Blogg & Restips
-
Georgien - landet med stort hjärta
Mitt reseintresse väcktes tidigt, men drog igång på allvar när jag studerade ryska i Moskva i mitten av 80-talet. Det var också där jag upptäckte Georgien, via det georgiska köket. På 80-talet var maten i Moskva hemsk och ville man äta något gott var det den georgiska restaurangen Aragvi som gällde. Kyckling i valnötssås, vitlöksdoftande dumplings och gudomligt god ost gjorde det värt att som student sen svälta resten av månaden. Och jag tänkte många gånger, mellan tuggorna, att DIT måste jag åka.
Till slut blev det en längre reportageresa, där många av mina förväntningar infriades, och jag blev förälskad i detta vackra land. Redan i Tbilisi översvämmades jag av den mångfald som tidigt blev en del av livsstilen i Georgien. Livet pulserar i en flytande gräns mellan öst och väst och det skapar en öppenhet mot det som är främmande. Det är ett samspel, som i georgisk polyfonisk sång, där sju stämmor finner en mäktig harmoni.
Men det var i slutet av min resa, när vi tog oss upp längs en svindlande serpentinväg i nordöst, som jag kände hjärtat klappa ordentligt. Jag hade hamnat i Tusheti. Där råder ett liv som knappt finns kvar någonstans i Europa, just för att bergen och vägen dit snört av området. Däruppe tillverkar herdarna fårost på det sätt de alltid gjort. Där lever animismen kvar, med små offeraltare på valda platser i bergen. Här och där hänger små byar utmed bergssidorna, som medeltida bortglömda smycken. Många har kvar de höga försvarstorn som byggdes när mongolerna en gång vällde in. För mig var det som att hamna mitt i serien Game of Thrones. Jag vandrade i ett sagolikt landskap, med högalpina artrika ängar längs med de urgamla stigarna, inramade av Kaukasus snötäckta berg. Nyfikenhet och gästfrihet kantade vägen och det georgiska uttrycket ”varje gäst är en Gud” blev glasklart. Jag blev oerhört berörd.
Allt är förstås inte som i en saga. Georgien färdas fortfarande på sin bitvis tunga väg mot demokrati, men ända sen Sovjetunionen upplöstes har landet legat i framkant bland de forna sovjetrepublikerna och kanske är öppenheten och nyfikenheten en anledning till det. Sen är Georgien inte så tillrättalagt. Det har sina skavanker, gränsen mellan kaos och ordning är hårfin, men det gör det också charmigt, oförutsägbart, mänskligt. Det är därför jag återvänder. Till det LILLA landet med det STORA hjärtat.Lena Haglund, frilansjournalist och föredragshållare, har bl a gjort TV reportage om Georgien som sändes på SVT 2017, och lett vår vandringsresa till Georgien.
Relaterade resor
-
Res till Georgien, ett litet land i ett avlägset hörn av Europa. Här finns ett rikt kulturarv, genuina byar och en gammal vinkultur. Vi reser från huvudstaden Tbilisi till Svaneti med sin säregna kultur, isolerade byar med tornhus och Europas häftigaste bergslandskap.
-
Följ med på en intressant resa från Kaukasus snöklädda toppar till Kaspiska havet i gränslandet mellan öst och väst.
-
Typ av resa
- Vandringsresor
-
-
Viktorias bästa safariminne
Jag är safaribiten – verkligen. Jag kan åka på safari hur många gånger som helst och jag drabbas aldrig av känslan att ”det har jag ju sett förr”. Safari är så mycket mer än djur, det är en naturupplevelse som är svår att slå. Särskilt om man bor i tält. Att det ibland inte blir så mycket sömn just på grund av detta gör inget, det går att ta igen senare, helst vid en sandstrand på ön Mafia utanför Tanzanias kust.
Läs hela inläggetNär man jobbar som reseproducent behöver man då och då ta sig an den tunga uppgiften att åka på rekognoseringsresa. Det är viktigt bland annat för att med egna ögon se och uppleva hotell, servicenivå, tidsåtgång för transporter och aktiviteter. Men också för att hitta nya spännande äventyr och resmål. Om man som jag har Afrika som arbetsfält går många av rekresorna till nationalparker och viltreservat. En av dessa resor gick till Ruaha i södra Tanzania, Östafrikas största nationalpark.
