Blogg & Restips

  • Färdledare med närkontakt

    Handen på hjärtat, det är skillnad på färdledare och färdledare. En riktigt bra färdledare är förstås trygg, kompetent, flexibel och säkerhetstränad. Men hur fascinerande platser man än besöker och hur påläst man än är själv ska man inte underskatta vikten av en färdledare som kan konsten att berätta och dela med sig av sina erfarenheter och kunskaper på ett passionerat sätt. Bidra med ett sammanhang.

    De bästa färdledarna i resebranschen jobbar för oss på Världens Resor och en av dem är Gunilla Hamne. Sedan 2007 bor hon delar av året i Rwanda och Kongo och i februari kan du följa med henne på vårt nya äventyr – Bergsgorillor & strövtåg i Rwanda.

    Vilka tankar far genom huvudet när man möter en 250 kg tung bergsgorilla med silvergrå rygg på riktigt nära håll? En varelse som är så mänsklig och djurisk på samma gång. Hur känns det att titta rakt in i de vänliga, bruna ögonen? Att få se in i det sista orörda av världen, in i sig själv? Är första instinkten att krama jätten eller att springa därifrån så fort benen bär en? Helt klart är att känslan kommer röra om i din själ.

    Om du någon gång har drömt om att träffa de dimhöljda bergens schimpanser och gorillor och bara väntat på rätt tillfälle eller reseupplägg, så är tillfället här. Nu. Missa inte det. Vårt unika reseäventyr med avresa i februari 2019 innehåller det absolut bästa av Rwanda och Uganda under ledning av ingen mindre än Gunilla Hamne – journalist, naturfilmare, hjälparbetare och trauma-hanteringskonsult. Vi lyckades få till ett Skype-möte med Gunilla för att ställa några frågor och lära känna henne lite bättre inför resan. Vid intervjutillfället befinner sig Gunilla i ett av Greklands största flyktingläger på ön Lesbos.

    Hur uppstod ditt intresse för djur och natur?
    På ett sätt har det alltid funnits med mig. Jag har alltid älskat miljöfrågor och att vara i naturen, men det blev ännu tydligare när jag jobbade med ett forskningsprojekt om gråsälar i Östersjön för Naturhistoriska Riksmuseet tillsammans med min dåvarande man. Vi skrev programförslag till ”Mitt i naturen” och började jobba som naturfilmare för SVT. Att spana efter djur är en av mina absoluta favoritsysselsättningar.

    Hur startade ditt intresse just för människoapor?
    Det var 2007 när jag började arbeta i Rwanda och Kongo flera månader om året. Att möta gorillor och schimpanser är något av det mest magiska jag varit med om. Det vill jag gärna förmedla till andra.


    Berätta om ett speciellt möte med en bergsgorilla eller schimpans! Vilka tankar for genom ditt huvud?

    Ett gorillamöte jag verkligen minns var tillsammans med min dotter Moa och hennes pojkvän. Vi hade suttit och iakttagit hannen i flocken, en silverback, när min dotters pojkvän plötsligt vände bort blicken från gorillahannen. ”Vad är det?”, viskade jag. ”Han ser ju rakt in i min själ”, svarade han och det är precis så man kan känna. Alla gör inte det, men många. Det är svårt att beskriva ett sådant mäktigt möte med ord. Det är som att en del av en själv iakttar en, ett naket möte. Vårt släktskap blir uppenbart. Det som vi så lätt avskärmar oss ifrån. Vi bygger hus, tänker på jobbet, på hur vi ska klara av amorteringarna, vad vi ska göra nästa sommar, ett konstant surr av tankar. Att möta en människoapa är ett ögonblick av existentiell stillhet.

