Blogg & Restips

  • Under tusen stjärnor i Okavangodeltat

    Det är något speciellt med att tälta i Okavangodeltat. Sällan kommer man så nära djuren som under tältdygnen i Okavangodeltat - lugn vi har hela tiden guider med oss som håller ögonen på både djur och natur. Här ute är det inte ovanligt att man ser både lejon, leopard, gepard och enorma flockar med bufflar och elefanter på en och samma dag.

    Att tälta i Okavangodeltat är som att uppleva Afrika på riktigt, långt innan nationalparkerna blev inhägnade i stora delar av Afrika (fortfarande strövar alla vilda djur helt fritt mellan Botswana och Zimbabwe). Vi vaknar tidigt, tar en kopp kaffe i gryningen och återvänder till lägret tre, fyra timmar senare för en fantastisk brunch under ett skyddande soltak. Sällan har jag ätit så god mat som den som tillagas över öppen eld mitt ute i naturen. Afrikas skönhet kan man inte uppleva på ett lyxigt hotell. Det är först med solen i ögonen, sand under fötterna och ett rikt djurliv runtomkring som drömmen om Afrika blir realitet.

    Skillnaden mellan att bo på en lyxig safaricamp på Chiefs Island (den lyxigaste delen av Okavangodeltat) och att tälta bekvämt (både tältsäng, täcke och kudde) i Moremi Game Reserve är milsvid. Där lyxsviten lockar med trerättersmiddagar och uppvärmt badvatten bjuder Moremi Game Reserve på riktigt nära möten med vilda djur. Dessutom är vi nästan alltid ensamma med djuren då olika safarioperatörer helt enkelt är verksamma i olika delar av reservatet. Och självklart kan man ta en varm dusch – också i Moremi.

    - För oss som är födda i Botswana är vilda djur en del av vardagen. När jag var barn sågs elefanter, lejon och bufflar som en belastning, ett enormt hinder som stod i vägen för all form av utveckling. Numera är djuren snarare en förutsättning för att vi ska kunna bo kvar och leva och arbeta i byn och slippa pendla till långväga arbeten i Maun eller Gabarone, säger guiden Tumelo Charles Ntema som kombinerar guideyrket med livet som köttbonde tillsammans med fyra bröder och tre systrar. Dessutom driver invånarna i Sankuyo både camping och en egen lodge (naturhotell) vid kanten av Moremi Game Reserve.

    Efter en lång siesta i tältlägret hoppar vi återigen upp i bilarna och ger oss av på en safaritur strax efter klockan tre. Än återstår drygt tre timmar innan mörkret lägger som en matta över deltat och djurlivet återvänder. Medan djuren mestadels trycker i skuggan under dagen blir både predatorer och antiloper aktiva fram på kvällskvisten. Med lite tur är det inte omöjligt att man faktiskt kan se både små och stora kattdjur. Kanske till och med en leopard i gröngräset.


    Text och bild: Färdledare Niklas Kämpargård. 

  • Längs krokodilfloden

    I vinter har vi två avgångar av resan Varaner och vulkaner och en som ser fram emot att visa upp sitt älskade Indonesien är vår uppskattade färdledare André Möller. Läs hans blogg från senaste resan till storslagna naturupplevelser i Borneos regnskog.

    Läs hela inlägget

    Vi glider sakta allt djupare in i Borneos regnskog ombord på vår lilla husbåt som ska vara vårt hem de närmsta tre dygnen. Vi är strax söder om ekvatorn, solen står högt och vi är alla tacksamma över att det fläktar försiktigt så länge båten rör på sig. Vi är här främst för att försöka få syn på orangutanger, men det väntar många naturupplevelser runt hörnet. Jag har precis gjort gruppen uppmärksam på att Sekonyer-floden kallas “krokodilfloden” av lokalbefolkningen, och några av resenärerna spanar ivrigt in bland den täta vegetationen och mot de små flodbankerna i hopp om att få syn på några reptiler. Skämtsamt säger jag att vi inte kommer att bada de närmaste dagarna och ber samtidigt alla att motstå frestelsen att tvätta fötterna i floden. Spridda, nervösa skratt hörs över däck. Vad jag då inte vet är att vi några timmar senare ska få så mycket vattenhyacinter i propellern att båten stannar, varpå en av de unga besättningsmännen snällt får hoppa i floden iklädd bara kalsongerna för att få bort all växtlighet som fastnat. Medan han tar det med ro och jämnmod, står vi skandinaver och oroligt tittar på. Kaptenen och kokerskan skrattar glatt.