För att maximera rekresorna klämmar man in så mycket som möjligt under de dagar det går att vara borta från kontoret. Jag hade inte varit i södra Tanzania förut, och förutom Ruaha besökte jag på samma resa också Mikumi nationalpark, Udzungwabergens nationalpark, Katavi nationalpark och ön Mafia. I Ruaha bodde jag två nätter och ägnade en heldag åt safari – och vilken heldag det blev! Redan när vi på seneftermiddagen kom körande genom parken mot vår tältlodge kände jag att den här platsen är speciell. Naturen är varierad, ömsom kuperad bevuxen med buskar och baobabträd, ömsom öppen savann och uttorkade flodfåror. Precis innan vi kom fram till tältlodgen hade vi turen att se en lejonflock äta sig mätta på en buffel, det blev till och med över lite till gamarna.
Morgonen efter var det tidig väckning, kl 05.00, för att komma iväg på safari lagom till solen börjar gå upp. Nattsömnen hade blivit störd vid flera tillfällen, bland annat av en elefant som kom smygande längs tältduken på väg ner till floden. Det är fascinerande att ett så stort och tungt djur knappt hörs när det kommer gående.
Dagen bjöd på otroligt många fantastiska safariupplevelser som har etsat sig fast hos mig, så det är svårt att välja ut någon. Men jag tror den som har fastnat mest är gepardhonan med sina tre ungar som helt plötsligt klev ut upp på vägen framför oss. Vi följde försiktigt efter dom och till och från försvann dom ur vårt synfält. En av gångerna dök bara mamman upp igen men inte ungarna. Vi förstod snart varför då vi såg några impalor skymta längre bort. Mamman hade gömt ungarna i gräset för att skaffa fram dagens lunch. Helt plötsligt satte hon av i full fart och vi hade inte en chans att hinna med över savannen. Hon försvann bort och vi åkte sakta fram och tillbaka för att försöka hitta henne igen. Efter ett tag hörde vi några pip och där kom de tre ungarna springande! Mamman hade kallat på dom och vi följde efter. Och där satt hon – helt utpumpat efter ansträngningen – men hon hade lyckats fälla bytet. Vi stannade kvar ett långt tag, säkert ett par timmar, och studerade när de åt, vilade och sedan åt igen.
Vi själva hade med både frukost och lunch ut på safari och återvände inte till tältlodgen förrän det hade blivit mörkt igen. Vi gick direkt till det uppdukade middagsbordet som var placerat i den uttorkade flodfåran under en majestätisk stjärnhimmel. Min längsta safari någonsin – 12 timmars safari i sträck – och ett minne för livet!
Viktoria Flodén, reseproducent Afrika
Relaterade resor
-
Typ av resa
- Familjeresor
-
Selous viltreservat och Ruaha nationalpark - följ med på oslagbar safari i öppna bilar, med båt och till fots för att spana efter lejon, vildhund och leopard. Avrunda dagen i vildmarken på den egna verandan medan du betraktar elefanterna som kommer för att dricka i skymningen.
-
-
Panikresa på Inlandsbanan
Året var 1990. Jag jobbade som lokförare i Ånge där jag då var bosatt. En helt vanlig mörk och kall morgon i början av december kom det på nyheterna: Inlandsbanan skall läggas ned, och det redan i början av 1991. Paniken infann sig! Jag som så länge tänkt åka, men ständigt skjutit upp det. Som lokförare och järnvägsintresserad var det snudd på tjänstefel att inte ha rest, speciellt som det var SJ som drev trafiken då och jag hade personalbiljetter som jag kunde använda.
Läs hela inläggetDet var bara att bestämma sig, nu eller aldrig! Jag konstaterade att helgen därpå var jag ledig och ringde till två vänner som jag visste också hade pratat om att åka och så fick jag med även dem. Hej och hå, snabba puckar!
Fredag morgon påföljande vecka klockan 7.30 klev vi på Inlandsbanans orangea rälsbuss på Östersunds station och rullade iväg in i mörkret. Det var runt 20 minusgrader och det dröjde en dryg timme innan solen gick upp och vi kunde se något genom fönstret. Men vilken syn! Det var molnfritt och det kompakta mörkret som sakta förvandlades till först en mörkblå himmel och som sedan blev ljusblå ju mer solen steg upp vid horisonten gjorde att alla träd som hade tjock rimfrost såg ut som silversmycken och gjorde landskapet makalöst vackert.