    Vilka är höjdpunkterna (förutom människoaporna)?
    Natursköna Kivusjön, Nyungwes regnskog och vandringen bland teplantagen. Vi befinner oss mitt i Afrikas hjärta, nära Rift valley där skelettdelarna från de förmänniskor som anses vara Homo Sapiens förfäder hittades. Det är vårt urhem – bara det för mig är wow-känsla. En annan höjdpunkt är förstås att jag får chansen att förmedla mina rwandiska kontakter, vänner och kollegor som kan berätta hur det är att leva i Rwanda idag.

    Vilken typ av resenär ska man vara för att till fullo uppskatta resan?
    Man ska vara djur-, kultur- och naturintresserad, tycka om att gå en del och värdera att komma hem med både skönhetsupplevelser och insikter i bagaget.

    Vilket väder kan man förvänta sig i Rwanda och Uganda i februari?
    Behagligt. Ungefär som när svensk sommar är som bäst. 25-grader, max 30 och det blir aldrig stekande hett på grund av höjden. Det finns risk för regnskurar och då kan temperaturen snabbt gå ner till 15 grader.

    Vad är det som du älskar med Rwanda?
    Jag älskar Rwanda för människorna. För vänligheten – bara sättet som folk hälsar på varandra gör mig helt beroende. Jag har träffat så många människor som jag har lärt mig mycket av. Sen liknar Rwanda inget annat land. Det kallas ju ”de tusen kullarnas land” av en anledning och är otroligt vackert. Folk tror att det är torrt och eländigt, men det är frodigt grönt och ett välfungerande samhälle. Till exempel internet är väl utbyggt, vägarna är bra och bussarna går i tid. Trots allt som har hänt historiskt så har människorna en framtidstro. Utvecklingen går åt rätt håll och den går snabbt. Det är till och med så att unga svarta amerikaner som fått nog av fördomar och rasism lämnat USA för en framtid i Rwanda. Det gör helt enkelt en Blaxit.

    Det går förstås inte att berätta om Rwanda av idag utan att berätta om folkmorden 1994. Du och din välgörenhetsorganisation lär ut en enkel självhjälpsmetod för krigsoffer som behöver hantera traumatiska minnen.

    Ja, det är en enkel teknik som vem som helst kan lära sig och lära vidare till andra. Den fungerar jättebra. Det är mitt bidrag till de fantastiska människor jag mött i Rwanda och lärt mig så mycket av.  Jag berättar gärna mer under resan för den som är intresserad. Det finns så många fascinerande historier att berätta. Murakaza neza! Välkommen!

  • Japonism förr och nu, 24 mars på Zita i Stockholm

    Vi vill tipsa om detta event på biografen Zita i Stockholm.Film, föredrag och utställning om indigo, japansk textil, mode och konst. Tre inspirerande timmar med film och föredrag om japonism, den påverkan japansk konst och konsthantverk, mode och estetik hade på den västerländska kulturen. Är du medlem i Världens KLUBB ger vi bort 3 biljetter gratis.

    Läs hela inlägget

    JAPONISM FÖRR OCH NU om förförelse av det japanska 
    Film, föredrag och utställning om indigo, japansk textil, mode och konst.

    Söndag 24 mars kl 13 på biograf Zita, Birger Jarlsgatan 37 i Stockholm. 

    Tre inspirerande timmar med film och föredrag om japonism, den påverkan japansk konst och konsthantverk, mode och estetik haft på den västerländska kulturen.

    Filmer: 
    Japan mitt fosterland gestaltar Anders Zorn, Carl Larsson och Bruno Liljefors dragning till det japanska.
    Indigomästaren brättar om textilkonstnären Hiroyuki Shindo.

    PROGRAM:

    Petra Holmberg, kurator på Östasiatiska Museet, talar om indigo, japansk textil och mode utifrån kulturhistorien, med några moderna nedslag. Elisabeth Márton, filmare, visar sin film Indigomästaren om den svenska textilkonstnärinnan Camilla Carlund Hickman, som reser till Japan för att lära av den berömda indigomästaren Hiroyuki Shindo.

    Gudrun Sjödén, modedesigner, har länge inspirerats av Japan. Om detta berättar hon med en utställning av klädesplagg i Zitas lokaler och med bilder från sina Japanresor.

