som gör det så speciellt. Kanske ter det sig lite märkligt att tala om levande mayakultur till en bild av kyrkogården, men så här i gryningen är den en fantastisk syn. Färgerna och variationen som vittnar om en kultur som visserligen har somligt gemensamt med vår egen, men kanske än mer som skiljer. Och jag tycker det säger så mycket om Guatemala. Det vackra och det fula existerar sida vid sida. Livet och döden. Färgerna – just det, färgerna igen - och den storslagna kulturen tillsammans med fattigdomen och ärren från det inbördeskrig som egentligen var ett folkmord och kanske det värsta i hela Latinamerikas historia. 

Marknaden i Chichicastenango utgör ett aldrig sinande flöde av människor. Torsdag och söndag är de stora dagarna. Ibland sätter jag mig på trappan till en av de två vackra kyrkor som inramar marknadsplatsen och bara tittar på det som pågår. En blandning av religion, mayakultur och kommers. När jag suttit en stund brukar det alltid dyka upp en skoputsarpojke eller två. Med stor sannolikhet heter han Tomas efter stadens skyddshelgon. Så pratar vi en stund. Allt medan livet fortsätter och somliga tjänar lite pengar på de varor de har med sig, medan andra hamnar i rännstenen efter att ha hällt i sig den dåliga spriten alldeles för fort. 

Inne i kyrkan upplever jag blandningen av det katolska och mayatraditionerna. Prästen och schamanen, sida vid sida. En slags fredlig samexistens som saknas på andra håll. Jag tycker det är vackert att se och på kullarna runt omkring finns flera platser dit man kan gå och få sin problem lösta med hjälp av en man eller kvinna som tar hjälp av båda traditionerna för att hela och hjälpa. På grönsaksmarknaden ser jag ett överflöd av frukt och grönsaker som får mig att fundera över varför det överhuvudtaget finns fattigdom i Guatemala. Däremellan traskar jag mellan stånden i en färgprakt som är överväldigande. 

Alla resor har ett slut och efter alla upplevelser i Panama, Costa Rica och Guatemala känns det skönt att bromsa in i Belize och tänka igenom vad jag varit med om innan flyget hem till Sverige. Belize hette ju Brittiska Honduras en gång och fortfarande är det Kung Charles som är landets statsöverhuvud och den brittiska armén som garanterar landets suveränitet. Med 400 000 invånare och stort som Värmland gör man annars inte så mycket väsen av sig. 

Men det är behagligt att vara här. Särskilt på ön Caye Caulker som man når efter en knapp timmes båtresa från Belize city som inte alls är landets huvudstad vilket man annars skulle kunna tro. Belmopan heter huvudstan och det är en oansenlig sådan som inte rymmer så mycket mer att berätta om än just regeringsbyggnaderna. Solen och snorklandet. Ja, här på Caye Caulker är faktiskt snorklandet bland det bästa i världen och bara det ett skäl så gott som något att bege sig hit. Mest vandrar jag omkring på de obelagda gatorna. Tar en kaffe och njuter av den kultur som andas reggae. Går ut på bryggan vid hotellet och tar mig ett dopp i det sköna vattnet. Slår mig ner bland turister, pelikaner och rockor som letar sig ända in till strandkanten och betraktar en solnedgång som innehåller precis samma sol som den som går upp i Tikal. 

Det är dags för hemresa och som alltid är det med en blandning av lättnad och vemod jag packar ryggsäcken en sista gång. Jag vill hem och jag vill vara kvar. 
Vad jag alldeles säkert vet – ja, åtminstone nästan – är att jag kommer att återvända. 

Det vore snudd på ohederligt att inte nämna Antigua när jag berättar om Centralamerika. Guatemalas gamla huvudstad och vad jag ibland kallar mitt andra hem. 
Jag brukar säga att Antigua är världens vackraste stad, men det är förstås oväsentligt. Vacker är den och det kan gott räcka. Som här på bilden. Gatan som är den mest kända och som börjar vid Mercederskyrkan och slutar vid torget framför katedralen. En frilagd Aguavulkan. Byter jag position kan jag betrakta en fortfarande aktiv Fuegovulkan och röken som stiger från kratern. På Dona Luisas café några kvarter bort skrev jag de allra första artiklar som jag fick publicerade och vänder jag om och går åt ett annat håll, finns Fernandos café där grunden till min bok ”Guatemala – Efter kriget, innan freden” lades. Ja, det hade inte känts bra att låta bli att nämna Antigua. Nu har jag gjort det och friden lägger sig åter i mitt sinne där jag sitter hemma i Sverige, ser snön falla och saknar det Centralamerika som jag aldrig tycks få nog av. 

Stefan Strömberg

Det är många som förknippar Japan med sakura, körsbärsträdens blomning. Men det är nästan lika populärt att åka till Japan när de spröda lönnlöven skiftar färg. Vi på Världens Resor har idag många olika resor under denna tid som jag själv tycker är den allra finaste i Japan. Det brukar vara skönt väder under denna period och färgskalan är praktfull. De små, finflikiga lönnlöven förvandlas på hösten till ett färgsprakande skådespel. När klorofyllet bryts ned bildas antocyaniner – röda växtpigment som ger bladen deras djupa röda och purpurfärgade toner. Under århundraden har japanska trädgårdsmästare förädlat fram särskilda lönnsorter med extra intensiva höstfärger. Men naturen har också ett finger med i spelet: soliga dagar och svala nätter får färgerna att bli ännu klarare och mer lysande.  Arashiyama, i västra Kyoto

I Japan följer man årstidsskiftningarna minutiöst både om våren och under hösten. Du hittar hemsidor där det går att följa olika kända platser och var i denna lönnlövsskiftning (momiji) olika platser befinner sig i en femgradig skala - grön, gul, orange, röd och brun. I Kyoto som sannolikt är den mest kända staden för momiji så har de drygt 70 olika kända platser som finns med i denna momiji-kalender där det görs dagliga uppdateringar. Hela processen tar uppemot en månad för löven att gå från grönt till brunt och det skiftar ganska mycket beroende på vilken höjd platserna ligger på och hur utsatta träden är för sol och skugga. 
Eikando i Kyoto

Många av våra höstresor är fulltecknade, men vi har fortfarande platser kvar på vissa avgångar. Vår mest populära resa Höst i Japan har fyra avgångar och där har vi några platser kvar på avgången den 15 november. Resan tar in mycket av det som jag tror de flesta förväntar sig av sin första resa till Japan. Resan följer den japanska historien väldigt väl med start i de gamla huvudstäderna Nara och Kyoto, tar in samurajkulturen i Kanazawa, krigets fasor i Hiroshima och avslutas i Tokyo. Kyotos och Kanazawas fantastiska trädgårdar, boende med heta källor på ett gästgiveri vid Mt Fuji och teamlabs digitala konstmuseum i Tokyo är några av höjdpunkterna. 
Kenrokuen i Kanazawa
teamlabs Tokyo Digital Art i Tokyo

Mt Fuji

Höstresa till Japan med Tidningen VI är likaledes en väldigt populär resa där vi nu har två fulltecknade avgångar, men platser kvar på en tredje resa med avgång 5 november. Även denna resa går till Nara, Kyoto, Kanazawa och Tokyo, men på denna resa är vi också fyra dagar i Japanska alperna där vi besöker flera fantastiskt fina träbyar. I Shirakawa besöker vi de speciella gasshozukuri-husen med en meter tjocka halmtak och mellan de k-märkta byarna Magome och Tsumago vandrar vi längs den gamla samurajleden Nakasendo. Här blir också besök i den fina lilla staden Takayama och borgstaden Matsumoto som också är konstnärinnan Yayoi Kusamas hemstad. Ett besök på hennes museum är självklart med.  
Shirakawa med gasshozukurihus Träbyn Tsumago

Borgen i Matsumoto

Sedan några år tillbaka är jag själv delvis bosatt i Kyoto och har därför också satt ihop en resa i april och en i november som heter Jörgens Kyoto. På resan nu i november har vi några få platser kvar. På denna resa kombinerar vi konstmuseer med poetiska trädgårdar och trevliga strövtåg i naturen. Vi bor ett par nätter i ett gammalt handelshus (annars alla övriga nätter på samma hotell i Kyoto) och badar i en het källa belägen vid Japans största sjö, Biwasjön. Här blir det också flera personliga inslag med besök vid mer okända sevärdheter och middag på kvarterskrogar. Sista kvällen blir det fest hemma hos mig med våra japanska arbetskamrater som hjälper till att ordna middagen och en sakeprovning. 
Togetsubron i västra Kyoto
Sakeprovning hemma hos mig
En kopp te i trädgården Hosen-in i Ohara 

Under denna tid går också vår längre resa Brinnande lönnlöv där alla avgångarna idag är fulltecknade samt den lite kortare rundresan Höstfärger i Japan där vi fortsatt har platser kvar. 

Varmt välkomna att följa med på någon av våra fina höstresor! 

Text: Jörgen Fredriksson

Till slut blev det en längre reportageresa, där många av mina förväntningar infriades, och jag blev förälskad i detta vackra land. Redan i Tbilisi översvämmades jag av den mångfald som tidigt blev en del av livsstilen i Georgien. Livet pulserar i en flytande gräns mellan öst och väst och det skapar en öppenhet mot det som är främmande. Det är ett samspel, som i georgisk polyfonisk sång, där sju stämmor finner en mäktig harmoni.

Men det var i slutet av min resa, när vi tog oss upp längs en svindlande serpentinväg i nordöst, som jag kände hjärtat klappa ordentligt. Jag hade hamnat i Tusheti. Där råder ett liv som knappt finns kvar någonstans i Europa, just för att bergen och vägen dit snört av området. Däruppe tillverkar herdarna fårost på det sätt de alltid gjort. Där lever animismen kvar, med små offeraltare på valda platser i bergen. Här och där hänger små byar utmed bergssidorna, som medeltida bortglömda smycken.  Många har kvar de höga försvarstorn som byggdes när mongolerna en gång vällde in. För mig var det som att hamna mitt i serien Game of Thrones. Jag vandrade i ett sagolikt landskap, med högalpina artrika ängar längs med de urgamla stigarna, inramade av Kaukasus snötäckta berg. Nyfikenhet och gästfrihet kantade vägen och det georgiska uttrycket ”varje gäst är en Gud” blev glasklart. Jag blev oerhört berörd.

Allt är förstås inte som i en saga. Georgien färdas fortfarande på sin bitvis tunga väg mot demokrati. Sen Sovjetunionen upplöstes har landet legat i framkant bland de forna sovjetrepublikerna men landets nya politiska kurs signalerar reträtt från tidigare politiska reformer. Samtidigt står regeringens retorik i kontrast med den folklige pro-europeiska opinionen, och kanske är öppenheten och nyfikenheten en anledning till det. Sen är Georgien inte så tillrättalagt. Det har sina skavanker, gränsen mellan kaos och ordning är hårfin, men det gör det också charmigt, oförutsägbart, mänskligt. Det är därför jag återvänder. Till det LILLA landet med det STORA hjärtat.

Lena Haglund, frilansjournalist och föredragshållare, har bl a gjort TV reportage om Georgien som sändes på SVT 2017, och lett vår vandringsresa till Georgien.

Bhutan är ett oerhört vackert land, beläget på Himalayas sluttningar med Kina och Indien som enda grannar. Med näbbar och klor har man kämpat för att behålla sin särart utan yttre påverkan och det har man verkligen lyckats med.  
By i Bhutan med typiska stora hus

I ett begrepp som man kallar bruttonationallycka har man redan sedan 70-talet tänkt hållbart vad gäller att se till att skogarna inte avverkats, makten decentraliseras, men framför allt har man använt det som ett sätt att bevara sina traditioner. Här bär befolkningen fortfarande sina traditionella kläder och mängder av hantverk bärs fram från generation till generation. Bhutan var sist i världen att introducera tv och först att förbjuda plastpåsar och rökning.  
En gammal kvarn i Tang i östra Bhutan

Enligt lag måste alla hus i Bhutan byggas i traditionell stil. Det märks. Varje län i Bhutan har sitt säte i de imponerande forten, dzong, som byggdes i 20 dalar på 1600-talet. Alla våra resor till Bhutan tar oss till flera av dessa fantastiska fort som fungerar som fort, kloster, kommunalhus, torg och en plats där Bhutans många festivaler äger rum. Dzongen blir en självklar höjdpunkt på alla resor till Bhutan. 
Punakha dzong kommer vi till på alla resorna

Bhutan har en befolkning på knappt 800 000 och besöks årligen av cirka 100 000 besökare. Av de som kommer till Bhutan är det endast 2 – 3% som rör sig i landets östra delar. Vår ena resa som går på hösten går just till östra Bhutan och vi åker då landvägen genom det fantastiska landskapet från öst till väst och kommer till byar som sällan sett besökare och möter människor som gör olika hantverk. Vi kommer till flera av landets enastående dzong och avrundar med ett besök vid landets mest kända sevärdhet, Tigerns näste. Resan börjar i Assam i Indien och avslutas i Nepal.  Bumthang dzong i Östra Bhutan

En av resorna på våren prickar istället den stora Paro Tsechu, en av landets största festivaler som äger rum i kulturstaden Paro. Paro Tsechu, en av landets största festivaler 

Även på denna resa blir det tid på landsbygden i Haa och dagar i huvudstaden Thimpu, som är landets enda större stad med en befolkning på drygt 100 000. Men staden är inte större än att de fortsatt kan stoltsera med att vara världens enda huvudstad utan trafikljus. Trafiken sköts istället av trafikpoliser som står i en traditionellt ornamenterad kur i rondellerna. Resan börjar och slutar i Nepal.   
Trafikpolis i Thimpu

Åskdrakens rike och Östra Bhutan är de två resor vi gör som är längst tid i Bhutan och där vi inte blandar så mycket med andra kulturer. På våren har vi också en resa som heter Strövtåg i Nepal och Bhutan där vi är fem dagar i Bhutan samt resan Mäktiga Himalaya i oktober där vi också är fem dagar i Bhutan och resterande tid i Nepal. 
Vyer över Mt Everest under flygningen från Bhutan till Nepal. 

Ta chansen du också att lära känna en fantastisk kultur som sannolikt inte kommer finnas kvar i all evighet. 

Text: Jörgen Fredriksson 

Kyoto - Resans början

Efter en lång flygplansresa med mer eller mindre sömn är det skönt att ha en mjukstart i Kyoto. En av få städer i Japan som inte bombades under andra världskriget, är nu Japans kulturhuvudstad och landets främsta resmål. Här gör vi ett par olika vandringar och hinner också med att besöka flera av Kyotos smultronställen som Arashiyama, Gion och ett flertal tempel och shintohelgedomar.  Det som brukar uppskattas är att vi varvar sevärdheter med fina promenader genom lite mindre välbesökta delar av staden. En personlig favorit är eftermiddagen då vi går en skogspromenad längs med en vacker flod till den mindre byn Takao. Är det fint väder brukar en del ta ett fotbad här i det klara vattnet! 

Pilgrimsleder och varma källor på Wakayamahalvön 

I över 1000 år har japaner vallfärdat till de tempel och helgedomar som ligger utspridda över denna kuperade och natursköna halvö. Idag är dessa leder ett världsarv och vi hinner med tre olika vandringar som bjuder på både lantliga vyer över jordbruk och imponerande cederskog som tornar upp sig längs med ringlande stigar. Har vi tur med vädret blir det ofta väldigt vackert ljus som skiner igenom trädens höga kronor och skapar en härlig och lite mystisk stämning över stig och sten. 

Vi bor normalt här på traditionella ryokan med varma bad som brukar vara en fröjd att sätta sig i och känna hur muskler och leder kan slappna av efter en lång dag i naturen. 

En av vandringarna är lite tuffare och har många trappor och ganska rejäl stigning, men det som är så bra är att man kan välja bort den delen på morgonen och börja dagens etapp från högre höjd. I fjol var vi ungefär hälften som tog den längre rutten. Alla hade en fin dag oavsett och njöt av naturen och att avsluta dagen med vacker utsikt över Stilla havet.

Färd upp till Japans alper och gamla samurajbyar

Efter våra tre dagar på pilgrimslederna har vi en lite längre resa med tåg förbi Nagoya upp till Japans alper. Här kommer vi återigen göra lite olika vandringar, men också se två av landets bäst bevarade samurajbyar, Magome och Tsumago. Även om det är en hel del turister som vandrar här är det en fin rutt och byarna är mycket pittoreska. 

I området finns även mindre kända leder som få turister tar sig till. Vi har en trevlig rutt som bjuder på vackra landskap och små lantbruk varvat med fruktträd och skogsstigar innan vi tar oss till Nagano. 

Nagano är både namnet på en stad och namnet på landskapet. Här höll man OS 1998 och området är mycket känt för sin storslagna natur och är ett av Japans två mest kända skidområden.

Kamikochi – Yakedake (2455m)

I Nagano ligger det flera höga berg, och det är här vi gör resans tuffaste utmaning, bestigandet av den aktiva vulkanen Yakedake.

Vi anländer tidig morgon till den breda floden och Kamikochis turistcenter. Många japaner kommer själva hit för att lugnt promenera nere i dalen längs med floden för att insupa bergens skönhet och andas den friska bergsluften. Hela området är avstängt för personbilstrafik och man känner direkt naturens staka närvaro när man kliver av bussen. Här är det svalt, nästan kyligt på morgonen. Dimman ligger tät över bergstopparna och solen skiner igenom då och då och skingrar morgonens långa skuggor. Alla är lite förväntansfulla, taggade inför dagen. Det är en fin utmaning vare sig man väljer att gå en del av vandringen eller försöker ta sig hela vägen upp till toppen. Man kan även hålla sig nere i dalen och röra sig över områden med mindre stigning och njuta av den friska luften och vackra naturen. Vi sätter en tid för att ses igen vid bussen och delar upp oss för dagens äventyr. 

Skaran som siktar uppåt mot vulkanen strider i god takt längs med grusvägar och mindre stigar bredvid floden. Här är det färre turister, mer seriösa vandrare med utrustning och skor som klarar tuffare dagar i bergen. Varningsskyltarna för björn kommer tätare, och plötsligt står vi framför den diskreta stigen in mot berget.

Steg för steg jobbar vi oss först förbi vackra luftiga lövskogar, över bäckar, träbroar och bredvid grusiga pass. Ganska snart kommer vi till de brantare partierna, metallstegar och metallspångar med rep avlöser varandra för att vi säkert ska kunna röra oss delvis brant uppåt mot vulkanen. Vandringen blir mer och mer äventyrlig, det börjar kännas lite i benen och efter ca 3 timmar når vi vårt första delmål, den lilla stugan med enklare toaletter. Här väljer några att ge sig och ta en längre vila och njuta av utsikten. 

Den sista delen mot toppen är särskilt minnesvärd. Här blir terrängen mer dramatisk, marken är nu vulkansten och inte skogsstig längre. De aktiva fumarolerna skickar upp vita plymer som påminner om att berget fortfarande lever.  Här får benen jobba hårdare, svavellukten är påtaglig, stigen är brantare och vi vandrar nu i ett klipplandskap. Väl uppe på toppen öppnar sig en storslagen utsikt över Kamikochi och de omgivande alperna – en fantastisk vy om vädret är på vår sida. 

Tokyo och Kamakura – kontrasternas storstad

Efter ha spenderat många dagar i Japans naturområden ska vi nu varva utflykter i centrala Tokyo med en dag i Kamakura, en charmerande kuststad med vackra stränder och historiska tempel och en av Japans mest kända Buddastayer, Daibutsu.  

Det blir en stark kontrast till resans tidigare delar att röra sig i en av världens största städer och se högteknologi, trendiga ungdomar, påkostade butiker och enorma mängder japaner. Alla brukar uppskatta att vi färdas med tåg och tunnelbana så man kan få en insyn och närhet till japanerna som bor här. 

Även om man har varit i Tokyo tidigare finns det oräkneliga alternativ vare sig man gillar konst, shopping, matmarknader, arkitektur eller har specialintressen. Med en befolkning på ca 30 miljoner människor finns det ett oslagbart utbud för alla smaker att utforska.

Text och bild: Legolas Svärdsäter, färdledare Japan

Quito är både kaotiskt och charmigt på samma gång. Det dramatiska läget högt uppe i Anderna och den välbevarade koloniala stadskärnan gör Ecuadors huvudstad till en av Latinamerikas mest fascinerande städer. Stadskärnan finns med på UNESCO världsarvslista sedan 1978 och var faktiskt en av de allra första platserna i världen att få denna utmärkelse.

Ecuadors ursprungsfolk härstammar från de människor som levde i området långt före den spanska erövringen. Än i dag bevarar många grupper sina språk, traditioner och sin kultur, vilket berikar det ecuadorianska samhället genom bland annat mattraditioner, hantverk och högtider. Under resan får vi många tillfällen att möta denna levande kultur och prova lokala specialiteter som har sina rötter i landets långa historia.

Söder om Quito sträcker sig det som upptäcktsresanden Alexander von Humboldt kallade vulkanavenyn – en rad majestätiska vulkaner längs Anderna. Under flygningen vidare mot Amazonas har vi chans att se flera av dem från ovan, bland annat Antisana och Cotopaxi.

En av regnskogens mest färgstarka invånare – den röda aran. I Amazonas besöker vi en mineralrik lervägg där röda aror, andra papegojor och parakiter samlas för att äta lera, vilket hjälper dem att neutralisera gifter i födan. Det är ett fascinerande skådespel, men det krävs ofta lite tålamod för att få se fåglarna komma in och slå sig ner på lerväggen.

Röd titiapa – en av Amazonas mest charmiga invånare. De lever i små familjegrupper och stärker sina band genom att sitta tätt intill varandra med svansarna sammanflätade.

Svart kajman är Amazonas största rovdjur. Under våra kvällsturer med kanot letar vi efter de röda ögonreflexerna som i ficklampans sken avslöjar en av regnskogens mest imponerande invånare.

Snäckgladan har en näbb som är perfekt anpassad för att plocka ut köttet ur äppelsnäckor – en ovanlig specialisering bland världens rovfåglar.

Inte bara djuren imponerar. Kapokträdet, även kallat bomullsträd, kan bli över 50 meter högt och utvecklar mäktiga styltrötter som breder ut sig som naturliga väggar i regnskogen.

Under resan besöker vi Sani Islas kvinnoorganisation Sani Warmi, där vi får ta del av kvinnornas vardag och själva vara med och laga lokala delikatesser. Det blir ett personligt och minnesvärt möte med den kichwatalande ursprungsbefolkningen och deras traditioner.

Galapagos välkomstkommitté tar emot oss redan på landgången – sjölejonen ligger utbredda som om de äger hela bryggan och hälsar oss välkomna på sitt eget sätt.

Det är inte heller ovanligt att parkbänkarna redan är upptagna – ibland av någon som verkligen verkar ha bestämt sig för att stanna länge. 

Fregatthanen gör allt för att imponera under parningen och blåser upp sin röda strupballong till en stor, lysande signal som syns vida omkring.

En fregattunge som tålmodigt väntar på att föräldrarna ska återvända med mat. Fregattfåglar är skickliga i luften och kallas ibland havets pirater eftersom de ofta norpar föda från andra sjöfåglar ute till havs.

På Galapagos ser vi ofta tre arter av sulor: blåfotad, rödfotad och denna, Nazcasulan. Arten har fått sitt namn efter Nazcaplattan i östra Stilla havet, den tektoniska platta som Galapagosöarna vilar på.

Havsleguanen är världens enda ödla som söker sin föda i havet. På väg tillbaka från dagens algbete lämnar den karakteristiska spår efter svansen i den vulkaniska sanden.

Sjölejon kan man aldrig få nog av! På den solvarma sandstranden njuter de av livet och tar det lugnt mellan dagens simturer och fiskafängen.

Sist men inte minst – vad vore en resa till Galapagos utan de stora, fantastiska jättesköldpaddorna? På de högre höjderna, där gräset växer frodigt, rör de sig långsamt fram och betar lugnt av vegetationen – ett möte med öarnas tidlösa rytm.

Följ med mig och upplev Galapagos och Amazonas på riktig!

Från de fantastiska kulturskatterna runt gamla huvudstaden Kandy åker man en av världens vackraste tågresor för att komma till högplatåns teodlingar. Det är härliga skiftningar av miljöer bara några mil från varandra. 
Tåg från Kandy till Höglandets teodlingar - en av världens vackraste tågresor

Jag har varit på ön vid tre tillfällen. De första två gångerna som avslutning på olika resor till Indien och bägge dessa gångerna var miljöombytet både välkommet och underbart - att få landa i det lugn som det buddhistiskt behagliga Sri Lanka erbjuder. Sri Lanka har verkligen ett helt annat tempo än egentligen varsomhelst i Indien. Den tredje gången jag kom till Sri Lanka gjorde jag en större rundresa och fick se ett osannolikt utbud av olika sevärdheter.
Safari i Udawalawes nationalpark

Mängden av stora kulturattraktioner som allt som oftast är belägna uppe på kullar och den fantastiska variationen i naturen gör att Sri Lanka passar så utmärkt väl att se till fots. Vi har lagt upp en resa där vi just gör detta och ser Sri Lanka genom olika strövtåg. Under resans början tar vi itu med den kulturella triangeln där vi strövar uppför de båda buddhistiska världsarven Dambulla och Sigiriya samt cyklar genom den gamla huvudstaden Polonnaruwa. Även om alla attraktionerna är buddhistiska skulle de inte kunna vara mer väsensskilda från varandra än vad de är. För mig var upplevelsen att komma till Sigiriya helt suverän. En försvunnen stad belägen på ett omöjligt ställe som hittades i början av 1900-talet efter att ha varit ”försvunnen” i hundratals år. Machu Picchu?

Sigiriya, Sri Lankas Machu Picchu

Merparten av resans strövtåg rör sig dock i Sri Lankas olika naturtyper. Bara några timmar bort från kultursevärdheterna är vi bland risterrasser, vattenfall och regnskog vid Knuckles Mountains vackra bergsområde. Här bor vi på en tältlodge, varifrån vi gör ett par fina dagsetapper.

Vandring i Knuckles Mountains

Tågresan från Kandy tar oss upp på högplatån på över 2000 m ö h och här blir det helt annorlunda vegetation och temperatur. Vi vandrar till den vackra akvedukten där tåget tuffar förbi ett par gånger om dagen. Naturligtvis passar vi också på att både gå genom de berömda teodlingarna, se processen hur teet kommer till, få chansen att  plocka teblad och smaka på teet.  