    Ytterligare några timmar senare, ännu djupare in i regnskogen, hör vi nämnda kokerskas skrik nerifrån köksregionerna, och vi förstår snabbt att en stor krokodil simmat förbi henne på bara ett par decimeters avstånd där hon satt och förberedde maten, precis i höjd med vattennivån. Vi puttrar vidare på krokodilfloden, och lugnet lägger sig över gruppen och båten. Det är svårt att föreställa sig att vi bara tjugofyra timmar tidigare åkte kors och tvärs över den kaotiska mångmiljonstaden Jakarta med lokalbuss, när de första näsaporna (endemiska till Borneo) dyker upp längs flodkanten. Vi tittar storögt på dem, men de verkar inte bry sig om oss.

    En näshornsfågel flyger förbi framför oss. Någon hinner få upp kameran. När vi lägger till vid en liten brygga inne i nationalparken Tanjung Puting och påbörjar vår vandring som ska ta oss till ett utfodringsställe dit orangutanger kan komma för att komplettera sin diet har det hunnit bli eftermiddag. Om regnen har kommit och det finns gott om frukt i skogen kan det hända att orangutangerna inte känner sig manade att komma, men man vet aldrig. Vi sätter oss ner på några enkla träbänkar och får snabbt sällskap av både mygg och myror. Med tanke på att det finns över sex hundra arter av myror på Borneo blir vi inte förvånade. Hela skogen sjunger av syrsor och andra insekter, men vi ser inga större djur än. Istället dricker vi vatten, fläktar oss med olika stora löv och förbereder kamerorna. Doften av myggmedel ligger tung över vår lilla glänta. Någon sänker ljudet på sin hörapparat för att undkomma syrsorna.

    Nationalparkspersonal har lagt ut både bananer och sötpotatis, men inga orangutanger syns till. Vi sitter tysta. Länge. Ett skäggsvin springer förbi, men ännu inga primater. Så plötsligt hör vi det mäktiga ljudet av trädkronor som svingas mot varandra i fjärran, och då förstår jag att även denna gruppen kommer att få uppleva vilda orangutanger. Ljudet kommer närmare och snart ser vi den första bruna, långhåriga varelsen högt uppe i träden. Kamerorna zoomar så mycket de kan, men ganska snart kommer det flera orangutanger och de närmar sig så mycket att inga zoomobjektiv längre behövs. De hoppar ner och stoppar munnen full med bananer och klättrar sen snabbt upp i träden igen. 

    Några honor bär på ungar som konstant hänger fast vid sina mödrar. En orangutang har plockat på sig så många bananer att hon tappar flera stycken. Plötsligt är skäggsvinet där och glufsar i sig. Sex eller sju honor (nästan alla med ungar) går fram och tillbaka till bananerna och tar för sig, men när den stora hanen kommer rusar de snabbt upp i träden och låter honom äta så mycket han vill. Vi sitter stilla och betraktar allt, medan svetten rinner och kamerorna går varma. När orangutangerna känner att de har fått nog avlägsnar de sig en efter en, och ljudet av de svingande trädkronorna blir allt svagare för att till sist helt försvinna. Och när inga primater är kvar ställer man sig frågan om detta verkligen precis hände. Senare ska en man i gruppen beskriva hela händelsen som närmast andlig och andaktsfull.

    När vi kommer tillbaka till båten ser vi först inte vår besättning och utgår från att de helt enkelt har lagt sig för att sova under tiden vi har varit borta. Men så hör vi plötsligt glada rop och ett intensivt plaskande längre upp för floden. Hela besättningen, bortsett från kokerskan och kaptenen, ligger på gamla uppblåsta bilslangar och badar i floden. "Men krokodilerna då?", undrar vi nervöst. “Så mycket som vi låter vågar de nog inte komma i närheten” ropar killen som frigjorde propellern tidigare under dagen. Både vi och några nyfikna krabbmakaker som kommit ner till flodkanten tittar storögt på medan besättningen tar sig tillbaka till båten. Det doftar friterade bananer från vår båt. Nu ska det bli gott med en kopp kaffe, och i morgon hoppas vi på ännu fler orangutanger.

    Text och bild: André Möller  

  • Bäst i test av japanska öar - Yakushima vinnare

    Japan har varit vårt främsta resmål allt sedan starten 2003. Nästan alla medarbetare har varit där vid något tillfälle och fyra av oss pratar japanska. På lunchen häromdagen började vi prata om vilken ö i Japan som är den allra finaste. Var det Japans nordligaste ö, Rebun, som vi kommer till på vår vandringsresa? Konstön Naoshima eller Iriomote i Okinawas övärld? Efter livlig diskussion så blev det till slut ön Yakushima som fick flest röster – Japans grönaste ö, en vulkanö med cederträd som är 7000 år gamla. Till denna vackra ö kommer vi på två av våra resor som går nu i november, fåtal platser kvar. Läs mer om Yakushima här.

