Blogg & Restips

  • Möten man minns, se filmen

    Alla jag har träffat, som har fått möta schimpanser och bergsgorillor i frihet, får något väldigt speciellt i blicken när de berättar om upplevelsen. En ödmjukhet inför livet och likheten med våra närmaste släktingar kanske? Per Lindh leder resan till Rwanda och Uganda i december, se hans filmer från resan här.

    Under resan Safari och möte med bergsgorillor blir det många observationer av olika primater. Skogarna i Rwanda och och Uganda är hem åt ett otal arter. I Kibale spårar vi schimpanser och i Bwindi möter vi de dimhöljda bergens gorillor. Vi delar upp oss i två grupper och tillsammans med kunniga parkguider ger vi oss av på morgonen för ett oförglömligt äventyr att minnas livet ut.


    Uganda erbjuder även storslagna safariupplevelser på savann och ett rikt djurliv i floder och sjöar. I Queen Elisabeth nationalpark lever trädklättrande lejon och i Murchinson falls blir båtfärden på Nilen en av höjdpunkterna. Ugandas parker har betydligt färre besökare än flera av grannländerna i Östafrika vilket också bidrar till stora och exklusiva naturupplevelser.


    Klicka här för att läsa om resan Safari och möte med bergsgorillor. 

  • Konsttriennalen i Echigo Tsumari 2024

    Jörgen Fredriksson besöker världens största konsttriennal som bara blir bättre och bättre för varje gång den äger rum. Flera hundra konstprojekt av Maria Abramovic, Christian Boltanski, Yayoi Kusama och många fler finns utspridda bland terrassodlingarn och skogsdungar, i tempel och helgedomar, i gamla fina trähushus och övergivna gamla lagerlokaler. På flera håll i Japan har det vuxit fram en tradition att låta framstående arkitekter och konstnärer komma till landsbygden för att ta vara på flera hundra år gamla rivningsobjekt och det var här i Echigo Tsumari det började år 2000. 2024 är det med på resan Konst i Japan igen. Följ med!

    Läs hela inlägget


    Yayoi Kusama med sina polka dots. 

    Sedan år 2000 har ett 760 kvadratkilometer stort område som kallas Echigo Tsumari drivit ett enormt konstprojekt som medel mot utbredd avfolkning. Alla konstverken uppförs på bybornas mark och redan från starten har man jobbat enligt tesen att verken måste interagera med den lokala befolkningens vilja. Öppenhet och passion på bägge sidor är a och o. Engagemanget att rädda området från total avfolkning tog verkligen fart efter den stora Chuetsu-jordbävningen 2004 och de efterföljande årens enorma snömängder. Echigo Tsumari är ett av världens snörikaste områden och det är inte ovanligt med 6 - 7 meters snö om vintrarna. 


    Ilya och Emilia Kabakovs The Rice Field

    Det började som ett småskaligt projekt men nu inför den åttonde triennalen 2024 väntar man sig uppemot en miljon besökare till området. Det har verkligen bidragit till att området kommit till liv igen och att det är samstämmighet mellan konstnärer och bybor märks på den enormt goda stämningen man möts av överallt. Triennalen sägs vara världens största rent geografiskt med flera hundra konstprojekt utspridda bland terrassodlingarna och skogsdungar, i tempel och helgedomar, i gamla fina trähushus och övergivna gamla lagerlokaler. På flera håll i Japan har det vuxit fram en tradition att låta framstående arkitekter och konstnärer komma till landsbygden för att ta vara på flera hundra år gamla rivningsobjekt.


    Mexikanska konstnären Damián Ortegas Warp Cloud

    Vid varje triennal presenteras närmare 100 nya verk som läggs till de som redan finns på plats. Här finns konst av många stora världsnamn som Yayoi Kusama, Christian Boltanski, Chiharu Shiota, Ann Hamilton, Jaume Plensa, Anthony Gormley, Cai Guo-qiang och Lee Bul för att bara nämna några. 


    Christian Boltanskis The Last Classroom

    De två mest älskade konstverken är skapade av barnboksförfattare; Museum of Picture Book Art där konstnärerna Hachi och Seizo Tashima låtit göra hela skolan till ett slags seriealbum av målad drivved och där skolans tre kvarvarande elever när skolan stängde får liv i alla de olika rummen på ett oerhört färgglatt och inspirerande sätt. En annan uppmuntrande upplevelse är den taiwanesiska barnboksförfattaren Jimmy Liaos tågstationer som pyntats i samma stil som hans böcker. Oerhört uppskattat och har nu nästan nått kultstatus i området. 