    I pausen bjuds det på japanskt te och dorayaki (japansk bakelse)

    Patrik Steorn, konstvetare och museichef på Thielska Galleriet, talar om den svenska nationalromantikens rötter i den japanska konsten. Susanne Concha Emmrich, författare och filmare, visar sin film Japan mitt fosterland. 

    Om du rest med oss minst två gånger är du med i Världens KLUBB. Då har du chans att få en gratisbiljett till eventet. Klicka här för att läsa mer.

  • Strövtåg i södra Afrika

    Att vandra är ett underbart sätt att utforska ett land. Den långsamma takten, närheten till natur och möten med djur och människor längs vägen gör det till en upplevelse med många dimensioner. Fyra länder på 21 dagar varav 10 dagar till fots! Strövtåg i södra Afrika är en resa som ligger mig mycket nära om hjärtat.

    Läs hela inlägget

    I Swaziland är bergsängarna fyllda med vårblommor, högt upp i Drakbergen är luften tunn och klar där vi står på toppen av världens näst högsta vattenfall. I Lesotho rider vi (de som vill) på de starka hästar som dagligen transporterar människor och varor på säker fot genom de bergiga landskapen där inga bilvägar finns. På Vilda Kusten längs med Indiska oceanen går vi genom byar i Nelson Mandelas hemtrakter och får en djupare förståelse för de enkla förhållanden som denne store man kom ifrån.

    Sydafrika och dess närliggande länder har ett överflöd av vackra vandringsleder som går genom öken och subtropisk regnskog, längs dramatiska kuster och, naturligtvis, genom den vilda afrikanska bushen. På vissa ställen känner man sig som den enda människan på mils avstånd, ensam med den vidunderliga naturen och den enorma Afrikanska himlen. På andra ställen går man genom byar där livet fortgår som det gjort i hundratals år. Små barn och en och annan yr höna eller get springer runt ens ben och de vuxna stannar upp en stund i sina sysslor för att utbyta några artiga hälsningsfraser med oss besökare. I vildmarksområdena väntar andra spännande möten, och jag lovar att man inte fullt ut kan förstå den uråldriga kraft som Afrika rymmer förrän man har mött dess vilda djur till fots.

    Detta är en resa där vi byter konventionell sightseeing mot natur och möten med människor. Där vi saktar ner och tar oss tid att uppleva södra Afrikas storslagenhet med alla sinnen. Oftast gör vi dagsvandringar och kommer tillbaka till samma hotell som natten innan. Du bär endast en lättare dagryggsäck med det allra nödvändigaste. Vi njuter av enkel men vällagad lokal mat liksom naturligtvis en kall öl och ett glas fint sydafrikanskt vin då och då för den som önskar!

    Katarina Mancama
    Färdledare och reseproducent med södra Afrika som specialitet.

     

  • Det är i Seoul det händer

    Jag kom till Seoul första gången 2001. Vet inte varför det tog mig så lång tid att ta mig hit då jag redan 2001 studerat, rest och bott i dryga tio år i Kina och Japan. Nu reste jag omkring några veckor och det var lätt för mig att känna mig hemma i Seoul, en del påminde om Beijings gamla stad medan annat mer andades Tokyo. Sommaren 2018 åkte jag till Seoul för sjunde gången och för varje gång jag kommit tillbaka har jag känt att staden bara blir bättre och bättre.

    Läs hela inlägget



    De gamla stadsdelarna i Bukchon var knappt synliga första gångerna jag kom hit, men snart nog hade hela stadsdelen renoverats på ett oerhört snyggt sätt och man fick flera möjligheter att se hur de gamla kåkarna med sina innergårdar var skapade. Här finns nu gott om trevliga boenden, caféer och fina små museer. 