    Läs hela inlägget

    Världens Resors grundare Jörgen Fredriksson åkte tillbaka till favoritön Yakushima för att vandra i världens grönaste skogar. Yakushima som betyder cederträdens ö var landets första naturvärldsarv. Ön finns med på tre av våra resor till Japan; Brinnande lönnlöv, Strövtåg i södra Japan och Öluff i japanska skärgården.

    Vulkanön Yakushima, belägen i Stilla havet i södra Japan, låter som rena fantasiön när man beskriver den. Det är en av världens regnigaste platser, vilket gjort att den sannolikt har de grönaste, mest mossklädda skogarna som går att finna. Den speciella Jomoncedern är uppemot 7000 år gammal och skapar skogar som är de mest trollska du kan tänka dig. Från de fina stränderna går det att snorkla bland korallrev, surfa och dyka. Vissa tider på året kommer jättesköldpaddorna hit för att kläcka sina ägg. De vulkaniska bergen mäter nästan 2000 meter trots att det inte är mer än åtta mil runt ön. Här finns härliga heta källor utomhus vid havet, endemiska makaker och hjortar samt speciella maträtter gjorda på flygfisken. Mest känd är dock ön för sina möjligheter till friluftsaktiviteter. Folk kommer hit för att cykla, paddla kajak i de många floderna, men framförallt för att gå några av Japans finaste vandringsleder. Jag var själv återigen på Yakushima i början av november 2019 för att vandra i tre dagar.


    Här på ön finns flera vandringsleder som är jättetuffa och kan ta dagar att gå för att slutföra, men också många lättare som är allt från någon timme till halvdagsetapper. Ön har satsat stort på att göra framkomligheten så bra som möjligt och på de mest populära ställena Shiratani Unsuikyo och Yakusugi Land, har de byggt ordentliga träpromenader och broar över de många floderna. Leder av olika svårighetsgrad på varje ställe gör att alla kan komma hit och på olika sätt nå de gigantiska träden. Några av dem har en omkrets på uppemot 16 meter. Vi gjorde tre vandringar som alla var mellan tre och fem timmar långa. Det var mestadels lätt att gå, men med många rötter att hålla reda på. 

    Vandring vid Shiratani Unsuikyo

    Jomoncedern är inte en ceder i vetenskaplig mening utan tillhör cypressfamiljen. Alldeles oavsett har de i alla tider varit oerhört eftertraktade. Redan på 1500-talet högg man ned träd för att bygga buddhistiska tempel och det har fortsatt till 1960-talet då man satte stopp för skövlingen. Det byggdes till och med en liten smalspårig järnväg högt upp i bergen. Hela byar byggdes enkom för att jobba med skogsnäringen. Den gamla järnvägen används fortfarande i liten skala, men i övrigt har mellanrummet mellan skenorna fått plankor, vilket gör att järnvägen idag används som en av de populäraste vandringslederna som på ett enkelt sätt tar oss djupt in i skogen. Det finns fortfarande många enorma träd kvar, men också stubbar av träd som fälldes på 1500-talet som står intakta utan att vittra på 500 år. Imponerande! 


    Den kända japanska författarinnan Hayashi Fumiko bodde på ön och i romanen Ukigumo skrev hon ”här regnar det 35 dagar i månaden”. Ett vanligt år faller det drygt 4000 mm längs kusten, medan det uppe i bergen vissa år kommer mer än 10 000 mm. Det gör att allt är så oerhört grönt. Det finns inte en sten eller ett träd som inte är klädda med mossa. Vill du se en livs levande japansk mossträdgård finns ingen bättre plats än denna. När jag 1997 flyttade till Japan var den fantastiska animerade filmen Prinsessan Mononoke släppt och precis blivit den mest sedda filmen någonsin i den japanska filmhistorien. Det är i många stycken en animerad naturfilm och där regissören Miyazaki hämtade skogsmiljöerna härifrån ön (filmen finns nu på Netflix). Att vandra i Shiratani Unsuikyo är som att röra sig i trollskogar bättre än vad John Bauer någonsin kunde drömma om att porträttera. Våra resor kommer hit i april och november. Lämpligt nog är regnsäsongen från maj till oktober. Vi har alltid fantastiska dagar och oftast med fint väder, men även om det skulle regna så gör det grönskan bara ännu mer tilltalande. 


    Yakushima har idag 13 000 fasta invånare och båda de två städerna Anbo och Miyanoura har idag gott om ställen att bo och många riktigt trevliga restauranger att gå till på kvällarna. 