     
    Jimmy Liaos älskade stationsbyggnad Kiss & Goodbye

    I flera av husen/konstverken går det dessutom att bo. Maria Abramovics Dream House, Det strimlade huset som Tokyos Skulpturuniversitet ommodellerat och James Turrells House of Light som vi bor i på varje resa vi kommer hit. Det är ett mycket rymligt hus med ett vackert japanskt bad och fin stenträdgård. Vi bor här helt själva och får en manual med exakta tider när vi ska öppna taket, sätta igång ljusshowen och lägga oss på rygg på tatamimattorna och bara njuta av skådespelet/konstverket (Sky Space) vid solnedgång och uppgång. Det är magiskt!  


    James Turrells House of Light där vi bor en natt

    Idag ombesörjs området till stora delar av Fukutake Foundation som satsar miljarder på konstprojekten både här och i inlandshavet. Det möjliggör att man rustar upp traditionella hus som är på väg att falla ihop, men också att man låter både japanska och internationella arkitekter som MRDV, Dominique Perrault, Hiroshia Hara, Tezuka Architects och andra komma hit och skapa både museer, konstverk och andra samlingsplatser, allt konstnärligt utfört. 


    Museet MonET under 2018 års triennal. 

    Den kinesiska arkitektgruppen MAD gjorde 2018 års mest enastående konstskapelse. En gammal nedlagd tunnel om 750 meter fick liv igen när arkitektgruppen skapade ett konstverk baserat på de fem elementen. I slutet av tunneln som vi går genom är det vattnet som är elementet och dessutom slutmålet för promenaden. Ljussättningen och att få se vattnet tillsammans med öppningen ut mot en av Japans vackraste raviner är en underbar upplevelse. 


    MADs Tunnel of Light. En 800 meter lång tunnel med flera konstverk. 

    Nya konstverk tillkommer hela tiden. Nu under 2023 när jag besökte området så fick jag möjligheten att besöka ett nytt verk placerat på toppen av Matsudaiberget. Här har de byggt en borg där tre olika konstnärer fått varsin våning att pryda med olika konstverk; Ester Stockers svartvita konstverk Perspectives of Longing, Toyofuku Ryos tehus i guld och högst upp ännu ett verk som karvats ut av Skulpturhögskolan i Tokyo. Med kisel har de skapat ett underbart verk som kallas Shedding Time. 



    Ester Philips verk på 1:a våningen överst och Shedding Time nedan. 

    Landskapet i Echigo Tsumari är enastående med enorma terrassodlingar och vackra floder som rinner genom de djupa dalgångarna i nordöstra Japan. De flesta hus vi besöker ligger oerhört vackert, ofta högst uppe på ett berg eller mitt i risterrasserna, vilket gör att upplevelsen också blir en fin naturupplevelse. 

    Resan konst i Japan kommer att gå i oktober 2024.  

    Text och bild: Jörgen Fredriksson, delägare och grundare Världens Resor 

    Fler bilder från Echigo Tsumari


    Ann Hamiltons Air For Everyone


    Hachi och Seizo Tashimas skola. Picture Book Art. 


    Ubusuna House - ett av flera hus som tagits om hand och blivit hem för konst istället.

  • Triss i norrsken

    Under vårens resa Norrsken i Nordkalotten fick reseproducent Åsa sin norrskensdröm uppfylld med råge. Inte mindre än tre gånger kunde gruppen njuta av norrskenets magi. En gång i norra Finland, en gång på Barents hav ombord på Hurtigruten och en gång på ett samiskt camp utanför Tromsö omgiven av hundratals renar. Se bilderna och läs hela Åsas berättelse om triss i norrsken här på bloggen.

    Läs hela inlägget

    Första norrskenet - Ivalo, Finland

    Våra mysiga stugor har uppvärmt fönsterglas för att hålla snön borta och sikten fri mot himlen

    Det är sent på kvällen i de specialbyggda stugorna med glastak i Ivalo. Jag ligger på rygg i sängen och summerar intryck från resan så långt. Båtresan från Stockholm, den snöiga promenaden genom Helsinki och det bekväma nattåget upp till vintriga Rovaniemi.

     

    Under stadsrundturen i Helsinki promenerade vi genom den fantastiska biblioteksbyggnaden Ode - helsingforsbornas älskade nya vardagsrum.

    Jag har fått njuta av min absoluta favorit, karjalanpiirakka, karelsk pirog, inte mindre än fem gånger redan. På frukostbuffén ombord på Silja Line, på ett lyxigt café i Helsinki med tillhörande äggsmörkräm, i tjusiga saluhallen nere vid hamnen serverad med modern twist, som medhavd matsäck från ett lokalt bageri till resan med nattåget och så slutligen favoriten med potatismos istället för ris vid på en bensinstation nånstans på väg mot Ivalo.