Som uppväxt i Norrland hade jag naturligtvis sett denna miljö många gånger men det var något speciellt att göra det denna morgon, ett snabbt beslut som fick mig till en järnväg jag aldrig åkt tidigare och fick denna inledning, det var nog att det var spännande och nytt som gjorde det extra vackert, en sådan ”en gång i livet känsla" man får som man aldrig glömmer. Det naturliga är att man åker inlandsbanan på sommaren men nu fanns inget val och det var jag inte det minsta missnöjd med.Rälsbussen gungade sakta fram genom jämtländska skogar och i Ulriksfors blev det ett lite längre uppehåll där en kvinna sålde kaffe och mackor på ett bord på perrongen som vi tre och de 4-5 andra passagerarna på tåget snabbt tömde. Några frågade vilka vi var och tyckte det var en konstig tidpunkt att turista på och vi förklarade att vi ville hinna med det innan banan skulle läggas ned. ”Äsch!” Sade en äldre positiv jämte. ”Det har dom sagt så månge gånger å int blir det av den hära gången heller”, en klok och rutinerad man visade det sig senare.
Vi passerade station efter station med välbekanta namn som Sorsele, Dorotea och Vilhelmina. I Storuman var det paus i två timmar mitt på dagen. Där tog vi en längre promenad, åt en lunch och handlade förnödenheter till eftermiddagens fortsatta resa till denna dags slutmål Arvidsjaur. Vi fick för oss att många lade märke till att det gick runt tre suspekta främlingar och drev i byn, men det var kanske bara inbillning.
Fredagskväll i Arvidsjaur, vad gör man?. Vi bodde på ett B&B som hette Lappugglan och vi var förstås helt ensamma där med en gammal TV på rummet med två kanaler som man fick banka på för att få igång, men det var i alla fall en färg-TV. Middagen åt vi på Hotell Laponia samtidigt med ett lokalt skotergäng. Personalen, vi och dom var absolut de enda människorna som fanns på hotellet. Vi tog en kvällspromenad i 25 minusgrader genom ett öde men väldigt fint litet samhälle, med massor av rimfrost och snö och knarr under skosulorna. En av mina två vänner på resan hade jag legat i lumpen med i Sollefteå, och den kvällen i Arvidsjaur insåg vi att i jämförelse var Sollefteå som en jättestad och tyckte synd om de stackarna som var tvungna att göra lumpen där. Ordet fredagsmys fanns inte i svenska språket ännu och det blev en ovanligt lugn och städad fredagskväll för tre 25-åringar.
Lördag morgon rullade vi vidare norrut i ytterligare lägre temperaturer med bl.a ett kort uppehåll vid Polcirkeln. Norr därom är man i midnattssolens land men i december är det precis tvärt om, det är knappt att solen tar sig upp över horisonten och det blir aldrig riktigt dagsljus, bara en morgonrodnad och svagt dagsljus i några få timmar. När vi rullade över ändlösa och djupfrysta myrar och när bi efter Porjus skymtade fjällvärlden i Stora Sjöfallets nationalpark kändes det inte längre som om vi var i Sverige. Gotland, Stockholm och till och med Ånge kändes långt bort, som i en annan värld.
Plötsligt mitt i ingenstans stannar rälsbussen vid en järnvägsövergång. Den står på tomgång i många minuter och ingenting händer. Plötsligt uppenbarar sig en påbyltad gubbe med stor ryggsäck längs vägen, rälsbussens dörr öppnas och han hoppar på och så rullar vi vidare mot Gällivare. Jag frågade min kollega konduktören och det visade sig att han bodde någonstans där ute i ödemarken och brukade hoppa på där för att åka in till Gällivare och handla och åka tillbaka med vändande tåg. Vad enkelt, vad mänskligt, vad unikt! Det var så ostressat och det fanns en sådan människokännedom där uppe i norr att det var självklart att en person bara kunde ringa till bolaget och be att tåget stannade vid en järnvägskorsning för att få lift.