    Artikelförfattaren med egen familj och familjen som driver vårt Ryokan på ön

    I november går två av våra resor hit; Brinnande lönnlöv och Strövtåg i södra Japan. I april båtluffar vi mellan elva japanska öar på resan Öluff i Japanska skärgården. Kom och upptäck Yakushima ni också. Lovar att det blir en upplevelse.

    Fler bilder från Yakushima: 


    Sofoon och Naima tar en paus under vandringen


    Från toppen av Tsuji Toge får vi fina vyer över ön


    Mossa är populärt i Japan. Resor med mossa som tema anordnas idag i Japan. 


    Det går att paddla kajak direkt från huvudorten Miyanoura.
    Text och merparten av bilderna: Jörgen Fredriksson, delägare Världens Resor och tidigare bosatt i Japan.

  • Kulturella strövtåg i norra Japan

    Följ med Jörgen Fredriksson, en av grundarna av Världens Resor, på en riktig kulturresa i norra Japan. Vi rör oss litteraturens värld från Basho till Murakami, strövar bland några av Japans främsta kulturskatter där flera är världsarv, åker på fina båtresor både till havs bland tallöarna och längs Mogamifloden. Vi njuter av god mat och bor på ställen med heta källor, i ett tempel och en natt i ett hus i bergen byggt av världens främsta ljuskonstnär, James Turrell. Resan går 24 september i år.

    Läs hela inlägget



    Den berömda bron i Nikko

    Under flera år läste Jörgen japansk litteratur på Daito Bunka Universitetet i Tokyo. Nu i september gör Världens Resor för första gången en resa i litteraturens tecken i Japan. Basho sägs vara den som gjorde haiku berömd genom sina reseböcker där han vandrade över hela Japan, skrev ned sina intryck i fin prosa och när andan föll på kom en välfunnen haiku. Vi strövar bland norra Japans främsta kulturskatter i Bashos fotspår.


    Rader av Jizo-figurer längs vandringen, Nikko

    Nu i våras gick Jörgen själv några av de sträckor som är med på resan I Bashos fotspår. När Basho gav sig av på sin resa in i det inre av landet så var det inga okända ställen han ville till utan snarare norra Japans största sevärdheter. Fantastiska platser som passar osedvanligt bra att se till fots. I Nikkos 400-åriga cederskog hittar vi de ornamenterade helgedomarna som tillägnades Japans tidigare shoguner. Det är här de ligger begravda. Här följde Jörgen en flod kantad av små och stora jizofigurer som kan beskrivas som buddhistiska boddhisattvor. 



    Resans andra strövtåg går till det vackra bergstemplet, Yamadera

    Både Nikko och Hiraizumi är självklara världsarv. Hiraizumi är okänt för de flesta och det beror nog mycket på att det ligger långt ifrån allfartsvägarna. Här skapades en stad i Kyotos storlek på 1000-talet och till skillnad från Kyoto brann den aldrig upp. Här finns några av Japans absolut bäst bevarade kulturskatter och då kanske framför allt Konjiki-do (Gyllene salen) från tidigt 1100-tal. Det är en av Japans bäst bevarade tempelbyggnader med en samling av buddhor som klätts i bladguld och så välbevarade att de fortfarande ser nya ut. 

    Gyllene salen Konjiki-do i Hiraizumi 

    I Hiraizumi gör vi en stadspromenad i den idag lilla staden, vandrar sedan i tempelkomplexet och genom ett skogsparti mellan de olika sevärdheterna. Stora delar av strövtåget går man på snyggt anlagda träpromenader. 

    Min kollega Lars Arvidsson följde med på strövtåget i Hiraizumi. Även här går vi ca 7 - 8 kilometer. 

    Vi strövade även i Naruko, känt för sina heta källor och vackra landskap. Här bor vi på ett klassiskt ryokan med flera bad både inomhus och utomhus, njuter av en riktig kaiseki-måltid där alla rätterna anpassats till årstiden och där varje tillagningssätt ska vara representerat. 


    Vårt ryokan i Naruko


    Efter vandring kan vi njuta av denna heta källa utomhus. 

    Vi lämnar sedan det vackra Naruko och åker delar av sträckan med båt. I stort sett alla vandringsleder och de två båtkryssningarna vi gör är döpta efter Bashos vandring genom Japan. Det går nog inte att missta sig på att han är Japans mest folkkära litterära gestalt. 


    Vi åker på båt längs Mogamifloden. 