    Jag missar inget tillfälle att äta en karelsk pirog, karjalanpiirakka.

    Dagarna i Ivalo har varit innehållsrika. Gruppen har varit iväg på hundslädestur medan jag åkt spark och, för första gången någonsin, vinterbadat i en isvak uppvärmd i en finsk träbastu som står mitt på den frusna ån.

    På sparktur genom vinterlandskapet

    Nästa utflykt gick till muséet Sami Siida i Inari där vi fått lära oss om finska Sápmi på guidad tur. Den moderna och pedagogiska huvudutställningen ger med ljud- och ljusprojektioner en suggestiv inblick i de samiska åtta årstiderna och samernas närhet till naturen. Över glasmontrarna med intressanta artefakter, utsökt hantverk och videoklipp med samiska röster svävar ett mångfärgat konstverk med bågar av tygremsor likt ett norrsken. Det bådar gott, tänker jag.

    Vår guide berättar om samiskt liv under norrskensinspirerade konstverket på Sami siida-muséet i Inari.

    Kvällen innan blev vi hembjudna på middag hos finska familjer, en fantastisk och unik upplevelse. Vår buss körde genom skog, byar och villaområden för att släppa av grupp efter grupp som efter noggrann planering utifrån kostpreferenser och intressen parats ihop med en lämplig finsk värdfamilj. Vår minigrupp är den största och vi får besöka kocken Mikko och hans fru Sisko som tar emot i sin villa. Efter rundtur i huset där familjens två (!) bastur stolt visas upp slog vi oss ned till bords. Vi smakar hemlagad saft, en härlig trerättersmeny och samtalar om hur vardagslivet långt ovan polcirkeln i Ivalo ter sig.

    Hemlagat blir det när vi blir bjudna på middag hos finska familjer i Ivalo.

    Efteråt vinkar Sisko och hennes lilla ivriga hund oss farväl när bussen hämtar upp oss för återfärd till vårt hotell. Stämningen i bussen är hög när alla turas om att berätta om just sina upplevelser hos de gästvänliga värdarna.

    Utsikten genom glastaket i min stuga i Ivalo.

    Åter på hotellet är det äntligen dags att försöka smälta alla intryck och få en god natts sömn innan vi imorgon reser vidare mot norska kusten. Sängen är bekväm och står mitt under det konformade glastaket som vetter mot norr, så jag kan se den klara natthimlen liggandes på rygg. Men plötsligt plingar mobilen till. Det är hotellets egen norrskensapp som markerar att aktiviteten ökar och därmed chanserna att se norrsken. Jag skyndar mig att texta till gruppen, så att alla som är fortfarande är vakna ska kunna uppleva norrskenet. Resegruppen har nämligen skapat en gemensam WhatsApp-grupp så att den som ser något kan avisera de andra. Men det är först när jag ställer mig upp från den sköna sängen och kikar ut genom fönstret som jag ser en svagt grönfärgad strimma lågt parallellt med marken. Men så växer den och blir till en lång skimrande båge som böljar fram och tillbaka mellan de svarta trädtoppssiluetterna. Under en halvtimma betraktar jag ljusspelet innan jag somnar nöjd över att resan redan nu officiellt gjort rätt för sitt namn.

    Norrsken över grantopparna i Ivalo.

    Morgonen efter utbyter vi nattliga erfarenheter. Några har sovit genom hela skådespelet, medan andra tog på sig vintermunderingen och gav sig ut i vinternatten. Resan har just börjat så vi har flera chanser, tröstar vi de som somnat tidigt.

    Andra norrskenet - På Barents hav med Hurtigruten

    Hurtigruten tillhör de där klassiska upplevelserna som varje välberest person bör ha provat på minst en gång. I över 120 år har kustlinjen från Bergen i söder till Kirkenäs i norr trafikerats för att transportera resenärer, gods och post. Nu är det äntligen dags för min premiär ombord och vår resa går söderut.  

    Hurtigruten lägger till vid flera hamnar längs den nordnorska kusten för att lasta på resande och varor.

    Det är isande kallt och kulingvarning när vi kliver ombord i Kirkenäs på det karaktäristiska blåröda skeppet som trafikerar linjen Hurtigruten. Vårt skepp heter Nordkapp efter den nordligaste udden som vi kommer att passera nån gång under natten. Än är mitt på dagen och vi kommer att tillbringa ett drygt dygn ombord innan vi anländer Tromsö strax innan midnatt. Vi kommer alltså att sova en natt i våra hytter, men spendera två kvällar ombord vilket bådar gott för våra norrskensspaningar. Längs färden görs korta strandhugg längs de små kustsamhällena. Ibland tillräckligt långa för att vi ska hinna av och se oss omkring, ibland bara tid att spana från däck medan lastning och ombordstigning sker. 

