Blogg & Restips

  • Färdledare med närkontakt

    Handen på hjärtat, det är skillnad på färdledare och färdledare. En riktigt bra färdledare är förstås trygg, kompetent, flexibel och säkerhetstränad. Men hur fascinerande platser man än besöker och hur påläst man än är själv ska man inte underskatta vikten av en färdledare som kan konsten att berätta och dela med sig av sina erfarenheter och kunskaper på ett passionerat sätt. Bidra med ett sammanhang.

    De bästa färdledarna i resebranschen jobbar för oss på Världens Resor och en av dem är Gunilla Hamne. Sedan 2007 bor hon delar av året i Rwanda och Kongo och i februari kan du följa med henne på vårt nya äventyr – Bergsgorillor & strövtåg i Rwanda.

    Vilka tankar far genom huvudet när man möter en 250 kg tung bergsgorilla med silvergrå rygg på riktigt nära håll? En varelse som är så mänsklig och djurisk på samma gång. Hur känns det att titta rakt in i de vänliga, bruna ögonen? Att få se in i det sista orörda av världen, in i sig själv? Är första instinkten att krama jätten eller att springa därifrån så fort benen bär en? Helt klart är att känslan kommer röra om i din själ.

    Om du någon gång har drömt om att träffa de dimhöljda bergens schimpanser och gorillor och bara väntat på rätt tillfälle eller reseupplägg, så är tillfället här. Nu. Missa inte det. Vårt unika reseäventyr med avresa i februari 2019 innehåller det absolut bästa av Rwanda och Uganda under ledning av ingen mindre än Gunilla Hamne – journalist, naturfilmare, hjälparbetare och trauma-hanteringskonsult. Vi lyckades få till ett Skype-möte med Gunilla för att ställa några frågor och lära känna henne lite bättre inför resan. Vid intervjutillfället befinner sig Gunilla i ett av Greklands största flyktingläger på ön Lesbos.

    Hur uppstod ditt intresse för djur och natur?
    På ett sätt har det alltid funnits med mig. Jag har alltid älskat miljöfrågor och att vara i naturen, men det blev ännu tydligare när jag jobbade med ett forskningsprojekt om gråsälar i Östersjön för Naturhistoriska Riksmuseet tillsammans med min dåvarande man. Vi skrev programförslag till ”Mitt i naturen” och började jobba som naturfilmare för SVT. Att spana efter djur är en av mina absoluta favoritsysselsättningar.

    Hur startade ditt intresse just för människoapor?
    Det var 2007 när jag började arbeta i Rwanda och Kongo flera månader om året. Att möta gorillor och schimpanser är något av det mest magiska jag varit med om. Det vill jag gärna förmedla till andra.


    Berätta om ett speciellt möte med en bergsgorilla eller schimpans! Vilka tankar for genom ditt huvud?

    Ett gorillamöte jag verkligen minns var tillsammans med min dotter Moa och hennes pojkvän. Vi hade suttit och iakttagit hannen i flocken, en silverback, när min dotters pojkvän plötsligt vände bort blicken från gorillahannen. ”Vad är det?”, viskade jag. ”Han ser ju rakt in i min själ”, svarade han och det är precis så man kan känna. Alla gör inte det, men många. Det är svårt att beskriva ett sådant mäktigt möte med ord. Det är som att en del av en själv iakttar en, ett naket möte. Vårt släktskap blir uppenbart. Det som vi så lätt avskärmar oss ifrån. Vi bygger hus, tänker på jobbet, på hur vi ska klara av amorteringarna, vad vi ska göra nästa sommar, ett konstant surr av tankar. Att möta en människoapa är ett ögonblick av existentiell stillhet.

    Vilka är höjdpunkterna (förutom människoaporna)?
    Natursköna Kivusjön, Nyungwes regnskog och vandringen bland teplantagen. Vi befinner oss mitt i Afrikas hjärta, nära Rift valley där skelettdelarna från de förmänniskor som anses vara Homo Sapiens förfäder hittades. Det är vårt urhem – bara det för mig är wow-känsla. En annan höjdpunkt är förstås att jag får chansen att förmedla mina rwandiska kontakter, vänner och kollegor som kan berätta hur det är att leva i Rwanda idag.

    Vilken typ av resenär ska man vara för att till fullo uppskatta resan?
    Man ska vara djur-, kultur- och naturintresserad, tycka om att gå en del och värdera att komma hem med både skönhetsupplevelser och insikter i bagaget.