    Efter båtresan är vi framme bland Japans heligaste berg, Dewa Sanzan. Vi bor i tempel här och går en vacker sträcka mellan cederträden upp till toppen av ett av de tre heliga bergen, Haguro-san.
    Det här gänget av pilgrimer mötte Jörgen på sitt strövtåg uppför Haguro-san

    Under resan blir det gott om samtal om litteratur, om Basho och haiku, om Japans moderna litteratur men också om väldigt mycket annat. Resan går också till ett av Japans främsta konstområden. I det vackra Echigo-Tsumari kombinerar vi några besök bland konsten med vandring i riktigt fina terrassodlingar. 


    Hoshitoges terrasser i Echigo Tsumari

    Resan går 24 september 2023. Börjar i Tokyo med stadsvandring med miljöer från Murakamis böcker i fokus och avslutas i den trevliga trädgårdsstaden Kanazawa. Längs vägen kommer vi till det vackra bergstemplet Yamadera, de hundratals s k tallöarna i Matsushima, ett av Japans främsta pilgrimsmål Dewa San-zan och det häftiga konstområdet Echigo-Tsumari. 

    Jörgen och Basho. 

    Några andra bilder från resan. 

    Båtresa mellan de berömda tallöarna i Matsushima

    Ett av konstverken i Echigo Tsumari (till lika stora delar naturupplevelse)


    Jörgens Basho-böcker på vardagsrumsgolvet

  • Det nya Oslo

    Nu i juni 2023 var jag, Jörgen Fredriksson, tillbaka till Oslo igen och det är alltid samma glädje att få se vad som hänt sedan senast. För första gången fick jag möjlighet att se det imponerande Nationalmuseet, Nordens största museum och tillika det dyraste av Oslos storsatsningar. Det är inte utan ett sting av avundsjuka som jag konstaterat hur ett nytt Oslo växt fram i en rasande fart på ett helt annat sätt än vad vi kunnat se i Stockholm. Vi besöker det nya Nationalmuseet, går på opera, besöker Nordens kanske främsta konstanläggning i Kistefos och ser nya Munchmuseet på resan som går 2 oktober 2023.

    Läs hela inlägget

    Oslo blir alltmer en europeisk kulturmetropol med sina makalösa satsningar på nytt museum för Munch, ett häftigt nytt bibliotek, nytt Nationalmuseum och ett spektakulär nytt annex till Kon-Tiki Museet i antågande (öppnas 2024). Biblioteket och Munch har öppnat senaste året och i juni 2022 slog Nationalmuseet upp sina portar till det drygt 54 000 kvadratmeter stora museet som kostat närmare 6 miljarder kronor. Museets mest omtalade del är den stora, lysande utställningshallen i marmorglas som ligger överst i byggnaden. Här erbjuds det skiftande utställningar av internationell kaliber. När jag nu besökte Nationalmuseet var där en utställning av Louise Bourgeois. Vad det blir i oktober vet vi inte ännu, men vi vet att de satsar på stora fina utställningar.  


    Nya Nationalmuseet öppnde 11 juni 2022. Foto Iwan Baan. 

    Sedan 2008 står ju här också Snöhettas makalösa operahus som blivit en stark symbol för Oslo med sin vita marmor och sitt snillrika system att bygga så att man kan gå eller cykla upp på taket av operan. Helt plötsligt har begreppet att gå på opera fått en helt ny innebörd. På resan 2 oktober 2023 kommer vi också passa på att se en operaföreställning av Verdis La Traviata.  

    Det går att gå eller cykla upp på taket av operan. Foto: VisitOSLO / Didrick Stenersen

    Allt detta ingår i ett större projekt som kallas Fjordbyen där 13 olika områden närmast Oslofjorden alla blir en del av ett enormt arbete på att fräscha upp, bygga nytt och renovera till att i slutänden bli en helt ny sammansatt stad och där de gamla hamnfaciliteterna med containrar, varvsindustri och lagerlokaler flyttar längre ut i pereferin. Aker Brygge var först ut och redan på 90-talet började vi ana var detta var på väg. Nu börjar hela området närmast Oslo station som kallas Björvika, bli klart med fantastiska bostadsområden, stadens flottaste kontorsområde i form av de tolv arkitektritade husen som går under namnet Barcode och de enorma kultursatsningarna som kronan på verket. 


    Barcode i Björvika

    Operan kostade nästan 2 miljarder att bygga, vilket överlägset var Oslos dyraste byggnadsprojekt då. De nya Deichmans bibliotek och Munch har kostat närmare tre miljarder vardera och sammantaget har dessa tre projekt kostat mellan 7 och 8 miljarder kronor. Det är enorma pengar, men det är också väldigt fint. Broar, fina promenadvägar längs vattnet, offentlig konst, parker, flytande bastur, bassänger och badplatser är andra satsningar som gör stadsdelarna mer levande. Oslo är helt enkelt en mycket roligare stad att komma till idag. Följer man dessutom Akerselva till Grünerlökka med det nya området Vulkan passerar man förbi de likaledes trevliga alternativa stadsdelarna som vuxit upp kring Design- och konsthögskolorna.