    Övrig tid spenderar vi ombord på skeppet och det går verkligen ingen nöd på oss. Till frukost och lunch serveras det överdådig buffé i restaurangen med stora panoramafönster ut mot vågorna. Hurtigrutens värdar håller i intressanta informationsmöten och miniföreläsningar, och just när vi är ombord handlar det om norrskenet. Rustade med ny kunskap och insikten om att väderförhållandena inte är helt optimala för att skåda norrsken under de närmaste dagarna, hänger vi oss istället åt vår goda trerättersmiddag. 

    Suggestiv utsikt från sidodäck.

    Men plötsligt händer det. Ut ur högtalarna annonseras att norrsken börjar skönja ute på däck och nu börjar febril aktivitet bland alla passagerare. Jag springer ut på närmaste sidodäck och nås av en förunderligt vacker syn när norrskenets gröna stråk över den karga kusten speglar sig i vattnet och lyser upp de skira molnen.

    Någon timma senare fullkomligt exploderar det ovan våra huvuden. Hundratals människor har samlats på övre däck, några med stativ och imponerande kameror, andra endast utrustade med våra mobilkameror, som jag. Hemligheten är att absolut inte ha blixten på och att hålla kameran så still som möjligt, gärna med stöd. Själv håller jag i relingen men mer behövs inte för att fånga det spektakulära skådespel som nu utspelar sig rakt ovanför våra huvuden. Pulserande, gäckande formationer som konstant skiftar skepnad.  Så bleknar och försvinner skenen och natten blir åter mörk. Några lämnar däck och går in till värmen.

    Det ovanliga norrskensfenomenet "krona" från övre däck. 

    Men för oss som stannar kvar väntar bokstavligen kronan på verket. Likt ett fyrverkeri i slow motion syns den ovanliga formation som kallar för corona, eller krona. I folkmassan hörs förvånade utrop, wow, åhå, aah i takt med att intensiteten ökar. Kronan blixtrar i grönt, vitt, rosa och violett och det tycks nästan övernaturligt. Det är i särklass det mäktigaste norrsken jag någonsin skådat. Jag känner mig lycklig och överväldigad när jag så småningom går ner till min varma hytt för att smälta intrycken.

    Nästa kväll glider ms Nordkapp in i Tromsö, vilket känns som en världsmetropol efter vår äventyrliga färd i nordliga farvatten. En kort promenad tar oss till vårt hotell och från takterassen kan vi blicka tillbaka på vårt ståtliga skepp mot en bakgrund av Ishavskatedralen, berget Storsteinen och stadens tusen lampor.

       

    Tromsö, även kallad Arktis huvudstad, och vårt skepp.

    Tredje norrskenet - Över samiskt camp utanför Tromsö, Norge

    Både renhanen och renhonan har horn, vilket är unikt bland hjortdjuren.

    Sista kvällen i Tromsö ska vi få vara med om en samisk upplevelse som avslutning på vår resa. Efter en kort bussfärd bort från stadens ljussken kommer vi till ett fiskesamiskt camp som byggts upp för att ta emot besökare som vill lära mer om den samiska kulturen. Här väntar oss inte mindre än 300 renar, en fantastisk syn i det guldgula vinterljuset med de snöklädda bergen i bakgrunden. Vi får varsin spann med pellets och så går vi iväg i olika riktningar för att vinterutfordra djuren. Renen är mitt nya favoritdjur och det är en underbar upplevelse att stå mitt i en stor renhjord med hundratals djur. Renar är vänliga, lugna djur som varken bits eller stångas, men som är väldigt ivriga efter att få mat. Det karaktäristiska klickljudet från renarnas bakben hörs tydligt, och även en och en annan grymtning. De praktfulla hornen som både honor och hanar stoltserar med används inte för att stånga människor, men det gäller att ändå hålla lite uppsikt över dem när man håller i den eftertraktade spannen som har renarnas fulla fokus. 


    Vår guide Lone lär oss hur man matar renar.

    Det är Lone som är vår guide och hon berättar passionerat om sina älskade renar. Själv är hon så glad att denna verksamhet gör att de faktiskt tjänar tillräckligt med pengar för att inte behöva slakta renar för att sälja köttet. Men självklart bjuds det på renkött när det är dags för soppmåltiden, att äta renkött till husbehov är en självklarhet inom all samisk kultur.