    Vilket väder kan man förvänta sig i Rwanda och Uganda i februari?
    Behagligt. Ungefär som när svensk sommar är som bäst. 25-grader, max 30 och det blir aldrig stekande hett på grund av höjden. Det finns risk för regnskurar och då kan temperaturen snabbt gå ner till 15 grader.

    Vad är det som du älskar med Rwanda?
    Jag älskar Rwanda för människorna. För vänligheten – bara sättet som folk hälsar på varandra gör mig helt beroende. Jag har träffat så många människor som jag har lärt mig mycket av. Sen liknar Rwanda inget annat land. Det kallas ju ”de tusen kullarnas land” av en anledning och är otroligt vackert. Folk tror att det är torrt och eländigt, men det är frodigt grönt och ett välfungerande samhälle. Till exempel internet är väl utbyggt, vägarna är bra och bussarna går i tid. Trots allt som har hänt historiskt så har människorna en framtidstro. Utvecklingen går åt rätt håll och den går snabbt. Det är till och med så att unga svarta amerikaner som fått nog av fördomar och rasism lämnat USA för en framtid i Rwanda. Det gör helt enkelt en Blaxit.

    Det går förstås inte att berätta om Rwanda av idag utan att berätta om folkmorden 1994. Du och din välgörenhetsorganisation lär ut en enkel självhjälpsmetod för krigsoffer som behöver hantera traumatiska minnen.

    Ja, det är en enkel teknik som vem som helst kan lära sig och lära vidare till andra. Den fungerar jättebra. Det är mitt bidrag till de fantastiska människor jag mött i Rwanda och lärt mig så mycket av.  Jag berättar gärna mer under resan för den som är intresserad. Det finns så många fascinerande historier att berätta. Murakaza neza! Välkommen!

  • Jörgen reste längs Karakoram Highway i norra Pakistan

    1989 fick jag veta att jag fått ett stipendium för att studera i Kina i två år. Under våren planerade jag hur jag efter terminens slut skulle åka landvägen via Turkiet, Iran och slutligen den legendariska Karakoram Highway genom Pakistan till Kina. Passet lämnades in till Irans ambassad, men efter Ayatollah Khomeinis bortgång den 3 juni utfärdades inga visum. Dagen efter, den 4 juni, bröt massakern på Himmelska fridens torg ut.

    Läs hela inlägget

    Istället för resa väntade en oviss sommar innan jag till slut ändå kom iväg till Shanghai och två års studier. Någon Karakoram Highway blev det inte då och i 30 år har det förblivit en ouppfylld dröm. Till nu. För en vecka sedan kom jag tillbaka från norra Pakistan. 

    Landskapet i norra Pakistan är verkligen enastående På Duiker-höjden, ovanför den gamla huvudorten Karimabad, står jag i skymningen och blickar ut över tre toppar på nästan 8000 meter på ena sidan om dalen och två på drygt 7000 meter på andra sidan. Karimabad med sina två 900-åriga gamla fort, Altit och Baltit, ligger nedanför på 2500 meters höjd. Landskapet är minst sagt dramatiskt.

    Några mil söder om Gilgit, den största staden i Baltistan, just där Indus flyter ihop med floden Hunza, står en liten anonym skylt som säger ”här möts världens tre högsta bergskedjor”. Från en liten utsiktsplats ser jag hur Hindukush drar iväg västerut mot Afghanistan på ena sidan Indus. På andra sidan floden ser jag hur Karakoram börjar. Ett tiotal mil bort ligger K2, världens näst högsta berg. När jag vänder mig om ser jag Nanga Parbats ståtliga topp och den enda av Himalayas 8000 meters-toppar som ligger i Pakistan. 

    Karakoram Highway är idag en fantastiskt fin väg byggd av kineserna för att de i framtiden ska ha en väg som snabbt tar dem till en hamnanläggning vid Arabiska havet. Det var av nöd tvunget att bygga en ny väg då den gamla vägen till stora delar brakat samman. Ett av de porösa bergen föll ihop i floden och gjorde att byar dränktes och en stor del av vägen försvann. Den naturliga dammen som skapades är idag den vackra sjön Attabad, som blivit en av de stora turistattraktionerna längs vägen. För att få till vägen längs sjön krävdes att man byggde sex långa tunnlar.