    Nya Deichman Bibliotek med Framtidsbiblioteket

    Några veckor efter att Munchmuseet öppnat var jag med en grupp till det nya museet Munch och njöt i fulla drag. När Munch dog efterskänkte han hela sin produktion på 26 600 konstverk till norska staten för att förvalta hans konstnärskap. Det är sannolikt svårt att hitta ett annat museum på jorden som ägnar så mycket utställningsyta till en och samma konstnär och det är oerhört spännande att få en möjlighet till en sådan inblick i ett konstnärskap. Inte mindre än 7 olika utställningar behandlade Munch från olika perspektiv och det var oerhört snyggt presenterat. Jag trodde inte att jag skulle tycka det var intressant att se så mycket av en och samma konstnär, men det var underbart att få frossa i Munch och det nya museet på 26 000 kvadratmeter i 13 våningar. Det är svårt att ta in att han hade 26 600 konstverk att ge bort. Hur många konstverk per dag i Munchs livstid blir det?  


    Museet Munch i 13 våningar öppnade 22 oktober 2021

    I utställningen som kallas Oändliga Munch hittar vi hans främsta verk i en tematisk uppdelning. Ett helt rum är tillägnat Skriet och av de fyra Skriet som han skapade finns tre av dem här. De hänger på tre olika väggar, men du kan aldrig se mer än en av dem i taget. Vid varje heltimme är det som ett klockspel där det Skri som hänger framme försvinner in bakom väggen, medan en annan vägg öppnas och en ny Skriet kommer fram. Det har blivit lite av en happening vid varje hel timme och gör att folk stannar på museet för att få vara med om alla versionerna av Skriet. 

    Skriet - öppna dig. En gång i timmen öppnas väggarna och tre olika Skriet visas upp en timme i taget. 


    Tracey Emins The Mother är nu placerad framför Munchmuseet. 

    Utöver de enorma satsningar som norska staten gjort så är även de privata initiativen stora. De norska konstintresserade miljardärerna tampas med varandra om att få till den häftigaste konstsatsningen. Resultaten är riktigt bra. Christian Ringnes har byggt upp en samtida skulpturpark med 45 verk av världsklass i Ekebergparken i centrala Oslo, Astrup Fearnleys museum för samtidskonst på Tjuvholmen är ett av världens främsta i sitt slag, belägen i en oerhört vacker byggnad ritad av Renzo Piano. 


    Louise Bourgeois i Ekebergparken

    Jag skulle ändå säga att Kistefos, en timme utanför Oslo, är främst av dem alla. Christen Sveaas har investerat i den gamla familjeägda pappersmassefabriken och både sett till att bygga en jättefin skulpturpark, men också låtit Bjarke Ingels Group bygga ett av de häftigaste gallerier du kan se någonstans på jorden. The Twist skruvar sig över Randelva och fungerar både som galleri och bro. Hela området är ett oerhört fint gammalt industriminne med fungerande miljöer där konsten också sprängts in i de tunga industrimiljöerna. Både konst och miljö är av världsklass. 


    The Twist, Kistefos Museum i Jevnaker

    Nu under säsongen 2023 har de en utställning av Tony Cragg inne i The Twist och sällan har man sett skulpturer som passar så väl i det mycket speciella galleriutrymmet. 


    Tony Craggs mjuka former gifter sig väl med The Twists vindlande gångar. 

    Vi har en resa denna höst och nya datum för våren 2024 kommer senare. Tågresan från Stockholm till Oslo tar drygt fem timmar i vardera riktning. 

    Text och bild: Jörgen Fredriksson

    Fler bilder från Oslo


    Tony Craggs härliga skulptur, Kistefos


    Badpojkar vid Munchmuseet


    Huvudscenen på Oslo Opera. VisitOSLO / Florian Frey


    Yayoi Kusama, Kistefos

    Anish Kapoor, Kistefos

    Astrup Fearnley Museum, Tjuvholmen

    Snöhettas operabyggnad från 2008. Foto: VisitOSLO / Didrick Stenersen


    Franz Wests konstverk i parken utanför Astrup Fearnley

  • Tokyo - en stad i ständig förändring

    Att en stad är i ständig förändring går naturligtvis att säga om alla större städer, men i Tokyo har det verkligen skett dramatiska händelser som staden övervunnit och bara fortsatt att göra om, göra nytt och göra bättre. Vi kanske trodde att staden stått stilla de här åren vi inte varit där på grund av pandemin. Inte då. Här har det tillkommit lika mycket nytt som alltid. Jörgen Fredriksson, gjorde ett längre återbesök i sin gamla hemstad och höll ögonen öppna för det nya som tar plats.