    Nyfikna och hungriga renar.

     Vår guide Lones vita favoritren får en puss.

    Så bjuder Lone in oss till gammetältet där en värmande eld tänts. I brasans sken berättar hon stolt om sitt folk och dess traditioner, deras levnadsvillkor och livsstil igår och idag. Vi sitter i en ring runt elden vars sken kastas skuggor på tältduken. Alla sitter knäpptyst när Lone, med händerna på ett stort renhorn som stöd, stämmer upp i en fantastisk jojk. Jojk är en unik samisk sångstil som hyllar och minns olika personer, naturfenomen eller tidpunkter. Det känns väldigt stämningsfullt att få uppleva Lones vackra jojk på så nära håll i brasans sken. 

    Begynnande norrsken över gammetältet där vi nyss suttit runt elden. 

    Så småningom är det dags att ta farväl av Lone, renarna och Arctic Reindeer Camp för att gå mot bussen som ska ta oss tillbaka till Tromsö. Men då, alldeles ovanför gammen där vi nyss njutit av samtal och jojk runt brasan, skymtar norrskenet igen. Först subtilt och sedan med ett allt starkare sken. Som en vajande fana i grönt tycks himlen vinka adjö till oss som snart ska fara söderut igen.

    Norrskenet växer sig starkare när vi lämnar den samiska campen. 

    Sista dagens bussfärd mot Narvik får vi uppleva Norges vidunderligt vackra kustlandskap i gnistrande sol. En senvinterresa genom Nordkalotten är sannerligen spektakulär både i dagsljus och i vinternattsmörker. Att få skåda så vackra, och så olika, norrsken var en underbar bonus. 

    Vintervackert landskap på färd mot Narvik.

     

    Text och bild: Åsa Danielsson, Reseproducent Norden

    Läs också min tidigare bloggtext om fenomenet norrsken, varför det uppkommer och hur det uppfattats i olika kulturer genom tiderna. 

    Vill du följa med på nästa års norrskensresa i slutet av mars? Läs hela resplanen nedan och boka snart för att säkra din plats. Har du frågor så svarar jag gärna! asa@varldensresor.se
    eller ring på 08-6695525. /Åsa Danielsson

  • Äntligen Okinawa

    Här kommer en hälsning från vår färdledare Lars Arvidsson som just nu leder resan Okinawas övärld. Gruppen har kommit halvvägs in på resan efter några dagar på Taiwan med besök i Taipei och bland teplantagen är de nu på ön Iriomote som till 90% är täckt av regnskog.

    Läs hela inlägget


    Äntligen!! Efter fyra års väntan och längtan blev det på nytt en efterlängtad resa till underbara Okinawa. Japans sydligaste län, en subtropisk övärld 110 mil lång med ca 100 öar i några kluster som sträcker sig ned ända mot Taiwan, och det är just i Taiwans huvudstad Taipei som resan tar sin början.



    Taipei ligger bara en dryg timmes flygning från Okinawas huvudö med huvudstaden Naha jämfört med 3 timmars flygning från Tokyo till Naha, så det är logistiskt och dessutom historiskt mer logiskt att påbörja resan i Taipei. Okinawa var från slutet av 1300-talet fram till 1879 ett eget land kallat Ryukyu med goda kontakter med Kina som hjälpt Ryukyu att bli en stor handels-och sjöfararnation och där det kinesiska samhällssystemet var helt etablerat innan det blev japanskt territorium.


    Teplantage strax söder om Taipei

    Vi lär känna den Taiwanesiska huvudstaden under två dagar då vi besöker allt från en av de högsta byggnaderna i världen till en teplantage där vi får läras oss om teodling och dessutom provsmaka olika tesorter.


    Stranden på ön Zamami

    Väl på Okinawa besöker vi och reser runt på fem av öarna, alla med helt olika karaktär men med den gemensamma nämnaren den otroligt vackra naturen med turkosfärgat hav, vita stränder och gröna djupa skogar och det lugna och avslappnade tempot. Trots att vi besöker många Intressanta platser och attraktioner såsom ett väveri som gör kimonos av bananträdets fibrer, krigets historia i fredsmuséet och i flottans tidigare högkvarter i tunnelsystem, en stillsam färd i en vagn dragen av en vattenbuffel och en djungelvandring, finns det ändå gott om tid i programmet att njuta av strandliv, havsfiske, kajakpaddling och andra aktiviteter på egen hand.

    Resan går i oktober då det fortfarande är 30 grader i luft och hav men nästan inga andra turister, varför inte att hänga på till en härlig och annorlunda del av Japan nästa år. 

