Blogg & Restips

  • Välkommen till Miyazakis förtrollade värld!

    Vi som jobbar med Japan här på Världens Resor har alla våra speciella relationer till filmskaparen Hayao Miyazaki och hans filmer. Nu släpper vi en resa där vi besöker några av de magiska platserna som blivit kända över hela världen.

    Elin Ishihara, reseproducent: 
    Som halvjapanska har jag fått japansk animerad film med modersmjölken. Sommarloven under uppväxten tillbringades ofta hemma hos mormor i staden Himeji, och där gick TV:n varm så fort jag och mina syskon fick chansen. Svältfödd på tecknade filmer i Sverige (då hade vi ju bara två kanaler) njöt vi i fulla drag av robotkatten Doraemon, Heidi, Arare-chan…. ja, valmöjligheterna var oändliga!

    Intresset för just denna filmgenre föll i glömska under sena tonåren, men blommade upp igen när jag som vuxen såg min första Miyazaki-film, ”Spirited away”, på en svensk biograf. Hayao Miyazaki är känd för att ha starka och självständiga flickor eller unga kvinnor som huvudkaraktärer, och i just denna film ska lilla Chichiro rädda sina föräldrar som förvandlats till grisar i en ande- och spökvärld. Filmen vann  en Oscar för bästa animerade film, och Hayao Miyazaki belönanades 2014 med en heders-Oscar i samband med sin pensionering.

    Numera är jag själv mamma till en liten pojke och tycker det är fantastiskt att han är så fascinerad av Miyazakis filmer. När vi såg ”Min granne Totoro” tillsammans för första gången ville han flytta till Japan, och när vi tittade på Ponyo på klippan vid havet ville han åka och hälsa på den lilla fiskflickan i staden Tomonoura, som är en verklig stad vid det japanska inlandshavet. Hans filmer förtrollar både stora och små!

    När jag ledde vår första grupp av resan Höstlov i Tokyo fick jag chansen att visa upp en liten bit av Miyazakis värld på Ghibli-museet i Tokyo. På deras lilla biograf inne på museet visas alltid filmer som inte blir publika någon annanstans och här får vi se hur de olika karaktärerna fått liv i skisser och teckningar. Detta museum är med på ett par andra av våra resor, och så även på vårt nya familjeäventyr I Miyazakis värld. På denna resa kommer vi även till platser som Mononokes skog på ön Yakushima, Mei och Satsukis hus i Aichi-prefekturen och Tomonoura, där det känns som att Ponyo ska dyka upp när som helst. Välkommen att följa med oss in i Hayao Miyazakis förtrollade värld!

    Sofia Jernberg, reseproducent: 
    Jag minns fortfarande när jag först såg en av Miyazakis filmer i hyrfilmsbutiken (ja, det var ett tag sedan!). Mitt intresse för Japan hade precis börjat växa, och kombinationen av de vackra bilderna och det japanska fick mig att direkt välja filmen ”Spirited Away”, där den unga flickan Chihiro dras in i en magisk värld med andar och gudar. Under sin kamp att rädda sig själv och sina föräldrar hittar hon inre styrka och mod. Handlingen var djupare och mer rörande än jag hade förväntat mig av en tecknad film, något som jag sedan dess har insett stämmer för alla Studio Ghiblis filmer.

    Sedan dess har min kärlek för Ghibli-filmerna bara vuxit. Från lättsamma barnfilmer som Ponyo, till den mer brutala men ändå vackra Nausicaä som handlar om hur vi måste lära oss att leva i samklang med både andra människor och naturen, har de alla gjort djupa intryck på mig. Första gången jag besökte Ghibli-museet i Mitaka grät jag nästan för att jag blev så rörd, och att få besöka huset från Totoro i Nagoya fick mig att känna mig som en av Miyazakis karaktärer! När jag såg Ghiblis tolkning av den klassiska japanska myten ”Sagan om Prinsessan Kaguya” på bio i Tokyo blev jag djupt rörd, och jag har sedan dess sett om filmen otaliga gånger. Livglädje, hopp, och insikter om vilka vi som människor är - och kanske borde vara - är något jag har fått ut av alla filmer från Ghibli. Jag ser fram emot att se vad de kommer med härnäst!

