Blogg & Restips
-
Apulien - från trullli till taralli
Erik Ingvert är en svensk arkitekt, sedan sju år verksam i Rom. I yrkeslivet arbetar han med energisnål transformation av äldre byggnader och organiserar ofta stadsvandringar för att dela med sig av sin passion för städer och dess historia. Erik har svärföräldrarna i Apulien, och den pittoreska regionen på Italiens klack blir mer och mer ett andra hem, bland burrata, trulli och kalkstensbarock. Erik leder vår resa till Apulien och här ger han ett smakprov på vad Apulien har att erbjuda.
Puglia va assaporata, non visitata - Puglia bör avsmakas, inte besökas, säger svärmor Immacolata!
Lite som om man tagit Öland och klistrat fast det längst ned på Italiens stövel: långsmalt, flackt och fullt av kalksten och långa sandstränder. Men kanske snarare med en ljummen torka i landskapet, än öländskt allvarlig karghet.
Min makes mamma hävdar alltså att Apulien ska smakas av. Och så rätt hon har: den mjuka burratan, oliverna, Tarantos skaldjur och den handgjorda pastan (öronformade ”orechiette” menar jag då, ingen äggpasta från norditalien), vinerna, var och en berättar de sin del av Apulien.
Det apuliska landskapet, å andra sidan, är präglat av jordbruken som producerar det ätbara. Rytmiska rader av vinrankor bryter av den meditativa stillheten i enorma olivlundar, medan fikonträd och än mer imponerande fikonkaktusar samsas längs gärdsgårdarna. Apulien är mestadels platt, på sin höjd mjukar några milda kulla upp panoramat, och vid horisonten skymtar havet.
Om man sedan skulle vilja smaka av städerna, ligger de aptitligt utspridda över regionen som smårätter på en antipastibuffé. De ser solblekta ut, antingen vitputsade som Ostuni och Locorotondo eller naturligt ljusa av kalkstenen kring Lecce. Denna speciella kalksten, ”luccisu” på lokal dialekt, som med inblandningen av lera blivit så perfekt formbar att en helt egen barockstil föddes. En barock där varje liten vrå är dekorerad, formad, skulpterad, så att fasaderna blir till delikata konstverk.
Grottaglie har, på sitt håll, sin speciella lergrund att tacka, då den har gjort staden till en slags keramikens huvudstad. Färgglada drejade rosenknoppar pyntar alla stadens små balkonger och det hantverkas för fullt längs ”via della ceramica”. Kan man slutligen göra en panorering över Apulien utan att nämna Alberobello? Självklart inte, med sina trulli har denna lilla stad mitt i Murgia-dalen en helt egen byggnadsform. De små runda husen med sina toppiga tak ger känslan av att strosa runt i en sagoby.
Vad vill då min ömma svärmoder att man gör under en resa till Apulien? “Puglia va assaporata, non visitata”. Nog för att det är ett gammalt lokalt uttryck, kanske mer poetiskt än reellt, men jag skulle säga så här: stanna upp, andas, känna de milda dofterna i landskapet, röra vid de ljumma stenfasaderna. Och intaga mängder av god mat, under luncher och middagar som aldrig riktigt tar slut.
Jag ser fram emot att resa tillsammans med er i Apulien. Vi ses i april eller i oktober!Erik Ingvert
Relaterade resor
-
Under en vecka utforskar vi området från barockstaden Lecce till hamnstaden Bari och upptäcker klipphuggna kyrkor, medeltida slott, pampiga palats och fantastiska lantgårdar. Under hela resan njuter vi av det bästa Italienska köket har att erbjuda - lokala råvaror med doft och smak av sol.
-
-
Samtida konst i renässansland
På samma sätt som 1400-talets mästare fick i uppdrag att måla altartavlor eller skulptera gravmonument bjuds idag samtida konstnärer till Italien för att skapa i det gudomliga landskapet eller ställa ut i renässansmiljöer. Höstens konstresa till Italien inkluderar bland annat Venedigs kända konstbiennal, besök i Neapel och Rom. Vi reser även till Niki de Saint Phalles galna, psykedeliska värld inbäddad i det vackra toskanska landskapet.