Teindustrin sysselsätter en miljon människor i Sri Lanka

Vi ska under resans också göra ett par kortare toppbestigningar, en kustvandring och göra en murvandring runt den gamla holländska kolonistaden Galle. Utöver alla de olika strövtågen kommer vi självfallet hinna med att åka på safari för att spana efter leopard, elefant och ett rikt fågelliv i Udawalawe, gå på matlagningskurs i Ella samt hinna njuta några dagar vid havet vid Dalawella och kanske ta ett dopp i Lackadivsjön? 

Vår strövtågsresa till Sri Lanka går i november. Se resplanen här nedan. 

Text: Jörgen Fredriksson 

Jag sätter mig vid Storforsen, lyssnar till det brus som väl i ärlighetens namn mer är ett dån, och fascineras ännu en gång av naturens krafter. Inte ens vid 40 minusgrader fryser vattnet här i Pite älv som är en av Sveriges fyra skyddade älvar. Blundar jag, kan jag se framför mig, hur kraftiga trädstammar far fram genom vattnet på den tid då det flottades timmer i älven. 

Skogen, vattnet och mineralerna… Det är det som byggt Sverige och som fortsätter att göra det, tänker jag och funderar en stund på vad som väntar denna gång i det Kiruna, där delar av en stad håller på att flyttas, där en av Sveriges vackraste kyrkor nu står på en annan plats och där gruvan som vi ska ner i, är en av världens modernaste. Samtidigt finns samerna sedan länge i området och rennäringen naturligtvis. Det är många bitar som ska falla på plats.

Det är få resor som föder så många tankar som den här med reguljärt tåg, buss och inlandsbana upp genom norra Sverige. Ordet ”bildningsresa” kommer till mig och det kanske låter präktigt, men bildad kan man bli genom upplevelser och möten och det är vad det handlar om, precis hela tiden. Redan första kvällen kan man stå utanför hotellet och betrakta den eleganta Höga Kusten-bron där trafiken aldrig upphör och som man får säga är ett exempel på den mänskliga förmågan att skapa.

Samtidigt är just Höga Kusten ett bevis på en natur som människan också är chanslös mot, när de stora omvälvningarna kommer. Här var inlandsisen tre kilometer tjock för 20 000 år sedan och fortfarande pågår landhöjningen, numera med blott 8 millimeter om året. Likaväl kommer forskare från hela världen hit och studerar den förändring som leder oss både bakåt och framåt på evolutionens magiska tidslinje.

Torgny Lindgren och Sara Lidman. Två giganter bland svenska författare och dem möter vi i Raggsjöliden respektive Missenträsk. Den förste efter att ha smakat pölsa i Hotell Källans vackra restaurang. Som tur är, är det varken pölsa som är gjord på ekorre – som enligt Lindgren ska vara den värsta – eller pölsa där lungsoten är inkluderad – vilket ansågs särskilt fint, enligt samme författare – som serveras.

För egen del är Sara Lidman den som betytt mer för mig, med sitt engagemang som räckte till såväl den lilla människan och hembygden som de stora frågorna om rättvisa, fred och vilken energi vi ska använda. Hennes ”Jernbaneepos” känns fortfarande aktuellt med tanke på den utveckling vi ser idag, med allt från förarlösa bilar till en AI som vi inte riktigt vet vart den för oss. Ska vi välkomna det nya eller ska vi frukta det?

Och så Inlandsbanan då. Denna fantastiska järnväg som stod klar 1937, när rallarna möttes i Kåbdalis, och som binder samman Kristinehamn med Gällivare. På muséet i Sorsele, där vi stannar en stund, kan man fördjupa sig i dess historia en stund innan vi far vidare.



Bara en sådan sak som att där fanns en banvaktsstuga var femte kilometer, för underhållets och framkomlighetens skull. Någon liknande är förstås svårt att föreställa sig i dessa dagar, men nog har tanken slagit mig att det skulle vara på sin plats med lite mer personaltäthet och kontroll, med tanke på alla förseningar och inställda tåg.

Efter några dagar med rälsbussen börjar den kännas lite som ett hem. Visst är bussarna bra och chaufförerna synnerligen trevliga, men det är något visst med att sjunka ner på sin väl insuttna plats, känna hur tåget börja rulla igen, kanske få syn på en ren, fascineras av stationshusen man passerar eller njuta en kort stund av Lars Piraks och Bengt Lindströms konst på dammluckorna till Akkats kraftstation, strax utanför Jokkmokk.

Det finns så mycket mer att berätta om den här resan och, vilket jag redan antytt, inte minst är det en resa som får fart på tankeverksamheten med sin blandning av naturupplevelser, historia, möten med människor som berättar om allt från gruvdrift till samekulturen och insyn i den tekniska utveckling som pågår.

Om man inte påverkas av att resa har man inte gett sig av, har jag som undertitel till en av mina böcker. Här finns alla möjligheter att påverkas både intellektuellt och känslomässigt när historia varvas med framtid och älvarna, skogarna och bergen heltiden skapar förundran med sin skönhet.

Jag började min korta berättelse med den imponerande Storforsen och vattnet som aldrig fryser och därför kan det vara lämpligt att sluta med Ishotellet i Jukkasjärvi, där det är precis tvärtom och man tagit hand om isen från Torne älv, som här flyter stilla, och skapat ett fantastiska hotell som varje år utsmyckas med nya, lika fantastiska isskulpturer.

Naturen, kulturen, människorna, historien, den tekniska utvecklingen, maten och samvaron. Jag tror inte jag behöver säga så mycket mer…

Stefan Strömberg, författare och färdledare

Kosteröarna - mitt i djuphavsrännan

Allra längst ut i väst hittar vi de vackra Kosteröarna. En hel skärgård full med små, unika öar, alla med sin egen karaktär och kynne. Här bor Sveriges västligaste människor, och fantasin kittlar. Hur var det här för 1000 år sen, när människor flyttade ut längst ut i skärgården, nära sina fiskevatten? 

Öarna ligger på en piedestal från djuphavet och har grunt, klarblått vatten och vacker sandbotten på många ställen. Här finns sälar, någon utter och gott om sjöfågel. Havsörn kan man också få syn på. Öarna bildar som en cirkel, så innanför ytteröarna är det ofta lugnt vatten - ett paradis för båtfolk och paddlare. Inte konstigt att Sveriges första marina nationalpark Kosterhavet finns just här.   

De bofasta bor på Sydkoster och Nordkoster, de två största öarna. Sydkoster är grönt med fält och bondemark, och inne på ön, borta från vinden, hittar vi den åretrunt-öppna matbutiken, de flesta husen och Sveriges västligaste kyrka.

Den lilla linfärjan Kosterlänken binder samman Nordkoster och Sydkoster.

Nordkoster är kargare, med hedar, klapperstensfält och bebyggelsen samlad längs Kostersundet. Båda öarna har gott om stränder och ovanliga blommor som Martorn och Bohusranunkel samt är uppskattade både för vandrings- och cykelsemester. På Sydkoster hittar vi också Naturum, nationalparkens hus med utställningar, akvarier att titta närmare på och dessutom film under ytan.

Vi bor på lummiga Sydkoster och havshotellet i Ekenäs.

Helt underbart att paddla runt här en vecka, och njuta av naturen och möten med många olika personer, alla med intressanta berättelser. En seglarfamilj är hemma från USA på semester. En skärgårdsbo har bott här i 80 år och delar minnen. En tredje person kommer hit på båtsemester från Norge varje år.

Tro det eller ej, många bohuslänningar har aldrig varit här, trots att de bott i Bohuslän hela sitt liv. Då är det dags, säger jag.

Karga Väderöarna

Väderöarna hittar vi långt utanför Fjällbacka, som bjuder på Bohusläns bredaste skärgård med många öar. När skärgården tar slut i väst, far man 4 öppna km över Väderöfjorden, och anländer till Södra och Norra Väderöarna, två ögrupper. Längre ut i väst finns Väderöbod, fyrplatsen som vi känner igen från Sjörapporten. Den södra ögruppen är obebodd, här härskar sälarna och sjöfågelkolonierna. Kommer man hit i påsktid hörs ejderns gnolande överallt, gässen ligger på ägg och man förstår hur liten man är som människa – här ute är vi verkligen bara besökare, i djurens rike.

På Väderöarna får vi fiska våra egna havskräftor som vi sen äter på bryggan. 

Vi styr kosan till Storön i norra ögruppen, den ö som människorna använder. Här bor vi fint hos Väderöarnas pensionat. Storön var lotsstation, med olika bofasta lotsfamiljer i ett litet samhälle. Länge bodde ättlingarna kvar här ute sommartid, men numera står en del hus tomma. Lotsutkiken finns kvar, med milsvid utsikt, och den besöker vi. 

Att somna till vågornas brus längst ute i havsbandet är mäktigt.

Runt Storön finns många vrak, havsströmmarna har genom århundraden dragit skeppen in mot ön från storhavet. Det är mäktigt att vara här på ön en stormdag och se ut över havet, och låta fantasin flyga.

Kompassrosor på klipphällarna

Strosar man runt på ön kan man hitta kompassrosor inhuggna i berget av medeltida sjöfarare – antagligen lockade sillen hit dem. Här låg de sedan på vänt på rätt vind för att segla hemåt. Än idag är Storön en uppskattad hamn.

Säregna klippön Hållö

En tre km liten ö, men den är stor i många hjärtan. Ön ligger längst i sydväst i Smögens skärgård, och här står Bohusläns äldsta fyr, Hållö fyr från 1842. Här har Bohusläns rosa granit lämnats orörd och den är otroligt vacker här, i mjukt böljande former.

På Hållö är vi i klippornas värld, omgivna av den rosa bohusgraniten.

Den möter jadegrönt vatten vid badplatsen Marmorbassängen, där man kan hoppa rätt ut – eller volta för den våglige – från sju metersklippan ut i havet. En underbar badplats, med jadegrönt vatten, sandbotten och man känner saltsmaken på tungan. Här kan man höra berättelser om fyrfolket, dramatiska händelser som hänt på ön och även bo över om man vill.

Båtfärd genom Sotekanalen

Mitt ute i blåsiga väst, där vinden och de kala bergen regerar, hittar vi undantaget Sotekanalen. Lummig grönska, blomsterängar, platt vatten och lätt bris, där båten glider fram fem kilometer mellan ko-ängar, små stugor och landskapsidyll med grönska och semesterfirare. Sommarglädje helt enkelt. Och där tuffar vi fram i en äkta bohusjulle i trä och kan knappt tro på vår tur. Så vackert!

Idyllen Lysekil
Lysekil känns nästan som storstad efter våra andra besök. Snickarglädje, sekelskifteshus och mysiga kullerstensgator och gränder. Vi strosar bland sommarlediga människor och upptäcker stadens pärlor. Som Gamlestan, med stans äldsta gata – från 1600-talet. Känslan från badortsepoken lever kvar, och badortsparken med.

Vi gör en stadspromenad genom charmiga Gamlestans kullerstensgränder.

Här bjuds numera på gästhamn, restauranger och konserter. När det begav sig, på 1800-talet var kung Oscar II här varje sommar i 20 år, med sitt fartyg Drott. Här umgicks han och den svenska societeten från Stockholm och Göteborg. Man kom med ångbåten och stannade här 1-2 månader, för att leva badortsliv och bli hälsostark. Samtidigt passade man på att roa sig, knyta kontakter och hitta en lämplig livskamrat för sin dotter eller son. 

Lysekil är fortfarande en populär sommarstad. Hit kommer man för att bada, njuta sommarlivet och skaldjur, och även för kul sommarkvällar. Kanske ses vi i vimlet?

Text och bild: Anette Bargel, bohuslänsguide och även känd som "Salta guiden"

Ett varmt välkomnade 

När jag besökte Sri Lanka 1992 befann sig landet i krig med de Tamilska tigrarna i norr och även om jag som backpacker rörde mig i andra områden var spänningarna i landet ständigt närvarande.

Idag är kriget över sedan länge och mycket har förändrats – till det bättre. När jag kom ut ur flygplatsen lade jag direkt märke till vägarna. Det tidigare begränsade vägnätet har byggts ut och moderniserats, vilket gör att resandet idag är betydligt smidigare. Nya motorvägar, som Southern Expressway och lederna runt Colombo, som tillkommit under 2010-talet, har knutit ihop regionerna på ett helt nytt sätt än tidigare. 

Colombo skyline med nya stadsdelen Port city ute till havs

Huvudstaden Colombo har genomgått en tydlig förvandling sedan mitt besök på 90‑talet. Stadens siluett har vuxit med nya hotell, kontorsbyggnader och moderna shoppingcenter. Under min stadsrundtur introducerades jag till ett helt nytt område, Port City. Ett jätteprojekt där en modern stadsdel byggs ute i havet på konstgjord mark. Precis som man skapat konstgjorda öar i tex Tokyo och Dubai. Även om det fortfarande inte är färdigt märks det tydligt att landet satsar framåt och vill utvecklas i en ny riktning. Framåtandan var så påtaglig att jag nästan kunde ta på den.

Men se - mitt bland det nya skymtades templet Gangaramaya från sent 1800-tal. Templet är fortfarande aktivt och lokalbefolkningen kommer hit för att be och lämna offergåvor. Som sig bör ombeds vi att ta av oss skorna innan vi går in. Här finns heliga Buddhastatyer och samlingar av gamla skrifter och religiösa föremål. Utanför och runt omkring finns lugna gårdar och små trädgårdar som ger en skön kontrast till stadens puls.

Men en sak hade inte förändrats: tågen, lika charmiga som jag mindes dem. I alla tågklasser står dörrarna fortfarande öppna under färd. Jag kunde inte låta bli att stå där i öppningen och känna vinden mot ansiktet och bara titta ut. Landskapet rullar långsamt förbi. Jag såg långa rader av palmträd med kokosnötter högt uppe i kronorna. Mina tankar går till kokosnöten jag drack igår. En gul king coconut som öppnades framför mig med ett snabbt hugg. Det svala, lätt söta vattnet var precis vad jag behövde i värmen. När tåget sedan passerar små stationer står barn och vinkar ivrigt medan de ropar “hello mister” så högt de bara kan. Tempot vi färdas i är behagligt långsamt. 

Med jämna mellanrum går försäljare genom vagnarna och ropar ut sina varor. Vill jag ha nötter, choklad eller frukt? Kanske en kaffe eller vatten? Någon ler, någon småpratar. Det är enkelt, opretentiöst och alldeles underbart. Att resa med tåg genom Sri Lanka är inte bara ett sätt att ta sig fram utan det är en upplevelse i sig.

Vi tar tåget över den berömda Nine Arch Bridge i Ella. 

En av världens vackraste tåglinjer sägs vara den mellan Kandy och Ella. Jag kan inte annat än att hålla med. Det är som att färdas rakt igenom ett vykort med vattenfall och gröna teplantager som breder ut sig över kullarna, där kvinnorna arbetar med att plocka tebladen. 

De rör sig vant längs de branta sluttningarna med sina färgglada saronger och med snabba fingrar knipsas tebladen av och läggs i korgen som hänger på ryggen. Ett arbete som präglar landskapet lika mycket som själva tebuskarna.

Sri Lankas järnvägar växte fram under den brittiska kolonialtiden främst för en sak – teet. När teplantagerna bredde ut sig på höglandet behövdes ett effektivt sätt att transportera skörden ner till hamnarna. Rälsen drogs därför rakt genom de gröna kullarna, mellan plantager och små byar. Det är samma spår som tågen rullar på idag. Det som en gång byggdes för handel har alltså blivit en av världens vackraste tågresor. 

Lipton etablerades i Sri Lanka på 1890‑talet och är idag ett av världens mest kända temärken.

Men två väsentliga saker på tågen har faktiskt förbättrats sedan 90‑talet. Sätena är idag betydligt bekvämare och dessutom finns det nu en riktig, västerländsk toalett ombord. Det är kanske inte riktigt som hemma men helt klart ett lyft jämfört med hur det var då. Något jag verkligen uppskattade. 

Sri Lanka är ett land som har något för alla. Oavsett om du lockas av natur, kultur eller unika upplevelser längs vägen. Det är också en destination som passar perfekt att upptäcka i lugnare tempo där själva resan är en lika stor del av upplevelsen som målen.

Vi erbjuder två resor till Sri Lanka som båda bland annat inkluderar den spektakulära tågresan mellan Kandy och Ella. 

Resan ”Strövtåg på Sri Lanka” passar dig som gillar att och uppleva naturen och kulturella miljöer till fots under strövtåg och vandringar.

Under resan ”Sri Lanka runt med tåg” färdas vi till stor del med tåg genom fantastiska miljöer till Sri Lankas sevärdheter. Vi åker dessutom upp till de norra delarna av landet till Jaffna som än så länge har färre turister. 

Konstrunda i södra Frankrike 21 sep
Villa Carmignac, Porquerolles

Resan som leds av Björn Tedeman bjuder som alltid på några av södra Frankrikes största konstupplevelser. Vi åker till den vackra ön Porquerolles och besöker Villa Carmignac, kommer till Anselm Kiefers enorma komplex La Ribaute i Barjac och är med på världens största fotofestival i Arles. 
Chateau La Coste med Louise Bourgeois Maman i bassägen

Vingården Chateau La Coste utanför Aix en Provence är alltid en höjdpunkt. I år bjuder de på nya konstverk av Yoshitomo Nara och Rashid Johnson samt temporära utställningar av Marc Newson och Colin Davidson. I Frank Gehrys spektakulära museiprojekt Luma Fondation i Arles hittar vi nya utställningar av Gerard Richter och popikonen Patti Smith bland mycket annat. 
Colin Davidson, utställning på Chateau La Coste

Resan som börjar i Arles och avslutas i Nice bjuder i sedvanlig ordning även på några gamla klassiker uppblandat med de nya stora konsthändelserna. Van Gogh, Cézanne och Chagall ryms också under denna fullpackade konstresa. 

Konst i Spanien 28 okt

Resan börjar i Bilbao vars satsning på konst och arkitektur gjort att staden fått en ny och mer modern skepnad. Allt började så klart med att Guggenheim stod klart på 90-talet. Här har de bland annat en stor utställning av den fantasifulla schweiziska konstnärinnan Pipilotti Rist under hösten. Då det i år är 100 år sedan Gaudi gick bort har Barcelona lovat att La Sagrada Familia ska färdigställas? Vi har därför lagt till ett besök i den berömda kyrkan på årets resa och givit än större fokus åt Gaudi. 
Vi besöker bland annat Gaudis Casa Milla i Barcelona

Kristian Benkö är kunnig ciceron som lotsar oss mellan arkitektritade vingårdar i Rioja, vackra kyrkobyggnader och ett museum tillägnat Goya i Zaragoza samt arkitekten Calatravas storslagna byggnader i Konst och Vetenskapsstaden i Valencia där vi också avrundar med en föreställning på operan.
Konst och vetenskapsstaden, Valencia

Konst i Japan 21 okt
Tunnel of Light, Echigo Tsumari

Att få möjlighet att bo i konsten är unikt. På denna resa som leds av Markus Oxelman bor vi både i ett hus ritat av världens främsta ljuskonstnär, James Turrell, bland bergen i Echigo Tsumari och i Tadao Andos museihotell Benesse på ön Naoshima omgiven av välkänd konst i lobbyn, i parken utanför hotellet men även i rummen där vi bor och när vi äter middag mitt bland konsten på Benesses Museum. 
Måltid på Benesse bland Andy Warhols tavlor

Konstön Naoshima har många konstmuseer och Yayoi Kusamas välkända pumpor. Nytt sedan förra året är Naoshima New Museum of Art som satsat på samtida konst från Asien. Här finns storskaliga verk av Japans nya storstjärna Takashi Murakami och av den spektakulära kinesiska konstnären Cai Guo-qiang och mycket annat. 
Cai Guo-qiangs mäktiga och politiska verk på Naoshima New Museum of Art

Resan blandar konstupplevelserna bland bergen i Echigo Tsumari och skärgårdsmiljön i Japanska inlandshavet med besök i zenbuddhistiska trädgårdar i Kyoto, teceremoni i Kanazawa och digital konst i Tokyo.   

Konst i Sydkorea 4 okt
Zaha Hadids Design Plaza i Seoul

Pele Siljedahl leder återigen vår konstsatsning till Sydkorea som kombinerar Asiens mest välrenommerade konstbiennal i Gwangju med den årliga filmfestivalen i Busan. Årets tema på Gwangjubiennalen är You Must Change Your Life. 
Filmfestivalen i Busan

Museet på berget - SAN, har i utvärderingar varit resans höjdpunkt under många år. Nytt för i år är dess nya konsthall skapad av Tadao Ando och tillägnad den brittiska konstnären Anthony Gormley. Do Ho Suhs skulpturala installationer på Modern Museum of Contemporary Art (MMCA) blir en annan spännande utställning. Hans färgglada arkitektoniska verk kunde ses på Bildmuseet i Umeå för några år sedan. På Leeum Samsung kommer Koo Jeong-a som representerade Sydkorea på Venedigbiennalen 2024 få en egen retrospektiv utställning.  
Anthony Gormley, ny konst på SAN Museum i bergen i Wonju

Lägg därtill en galleridag i Asiens främsta konststad - Seoul, klanbyn Hahoe och den gamla huvudstaden Gyeongju så kan vi utlova en spännande resa till ett land som verkligen gjort stora kultursatsningar på senare år.  

Venedigbiennalen 15 oktober
Att få gå runt i de gamla båtvarven i Arsenale och se ny konst är underbart. 

Återigen samordnar Världens Resor resan till Venedigbiennalen med Klubb Moderna. Medföljande intendenter från Moderna Museet blir Ulf Eriksson och Annika Gunnarsson. Biennalen öppnade sina portar 9 maj och denna den 61:a upplagan av biennalen kommer hålla på till 22 november. 
Florentina Holzinger på Biennalen 2026

I vanlig ordning så är biennalen uppdelad mellan de stora biennalområdena Giardini, Arsenale och ett stort antal nationella paviljonger utspridda över staden. Den nation som fått mest uppmärksamhet i år är Österrike med olika groteska verk av Florentina Holzinger med sina uppseendeväckande figurer med helnakna klockringare och kvinnor som simmar runt i en tank av urin. 
Klara Kristalovas Lust for Life

I den nordiska paviljongen hittar vi verk av Benjamin Orlow, Tori Wrånes utöver det svenska bidraget från Klara Kristalova. Utställningen utforskar myter, sagor och hur kroppar och material samexisterar under press. Kristalova uppmärksammas bland annat för sin storslagna skulptur Lust for life, en liggande kvinnogestalt som övergår i ett träd, där barken är skapad av trasmattor. 

Arkitektur och konst i Japan 5 & 12 okt
Sou Fujimotos Shiroiya Hotel

Även denna resa erbjuder boende i konstmiljö. Sou Fujimoto som var arkitekten till förra årets uppmärksammade världsutställning i Osaka ligger också bakom konsthotellet Shiroiya i staden Maebashi. Museihotellet här har legat till grund för att en hel stad håller på att lyfta sin status från inslumrad stad med stor arbetslöshet till att bli ett resmål för konstentusiaster. Här har nu etablerats flera konstmuseer, konstgallerier och nu i höst startar de sin första konstbiennal. På hotellet där vi bor och äter hittar vi flera internationella välkända konstnärer på väggarna och som installationer, där argentinska Leandro Erlichs ljussättning av ljusrören kanske är mest spektakulärt.  
Leandro Erlichs installation inne på Shiroiya Hotel

Under resan kommer vi komma i kontakt med flera av världens främsta arkitekter; Frank Lloyd Wrigt, I M Pei, Tadao Ando, Kengo Kuma och många fler. Den arkitekt som kommer att vara med oss som en röd tråd på resan är Shigeru Ban som legat bakom museet som valdes till världens främsta nya museum 2024 - Simose i Hiroshima. Han har också skapat det häftiga museet för Mt Fuji i Fujinomiya, varit hjärnan bakom Tokyo Toilet Project och dessutom ritat hotellet som vi ska bo på två nätter i Karuizawa. 
Simose Museum i Hiroshima

Resan tar oss också till Yayoi Kusamas hemstad Matsumoto, till Kobes unika konstevenemang på berget Rokko och till Hiroshi Sugimotos nya anläggning Odawara Art Foundation. Resan har två avgångar där första avgången 5 oktober är fulltecknad. Platser finns på resan 12 oktober som leds av Markus Oxelman och Jörgen Fredriksson.  

Nya Skagerrak – konst och arkitektur 21 sep
Kunstsilot i Kristiansand

Nytt i Världens Resors utbud för i år är denna resa till Norge och Danmark. Vi har låtit de sista årens största konsthändelser i Norden ta plats på denna resa. Det gamla omgjorda kornsilot från 1935 har fått ny skepnad och öppnade upp som Kunstsilot i Kristiansand. 2025 fick museet Prix Versailles som världens mest tilldragande museum. I Århus står också museet ARoS äntligen beredda att 19 juni öppna upp James Turells storskaliga konstverk As seen below - The Dome. Här kommer flera nya konstverk av James Turrell att presenteras. James Turrells Sky Space, här i ovanligt stor dimension

Åsa Danielsson är vår ciceron på denna resa som även uppmärksammar Lars Lerins nya museum på Kragerö, Olafur Eliassons unika Fjordenhus, Alvar Aaltos Kunsten i Ålborg och annan ny spännande arkitektur i Danmark. På denna resa är det för tillfället inte möjligt att boka enkelrum.  

Henning Larsens Vågen i Vejle

Läs mer om alla Världens Resors konstresor här.  

Mexiko – en levande historia heter Världens resors nya mexikoresa. Ett mycket passande namn på en resa där vi tar oss från aztekernas fantastiska gamla huvudstad ända till Mayarikets mest omtalade platser. 

Under resans gång lär vi känna betydelsefulla kolonialstäder, imponerande precolumbianska ruiner och hänförande naturfenomen. Vi börjar i Tenochtitlán, som var aztekernas namn på den stad vi idag kallar Mexico City. Här slog de sig ner på 1300-talet för att grunda sitt rike. Höga vulkaner omger slätten som en gång var fylld av sjöar.

Idag ligger större delen av aztekernas mäktiga stad, med palats, tempel och marknadsplatser, begravd under de koloniala byggnader som spanjorerna uppförde efter Hernán Cortés erövring år 1521.

I Xochimilco finns fortfarande rester kvar av de konstgjorda flytande öar där aztekerna odlade grönsaker och frukt för att försörja invånarna i den stora huvudstaden Tenochtitlan.

Vi transporteras tillbaka i tiden stilla glidande fram i enkla flatbottnade båtar. Det är lätt att föreställa sig hur livet tog sig ut här för över 500 år sedan. Vulkanerna finns kvar och skymtar i fjärran. En av dem, Popocatépetl, puffar fortfarande ut askfyllda moln då och då.