    Jörgen Fredriksson, grundare av Världens Resor:
    1997 flyttade jag till Japan. Samma år visades filmen Prinsessan Mononoke på biograferna och blev snabbt den mest lönsamma filmen i den japanska filmhistorien och musiken som gjordes av Joe Hisaishi låg på alla topplistor. Jag slukade den fantastiska animerade filmen med hull och hår. Aldrig någonsin hade jag sett en tecknad film med en sådan kvalitet och en sådan handling; människans samverkan med naturen och hur vildsint naturen reagerar om vi inte sköter oss.

    Snart nog började jag se regissören Miyazakis andra filmer. Vissa filmer är för vuxna, precis som Mononoke, medan andra också passar för mindre barn. Jag själv blev vansinnigt förtjust i Min Granne Totoro. Många tänker nog att det är en film att se med sina barn. Det kan man göra, men den är fantastisk även som vuxen - så fin och sentimental! Jag skulle säga att det till och med är en film som är skälet till att man skaffar barn, en film att längta till att få visa dem. Så var det för mig. Min dotter Naima är uppvuxen på Totoro och alla hennes dagiskompisar fick sin egen Totoro på dvd som present på alla barnkalasen.

    När Naima blev lite äldre gjorde vi vår egen familjeresa i Miyazakis fotspår och bodde till och med på samma ryokan där han bodde när han samlade inspiration till filmen Ponyo i den lilla charmiga hamnstaden Tomonoura. Vi har varit i Mononoke-skogen på ön Yakushima och Ghiblimuseet i Tokyo. Nu om någon månad hoppas vi fortfarande på att Joe Hisaishis konsert på Konserthuset ska bli av, men det är kanske att hoppas på för mycket. Just nu finns de flesta av Miyazakis filmer på Netflix. Mina egna favoriter är Prinsessan Mononoke och Min Granne Totoro.

  • Längs krokodilfloden

    I november varje år går resan Varaner och vulkaner till Indonesien av stapeln. I år blir det ingen resa av förklarliga skäl, men i november 2021 hoppas vi på att genomföra den igen med vår duktige färdledare André Möller. Läs Andrés blogg om de storslagna naturupplevelserna vår grupp hade i Borneos regnskog hösten 2019.

    Läs hela inlägget

    Vi glider sakta allt djupare in i Borneos regnskog ombord på vår lilla husbåt som ska vara vårt hem de närmsta tre dygnen. Vi är strax söder om ekvatorn, solen står högt och vi är alla tacksamma över att det fläktar försiktigt så länge båten rör på sig. Vi är här främst för att försöka få syn på orangutanger, men det väntar många naturupplevelser runt hörnet. Jag har precis gjort gruppen uppmärksam på att Sekonyer-floden kallas “krokodilfloden” av lokalbefolkningen, och några av resenärerna spanar ivrigt in bland den täta vegetationen och mot de små flodbankerna i hopp om att få syn på några reptiler. Skämtsamt säger jag att vi inte kommer att bada de närmaste dagarna och ber samtidigt alla att motstå frestelsen att tvätta fötterna i floden. Spridda, nervösa skratt hörs över däck. Vad jag då inte vet är att vi några timmar senare ska få så mycket vattenhyacinter i propellern att båten stannar, varpå en av de unga besättningsmännen snällt får hoppa i floden iklädd bara kalsongerna för att få bort all växtlighet som fastnat. Medan han tar det med ro och jämnmod, står vi skandinaver och oroligt tittar på. Kaptenen och kokerskan skrattar glatt.

     

    Ytterligare några timmar senare, ännu djupare in i regnskogen, hör vi nämnda kokerskas skrik nerifrån köksregionerna, och vi förstår snabbt att en stor krokodil simmat förbi henne på bara ett par decimeters avstånd där hon satt och förberedde maten, precis i höjd med vattennivån. Vi puttrar vidare på krokodilfloden, och lugnet lägger sig över gruppen och båten. Det är svårt att föreställa sig att vi bara tjugofyra timmar tidigare åkte kors och tvärs över den kaotiska mångmiljonstaden Jakarta med lokalbuss, när de första näsaporna (endemiska till Borneo) dyker upp längs flodkanten. Vi tittar storögt på dem, men de verkar inte bry sig om oss.

