Blogg & Restips
-
Konsttriennalen i Echigo Tsumari 2021
Jörgen Fredriksson besöker världens största konsttriennal som bara blir bättre och bättre för varje gång. Flera hundra konstprojekt av Maria Abramovic, Christian Boltanski, Yayoi Kusama och många fler finns utspridda bland terrassodlingarn och skogsdungar, i tempel och helgedomar, i gamla fina trähushus och övergivna gamla lagerlokaler. På flera håll i Japan har det vuxit fram en tradition att låta framstående arkitekter och konstnärer komma till landsbygden för att ta vara på flera hundra år gamla rivningsobjekt och det var här i Echigo Tsumari det började år 2000. 2021 ska Jörgen och Världens Resor dit igen. Följ med!
Sedan år 2000 har ett 760 kvadratkilometer stort område som kallas Echigo Tsumari drivit ett enormt konstprojekt som medel mot utbredd avfolkning. Alla konstverken uppförs på bybornas mark och redan från starten har man jobbat enligt tesen att verken måste interagera med den lokala befolkningens vilja. Öppenhet och passion på bägge sidor är a och o. Engagemanget att rädda området från total avfolkning tog verkligen fart efter den stora Chuetsu-jordbävningen 2004 och de efterföljande årens enorma snömängder. Echigo Tsumari är ett av världens snörikaste områden och det är inte ovanligt med 6 - 7 meters snö om vintrarna.
Det började som ett småskaligt projekt men nu inför den sjunde triennalen 2021 väntar man sig uppemot en miljon besökare till området. Det har verkligen bidragit till att området kommit till liv igen och att det är samstämmighet mellan konstnärer och bybor märks på den enormt goda stämningen man möts av överallt. Triennalen sägs vara världens största rent geografiskt med flera hundra konstprojekt utspridda bland terrassodlingarna och skogsdungar, i tempel och helgedomar, i gamla fina trähushus och övergivna gamla lagerlokaler. På flera håll i Japan har det vuxit fram en tradition att låta framstående arkitekter och konstnärer komma till landsbygden för att ta vara på flera hundra år gamla rivningsobjekt.
Vid varje triennal presenteras närmare 100 nya verk som läggs till de som redan finns på plats. Här finns konst av många stora världsnamn som Yayoi Kusama, Christian Boltanski, Chiharu Shiota, Ann Hamilton, Jaume Plensa, Anthony Gormley, Cai Guo-qiang och Lee Bul för att bara nämna några.
De två mest älskade konstverken är skapade av barnboksförfattare; Museum of Picture Book Art där konstnärerna Hachi och Seizo Tashima låtit göra hela skolan till ett slags seriealbum av målad drivved och där skolans tre kvarvarande elever när skolan stängde får liv i alla de olika rummen på ett oerhört färgglatt och inspirerande sätt. En annan uppmuntrande upplevelse är den taiwanesiska barnboksförfattaren Jimmy Liaos tågstationer som pyntats i samma stil som hans böcker. Oerhört uppskattat och har nu nästan nått kultstatus i området.
I flera av husen/konstverken går det dessutom att bo. Maria Abramovics Dream House, Det strimlade huset som Tokyos Skulpturuniversitet ommodellerat och James Turrells House of Light som vi bor i på varje resa vi kommer hit. Det är ett mycket rymligt hus med ett vackert japanskt bad och fin stenträdgård. Vi bor här helt själva och får en manual med exakta tider när vi ska öppna taket, sätta igång ljusshowen och lägga oss på rygg på tatamimattorna och bara njuta av skådespelet/konstverket (Sky Space) vid solnedgång och uppgång. Det är magiskt!
Idag ombesörjs området till stora delar av Fukutake Foundation som satsar miljarder på konstprojekten både här och i inlandshavet. Det möjliggör att man rustar upp traditionella hus som är på väg att falla ihop, men också att man låter både japanska och internationella arkitekter som MRDV, Dominique Perrault, Hiroshia Hara, Tezuka Architects och andra komma hit och skapa både museer, konstverk och andra samlingsplatser, allt konstnärligt utfört.