    Landskapet till trots är det nog ändå mötet med pakistanierna som är det starkaste minnet jag tar med mig hem. Sedan 9/11 2001 har det i stort sett inte funnits någon turism i Pakistan förrän nu de senaste åren. Var vi än kommer vi bli bjudna att sitta ned och dricka te. Nyfikenheten är stor. Likaså vänligheten. Jag möter överhuvudtaget ingen som inte är vänlig. När jag berättade att jag skulle till Pakistan innan resan möttes jag bara av förvånande huvudskakningar och folk som sa ”du är inte klok, det går aldrig vägen”. Jodå, det gick alldeles utmärkt.

    Jag rekade inför våra kommande resor till Pakistan. Våren 2020 har vi tre nästintill fulltecknade resor till Pakistan. Höstresan 2020 har också bokats på bra. Det som skiljer resorna åt är att vi på hösten gör en enklare tre dagars vandring i Himalaya. Även jag passade på att vandra denna del, vid berget Nanga Parbat. Här lämnar vi Karakoram Highway på 1200 meters höjd och åker med jeep 15 kilometer och 1600 höjdmeter upp till byn Tato. Härifrån går jag sedan dryga fem kilometer och 500 höjdmeter upp till Fairy Meadows. Det är en rätt makalös förvandling. Bergvägen upp är så kargt och folktomt som det kan bli, men när man kommer upp till Fairy Meadows väntar massor av stugor, affärer, och restauranger. På de enorma gräsfälten som breder ut sig här ordnar de till och från hästpolomatcher! Här erbjuds olika vandringsmöjligheter av olika svårighetsgrad.

    Vi har nu lagt upp datum för resor 2021 också. Själv kan jag inte säga annat än att jag tycker att det vore jättetråkigt om inte fler fick besöka detta fantastiska område. Jag vet att folk i Pakistan väntar och hoppas på oss. Om ni åker får ni vara beredda på att bli tillfrågade om att vara med på selfies tio gånger om dagen. Läs mer om våra resor till Pakistan

    Text och bild: Jörgen Fredriksson, grundare och delägare Världens Resor

  • DN-tågen rullat in på perrongen - tack alla som var med!

    Söndag 25 augusti rullade det första tåget ut från spår 12 på Stockholms Central. Två veckor senare har de båda tågresorna vi arrangerat i samarbete med Dagens Nyheter kommit tillbaka till Sverige. Vilken resa det har varit! Från idé till produktion, chartra ett tåg som sedan blev två. All planering och logistik som mynnade ut i dessa roliga resor.

    Läs hela inlägget

    Några av oss på kontoret som inte så ofta är ute och leder resor fick förmånen att jobba som guider tillsammans med våra övriga färdledar -stjärnor. Vi har cyklat i Berlin, lyssnat på spännande föredrag, vandrat i Dolomiterna, sett tänkvärd konst i Venedig och njutit av opera i Verona.

    Framförallt har vi fått förmånen att tillbringa tid tillsammans mer er alla resenärer, både ombord på tåget och utanför. Tack för att ni gjorde resorna till en sådan  minnesvärd upplevelse för oss och era medresenärer! 

    Vi utvecklar fler tågresor både på nära håll och längre bort så är du sugen på att prova en tågresa nästa gång ska du hålla utkik hos oss!

    Med orkester på plats och pompa och ståt rullade första tåget iväg från Stockholm den 25 augusti.

    16 vagnar långt. Ja det är långt, titta på filmen får du se. Faktiskt så långt att vi inte fick plats på stationen i Venedig då ingen plattform tillräckligt lång. Det löste vi genom att ta svängen förbi Verona och koppla loss två vagnar inför den sista etappen.

    Fyra syskon på resa tillsammans genom Europa.

    På väg genom Sverige blev det intressanta föredrag i tågets två klubbvagnar. 

    Och på ambassaden i Berlin hälsades vi välkomna av ambassadpersonal innan utrikeskorrespondent Lina Lund tog över och höll ett uppskattat föredrag.

    I Berlin erbjöd vi tre olika program som genomfördes i mindre grupper. 

    Guidad stadsvandring, guidad cykeltur eller besök på Samlung Boros (konst).

    Nästa dag bytte vi storstad mot alpluft. Från tågstationen i Bolzano blev det buss en timme till Val Gardena med härliga bergstoppar i blickfånget. I mindre grupper vandrade vi i vackra Dolomiterna under dagen.

    Efter två nätter på tåget var det härligt att rulla över bron och stiga av i Venedig och kliva ombord på en väntande båt som tog oss till vårt fina hotell på ön Giudecca. Allt har sin charm och en mjuk säng och fin pool passade väldigt bra som ombyte!