    Vattenfallet Maruyudu på Iriomote


    Gruppen som är iväg nu hösten 2023.  

    Text och bild:
    Lars Arvidsson, färdledare

  • Med tåg till Lofoten

    Frukosten smakar bra i solskenet där vi sitter på bänkar med utsikt mot vattnet. Jag känner mig förväntansfull när hela gruppen promenerar i väg från Anker Brygge den korta biten till båtkajen för Brim Explorer. Vi ska åka ut med båt till Trollfjorden och spana efter havsörn och få möjlighet att se den makalösa naturen här på Lofoten.

    Läs hela inlägget

    I hamnen väntar ett imponerande minifartyg med hybridelektrisk motor och vi glider tyst i väg från land och tar plats på första parkett på det stora däcket. Jag ser de mäktiga bergen torna upp sig runt om oss och förundras över landskapet här i denna ö-värld.


    Foto: Kerstin Söderberg, färdledare på resan.

    När vi närmar oss inloppet till det första sundet ser vi tre havsörnar sitta obekymrat på klipporna innan två av dem fäller ut sina breda vingar, svävar upp i skyn, gör en u-sväng och kommer tillbaka till klipporna. Båten saktar in och glider försiktigt längs med klippstranden. Flera gäster har med sig egna kikare men det finns också några till låns så att ingen ska missa denna unika chans att se den mäktiga rovfågeln.

    Så fortsätter vi mot Trollfjorden och fartyget tar en vänstersväng in i den smala passagen. Vi glider fram mellan bergssidorna som stupar brant ner i fjorden - i sanning en fantastisk naturupplevelse. Efter en enkel värmande soppa ombord vänder vi tillbaka. På vägen hem har vi turen att få uppleva en live-visning i realtid av havsbotten under oss med fartygets egen undervattensdrönare som visas på skärm inne i båten. En guide ombord berättar med inlevelse om det marina livet vi just ser - vilken härlig avslutning på båtturen!

     

    På vår resa Tåg till Lofoten bor vi tre nätter i omgjorda fiskestugor, sk rorbuer med egna sovrum i Svolvaer som är huvudort på Lofoten. Stugorna är charmiga med äldre inredning och det finns gott om plats i rummet och i det gemensamma allrummet.

    Lofoten består av flera öar som numera är sammanbundna med broar. Naturen är makalöst vacker med de dramatiskt sluttande bergen och de djupblå fjordarna och sunden.

     

    Förutom upplevelsen i Trollfjorden besöker vi charmiga byn Reine på Lofotens sydspets med de rödmålade små husen där vi äter ”dagens fångst” i Gammelbua.

    I pittoreska Henningsvaer som ligger utspridd på små öar förbundna av en bro till fastlandet besöker vi speciella Kaviar Factory - ett konstmuseum drivet av eldsjälen Venke där det ofta visas verk av internationellt erkända konstnärer.

    En av resans höjdpunkter är att få tuffa fram i ett veterantåg från 60-talet hyrt bara för vår grupp. Personalen ombord är hjälpsamma tågentusiaster och vi sitter luftigt i första klass och får tid till umgänge och måltider ombord. I biovagnen lyssnar vi till information och föredrag med aktuella teman för resan.

    Längs vägen bor vi på Höga Kusten - ett världsarv och en av Sveriges finaste platser. I Skellefteå övernattar vi på The Wood Hotel - ett nytt hotell och en av världens högsta träbyggnader.

    I Jukkasjärvi på Icehotel ser vi den unika isbaren och isrummen men har bekvämligheten av ett varmt rum att sova i. I resan ingår också ett gruvbesök till världens största underjordiska järnmalmsgruva som brukar vara uppskattat när vi åker ner över 500 meter med buss till gruvans visitor center.

    Vill du följa med på nästa års resa i augusti? Läs hela resplanen nedan och boka snart för att säkra din plats. Har du frågor så svarar jag gärna! charlotte@varldensresor.se
    eller ring på 08-6695525. / Charlotte Lööf

  • Tokyo - en stad i ständig förändring

    Att en stad är i ständig förändring går naturligtvis att säga om alla större städer, men i Tokyo har det verkligen skett dramatiska händelser som staden övervunnit och bara fortsatt att göra om, göra nytt och göra bättre. Vi kanske trodde att staden stått stilla de här åren vi inte varit där på grund av pandemin. Inte då. Här har det tillkommit lika mycket nytt som alltid. Jörgen Fredriksson, gjorde ett längre återbesök i sin gamla hemstad och höll ögonen öppna för det nya som tar plats.