För att få en lite klarare bild av den otroliga kulturella rikedom som finns i Mexiko gör vi ett besök på Antropologiska museet. Ett museum som jag har besökt otaliga gånger och där jag alltid upptäcker något nytt.

Vi hinner också med en stadspromenad i det historiska centret för att känna på dagens livliga stadsliv med trafik, människor, handel och restauranger. Kanske blir det lite mexikansk mat på någon av mina favoritrestauranger, där de flesta rätter traditionellt bygger på majs, bönor, tomater och chili.

En dag åker vi till Teotihuacán, Gudarnas stad, som redan när aztekerna grundade sin huvudstad var en ruinstad. I Teotihuacán kan vi för första gången skapa oss en bild av hur pyramiderna, som finns i alla viktiga precolumbianska städer, såg ut. Tyvärr får man inte längre bestiga dem, men de är mycket mäktiga att betrakta även från marken. Vi får låta fantasin flöda och tänka oss pyramiderna och skulpturerna av den befjädrade ormen Quetzalcoatl målade i rött, blått och vitt.

Under resans gång besöker vi inte bara precolumbianska platser och ruiner utan också flera kolonialstäder. Två av dem ligger mig lite extra varmt om hjärtat eftersom jag bott och arbetat där.

Oaxaca, en stor stad med en stor myllrande marknad. Vi krånglar oss fram i de smala gångarna och kanske dricker vi en kopp choklad eller smakar på de friterade gräshopporna. Förr kunde man alltid hitta skålar med en liten skalbagge som åts levande, men det är nu några år sedan jag såg dem. Vi besöker så klart något av alla de ställen dit oaxacaborna kommer med familjereceptet på drickchoklad. Här mals alla ingredienser traditionsenligt (fast idag med elektriska kvarnar) och den oemotståndliga doften av kakao sprider sig. Den torra dalen där Oaxaca ligger är också känd för tillverkning av spritdrycken mezcal, som vi får tillfälle att provsmaka. 

Monte Albán bjuder på mäktiga zapotekruiner och vidsträckta vyer över dalen utanför Oaxaca.

San Cristóbal de Las Casas skiljer sig från Oaxaca genom sin småskaliga charm, med låga hus, kullerstensgator och ett centrum fullt av atmosfär. Här möts spansk kolonialhistoria och de olika mayafolkens levande kulturer. I delstaten Chiapas finns 14 olika mayafolk, alla med sina egna språk och traditioner. Under vistelsen besöker vi två tzotzilbyar och får möjlighet att fördjupa oss i urfolkens situation idag samt de konflikter som präglat regionen. För den som är intresserad av zapatisterna och upproret 1994 blir det också ett spännande tillfälle att få en djupare förståelse för områdets moderna historia.

Efter två innehållsrika veckor avslutar vi resan på Yucatánhalvön – en vidsträckt kalkstensslätt med låg grönskande vegetation, svalkande cenoter och några av Mexikos mest imponerande precolumbianska ruinstäder. På vägen dit från San Cristóbal de Las Casas passerar vi olmekerna, den kultur som ofta kallas alla mesoamerikanska civilisationers moderkultur, och får se de fascinerande kolossala stenhuvudena. Jag besökte platsen för många år sedan, men minns fortfarande starkt känslan av historiens närvaro – och det oväntade mötet med en krokodil gjorde upplevelsen ännu mer minnesvärd.

I Cañón del Sumidero gör vi en båttur genom dramatiska klippformationer där man kan få syn på spindelapor, färgstarka fåglar och kanske även en krokodil. Enligt legenden kastade sig chiapafolket på 1500-talet från de nästan 1 000 meter höga klippväggarna hellre än att besegras av spanjorerna – även om historiker menar att berättelsen troligen är mer myt än sanning.

Det är en lång upplevelserik resa och jag har här bara berört en bråkdel av allt spännande och intressant som finns att upptäcka. Att avsluta med lite strandliv i Playa de Carmen blir toppen. Hoppas du har lust att följa med på resan och uppleva den levande historien på plats i Mexiko.

Hälsningar Kerstin Jonsson - färdledare för Världens Resor

– Det här är en av de platser jag ofta återvänder till, säger vår färdledare Jenny Adhikari, som har bott i Nepal i många år. Här upplever vi stillheten i bergen och värmen hos människorna. Från toppen av Pikey Peak har vi dessutom en av de allra bästa utsikterna mot Mount Everest.

Pikey Peak, som når 4 065 meter över havet, ligger nästan rakt söder om Mount Everest, men trots närheten till världens högsta berg är området förvånansvärt stillsamt. Leden är inte en del av den klassiska rutten till Everest Base Camp, men toppen passeras av flyg på väg till Lukla – flygplatsen som ofta kallas världens farligaste. Vi väljer dock en annan väg och tar jeep till vandringens startpunkt. Resan är lång men naturskön, då vi följer floden Sunkoshi och slingrar oss upp genom landskapet till byn Thade. Här tillbringar vi vår första natt. Från Thade bjuds vi vid klart väder på imponerande vyer över några av världens högsta berg: Mount Everest (8 848 m), Makalu (8 485 m), Lhotse (8 516 m) och Numbur, som med sina “bara” 6 958 meter ändå ofta upplevs som den mest framträdande toppen från denna plats.

De första vandringsdagarna går till dels genom frodiga skogar och ett landskap med vackra färger och klar luft. Efter monsunen är naturen intensivt grön, men hösten för också med sig varma nyanser av guld, rött och orange när löven börjar skifta färg. Ljuset är mjukt och klart, himlen ofta djupt blå och sikten kristallklar, vilket ger en extra dimension till de storslagna bergsvyerna. Den öppna utsikten över Himalaya och Mount Everest följer oss längs leden och driver oss framåt – steg för steg, uppåt.

Vi bor i små byar där vi besöker kloster och njuter av naturens lugn. Med lite tur får vi syn på vackra fåglar, kanske till och med den himalayiska monalen (Lophophorus impejanus), Nepals nationalfågel – en praktfull fasan i nio skimrande färger som lever nära trädgränsen. På den tredje vandringsdagen stiger vi upp tidigt, utrustade med pannlampor, för att nå Pikey Peaks topp lagom till soluppgången. Vid klart väder breder en spektakulär panoramavy ut sig över Himalaya, där alla 8000-meterstoppar mellan Kanchenjunga i öst till Annapurna i väst kan ses.

Efter toppbestigningen skiftar vandringens fokus. Bergsvyerna finns kvar, men nu fördjupar vi oss i nepalesisk kultur och vardagsliv. Vi tillbringar bland annat en natt i det buddhistiska klostret Thupten Choeling, beläget på över 3 000 meters höjd. Här får vi en unik inblick i den himalayiska buddhismen och i livet för de omkring 800 munkar och nunnor som bor utspridda i små hus på bergssidan ovanför klostret.  Atmosfären är varm och välkomnande, och klostrets gästhus är ett av vandringens mest bekväma boenden.

Nästa natt bor vi i ett homestay i sherpa-byn Bhakunje, där en dansk organisation har bidragit till att utveckla en framgångsrik teodling. Vi besöker de vackra teplantagerna och den lokala tefabriken och får veta mer om Nepals teproduktion – då och nu. I Bhandar besöker vi en pappersfabrik där man tillverkar papper av innerbarken från tibastbusken, som växer på 2 000–3 000 meters höjd. Vandringen går genom byar där lokalbefolkningen väver korgar och mattor av bambu och gärna bjuder in oss på en kopp te.

Vi avslutar vår vandring i by där få utländska besökare varit före oss. Vi är inbjudna till vårt nepalesiska teams hemby. Här möts vi av ett varmt och nyfiket mottagande, får träffa våra bärare i deras hem och se hur de lever mellan vandringarna. På kvällen väntar en av Nepals mest älskade traditioner – fest med sång och dans. Barn och ungdomar lär oss att laga momo, de populära nepalesiska dumplingsen, och för den som vill finns även möjlighet att prova på traditionell dans. Vi tar farväl av byn Mirge och vår personal med varma känslor och minnen för livet.

Därefter återvänder vi till Kathmandu, där vi har några dagar att utforska storstadens puls, kultur och historia, och vila upp oss på ett bekvämt hotell innan hemresan.

Om du vill veta mer om vandringen till Pikey Peak kan du titta på en film om resan här. 

Foton: Albin Edbom

Centralasien, som historiskt förknippas med handel längs Sidenvägen och sovjetisk politik, är idag en av världens mest spännande resmål. Har du någonsin drömt om oändliga stäpper, futuristiska stadslandskap och uråldriga kulturskatter – då är det dags att kliva ombord.

Vår tågresa började i Kazakstans glittrande huvudstad Astana – en futuristisk oas mitt i det asiatiska stäpplandet. Här möts den ultramoderna arkitekturen med sovjetiska kvarlevor i en fascinerande blandning. Shoppingpalatset Khan Shatyr ritat av stjärnarkitekten Norman Foster påminner om ett nomadiskt tält av gigantiska proportioner, Freds- och försoningspalatset - ett slående pyramidformat kulturcentrum i Astana, även det designat av Norman Foster. Och min personliga favorit Kazakstans centrala Konserthus. Den italienska arkitekten Manfredi Nicoletti beskriver sina inspirationer från flygning över den oändliga stäppen där han märkte brist på blommor och bestämde sig för att forma konserthuset till en enorm turkosfärgad blomma. 

  Konserthuset som ökenblomma

Ett nattåg bort ligger Almaty, Kazakstans tidigare huvudstad som fortfarande är landets kulturella hjärta – en stad som ligger vackert vid foten av Alatau-bergen. Den nya upptäckten från förra året blev ett privat konstmuseum men en utsökt samling av samtida konst. Men även byggnaden designat av Chapman Taylor, är en riktig pärla inspirerad av kontrasten mellan stadens bergiga och urbana miljön, med staden på ena sidan och bergen på den andra.

Multi-media konstnär, Almagul Menlibayevas kollager, film och installationer avslöjar hennes starka engagemang i Kazakstans sociala och miljö frågor. / ALMATY MUSEUM OF ARTS

Vi fortsätter över gränsen till Uzbekistan och Tasjkent, en vibrerande huvudstad där nytt möter gammalt i en charmig kontrast. Tunnelbanestationer i sovjetisk pampig stil samsas med exotiska basarer.

Vi lär vi oss att laga den traditionella maträtten plov i ett uzbekiskt hem.

Och äntligen till de stora juvelerna längs Sidenvägen – Samarkand, Bukhara och Khiva. Platser där ekot av legender och karavaner lever kvar. Samarkands centrala torg, Registan, bjuder på en symfoni av mosaik och i Bukhara förlorar vi oss i stadslabyrinten.

Men det största konstnärliga mysteriet döljer sig längre bort, i Nukus. Här, mitt i Kyzylkumöknen, ligger Savitskijmuseet – ofta kallat " Louvren i öknen". I denna avlägsna stad har en av världens främsta samlingar av ryskt avantgarde räddats från glömska och censur. Varje målning vittnar om mod, skönhet och konstnärlig frihet.

Resan sista anhalt är Ashgabat, Turkmenistans häpnadsväckande huvudstad. En stad som är mer lik en filmkuliss än verklighet. 

Dit kom vi med nattåg som går över en av Asiens största öknar. Jag vaknar mitt i natten, tittar genom fönstret. Fullmåne! Sanddynerna har fått en silvernyans. Månskenet är så starkt att det belyser kupén och vår portabla té och kaffestation som jag har förberett för morgon-fikat. Nu kan jag inte sova längre…Vad är det som gör en till en riktig resenär, undrar jag medan tåget rullar vidare. I slutändan handlar det inte om hur långt man har rest eller hur många länder man har besökt. Det handlar om att ha ett öppet hjärta och sinne. Det handlar om nyfikenhet.

Centralasien kallar, och tåget väntar. Följ med på resan Sidenvägen på räls i höst!

Text: Anna Mnatsakanova
Reseproducent och färdledare

Páramo är ett unikt högland i Anderna, ovanför trädgränsen, med öppna landskap och växter och djur som klarar det kyliga klimatet. I Chingaza nationalpark var vi ute och spanade efter glasögonbjörnar. De rör sig ofta i området, men är svåra att få syn på. Här befinner vi oss på 3 700 m. ö. h..

Puya är släkt med ananas och växer i det öppna landskapet. Den är viktig för björnarna, eftersom de äter den mjuka märgen inuti växten. På flera ställen såg vi att björnarna hade brutit av växtens långa blomstängel för att komma åt den.

Plötsligt stod en vitsvansad hjort alldeles vid vägkanten – en stor hanne med kraftiga horn.

Växtligheten i den grågröna páramon är låg och gles. Här och var lyser blommor upp det annars ganska dova landskapet som små färgklickar (Castratella pilosidoides).

Los Llanos är en stor tropisk slätt i östra Colombia, känd för sina öppna gräsmarker, floder och ett rikt djurliv. Här finns bland annat kajmaner, kapybaror, jaguarer, myrslokar och många olika fågelarter.

Med jeepar kommer man nära det vilda livet på savannen. På marken syns en crested caracara.

Glasögonkajman och spetskrokodil i samma vatten – hos krokodilen syns tänderna även när munnen är stängd.

Prärieugglor häckar ofta i övergivna bohålor och små håligheter i öppna landskap där den jagar smågnagare.

Kapybara, världens största gnagare och nära släkting till marsvinet, svalkar sig vid ett vattenhål på slätten.

En hoprullad grön anakonda kan se kompakt ut – men döljer ofta flera meters längd i sina kraftiga slingor.

Rödfotad skogssköldpadda (Chelonoidis carbonaria) kännetecknas av sina röda och orangefärgade fjäll på benen. Den lever i tropiska skogar och savanner i Sydamerika.

Jabirustorken kan bli upp till omkring 140 cm hög. På håll kan den, med sin upprätta kroppshållning och långa ben och hals, ibland ge ett nästan människoliknande intryck i landskapet.

Under en av våra tidiga morgonspaningar i Los Llanos upptäckte vi spår efter ozelot. Det nattaktiva kattdjuret rör sig ofta längs vattendrag och i tät vegetation på jakt efter smådjur och fåglar.

El Dorado naturreservat ligger högt uppe i Sierra Nevada de Santa Marta och är ett av Colombias mest artrika områden. Från stugorna där vi bor öppnar sig en fantastisk utsikt över berg och molnskog. Det är en härlig vy att vakna till!

Vid klart väder sträcker sig utsikten ända ut över det Karibiska havet. Till vänster i bilden syns våtmarksområdet La Ciénaga.

En fågelspindel av arten Kankuamo marquezi – som har fått sitt namn efter ursprungsbefolkningsgruppen kankuamo samt den colombianske nobelprisvinnaren Gabriel Garcia Marquez. 

Påfågelspinnare är en stor nattfjäril i Syd- och Centralamerika med ett vingspann på upp till cirka 17 cm. Den kännetecknas av sina bruntonade, rundade vingar med tydliga ögonfläckar som hjälper till att avskräcka rovdjur.

En underbar strand i Tayrona National Natural Park, där tropisk regnskog möter Karibiska havets turkosa vatten och vita sandstränder. Sierra Nevada de Santa Marta är världens högsta kustnära bergskedja. Den reser sig direkt från havsnivå upp till över 5 700 meter.

Kapucinapa i kokospalm. Den skickliga klättraren rör sig smidigt bland palmerna på jakt efter frukt, insekter och andra smådjur i den tropiska miljön.

Bomullshuvud-tamarin är en liten, social apa från Colombia som kännetecknas av sin vita “bomullsliknande” hårtofs runt huvudet.

Resan avslutas i vackra Cartagena, även kallad bröllopsstaden där många par kommer för att ta bröllopsfoton i den färgstarka och romantiska gamla stan.

Colombia lämnar ingen oberörd. Det är ett land där naturen ständigt skiftar, och där varje dag bjuder på nya möten, ljud och vyer som stannar kvar långt efter hemresan.

Hälsningar från Åsa Backevall

Romarna var mästerliga vägbyggare. De behövde vägar för att förflytta trupper och förnödenheter, för handel och för att hålla ihop sitt väldiga rike. Alla känner till talesättet: Alla vägar bär till Rom … Med tiden kom vägarna att bära mer än soldater och varor. De blev stråk för idéer, möten och kulturellt utbyte. Vi väljer att följa Via Egnatia genom delar av Balkan som länge levt i skuggan och varit Europas periferi.  Men just där i ligger lockelsen: det som en gång var en väg in i det okända har åter blivit en pulsåder – för nationsbygge, handel och möten mellan människor. 

Än idag hittar vi fragment av den antika vägen.  

Vi landar i Albaniens huvudstad Tirana. En stad som överraskar, är levande och full av kontraster. Här möts spår av en sluten kommunistisk historia och en ung, kreativ anda.  Historien är ständigt närvarande, ofta på oväntade sätt. Gamla bunkrar har förvandlats till museer, som Bunk'Art, där du bokstavligen kliver in i landets förflutna. Samtidigt växer en ny identitet fram – modern, öppen och nyfiken på världen. Känslan av förväntan växer när vi nästa dag kommer till Durrës – det antika Dyrrachium som var en av Via Egnatias viktigaste startpunkter. Här finns nämligen en gata som heter Via Egnatia och där har jag stått och tänkt på hur många som påbörjat samma resa just här.

Från kustens öppna vyer rör vi oss inåt landet, där bergen reser sig och landskapet blir mer dramatiskt. Här ligger en personlig favorit, Berat, som kallas för staden med 1000 fönster. De vitkalkade husen ligger staplade på en bergssida och domineras av en bysantinsk borg. Vi befinner oss här i hjärtat av Albaniens wine country. Nästa etapp går till Nordmakedonien och den nästan overkligt vackra Ohridsjön med medeltida kyrkor och kloster. De smala sidogatorna löper parallellt med sjön och på kvällen kommer restaurangerna till liv med livemusik och underbar traditionell mat.
Berat känd som "staden av tusen fönster"

Sträckan mellan Edessa och Thessaloniki i Grekland är särskilt intressant, inte bara för sin skönhet utan för sin historiska tyngd. Edessa, känd för sina vattenfall, var i antiken en viktig knutpunkt i regionen Makedonien. Och vi passerar även Pella, Alexander den stores födelseplats. Även om själva Via Egnatia byggdes senare, löper den genom ett område som redan då var laddat med politisk och kulturell betydelse. Det är något svindlande i att röra sig genom ett landskap med flera historiska lager. Jag tänker på hur Via Egnatia inte bara var en väg för handel, utan också för idéer och religion. Det var längs denna rutt som kristendomen tidigt spreds in i Europa. Aposteln Paulus reste här på sin väg mot Thessaloniki, och hans brev till församlingen där – Thessalonikerbreven – är bland de äldsta texterna i Nya testamentet. I dagens Thessaloniki möter vi också en modern, elegant och cool stad med rikt kulturliv och en innovativa matscen.

Termalbadet i Edessa.

Vi byter land igen och rör oss i trakter med en spännande historia. Det som idag kallas för Thrakien delas mellan Grekland, Bulgarien och Turkie.  Thrakiens historiska gränser har varierat, men gamla greker kallade de här trakterna för Europa, det är långt senare som namnet började omfamna hela den nuvarande världsdelen.

Det är inte så vanligt att resa landvägen från Grekland till Istanbul som vi gör och vårt nästa stopp är Edirne, Osmanernas första huvudstad. Om vi ​​väljer religion som historiens kulturella fasad är Edirne ett givet stopp med sina eleganta kupoler och höga, slanka minareter som sträcker sig mot himlen. Ändå är det få moskéer som kan mäta sig i skönhet och arkitektonisk betydelse med Selim-moskén uppfört av den störste av alla osmanska arkitekter Sinan. Den står i stark kontrats till den äldre Eski moskén som är från en tidigare epok – lågmäld, tung och förankrad i jorden.

Men förutom religion finns det mer att säga om staden och Thrakien. Judar och kristna lade grunden för vinindustrin och den blomstrar fortfarande! Här finns riktiga vingårdar och det finns till och med en "Thrace Wine Route”. Fantastiskt!

Nu är vi framme vid kontinentens port, Istanbul. Med sina lager av historia och sin energi blir besöket här ett avslut med episka undertoner. Det är något med den här staden som gör att man sugs in. Redan vid första mötet med Bosporen, med Europa på ena sidan, Asien på den andra hörs ekot från det förflutna. Och samtidigt det vardagliga så närvarande. Färjorna som korsar sundet i ett ständigt flöde, rösterna, skratten, ljudet av steg mot sten, doften av kaffe. Resan är mer än en geografisk förflyttning och det känns rätt att sätta stopp just här bland färger, dofter, rörelser.

Text: Anna Mnatsakanova
Reseproducent och färdledare

Det är ingen hemlighet att Sierra Leone är ett av världens fattigaste länder. Men det finns enorma rikedomar i landet: jordartsmetaller, diamanter, guld och järnmalm. Dessutom är havet proppfullt med fisk, eller åtminstone var det så ända tills kineserna, ryssarna och européerna inledde sitt storskaliga fiske i ett av världens fiskrikaste hav. Numera kämpar fattiga fiskare med vikande fångster och tvingas allt längre ut till havs för få fisk överhuvudtaget.

   - Vi måste tänka positivt, det är därför vi alltid ser så glada ut. Hur skulle vi annars överleva? frågar Victor som jobbar ideellt för Our forgotten people som varje fredag serverar gratis lunch till hemlösa människor i huvudstaden Freetown. Det här är mitt sätt att ta ansvar. 

Många som reser till Sierra Leone väljer att stanna i huvudstaden Freetown vilket är synd då landsbygden innehåller mycket mer än storstäder. Vägarna är däremot långsamma och det tar tid att åka mellan olika sevärdheter. På vår rundresa färdas vi med minibussar och får möjlighet att besöka risbönder, dagbrottsgruvor och härliga marknader. 

   - Kom och titta på fisken som fiskarna nyss drog i land. Den lilla killen springer fort, men vänder sig hela tiden om för att se om vi hinner med. Stranden i Konakridie, ett par mil norr om flygplatsen i Lungi (Freetown) är fullproppad med människor och kommersen är i full gång. Ett par fiskare drar upp hinkar med fisk och skaldjur på stranden och några kvinnor verkar handla. De flesta köper bara ett fåtal fiskar till husbehov medan andra köper mycket mer för att kunna sälja vidare. Det är inte ovanligt att man fyller korgar med fisk och sedan åker motorcykel in till Freetown för att sälja fisken vidare. 

Vi har med oss en guide, Daniel Macauley som driver en liten strandrestaurang på River No2 beach en bit söder om Freetown tillsammans med sin familj. Vi följer efter Daniel in i de trånga gränderna och utan honom skulle vi aldrig hitta rätt mellan husen. Överallt syns barn, ammande kvinnor och hönor, ankor och getter. En bit upp i byn får vi möjlighet att komma in i ett rökeri där barn jobbar med att röka småfisk som familjerna sedan kan sälja. På landsbygden saknar de flesta elektricitet och därmed också kylskåp vilket innebär att fisken måste tillagas eller rökas för att inte bli dålig. Doften är fantastisk, men röken olidlig för lungorna. Precis som i resten av Afrika är lungsjukdomen kol vanlig. Inte för att man röker utan för att skorstenarna är dåliga och kvinnor och barn andas in röken från matlagningen. 

Många av upplevelserna i Sierra Leone handlar om att träffa människor och ta del av människors liv. Med en guide bredvid, som talar det lokala språket krio öppnas många dörrar. Krio är ett kreolspråk och fungerar framförallt i de södra delarna av landet, men ju längre ut norrut man tar sig desto fler stamspråk finns det. Omöjliga att förstå också för Daniel Macauley. Oftast måste vi leta upp byhövdingen för att få tillstånd att stanna i en by eller besöka en skola. 

Strax utanför Makeni börjar landskapet ändra karaktär. Bergen blir högre, grönskan mer intensiv och det blir längre mellan byarna. Vi bestämmer oss för att besöka Rogbonko Village några mil öster om Makeni där byborna tar emot besökare. Vi lämnar asfaltsvägen i Magburaka och åker längs en skumpig grusväg i drygt en halvtimme, förbi övergivna fält och öde industrilokaler. Ända fram till inbördeskriget drev kineserna gigantiska sockerrör-plantager längs floden, med bevattningskanaler och moderna maskiner. Där folk fick jobb. Idag är allt övergivet och de stora fälten växer igen. Det saknas pengar och det finns inte längre någon elektricitet. Att besöka Rogbonko Village är verkligen en upplevelse. Vi betalar givetvis för att åka dit och får möjlighet att gå en guidad tur i byn. 

Längre österut, i distriktet Kono som är känt för sina många diamantgruvor hoppas vi kunna besöka en diamantgruva. De största gruvorna drivs av utländska bolag, exempelvis den i centrala Koidu-Sefadu som drivs av ett sydafrikanskt bolag som fick gruvrättigheter som betalning för att de skyddade den tidigare statliga gruvan under inbördeskriget. Du som sett filmen Blood Diamond minns säkert de sydafrikanske legosoldaterna som skyddade områden i djungeln. Det var här det hände på riktigt och bolaget har i 20 års tid plockat ut varenda diamant ur landet – skattefritt. Den typen av gruvor är omöjliga att besöka, men däremot finns det ett antal dagbrott som drivs i flodbäddarna av byarna själva. Inga stora pengar direkt, men vi får möjlighet att besöka två gruvor efter att först ha pratat med byhövdingen. 

Det är ett tungt jobb att vaska fram diamanterna ut den grusartade flodbädden. Vatten som pumpas upp för att göra grusbädden möjlig att sila. Ett ständigt jobb i vatten, med vibrationer, höga motorljud och kyla. Morgnarna är kalla och även om det blir varmt mitt på dagen är det iskallt att ständigt vara blöt. Men det finns diamanter och under vårt besök hittar en man en diamant på uppskattningsvis 2 karat. Dagen innan hittade man dessutom guld. Vi får se och sorlet sprider sig bland arbetarna. Vem var det egentligen som hittade diamanten? En av männen träder fram. Det var jag. Ta en bild på mig!

Efter ett par dagar i Kono-området vänder vi om och återvänder till Freetown. Det är en lång resa med bil tillbaka till huvudstaden, men vi vill besöka Tacugama Chimpanzee Sanctuaru som varit stängt under hela hösten. Centret tar hand om föräldralösa schimpansungar när föräldrarna skjutits, tar dem till centret om låter dem växa upp för att sedan släppas ut i naturen igen. Jakten på bushmeat, alltså apkött är stort i Sierra Leone och man skjuter fullvuxna apor, men låter ungarna vara kvar. Många dör av hunger.