Den kinesiska arkitektgruppen MAD gjorde 2018 års mest enastående konstskapelse. En gammal nedlagd tunnel om 750 meter fick liv igen när arkitektgruppen skapade ett konstverk baserat på de fem elementen. I slutet av tunneln som vi går genom är det vattnet som är elementet och dessutom slutmålet för promenaden. Ljussättningen och att få se vattnet tillsammans med öppningen ut mot en av Japans vackraste raviner är en underbar upplevelse.
Landskapet i Echigo Tsumari är enastående med enorma terrassodlingar och vackra floder som rinner genom de djupa dalgångarna i nordöstra Japan. De flesta hus vi besöker ligger oerhört vackert, ofta högst uppe på ett berg eller mitt i risterrasserna, vilket gör att upplevelsen också blir en fin naturupplevelse.
Inför 2021 kommer Världens Resor kunna erbjuda två resor till denna enastående triennal. Resorna Konst i Japan som kommer att ledas av Jan Stålbom samt Konst i Japan och Sydkorea som jag kommer att leda. Bägge resorna går i september då triennalen upphör i mitten av september.
Text och bild: Jörgen Fredriksson, delägare och grundare Världens Resor
Fler bilder från Echigo Tsumari
Relaterade resor
-
Typ av resa
- Konstresor
-
-
Sri Lanka - där min dröm lever
Jag har nog aldrig drömt mig bort så mycket som jag gör just nu. Och det finns väl inget bättre tänker jag, än att drömma sig bort när man går runt här hemma i väntan på bättre tider. Tider då Coronapandemin är förbi och vi kan börja resa och uppleva världen igen. Jag har alltid varit en drömmare och hösten 2017 gick en av dessa i uppfyllelse. Det var min tur att få uppleva underbara Sri Lanka.
Läs hela inläggetJag åkte dit för att praktisera tre månader på en organisation som arbetar med att främja ekoturismen inom landet. Mitt uppdrag var att utbilda inom hållbart resande och implementera olika projekt. Begreppet hållbart resande var inte så etablerat då men intresset och engagement stort. Med ett fantastiskt natur-och djurliv är Sri Lanka ett otroligt tacksamt land för just ekoturism.
Tillsammans med min värdfamilj i Hikkaduwa. Under min tid som praktikant fick jag även möjligheten att åka runt en del i landet. Det blev många höjdpunkter; vandringen uppför Sigiriya (Lejonklippan), grottemplet i Dambulla, heliga staden Kandy och inte minst tågresan längs bergen till byn Ella. Den fantastiskt goda och smakrika maten bör också nämnas till dessa. Det slog mig hur otroligt mångsidig denna ö är och just därför är Sri Lanka enligt mig det perfekta äventyret oavsett vad man är intresserad av. Här fullständigt myllrar det av sevärdheter, naturupplevelser, historia och kultur.
På tåget någonstans mellan Kandy och Ella. Sträckan benämns ofta som en av världens vackraste tågresor.
På väg uppför Sigiriya tillsammans med Samitha. Ca 1 200 trappstegen senare belönades vi med en fantastisk utsikt.Men det är också ett land med många tuffa år på nacken. Från kolonisering och inbördeskrig till tsunami och terrordåd. När man äntligen hade börjat komma på fötter igen efter fjolårets fruktansvärda bombningar kom nästa prövning; Coronapandemin. Men trots detta får man leta med ljus och lykta efter en sur min. Trots alla motgångar har jag aldrig träffat ett folk med en så positiv anda och framtidssyn. Likt Fågeln Fenix tycks Sri Lanka gång på gång resa sig ur askan, och efter varje fall kommer man upp starkare än förut.
Parader är en vanlig syn i Sri Lanka. Det här var en som jag hade turen att stöta på under en kvällspromenad.Efter alla bakslag som detta underbara land tvingats utstå fortsätter man att välkomna oss besökare med stor värme. Med alla människor jag mött som blev mina vänner, med sin vackra natur och fantastiskt goda mat har Sri Lanka letat sig in och fått en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Jag hoppas att det inte dröjer alltför länge innan vi ses igen.
Text och bild: Isabell Ingevald, reseproducent och färdledare
Relaterade resor
-
Tropiska skogar, rikt djurliv, fina vandringar och långa sandstränder. Men inte bara natur. Här hittar vi också ett rikt kulturarv med buddhistiska tempel och lämningar.