    En av kvällarna i Venedig gav Björn Wiman sin syn på det italienska och det svenska. Likheter och skillnader och om hur det är att vara människa.

    Venedigbiennalens båda områden Arsenale och Giardini gav oss massor av spännande konstupplevelser.

    Det blev även tid att bara strosa på egen hand. Bortom de vanliga turiststråken väntar ett lugnare Venedig.

    Efter ett stopp i Wien och Stralsund med klimatföredrag av bl a Erik Huss var vi hemma igen. STORT TACK TILL ALLA SOM VAR MED OCH GJORDE DESSA RESOR TILL ETT HÄRLIGT MINNE FÖR OSS ALLA!   

    Nu blickar vi framåt med nya roliga tågresor som vi hoppas du vill följa med på.

  • Sydafrikas bästa - färdledare Katarina berättar om nya resan

    Under första delen av denna resan befinner vi oss i provinsen Limpopo. Här lever de flesta människor fortfarande i harmoni med sin kultur, och med naturen. Man tror på andar som bor i vattenfall, på Regndrottningens kraft (hon finns på riktigt! Slå upp Queen Modjadi), man söker själslig och kroppslig kraft hos den traditionella läkaren och man hedrar sina förfäder. En stor del av kulturen kommuniceras genom konst, och vi spenderar en dag tillsammans med olika typer av konstnärer på Ribolla Art Route.

    Läs hela inlägget

    Vi färdas sedan längs Panoramarutten, där vi besöker världens tredje största canyon och njuter av fantastiska vyer längs den dramatiska, branta kanten mellan hög och lågländerna. 

    I närheten av Krugerparken spanar vi efter vilda djur, och rör oss i fotstegen av våra förfäder Sanfolket som bebodde detta område för över tusen år sedan.

    Vi flyger från Johannesburg till George, som ligger längs den välkända Garden Route. Vi färdas in i landet, till en halvöken som är lika stor som Sverige till ytan. Här finns några av världens största strutsfarmar.

    Vid Afrikas sydligaste spets står vi på platsen där de två världshaven, Indiska Oceanen och Atlanten, möts. Här njuter vi av den karga, men vackra naturen och besöker en fiskeby som idag är ett nationalmonument. Här lever och arbetar fiskarfamiljerna på samma sätt som de gjort i hundratals år.

    Ett besök i Sydafrika är inte komplett utan att besöka vindistrikten. Vi siktar in oss på två av de bästa: Franschhoek och Stellenbosch. Vi provar viner, lär oss mer om produktionen och njuter naturligtvis av den goda maten.

    I Kapstaden ser vi de stora sevärdheterna, men hinner också med några annorlunda upplevelser tex en matsafari bland finkrogarna och Afrikas bästa moderna museum.

    Missa inte denna fina och omfattande rundresa i Sydafrika!

  • Venedigbiennalen 2019

    Hela Världens Resors personal åkte till Venedig och gick på konstbiennalen för att förbereda inför våra resor dit senare i sommar. Hit vi reser på resan med Moderna Museets vänner samt med DN-tåget genom Europa.

    Läs hela inlägget

    Årets biennal är den 58:e sedan Venedig hade sin första biennal 1895. Från att fram till 1980 endast haft biennalen i parkområdet Giardini huserar biennalen idag även i det gamla varvsområdet för den venetianska flottan, Arsenale. I dessa fina historiska miljöer hittar vi konst som verkligen tar in de gamla varvsmiljöerna såsom Tómas Saracenos vackra konstverk som vi ser här. Konstverket ackompanjeras av ett ljudkonstverk grundat på Venedigs larmsystem. 

    Åters mest omtalade konstverk var tvivelsutan Christoph Büchels Nostra Barca (vår båt) som är en fiskebåt som transporterats hit från Lampedusa. 2015 sjönk denna båt med närmare 1 000 migranter. Vidrigt har somliga menat, hur kan det vara konst har andra sagt. Konstnären själv säger att båten i sig inte är konstverket, men däremot våra reaktioner. 

    Lottie och Joacim i Ghanas paviljong, som var en av årets absolut mest uppskattade. 90 nationer ställer ut med paviljonger i årets biennal, vilket är ett rekord. 55 av dessa finner vi i Arsenale och Giardinis utställningsområden, medan övriga 35 är spridda på olika platser runtom i Venedig. 