Så kom vi fram till Gällivare vid lunchtid och resan var över. Det blev nattåg tillbaka till Ånge men först fortsatte vi så långt norrut man kan komma med tåg till Narvik i Norge på den andlöst vackra Ofotbanan och fick ett ordentligt lördagsmys, men det är en helt annan historia. Inlandsbanan lades aldrig ned och den positive jämten i Ulriksfors fick rätt. Två år senare gjorde jag samma resa fast på sommaren och det var helt magiskt också fast på ett helt annat vis.
Dessa resor har nu inspirerat mig att som färdledare och reseproducent sätta ihop en spännande resa längs inlandsbanan som jag leder men som innehåller så mycket mer än det jag upplevde 1990 och 1992. Den är på sju dagar och startar i Stockholm och avslutas inte i Gällivare utan fortsätter ända upp till Kiruna innan vi återvänder söderut.
Välkomna att följa med mig på en unik resa i år - helt utan panik!
Lars ArvidssonRelaterade resor
-
Typ av resa
- Tågresor
-
-
Resenärer delar med sig
Stort tack till er resenärer som delar med er av minnen och reseberättelser! Läs Kerstins minne från ett bybesök i Nepal och Margaretas berättelse om ett Colombia som inte alls stämmer in på den gängse mediabilden.
Läs hela inläggetColombia - drömlandet få reser till
Tänk dig ett land med stränder i Karibien. Ett land som trots sitt geografiska läge varje dag på året har ett lagom varmt klimat för vinterfrusna nordbor. Ett land med en kreativ multikultur både när det gäller mat, konst, litteratur, musik och dans. Ett land med varma, vänliga människor som alltid har ett brett leende till övers om du ler aldrig så lite mot dem. Ett land med så fantastisk natur att fågelskådare tror de hamnat i paradiset. Skulle du kanske vilja åka dit? Hur många av dina vänner tror du redan skulle ha varit där, om möjligheten fanns?
Margareta Ivarsson reste med oss till Colombia 2019. Läs hela hennes intressanta reseberättelse här.
Minne från Nepal
Förra hösten vandrade jag i Nepal med Jenny. En fantastisk resa! Vi hade så trevligt och Jennys outsinliga kunskaper om detta land är en del av den stora behållningen.
MEN ett minne ligger väldigt starkt hos mig. En av de första dagarna på resan kom vi till en by med ett kvinnokooperativ. 24 kvinnor bodde i byn - deras män arbetade utomlands eller i Kathmandu och kunde endast sporadiskt bidra till försörjningen. Föreningen Gatubarn i Nepal har hjälpt kvinnorna med en vattenledning så att de inte behöver gå så långt för att få vatten. Föreningen ställde ett villkor för att göra detta - alla barn måste gå i skolan annars blir ni återbetalningsskyldiga! Alla barn går i skolan.
Föreningen gav också kvinnorna varsin get och kooperativet fick en bock. Nu är kvinnorna självförsörjande med getter, skinn och kött. Kvinnorna är räddade från prostitution och de kan ta hand om sina familjer. Underbart att se - även om det är en droppe i havet.
Kerstin Heikenfeldt, Nepalresenär
Relaterade resor
-
Häftig färgrikedom möter oss i småstäder i Anderna, Kaffetriangeln och vid Karibiska havet. Besök i García Márquez hemby och Boteros skulpturer.
-
Typ av resa
- Vandringsresor
-
-
Sill eller ceviche på midsommar?
Glad midsommar önskar vi er alla! Reseproducent Pernilla ser liknelser mellan vår högtid och den stora Solfestivalen Inte Raymi i Peru. Klicka dig vidare här så bjuder hon på sitt bästa ceviche recept, Perus nationalrätt med marinerad fisk. Passar perfekt som en komplement till sillen på midsommarbuffén. Reseproducent Sofia delar en spellista med den bästa sommarmusiken från Japan. Vi gör midsommar lite mer internationell!
Läs hela inläggetMedan vi planerar och firar midsommar här hemma i Sverige planeras och firas Solfestivalen i Cusco, Peru. Solfestivalen infaller samma datum varje år, den 24 juni och är en av Latinamerikas största festivaler. Solfestivalen, eller Inti Raymi som den heter på urinvånarspråket Quechua, härstammar från Inkatiden och första festivalen hölls så tidigt som år 1412. Ursprungligen var det en religiös ceremoni för att hedra solguden och för att tacka Pachamama (moder jord). Inti Raymi förbjöds av spanjorerna och de katolska prästerna och tilläts inte igen förrän 1944. Sedan dess är det en återkommande festival där hela staden Cusco engageras och smyckas med den regnbågsfärgade Inkaflaggan.