Läs hela inlägget
Niki de Saint Phalle är en självlärd konstnär, unik och färgstark! Barndomen är präglad av ansträngda familjerelationer och incesttrauma. Reglerad från ett antal skolor söker hon sitt konstnärliga ego men det tar flera år innan hon skakar av den borgerliga uppväxtens tvångströja och lämnar både familjelivet och prestigemodelljobb för att bli en kontroversiell konstnär med stark feministisk röst. Hennes verk under tidiga 60-talet kombinerar performance, body art, skulptur och målning. Glöm minimalism. Här är en avantgarderöst med eget, tidvis barnsligt men alltid färgstarkt uttryck. Niki de S. Phalles varje skapelse är ett överflöd av sensualitet, väcker känslor, ger glädje. Det riktiga genombrottet kommer när Moderna Museet förvärvar hennes installationer vilket också markerar en ny start där hon börjar skapa fantasifulla monster, djur och kvinnofigurer. Ormar, fåglar, och drakar är också återkommande symboler i hennes konstverk. Dockor i kroppsstorlek dansar eller poserar i akrobatiska ställningar.
Imponerad av Gaudís Park Güell blir hon inspirerad att skapa sitt eget trädgårdsbaserade konstverk som skulle sättas i naturen. En annan inspirationskälla blev Parco dei Mostri i Bomarzo, som dessutom ligger nära det som blev hennes livsverk, Il Giardino dei Tarocchi – Tarot trädgården i Toscana.
Varje skulptur skulle representera en mystisk figur från tarotleken. Konstnären ville skapa en alternativ verklighet - "a joy land” i hennes egna ord.
Bland olivlundar och åkrar sitter en Sfinx i husstorlek med blått hår och en röd krona, med en blomma på ett av brösten och ett lavendelfärjad hjärta på det andra. I sfinxen finns ett hus, nej, det är mer likt ett sagoslott. Inomhus är allt täckt av krossad spegel. Under de två decennier som Saint Phalle arbetade med trädgården låg hennes sovrum innanför ena bröstet medan köket låg i det andra.
Skulpturer av vällustiga kvinnor i alla möjliga poser, Niki de S. Phalles Nanas spelar många roller i trädgården; en är rättvisans gudinna, andra plaskar i fontäner, sprutar vatten ur munnen och bröstvårtor. I slutändan alla gestaltar någon sorts fruktbarhetsgudinnor.
Ett annat spännande tema dyker upp när vi kommer till vingårdar med egen med spektakulära konstobjekt. Här upplever vi tillsammans med egenproducerade vinet och den gudomliga gourmetmaten hur konst och terroir går ihop. Vi ställer frågan: Om terroir definierar det unika hos vinet är det möjligt att konstnären skapar något mästerligt, exceptionellt och unikt specifikt för just den här platsen på jorden?
Relaterade resor
-
Typ av resa
- Konstresor
- SvD accent
-
-
Vi ser Chiharu Shiota i Helsingfors och Köpenhamn
Under 2022 visas stora utställningar av den fantastiska konstnärinnan Chiharu Shiota både i Helsingfors och i Köpenhamn. Vi kommer till dessa utställningar på resan Nya Helsingfors i maj samt Konst i Oslo och Köpenhamn i juni.
Läs hela inläggetDen internationellt uppmärksammade konstnären Chiharu Shiota är känd för sina komplexa och poetiska nätkonstruktioner i ullgarn där hon korsar och knyter trådar från golv till tak. Chiharu Shiota är född i Japan, men har bott och arbetat i Berlin sedan 1996. Hon fick sitt stora genombrott på den internationella konstscenen i samband med Venedigbiennalen 2015. I Sverige ställdes hon ut både på Göteborgs Konstmuseum och Wanås 2018. Under årens lopp har vi på Världens Resor kunnat njuta av hennes konst på utställningar i Roppongi i Tokyo samt på triennalerna Echigo Tsumari och Setouchi där hon i bägge fallen fått ta gamla hus på landsbygden i besittning och klä dem på sitt karaktäristiska sätt.