-
Typ av resa
- Tidningen Vi
- Vandringsresor
-
-
Viktorias bästa safariminne
Jag är safaribiten – verkligen. Jag kan åka på safari hur många gånger som helst och jag drabbas aldrig av känslan att ”det har jag ju sett förr”. Safari är så mycket mer än djur, det är en naturupplevelse som är svår att slå. Särskilt om man bor i tält. Att det ibland inte blir så mycket sömn just på grund av detta gör inget, det går att ta igen senare, helst vid en sandstrand på ön Mafia utanför Tanzanias kust.
Läs hela inläggetNär man jobbar som reseproducent behöver man då och då ta sig an den tunga uppgiften att åka på rekognoseringsresa. Det är viktigt bland annat för att med egna ögon se och uppleva hotell, servicenivå, tidsåtgång för transporter och aktiviteter. Men också för att hitta nya spännande äventyr och resmål. Om man som jag har Afrika som arbetsfält går många av rekresorna till nationalparker och viltreservat. En av dessa resor gick till Ruaha i södra Tanzania, Östafrikas största nationalpark.
För att maximera rekresorna klämmar man in så mycket som möjligt under de dagar det går att vara borta från kontoret. Jag hade inte varit i södra Tanzania förut, och förutom Ruaha besökte jag på samma resa också Mikumi nationalpark, Udzungwabergens nationalpark, Katavi nationalpark och ön Mafia. I Ruaha bodde jag två nätter och ägnade en heldag åt safari – och vilken heldag det blev! Redan när vi på seneftermiddagen kom körande genom parken mot vår tältlodge kände jag att den här platsen är speciell. Naturen är varierad, ömsom kuperad bevuxen med buskar och baobabträd, ömsom öppen savann och uttorkade flodfåror. Precis innan vi kom fram till tältlodgen hade vi turen att se en lejonflock äta sig mätta på en buffel, det blev till och med över lite till gamarna.
Morgonen efter var det tidig väckning, kl 05.00, för att komma iväg på safari lagom till solen börjar gå upp. Nattsömnen hade blivit störd vid flera tillfällen, bland annat av en elefant som kom smygande längs tältduken på väg ner till floden. Det är fascinerande att ett så stort och tungt djur knappt hörs när det kommer gående.
Dagen bjöd på otroligt många fantastiska safariupplevelser som har etsat sig fast hos mig, så det är svårt att välja ut någon. Men jag tror den som har fastnat mest är gepardhonan med sina tre ungar som helt plötsligt klev ut upp på vägen framför oss. Vi följde försiktigt efter dom och till och från försvann dom ur vårt synfält. En av gångerna dök bara mamman upp igen men inte ungarna. Vi förstod snart varför då vi såg några impalor skymta längre bort. Mamman hade gömt ungarna i gräset för att skaffa fram dagens lunch. Helt plötsligt satte hon av i full fart och vi hade inte en chans att hinna med över savannen. Hon försvann bort och vi åkte sakta fram och tillbaka för att försöka hitta henne igen. Efter ett tag hörde vi några pip och där kom de tre ungarna springande! Mamman hade kallat på dom och vi följde efter. Och där satt hon – helt utpumpat efter ansträngningen – men hon hade lyckats fälla bytet. Vi stannade kvar ett långt tag, säkert ett par timmar, och studerade när de åt, vilade och sedan åt igen.
Vi själva hade med både frukost och lunch ut på safari och återvände inte till tältlodgen förrän det hade blivit mörkt igen. Vi gick direkt till det uppdukade middagsbordet som var placerat i den uttorkade flodfåran under en majestätisk stjärnhimmel. Min längsta safari någonsin – 12 timmars safari i sträck – och ett minne för livet!
Viktoria Flodén, reseproducent Afrika
Relaterade resor
-
Typ av resa
- Familjeresor
-
Selous viltreservat och Ruaha nationalpark - följ med på oslagbar safari i öppna bilar, med båt och till fots för att spana efter lejon, vildhund och leopard. Avrunda dagen i vildmarken på den egna verandan medan du betraktar elefanterna som kommer för att dricka i skymningen.