    Läs hela inlägget


    Det går att säga att det moderna Tokyo byggts upp åtminstone fyra gånger. Först efter att Tokyo blivit huvudstad 1867, en andra gång efter jordbävningen 1923, en tredje gång efter kriget 1945 och igen från 80-talet och framåt när staden äntligen gavs utrymme för att bygga mer extravagant och snyggt. Och som Tokyo har gjort det! 

    På slutet av 80-talet satsade de enorma pengar på att bygga nya Stadshuset i Shinjuku, Internationellt Forum vid Yuraku-cho och Tokyo Big Sight på ön Ariake. Alla byggnaderna fick kritik för att de kostade så mycket och blev egentligen klara samtidigt som ekonomikrisen slog till 1989. Även om den japanska ekonomin aldrig riktigt repat sig så är det därefter som Tokyo har vuxit fram som ett ställe där många av världens arkitekteker fått fritt spelrum att leva ut sina drömmar. Det finns nog inte heller något annat land som kan skylta med så många stora världsarkitekter som Japan och alla ser till att synas på många håll i staden. Tadao Ando, Kengo Kuma, Shigeru Ban, Toyo Ito, Sanaa, Sou Fujimoto är bara några av de mest namnstarka. Eller så är de bara mina personliga favoriter. Det är väl lite som det svenska tennisundret – framgång föder framgång. De japanska arkitekterna jobbar ofta ihop, inspireras av varandra, samverkar med konstnärer och framför allt räds de inte att blanda högt och lågt. 

    För några år sedan var jag på en utställning om ett byggprojekt i Fukushima där flera av de här arkitekterna gått in gratis för att skapa temporära hem, samlingsutrymmen, badhus och vårdplatser för de som drabbats av den hemska trippelkatastrofen 2011. De vann stora priset på Arkitekturbiennalen i Venedig för detta projekt. I en annan del av samma museum fanns en annan utställning om arkitektur för hundar. Då hittar man samma arkitekter igen som ritat de mest fantasifulla och galna skapelser du kan tänka dig – allt för hundar. Lite så är det att idag gå omkring i Tokyo. Vi hittar museer och gallerier, flaggskeppsbutiker för stora varumärken och religiösa byggnader som bär de stora arkitekternas namn men här hittar man också småskaliga projekt. Jag brukar ta mina grupper till ett litet plockepinnhus som Kengo Kuma ritat, Sunny Hills. Huset ligger på en avsides gata och går man in får man reda på att det enda de säljer där är ananasjuice från Kyushu. 


    Kengo Kumas Sunny Hills 

    Nu när jag var i Tokyo för några veckor sedan valde jag att utforska ett nytt projekt – Tokyo Toilet Project. I området kring Shibuya har 16 arkitekter gått ihop för att sätta upp 17 offentliga toaletter i lite ensliga parkområden. Ska man besöka alla tar det en hel dag. Offentliga japanska toaletter är kända för att vara världens mest hygieniska. Trots detta är det få japaner som går dit för att de sägs vara mörka och läskiga. Målet här har varit att få toaletterna att kännas ljusare, mer aptitliga och helt enkelt mindre farliga. Mest känd är Shigeru Bans två toaletter som ger full synlighet in i toaletterna när de är lediga, men så fort någon gått in och vridit om låset så blir den yttre glasskivan ogenomskinlig. På kvällen lyser toaletterna upp som färgglada lanternor. Jag nöjde mig med att gå till sju av dessa toaletter, men kom då bland annat till toaletter skapade av Tadao Ando, Toyo Itos svamp-toalett, Kengo Kumas trätoalett och Kazoo Satos röststyrda toalett för att man ska slippa röra något. 


    Kazoo Satos röststyrda toalett


    Shigeru Bans toalett vid Yoyogiparken

    Det är kul att tänka tanken att man kan gå in på Kengo Kumas nya OS-arena för att sedan se hans plockepinnhus för ananasjuice eller att gå in på Tadao Andos utsökta designmuseum 21-21 och sedan göra ett tekniskt stopp vid hans toalett längs Cat Street. Seriöst och lekfullt på samma gång - det är ett Japan jag gillar. 

    Tadao Andos 21-21 Design Museum, skapat efter formen av Issey Miyakes byxor. 