    En näshornsfågel flyger förbi framför oss. Någon hinner få upp kameran. När vi lägger till vid en liten brygga inne i nationalparken Tanjung Puting och påbörjar vår vandring som ska ta oss till ett utfodringsställe dit orangutanger kan komma för att komplettera sin diet har det hunnit bli eftermiddag. Om regnen har kommit och det finns gott om frukt i skogen kan det hända att orangutangerna inte känner sig manade att komma, men man vet aldrig. Vi sätter oss ner på några enkla träbänkar och får snabbt sällskap av både mygg och myror. Med tanke på att det finns över sex hundra arter av myror på Borneo blir vi inte förvånade. Hela skogen sjunger av syrsor och andra insekter, men vi ser inga större djur än. Istället dricker vi vatten, fläktar oss med olika stora löv och förbereder kamerorna. Doften av myggmedel ligger tung över vår lilla glänta. Någon sänker ljudet på sin hörapparat för att undkomma syrsorna.

     

    Nationalparkspersonal har lagt ut både bananer och sötpotatis, men inga orangutanger syns till. Vi sitter tysta. Länge. Ett skäggsvin springer förbi, men ännu inga primater. Så plötsligt hör vi det mäktiga ljudet av trädkronor som svingas mot varandra i fjärran, och då förstår jag att även denna gruppen kommer att få uppleva vilda orangutanger. Ljudet kommer närmare och snart ser vi den första bruna, långhåriga varelsen högt uppe i träden. Kamerorna zoomar så mycket de kan, men ganska snart kommer det flera orangutanger och de närmar sig så mycket att inga zoomobjektiv längre behövs. De hoppar ner och stoppar munnen full med bananer och klättrar sen snabbt upp i träden igen. 

    Några honor bär på ungar som konstant hänger fast vid sina mödrar. En orangutang har plockat på sig så många bananer att hon tappar flera stycken. Plötsligt är skäggsvinet där och glufsar i sig. Sex eller sju honor (nästan alla med ungar) går fram och tillbaka till bananerna och tar för sig, men när den stora hanen kommer rusar de snabbt upp i träden och låter honom äta så mycket han vill. Vi sitter stilla och betraktar allt, medan svetten rinner och kamerorna går varma. När orangutangerna känner att de har fått nog avlägsnar de sig en efter en, och ljudet av de svingande trädkronorna blir allt svagare för att till sist helt försvinna. Och när inga primater är kvar ställer man sig frågan om detta verkligen precis hände. Senare ska en man i gruppen beskriva hela händelsen som närmast andlig och andaktsfull.

    När vi kommer tillbaka till båten ser vi först inte vår besättning och utgår från att de helt enkelt har lagt sig för att sova under tiden vi har varit borta. Men så hör vi plötsligt glada rop och ett intensivt plaskande längre upp för floden. Hela besättningen, bortsett från kokerskan och kaptenen, ligger på gamla uppblåsta bilslangar och badar i floden. "Men krokodilerna då?", undrar vi nervöst. “Så mycket som vi låter vågar de nog inte komma i närheten” ropar killen som frigjorde propellern tidigare under dagen. Både vi och några nyfikna krabbmakaker som kommit ner till flodkanten tittar storögt på medan besättningen tar sig tillbaka till båten. Det doftar friterade bananer från vår båt. Nu ska det bli gott med en kopp kaffe, och i morgon hoppas vi på ännu fler orangutanger.

    Text och bild: André Möller  

  • Konsttriennalen i Echigo Tsumari 2021

    Jörgen Fredriksson besöker världens största konsttriennal som bara blir bättre och bättre för varje gång. Flera hundra konstprojekt av Maria Abramovic, Christian Boltanski, Yayoi Kusama och många fler finns utspridda bland terrassodlingarn och skogsdungar, i tempel och helgedomar, i gamla fina trähushus och övergivna gamla lagerlokaler. På flera håll i Japan har det vuxit fram en tradition att låta framstående arkitekter och konstnärer komma till landsbygden för att ta vara på flera hundra år gamla rivningsobjekt och det var här i Echigo Tsumari det började år 2000. 2021 ska Jörgen och Världens Resor dit igen. Följ med!