    Shilpa Gupta har gjort ett oerhört stämningsfullt konstverk där han återför livet för poeter som fängslats eller mördats på grund av sin ordkonst. 

    Anthea Hamilton, en av många färgexplosioner på årets biennal. 

    Det kinesiska konstnärsparet Sun Yuan och Peng Yu ställer ut två av biennalens mest aggressiva verk. Här en vit silikonfåtölj i en glasbur. Med jämna mellanrum kommer det ut en oerhört arg svart slang som far omkring i buren och daskar till i glasrutan med kraft. Årets curator, Ralph Rugoff, har valt att ställa ut merparten av de utvalda 79 konstnärerna så att de representeras både i Arsenale och i Giardini. Effekten av igenkänning och att ibland få se två sidor av samma konstnär i olika miljöer uppskattas mycket. 

    Att se all konst som finns i Giardini och Arsenale är egentligen fullt tillräckligt, men det är också ett nöje att se all annan konst som visas upp i staden under denna tidpunkt. Här ett skulpturalt verk i en av två skulpturparker längs promenaden från biennalens utställningar till San Marco. 

    Världens Resor utforskade inte bara Venedig utan hann också med att åka till Verona och Dolomiterna. Här ser vi några av deltagarna som vandrar (nåja) i Val Gardena - Catarina, Claes, Viktoria, Joacim och Lasse. 

    Text och bild: 
    Jörgen Fredriksson, delägare och grundare, Världens Resor


  • Under tusen stjärnor i Okavangodeltat

    Det är något speciellt med att tälta i Okavangodeltat. Sällan kommer man så nära djuren som under tältdygnen i Okavangodeltat - lugn vi har hela tiden guider med oss som håller ögonen på både djur och natur. Här ute är det inte ovanligt att man ser både lejon, leopard, gepard och enorma flockar med bufflar och elefanter på en och samma dag.

    Läs hela inlägget

    Att tälta i Okavangodeltat är som att uppleva Afrika på riktigt, långt innan nationalparkerna blev inhägnade i stora delar av Afrika (fortfarande strövar alla vilda djur helt fritt mellan Botswana och Zimbabwe). Vi vaknar tidigt, tar en kopp kaffe i gryningen och återvänder till lägret tre, fyra timmar senare för en fantastisk brunch under ett skyddande soltak. Sällan har jag ätit så god mat som den som tillagas över öppen eld mitt ute i naturen. Afrikas skönhet kan man inte uppleva på ett lyxigt hotell. Det är först med solen i ögonen, sand under fötterna och ett rikt djurliv runtomkring som drömmen om Afrika blir realitet.

    Skillnaden mellan att bo på en lyxig safaricamp på Chiefs Island (den lyxigaste delen av Okavangodeltat) och att tälta bekvämt (både tältsäng, täcke och kudde) i Moremi Game Reserve är milsvid. Där lyxsviten lockar med trerättersmiddagar och uppvärmt badvatten bjuder Moremi Game Reserve på riktigt nära möten med vilda djur. Dessutom är vi nästan alltid ensamma med djuren då olika safarioperatörer helt enkelt är verksamma i olika delar av reservatet. Och självklart kan man ta en varm dusch – också i Moremi.

    - För oss som är födda i Botswana är vilda djur en del av vardagen. När jag var barn sågs elefanter, lejon och bufflar som en belastning, ett enormt hinder som stod i vägen för all form av utveckling. Numera är djuren snarare en förutsättning för att vi ska kunna bo kvar och leva och arbeta i byn och slippa pendla till långväga arbeten i Maun eller Gabarone, säger guiden Tumelo Charles Ntema som kombinerar guideyrket med livet som köttbonde tillsammans med fyra bröder och tre systrar. Dessutom driver invånarna i Sankuyo både camping och en egen lodge (naturhotell) vid kanten av Moremi Game Reserve.

    Efter en lång siesta i tältlägret hoppar vi återigen upp i bilarna och ger oss av på en safaritur strax efter klockan tre. Än återstår drygt tre timmar innan mörkret lägger som en matta över deltat och djurlivet återvänder. Medan djuren mestadels trycker i skuggan under dagen blir både predatorer och antiloper aktiva fram på kvällskvisten. Med lite tur är det inte omöjligt att man faktiskt kan se både små och stora kattdjur. Kanske till och med en leopard i gröngräset.


    Text och bild: Färdledare Niklas Kämpargård.