Fullproppade av intryck lämnar vi Tacugama och åker ut mot kusten. En av de största utmaningarna med centret är att få ha naturen i fred. Det råder brist på mark i Freetown och korruption och jakt på mark där man kan bygga ett hus är stor och därmed gör folk intrång på centrets marker. Skogen huggs ner och bebyggelsen kommer allt närmare. 2017 rasade en hel bergssida och drog med sig tusentals människor i jordskredet. 1100 dog och många återfanns aldrig. Nu arbetar staden med ett stort projekt ”Freetown the Treetown” där staden planterar nya träd, hittills har drygt en miljon träd återplanterats med förhoppningen att binda mer jord och förhindra erosion och risken för jordskred. Det verkar lyckas.

Stränderna söder om Freetown är magiskt vackra och kilometerlånga sandstränder avlöser varandra. Vi bestämmer oss för att checka in på The Place Resort, ett av Sierra Leones bästa hotell på Tokeh beach strax söder om River No2 beach (3,4 km). Tidigare har vi bott på The Esturary Resort längre söderut, men även om hotellet var bra så är det långt att ta sig till stranden och man måste åka bil i flera kilometer längs skumpiga vägar. Då är närheten till River No2 beach att föredra och möjligheten att promenera längs vattnet och bada i både poolen och havet. Missa inte restaurangerna vid River No2 där Daniel Macauley och hans familj driver en mysig liten strandrestaurang vägg i vägg med Ahma Surf & Campsite. 

Hoppas att vi ses i Sierra Leone!

Niklas Kämpargård

Där får vi se en utställning om paret Aalto, om finsk identitet och mänsklighet i en fantastisk utställningssal signerad Alvar Aalto. 30 juni går resan 2026 som tar in nya Helsingfors med en utställning av William Morris på Didrichsen och den pågående operafestivalen i Savonlinna där vi ska se en föreställning av Madame Butterfly. 

Under hockey-vm blir även Helsingfors vackra tågstation patriotisk


Tadashi Kawamatas installation sedd genom cyklopen inifrån Amos Rex

Oslo är nog det som imponerar mest med nya Nationalmuseet, Munch, Operan för att bara nämna några, Köpenhamn är roligast med alla häftiga projekt signerade Bjarke Ingels. Jag håller ändå Helsingfors som mest smakfullt av de tre. Här har man med omsorg och stolthet fortsatt från det arv och den design som Alvar Aalto, Viljo Revell med flera utvecklade många årtionden tidigare. Till väldigt stor del har det nya Helsingfors satsat på att bygga vackra träbyggnader. Direkt vid ankomst till Helsingfors ser man de häftiga bastuprojekten som tagit vid. De har blivit omåttligt populära både bland de som badar och de som bara vill hänga. Såväl Löyly som Allas har bar och restaurang kopplat till de olika baden och fler olika bastun. 

Bastukomplexet Löyly är löjligt populärt. 

Vid Kamppi, ett av Helsingforst trevligaste centrum har flera nya sevärdheter tagit plats. Sedan tidigare domineras området av Viljo Revells Glaspalatset.  Här har alla butiker, dess design och neonskyltar stannat kvar i en tidskapsel som andas 50-tal. Alldeles bredvid detta retro-palats ligger Tystnadens kapell, som kom till för att kröna att Helsinki var Europas designhuvudstad 2012. Kapellet är byggt i gran utvändigt och klibbal och ask invändigt. I kapellets tak har man satt en gipsskiva som ger det ett fantastiskt ljusinsläpp. 

Tystnadens kapell

På torget vid Kamppi ser man ett stort antal av stora cyklopliknande formationer placerade efter varandra. De fungerar som en utmärkt lekplats och i några av dessa ”cyklop” kan man se ned till vad som finns nedanför. Här ligger nämligen det nya konstmuseet Amos Rex spatiösa salar om 2170 kvadratmeter som öppnande upp som museum 2018. De ligger en våning under Glaspalatset och cyklopen fungerar som snillrika och vackra ljusinsläpp. Här såg jag tidigare i år en underbar utställning som lämpligen nog kallades Underjorden. Amos Rex är väldigt lek- och smakfullt och ett ställe jag gärna återvänder till många gånger. 

Glaspalatset och Amos Rex

Bäst av allt är dock det nya biblioteket Ode. Byggd i sibiriskt lärkträ i underbara svepande former har den tagit plats precis intill Musikhuset, Finlandia och museet för samtidskonst, KIASMA. Området har blivit Helsingfors självklara kulturella hjärta. Precis som Amos Rex invigdes biblioteket 2018 och visst finns här böcker, men jag imponerades än mer av allt det andra. Här fanns utrymme för de som vill använda symaskin, broderingsmaskin eller 3D-printer, om man är ett gäng som ville laga mat, spela in en låt eller spela spel. 

Biblioteket Ode med sina sagomattor, vackra ljusinsläpp och öppna planlösningar

Alla detaljer är så utsökt uttänkta. Alltifrån den öppna planlösningen till de genialt utformade ljusinsläppen. Här finns sju konstnärligt utförda mattor med motiv från den finska kulturskatten. På dessa mattor samlas barnen för sagostunder och äldre publik för författarmöten. En vacker medborgarbalkong är placerad på jämnhöjd med riksdagen mittemot så att man åtminstone symboliskt kan känna att man är jämbördig. Den vackra spiraltrappan har fyllts med citat av önskemål vad medborgarna vill med sin stad. Det är sällan eller aldrig jag besökt en byggnad jag blivit så glad av. 

Sagostund 

Är det böckerna man är ute efter så är det snarare Universitetsbiblioteket Kaisaniemi som är rätt plats. Bara ett stenkast bort från stationen ligger denna likaledes utsökta byggnad med vackra fönster och sju våningar över jord som är makalöst vackert utformade. Precis som med fallet för Ode har man finska designmöbler att så sig ned i. 

Universtitetsbiblioteket

Helsingfors överraskar med sina många fina konstmuseer. Utöver Amos Rex finns här två fina museer för samtidskonst, tidigare nämnda KIASMA och EMMA i förorten Hagalund. Favoriten är Villa Didrichsen, ett före detta hem som gjorts om till ett tidstypiskt konstmuseum med möbler och detaljer från 60-talet. Konstsamlingen är riktigt fin med verk av Henry Moore, Picasso, Mark Rothko och Joan Miro för att bara nämna några.  

Villa Didrichsens skulpturpark

Efter många års renovering öppnade konserthuset Finlandia upp sina portar igen 2025. Många gånger har den kallats för Alvar Aaltos mästerverk. Den nya permanenta utställningen tar med oss besökare på en inspirerande utställning om Alvar, Aino och Elissa Aaltos kreativitet och dess relation till finsk natur och skog. Ingen annan nordisk arkitekt har ett sådant namn internationellt som Alvar Aalto och nu har man skapat en modern utställning om deras verk i den gamla hörsalen där symfoniorkestern tidigare repeterade. 

Finlandiahuset med Alvar Aaltoutställning

I sommar gör vi återigen en resa till Helsingfors där vi besöker många av de bästa museerna, går på arkitekturpromenader och åker till Savonlinna för att se en föreställning av Madame Butterfly på den då pågående Operafestivalen.  



Resan Nya Helsingfors och Opera i Savonlinna går 30 juni - 6 juli 2026.

Text: Jörgen Fredriksson
Delägare, Världens Resor

Från övre däck på fjordkryssningsbåten, från tågfönstret och med egen buss längs de nationella turistvägarna ligger Norges bländande naturscenerier vid våra fötter.

Sväva över vattnet på broarna vid Atlanthavsvägen, spana ner mot Trollstigens vindlande serpentinvägar och gå på förgylld toalett vid rastplatsen vid strandkanten i Senja. Norge storsatsar på att intensifiera naturupplevelserna genom att addera ytterligare en dimension av konst, design och arkitektur. Särskilt vackra vägsträckor i hela landet har smyckats med spektakulära rastplatser, utsiktspunkter och konstinstallationer, ritade av några av Norges främsta arkitekter och designers. Över 200 mil väg från nordligaste Norges övärldar till de storslagna fjordlandskapen i hjärtat av Norge utgör de prisbelönta nationella turistvägarna.

Några av världens mest spektakulära tågresor hittas i vårt grannland. Att resa med tåg i Norge är att förundras över hur ingenjörskonsten lyckats övervinna det dramatiska landskapets utmaningar. Ofotenbanan lämnar Sverige och Lapporten bakom sig och letar sig ner mot Narvik.

Nordlandsbanan ringlar sig fram längs den vackra Helgelandskusten och på Dovrebanan kan man spana efter myskoxar i fjällandskapet. Den sagolika färden med Raumabanan passerar mäktiga Trollväggen och vackra Raumaälven.

Norge bär också på en dramatisk historia, på många sätt markant olik vår egen. Kanske är det just därför man sätter ett så stort pris på att bevara och utveckla sina traditioner och sin nationella särprägel. De världsunika stavkyrkorna står som tjärdoftande monument över övergången från vikingatiden och vankas det fest klär sig norrmännen gärna i sina regionala folkdräkter. Norsk matkultur blomstrar med en levande fäbodkultur, fisk och skaldjur i överflöd samt fjordodlade frukter och bär som blir till cider och andra delikatesser. Norge väntar på dig med storslagna vyer och överraskande upptäckter.

 Åsa Danielsson reseproducent Norden

Vem var Antoni Gaudí?  En arkitekt som gick sin egen väg
Antonio Gaudí föddes 1852 i Katalonien, söder om Barcelona, som son till en framstående kopparsmed. Under barndomen hade han svår reumatism och han tillbringade mycket egen tid i naturen. Det gav honom ett öga för former, färger och strukturer – senare tydligt i hans arkitektur.
I och med sin uppväxt i en hantverksmiljö fick han en unik känsla för material och volym. Skolåren i Reus utvecklade hans konstnärliga talang, och som 16-åring flyttade han till Barcelona för att studera. Där skulle hans visioner snart finna sin rätta scen.

Barcelona i Gaudís tid – en stad i förändring
När Gaudí började verka vid slutet av 1800-talet stod Barcelona inför en enorm förvandling. Det var en spännande och dynamisk stad som växte snabbt.

Efter epidemier på 1800-talet fokuserade man på att bygga breda gator med ljus och ventilation. Allt detta påverkade Gaudí som tog till sig av tankarna och bland annat skapade enorma ljusinsläpp i sina byggnader. Stadsdelen Eixample växte fram med breda avenyer och modern stadsplanering. Den katalanska borgarklassen ville visa sin rikedom och kulturella identitet genom arkitektur. Gaudí och hans samtida fick möjligheten och utvecklade stilen Modernisme, (Kataloniens egna form av Art Noveau) präglad av naturformer, färgstark mosaik (trencadís) och strukturer som utmanade de mer traditionella raka linjerna. Det är en stil med organiska, mjuka kurvor och keramiska detaljer som ofta inspirerades av naturen. Att besöka Gaudís byggnader ger verkligen en inblick i hans tankar kring boende, ljus och funktion. Han var långt före sin tid.
Barcelona under de första åren på 1900-talet var en tid av moderna framsteg, men också politisk oro, med starka spänningar mellan borgarklassen och arbetarklassen. Arbetarklassen var koncentrerad till industriområdena i utkanten av staden samt till den gamla delen av staden, Ciutat Vella. Industrialiseringen gav välstånd, men också svåra sociala klyftor. Barcelona drabbades av politiska attentat och fick då öknamnet “Bombernas stad”, till stor del på grund av attentaten, generalstrejker och hårda polisingripanden. Många förknippar än idag Barcelona som ”Anarkismens huvudstad”.

Trots oron i samhället, eller kanske som en följd av det, så blommade kulturen och kaféer, konstscener och arkitekturen var i en stor förvandling. Det var under denna tid som stadens finaste aveny byggdes; Passeig de Gràcia och mitt i detta skapade Gaudí verk som fortfarande definierar Barcelonas siluett. Mötesplatser som Els Quatre Gats spelade stor roll för konstnärerna och de intellektuella. Området La Rambla var dock stadens hjärta där alla samhällsklasser möttes.

Gaudí levde ett socialt liv i unga år, men med tiden blev han alltmer religiös och asketisk. Han började undvika det fina sociala livet och klädde sig enkelt, ofta i en sliten kostym. Till slut ägnade han nästan all sin tid åt sitt livsprojekt, mästerverket kyrkan La Sagrada Família. Ett projekt som då byggdes under knappa ekonomiska villkor, oftast beroende av privata donationer.
Gaudí dog 1926 efter att ha blivit påkörd av en spårvagn. På grund av sina enkla kläder misstog man honom först för en fattig man, innan man insåg vem han var.
Gaudís mästerverk – Barcelonas levande konstverk

Sagrada Família – Högsta kyrkan i världen
Gaudís mest kända verk är fortfarande under uppförande, men planeras bli färdig under 2026. Just nu är det den högsta kyrkan i världen med sina ca 163 meters höjd. När den sista fasen av byggandet av det centrala tornet i basilikan är klart beräknas höjden vara 172 meter. Kyrkan är en hyllning till naturen, ljuset och det gudomliga. Pelare som träd, färgade glas som skapar ett ständigt skiftande ljus – det är en arkitektur som känns både modern och tidlös. Gaudí hade en djup katolsk tro och till en följd av hans ofta bibliska motiv så kallades han för ”Guds arkitekt”.

Park Güell – där natur och fantasi möts
Från början var denna park tänkt som ett exklusivt bostadsområde med ”trädgårdspark”, men utvecklades i stället till en offentlig park. Här formar Gaudí bänkar, pelare och terrasser som en del av landskapet, täckta av den färgstarka mosaiken, många i form av djur. Hans teknik med att krossa kakelplattor och glas för att täcka de välvda ytorna i färgsprakande mönster är hans signum.

Casa Batlló – havets arkitektur
Fasaden är vågformad, skimrande och fylld av symbolik. Många ser havets rörelser eller mytiska varelser i dess former. Huset är ett av de tydligaste uttrycken för Gaudís organiska stil som ofta innehöll trä, ben och snäckskal. Det finns knappt några räta vinklar eller platta väggar i rummen, utan allt går i en mjuk form. Fasaden rör sig nästan, som om den vore gjord av vatten, eller som andra hävdar – drakhud. Balkongerna liknar masker, eller kanske benrangel – tolkningarna är många.

Casa Milà (La Pedrera) – sten i rörelse
En byggnad utan räta linjer och med en unik takterass. Den vågformade fasaden och taket med sina skulpturala skorstenar gjorde den till ett av Barcelonas mest radikala bostadshus när det stod färdigt 1912. La Pedrera betyder "stenbrottet" på katalanska och är det populära smeknamnet på den ikoniska byggnaden. Namnet syftar på den vågformade stenfasaden som liknar en naturlig klippformation som formats av vind och vatten. Namnet "La Pedrera" var ursprungligen en lite retsam benämning från lokalbefolkningen när byggnaden stod klar på grund av dess ovanliga utseende, men det blev snabbt det namn som byggnaden är mest känd under.

Gaudís arv – då och nu
Hundra år efter hans död är Gaudí mer inflytelserik än någonsin. Sju av hans verk är upptagna på UNESCO:s världsarvslista. Hans arkitektur och konstverk används som symbol för Barcelonas identitet, som lockar miljontals besökare varje år. Hans arkitektur känns levande, som om byggnaderna nästan andas. Han visade också att arkitektur kan vara både funktionell och poetisk. Byggnader är inte bara något vi använder – utan också upplever. För varje gång man besöker hans byggnader så ser man någon ny detalj i form av symboler eller ljussken.

På vår resa ”Konst i Spanien" tar färdledaren med er till några av dessa platser och berättar mer om dess historia, men tid ges också för att uppleva dem på egen hand.

Under den här resan ser vi även andra stora arkitekters byggnader som Frank Gehrys Guggenheimmuseet i Bilbao.

Under en av våra luncher besöker vi den arkitektritade Marques de Riscals spektakulära vingård i Rioja.

Vi avslutar resan i Valencia där vi upplever  konst- och vetenskapsstaden "Ciudad de las Artes y las Ciencias".

Jag brukar säga att det här inte bara är en resa. Det är en upplevelse där vi långsamt rör oss genom landskap, kulturer och berättelser. Kanske är det just därför jag älskar att resa med tåg. Tåget är inte bara ett miljövänligt sätt att resa det skapar också ett särskilt tempo. Vi sitter tillsammans, vaggas fram av rälsens rytm, ser landskapet förändras utanför fönstret och låter samtalen växa fram. Redan där börjar resan.

Under första dagen får vi bekanta oss med en av Norrlands stora berättare författaren P.O. Enquist. I hans hemby Hjoggböle får vi höra om barndomen och hur platsen formade hans författarskap. Det är något särskilt med att stå på en plats där litteraturen föddes, där berättelserna började.

Resan fortsätter norrut och snart öppnar sig landskapet mer och mer.

En av höjdpunkterna är Skellefteå där vi besöker det uppmärksammade kulturhuset Sara och övernattar i Wood Hotel, en av världens högsta träbyggnader. Att vakna högt över staden i ett hotell byggt nästan helt i trä är en upplevelse i sig.

Men det är när vi når Tornedalen som resan verkligen förändrar karaktär.

Jag minns första gången jag själv kom hit. Jag mötte en bygd som burit på många utmaningar men som samtidigt hittat nya sätt att resa sig, att vara stolt och att dela sin kultur. Tornedalen är en plats där historia, språk och natur vävs samman.

Här lever tornedalingarna, en nationell minoritet med sitt eget språk meänkieli, som betyder vårt språk. Kulturen syns i maten, i hantverket, i byggnaderna och i sättet människor berättar om sin plats i världen.

Från Lapland View Lodge, högt uppe på Luppioberget, blickar vi ut över Övertorneå och den mäktiga Torneälven. Utsikten där uppe är nästan svår att beskriva vidderna, ljuset och känslan av hur stort landskapet egentligen är.

Vi fortsätter till Vasikkavuoma, Nordens största slåttermyr, där vi möter renskötaren Ebba Finnholm från Sattajärvi sameby. Hon bjuder på nykokat kaffe och berättar om landskapet och renskötseln, naturen och livet i området. De mötena är alltid något av det mest uppskattade på hela resan.

När vi sedan rullar in i Tärendö brukar många känna igen sig. Här spelades delar av filmen Populärmusik från Vittula in. Tärendö är också platsen där tempot verkligen saktar ner. Här finns tid för bastu, promenader och middagar med lokal mat.

Och så förstås strömmingen!

När surströmmingspremiären närmar sig hör den nästan till. Jag minns ett år när det var dåligt med strömming. Då fick vi improvisera. Vår chaufförs mamma “lånade” ut en burk surströmming och jag ringde en vän i Pajala som hade en burk hemma. På så sätt fick vi ändå till vår lilla surströmmingsförrätt.

Många av gästerna rynkar först på näsan. Men när den serveras fint, i rätt sammanhang och med rätt berättelse då brukar de flesta ändå våga smaka.

Efter Tornedalen fortsätter vi norrut, över gränser och genom landskap som förändras nästan kilometer för kilometer. Vi passerar in i Finland, och promenerar på bron över Muonioälven och fortsätter med bussen mot Norge. Plötsligt förändras naturen, fjällen reser sig och fjordarna öppnar sig.

Snart ligger Tromsö framför oss, en livlig arktisk stad med restauranger, hamnliv och en stark kulturhistoria. Här besöker vi Ishavskatedralen, och många passar också på att upptäcka staden på egen hand och det är här som ett nytt kapitel av resan börjar!

I Tromsö kliver vi ombord på Hurtigruten, ett fartyg som många har på sin bucket list. Under tre dagar kryssar vi längs Norges kanske vackraste kuststräcka.

Här väntar Lofotens dramatiska natur, små hamnar, fjordar och en kust som aldrig riktigt ser likadan ut från timme till timme. Ombord får vi föreläsningar om Norges långa kust och Hurtigrutens betydelse genom historien.

Jag brukar säga till resenärerna att här finns inget dåligt väder. Oavsett om havet ligger spegelblankt eller vinden river i fjällen så är utsikten alltid lika storslagen.

Resan avslutas i Trondheim, kanske en av Norges vackraste städer. Här besöker vi Nidarosdomen, ett av Nordens mest imponerande historiska monument.

Och så kommer den där sista morgonen. Vi går tidigt genom Trondheim till tågstationen. Det finns alltid en liten känsla av vemod då resan närmar sig sitt slut. Men innan vi skiljs åt väntar en sista stor upplevelse, tågresan söderut.

Vi börjar rulla ner mot Duved och färdas genom fjällandskap. Det är en av världens vackraste tågsträckor och ett fint sätt att avsluta något som varit både intensivt och stillsamt på samma gång.

När jag står där på perrongen igen, när vi säger hej då och alla reser vidare åt olika håll, tänker jag ofta samma sak. Det här är mer än en resa. Det är möten med människor, berättelser och landskap som stannar kvar långt efter att tåget har stannat. 

Femte augusti rullar tåget nästa gång mot Nordkalotten och Tornedalen, följ gärna med mig på resan!

Monica Nordenwald, färdledare  

Zaha Hadids Designmuseum i Seoul

När vi talar om mjuk makt och hur ett land försöker vinna popularitet i omvärlden genom att sprida sina egna kulturella säregenskaper är det sannolikt inget land som varit så skickliga på detta som Sydkorea på senare år. 
Kimchi finns i enormt många former

Vi har fått bekanta oss med koreanska filmer som Parasit, tv-serier som Squid Game, popgrupper som BTS, låtar som Gangnam Style och matfenomen som mukbang. Begrepp som K-Beauty, K-pop och K-drama har alla blivit begrepp som de flesta ungdomar idag känner sig hemma med. Den senaste koreanska kulturfestivaldagen i Kungsträdgården 2025 lockade 30 - 40 000 besökare som kom för att se popgrupper uppträda, äta bimbap och prova taekwando. 

SAN Museum beläget på ett berg i Wonju

Sydkorea har verkligen tagit plats på hela den breda kulturscenen och det gäller naturligtvis även inom konst, arkitektur och film. Det har gjorts en oerhört medveten satsning på att bjuda in några av världens främsta arkitekter till att bygga viktiga kulturella landmärken. Zaha Hadid fick rita det märkvärdiga Design Plaza i Seoul, Rem Kolhals, Mario Botta och Jean Nouvel samsades om att uppdraget med det fantastiskt fina konstmuseet Leeum Samsung och i bergen utanför Seoul lät Tadao Ando skapa det andaktsfulla konstmuseet SAN med fina trädgårdar och speciella anläggningar för ljuskonstnären James Turrell.  Anish kapoors konstverk framför Leeum Samsung Museum

Under en av trädgårdarna på SAN Museum lät Tadao Ando under 2025 bygga ytterligare en konsthall med öppen planlösning tillägnad den brittiska konstnären Anthony Gormley och resultatet ser verkligen enastående ut. Vi besöker självfallet ovanstående platser på vår resa Konst i Sydkorea som går hösten 2026. 

Anthony Gormleys skulpturala verk i den nya konsthallen, SAN Museum
 
På senare år har också koreansk konst också börjat spridas stort i omvärlden. Minimalisten Lee U-fan har fått utrymme både i Versaille och på Serpentine Gallery, Lee Buls feministiska cyberkonst tog plats på Göteborgs konstmuseum och Kim Soo-ja fick breda ut sin konst både i Wanås skulpturpark och Cisternerne i Köpenhamn. Lee Buls cyberkonst

Med alla de storsatsande gallerier och konstmuseer som finns runt palatsen i Seoul är det enkelt att utse Seoul till Asiens främsta stad både vad gäller utbud och pengar som satsas på utställningarna. Under resan i höst kommer vi att få stifta bekantskap med Do Ho Suhs skulpturala installationer på Modern Museum of Contemporary Art (MMCA). Hans färgglada arkitektoniska verk kunde ses på Bildmuseet i Umeå för några år sedan. På Leeum Samsung kommer Koo Jeong-a som representerade Sydkorea på Venedigbiennalen 2024 få en egen retrospektiv utställning samt att de kommer ha en utställning med stora installationer skapade av kvinnliga konstnärer. Do Ho Suhs färgganna installationer

Asiens sannolikt mest välrenommerade konstbiennal kommer också att äga rum under hösten 2026. I Sydkoreas 6:e största stad Gwangju äger biennalen rum för 16:e gången. I likhet med biennalen i Venedig är det ett stort antal nationella paviljonger som tar plats runtom i staden. 
I Gwangju äger den stora konstbiennalen rum under hösten 2026

Sydkorea kan också stoltsera med att ha Asiens största filmfestival i Busan. Stadsdelen Haeundae har vuxit fram som hjärtat av festivalen med visningar på stranden och med föreställningar på den stora utomhusbiografen med plats för 4000 åskådare. Det är väldigt häftigt att få se en film i denna miljö. Själva byggnaden där det mesta äger rum skapades av de österrikiska arkitekterna Edelweiss. Vi ser till att ni får biljetter till en av kvällarna vi är i Busan. 

Vi går på den stora utomhusbiografen under Busans filmfestival

Under resan ska vi också gå på gallerivandring i Seoul, gå på Lee U-fans museum i Busan, se klanbyn Hahoe med anor från 1400-talet, besöka den första huvudstaden Geongju och naturligtvis äta gott och bo bra.  

Lee U-fans minimalistiska konst, starkt inspirerad av zen

Text: Jörgen Fredriksson

I början av 1800-talet kom någon på den briljanta idéen att bygga en kanal rakt genom Skottland. Anledningen var att säkra varutransporter som annars måste gå sjövägen runt kusten med risk för extremt hårt väder. Grunden fanns redan, fyra sjöar med Loch Ness som den mest välkända, låg strategiskt utplacerade och det "enda" som krävdes var att gräva 3,5 mil för att förbinda sjöarna med varandra.

Kanalen ritades av Thomas Telford som också medverkade i projekteringen av Göta kanal men trots höga ambitioner så blev det lite av ett misslyckande. Kanalen blev för grund och tog för lång tid att bygga, och när tiden väl kom ikapp fanns det redan en utbyggd järnväg upp till Inverness. Kanalen används idag huvudsakligen för lokaltrafik mellan byarna där det fortfarande finns några få pråmar kvar.

Strax efter lunch bordade vi vår privatchartrade pråm Fingal som på sina 44 m inrymde sex hytter med dusch och toalett i varje hytt. Ingen lyxig kryssare, men i sin rustika stil kändes det väldigt exklusivt för vår lilla grupp. Hemtrevnaden sattes direkt då vi steg ned i salongen där det doftade underbart från nybakade scones och te som väntade på oss!