Utställning i Roppongi, Tokyo 2019Nu kan vi få möjlighet att se hennes spindelväv av röda trådar i stark kontrast till den råa och gråa betongen i EMMAs eminenta museum i Esbo. I maj går resan Nya Helsingfors där vi ser Helsingfors nya arkitektur såsom det omtalade bibliotekt Oodi och går på de fina museerna Amos Rex, Kiasma och Villa Didrichsen. Chiharu Shiota har skapat konstverket speciellt för EMMA.
Konstnärinnan på EMMA i EsboEn större utställning av henne ser vi också på resan Konst i Oslo och Köpenhamn i juni då Chiharu Shiota blivit den konstnär som under 2022 visas i Cisternerna i Köpenhamn.
Ett av verken i Cisternerne, Köpenhamn. Foto: Torben EskerudCisternerna är som namnet antyder, stadens gamla vattenreservoarer som byggdes här på mitten av 1800-talet för att lösa både Köpenhamns vattenförsörjning och rening av vattnet. På 1980-talet tömdes reservoaren och 1996 då Köpenhamn var Europas kulturhuvudstad öppnades det för första gången för allmänheten. De senaste åren har de haft oerhört uppmärksammade utställningar och 2022 års utställning Multiple Realities blir något att verkligen se fram emot. Chiharu Shiotas storskaliga trådinstallationer tar över Cisternens spatiösa utrymmen. I marginell belysning trivs hon bäst och hennes verk blir både drömlika och personliga. Att konstverken kan speglas i Cisternens vatten ger en extra dimension till det poetiska som Chiharu Shiota tar fram. Under 2021 var vi många som såg Tomas Saracenos verk här när vi själva fick ta oss fram med egen båt för att se verken. Tror många med mig tyckte det var en av de största konstupplevelserna någonsin. Vi förväntar oss lika mycket denna gång.
Intrikat ullgarnskonstruktion, Cisternerne i Köpenhamn. Foto: Torben EskerudResan till Oslo och Köpenhamn har verkligen massor av guldkorn att bjuda på så som nya Munchmuseet, Kistefos underbara skulpturpark och självfallet Louisiana. Därtill blir det guidade promenader till den nya arkitekturen.
Text: Jörgen Fredriksson
Andra platser vi besöker på resorna till Helsingfors samt Oslo & Köpenhamn.
Amos Rex i Helsingfors
Nya Munchmuseet i Oslo
8-talet, spektakulärt hus i Köpenhamn signerad Bjarke IngelsRelaterade resor
-
Typ av resa
- Konstresor
-
Typ av resa
- Konstresor
-
-
Äntligen Pakistan!
Inför våren 2020 hade vi tre fullbokade grupper som skulle resa på vår pionjärresa till Pakistan, men pandemin gjorde att resorna ställdes in. Nu äntligen är resorna iväg och nästan samtliga av de 31 resenärerna som nu färdas genom Pakistan har bokat om sina resor om och om igen, väntat och hoppats. Vi gläds alla åt att vi äntligen kunde komma iväg och genomföra våra första resor till Pakistan. Jenny Adhikari är färdledare på den första avgången som nu kommit halvvägs in i resan. Hon har skickat oss några bilder som vi gärna vill dela med er. Spännande och oerhört vackert! Nästa avgång till Pakistan går nu i oktober och sedan våren 2023.
Läs hela inlägget
Palatset och fortet i Khaplu med blommande aprikosträd i förgrunden.
Lastbil på Karakoram Highway under färd till Gilgit.