    Läs hela inlägget


    Det går att säga att det moderna Tokyo byggts upp åtminstone fyra gånger. Först efter att Tokyo blivit huvudstad 1867, en andra gång efter jordbävningen 1923, en tredje gång efter kriget 1945 och igen från 80-talet och framåt när staden äntligen gavs utrymme för att bygga mer extravagant och snyggt. Och som Tokyo har gjort det! 

    På slutet av 80-talet satsade de enorma pengar på att bygga nya Stadshuset i Shinjuku, Internationellt Forum vid Yuraku-cho och Tokyo Big Sight på ön Ariake. Alla byggnaderna fick kritik för att de kostade så mycket och blev egentligen klara samtidigt som ekonomikrisen slog till 1989. Även om den japanska ekonomin aldrig riktigt repat sig så är det därefter som Tokyo har vuxit fram som ett ställe där många av världens arkitekteker fått fritt spelrum att leva ut sina drömmar. Det finns nog inte heller något annat land som kan skylta med så många stora världsarkitekter som Japan och alla ser till att synas på många håll i staden. Tadao Ando, Kengo Kuma, Shigeru Ban, Toyo Ito, Sanaa, Sou Fujimoto är bara några av de mest namnstarka. Eller så är de bara mina personliga favoriter. Det är väl lite som det svenska tennisundret – framgång föder framgång. De japanska arkitekterna jobbar ofta ihop, inspireras av varandra, samverkar med konstnärer och framför allt räds de inte att blanda högt och lågt. 

    För några år sedan var jag på en utställning om ett byggprojekt i Fukushima där flera av de här arkitekterna gått in gratis för att skapa temporära hem, samlingsutrymmen, badhus och vårdplatser för de som drabbats av den hemska trippelkatastrofen 2011. De vann stora priset på Arkitekturbiennalen i Venedig för detta projekt. I en annan del av samma museum fanns en annan utställning om arkitektur för hundar. Då hittar man samma arkitekter igen som ritat de mest fantasifulla och galna skapelser du kan tänka dig – allt för hundar. Lite så är det att idag gå omkring i Tokyo. Vi hittar museer och gallerier, flaggskeppsbutiker för stora varumärken och religiösa byggnader som bär de stora arkitekternas namn men här hittar man också småskaliga projekt. Jag brukar ta mina grupper till ett litet plockepinnhus som Kengo Kuma ritat, Sunny Hills. Huset ligger på en avsides gata och går man in får man reda på att det enda de säljer där är ananasjuice från Kyushu. 


    Kengo Kumas Sunny Hills 

    Nu när jag var i Tokyo för några veckor sedan valde jag att utforska ett nytt projekt – Tokyo Toilet Project. I området kring Shibuya har 16 arkitekter gått ihop för att sätta upp 17 offentliga toaletter i lite ensliga parkområden. Ska man besöka alla tar det en hel dag. Offentliga japanska toaletter är kända för att vara världens mest hygieniska. Trots detta är det få japaner som går dit för att de sägs vara mörka och läskiga. Målet här har varit att få toaletterna att kännas ljusare, mer aptitliga och helt enkelt mindre farliga. Mest känd är Shigeru Bans två toaletter som ger full synlighet in i toaletterna när de är lediga, men så fort någon gått in och vridit om låset så blir den yttre glasskivan ogenomskinlig. På kvällen lyser toaletterna upp som färgglada lanternor. Jag nöjde mig med att gå till sju av dessa toaletter, men kom då bland annat till toaletter skapade av Tadao Ando, Toyo Itos svamp-toalett, Kengo Kumas trätoalett och Kazoo Satos röststyrda toalett för att man ska slippa röra något. 


    Kazoo Satos röststyrda toalett


    Shigeru Bans toalett vid Yoyogiparken

    Det är kul att tänka tanken att man kan gå in på Kengo Kumas nya OS-arena för att sedan se hans plockepinnhus för ananasjuice eller att gå in på Tadao Andos utsökta designmuseum 21-21 och sedan göra ett tekniskt stopp vid hans toalett längs Cat Street. Seriöst och lekfullt på samma gång - det är ett Japan jag gillar. 

    Tadao Andos 21-21 Design Museum, skapat efter formen av Issey Miyakes byxor. 