Upplägget under dagarna var verkligen generöst. Först en riklig frukost och därefter valde man själv om man ville vandra, cykla, eller helt enkelt ta det lugnt på båten. Gillade verkligen små detaljer som att kocken varje kväll skickade runt en lista med vad vi ville ha till frukost. Förutom skeppare och styrman hade vi dessutom en egen guide på båten som följde med på utflykterna och berättade mer om landskapet och kanalen. Oavsett vad man valde så samlades alla lagom till den hemlagade lunchen som stod redo i matsalen. Efter lunch samma valmöjligheter igen innan samling för middag.

Fingal är ingen racerbåt utan färdas i maklig takt! Dessutom skall hon/han, Fingal är ett keltiskt ord som betyder "vit främling" och som används i maskulin form (knepigt det här med båtar...), ta sig igenom alla de slussar som reglerar vattenståndet i kanalen. 

Fina vandringar längs kanalens klara vatten med flera tillfällen till dopp. Om man inte är frusen av sig vill säga...

Under augusti månad är det lummigt och grönt i naturen. På de vidsträckta markerna längs kanalen hittar man flera större gods där många av de som grävde kanalerna arbetade periodvis för godsherrarna. På så vis även ett viktigt arbetsmarknadspolitiskt projekt under början av 1800-talet.

Fingal är utrustad med fina mountainbikes som är enkla att cykla på och terrängen lämpar sig väl med fina leder utmed kanalen. 

På eftermiddagen samma valmöjligheter igen och en av dagarna när jag vandrade blev det rikligt med kantareller i kassen vilket gladde vår kock ombord!

Efter en härlig dag så avslutades kvällarna oftast i salongen med ett glas whisky eller ett glas vin där vi summerade dagens intryck. Inga alkoholhaltiga drycker ingick men där fanns en välfylld "ärlighetsbar" där man noterade i en bok vad som inmundigades. 

Vi hade bett om att kanoter skulle med ombord och en dag var det tillfälle till lite paddling för de som var sugna. Även om det alltid finns en aktivitet att tillgå så är det klart rekommendabelt att vika i alla fall en dag att bara sitta uppe på däck och njuta. Långsamhet är en bristvara i dagens samhälle men här kunde man verkligen varva ner. 

Färden i all ära men det var väldigt mycket vår eminenta besättning som förgyllde vår resa. Pedagogiska och glada resan igenom. Stort tack till Sophie, Steve, Adam och Bumble!

Vår slutdestination var Fort Augustus, belägen precis vid södra änden av Loch Ness. Med en kort vandring fick man en fin utsikt över den mytomspunna sjön. Inga sura miner i gruppen trots att vi inte såg Nessie. 

Text och bild: Joacim Ericson

Bunes, en av Lofotens vackra paradisstränder

Sommar i Lofoten 25 juni - 3 juli (fulltecknad) och 6 - 14 aug 2026

Den av våra resor som spenderar längst tid på Lofoten. Fyra nätter i klassiska, omgjorda fiskestugor fördelas mellan Svolvaer som är öarnas knutpunkt i samt vackra fiskebyn Reine längre söderut.

Passar dig som:

• vill upptäcka så mycket som möjligt av Lofoten med nedslag i både konst, kultur, historia och natur (inkl Galleri Lofoten i Henningsvaer (Lars Lerin), vikingamuséet Lofotr)
• Vill uppleva Lofoten till sjöss – med traditionell fiskebåt till Trollfjorden, båtutflykt i Reine och resa som lokalborna med båt till fastlandet
• Vill bo i Lofotens berömda rorbuer – havsnära fiskestugor omgjorda till moderna hotellrum (både i Svolvaer samt pittoreska fiskebyn Reine)
• Vill få tid att uppleva naturen genom enklare vandring till en av Lofotens berömda sandstränder (Bunes) och få möjlighet att på egen hand klättra i trappor mot utsiktsplatser i Svolvaer och Reine (helt frivilligt)
• Vill uppleva två av Norges mest kända nordliga kuststäder, Bodö och Trondheim
• Föredrar att resa med tåg (nattåg och dagtåg inklusive bland annat Ofotenbanan med nattåget in mot Narvik samt vackra Nordlandsbanan mellan Bodö och Trondheim)
• Föredrar att resa med max 28 medresenärer

Läs mer om resan här.

  I Svolvaer bor vi i rorbu (traditionell omgjord fiskestuga) alldeles nära vattenbrynet 

Tåg till Lofoten 23 -  30 aug 2026
En unik sensommarresa där vi fyller ett helt veterantåg och beger oss norrut längs Sveriges ostkust. Flera färdledare från Världens Resor, ett gäng veterantågsentusiaster, föreläsare och resenärer gör ett gemensamt, skräddarsytt äventyr på räls och från Kiruna med buss in i Norge mot Lofoten.

Passar dig som:

• Vill få en överblick av Lofoten med båt och buss (inklusive Trollfjorden, Galleri Lofoten i Henningsvaer (Lars Lerin) och besök i Reine)
• Vill bo i Lofotens berömda rorbuer – havsnära fiskestugor omgjorda till moderna hotellrum (3 nätter i Svolvaer)
• Vill få möjlighet att på egen hand klättra i trappor mot utsiktsplats i Svolvaer
• Vill uppleva den unika charmen ombord ett veterantåg
• Föredrar att resa med tåg (veterantåg och nattåg)
• Vill uppleva norra Sverige inklusive Höga kusten och Kiruna med gruvbesök och Ishotellet
• Tycker det är spännande att resa i stor grupp, uppdelat i mindre grupper med varsin buss och färdledare

Läs mer om resan här.

På väg till Trollfjorden är chansen stor att på nära håll få se majestätiska havsörnar...

...och vill man själv uppleva örnens perspektiv ger flera av våra resor möjlighet att på egen hand klättra uppför trappor för strålande utsikt, här över Reine.

Nordkalotten 23 juni - 4 juli 2026

Vår längsta resa i Norden: Tre länder (Sverige, Finland, Norge), tre färdsätt (tåg, båt och egen buss) avrundas med tre fantastiska sommardagar i Lofoten.

Passar dig som: 

• Få en överblick av Lofoten med båt och buss inklusive Trollfjorden, Galleri Lofoten i Henningsvaer (Lars Lerin) och besök i Reine
• Vill bo i Lofotens berömda rorbuer – havsnära fiskestugor omgjorda till moderna hotellrum (2 nätter i Svolvaer)
• Få möjlighet att på egen hand klättra i trappor för att nå utsiktsplatser i Svolvaer
• Vill uppleva de arktiska delarna av tre länder, Sverige, Finland och Norge
• Resa med berömda Hurtigruten (vid Barents hav från Kirkenes till Tromsö)
• Vill uppleva världens kanske nordligaste städer, Hammerfest och Tromsö
• Vill få inblick i samisk kultur (i Finland) och tornedalsk kultur (i Sverige)
• Föredrar att resa med tåg (nattåg)

Läs mer om resan här.

Lofotens historia och konst kommer till liv på fina muséer, här vikingamuséet Lofotr.

Nordnorska öar med Lofoten 3 - 12 aug 2026

En högsommarresa med flyg som fokuserar på vackra naturscenerier i norra Norges magiska ölandskap.

Passar dig som: 

• Åka en halvdagsetapp med Hurtigruten genom Trollfjorden till Svolvaer (Lofoten)
• Få en överblick av Lofoten med buss inkl Galleri Lofoten i Henningsvaer (Lars Lerin) och vikingamuséet Lofotr och fiskerimuséet i Å
• Vill bo i Lofotens berömda rorbuer – havsnära fiskestugor omgjorda till moderna hotellrum (1 natt i Svolvaer och 2 nätter i närheten av Reine)
• Vill upptäcka Lofotens mer okända syskon, de vackra öarna i Senja och Andøya
• Vill åka på valsafari
• Föredrar att flyga
• Föredrar att resa med max 23 medresenärer

Läs mer om resan här. 

Alla våra resor passerar Trollfjorden, antingen med kryssningsskepp, katamaran eller traditionell fiskeskuta. 

Sommar i Nordkalotten 5 - 15 aug 2026

En resa genom norra Sverige och Norge samt en stor portion till havs med Hurtigruten genom Lofotens vackra ö-landskap.

Passar dig som: 

• Vill uppleva Lofoten från sjösidan från kryssningsdäck
• Vill resa i nordligaste Sverige och norra Norge  
• Resa med berömda Hurtigruten från Tromsö till Trondheim (3 nätter ombord)
• Lära mer om samisk och tornedalsk kultur (i Sverige)
• Föredrar att resa med tåg (nattåg och dagtåg)

Läs mer om resan här.

När vi lämnade sommarvärmen i Buenos Aires bakom oss på morgonflyget och landade i Ushuaia, kände jag hur gruppen andades in den kalla, klara luften med samma förväntan som jag själv gjorde första gången jag besökte Eldslandet som tolvåring. Den gången för många år sedan var jag på väg runt jorden i segelbåt tillsammans med familjen, och sedan dess har Sydamerikas södra utmarker haft en alldeles speciell dragningskraft på mig.

Ushuaia – världens sydligaste stad – ligger som en port till ett vilt och nästan sagolikt landskap där de allra sista utlöparna av världens längsta bergskedja Anderna sjunker ner i den vidsträckta Antarktiska oceanen.

En av resans absoluta höjdpunkter för mig var vår båtsafari på Beaglekanalen. Med argentinska Eldslandets snötäckta toppar i bakgrunden på ena sidan och Chiles sista utpost som sträcker sig ut mot Kap Horn på den andra, gled vi ut på ett för området ovanligt spegelblankt vatten. 

Några av deltagarna kommenterar att de små klippöarna vi passerar lika gärna kunde legat i deras hemtrakter i Bohuslän, om det inte varit för alla sjölejon och den lojt utsträckta, flera ton tunga snabelnosade elefantsälshannen förstås! 

När vi rundar "fyren vid världens ände" ser vi en mäktig svartbrynad albatross fälla ihop sina långa smala vingar för att dyka ner och fånga en fisk, men den blir snabbt tvungen att freda sitt byte både från en tjuvaktig labb och en grupp pilsnabbt simmande magellanpingviner, som alla mer än gärna skulle ta sig en smakbit. Vi var flera i gruppen som knappt kunde hålla kamerorna stilla, så mäktigt var ljuset och naturens skådespel!

Så det var inte bara själva naturens storslagenhet som gjorde intryck på oss Patagonien, det var också alla de små djurmöten under resan: Kondoren som svävar högt över det Patagoniska isfältets vidsträckta glaciärer. Den ensamma guanacon som poserar för oss framför de mäktiga fjällen i Torres del Paine, och den långbenta strutsfågeln Ñandú som springer bredvid vår buss en bit, för att sedan fortsätta oberörd ut över den ändlösa stäppen med sina ännu inte lika långbenta små ungar som kämpar med att hålla jämna steg på rad efter sig.

Fast om jag måste välja bara en sak, så är det för mig ändå just mornarna på Beaglekanalen som jag alltid kommer att bära med mig. Det är där naturens själ känns som allra mest närvarande, och där som vi tillsammans för första gången får uppleva varför denna del av världen kallas ”världens ände”. 

Elin Sjöberg
Färdledare

Dagtid färdas vi med veterantåg med första klass 60-tals vagnar

Vilka är Sveriges främsta konstupplevelser? Det beror naturligtvis på vilken typ av konst som man är intresserad av och vilka utställningar som visas, men efter att under de senaste åren ha besökt massor av konstmuseer och skulpturparker i Sverige har jag för egen del några solklara favoriter. Det är till dessa som vår resa Konsttåget går och i juni 2026 kommer den att gå för femte gången. Denna gång i samarbete med SvDaccent. Vi reser med veterantåg där vi sitter skönt i första klass sittvagnar från 60-talet om dagarna och bor på trevliga hotell och herrgårdar om kvällarna. På tåget har vi också en biovagn där vi har olika föredrag och quiz under färd.  

Vi bor en natt i de gamla industrimiljöerna på Nääs fabriker. 

Sverige har på senare år fått fram många fina skulpturparker såsom Konst på hög i Kumla och Umedalens skulpturpark i Umeå, men favoriterna är två skulpturparker som ger oss den härliga kombinationen av natur och konst; Wanås och Pilane. I Vanås i norra Skåne hittar vi ett 80-tal konstverk placerade i bokskogen i Wanås skulpturpark. När konstanläggnigen växte fram på 80-talet skapades konstverk som verkligen skulle smälta in i omgivningen. På den gamla stenmuren som omger området ristade Jenny Holzer in underfundiga aforismer, artificiella stubbar skapades och flera verk är skulpturala verk av träd. Men med tiden har färgrikedomen vuxit samtidigt som de också satsat mycket på verk som kräver interaktivitet från besökarna. Här finns verk som går att gunga i, klättra på eller hänga upp lappar i som Yoko Onos önsketräd.  
Yoko Onos önsketräd. 

I parken samsas verk av Marina Abramovic, Nathalie Djurberg, Anthony Gormley, Robert Wilson och många fler, men parkens mest populära verk är Ann-Sofie Sidéns Fideicommisum. Det är en bronsskulptur som är ett porträtt av henne själv när hon sitter på huk med neddragna byxor och kissar. Hon sitter så fint alldeles intill sjön där slottet speglar sig i vattnet. Titeln anspelar på det ålderdomliga förordnande som skulle säkerställa att egendom övergick till nästa generation utan att delas upp genom att alltid låta den gå i arv till den äldsta sonen. Att många tycker om denna skulptur går att avläsa från rumpan som är alldeles blank efter alla klappar den fått.  

Ann-Sofie Sidéns Fideicommisum

En annan tjej som drar ögonen till sig är Anna i Pilane. Det är ett 14 meter högt ansikte skapat av glasfiber och marmorpulver. Hon har en kontemplativ utstrålning som alla faller pladask för. Konstverket var bara menat att stå i tre år, men när hon skulle flytta ”hem” till Barcelona och till konstnären Jaume Plensas hemstad så blev det ramaskri i hela västra Sverige. Alla krävde att hon skulle få vara kvar och efter en insamling och senare höjda biljettpriser är nu Anna permanentad och har nog blivit Sveriges mest kända skulpturala verk, i alla fall samtida. Hon står så fint på de kala granithällarna och omgärdas av Västerhavet, blomstrande ängar och ett kulturlandskap med betande får och gravsättningar som är flera tusen år gamla.  
Anna på Pilane, Sveriges mest kända skulpturala verk? 
Maria Miesenbergers Spindelmansliknande figurer återkommer ofta i olika tappningar i Pilane

I Wanås tillkommer några nya konstverk i maj varje år och här i Pilane är det mestadels nya verk som ställs ut. Vi ser med spänning fram emot vad 2026 har att erbjuda. Bara en dryg mil från Pilane hittar vi också Nordiska akvarellmuseet. Belägen i en oerhört vacker byggnad i lilla Skärhamn med den bohuslänska arkipelagen direkt utanför dörren. Nordiska akvarellmuseet hittar år efter år underbara utställningar just på somrarna. Vi har  blivit bortskämda med utställningar av Hundertwasser, René Magritte och Hans Op de Beeck på våra tidigare resor med Konsttåget. Årets sommarutställning går i danska toner. En av konstkollektivet Kobras förgrundsfigurer, Asger Jorn, visas tillsammans med Danmarks fantastiska tegelkonstnär Per Kirkeby. Vad de visar här vet vi inte ännu. 
Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn, Tjörn
2024 års utställning var den belgiska konstnären Hans Op de Beeck
 
Resan går också till Sveriges två stora textilstäder, Norrköping och Borås, som i bägge fallen fått en påtaglig ansiktslyftning under senare år. I bägge fallen får vi nog tillskriva konsten och kulturen som den främsta anledningen till att städerna idag blivit så attraktiva. Norrköping gjorde om hela området där textilindustrin en gång bredde ut sig. Idag är det ett fantastiskt område med konserthus, högskola och flera museer omgärdat av porlande vattendrag i alla riktningar.
Norrköpings industrilandskap. Den gula Strykjärnet har kallats Sveriges vackraste byggnad. Skorstenen till höger är Jan Svenungssons konstverk, Den femte skorstenen

Mitt i detta område i en pampig gammal yllefabrik har Ståhl Collection slagit upp portarna. Ståhl Collection är ett privat initiativ av konstsamlaren Mikael Ståhl som visar upp sin storslagna samling samtida konst med cirka 170 konstverk av framstående samtida svenska och internationella konstnärer såsom Ai Weiwei, Louise Bourgeois, Georg Baselitz och Anselm Kiefer för att nämna några. Samlingen är en av de främsta privata i Norden för samtidskonst och har redan väckt stort intresse långt utanför stadens gränser. Vi välkomnas av konstsamlaren själv som berättar om samlingen och ger oss en guidad visning på ett mycket personligt sätt. För 2026 kommer vi att få se ett nytt konstverk av Marlene Dumas, en satsning på de riktigt unga svenska konstnärerna som Ylva Carlgren och Sixten Sandra Österberg. 
Mikael Ståhl berättar om en av hans favoritkonstnärer, Anselm Kiefer

Under många år har Borås haft konstbiennaler. 2008 hölls den första, samma år som den omtalade Pinocchio-skulpturen Walking to Borås tog plats. För varje biennal som ägt rum har Borås fina satsningar på offentlig konst bara blivit större och större. Staden har också blivit känt för sina No Limit festivaler med Street Art. En hel del av det som tillkommer för festivalerna blir kvar och idag kan Borås stoltsera med en samling av världsklass som står i det offentliga utrymmet. Alice Aycocks Devil Whirls står direkt utanför tågstationen och runtom I stan hittar vi verk av Elmgreen & Dragset, Jaume Plensa, Sean Henry, Charlotte Gyllenhammar och många andra samtida konstnärer som fått stor uppmärksamhet på senare år. Lägg därtill att Borås också har tre museer av toppklass centralt i staden; Borås konstmuseum, Textilmuseet och popkonstmuseet Abecitas. 2026 är det återigen biennal och vi ser fram emot att få visa upp Sveriges främsta konststad i offentlig miljö och alltid med en massa nya spännande konstverk av kända och mindre kända konstnärer. 
Sean Henrys Catafalque 

Tidigare utställning på Borås Textilmuseum. 

2026 års resa kommer att ledas av Annika Gunnarsson, intendent på Moderna Museet samt Björn Tedeman som leder många av Världens Resors konstresor i Europa.  
Mikael Ståhl framför ett verk av Dan Wolgers

Text och bild: Jörgen Fredriksson 

Ikoniska Basquiats första soloutställning i Skandinavien

Ingen konst- och arkitekturresa till Köpenhamn kan missa att besöka konstmuséernas konstmuséum: Louisiana. Sedan 1950-talet har muséet fungerat som Nordens portal ut mot den internationella konstvärlden. På Louisiana kombineras arkitektur och natur på ett säreget sätt där en serie paviljonger breder ut sig i det vackra bokskogsklädda landskapet och blickar ut över Öresund. Med sin unika plats inom nordisk konst är Louisiana en ständig källa till inspiration som man kan återkomma till gång på gång. Vårens stora utställning presenterar ikonen Jean-Michel Basquiats första soloutställning i Skandinavien. 

Jean-Michel Basquiat är den legendariske konstnären från 1980-talets New York som efter sin död blivit en ikon, en symbol och till och med ett varumärke som fortfarande markerar hans närvaro i populärkulturen. 

Han målade snabbt, ofta i lager på lager, och använde sig av ord, överstrykningar och repetition för att skapa rytm – som improvisation i jazz eller rapmusik. Han är en symbol för 1980-talets New York – en tid av punk, hiphop, gentrifiering och konstscener som exploderade. Han levde snabbt, omgavs av berömdheter som Madonna, Andy Warhol och David Bowie, och blev en symbol för konstnären som brinner upp i sin egen kreativitet. Basquiat sällade sig tyvärr jämte Janis Joplin, Kurt Cobain och James Dean till gruppen "Forever 27" efter att ha dött av en en överdos bara 27 år gammal. Hans verk säljs idag för rekordbelopp och en av hans målningar såldes 2017 för drygt 110 miljoner dollar, den dyraste någonsin av en amerikansk konstnär. Hans namn lever vidare inom populärkulturen och är ständigt aktuellt inom musik och mode. 

I denna utställning tas ett helhetsgrepp kring hans enorma produktion av teckningar - som var hans mest frekventa medium. Utställningen inkluderar en lång rad verk som han valde att behålla själv, och som därför aldrig visats upp i offentligheten tidigare. Titeln "Headstrong" syftar både på utställningens fokus på huvudporträtt, ibland kallade masker, och är en ordlek som också pekar mot konstnärens egensinnighet. 

Giganten Marina Abramović intar underjorden

Köpenhamns gamla vattencisterner har blivit en av Nordens mest spännande konstscener, där en ny konstnär varje år får äran att skapa ett allkonstverk i de mörka, akustiska stora hallarna. I år sällar sig ingen mindre än Marina Abramović, en av världens största nu levande performancekonstnärer till skaran. 

Utställningen Seven Deaths är en kraftfull, sensorisk och filmisk operainstallation om kärlek och förlust, liv och död, längtan och lidande. Den världsberömda performancekonstnären iscensätter döden genom sju av operahistoriens mest ikoniska kvinnliga roller, hämtade ur klassiker som Tosca, Madame Butterfly och Carmen. I verket, baserat på sju arior av den legendariska operadivan Maria Callas, syns Abramović själv i den kvinnliga huvudrollen och får sällskap av Hollywood-skådespelaren Willem Dafoe, när operavärldens berömda dödsögonblick tolkas på nytt. 

"Cisternerne är ett av de mest unika rummen jag någonsin har ställt ut i. Den mörka och monumentala miljön ger Seven Deaths en dimension som jag ser fram emot att dela med publiken", säger Marina Abramović själv. Detsamma gäller undertecknad, som ser fram emot att återigen gå nedför den oansenliga trappan i entrén mitt i slottsparken och komma in i en helt ny värld, som varje år skapas i Cisternerne.

30-årsjubiléum på ARKEN

Om man följer Jeppe Heins lekfulla bana av slingrande gatlyktor i Ishöj, en förort i södra Köpenhamn når man till slut konstmuséet ARKEN. Det ligger likt vackert likt ett strandat skepp i strandkanten längst ute vid Kögebukten, omgiven av sanddyner och en skulpturpark. 

För 30 år sedan öppnade muséet med ambitionen att bli ett fyrtorn som sprider ljus, idéer och perspektiv i ett perifert område och ut i världen. Detta firas med en jubiléumsutställning som har fått namnet "55,6° north", den latitud på vilken ARKEN ligger.

Vi får en guidning i vårens stora utställning riktar ljuset på nordisk samtidskonst i ARKENs samling och ställer frågor om den värld och verklighet vi lever i just nu. I en tid då mycket förändras, vad letar vi efter i de nordiska traditionerna, idéerna och kulturerna?

Samtidigt pågår den uppskattade utställningen med den danske konstnären Kenneth Rasmusen som upproriskt utropar ”For helvede mand!” (För helvete, man!) och klär in ett helt rum med enorma stickade tuber som slingrar sig från golv till tak. 

Själv passar jag gärna på att få havsvind i håret på en promenad i den vackra skulpturparken som omger muséet, eller ta en kopp kaffe i det häftiga kafét, inspirerat av en livbåt, som hänger på sidan av muséet med vacker utsikt ut mot stranden och havet.    

Franskt och danskt kaféliv på Ordrupgaard 

Något lugnare, men definitivt stjärnspäckat blir det på Ordrupgård, den lite hemliga konst- och arkitekturjuvelen strax norr om Köpenhamn. Under våren presenterar man en stor, spektakulär tillfällig utställning med fokus på franskt kaféliv med verk av bland andra Picasso, van Gogh och Renoir. I "Café Society - Art and Sociability in Belle Époque Paris" djupdyker man i kaféernas informella roll som grogrund för nya konstnärliga idéer och trender. Paris blev i runt förra sekelskiftet centrum för en alltmer internationell konstvärld, och de många utländska konstnärerna, författarna, musikerna och poeterna i staden fann inspiration i det fashionabla kafélivet. Nya dialoger och allianser inleddes, närda av kaffe, öl, vin och absint. Så småningom sällade sig även skandinaviska konstnärer som Edvard Munch, Anders Zorn, and J. F. Willumsen till den inspirerande miljön vid Seines flodbankar.

Just fransk konst är en av specialiteterna för Ordrupgaard som springer ur en fantastisk privat konstsamling från makarna Wilhelm och Hanny Hansen. Det är deras vackra konstnärshem som utgör grunden till muséet som har utökats med häftiga tillbyggen signerade två av världens främsta arkitektbyråer, norska Snöhetta och iransk-brittiska Zaha Hadid. Under resan får vi en guidad tur i muséets samlingar där fransk impressionism och dansk konst från guldåldern och framåt står i centrum. Vi får även möjlighet att besöka den danske möbeldesignern Finn Juhls vackert inredda hem, som också tillhör muséet.

Uppsluppen operakväll på omtalat operahus

Köpenhamns kontroversiella och monumentala operahus Operan på Holmen ligger mitt i stadens inre hamn med sitt stora, platta tak som breder ut sig och tycks sväva ut över vattnet. Det är ett av världens dyraste operabyggen och ett av de mest avancerade, tekniskt sett. Den precisa akustiken är välkänd bland operakännare över hela världen. Det är dock interiören som imponerar mest på mig. Olafur Eliasens mångfacetterade kristallkronor gnistrar mot det välvda väggarna i lackerat lönnträ och i den hästskoformade salongen är varje yta vald med stor omsorg utifrån både estetik och akustik. 

Och stämningen. Det finns en lättsamhet och gemytlighet här som gör varje operakväll festlig utan att vara pretentiös. Vill man ta sig ett glas vin i pausen behöver man inte skynda sig, för här får man minsann ta med sig glaset in i salongen! 

Don Pasquale - kärlekskrank, giftaslysten och på jakt efter hämnd

Kvällens föreställning är ingen mindre än Donazettis klassiker Don Pasquale, en komisk opera, en opera buffa, där musiken sprudlar av liv, humor och ironi. Donizetti komponerade denna omedelbara succé mot slutet av sin långa karriär som komponist av 70 operor och kunde därför ösa ur sin långa erfarenhet för att skapa detta mästerverk.

Handlingen kretsar kring den rike och självsäkre, men åldrande Don Pasquale som vill gifta sig ungt, inte minst för att statuera exempel för sin olydige brorson Ernesto. Pasquales läkare Malasanta gillrar en fälla som involverar hans dotter, den smarta Norina. Det är en förbluffande modern intrig, som med värme och humor kritiserar patriarkala mansideal, stolthet och fåfänga. 