    Läs hela inlägget

    Sedan år 2000 har ett 760 kvadratkilometer stort område som kallas Echigo Tsumari drivit ett enormt konstprojekt som medel mot utbredd avfolkning. Alla konstverken uppförs på bybornas mark och redan från starten har man jobbat enligt tesen att verken måste interagera med den lokala befolkningens vilja. Öppenhet och passion på bägge sidor är a och o. Engagemanget att rädda området från total avfolkning tog verkligen fart efter den stora Chuetsu-jordbävningen 2004 och de efterföljande årens enorma snömängder. Echigo Tsumari är ett av världens snörikaste områden och det är inte ovanligt med 6 - 7 meters snö om vintrarna. 

    Det började som ett småskaligt projekt men nu inför den sjunde triennalen 2021 väntar man sig uppemot en miljon besökare till området. Det har verkligen bidragit till att området kommit till liv igen och att det är samstämmighet mellan konstnärer och bybor märks på den enormt goda stämningen man möts av överallt. Triennalen sägs vara världens största rent geografiskt med flera hundra konstprojekt utspridda bland terrassodlingarna och skogsdungar, i tempel och helgedomar, i gamla fina trähushus och övergivna gamla lagerlokaler. På flera håll i Japan har det vuxit fram en tradition att låta framstående arkitekter och konstnärer komma till landsbygden för att ta vara på flera hundra år gamla rivningsobjekt.

    Vid varje triennal presenteras närmare 100 nya verk som läggs till de som redan finns på plats. Här finns konst av många stora världsnamn som Yayoi Kusama, Christian Boltanski, Chiharu Shiota, Ann Hamilton, Jaume Plensa, Anthony Gormley, Cai Guo-qiang och Lee Bul för att bara nämna några. 

    De två mest älskade konstverken är skapade av barnboksförfattare; Museum of Picture Book Art där konstnärerna Hachi och Seizo Tashima låtit göra hela skolan till ett slags seriealbum av målad drivved och där skolans tre kvarvarande elever när skolan stängde får liv i alla de olika rummen på ett oerhört färgglatt och inspirerande sätt. En annan uppmuntrande upplevelse är den taiwanesiska barnboksförfattaren Jimmy Liaos tågstationer som pyntats i samma stil som hans böcker. Oerhört uppskattat och har nu nästan nått kultstatus i området. 

     

    I flera av husen/konstverken går det dessutom att bo. Maria Abramovics Dream House, Det strimlade huset som Tokyos Skulpturuniversitet ommodellerat och James Turrells House of Light som vi bor i på varje resa vi kommer hit. Det är ett mycket rymligt hus med ett vackert japanskt bad och fin stenträdgård. Vi bor här helt själva och får en manual med exakta tider när vi ska öppna taket, sätta igång ljusshowen och lägga oss på rygg på tatamimattorna och bara njuta av skådespelet/konstverket (Sky Space) vid solnedgång och uppgång. Det är magiskt!  

    Idag ombesörjs området till stora delar av Fukutake Foundation som satsar miljarder på konstprojekten både här och i inlandshavet. Det möjliggör att man rustar upp traditionella hus som är på väg att falla ihop, men också att man låter både japanska och internationella arkitekter som MRDV, Dominique Perrault, Hiroshia Hara, Tezuka Architects och andra komma hit och skapa både museer, konstverk och andra samlingsplatser, allt konstnärligt utfört. 

    Den kinesiska arkitektgruppen MAD gjorde 2018 års mest enastående konstskapelse. En gammal nedlagd tunnel om 750 meter fick liv igen när arkitektgruppen skapade ett konstverk baserat på de fem elementen. I slutet av tunneln som vi går genom är det vattnet som är elementet och dessutom slutmålet för promenaden. Ljussättningen och att få se vattnet tillsammans med öppningen ut mot en av Japans vackraste raviner är en underbar upplevelse. 

    Landskapet i Echigo Tsumari är enastående med enorma terrassodlingar och vackra floder som rinner genom de djupa dalgångarna i nordöstra Japan. De flesta hus vi besöker ligger oerhört vackert, ofta högst uppe på ett berg eller mitt i risterrasserna, vilket gör att upplevelsen också blir en fin naturupplevelse. 

    Inför 2021 kommer Världens Resor kunna erbjuda två resor till denna enastående triennal. Resorna Konst i Japan som kommer att ledas av Jan Stålbom samt Konst i Japan och Sydkorea som jag kommer att leda. Bägge resorna går i september då triennalen upphör i mitten av september. 