-
-
Panikresa på Inlandsbanan
Året var 1990. Jag jobbade som lokförare i Ånge där jag då var bosatt. En helt vanlig mörk och kall morgon i början av december kom det på nyheterna: Inlandsbanan skall läggas ned, och det redan i början av 1991. Paniken infann sig! Jag som så länge tänkt åka, men ständigt skjutit upp det. Som lokförare och järnvägsintresserad var det snudd på tjänstefel att inte ha rest, speciellt som det var SJ som drev trafiken då och jag hade personalbiljetter som jag kunde använda.
Läs hela inläggetDet var bara att bestämma sig, nu eller aldrig! Jag konstaterade att helgen därpå var jag ledig och ringde till två vänner som jag visste också hade pratat om att åka och så fick jag med även dem. Hej och hå, snabba puckar!
Fredag morgon påföljande vecka klockan 7.30 klev vi på Inlandsbanans orangea rälsbuss på Östersunds station och rullade iväg in i mörkret. Det var runt 20 minusgrader och det dröjde en dryg timme innan solen gick upp och vi kunde se något genom fönstret. Men vilken syn! Det var molnfritt och det kompakta mörkret som sakta förvandlades till först en mörkblå himmel och som sedan blev ljusblå ju mer solen steg upp vid horisonten gjorde att alla träd som hade tjock rimfrost såg ut som silversmycken och gjorde landskapet makalöst vackert.
Som uppväxt i Norrland hade jag naturligtvis sett denna miljö många gånger men det var något speciellt att göra det denna morgon, ett snabbt beslut som fick mig till en järnväg jag aldrig åkt tidigare och fick denna inledning, det var nog att det var spännande och nytt som gjorde det extra vackert, en sådan ”en gång i livet känsla" man får som man aldrig glömmer. Det naturliga är att man åker inlandsbanan på sommaren men nu fanns inget val och det var jag inte det minsta missnöjd med.Rälsbussen gungade sakta fram genom jämtländska skogar och i Ulriksfors blev det ett lite längre uppehåll där en kvinna sålde kaffe och mackor på ett bord på perrongen som vi tre och de 4-5 andra passagerarna på tåget snabbt tömde. Några frågade vilka vi var och tyckte det var en konstig tidpunkt att turista på och vi förklarade att vi ville hinna med det innan banan skulle läggas ned. ”Äsch!” Sade en äldre positiv jämte. ”Det har dom sagt så månge gånger å int blir det av den hära gången heller”, en klok och rutinerad man visade det sig senare.
Vi passerade station efter station med välbekanta namn som Sorsele, Dorotea och Vilhelmina. I Storuman var det paus i två timmar mitt på dagen. Där tog vi en längre promenad, åt en lunch och handlade förnödenheter till eftermiddagens fortsatta resa till denna dags slutmål Arvidsjaur. Vi fick för oss att många lade märke till att det gick runt tre suspekta främlingar och drev i byn, men det var kanske bara inbillning.
Fredagskväll i Arvidsjaur, vad gör man?. Vi bodde på ett B&B som hette Lappugglan och vi var förstås helt ensamma där med en gammal TV på rummet med två kanaler som man fick banka på för att få igång, men det var i alla fall en färg-TV. Middagen åt vi på Hotell Laponia samtidigt med ett lokalt skotergäng. Personalen, vi och dom var absolut de enda människorna som fanns på hotellet. Vi tog en kvällspromenad i 25 minusgrader genom ett öde men väldigt fint litet samhälle, med massor av rimfrost och snö och knarr under skosulorna. En av mina två vänner på resan hade jag legat i lumpen med i Sollefteå, och den kvällen i Arvidsjaur insåg vi att i jämförelse var Sollefteå som en jättestad och tyckte synd om de stackarna som var tvungna att göra lumpen där. Ordet fredagsmys fanns inte i svenska språket ännu och det blev en ovanligt lugn och städad fredagskväll för tre 25-åringar.
Lördag morgon rullade vi vidare norrut i ytterligare lägre temperaturer med bl.a ett kort uppehåll vid Polcirkeln. Norr därom är man i midnattssolens land men i december är det precis tvärt om, det är knappt att solen tar sig upp över horisonten och det blir aldrig riktigt dagsljus, bara en morgonrodnad och svagt dagsljus i några få timmar. När vi rullade över ändlösa och djupfrysta myrar och när bi efter Porjus skymtade fjällvärlden i Stora Sjöfallets nationalpark kändes det inte längre som om vi var i Sverige. Gotland, Stockholm och till och med Ånge kändes långt bort, som i en annan värld.