    Området kring Shibuya har överlag fått en rejäl upprustning under de senaste åren. Det ser inte längre likadant ut när jag står vid världens mest kända korsning och ser runt mig. Det är nya och högre byggnader som omger mig. Den 47-våniga Scramble Square har blivit ett nytt, snyggt och påkostat ställe att blicka ut över Tokyo från anlagt med ett stort trädäck. Ett trevligt ställe för en sundowner. Det nya varuhuset Miyashita Park gladde mig mycket. Här låg tidigare en lite halvsunkig park där en del skatare kunde hålla till. Nu har det byggts ett nytt stort shoppinggalleri som fortsatt behåller namnet Miyashita Park, bara det att parken flyttat upp på taket tillsammans med skatarna, basketlirarna, food trucks osv. Det har blivit ett underbart andningshål, som ett småskaligt High Line,  när man strövar från Shibuya och bort mot Omotesando. 


    Shibuya från taket på Scramble Square
     
    Området kring Omotesando har idag blivit Japans i särklass mest modemedvetna. Under hela 90- och 00-talet samlades tusentals ungdomar här varje helg som uppträdde på olika sätt, men framför allt var det som en gigantisk modeshow där alla företrädare för gotiska lolitor, visual kei och andra som kom från en värld av anime och manga. Gatan Takeshita Dori blev Tokyos motsvarighet till Carnaby Street. Inte så konstigt att H&M satsade på sin allra första butik i Japan just här. 

    Det är en spännande promenad att gå genom detta område. Först möter vi de allra yngstas modeuttryck (även om mycket av det flyttat till andra stadsdelar som Akihabara) och sedan ganska snart tas det över av mer trendiga butiker för de något äldre som är modeintresserade. Cat Street som löper på bägge sidor om Omotesando fungerar som en brygga till nästa del av Omotesando där man hittar enormt exklusiva flaggskeppsbutiker för Dior, Tods, Prada och många fler. 


    Herzog & Meurons Prada där varannan glasskiva är konvex och varannan konkav. 

    Är man intresserad av arkitektur blir denna del av gatan en högtidsstund för det är mängder av byggnader som räknas som några av Tokyos främst. Bara inom några hundra meters radie hittar du en eller flera byggnader ritade av Herzog & Meuron, OMA, Sou Fujimoto, Tadao Ando, Toyo Ito, Sanaa osv. Det har kallats för världens främsta gratismuseum för samtida arkitektur.  


    Sou Fujimotos Omotesando Branches

    I bortre änden av Omotesando ligger en av mina personliga favoritplatser i Tokyo, det lilla museet Nezu som har en fin japansk trädgård med tillhörande skulpturskatt och en underbar samling av klassiska japanska konstföremål. Ett stenkast härifrån är man i nästa stadsdel, Roppongi. Det är också ett område som förändrats väldigt mycket på senare år. 


    Nezu Museum med sin underbara trädgård

    Det är här ambassaderna finns och det är här det alltid funnits ett nöjesliv som mer påmint om ett europeiskt nattliv. På senare år har det blivit en rejäl uppgradering av området då man satsat på att bli ett nav för konst och kultur. Art Triangle har blivit ett samlingsnamn för museerna Suntory, Mori och National Art Centre Tokyo. Lägg därtill designmuseet 21 - 21 och att de har fått ett av Tokyos finaste och konstnärligaste varuhus i Tokyo Midtown samt ett fridfullt grönområde som inramning till dessa. 

    National Art Centre Tokyo

    Nu håller man på med slutspurten på ett nytt projekt som jag tror kommer att bli något i hästväg - Azubadai Hills. Arkitekten bakom detta, Thomas Heatherwick, är bland de mest spännande namn du kan hitta bland dagens arkitekter och han står bland annat bakom satsningarna i New York på Little Island och The Vessel samt museet ZEITZ Museum i Kapstaden för att bara nämna några. Här hålls för närvarande på att skapas en plats som ska bli det nya hemmet till Tokyo Digital Art Museum, efter att de fick stänga på ön Odaiba. Det var den största framgång Tokyo haft med ett nytt museum på väldigt lång tid. Vi kan nog redan här och nu lova att det kommer att bli en makalös attraktion att se fram emot till hösten 2023. För gammal som ung, konstintresserad eller inte.  


    Azubadai Hills, nya kulturprojektet i Roppongi


    Tokyo Digital Art Museum flyttar in i Azubadai Hills från hösten 2023

    Tokyo är med på de flesta av våra resor till Japan och det är en stad som har så oerhört mycket att erbjuda. På påsklov och höstlov har vi veckolånga resor till Tokyo som är mer inriktade på den yngre publiken. På vår resa Festival och sumo i Tokyo som går i maj ser vi Tokyo mer tematiskt med olika teman varje dag som arkitektur, den flytande världen mm. Vi hoppas få se dig på någon av våra resor till Japan. 


    Text: Jörgen Fredriksson