Skådespelet som utförs enbart på Quechua tar hela dagen och börjar nere i staden vid Solpalatset Koricancha för att avslutas magnifikt vid fästningen Sacsayhuaman. Hundratals personer medverkar och är uppklädda i färgglada kostymer. Musik ljuder över hela staden och de traditionella danserna avlöser varandra. Tusentals turister och lokala åskådare trängs på bergen som omringar fästningen. Det är en riktig folkfest.
En folkfest kräver god mat och god mat från Peru är nationalrätten ceviche. En ceviche kan göras på många vis men basen är marinerad fisk eller skaldjur. Ceviche passar alldeles utmärkt som ett komplement på midsommarlunchen.
Här nedan ett recept för 4 personer på en härlig matig ceviche från Peru.
Leche de Tigre sås
1 ½ finriven ingefära
1 stjälkselleri
1 röd chilli
1 ½ msk fiskfond blandad i 5 dl vattenCeviche
400 g rå vit fisk som torsk eller gös (alternativt räkor)
1 röd chili
2 dl färskpressad limejuice
2 tsk salt
1 rödlök
2 sötpotatisar (kan hoppas över)
1 majskolv (kan hoppas över)
½ dl färsk koriander
4 salladsbladGör så här
Leche de tigre: Skala ingefäran. Skär sellerin i mindre bitar. Grovhacka chilin. Tillsätt fiskfond/vatten. Mixa alla ingredienser. Sila och ställ in vätskan i kylskåpet.Ceviche: Skär fisken i jämnstora tärningar ca 2 cm. Dela, kärna ur och finhacka chilin. Rör ihop chili, limejuice, koriander (spara lite till garnering) med den kalla leche de tigre såsen och salta.
Addera den råa fisken och blanda försiktigt. Låt stå i kylen ca 1 timme.
Koka upp sötpotatisen och majskolven. När de svalnat dela dessa i fyra bitar. Skala och skär rödlöken i tunna skivor
Servering
Dekorera tallrikar med salladsblad och lägg i alla ingredienser med de tunna skivorna av rödlök på toppen. Garnera gärna med färsk koriander.
Alternativt serveras cevichen i cocktailglas. Då kan man skippa sötpotatis och majs.PS. Vill du äta ceviche på plats i Peru och samtidigt uppleva den häftiga solfestivalen Inti Raymi? Då ska du följa med på nästa års härliga resa då vi även vandrar Inkaleden till Machu Picchu, kicka här och läs om resan.
Vi har satt ihop en spellista med japanska sommarhits från förr och nu. Det är mestadels popmusik med en somrig känsla – perfekt för en promenad i sommarsolen eller midsommarfesten!
”Sommar i Japan 2020” hittar du på vår Spotify här: https://open.spotify.com/playlist/5wesfNXvYtVtySdt13vhdb?si=-rDNhzaYS4e9YiNsZkrlQQ
Relaterade resor
-
Typ av resa
- Singelresor
- Vandringsresor
-
-
Ett minnesvärt möte – dela med dig!
Just nu reser vi ju inte fysiskt men i tanken går det alldeles utmärkt! Vi som jobbar på Världens Resor och älskar att resa delar gärna våra egna resminnen med varandra. Nu vill vi höra era!
Läs hela inläggetVackra bergstoppar, intressanta muséer och spännande arkitektur kan vara nog så viktiga och minnesvärda upplevelser. Men när det gått lite tid efter en resa, man tittar på foton och tankarna letar sig tillbaka, kanske det ändå främst är möten med människor eller spännande djurupplevelser man minns allra tydligast. De roliga, oväntade, och minnesvärda stunderna.
Vi vill gärna höra era berättelser! Skriv och berätta om ett minnesvärt möte från någon resa, så publicerar vi några "vinnande" bidrag på vår blogg. Bifoga gärna en bild om du har.
Texten får vara hur lång eller kort du vill, och du skickar den till info@varldensresor.se senast 15 juni.