Plötsligt mitt i ingenstans stannar rälsbussen vid en järnvägsövergång. Den står på tomgång i många minuter och ingenting händer. Plötsligt uppenbarar sig en påbyltad gubbe med stor ryggsäck längs vägen, rälsbussens dörr öppnas och han hoppar på och så rullar vi vidare mot Gällivare. Jag frågade min kollega konduktören och det visade sig att han bodde någonstans där ute i ödemarken och brukade hoppa på där för att åka in till Gällivare och handla och åka tillbaka med vändande tåg. Vad enkelt, vad mänskligt, vad unikt! Det var så ostressat och det fanns en sådan människokännedom där uppe i norr att det var självklart att en person bara kunde ringa till bolaget och be att tåget stannade vid en järnvägskorsning för att få lift.
Så kom vi fram till Gällivare vid lunchtid och resan var över. Det blev nattåg tillbaka till Ånge men först fortsatte vi så långt norrut man kan komma med tåg till Narvik i Norge på den andlöst vackra Ofotbanan och fick ett ordentligt lördagsmys, men det är en helt annan historia. Inlandsbanan lades aldrig ned och den positive jämten i Ulriksfors fick rätt. Två år senare gjorde jag samma resa fast på sommaren och det var helt magiskt också fast på ett helt annat vis.
Dessa resor har nu inspirerat mig att som färdledare och reseproducent sätta ihop en spännande resa längs inlandsbanan som jag leder men som innehåller så mycket mer än det jag upplevde 1990 och 1992. Den är på sju dagar och startar i Stockholm och avslutas inte i Gällivare utan fortsätter ända upp till Kiruna innan vi återvänder söderut.
Välkomna att följa med mig på en unik resa i år - helt utan panik!
Lars Arvidsson -
Resenärer delar med sig
Stort tack till er resenärer som delar med er av minnen och reseberättelser! Läs Kerstins minne från ett bybesök i Nepal och Margaretas berättelse om ett Colombia som inte alls stämmer in på den gängse mediabilden.
Läs hela inläggetColombia - drömlandet få reser till
Tänk dig ett land med stränder i Karibien. Ett land som trots sitt geografiska läge varje dag på året har ett lagom varmt klimat för vinterfrusna nordbor. Ett land med en kreativ multikultur både när det gäller mat, konst, litteratur, musik och dans. Ett land med varma, vänliga människor som alltid har ett brett leende till övers om du ler aldrig så lite mot dem. Ett land med så fantastisk natur att fågelskådare tror de hamnat i paradiset. Skulle du kanske vilja åka dit? Hur många av dina vänner tror du redan skulle ha varit där, om möjligheten fanns?
Margareta Ivarsson reste med oss till Colombia 2019. Läs hela hennes intressanta reseberättelse här.
Minne från Nepal
Förra hösten vandrade jag i Nepal med Jenny. En fantastisk resa! Vi hade så trevligt och Jennys outsinliga kunskaper om detta land är en del av den stora behållningen.
MEN ett minne ligger väldigt starkt hos mig. En av de första dagarna på resan kom vi till en by med ett kvinnokooperativ. 24 kvinnor bodde i byn - deras män arbetade utomlands eller i Kathmandu och kunde endast sporadiskt bidra till försörjningen. Föreningen Gatubarn i Nepal har hjälpt kvinnorna med en vattenledning så att de inte behöver gå så långt för att få vatten. Föreningen ställde ett villkor för att göra detta - alla barn måste gå i skolan annars blir ni återbetalningsskyldiga! Alla barn går i skolan.
Föreningen gav också kvinnorna varsin get och kooperativet fick en bock. Nu är kvinnorna självförsörjande med getter, skinn och kött. Kvinnorna är räddade från prostitution och de kan ta hand om sina familjer. Underbart att se - även om det är en droppe i havet.
Kerstin Heikenfeldt, Nepalresenär
Relaterade resor
-
Häftig färgrikedom möter oss i småstäder i Anderna, Kaffetriangeln och vid Karibiska havet. Besök i García Márquez hemby och Boteros skulpturer.