Lekfull arkitektur och nytänkande stadsplanering

Förutom alla spännande utställningar och föreställningar tar vi förstås också tempen på arkitekturens utveckling i staden, för här byggs och utvecklas det i ett hisnande tempo. Och alltid med en lekfull ton, tycks det. Det är bland annat detta som gör Köpenhamn till en av mina favoritstäder och jag ser fram emot att gå på upptäcktsfärd mer er. Vi flanerar i innerhamnsområdet, provar den häftiga, förarlösa metron och åker båt som sicksackar sig fram under broar och förbi påkostade, nybyggda kulturinstitutioner. Och så provar vi förstås några av Köpenhamns matställen för god mat i gott sällskap. Följ med på vårens inspirerande resa som går av stapeln direkt efter påskhelgen! 

Text: Åsa Danielsson, reseproducent och färdledare

Världens Resor hemma hos Jörgen i mars, 2025

Sedan ett drygt år tillbaka delar jag min tid mellan Japan och Sverige och bor nu delar av året strax utanför Kyoto, närmare bestämt i en liten kulturort som heter Sakamoto inklämt mellan det heliga Hieiberget och Japans största sjö, Biwasjön. Tidigare i år ledde jag också för första gången en resa som jag lite förmätet döpt till Jörgens Kyoto och fick möjlighet att dela med mig av staden på ett mer personligt plan. 
Biwasjön från Hieiberget

Redan innan jag blev med hus här har jag säkert varit i Kyoto 100 gånger sedan första gången 1989. Det var en förälskelse från första stund och jag har känt en enorm tacksamhet och glädje att få lära känna staden så grundligt. I närmare 1100 år var Kyoto Japans huvudstad och få städer har ett sådant poetiskt skimmer kring sig som Kyoto. Staden stoltserar med att ha 17 världsarv, 471 viktiga tempel och helgedomar, 90 trädgårdar av högsta klass och 177 årliga festivaler. Kyoto är staden som mer än alla andra förknippas med zenbuddhismens utsökta estetik. En av världens främsta kulturstäder kort och gott.

Mossträdgården Sanzen-in i Ohara

Just mängden av fantastiska platser att besöka gör att det fortsatt går att ta till sig Kyoto trots att staden idag besöks av enorma mängder turister. Bara i mitt område har jag ett 50-tal tempelbyggnader som är uppemot 1000 år gamla och mossträdgårdar som funnits här sedan 1500-talet, men när jag besöker dem är jag helt ensam. I andra städer skulle de varit stadens främsta sevärdheter, men just det faktum att Kyoto har så oerhört mycket att se gör att det finns massor av underbara, kontemplativa ställen som väldigt få hittar till. Hur konstigt det än låter så fungerar Kyoto faktiskt som ett skydd mot överdriven turism för dessa ställen. 
Lena kontemplerar över Shisen-dos sparsmakade trädgård. Foto: Björn Andersson

Det är verkligen en fröjd att få besöka de sparsmakade och återhållsamma trädgårdarna och kunna njuta av dem i den stillhet de förtjänar. Jag älskar att besöka trädgårdar som Hosen-In eller Shisen-do i nordöstra Kyoto eller Chikurin-ji i mitt eget område Sakamoto. Till och med ett världsarv som Daigo-ji ser få besökare då templet med dess trädgård inte finns med bland de som det skrivs mest om. 
Lönnlöv i den mossklädda brunnen, Hosen-In

När jag hade hand om min grupp nu i november så lät vi inte bli att besöka de stora sevärdheterna, men försökte så långt det gick besöka dem tidigt på morgonen. Att åka till Arashiyama med de berömda bambualléerna eller Nijoborgen med de knarrande näktergalsgolven är relativt fritt från övriga turister om man är där tillräckligt tidigt. 
Arashiyama i april

Kyoto skiljer sig väldigt mycket från andra städer i Japan av liknande storlek. Här har man inte velat bygga högrest och staden var emot att bygga tunnelbana eller andra transportmedel som skulle göra staden mindre estetiskt tilltalande. När Kyoto blev huvudstad år 794 ville man inte göra om misstaget som man hade gjort i Nara där buddhismen fått tränga sig in allt djupare in i maktens boning. I Kyoto tillät man helt enkelt inte att templen byggdes i centrala Kyoto, utan de fick byggas vid bergen som omger Kyoto i öst, nord och väst. Och det är inga små anläggningar! När vi besöker ställen som Gyllene paviljongen, Silverpaviljongen, stenträdgården Ryoan-ji och de 1001 buddhorna i Sanjusan Gendo är alla belägna på enorma områden. Sammantaget gör dessa faktorer att Kyoto är en väldigt omfångsrik stad och då gatorna lätt slammas igen är mitt självklara råd att välja en del av staden i taget och se dem gärna till fots så långt man orkar. 
Silverpaviljongen

Då de mesta av de stora sevärdheterna ligger mer i naturen än i stadsmiljö gör det också att besöken blir en stor naturupplevelse och där naturens skiftningar gör att attraktionerna blir helt olika beroende på vilken årstid man är där. Det är självfallet mest folk i Kyoto när körsbärsträden blommar i månadsskiftet mars/april och när lönnlöven skiftar färg i november, men det är praktfullt under många andra tider också. Med bergen rakt inpå staden gör det också att det finns mängder av fina möjligheter till vandring direkt ut från staden. En annan härlig del av Kyoto är också floderna som går rakt igenom staden med breda promenadstråk där man kan promenera, jogga eller cykla kilometervis utan att behöva besväras av trafikstockning eller rödljus.   
Västra Kyoto

Kyoto har så oerhört mycket att erbjuda att det inte skulle vara minsta problem för mig att sätta ihop 3 - 4 olika resor med enbart olika sevärdheter och resorna skulle fortsatt vara oerhört innehållsrika. Då kan jag ändå inte ta med några av de främsta sevärdheterna staden har att erbjuda. Mossträdgården Kokedera får vi inte längre söka för grupp, liksom att vi inte kan söka för grupp till de två kejserliga trädgårdarna Shugaku-in och Katsura. Just Katsura nämns ofta som Japans vackraste trädgård och jag är benägen att hålla med. För den som vill besöka någon av dessa går det utmärkt att söka själv på deras hemsidor och besöka någon dag när vi inte har någon gemensam aktivitet. 
Det kejserliga palatset och trädgården Katsura

Osaka, Nara och Kobe är alla på korta tågavstånd från Kyoto och går utmärkt att besöka som en dagsutflykt. På resorna Jörgens Kyoto har jag gjort olika program för resorna i april och november. Jag har inte blandat in någon av ovannämnda städer än, men däremot har jag lagt in några besök i grannlänet Shiga med besök vid de fantastiska museerna MIHO och Sagawa samt besök vid någon av de trevliga handelsstäderna Omi Hachiman eller Nagahama vid Biwasjön. 

Museet MIHO, ritat av I M Pei

Jag ser naturligtvis till att även blanda in mitt närområde med besök på en lokal izakaya-restaurang i Sakamoto en av kvällarna, en festival i en närbelägen shintohelgedom samt att vi går till de heta källorna som ligger vid Biwasjön inte långt ifrån mitt hus. Här får vi välja bland ett tiotal olika bad, varav flera utomhus, och det går till och med att kika ut över Biwasjön medan vi ligger i ett av dessa bad. En kväll bjuder jag också hem till mig. När jag skaffade ett hus i Japan var det viktigt för mig att huset skulle vara ett riktigt traditionellt hus med gott om tatami-mattor, spännande träinslag och en trädgård som omger huset. 
Ett rum att spisa jazz i, hemma hos Jörgen 

Under resan i november hade jag hjälp av tre japanska medarbetare från kontoret i Japan som hjälpte våra resenärer att göra sushirullar, bläckfiskbollarna takoyaki och en del annat smått och gott medan jag själv höll i en liten sakeprovning. Jag ser fram emot att få ta emot ännu en grupp i april och sedan igen i november. Resan i april 2026 är fulltecknad, men det finns fortsatt platser kvar till resan i november 2026. Dessutom är naturligtvis Kyoto med på många av våra övriga resor till Japan. 
Ena halvan fick göra en sakeprovning medan andra halvan...
...lagade mat med tre av våra medarbetare på kontoret i Kyoto. 
Jörgen berättar om Gyllene paviljongen. 

Text: Jörgen Fredriksson 

Typisk Amsterdammiljö. 

När jag fick chansen att flytta med familjen till Nederländerna och spendera huvuddelen av min tonårstid där så blev jag snabbt förälskad i detta land med sin öppenhet, acceptans och gästvänlighet. Föga anade jag då att jag många år senare skulle komma tillbaka som färdledare och få chansen att visa upp både traditionella miljöer och moderna trender inom såväl konst som arkitektur. Rotterdams nya skrud med Erasmusbron. 

Holland, (som ju har blivit en synonym för Nederländerna även om det egentligen bara är en större provins i landet), är ju säkert berömt för många för sina tulpaner, ostar och väderkvarnar. Inom konsten finns också en lång rad kända mästare från Hollands gyllene era på 1600-talet men det finns idag så oerhört mycket annat spännande att uppleva på en resa hit. Här följer lite smakprov på vad resan erbjuder. 

Redan från början slog nostalgin till när vi som bas valde den stad där jag själv gick i skola de första åren i landet – Haag. Denna residensstad har kanske inte alls samma berömmelse som Amsterdam men är både vacker i sig och huserar också ett antal spännande konstmuseer. Vi började vår vistelse med en havsinspirerad lunch på torget Plein alldeles bredvid Binnenhof – det vackra palatskomplex som rymmer parlamentet och flera regeringsbyggnader. Våren brukar vara tidigare här än i Sverige och det var härligt att njuta av vårsolen på uteserveringen samtidigt som politiker, diplomater och vanliga Haag-bor strosade förbi.

Verk av M C Escher

Strategiskt placerad i ett av de gamla ståtliga husen runt Binnenhof ligger ett museum helt dedikerat till M.C. Escher. Han var en nederländsk grafiker som lekte med perspektiv och metamorfoser och att ströva runt och fördjupa sig i hans bilder kan få den mest tränade att tappa fotfästet och förundras över hur hans bilder lurar ögat eller ger helt nya perspektiv. Han blev först inte erkänd av konstvärlden men har blivit allt mer populär med åren och ställs numera inte bara ut på stora museer runt om i världen - många av hans ikoniska bilder har också använts inom populärkulturen.

Lätt omtumlad kunde man sedan promenera vidare till museet Mauritshuis bredvid parlamentet och jämföra med några av Hollands och Flanderns stora mästare som Rembrandt, Rubens och Vermeer. Och det är ju onekligen något speciellt att stå framför Hollands egen variant av Mona Lisa - Vermeers Flicka med pärlörhänge och fundera på vem denna mystiska flicka kan ha varit.

Efter alla intryck får vi sen chansen att prova någon av alla de gezellige krogar som finns i staden. Gezellig är ett holländskt ord som är lite svårt att översätta men kanske kan jämföras med danska ”hygge”- det handlar helt enkelt om att ha det bra och mysigt. Och det är något som holländare gärna ger sig hän åt.

Nederländerna är ju ett, till ytan, ganska litet land men med en befolkning som är nästan dubbelt så stor som Sveriges så man behöver inte åka långt för att ta sig till andra städer och spännande platser. Med lokalbuss åker vi därför nästa dag till min egen gamla hemort: Leiden. Det är Hollands äldsta universitetsstad som sparades under andra världskriget och därför kan visa upp en charmig gammal stadskärna. Floden Rhen passerar på sin väg ut mot kusten men leds här om i ett intrikat system av stadskanaler i god holländsk tradition.

Här får jag en chans att promenera runt och visa lite av staden där Rembrandt föddes och där bl a Linné och Einstein verkat vid universitetet. Att den har gamla anor syns överallt men den ungdomliga studentbefolkningen bidrar också till att göra det till en modern stad med ett spännande kulturutbud där t ex den sydkoreanske världskonstnären Kim Sooja överraskar med installationen To breathe över en av kanalerna. Här tog jag också med mina medresenärer till en av mina favoritrestauranger – ett klassiskt holländskt pannkakshus. Pannkaka kanske inte låter så spännande men det är en rätt som är mycket omhuldad i Holland och här äter man pannkakor i princip som italienarna äter pizza. På stora tallrikar får man en rejäl pannkaka där man själv har valt vad som ska läggas på bland en lång rad tillbehör. Skillnaden mot Italien är att man kan välja att ta en ”matpannkaka” eller en ”efterrättspankaka”. Om man nu inte är riktigt hungrig och tar en av varje… Själv har jag en egen, kanske lite märklig, favorit som jag lyckades få några modiga resenärer att smaka på. Om du följer med mig så ska jag berätta mer.

Leandro Ehrichs konstverk Swimming Pool på Voorlindens underbara konstmuseum

Efter en förmiddag i det traditionellas tecken så fortsätter vi med lokalbuss till Haags vackra förstad Wassenaar där gamla anrika villor med halmtak ligger i ett lummigt trädgårdsområde med Hollands dyraste gatuadresser. Här promenerar vi bort till Voorlinden – ett ganska nytt museum för modern konst inspirerat av bl a Louisiana i Danmark. Det ligger väldigt vackert precis bakom kustens sanddyner och med en trädgård designad av Hollands världsberömda trädgårdsarkitekt, Piet Oudolf. Väl inne i byggnaden väntar sedan flera överraskningar med spännande konstnärer. Förutom tillfälliga utställningar kan man också leta efter småfolket i väggarna eller varför inte promenera under ytan i botten av en simbassäng?

Väl tillbaka i Haag hade vi sedan egentligen en ledig kväll men jag valde att ta med de som ville ut till kusten för att andas in den friska Nordsjöluften och botanisera bland pubar och restauranger på förstaden Scheveningens berömda strandpromenad - komplett med klassisk pir och gammalt lyxhotell i form av ett så kallat Kurhaus. Man kan naturligtvis diskutera hur mycket man kan ”kurera” sig på ett hotell med flera scener, casino, barer och restauranger men en lisa för själen kan det ju vara. Vi valde istället att sitta på en av de många uteserveringarna och äta musslor medan vi såg solen gå ned i Nordsjön. Guidad stadsvandring till Amsterdams nya arkitektur

Ett besök i Nederländerna utan att se Amsterdam kan ju kännas konstigt så vi valde att ta tåget för en heldagsutflykt till denna världsmetropol med sitt enorma utbud. Här valde vi att blanda upplevelser där vi både tog en stadspromenad i de gamla klassiska kanalkvarteren i distriktet Jordaan men sedan jämförde det med en längre arkitekturpromenad genom de helt nybyggda stadsdelar som ploppat upp i gamla varvs- och hamnområden. Holländarna har ju en lång tradition av att omvandla sumpiga vattenmarker till bostadsområden och här har det verkligen tagits till sin spets. Den lokale arkitekten kunde inte bara visa upp en lång rad imponerande och fantasifulla bostadshus, utan också ge oss en bakgrund om hur stadsplanerare i samråd med boende och arkitekter diskuterat miljö, transporter och boendemiljö för att skapa en levande stadsdel. Och naturligtvis har cykeln en given plats i stadsbilden.

Danske Bjarke Ingels moderna arkitektur i Amsterdam

När det kommer till mat och dryck har ju staden hur mycket som helst att prova på från världens alla hörn. Själv har jag flera små favoritställen där man kan äta lokala specialiteter som t ex ost, jenever eller hantverksöl och det handlar mest om att sovra i utbudet. Vi valde att prova ett av de mer berömda hantverksbryggerierna som ligger i en gammal väderkvarn. Här kunde vi botanisera i utbudet och det enklaste var att helt enkelt köpa deras ölplanka med smakprov av fem olika små öl – alla lika spännande. Även de som normalt inte var så sugna på öl verkade uppskatta de lite annorlunda smakerna.

Efter en heldag i Amsterdam var det så dags att åka vidare till Rotterdam och att ta sig dit från Haag är idag inga större konstigheter - man kan t o m ta Metron! Vi valde istället att ta en omväg för att få chansen att besöka en riktig pärla ute på den Nederländska landsbygden – Kröller-Müller museum i nationalparken Hoge Veluwe. Såväl parken som museet grundas i en donation av den välbärgade familj som gett museet dess namn och vilken konstsamling de skrapat ihop! Helene Kröller-Müller började tidigt samla på verk av Vincent van Gogh. Han var ju först inte så berömd och tur var väl det för den samling som hon lyckades få ihop hade idag förmodligen krävt en statsbudget.

Van Goghs Potatisätarna

Vi började med en guidning av van Goghs verk – museet har världens näst största samling – och bara det höll oss upptagna i en och en halv timme. Sen botaniserade vi själva bland de flera hundratals verk av andra världsberömda konstnärer från decennierna runt förra sekelskiftet som hon också samlat ihop. Det fina med det här museet är att man när som helst kan välja att bryta den klassiska museimiljön genom att gå ut i en av Europas största skulpturparker precis utanför dörren. Där väntar ytterligare drygt hundra verk inköpta efter familjen Kröller-Müllers bortgång men ändå i deras anda. Bara själva parken är underbar att strosa runt i och där kan man också få sig en god lunch på restaurangen eller varför inte sätta sig på gräset bredvid verk av t ex Rodin, Christo, Per Kirkeby eller Lee Ufan och njuta av medhavd picknick.

Jean Debuffets verk i Kröller-Müllers stora underbara skulpturpark

Vår buss tar oss sedan vidare mot resans slutmål för dagen, Europas största hamn – Rotterdam. Det är en stad som omformat sig inte bara en utan två gånger under de senaste 80 åren. Stora delar av centrum blev helt ödelagt av tyska bombningar när Hitler ville snabba på Nederländernas kapitulation i början av andra världskriget. En ambitiös återuppbyggnad efter kriget skapade en intressant stadsplan med många progressiva idéer. Samtidigt har ju inte alla byggnader från den tiden åldrats med värdighet och därför beslöt staden att ”göra om och göra rätt”. Det ledde till att Rotterdam blivit ett Mecka för arkitekter från hela världen som flockats här för att få utlopp för sin experimentlusta. Resultatet är ett sammelsurium av vackra, intressanta, fantastiska eller ibland helt galna byggnader som alla tävlar om uppmärksamheten. Vi promenerar under ett par dagar runt i dessa spännande miljöer och förundras över människans kreativitet.

Piet Bloms Kubhus uppfördes redan på 70-talet och blev en symbol för Rotterdam

En kombination av arkitektur och konst får vi när vi besöker det helt nybyggda arkivet för det stora konstmuseet Boijmans Van Beuningen. Med inspiration av en IKEA-skål (!) har arkitekterna MVRDV här skapat ett fantastiskt byggnadsverk som är lika spännande på ut- som insidan. Med hjälp av en guide får vi titta in i några olika magasin där man kan stöta på allt från köksstolar från 1950-talet till mästerverk av Rembrandt eller Bruegel.

Boijman van Beuningen häftiga konstmuseum i Rotterdam 

Denna depå ligger mitt i Rotterdams Museumpark och den lystne kan under resten av dagen välja bland t ex Konsthallen, Arkitekturmuseet eller varför inte några av de välbevarade Bauhaus-villorna – kompletta med tidstypisk inredning.

Den här kvällen valde jag att ta med mig gruppen på en annan typisk holländsk inrättning: indonesisk restaurang. Många år av holländsk kolonisering av bl a det som en gång kallades kryddöarna, har satt djupa spår i det holländska samhället; politiskt, socialt och inte minst inom kulturen där flera av de största nederländska författarna har skrivit mästerverk om denna tid och dess effekter. Det har också påverkat den annars ganska basala husmanskost som var regel i det holländska bondesamhället och idag kan man hitta gatukök där man kan få pommes frites med satésås eller en broodje saté – kycklingspett i bröd med satésås. Allra bäst är dock att ta sig till en fullskalig indonesisk restaurang och avnjuta ett rijsttafel – ett ”risbord” som är en buffé av varma och kalla rätter som dukas upp på bordet där vi sitter. En kulinarisk resa och smakexplosion i ett – mums!

När det sedan blir dags att ta farväl av Nederländerna så gör vi det genom att åka söderut genom Zeeland där vi får bevittna något av de mastodontarbeten som landet lagt ner på att säkra landet från översvämningar. Det är ett intrikat system av kanaler, vallar, slussar och broar för att kontrollera såväl flodernas mynning som Nordsjöns eventuella svallvågor. Ett arbete som sätter holländarna i frontlinjen mot de klimatförändringar som kan komma att påverka många kustsamhällen framöver.

Till slut rullar vår buss i alla fall in i nästa land: Belgien, eller närmare bestämt Flandern. Belgien är ju ett litet märkligt land – på något sätt mitt i Europa med Bryssel som ett begrepp för hela EU men ändå kanske ganska obekant för många trots sin spännande historia, sitt rika kulturarv och sina kulinariska höjdpunkter. När jag själv bodde i Nederländerna åkte familjen ofta ner till Belgien för att bl a njuta av fantastiska måltider.

Som medelpunkt för otaliga krig och konflikter genom Europas historia bröt sig landet till slut loss från sina många olika herrar och utropade självständighet så sent som 1830. Samtidigt finns det de som menar att det egentligen inte är ett land utan flera där det går en ganska tydlig skiljelinje mellan det sydostliga Vallonien och det nordvästliga Flandern. På vår resa koncentrerar vi oss på det senare även om vi sedan avslutar resan i det kompromissamhälle som huvudstaden Bryssel idag utgör.

Vårt första resmål är Brygge, denna lilla sagopärla som lyckligtvis klarat sig väl från de olika krigens bombningar och som bjuder in sina besökare att promenera runt bland trånga gränder och sen förstummas av storslagna torg som De Brug där man bara genom att snurra runt 360 grader kan få stora delar av arkitekturhistorien demonstrerad på en och samma plats.

Första kvällen hamnar de flesta av oss på torget De Grote Markt där man kan välja någon av de många uteserveringarna och avnjuta vad som väl mer eller mindre har blivit en belgisk nationalrätt: musslor med pommes frites. Brygge kom ju med sina kontakter i Italien att bli något av Nordeuropas renässanscentrum och rikedomar från handel satte sina spår också i konst och arkitektur och vi njuter av båda under ett par dagar med besök i såväl kyrkor som vackra konstmuseer – där man också tagit in betydligt modernare inslag vilket också skapar en spännande dynamik. Var tredje år håller man också en konsttriennal utomhus i staden och några av de verk som dyker upp där blir ibland kvar för framtida besökare att beundra. Vi väljer och vrakar bland de olika museerna i staden.

På en av kvällarna får vi oss också ett besök på ett av de många berömda ölbryggerierna. Med hjälp av en kunnig guide får vi inte bara en lektion i historia och bryggeriteknik utan kvällen rundas av med en rejäl provsmakning. Och det visar sig att de många olika och väldigt speciella smakerna gör att även flera som annars inte är så förtjusta i öl faktiskt hittar några nya favoriter.

När vi lämnar Brygge så tar vi oss i riktning mot Bryssel men på vägen gör vi ett spännande stopp i Gent, en annan renässansstad med rik historia och stort utbud av kultur. Även här blandas gammalt med nytt och runt om på de charmiga smågatorna med anrika hus finns också ett stort utbud av modern gatukonst att beskåda. Vi tar en promenad i de mest centrala delarna och förundras över hur många enorma kyrkor en liten medeltidsstad ansåg sig behöva. När man passerat ett antal församlingskyrkor som alla skulle kunna passera som katedraler kommer vi slutligen till vårt mål – den egentliga katedralen: Sankt Bavo. Här går vi in för att fördjupa oss i ett av historiens mest berömda religiösa verk: bröderna van Eycks Tillbedjan av Guds lamm. Alldeles nyrenoverad visas denna altartavla som är en polyptik i två våningar och med totalt 20 olika paneler alla lika fulla med symbolik. För en bättre förståelse får vi en rejäl introduktion med hjälp av Virtual reality nere i kryptan under altaret och vi förflyttas till den tid då bröderna verkade – man kan nästan känna dofterna från de gamla miljöerna. Med fördjupade kunskaper går vi sedan upp och beundrar altartavlorna på nära håll – magnifikt!

Efter Gent rör vi oss så vidare till resans slutmål, Belgiens och Europas huvudstad - Bryssel. Väl framme kastar vi oss ut i gatulivet och får åter en spännande blandning av gammalt och nytt. Förutom att känna staden på pulsen så går vi en guidad tur och tittar på modern gatukonst som dock har som syfte att hylla den gamla mästaren Pieter Brueghel d.ä. Ett antal av hans kända verk har här (om)tolkats och ger liv åt annars gråa fasader. Emellanåt överraskas man också av andra figurer som t ex från några av de världsberömda seriealbum som har sina rötter just här i Bryssel. Första kvällen avslutas med en avskedsmiddag där vi åter får botanisera i det mångfacetterade belgiska köket.

Den sista dagen tar vi en promenad runt hörnet från vårt hotell och ger oss hän åt en av de stora surrealisterna som också råkar vara stadens son: René Magritte. Här har han fått sitt eget museum, vägg i vägg med de stora mästarna som ryms i Bryssels konstmuseum bredvid. Magritte har ju gjort sig ett namn även långt utanför den ordinarie konstvärlden och många är ju de berömda tavlor som blivit så ikoniska att de nu dyker upp på allt från kaffemuggar till badlakan. Faktum är att vi på hemvägen från Bryssels flygplats kan shoppa loss på denna typ av varor i den butik som där helt koncentrerar sig på att sälja vardagsvaror med Magrittemotiv! Kanske lite överdrivet i sig men visst känns det passande att denna resa som började med Eschers omtumlande optiska illusioner avslutas med Magrittes lika omtumlande surrealistiska verk. Vad kan man egentligen lita på? Kanske bara att världen är förunderlig och på resan hinner vi få flera smakprov på just denna förunderlighet. Hartelijk welkom! (Hjärtligt välkommen)

Björn Tedeman, färdledare för konstresor i Europa.

Björn Tedeman i en installation av Yayoi Kusama

Anna Mnatsakanova, reseproducent på Världens Resor känner ett behov att under årets mörkaste månad samla tankar och reflektioner om sin älskade ö och bjuda in på vår nya resa som går av stapeln i början av mars.  

Jag har besökt Sicilien många gånger och varje gång frågat mig själv varför återvänder jag till denna ö och vad som är dess attraktionskraft. Sicilien är inte bara en geografisk plats  – det är en egen värld. Ön är en korsväg, en mosaik av civilisationer så tätt sammanfogade att varje sten, varje maträtt, varje ansikte tycks bära på årtusenden av minnen. Här vilar inte historien bland museiföremål; den andas. 