Aprikosträden blommar. Det gör även persikoträden, körsbärsträden och mandelträden.
Nyfikna möten längs vägen.
Indus flyter förbi Skardu.
Solnedgång över Minar-e-Pakistan från moskéen Badshahi i Lahore
På väg från Skardu till Gilgit ser vi en av Himalayas toppar, Nanga Parbat, 8125 m hög.
Färdledare Jenny Adhikari med nyvunnen vän.
Alla bilder tagna av Jenny Adhikari.Relaterade resor
-
Resan börjar i Lahore och avslutas i Islamabad. Merparten av resan rör vi oss i Himalayas västligaste delar i Hunzadalen och längs Indusfloden och Karakoram Highway.
-
Vi reser längs Karokoram Highway i Hunzadalen i norra Pakistan och njuter av ett landskap i brinnande höstskrud. Attabadsjön, Khunjerabs glaciärer och en utflykt till Nanga Parbats (8125 m) basläger är några av höjdpunkterna.
-
-
Längs krokodilfloden
Indonesien har öppnat för inresa! Härligt tycker vi och ser fram emot höstens fina rundresa som vi kallar Varaner och vulkaner. En till som ser fram emot att visa upp sitt älskade Indonesien är vår uppskattade färdledare André Möller. Läs hans blogg från senaste resan till storslagna naturupplevelser i Borneos regnskog.
Läs hela inlägget
Vi glider sakta allt djupare in i Borneos regnskog ombord på vår lilla husbåt som ska vara vårt hem de närmsta tre dygnen. Vi är strax söder om ekvatorn, solen står högt och vi är alla tacksamma över att det fläktar försiktigt så länge båten rör på sig. Vi är här främst för att försöka få syn på orangutanger, men det väntar många naturupplevelser runt hörnet. Jag har precis gjort gruppen uppmärksam på att Sekonyer-floden kallas “krokodilfloden” av lokalbefolkningen, och några av resenärerna spanar ivrigt in bland den täta vegetationen och mot de små flodbankerna i hopp om att få syn på några reptiler. Skämtsamt säger jag att vi inte kommer att bada de närmaste dagarna och ber samtidigt alla att motstå frestelsen att tvätta fötterna i floden. Spridda, nervösa skratt hörs över däck. Vad jag då inte vet är att vi några timmar senare ska få så mycket vattenhyacinter i propellern att båten stannar, varpå en av de unga besättningsmännen snällt får hoppa i floden iklädd bara kalsongerna för att få bort all växtlighet som fastnat. Medan han tar det med ro och jämnmod, står vi skandinaver och oroligt tittar på. Kaptenen och kokerskan skrattar glatt.
Ytterligare några timmar senare, ännu djupare in i regnskogen, hör vi nämnda kokerskas skrik nerifrån köksregionerna, och vi förstår snabbt att en stor krokodil simmat förbi henne på bara ett par decimeters avstånd där hon satt och förberedde maten, precis i höjd med vattennivån. Vi puttrar vidare på krokodilfloden, och lugnet lägger sig över gruppen och båten. Det är svårt att föreställa sig att vi bara tjugofyra timmar tidigare åkte kors och tvärs över den kaotiska mångmiljonstaden Jakarta med lokalbuss, när de första näsaporna (endemiska till Borneo) dyker upp längs flodkanten. Vi tittar storögt på dem, men de verkar inte bry sig om oss.
En näshornsfågel flyger förbi framför oss. Någon hinner få upp kameran. När vi lägger till vid en liten brygga inne i nationalparken Tanjung Puting och påbörjar vår vandring som ska ta oss till ett utfodringsställe dit orangutanger kan komma för att komplettera sin diet har det hunnit bli eftermiddag. Om regnen har kommit och det finns gott om frukt i skogen kan det hända att orangutangerna inte känner sig manade att komma, men man vet aldrig. Vi sätter oss ner på några enkla träbänkar och får snabbt sällskap av både mygg och myror. Med tanke på att det finns över sex hundra arter av myror på Borneo blir vi inte förvånade. Hela skogen sjunger av syrsor och andra insekter, men vi ser inga större djur än. Istället dricker vi vatten, fläktar oss med olika stora löv och förbereder kamerorna. Doften av myggmedel ligger tung över vår lilla glänta. Någon sänker ljudet på sin hörapparat för att undkomma syrsorna.