    Stora delar av centrala Seoul präglades också av att där fanns stora motorvägar som löpte ovan mark och störde synintrycket. Den gamla kanalen som hade varit en avdelare mellan gamla och nya staden hade redan 1968 täppts igen och istället blivit plats för just en sådan upphöjd motorväg. 2005 var den borta och den gamla kanalen framgrävd igen. Den fungerar idag som en nio kilometer lunga genom staden med härlig grönska och ständiga konstutställningar som finns längs promenaderna på bägge sidor om kanalen. 2017 hade nästa förhöjda motorväg upphört som bilväg och precis som med High Line i New York istället blivit en gångväg med fantastisk växtlighet som snabbt vuxit fram. Seoullo 2017 är namnet på denna nya del som ligger vid Seouls tågstation. Staden har med tiden blivit grönare och mer miljövänlig. 

    Men det som trots allt imponerar mest på mig är hur Sydkorea och då i synnerhet Seoul verkligen tagit plats på hela den breda kulturscenen. På bara ett par årtionden har Sydkorea blivit en jätte inom film, tv, teater, musik, mode, design och konst. De har gjorts en oerhört medveten satsning på att bjuda in några av världens främsta arkitekter till att bygga viktiga kulturella landmärken. Zaha Hadid fick bygga det märkvärdiga Design Plaza, Rem Kolhals, Mario Botta och Jean Nouvel samsades om att bygga upp det fantastiskt fina konstmuseet Leeum Samsung och i bergen utanför Seoul lät Tadao Ando skapa det andaktsfulla konstmuseet SAN. Med alla de storsatsande gallerier och mindre konstmuseer som finns runt palatsen i Seoul är det enkelt att utse Seoul till Asiens främsta stad vad gäller konstutbud. Idag blir också många sydkoreanska konstnärer som Lee U-fan, Lee Bul och Choi Jeong-hwa inbjudna att göra stora utställningar världen över. 

    Även inom filmen har Sydkorea blivit det land som syns mest av de asiatiska på senare år. Det har varit det enda land som vågat satsa på att göra lika påkostade filmer som i Hollywood. Samtidigt som lågmälda filmer också hittar ut och vinner priser på de stora festivalerna i Europa. Den tidigare kulturministern Lee Chang-dong har gjort många utmärkta filmer och är aktuell på svenska biografer med filmen Bränd just nu. Sydkorea har också Asiens mest berömda festivaler för både konst (Gwangju) och film (Busan).

    Men för de flesta är det ändå inom populärkulturen som Seoul och Sydkoreas enorma ansträngningar märks. Gangnam Style döpt efter den fashionabla stadsdelen i Seoul blev verkligen upptäckt av massorna och var länge det mest träffade klippet på Youtube. I dess spår har massor av nya grupper inom K-Pop som BTS och EXO kommit och som våra svenska tonåringar har full koll på och ofta kan nynna texterna till på koreanska. Seoul fullkomligt kryllar av ställen som fansen ska åka till.

    Ett annat populärt kulturfenomen är den så kallade Non Verbal Performance som idag har närmare 20 olika scener i Seoul. Vad de har gemensamt är att de under dessa föreställningar inte pratar alls och att de utförs i ett rasande tempo samt att de ofta har inslag av kampsport. Här blandas slapstick med taekwando, matlagning, konst och allt vad du kan tänka dig mellan himmel och jord. Även denna teaterform har gått stort på export med föreställningar bland annat på Broadway.

    För många andra asiatiska länder är den koreanska kulturvågen, hallyu, mest synonymt med tv-dramer. De har vunnit enorm popularitet från Bhutan till Indonesien. Kanske är de som mest populära i Kina där de under vissa perioder stått för mer än hälften av alla utländska program som visats i Kina. Det är ganska imponerande. 

    Det är spännande att ta sig runt i Seoul och se all denna kreativa kraft som märks i modedistriktet kring Design Plaza, shoppinghysterin bland skönhetsprodukter i Myeong-dong, alla designbutiker som ploppar upp över hela staden och i alla spännande restauranger som ständigt förnyar det fantastiska koreanska köket. Du äter inte bättre koreansk mat någon annanstans än i Seoul. Kimchi får man i tjogtals olika versioner. Idag har det också blivit trendigt med restauranger som blandar det koreanska köket med det mexikanska. Prova det!