Låt oss börja med Europas mest invecklade släktträd. Långt innan ön blev Roms kornbod anlände fenicierna och byggde hamnar och handelsvägar. Grekerna följde efter med sina tempel, språk och städer. Syrakusa bl a var en riktig rival till Aten. Vandra genom ruinerna i Agrigento eller Selinunte och se för dig själv; de talar för sig själva. 

Alla folkslag runt Medelhavet slogs för Sicilien. Araberna kom på 800-talet och tog med sig citrus, bevattningssystem, matematik och skapade förfinad skönhet som fortfarande syns i Palermos mosaiker och trädgårdar. Normanderna smälte samman arabisk och bysantinsk konst till bländande katedraler. Sen kom spanjorerna, Bourbonerna och andra — var och en lämnade efter sig sina traditioner, seder, ord, kryddor, arkitektur och legender.

Ovanför Palermo tronar Monreale, med tusentals gyllene bysantinska mosaiker.

Ingen bok fångar Sicilien som Lampedusas Il Gattopardo (Leoparden).  Den är öns känslomässiga självbiografi: stolt adel, vemod och elegans. Se gärna den senaste filmatiseringen på Netflix—eller ännu bättre, Luchino Viscontis klassiker från 1962.

Och alla som älskar Andrea Camilleri kommer att känna igen stadsbilderna från den omtyckte serie Kommissarie Montalbano. Den fiktiva staden Vigata gömmer sig i de verkliga gatorna i Scicli, Ragusa och Punta Secca. Att äta en arancino på trappan på en soldränkt piazza känns som att kliva rakt in i ett av avsnitten.

Kom hungrig! Men om du inte är hungrig i Sicilien så blir du det snart. Sicilianare äter med passion. Maten är inte bara kökskonst—den är en identitet. Från arancini till cannoli, pistagenötter till solmogna tomater, fisk fångad på morgonen—allt smakar som om någons nonna har fulländat receptet genom generationer.

Ljuvliga gyllenbruna arancini - friterade risbollar. 

För att förstå Sicilien, måste man börja på en marknad: i Palermo är Ballarò och Vucciria måsten. Där kokar bläckfisk i bubblande grytor och berg av citrus och kryddor förtrollar med färg och doft. 

Det finns många platser som gör mig nostalgisk och väcker någon slags hemlängtan. Att sitta på ett café i Noto med en granita och en brioche och se de gyllene barockfasaderna glöda i solen är en dröm. Här på Sicilien reser sig Europas mest aktiva vulkan. Det sicilianska namnet Muncibeddu bär på något både fascinerande och trolskt – och Etna sover aldrig.

Det finns mer att upptäcka av Siciliens skönhet, bl a på en utflykt till de avlägsna eoliska öarna, som toppar listan över regionens absoluta måsten.
Sicilien är så mycket mer än en ö – det är en värld i sig.

Hur kom det sig att du flyttade till Japan?   
-Efter mina studier i Europa fick jag ett stipendium att studera på mastersnivå i Tokyo, sen ledde det till en anställning på Sony Ericsson där jag bland annat jobbade som produktchef för telefoner som utvecklades för världsmarknaden.  
 
Under sina år i Tokyo bodde Legolas väldigt centralt och höll ett högt tempo, både på jobbet och på fritiden. Till slut kände han sig klar med storstadslivet och längtan till naturen växte sig starkare. En flytt till ön Chichijima, 100 mil ut i Stilla havet, innebar en otroligt stor omställning från livet i en av världens största städer. Där bodde han under ett år och ägnade sig åt några av sina största intressen, fotografering och dykning.  


 
Det var verkligen tvära kast, från storstadspulsen i Tokyo till bylivet på Chichijima? 
- Ja, det kan man nog påstå. Det var ett riktigt äventyr att flytta till Chichijima från fastlandet, en helt unik plats på planeten som även kallas orientens Galapagos i och med att en mycket stor del av flora och fauna är helt endemisk på öarna. Men, livet på en paradisö blir också vardag och jag kände nog lite att det var som att leva i en bubbla. Kändes helt enkelt lite overkligt och efter ett år saknade jag stimulans efter att jag utforskat det mesta som platsen hade att erbjuda.  

Sedan 1 ½ år tillbaka bor Legolas i bergen i Nagano och stortrivs där. Nu delar han sin tid mellan jobbet som färdledare och att driva eget inom skidutrustning.   
 
-Det är ett fantastiskt privilegium att kunna ha vilda djur och fåglar inpå knuten då jag även har som hobby att fotografera. Eftersom jag driver eget företag och importerar skidor och skidkläder var väl placeringen på en tropisk ö inte helt klockren för att driva merförsäljning kan man väl också konstatera! Här i bergen i en liten genuin skidort har jag närhet till Naganos många skidorter, äger en toppstuga som jag renoverar och ser massor med spännande möjligheter framför mig. 


 
Skidåkningen i Japan - hur är den jämfört med i Sverige?  
-Generellt överlägset bättre vill jag nog påstå efter att varit bosatt i Åre i 8 år. Framförallt har vi ett annat klimat i Japan med torrare snö som inte blir tung eller isig. Sen att det snöar mycket mer per säsong (upp till 16 meter per vinter på vissa ställen) gör att Japan är en favoritdestination för skidåkare som vill köra djup pudersnö.  Även om man håller sig i backen är föret ofta mycket bra och flera skidorter har inte ens snökanoner. Det är mycket turister som kommer till de mest populära skidorterna i Japan, så jag tycker att det är mysigare att åka i de lite mindre orterna runtomkring där jag bor.   


 
Hur var det att komma till ett så litet samhälle i Japan? Var det svårt att lära känna folk och få nya vänner? 
-Det är inte svårt att lära känna folk i mindre samhällen, problemet är att det inte bor så mycket folk att lära känna här, jag har knappt några grannar. Jag upplever att de japaner som är lättast att få kontakt med är de som har erfarenhet från utlandet. Japaner som åker utomlands förändras i tanken, och fördomar och förutfattade meningar försvinner, de är lite mer flexibla.  
 
I brist på grannar gläder sig Legolas åt det rika djurlivet som finns precis utanför huset. Fåglar, mindre rovdjur av olika slag, men även björn trivs i området. Sedan träffar han förstås en massa trevliga resenärer att visa upp sitt hemland för med jämna mellanrum.  


 
Hur kom det sig att du började jobba som färdledare?   
Världens Resor sökte färdledare via svenska handelskammaren då jag var student i Tokyo, och jag tyckte det lät kul och spännande. Det roligaste är att få umgås med positiva resenärer och dela deras äventyr i Japan, ett land som jag tycker är både vackert och intressant. 
Sen är det också trevligt med intellektuella diskussioner om skillnader mellan Sverige och Japan, och att förklara saker om landet som numera är en självklarhet för mig, men som många resenärer ser på med nya ögon. 
 
Vilken är den vanligaste frågan du brukar få under resorna? 
Det beror väldigt mycket på grupp och situation, men generellt är svenskar väldigt intresserade av hur jag som svensk lever i Japan, t.ex. när det kommer till sjukvård och andra samhällsrelaterade företeelser. Det är roligt att bjuda på erfarenheter som leder till frågor och diskussioner.  
 
Vad är det med Japan som du tror att våra resenärer tycker så mycket om?   
Det finns så mycket att nämna! Främst de vänliga människorna, att man har hög arbetsmoral, respekten för sina medmänniskor samt den goda maten kombinerad med kanske den högsta servicenivån i världen och att samhället och logistiken i landet fungerar så bra. Vi i Sverige har mycket att lära oss av Japan.  
  
Till våren är Legolas bland annat inbokad att leda den nya resan Vår i Japanska alperna som går 10-24 mars.  

Text: Elin Ishihara, reseproducent på Världens Resor
Bilder: Legolas Svärdsäter, färdledare i Japan
 

 

Har du varit i Uzbekistan? Då känner du säkert till Timur Lenk, krigsherren som i slutet av 1300-talet och början av 1400-talet skapade ett av världens mäktigaste imperier. Kanske har du också hört talas om Babur, hans ättling, som drog söderut mot Indien och grundade det vi idag kallar Mogulriket. 

Men den här bloggen handlar varken om Uzbekistan eller Indien – utan om ett annat land som också var en del av Mogulriket. Här finns en av mogulernas huvudstäder med praktfulla palats och moskéer byggda för drottningar och kungar. Visste du att huvudarkitekten bakom Taj Mahal hette Lahori i efternamn?

Start i Lahore – kultur och kulinariska upplevelser

Grillat var det här..

Vår resa börjar i Lahore, landets kulturella och kulinariska hjärta där vi möter praktfull arkitektur. Det är här Mogulrikets storhet fortfarande lever i form av palats, moskéer och trädgårdar som får en att tappa andan.

Jag minns första gången jag stod framför Badshahimoskén. Det är en av världens största moskéer byggd av kejsar Aurangzeb på 1600-talet och känslan av att kliva in på den enorma innergården är ödmjukhet. Man blir del av historien.

Badshahimoskén i skymningsljus.

Strax intill ligger Lahore Fort (Shahi Qila) ett världsarv som är lika imponerande som det låter. I Sheesh Mahal, Spegelpalatset, glittrar väggarna av tusentals små spegelbitar.

Islamabad – en modern kontrast till Lahores historia
Efter några dagar i historiens, arkitekturens och smakernas tecken lämnar vi Lahores myllrande gator och sätter kurs mot norr. Vägen leder oss till Islamabad, Pakistans politiska huvudstad – en stad som känns som en helt annan värld jämfört med Lahore. Längs vägen stannar vi vid saltgruvan Khewra som är en av världens största och äldsta saltgruvor. Här kan du passa på att köpa det populära rosa Himalayasaltet. 

Saltgruvan Khewra består av 40 km tunnlar och har 19 våningar varav 11 ligger under jorden. 

Karakorum Highway – naturens mästerverk
Därefter väntar det som för många är resans höjdpunkt – naturens egna mästerverk. Mellan några av världens högsta bergstoppar färdas vi längs den legendariska Karakoram Highway genom landskap som tar andan ur oss. Här står vi bland blommande aprikosträd och smakar på förra årets torkade skörd – en enkel men oförglömlig stund.

Vi reser till Pakistan när aprikosträden börjar blomma. 

Vi tar oss upp i höjderna och blickar ner över dalgångar som för bara några decennier sedan var näst intill oframkomliga. Vid floden Indus hoppas vi få syn på några guldgrävare som gärna delar berättelser om sitt hårda men fascinerande arbete.
Har vi tur möter vi här även några av de kvinnor som driver kooperativ, väver och broderar. Möten som ger resan en extra dimension, långt bortom sevärdheter och landskap.

För många naturälskare blir Pakistan ett favoritland. Det är inte svårt att se varför.

Historiska skatter – Taxila och buddhistiska arv

Vi följer Karakoram Highway hela vägen till den kinesiska gränsen. Längs vägen stannar vi vid hällristningar som är tysta vittnesmål om en tidig buddhistisk kultur i ett område som idag nästan helt präglas av islam.

Det buddhistiska arvet gör sig påmint när vi är i Taxila och skådar en av de första avbilderna av Buddha. Det är här den buddhistiska och den grekisk-hellenistiska kultursfären en gång möttes.

I Pakistan ser vi dessa fantastiskt utsmyckade bussar. 

Så följ med Världens Resor och mig, Johnny Friskilä, på en unik resa till Pakistan i vår – när landet är som allra vackrast. Det blir en resa fylld av kultur, historia och storslagen natur. Hoppas vi ses!

Dessa tempel grundades redan för 1300 år sedan av munken Kobo Daishi och idag är det många troende buddhister som vandrar på den i Kobo Daishis fotspår som man gjort de senaste 1300 åren.

Uråldrigt, obesökt, okänt och naturskönt är ord som kan sammanfatta Shikoku. Ön är visserligen en av Japans huvudöar men har alltid legat bortom allfarvägarna, genom historien har man aldrig riktigt haft någon anledning att besöka ön och det var inte förrän i slutet av 80-talet som man fick sin första broförbindelse till huvudön Honshu. 

Detta har också gjort att Shikoku fortfarande  är relativt obesökt av turister trots alla sina pärlor och det var med stort nöje och en smula spännande att i oktober få äran att leda vår allra första resa som täcker hela ön.

Under två veckor fick vi se och uppleva en hel del som man inte kan se på andra ställen i Japan och även för mig som jobbat med resor i Japan de senaste 20 åren var det nya upplevelser i den fullmatade resplanen. Uchiko var huvudorten för japans vaxproduktion där vi besöker det fina vaxmuséet och en verkstad där vi få titta på papperstillverkning.

Vi får också prova på att färga tyg med Indigo på Shikokus sista verkstad.

En promenad i en av japans mest utsökta landskapsträdgårdar och ett besök i en pytteliten by som är "befolkad" av hundratals dockor i naturlig storlek är oförglömliga upplevelser.

Oförglömliga är också de små samhällena Yusuhara och Uchiko där Yusuhara stoltserar med arkitekten Kengo Kumas byggnadsverk där biblioteket sticker ut med sin häftiga och utsökta interiör. 

I Uchiko vill jag också påstå att vi har ett av dom snyggaste boendena i Japan, men på tempel nr 6 av de 88 har vi det garanterat intressantaste boendet. Vi deltar i en buddhistisk kvällsceremoni tillsammans med pilgrimerna och kan få väldigt trevliga och intressanta samtal med dem om buddhismen och om hur det är att vandra på Shikoku.

Sist men inte minst tar vi en cykeltur över Tatarabron med dess hisnande och fantastiska utsikt över öarna i inlandshavet.

Shikoku är en stor producent av citrusfrukter och efter färden över bron kommer vi till ön Ikuchijima där en stor del av Japans citroner odlas och släcker törsten med någon av alla de citrondrycker som finns där.   

Om du besökt Japan tidigare är denna resa ett utmärkt komplement till huvudön och dess stora städer och intensitet, och  har du aldrig varit i Japan är det en lugn och fin början på dina reseäventyr. 

Hälsning från Lars Arvidsson, färdledare 

Lesvos, ofta kallad ”Egeiska havets gröna hjärta”, är täckt av miljoner olivträd. Flygplatsen bär namnet Odysseas Elytis till minne av hans familj som härstammar från ön, och på vägen mot de pittoreska byarna påminns man om öns rika kulturarv. Här slingrar sig gamla kalderimivägar mellan byar och kust, genom doftande örtrika stenmurar och små hamnar där fiskare får skydd av inte bara Jungfru Maria, utan även Agios Nikolaos och Agios Isidoros skyddspatroner för sjöfarare. Vandrare möts av stenhus som klättrar uppför bergen mot bysantinska borgar och vår välkomstmiddag intas i Molyvos mysiga hamn med solnedgång över Egeiska havet.

Naturens kraft visade sig tydligt under vår resa denna höst. På Lesvos hade ett häftigt regn fått ett stort stenblock att rasa och nu blockera vår planerade sista vandring. I stället upptäckte vi en fantastisk led vid Gerabukten, en vandring vars start vi nådde med en stillsam båttur över bukten tillsammans med fiskare Stelios.

På Chios påverkade sommarens många bränder delar av landskapet. Där fick vi vara flexibla och fann en ny vandring längs en gammal ottomansk stenlagd väg, med vyer över västkusten som var lika dramatiska som stillsamma. Det är dessa oväntade händelser som gör resor oförglömliga – där landskapet och människorna visar sin styrka och skönhet på samma gång.

Öarna erbjuder kontraster mellan det tidlösa och det levande. På Lesvos är den förstenade skogen i Sigri ett UNESCO-skyddat geoparkområde där träd från 20 miljoner år tillbaka blivit till sten – en påminnelse om geologins krafter och livets cykler. I bergsbyn Anemotia möter vi ett familjekooperativ som tar till vara på gamla vinodlingar och de vandrare som vill prova rött och vitt från kratersluttningar får smaka på dessa hantverksdroppar.

Chios doftar masticha – kådan från skinosträden som blivit känd över hela världen. Vandringarna här tar oss genom medeltida byar byggda som labyrinter, med svartvita fasader unika i världen. Mastichamuseet och små familjeodlingar visade den mödosamma processen bakom masticha, från savens långsamma stelnande i solens hetta till dess användning i allt från glass till tandkräm. Klostret Nea Moni med tusenåriga mosaiker, höga berg och små bukter med fiskeluncher gav ytterligare perspektiv på en ö där historia, vardagsliv och naturens krafter möts på nära håll.

Tillbaka på Lesvos, i huvudstaden Mytilini och konstnärsbyn Agiassos, lever bylivet med marknader, musik och hantverk. Här kombineras en romersk akvedukt med samtida gastronomi – och ouzon, öns stolthet, smakar bäst på plats, i Plomaris destillerier eller vid tavernor med havsutsikt.

Strövtåg i den grekiska övärlden är mer än vandringar; det är en upptäcktsfärd där landskap, människor och historia möts. Vandringarna är lagom långa, boendet ofta med havsutsikt, och maten lagad med omsorg och själ. Här finns plats för stilla promenader, för upptäckarglädje och för att låta sig förälska i Grekland – gång på gång.

Nästa resa går i maj 2026, när bergen blommar, havet är skönt och byarna lever sitt vardagsliv som de alltid har gjort. Då finns möjligheten att följa stigar där historia och nutid möts, mellan Lesvos olivlundar och Chios mastichabyar, och skapa nya minnen av ett Grekland som känns både tidlöst och levande. Jag hoppas ni gör mig sällskap då!

Καλώς ήρθατε / Välkomna med,
Lars Björkman - producent och färdledare på Världens Resor

Och Himalaya – bara namnet låter som något taget ur en saga. Min fascination för berg började redan som barn och fick sedan extra näring när äventyraren Göran Kropp satte Himalaya och framför allt Nepal på kartan. Men jag är ingen bergsbestigare. Jag söker inte toppar att erövra utan stigar att följa. Och det är just det som är så fint med Nepal. Här finns ett stort antal vandringsleder för dig som har god grundfysik och tycker om att vara ute och röra på dig. Man behöver alltså varken vara ung eller elitidrottare för att uppleva äventyr. 

Ett steg i taget
Flera av våra vandringsresor i Nepal går genom det natursköna området Annapurna Panorama, beläget nära Pokhara. Det är en av landets mest storslagna och samtidigt mest lättillgängliga leder. En perfekt kombination av naturupplevelse och vandringsglädje.

Leden tar oss genom charmiga bergsbyar, längs skogsstigar och över små broar som spänner över porlande bäckar. Vi vandrar i behagligt tempo, stannar för en kopp te och låter både utsikterna och andetagen få ta plats. Eftersom vi befinner oss i Himalaya är terrängen varierad. Ibland går vi uppför i ett mer utmanande parti, ibland över öppna fält där vyerna breder ut sig. Ingen dag är den andra lik och just den variationen gör vandringen så rik. Vi är i rörelse mellan 4–8 timmar per vandringsdag beroende på resa.


Belöningen är ständigt närvarande. Snötäckta toppar som Annapurna I och Machapuchare tornar upp sig i horisonten. Är man här under våren får man också njuta av att landskapet färgas av blommande rhododendronskogar. 

En av dagarna stiger vi upp extra tidigt för att hinna till toppen av Poon Hill innan solen går upp. Ögonblicket då solens första strålar visar sig och bergens silhuetter långsamt träder fram är inget annat än magiskt.  Att få uppleva en soluppgång över Himalaya är mäktigt. Ett minne för livet.

Du vandrar – vi tar hand om resten
Det som gör våra vandringar extra uppskattade är att du bara bär en dagsryggsäck med det du behöver under dagen. Resten av packningen delas upp – en del skickas direkt till hotellet i Pokhara medan den andra bärs av våra hjältar i fält, våra bärare. Detta gör det möjligt för dig att njuta av vandringen utan att behöva släpa på packning.

Bästa sällskap och ledning
Vi reser alltid med svensk färdledare samt lokala och erfarna guider som känner området utan och innan. Tillsammans skapar de en trygg och välorganiserad vandring. Längs stigarna, mellan tepauser och utsiktsplatser växer en gemenskap fram. Inte bara inom deltagargruppen utan också med våra guider och bärare som gärna delar med sig av sin vardag, sin kultur och sin erfarenhet.
Under vandringsdagarna övernattar vi på så kallade te-hus. Det är enkla boenden som ligger oerhört vackert. På kvällarna samlas vi för gemensamma middagar och tar del av varandras intryck av dagen. Det är inte ovanligt att våra nepalesiska vänner bjuder upp till dans och sång. Då är det bara att stämma upp. Det blir ett musikaliskt möte mellan det nepalesiska och det svenska. Nu senast ekade ”Bara bada bastu” från vårt tehus. 

Tips på packning
För min del är det absolut viktigaste att ha med sig ett par ingångna vandringskängor. Det finns verkligen inget värre än att få skoskav under en vandring. Det kan förstöra både humöret och hela upplevelsen. Numera finns det också riktigt bra vandringsskor som är lättare i vikt och väldigt bekväma. De kan absolut vara ett alternativ för vissa typer av vandringar.
Personligen föredrar jag skor som går upp över vristen, just för det där lilla extra stödet. Det känns tryggare, särskilt om underlaget är ojämnt. Men det absolut viktigaste för mig, oavsett modell, är att skorna är ordentligt ingångna och att jag vet att mina fötter mår bra i dem. 

Min näst bästa vän när jag vandrar är utan tvekan mina stavar. Jag använder teleskopstavar som går att fälla ihop och enkelt packa ner i bagaget. Ett tips här är att alltid packa ner dem i det incheckade bagaget. Vissa flygbolag tillåter nämligen inte att man har dem i handbagaget eftersom de kan klassas som potentiella vapen. Det är lite trist för precis som jag brukar ha på mig mina vandringskängor under flygningen skulle jag gärna ha stavarna i handbagaget också. Men jag förstår såklart att flygbolagen har sina regler.

I min dagsryggsäck har jag alltid med mig en metallvattenflaska. Den håller vattnet kallt mycket längre än vanliga plastflaskor och när man är varm och törstig under vandringen är det verkligen lyxigt med kallt vatten. 

En liten snabbtorkande resehandduk är också riktigt bra att ha med sig när man vandrar i Nepal. Tehusen har duschar men inga handdukar och en vanlig badhandduk tar både mycket plats och torkar långsamt. En resehandduk däremot är smidig, lätt att packa ner och torkar snabbt – alldeles perfekt.

Vilken vandringstyp är du?
För den som har större vandringsvana och vill uppleva nya områden i Nepal har vi andra alternativ. Oavsett om du drömmer om sagolika bergsvyer, medel eller medelsvår vandring med kulturella möten längs vägen – finns det en vandringsresa som passar just dig. Hör gärna av dig så hjälper vi dig att hitta rätt tur utifrån dina behov, önskemål och förutsättningar. 

Pernilla Palacios, reseproducent

För bakom de soldränkta fasaderna och caféborden finns en historia som slingrar sig tillbaka genom puniska gudar, romersk ingenjörskonst, bysantinska överhögheter, arabiska dynastier och koloniala överlagringar. Och ändå – eller kanske just därför – finns det också plats för tystnad, ökenvind och blickar som vandrar långt över horisonten.

En annan berättelse om ruiner
Vid Dougga kliver man ut i ett landskap där ruinerna inte ligger inhägnade eller isolerade från samtiden. Här böljar kullarna gröna med olivträd, och mitt bland fåraherdar och lera reser sig kapitolium, teater och forum som om de nyss stått i bruk. Det som gör Dougga så speciell är kanske inte bara ruinerna i sig – de är praktfulla – utan att de tycks höra hemma just här. Det är som om historien aldrig riktigt lämnat platsen, bara tystnat till ett mummel i vinden.

En annan dag, en annan ruin – men av en helt annan skala: amfiteatern i El Djem. Den reser sig ur staden med en självsäkerhet som påminner om Rom, men här finns inga trängselbarriärer eller turistköer. Det är nästan tyst. Under ens fötter – gångar för djur, gladiatorer, skuggor. Här ryms 30 000 åskådare, men idag räcker det med några få för att förstå storheten. Inte bara i storlek, utan i överlevnad.

Ökenkultur och science fiction
Längre söderut drar världen sig undan. Vägarna blir smalare, palmlundarna tätare, luften torrare. I Tozeur spricker landskapet upp i dadeloaser och geometriska mönster av lertegel. Här finns inga pråliga monument, men istället något som liknar stilla motstånd – i arkitekturen, i människorna, i tempot.

Utanför staden, där asfalten slutar, breder öknen ut sig. Ong Jmel, ”Kamelens huvud”, tornar upp sig som en frusen våg av sandsten. Det är lätt att förstå varför Star Wars filmade här – det är något nästan overkligt med landskapet. Men det behövs inga stormtroopers för att göra platsen magisk. Det räcker med vinden, tystnaden och känslan av att befinna sig långt bort – från allt.

En natt längre in i öknen, i Timbaine, sover vi i tält mellan sanddyner. Ingen elektricitet, ingen täckning, men stjärnorna verkar närmare än någonsin. En kamelritt i solnedgången är inte ett måste – men det är svårt att tacka nej när färgerna i sanden börjar glöda rostrött och dagens hetta släpper taget.

Under ytan – och ovanför marken
Kontrasten är total i Matmata, där husen är grävda under jorden. De så kallade troglodytbostäderna är både skydd mot värmen och uttryck för en arkitektur där landskapets förutsättningar styr. Vissa hus är fortfarande bebodda. Andra är museum, pensionat eller kuliss – Star Wars spelades in även här. Men det är inte science fiction som lämnar starkast intryck, utan stillheten och den mänskliga skalan.

Vid Djerba återvänder havet. Ön är lågmäld och vacker, med vitkalkade byar och ett slags nordafrikansk medelhavsstämning som går rakt in i kroppen. I Erriadh ligger en av världens äldsta aktiva synagogor, Ghriba, sida vid sida med väggmålningar från internationella gatukonstnärer. Det är både andlighet och samtidskonst på en och samma gata. På Djerba får vi tid att vila, bada, promenera. 

När resan stillnar
Och kanske är det just där resan ska landa. Inte i ruinerna, eller i smakerna, eller i de många "wow-ögonblicken" – utan i övergångarna. I kontrasterna mellan det monumentala och det vardagliga. Mellan kust och öken. Mellan tystnad och berättelse.

För Tunisien är ett land som sällan skriker. Det viskar. Och om man lyssnar, riktigt lyssnar, bjuder det på en av de mest mångbottnade resor man kan göra på bara några få timmars flyg från Europa.