Nationalparkspersonal har lagt ut både bananer och sötpotatis, men inga orangutanger syns till. Vi sitter tysta. Länge. Ett skäggsvin springer förbi, men ännu inga primater. Så plötsligt hör vi det mäktiga ljudet av trädkronor som svingas mot varandra i fjärran, och då förstår jag att även denna gruppen kommer att få uppleva vilda orangutanger. Ljudet kommer närmare och snart ser vi den första bruna, långhåriga varelsen högt uppe i träden. Kamerorna zoomar så mycket de kan, men ganska snart kommer det flera orangutanger och de närmar sig så mycket att inga zoomobjektiv längre behövs. De hoppar ner och stoppar munnen full med bananer och klättrar sen snabbt upp i träden igen.
Några honor bär på ungar som konstant hänger fast vid sina mödrar. En orangutang har plockat på sig så många bananer att hon tappar flera stycken. Plötsligt är skäggsvinet där och glufsar i sig. Sex eller sju honor (nästan alla med ungar) går fram och tillbaka till bananerna och tar för sig, men när den stora hanen kommer rusar de snabbt upp i träden och låter honom äta så mycket han vill. Vi sitter stilla och betraktar allt, medan svetten rinner och kamerorna går varma. När orangutangerna känner att de har fått nog avlägsnar de sig en efter en, och ljudet av de svingande trädkronorna blir allt svagare för att till sist helt försvinna. Och när inga primater är kvar ställer man sig frågan om detta verkligen precis hände. Senare ska en man i gruppen beskriva hela händelsen som närmast andlig och andaktsfull.
När vi kommer tillbaka till båten ser vi först inte vår besättning och utgår från att de helt enkelt har lagt sig för att sova under tiden vi har varit borta. Men så hör vi plötsligt glada rop och ett intensivt plaskande längre upp för floden. Hela besättningen, bortsett från kokerskan och kaptenen, ligger på gamla uppblåsta bilslangar och badar i floden. "Men krokodilerna då?", undrar vi nervöst. “Så mycket som vi låter vågar de nog inte komma i närheten” ropar killen som frigjorde propellern tidigare under dagen. Både vi och några nyfikna krabbmakaker som kommit ner till flodkanten tittar storögt på medan besättningen tar sig tillbaka till båten. Det doftar friterade bananer från vår båt. Nu ska det bli gott med en kopp kaffe, och i morgon hoppas vi på ännu fler orangutanger.
Text och bild: André Möller
Relaterade resor
-
Upptäck Indonesien med oss! Med över 17000 öar, aktiva vulkaner, artrika regnskogar och tropiska vatten är Indonesien en egen värld. Vår reser till sex öar med skiftande natur och spännande kulturyttringar.
-
-
Colombias tid är nu - Jörgen Fredriksson reste till Colombia
Jörgen Fredriksson, en av grundarna till Världens Resor, reste till Colombia för några år sedan och blev helt betagen. Resan var en av de bästa resorna han någonsin gjort och ledde till att Världens Resor skapade en resa som kom att heta Colombias tid är nu. Här kommer Jörgens reflektioner efter resan.
Läs hela inläggetColombia är sannolikt ett av världens mest underskattade turistmål. Här finns allt och lite till; kust både längs Stilla- och Karibiska havet, enorma våtlandskap, stora delar Amazonas och bergstoppar på runt 6000 meter. Dessutom är det otroligt grönt och kuperat. Mitt i allt detta finns mängder av färggranna kulturstäder. Colombia är vackert, vänligt och dessutom är det nära mellan attraktionerna.