-
Typ av resa
- Vandringsresor
-
-
Sill eller ceviche på midsommar?
Glad midsommar önskar vi er alla! Reseproducent Pernilla ser liknelser mellan vår högtid och den stora Solfestivalen Inte Raymi i Peru. Klicka dig vidare här så bjuder hon på sitt bästa ceviche recept, Perus nationalrätt med marinerad fisk. Passar perfekt som en komplement till sillen på midsommarbuffén. Reseproducent Sofia delar en spellista med den bästa sommarmusiken från Japan. Vi gör midsommar lite mer internationell!
Läs hela inläggetMedan vi planerar och firar midsommar här hemma i Sverige planeras och firas Solfestivalen i Cusco, Peru. Solfestivalen infaller samma datum varje år, den 24 juni och är en av Latinamerikas största festivaler. Solfestivalen, eller Inti Raymi som den heter på urinvånarspråket Quechua, härstammar från Inkatiden och första festivalen hölls så tidigt som år 1412. Ursprungligen var det en religiös ceremoni för att hedra solguden och för att tacka Pachamama (moder jord). Inti Raymi förbjöds av spanjorerna och de katolska prästerna och tilläts inte igen förrän 1944. Sedan dess är det en återkommande festival där hela staden Cusco engageras och smyckas med den regnbågsfärgade Inkaflaggan.
Skådespelet som utförs enbart på Quechua tar hela dagen och börjar nere i staden vid Solpalatset Koricancha för att avslutas magnifikt vid fästningen Sacsayhuaman. Hundratals personer medverkar och är uppklädda i färgglada kostymer. Musik ljuder över hela staden och de traditionella danserna avlöser varandra. Tusentals turister och lokala åskådare trängs på bergen som omringar fästningen. Det är en riktig folkfest.
En folkfest kräver god mat och god mat från Peru är nationalrätten ceviche. En ceviche kan göras på många vis men basen är marinerad fisk eller skaldjur. Ceviche passar alldeles utmärkt som ett komplement på midsommarlunchen.
Här nedan ett recept för 4 personer på en härlig matig ceviche från Peru.
Leche de Tigre sås
1 ½ finriven ingefära
1 stjälkselleri
1 röd chilli
1 ½ msk fiskfond blandad i 5 dl vattenCeviche
400 g rå vit fisk som torsk eller gös (alternativt räkor)
1 röd chili
2 dl färskpressad limejuice
2 tsk salt
1 rödlök
2 sötpotatisar (kan hoppas över)
1 majskolv (kan hoppas över)
½ dl färsk koriander
4 salladsbladGör så här
Leche de tigre: Skala ingefäran. Skär sellerin i mindre bitar. Grovhacka chilin. Tillsätt fiskfond/vatten. Mixa alla ingredienser. Sila och ställ in vätskan i kylskåpet.Ceviche: Skär fisken i jämnstora tärningar ca 2 cm. Dela, kärna ur och finhacka chilin. Rör ihop chili, limejuice, koriander (spara lite till garnering) med den kalla leche de tigre såsen och salta.
Addera den råa fisken och blanda försiktigt. Låt stå i kylen ca 1 timme.
Koka upp sötpotatisen och majskolven. När de svalnat dela dessa i fyra bitar. Skala och skär rödlöken i tunna skivor
Servering
Dekorera tallrikar med salladsblad och lägg i alla ingredienser med de tunna skivorna av rödlök på toppen. Garnera gärna med färsk koriander.
Alternativt serveras cevichen i cocktailglas. Då kan man skippa sötpotatis och majs.PS. Vill du äta ceviche på plats i Peru och samtidigt uppleva den häftiga solfestivalen Inti Raymi? Då ska du följa med på nästa års härliga resa då vi även vandrar Inkaleden till Machu Picchu, kicka här och läs om resan.
Vi har satt ihop en spellista med japanska sommarhits från förr och nu. Det är mestadels popmusik med en somrig känsla – perfekt för en promenad i sommarsolen eller midsommarfesten!
”Sommar i Japan 2020” hittar du på vår Spotify här: https://open.spotify.com/playlist/5wesfNXvYtVtySdt13vhdb?si=-rDNhzaYS4e9YiNsZkrlQQ
Relaterade resor
-
Typ av resa
- Singelresor
- Vandringsresor
-