    Området kring Shibuya har överlag fått en rejäl upprustning under de senaste åren. Det ser inte längre likadant ut när jag står vid världens mest kända korsning och ser runt mig. Det är nya och högre byggnader som omger mig. Den 47-våniga Scramble Square har blivit ett nytt, snyggt och påkostat ställe att blicka ut över Tokyo från anlagt med ett stort trädäck. Ett trevligt ställe för en sundowner. Det nya varuhuset Miyashita Park gladde mig mycket. Här låg tidigare en lite halvsunkig park där en del skatare kunde hålla till. Nu har det byggts ett nytt stort shoppinggalleri som fortsatt behåller namnet Miyashita Park, bara det att parken flyttat upp på taket tillsammans med skatarna, basketlirarna, food trucks osv. Det har blivit ett underbart andningshål, som ett småskaligt High Line,  när man strövar från Shibuya och bort mot Omotesando. 


    Shibuya från taket på Scramble Square
     
    Området kring Omotesando har idag blivit Japans i särklass mest modemedvetna. Under hela 90- och 00-talet samlades tusentals ungdomar här varje helg som uppträdde på olika sätt, men framför allt var det som en gigantisk modeshow där alla företrädare för gotiska lolitor, visual kei och andra som kom från en värld av anime och manga. Gatan Takeshita Dori blev Tokyos motsvarighet till Carnaby Street. Inte så konstigt att H&M satsade på sin allra första butik i Japan just här. 

    Det är en spännande promenad att gå genom detta område. Först möter vi de allra yngstas modeuttryck (även om mycket av det flyttat till andra stadsdelar som Akihabara) och sedan ganska snart tas det över av mer trendiga butiker för de något äldre som är modeintresserade. Cat Street som löper på bägge sidor om Omotesando fungerar som en brygga till nästa del av Omotesando där man hittar enormt exklusiva flaggskeppsbutiker för Dior, Tods, Prada och många fler. 


    Herzog & Meurons Prada där varannan glasskiva är konvex och varannan konkav. 

    Är man intresserad av arkitektur blir denna del av gatan en högtidsstund för det är mängder av byggnader som räknas som några av Tokyos främst. Bara inom några hundra meters radie hittar du en eller flera byggnader ritade av Herzog & Meuron, OMA, Sou Fujimoto, Tadao Ando, Toyo Ito, Sanaa osv. Det har kallats för världens främsta gratismuseum för samtida arkitektur.  


    Sou Fujimotos Omotesando Branches

    I bortre änden av Omotesando ligger en av mina personliga favoritplatser i Tokyo, det lilla museet Nezu som har en fin japansk trädgård med tillhörande skulpturskatt och en underbar samling av klassiska japanska konstföremål. Ett stenkast härifrån är man i nästa stadsdel, Roppongi. Det är också ett område som förändrats väldigt mycket på senare år. 


    Nezu Museum med sin underbara trädgård

    Det är här ambassaderna finns och det är här det alltid funnits ett nöjesliv som mer påmint om ett europeiskt nattliv. På senare år har det blivit en rejäl uppgradering av området då man satsat på att bli ett nav för konst och kultur. Art Triangle har blivit ett samlingsnamn för museerna Suntory, Mori och National Art Centre Tokyo. Lägg därtill designmuseet 21 - 21 och att de har fått ett av Tokyos finaste och konstnärligaste varuhus i Tokyo Midtown samt ett fridfullt grönområde som inramning till dessa. 

    National Art Centre Tokyo

    Nu håller man på med slutspurten på ett nytt projekt som jag tror kommer att bli något i hästväg - Azubadai Hills. Arkitekten bakom detta, Thomas Heatherwick, är bland de mest spännande namn du kan hitta bland dagens arkitekter och han står bland annat bakom satsningarna i New York på Little Island och The Vessel samt museet ZEITZ Museum i Kapstaden för att bara nämna några. Här hålls för närvarande på att skapas en plats som ska bli det nya hemmet till Tokyo Digital Art Museum, efter att de fick stänga på ön Odaiba. Det var den största framgång Tokyo haft med ett nytt museum på väldigt lång tid. Vi kan nog redan här och nu lova att det kommer att bli en makalös attraktion att se fram emot till hösten 2023. För gammal som ung, konstintresserad eller inte.  


    Azubadai Hills, nya kulturprojektet i Roppongi


    Tokyo Digital Art Museum flyttar in i Azubadai Hills från hösten 2023

    Tokyo är med på de flesta av våra resor till Japan och det är en stad som har så oerhört mycket att erbjuda. På påsklov och höstlov har vi veckolånga resor till Tokyo som är mer inriktade på den yngre publiken. På vår resa Festival och sumo i Tokyo som går i maj ser vi Tokyo mer tematiskt med olika teman varje dag som arkitektur, den flytande världen mm. Vi hoppas få se dig på någon av våra resor till Japan. 


    Text: Jörgen Fredriksson