    I all denna moderna satsning finns fortfarande kvar ett lugn i de fem stora palatsen som alltjämt utgör stora områden av centrala staden. Att besöka fiskmarknaden Noryangjin eller den mest traditionella marknaden Gwangjang är fortfarande något av det största nöjet med att komma till Seoul. Trivs också enormt med sitta på de många utomhusrestaurangerna och grilla kött. Bodde en gång också en natt på traditionellt gästgiveri, en så kallad hanok, mitt i centrala Seoul. Trots att det var mitt i stan hade de små odlingsplättar och lite höns på dessa ställen. Kändes märkvärdigt att vakna upp till tuppen mitt i en stad med 25 miljoner människor.Det är aldrig långt mellan det djupt traditionella och det hypermoderna.

    Världens Resor har idag flera olika resor till Sydkorea och Seoul. Vi har en kombinationsresa till Sydkorea och Japan, en kulturell rundresa med DN.Erbjudande med bl a Busans Filmfestival samt en höstlovsresa till Seoul som är inriktad på en yngre publik. Vi väntar alltjämt på att UD ska släppa på reseavrådan till Nordkorea och att vi åter kan satsa på våra populära kombinationsresor till Nord- och Sydkorea. Under 2020 kommer vi också presentera en konstresa som bland annat går till Gwangjubiennalen. Ni hittar alla våra resor till Sydkorea här.   

    Jörgen Fredriksson, delägare i Världens Resor 

  • Georgien - landet med stort hjärta

    Mitt reseintresse väcktes tidigt, men drog igång på allvar när jag studerade ryska i Moskva i mitten av 80-talet. Det var också där jag upptäckte Georgien, via det georgiska köket. På 80-talet var maten i Moskva hemsk och ville man äta något gott var det den georgiska restaurangen Aragvi som gällde. Kyckling i valnötssås, vitlöksdoftande dumplings och gudomligt god ost gjorde det värt att som student sen svälta resten av månaden. Och jag tänkte många gånger, mellan tuggorna, att DIT måste jag åka.

    Läs hela inlägget

    Till slut blev det en längre reportageresa, där många av mina förväntningar infriades, och jag blev förälskad i detta vackra land. Redan i Tbilisi översvämmades jag av den mångfald som tidigt blev en del av livsstilen i Georgien. Livet pulserar i en flytande gräns mellan öst och väst och det skapar en öppenhet mot det som är främmande. Det är ett samspel, som i georgisk polyfonisk sång, där sju stämmor finner en mäktig harmoni.

    Men det var i slutet av min resa, när vi tog oss upp längs en svindlande serpentinväg i nordöst, som jag kände hjärtat klappa ordentligt. Jag hade hamnat i Tusheti. Där råder ett liv som knappt finns kvar någonstans i Europa, just för att bergen och vägen dit snört av området. Däruppe tillverkar herdarna fårost på det sätt de alltid gjort. Där lever animismen kvar, med små offeraltare på valda platser i bergen. Här och där hänger små byar utmed bergssidorna, som medeltida bortglömda smycken.  Många har kvar de höga försvarstorn som byggdes när mongolerna en gång vällde in. För mig var det som att hamna mitt i serien Game of Thrones. Jag vandrade i ett sagolikt landskap, med högalpina artrika ängar längs med de urgamla stigarna, inramade av Kaukasus snötäckta berg. Nyfikenhet och gästfrihet kantade vägen och det georgiska uttrycket ”varje gäst är en Gud” blev glasklart. Jag blev oerhört berörd.