    Text och bild: Jörgen Fredriksson, delägare och grundare Världens Resor 

    Fler bilder från Echigo Tsumari

  • Drömmar om Apulien på SVT play

    Under våren och sommaren har reseproducenten Anna Mnatsakanova följt kocken och tv-profilen Gino D'Acampo på hans storslagna resa genom Italien som visas på SVT Play. Programmet väckte många fina minnen och inte minst inspiration till en ny resa till Apulien, ett av senaste tillskotten i vår Europasatsning.

    Läs hela inlägget

    Apulien har verkligen allt. Fantastiska stränder, fina gamla städer med enastående arkitektur, men även ett av Italiens bästa regionala kök som är väldigt genuint. Under en vecka i november upptäcker vi den sydliga spetsen av Italien och utforskar traktens sagolika barockstäder, lantbrukstraditioner och gastronomi. De hisnande vackra miljöerna, möten med människor och gastronomiska höjdpunkter får man även se och uppleva här. 

    Vi rekommenderar varmt serien Ginos italienska frestelser som du kan se på SVT Play. Klicka på länkarna nedan så kommer du till två avsnitt som verkligen får det att vattnas i munnen.

    Till SVT Play Apulien

    Till SVT Play Alberobello

  • Nu är vi på banan igen - första resan på fem månader!

    I torsdags vinkade vi av färdledare Lars och ett gäng laddade resenärer. Sedan början på mars är detta vår första resa så det är med stor glädje vi följer resenärerna på resa genom Norrland. Med egen chartrad rälsbuss på Inlandsbanan och med aktiviteter som är anpassade och säkra för att resa i dessa tider känns det riktigt bra och roligt! Vi har fått rapport från färdledarna att de har en toppenresa, se deras bilder här.

    Läs hela inlägget

    I torsdags morse samlades gruppen på Cityterminalen för avfärd med buss till Mora. Kändes riktigt bra att se Världens Resor på tablån.

    I Mora blev det god lunch och besök på Zornmuseet innan ombordstigning på Inlandsbanan mot Östersund.

    Med 60 sittplatser till vårt förfogande kan vi hålla bra avstånd och resandet blir säkert.

    Från Östersund blev det utflykter både till Frösön och Moosegarden.

    Stora Sjöfallets nationalpark med sjön Akkavare.

    Fina vyer och strövtåg vid Storforsen och Stora Sjöfallet.

    Middag på Stora Sjöfallet Mountain lodge.

    Spontant fotostopp när renar korsar banan.

    På Inlandsbanemuseet i Sorsele finns historiska bilder och föremål.

     
    Dags för avfärd från Sorsele.

    Porjus gamla kraftstation.

    Och Porjus nya kraftstation. 

    Ett litet stopp i Moskosel.

    Kåbdalis är vår slutstation och här ser vi minnesstenen över Inlandsbanan.

    Efter en övernattning i Gällivare tog vi tåget till Kiruna. Här nya stadshuset med den gamla klockan.

     
    Vy över Kirunavaara.

    I Jukkasjärvi får vi se hur det berömda Ishotellet blir till. Från isframställan, till lagerhållning och färdig bar.

    I Jukkasjärvi bygdegård serverades avskedslunch. Vi vill tacka alla medresenärer för en fin resa!

  • Skräddarsytt för din familj & dina vänner

    Även om vi är mest kända för våra spännande gruppresor så hjälper vi även till med skräddarsydda resor. Vi har så mycket kunskap och roliga idéer samt kontakter över nästan hela världen - det innebär att vi kan skräddarsy precis efter era önskemål. När det blir möjligt att resa igen kanske just en generationsresa med familjen över höstlov eller jullov känns viktig, eller att få planera en långresa med vännerna? Generösa bokningsvillkor gäller i dessa tider. Läs mer och kontakta oss!

    Läs hela inlägget

    En resa med mycket innehåll, safari, storstad eller med tid för återhämtning vid havet? Oavsett hur era tankar går så hjälper vi gärna till att ta fram förslag och berätta om våra smultronställen runtom i världen.

    På sidan Skräddarsytt som du kommer till om du klickar här har vi samlat några idéer på upplägg som vi hoppas kan inspirera. Titta gärna på dessa och kontakta oss för att prata resor och möjligheter så återkommer vi med förslag! Tel 08-669 5525 och info@varldensresor.se