Tasmanien har fått många smeknamn genom åren. Den har kallats “The Apple Isle” tack vare sina fruktodlingar, “Australia’s Natural State” för sina enorma skyddade naturområden och ibland till och med “The Island of Inspiration” – och jag kan förstå varför. För mig blev det just en inspirationskälla, en plats som kändes helt annorlunda från allt annat jag upplevt i Australien.

Det är många år sedan jag reste till Tasmanien, men ön lever fortfarande starkt i mitt minne. Den hade sitt eget tempo, sin egen natur och en historia som låg nära ytan. Här delar jag några av mina starkaste minnen och intryck från Australiens naturliga stat.

Jag minns särskilt dagen vid Cradle Mountain–Lake St Clair National Park. Där gick vi den klassiska leden runt Dove Lake, med bergstoppen i bakgrunden och dimman som rörde sig över sjön. Mitt i allt stod plötsligt en vombat och betade, helt obekymrad om vår närvaro. Vombaten är ett av Tasmaniens mest karaktäristiska djur – en kraftig, grävande växtätare som till skillnad från många andra pungdjur är aktiv även dagtid i de svalare klimatet här. Att möta ett djur så i det vilda gav resan en extra dimension – som om naturen själv bjöd på en hemlighet.

På västkusten mötte vi en annan sida av Tasmanien. Vid Ocean Beach, där vinden piskar in från Södra ishavet, låg resterna av strandade valar som sorgliga skulpturer i sanden. En påminnelse om naturens både skönhet och brutalitet. Samtidigt fanns en känsla av att stå på en plats så avlägsen att världen utanför knappt existerade.

Östkusten bjöd på lättare vandring, men med utsikter som var allt annat än blygsamma. Att stå vid Wineglass Bay och se den perfekta halvcirkeln av vit sand, omgiven av turkost hav och rosa granitberg, är en av de där stunderna som etsar sig fast. På Tasmanien växer också den märkliga tasmanska fagusen – ett lövträd som skiftar i höstfärger. Att se gyllene blad mot rosa granit och det blå havet var något jag inte hade väntat mig i Australien.

Tasmanien bär också på mycket historia. Port Arthur, den gamla straffkolonin, gjorde starkt intryck. De välbevarade ruinerna, berättelserna om fångarnas liv och platsens tunga stillhet fick mig att reflektera över hur hårt och skoningslöst livet var här för bara ett par hundra år sedan. Bland fångarna fanns till exempel irländska politiska deporterade efter upproret 1798, men också engelska barn så unga som nio år som dömts för småstölder. Här möter man en historia av hårda straff, men också mänskliga öden som gör platsen omöjlig att glömma.

Alla minnen är inte tunga – tvärtom, många är fyllda av värme och glädje. I regnskogen kramade vi en gång om ett gigantiskt träd. Vi var sju personer som sträckte ut armarna, och ändå nådde vi inte runt stammen! Och i Hobart fann jag en charmig stad, där kolonial arkitektur möter modern konst. Jag minns särskilt Salamanca Market med dofter av mat, musik från gatumusikanter och stånd fyllda av hantverk och lokala specialiteter.

Tasmanien är en plats där kontrasterna möts: vildmark och kultur, historia och nutid, dramatik och stillhet. För mig blev det en resa som stannat kvar i både kropp och själ – och jag vet att ön väntar med ännu fler hemligheter för den som vill upptäcka.

Och det bästa? Nu har du chansen. Hösten 2026 arrangerar vi på Världens Resor en resa till Tasmanien – med natur, kultur och vandringar i ett lagom tempo. Inga tuffa strapatser, men nog för att du ska få känna doften av eukalyptusskogen och se de stora vyerna. Glöm bara inte vandringsskorna – Tasmanien upplevs bäst till fots.

En drake vid gaten
Resan till Bhutan började redan på flygplatsen i Kathmandu. När det bhutanesiska flygbolaget Druk Air rullade in mot gaten ökade spänningen. På flygplanets stjärt fanns en stor drake målad vilket direkt fångade min sons, då 12 år, uppmärksamhet. Han stirrade fascinerat och med ett stort leende på munnen sa: “Ska vi åka med den?” Det blev tydligt att vi var på väg mot något helt annorlunda – ett land jag varit nyfiken på i många år och som nu skulle bli verklighet.

Åskdraken tog oss säkert till Bhutan

Flyg över Himalaya
Druk Yul är det inhemska namnet på Bhutan och betyder "Åskdrakens rike". Flygresan från Kathmandu skulle ta ungefär en timme och jag hade varit noga med att be om fönsterplats på vänster sida när vi checkade in. Jag visste att vi skulle flyga förbi Mount Everest och att den bästa vyn var därifrån. När vi närmade oss Everest hördes kaptenen i högtalarna: "Titta ut till vänster!" Nästan hela planet lutade sig över till vår sida och det kändes som att flyget faktiskt tippade lite. Och där var hon – Everest. Snön yrde från toppen och silhuetten var så bekant men ändå overklig. Att få se världens högsta berg på väg till ett av världens mest avskilda länder var en mäktig start på vårt äventyr.

Vi landade i Paro, en dalgång där Bhutans internationella flygplats ligger. När vi steg av planet möttes vi direkt av den friska luften och grönskande landskap. En skarp kontrast till Kathmandus stadspuls.

Under fem dagar skulle vi resa till tre städer, Paro, Thimpu och Punakha. Dessutom vara med om både maskdansfestival och besök vid Tigerns näste.

På väg genom Bhutan
Vägarna i denna del av Bhutan var bra. Det var smidigt att förflytta sig från en plats till en annan. Det högsta passet vi passerade var Dochu La som ligger på 3100 meter över havet. Vädergudarna visade sig vara på vår sida då solen sken och himlen var blå. Här uppe hade vi enastående utsikt över Himalaya. Platsen är också känd för sina 108 stupor där de tillsammans med svajande böneflaggor står som ett monument över fred.

Med bergen i bakgrunden

I Bhutan mäts framgång inte i ekonomisk tillväxt utan i hur lyckliga människorna är. Landet har utvecklat ett unikt mått på välstånd, bruttonationallycka, som bygger på livskvalitet, kulturell identitet, miljöhänsyn och god samhällsstyrning. Det är ett sätt att skapa ett hållbart samhälle där både människan och naturen står i centrum.

Och det märks. Längs bilvägarna sitter skyltar med budskap som: ”Kör försiktigt – din familj väntar på dig hemma.” Vad gäller naturen – aldrig har jag sett så frisk och levande skog där lavaskägg hänger som mjuka slöjor från träden. Ett tecken på ren luft och ekologisk balans.

Klimatet i Bhutan hade varit friskt som en kall höstdag men när vi kom fram till Punakha som ligger lägre blev det mildare. Staden, som var huvudstad fram till 1955, har en av Bhutans vackraste palats. Punakha Dzong byggdes på 1600 talet och ligger där den manliga floden Pho Chhu och den kvinnliga floden Mo Chhu möts. Byggnaden är ett mästerverk i traditionell bhutanesisk arkitektur med vackra innergårdar, snidade trädetaljer och färgstarka väggmålningar.

Den vackraste av Dzonger

Dzong – mer än bara ett palats
En dzong är en byggnad som fungerar både som fort, kloster och administrativt centrum. Den är uppdelad i en religiös del där munkväsendet håller till, samt en politisk del för lokala myndigheter. Men en dzong har också en viktig lokal funktion. Innergårdarna fungerar som samlingsplats för byborna, särskilt vid högtider och festivaler. Och det var just här, inne i Punakha dzong, som vi skulle få uppleva den färgstarka maskdansfestivalen.

Ett mästerverk och en samlingsplats

Festival och äpplen
En av höjdpunkterna var maskdansfestivalen vi fick uppleva. Vi fick en bra plats på en av balkongerna. Dzongen fylldes av lokalbor som alla var vackert uppklädda till fest i traditionella kläder. Det var trångt men hjärtligt.

Danserna och musiken framfördes av munkar. De fantasifulla maskerna föreställde både gudar, demoner eller historiska figurer från bhutanesisk mytologi. De var ofta stora och uttrycksfulla med snidade ansikten, utstickande ögon och ibland horn eller tänder. Vissa såg nästan skrämmande ut men det var också del av deras funktion. Att skrämma bort onda andar och symbolisera kampen mellan gott och ont.

Det tjoades och klappades från publiken runt oss. Det var nästan lika spännande att titta på människorna omkring oss som på själva dansen. En liten flicka, som länge stått och sneglat på oss, tog till slut mod till sig och kom fram. Hon frågade var vi kom ifrån samtidigt som hon räckte över ett äpple till min son. Det var ett så fint ögonblick av vänlighet och ömsesidig nyfikenhet.

Möten man aldrig glömmer

Tigerns näste
Vår resa kulminerade i vandringen till Tigerns näste, det ikoniska klostret som klamrar sig fast vid en klippvägg 3120 meter över havet i närheten av Paro. Min son red på en häst halvvägs upp vilket både lättade vandringen och gav honom ett äventyr i sig. Totalt tog det ca två timmars vandring (i lugn takt) att komma fram till klostret. När vi närmade oss kunde vi höra det nu välkända ljudet av trumpeter och munkarnas böner. Templet byggdes år 1692 och består av flera olika rum, var och en tillägnad olika manifestationer av Guru Rinpoche och andra buddhistiska figurer. Enligt legenden flög Guru Rinpoche från Tibet till Bhutan på ryggen av en tigress innan han slog sig ner i en grotta för att meditera. Det är just runt denna grotta som Tigerns näste byggdes.

Halvvägs upp har man fin utsikt över Tigerns näste ....

... men inget slår att komma nära. 

En stilla stund
Efter vår vandring till Tigerns näste besökte vi ett av Bhutans äldsta och mest heliga kloster, Kyichu. Just den dagen pågick en ceremoni. Munkar blåste i långa trumpeter, trummor dånade rytmiskt och mantran fyllde rummet. Vi satt på golvet omgivna av doften av smörlampor och rökelse. Min son lutade sitt huvud mot min axel och jag, ja jag bara log. Det var en stund av total närvaro och ett ögonblick jag alltid kommer minnas som väldigt speciellt.

Vi erbjuder flera unika resor till Bhutan – från längre rundresor i de avlägsna östra delarna av landet, till färgstarka festivalresor och kombinationer med närliggande länder. Varje resa har sin egen karaktär och passar olika typer av resenärer. Kontakta gärna oss så hjälper vi dig att hitta den resa som bäst matchar dina intressen, önskemål och drömmar.

Bled, på väg till Gorizia/Nova Gorica

Två städer, två länder – och en resa utan gränser
Föreställ dig att stå på ett torg där ena foten vilar i Italien och den andra i Slovenien. Runt dig hörs både italienska och slovenska röster, doften av nybakat bröd blandas med aromen av nybryggt espresso, och historien känns nästan påtaglig i luften. Välkommen till Gorizia och Nova Gorica – tvillingstäderna som tillsammans är Europas kulturhuvudstad 2025 som vi kommer till på årets resa via en fin tågresa på Bohinjska järnvägen genom Julianska alperna.

Vad är en europeisk kulturhuvudstad?
Varje år väljs ett par städer i Europa ut för att under ett år stå i kulturens rampljus. Det här är mer än bara festivaler och konserter – det är en chans för staden att visa upp sitt kulturarv, utveckla nya idéer och öppna dörrarna för möten över gränser. Initiativet startade redan 1985 och har sedan dess gett både välkända metropoler och små pärlor möjlighet att glänsa. På denna resa besöker vi städer som Plzeñ, Linz, Graz, Maribor och Rijeka som alla varit europeiska kulturhuvudstäder under 2000-talet.

Under vår resa besöker vi bland annat konsthallen i Graz med arkitektnamnet Friendly Alien som arbetsnamn.

I Maribor vill vi såklart se världens äldsta vinranka Stara Trata, som fortfarande ger frukt och används till att producera vin - en symbol över Sloveniens vintraditioner.

En stad med delad – och förenad – historia
Efter andra världskriget drogs en ny gräns rakt genom Gorizia. Den gamla stadskärnan hamnade i Italien, medan marken strax utanför blev en del av dåvarande Jugoslavien. Där byggdes en helt ny stad: Nova Gorica. Här möts idag jugoslavisk modernism och italiensk charm. I Gorizia hittar du kullerstensgator, medeltida borgar och livliga piazzor. Nova Gorica bjuder på breda boulevarder, dolda trädgårdar och en känsla av att framtiden alltid är välkommen.

Vy över Gorizia

Ett vardagsliv utan gränser
Idag korsar invånarna gränsen utan att tänka på det. Man bor där man trivs bäst, arbetar där det passar, och umgås fritt på båda sidor. För den som är nyfiken på det förflutna finns små museer i gamla tullhus som berättar historier om smugglare, kaffe, tvättmedel och choklad – vardagliga varor som en gång var hårdvaluta över gränsen.

En lokalinvånare uttryckte det så här: ”Min mormor föddes i Österrike-Ungern. Min far föddes i kungadömet Italien. Jag föddes i Jugoslavien. Om jag hade barn skulle de vara födda i Slovenien.”

Gränsen går över Piazza della Transalpina

Utsikter och kungliga kvarlevor
Ett av stadens mest speciella besöksmål är den lilla franciskanska kyrkan Kostanjevica, som ligger på en kulle med utsikt över både Italien och Slovenien. Här vilar Karl X – Frankrikes siste bourbonkung – i en kista fylld med fransk jord. Från kullen ser man både Alperna och känner närheten till Adriatiska havet.

En resa fylld av kultur, historia och möten
Vår resa genom Centraleuropa börjar i sagolika Prag och avslutas vid den kroatiska kusten i Opatija. Längs vägen upptäcker vi hur kultur, historia och vardagsliv kan flätas samman över nationsgränser.

Skymning över Prag

Vy över Opatija - kurorten dit kungligheter som Oskar II reste under slutet av 1800-talet.

Resan kommer även att få en fortsättning 2026 och då kommer resan även inkludera 2026 års europeiska kulturhuvudstad, Trenčín i Slovakien. Men nu är det 2025 och Gorizia/Nova Gorica står i centrum. Följ med oss och upplev hur två städer i två länder kan bli en och samma upplevelse – utan gränser, men med massor av berättelser.

Vi glider sakta allt djupare in i Borneos regnskog ombord på vår lilla husbåt som ska vara vårt hem de närmsta tre dygnen. Vi är strax söder om ekvatorn, solen står högt och vi är alla tacksamma över att det fläktar försiktigt så länge båten rör på sig. Vi är här främst för att försöka få syn på orangutanger, men det väntar många naturupplevelser runt hörnet. Jag har precis gjort gruppen uppmärksam på att Sekonyer-floden kallas “krokodilfloden” av lokalbefolkningen, och några av resenärerna spanar ivrigt in bland den täta vegetationen och mot de små flodbankerna i hopp om att få syn på några reptiler. Skämtsamt säger jag att vi inte kommer att bada de närmaste dagarna och ber samtidigt alla att motstå frestelsen att tvätta fötterna i floden. Spridda, nervösa skratt hörs över däck. Vad jag då inte vet är att vi några timmar senare ska få så mycket vattenhyacinter i propellern att båten stannar, varpå en av de unga besättningsmännen snällt får hoppa i floden iklädd bara kalsongerna för att få bort all växtlighet som fastnat. Medan han tar det med ro och jämnmod, står vi skandinaver och oroligt tittar på. Kaptenen och kokerskan skrattar glatt.

Ytterligare några timmar senare, ännu djupare in i regnskogen, hör vi nämnda kokerskas skrik nerifrån köksregionerna, och vi förstår snabbt att en stor krokodil simmat förbi henne på bara ett par decimeters avstånd där hon satt och förberedde maten, precis i höjd med vattennivån. Vi puttrar vidare på krokodilfloden, och lugnet lägger sig över gruppen och båten. Det är svårt att föreställa sig att vi bara tjugofyra timmar tidigare åkte kors och tvärs över den kaotiska mångmiljonstaden Jakarta med lokalbuss, när de första näsaporna (endemiska till Borneo) dyker upp längs flodkanten. Vi tittar storögt på dem, men de verkar inte bry sig om oss.

En näshornsfågel flyger förbi framför oss. Någon hinner få upp kameran. När vi lägger till vid en liten brygga inne i nationalparken Tanjung Puting och påbörjar vår vandring som ska ta oss till ett utfodringsställe dit orangutanger kan komma för att komplettera sin diet har det hunnit bli eftermiddag. Om regnen har kommit och det finns gott om frukt i skogen kan det hända att orangutangerna inte känner sig manade att komma, men man vet aldrig. Vi sätter oss ner på några enkla träbänkar och får snabbt sällskap av både mygg och myror. Med tanke på att det finns över sex hundra arter av myror på Borneo blir vi inte förvånade. Hela skogen sjunger av syrsor och andra insekter, men vi ser inga större djur än. Istället dricker vi vatten, fläktar oss med olika stora löv och förbereder kamerorna. Doften av myggmedel ligger tung över vår lilla glänta. Någon sänker ljudet på sin hörapparat för att undkomma syrsorna.

Nationalparkspersonal har lagt ut både bananer och sötpotatis, men inga orangutanger syns till. Vi sitter tysta. Länge. Ett skäggsvin springer förbi, men ännu inga primater. Så plötsligt hör vi det mäktiga ljudet av trädkronor som svingas mot varandra i fjärran, och då förstår jag att även denna gruppen kommer att få uppleva vilda orangutanger. Ljudet kommer närmare och snart ser vi den första bruna, långhåriga varelsen högt uppe i träden. Kamerorna zoomar så mycket de kan, men ganska snart kommer det flera orangutanger och de närmar sig så mycket att inga zoomobjektiv längre behövs. De hoppar ner och stoppar munnen full med bananer och klättrar sen snabbt upp i träden igen. 

Några honor bär på ungar som konstant hänger fast vid sina mödrar. En orangutang har plockat på sig så många bananer att hon tappar flera stycken. Plötsligt är skäggsvinet där och glufsar i sig. Sex eller sju honor (nästan alla med ungar) går fram och tillbaka till bananerna och tar för sig, men när den stora hanen kommer rusar de snabbt upp i träden och låter honom äta så mycket han vill. Vi sitter stilla och betraktar allt, medan svetten rinner och kamerorna går varma. När orangutangerna känner att de har fått nog avlägsnar de sig en efter en, och ljudet av de svingande trädkronorna blir allt svagare för att till sist helt försvinna. Och när inga primater är kvar ställer man sig frågan om detta verkligen precis hände. Senare ska en man i gruppen beskriva hela händelsen som närmast andlig och andaktsfull.

När vi kommer tillbaka till båten ser vi först inte vår besättning och utgår från att de helt enkelt har lagt sig för att sova under tiden vi har varit borta. Men så hör vi plötsligt glada rop och ett intensivt plaskande längre upp för floden. Hela besättningen, bortsett från kokerskan och kaptenen, ligger på gamla uppblåsta bilslangar och badar i floden. "Men krokodilerna då?", undrar vi nervöst. “Så mycket som vi låter vågar de nog inte komma i närheten” ropar killen som frigjorde propellern tidigare under dagen. Både vi och några nyfikna krabbmakaker som kommit ner till flodkanten tittar storögt på medan besättningen tar sig tillbaka till båten. Det doftar friterade bananer från vår båt. Nu ska det bli gott med en kopp kaffe, och i morgon hoppas vi på ännu fler orangutanger.

Text och bild: André Möller  

Våra resor till Indonesien går i november och januari. Se några fler bilder från resan här: 

Borobodur, Yogyakarta

Varan på ön Komodo

Färdledare André Möller vid vulkanen Gurung Bromo

Pilgrim vid ett av Shikokus 88 tempel

Aldrig någonsin har så många besökt Japan som det görs i dessa dagar. Skälen därtill är många. Det är vackert, vänligt, kulturellt enastående och numer även billigt. Trycket på de kända platserna har med tiden blivit större och vi förstår självfallet lockelsen med Tokyo, Kyoto och Hiroshima. MEN, Japan har så oerhört mycket att erbjuda även av det som inte är fullt lika känt. Naturligtvis kommer vi fortsätta med våra vanliga rundresor till Japan, men vi kommer i än större utsträckning än tidigare också jobba med resor som går bortom huvudstråken, till det mer okända Japan. Vi på Världens Resor har under många år erbjudit resor ifrån nordligaste Hokkaido till Okinawas övärld i syd. Nu kommer vi lansera en rad resor som vi kallar Det okända Japan som tar in öarna bortom huvudön Honshu, en ö i taget. Först av dessa är Shikoku. Första resan i oktober 2025 är fulltecknad, men platser finns på våravgången 2026 och framåt. 
Tågresa på Shikoku

Ön Shikoku är Japans fjärde största ö och saknar helt stora städer, men har verkligen en makalöst vacker natur att stoltsera med. Hela ön är väldigt kuperad och har en otrolig grönska. Under hela resan blir naturen en följeslagare som spelar en viktig roll. Iyadalen är en dalgång som är omgiven av så höga berg att fram till långt in på 1900-talet fanns inga vettiga vägar in här. Här har gamla traditioner stannat kvar och över Yoshinofloden ser vi häftiga linabroar som fortfarande idag går att använda. 
En av lianbroarna i Iyadalen

Alex Kerr är den utlänning som kanske mer än någon annan jobbat aktivt med att bevara gamla kulturtraditioner i Japan, både från sitt hem i Kyoto och på olika ställen i Japan. Här i Iyadalen har han sett till att ett stort antal av gamla traditionella hus bevarats i byn Ochiai. Vi bor en natt här uppdelade i flera olika hus. 
Ett av de traditionella husen vi bor under besöket i Iyadalen

Japan har dämt nästan alla av sina 114 floder, men här på Shikoku finns några floder kvar som fortsatt har sitt naturliga flöden kvar. På Shimantofloden väntar en vacker båttur och på Yoshinofloden ska vi prova på en enklare forsränning. Det blir många häftiga båtresor på denna resa. Utöver de två kortare turerna på floderna kommer vi också åka båt i Inlandshavet vid ett par tillfällen. En stor del av Japans dryga 14 000 öar ligger här mellan Shikoku och huvudön Honshu. Vi åker båt till konstön Naoshima och åker med en kombination av buss och cykel över de sju arkitektritade broarna mellan Shikoku och Honshu. Även här lägger vi också in en båttur i arkipelagen.   
Forsränning längs Yoshinofloden. Ser mer dramatiskt ut än vad det är. 

I Japan är Shikoku allra mest känt som ett pilgrimsmål. Hit kommer de så kallade ohenro san お遍路さん för att gå runt hela ön Shikoku och besöka de 88 heliga templen förknippade med Kukai, som grundade den buddhistiska grenen Shingon på 800-talet. Det tar cirka sex veckor att gå hela sträckan och lockar årligen ett par hundra tusen pilgrimer. De flesta går inte hela sträckan på en gång, utan delar upp det i olika etapper som de sedan fortsätter på ett annat år. Pilgrimerna med sin utstyrsel bidrar starkt till att skapa en speciell atmosfär på Shikoku. På denna resa kommer vi att besöka fyra olika tempel, bland annat kommer vi bo på templet Anraku som har varit öppet för pilgrimer att bo i över 400 år. De heta källorna som hör till templet anses ha helande krafter och det kan väl aldrig vara dåligt att doppa sig där. Här serveras Shojin ryori, den buddhistiska vegetariska kosten och här får vi också möjlighet att vara med vid de buddhistiska ceremonierna. Pilgrimer på Shikoku 

Ett annat av templen, Tairyu-ji, åker vi linbana i 10 minuter för att ta oss upp drygt 400 höjdmeter och få besöka ett utbrett fint tempel med en magnifik vy över floddalen. Templet ligger avlägset från allt annat, ofta klätt i dimma, vilket gör att det är ett slags poetiskt skimmer som vilar över detta stämningsfulla tempel. 
Tempelkomplexet Tairyu-ji som vi når med linbana

Trästaden Yusuhara kallas ofta för Kumonoue, Ovanför molnen på svenska, och staden ligger på hög höjd. Fem av byns träbyggnader är ritade av Japans idag mest namnkunniga arkitekt, Kengo Kuma. Det finns inte någon arkitekt som idag är så verksam som han. Nu på senare år ligger han bakom mängder av stora projekt, alltifrån sparsmakade butiker som bara säljer annanasjuice till olympiastadion i Tokyo. När tidningen Times 2021 skulle välja ut världens 100 mest inflytelserika personer var Kengo Kuma en av dessa och den enda arkitekten.
Träbron i Yusuhara 

Här i Yusuhara har han varit verksam i flera årtionden och använt fem olika traditionella byggnadsmetoder för att skapa de olika byggnaderna. Allt i trä, utan spikar och utsökt vackert att titta på. Biblioteket är framröstat som Japans vackraste.  
Biblioteket i Yusuhara 

På den här resan blir det många fantastiskt häftiga boenden. De traditionella husen i Iyadalen, Templet Anraku med de helande heta källorna och även här i Yusuhara bor vi på ett hotell som Kengo Kuma ligger bakom. Vågar ändå utlova att resans sannolikt häftigaste boende blir när vi bor i de olika handelshusen i Uchiko. Staden blev en gång i tiden rik på vax, men när elektriciteten kom dog näringen ut. De rika handelemännens hus har ändå bevarats till våra dagar och idag är fler av dem omgjorda till riktigt fina boenden. Här ska vi bo två nätter.
Boende i ett av handelshusen i vaxstaden Uchiko

Detta är ingen resa där vi betonat de kulturella inslagen, men under resan kommer vi besöka Japans främsta konstdestination, ön Naoshima, och Kengo Kumas träby Yusuhara. Resan tar oss också till två av Japans originalborgar i Kochi och Matsuyama, Japans sannolikt finaste landskapsträdgård i Takamatsu, indigobyn Wakimachi, en hel by befolkad av fågelskrämmor och en massa annat roligt. 
Fågelskrämmor som befolkat en hel by

Min egen allra starkaste bild från Shikoku är när jag sitter på kvällsmarknanden Hirome i Kochi och var jag än tittar lagas det halstrad bonito (tonfisksläkting) där de eldar med rishalm som ger den färdiga fisken en lätt rökt smak. Den rökta, halstrade boniton ska sedan blandas med vitlök, salt och ingefära. Det är utan tvekan min favoriträtt i Japan. Av någon konstig anledning så har denna rätt aldrig letat sig fram till Sverige. Ni måste helt enkelt åka hit för att få äta den! 
På Hiromes kvällsmarknad med halstrad bonito. 

Iyadalens svar på Maneken Pis
Yayoi Kusamas pumpa på ön Naoshima
Textförfattaren i biblioteket i Yusuhara