    Allt är förstås inte som i en saga. Georgien färdas fortfarande på sin bitvis tunga väg mot demokrati, men ända sen Sovjetunionen upplöstes har landet legat i framkant bland de forna sovjetrepublikerna och kanske är öppenheten och nyfikenheten en anledning till det. Sen är Georgien inte så tillrättalagt. Det har sina skavanker, gränsen mellan kaos och ordning är hårfin, men det gör det också charmigt, oförutsägbart, mänskligt. Det är därför jag återvänder. Till det LILLA landet med det STORA hjärtat.

    Lena Haglund, frilansjournalist och föredragshållare, har bl a gjort TV reportage om Georgien som sändes på SVT 2017, och lett vår vandringsresa till Georgien.

  • Tre generationer på safari under höstlovet

    Erfarenheterna av den här resan är enbart positiva. Min upplevelse förstärktes av att se hur hänförda alla i familjen var och samtidigt är det ju härligt att ha gemensamma minnen att bearbeta och prata om, berättar Gunnar Gotte, som tillsammans med sin fru Elisabeth, sonen Anders med fru Anna och barnbarnen Amelie 10 år och Julia 13 år reste på Höstlov med safari i Tanzania i oktober 2018.

    Läs hela inlägget

    Det var Elisabeth som såg Världens Resors annons i Dagens Nyheter och utan betänketid nappade hela familjen Gotte direkt.

    -         Elisabeth och jag har för många år sedan rest på safari i Kenya och kände då att vi ville dela med oss av alla upplevelser och intryck till Anders, som då var kvar hemma. Tiden gick, Anders växte upp och bildade familj. Nu är hans barn i alldeles lagom ålder för att kunna ta till sig en så häftig upplevelse som en safari är, säger Gunnar.

    Programmet är upplagt att passa en familj med barn eller ungdomar. Flygresan går till Dar es-Salaam och sedan vidare med safariflyg Mikumi Nationalpark i södra Tanzania. Efter flera dagar med spännande safariupplevelser bär det vidare till ön Mafia. Här tillbringas resans sista lugna dagar på öns vita sandstränder.

    -         För oss har det här varit en riktig drömresa, berättar Anders Gotte. Våra barn är i perfekt ålder för att kunna ta till sig alla intryck och få maximal behållning av en safariresa. En resa till Grekland eller Thailand kan också ge minnen för livet, men en safari ger starka intryck genom att man får se vilda djur i deras naturliga miljö. Det är också roligt att ta barnen till en miljö som inte är starkt präglad av turism. Som förälder känns det bra att få visa andra delar av världen – precis så som den är.

    Gunnar säger att resan hade en bra balans av både upplägg och presentation.

    -         Passen var lagom långa för både vuxna och barn och både den svenska guiden Mathias och de lokala guiderna kunde förmedla allt på en nivå som låg rätt för både vuxna och barn.

    Det tog inte lång stund innan Julia och Amelie fann de andra barnen i gruppen och lekte gemensamt, både i poolen och på land. Det faktum att resan är riktad mot familjer gör att både barn och vuxna har lätt att umgås med varandra, säger Anders, som är mycket nöjd med resans upplägg. Konceptet safari och sol och bad tycker Anders var en perfekt kombination för både barn och vuxna. Och resan till Afrika, där den långa flygresan skedde nattetid, gjorde att den inte upplevdes som lång.

    -         Samtliga boenden passade alla i familjen och formatet på safariturerna var perfekt. Två lagom långa turer per dag gjorde att intresset hela tiden var på topp. Guiderna var dessutom måna om att barnen skulle förstå, trots språkbarriärer.

    Familjen Gotte förberedde sig väl inför resan, bland annat genom att läsa på om djurlivet.

    -         Alla tog reda på fakta om varsitt djur och barnen gjorde storartade power point-presentationer, berättar Gunnar. På så sätt byggde vi upp både en kunskapsbas och en stor förväntan som infriades med råge. Kan bara citera Julias och Amelies gemensamma och spontana kommentar mot slutet av resan: ”Det här är det bästa vi någonsin gjort och det bästa vi någonsin kommer att göra!”