Ändå besöks Colombia av få resenärer. Varför? Här finns ingen påskögubbe, Machu Picchu eller Rio de Janeiros inramning, utan landets främsta ikon är fortfarande Pablo Escobar, knarkkungen som dog för 29 år sedan. Det känns faktiskt helt orimligt och orättvist att han fortfarande är det enda som egentligen är riktigt känt i detta fantastiska land. När jag själv berättade att jag skulle åka så blev också alltid reaktionen ”Är du inte klok? Där är ju livsfarligt.” Näe, det är ju inte det. Jag skulle nog säga att det känns som ett av de tryggare länderna i Sydamerika att resa i.
Rent egoistiskt är det ju fantastiskt att det är så pass få turister i landet. Det gör onekligen resandet trevligare. Vi började vår resa vid Karibiska havet och staden Cartagena. Vilken stad! Cartagena var den första staden spanjorerna kom till i början av 1500-talet och har behållit sin gamla arkitektur som blandats upp med karibiska element. Det är en imponerande färgprakt bland husen med vackra balkonger var man än vilar blicken. Efter stadsvandringarna visade det sig alltid vara en lämplig avslutning att ta en drink vid någon av barerna som låg uppe på muren som omgärdar staden. En härlig bris från Karibiska havet välkomnades alldeles extra.
Merparten av tiden på vår resa förlade vi ändå till de andinska områdena. Att resa runt bland mindre samhällen i Antioquia och i Kaffetriangeln var en njutning. Hela området är oerhört kuperat och det är svårt att hitta en vackrare landsbygd än den som vi fann här. De klassiska gamla orterna som inflyttade basker skapade här på slutet av 1800-talet har ofta fantastiska inramningar, omgivna av höga berg, kaffebuskar och tropiska fruktträd. Det stora torget med tjogtals av caféer och barer är alltid centrala i de små samhällena. Här liksom vid Karibiska havet är färgprakten enastående när man ser städernas fasader och när jag lämnade Colombia var det nog alla dessa färgintryck som etsade sig fast allra starkast. Var vi än tittade såg vi fåglar i alla möjliga färger. På några av ställena vi bodde kunde vi gå ut i trädgården och plocka färsk mango, grapefrukt, passionsfrukt och en massa annat smaskigt.
Det var verkligen en resa som lockar till fler besök med så otroligt många olika typer av aktiviteter. Vid naturreservatet Sanguaré paddlade vi kajak på Karibiska havet efter mörkrets inbrott. Vi paddlade in i en lagun och mitt i denna lagun hoppade vi i vattnet fyllt av mareld. Magiskt! Från orten Manizales gjorde vi en dagstur upp till vulkanen Nevado del Ruiz och gjorde en lättare vandring på 4500 meters höjd. Av de andinska småstäderna vi besökte blev vi mest förtjusta i Guatapé och El Jardin, men det finns verkligen många fina. Alla fruktjuicer, Boteros skulpturer, vandring bland vaxpalmerna i Cocoradalen och Guldmuseet i Bogota var andra stora höjdpunkter.
Colombias tid är nu. Vänta inte en sekund med att åka hit.
Jörgen Fredriksson
Några fler bilder från min resa.
På denna trevliga finca bodde vi i Kaffetriangeln
Sockertoppen En penon de Guatapé
I naturreservatet San Guaré.
Fika i den trevliga byn Guatapé
Textförfattaren tillsammans med dotter.
Text och bild: Jörgen FredrikssonRelaterade resor
-
Vi inleder i Anderna med besök i pittoreska småstäder omgivna av höga berg, kaffebuskar och tropiska fruktträd. Vi avrundar resan på Karibiska kusten med det koloniala världsarvet Cartagena, nationalparken Tayrona, besök i Gabriel Garcia Marquez hemby och naturligtvis ett och annat dopp i havet.
-
