Blogg & Restips
-
Viktorias bästa safariminne
Jag är safaribiten – verkligen. Jag kan åka på safari hur många gånger som helst och jag drabbas aldrig av känslan att ”det har jag ju sett förr”. Safari är så mycket mer än djur, det är en naturupplevelse som är svår att slå. Särskilt om man bor i tält. Att det ibland inte blir så mycket sömn just på grund av detta gör inget, det går att ta igen senare, helst vid en sandstrand på ön Mafia utanför Tanzanias kust.
När man jobbar som reseproducent behöver man då och då ta sig an den tunga uppgiften att åka på rekognoseringsresa. Det är viktigt bland annat för att med egna ögon se och uppleva hotell, servicenivå, tidsåtgång för transporter och aktiviteter. Men också för att hitta nya spännande äventyr och resmål. Om man som jag har Afrika som arbetsfält går många av rekresorna till nationalparker och viltreservat. En av dessa resor gick till Ruaha i södra Tanzania, Östafrikas största nationalpark.
För att maximera rekresorna klämmer man in så mycket som möjligt under de dagar det går att vara borta från kontoret. Jag hade inte varit i södra Tanzania förut, och förutom Ruaha besökte jag på samma resa också Mikumi nationalpark, Udzungwabergens nationalpark, Katavi nationalpark och ön Mafia. I Ruaha bodde jag två nätter och ägnade en heldag åt safari – och vilken heldag det blev! Redan när vi på seneftermiddagen kom körande genom parken mot vår tältlodge kände jag att den här platsen är speciell. Naturen är varierad, ömsom kuperad bevuxen med buskar och baobabträd, ömsom öppen savann och uttorkade flodfåror. Precis innan vi kom fram till tältlodgen hade vi turen att se en lejonflock äta sig mätta på en buffel, det blev till och med över lite till gamarna.
Morgonen efter var det tidig väckning, kl 05.00, för att komma iväg på safari lagom till solen börjar gå upp. Nattsömnen hade blivit störd vid flera tillfällen, bland annat av en elefant som kom smygande längs tältduken på väg ner till floden. Det är fascinerande att ett så stort och tungt djur knappt hörs när det kommer gående.
Dagen bjöd på otroligt många fantastiska safariupplevelser som har etsat sig fast hos mig, så det är svårt att välja ut någon. Men jag tror den som har fastnat mest är gepardhonan med sina tre ungar som helt plötsligt klev ut upp på vägen framför oss. Vi följde försiktigt efter dom och till och från försvann dom ur vårt synfält. En av gångerna dök bara mamman upp igen men inte ungarna. Vi förstod snart varför då vi såg några impalor skymta längre bort. Mamman hade gömt ungarna i gräset för att skaffa fram dagens lunch. Helt plötsligt satte hon av i full fart och vi hade inte en chans att hinna med över savannen. Hon försvann bort och vi åkte sakta fram och tillbaka för att försöka hitta henne igen. Efter ett tag hörde vi några pip och där kom de tre ungarna springande! Mamman hade kallat på dom och vi följde efter. Och där satt hon – helt utpumpat efter ansträngningen – men hon hade lyckats fälla bytet. Vi stannade kvar ett långt tag, säkert ett par timmar, och studerade när de åt, vilade och sedan åt igen.
Vi själva hade med både frukost och lunch ut på safari och återvände inte till tältlodgen förrän det hade blivit mörkt igen. Vi gick direkt till det uppdukade middagsbordet som var placerat i den uttorkade flodfåran under en majestätisk stjärnhimmel. Min längsta safari någonsin – 12 timmars safari i sträck – och ett minne för livet!
Viktoria Flodén, reseproducent Afrika
-
Centralamerika – En magisk färgpalett
Fyra länder – Panama, Costa Rica, Guatemala och Belize – på tre veckor i en del av världen som en gång ständigt var på våra löpsedlar, men som nu får betydligt mindre uppmärksamhet i medierna. Intensivt naturligtvis och det är ju också meningen.
Det är orättvist förstås att det inte skrivs så mycket längre, för Centralamerika är så intressant och varje land har sin egen karaktär och sin egen puls. Första gången jag kom hit var 1988 och då besökte jag även Nicaragua och Mexiko. Nio månader tog det mig att med ryggsäck försöka förstå kulturen, historian, människorna och naturen.Läs hela inläggetRedan då föll jag för variationerna, människorna och kontrasterna. Så mycket på så liten yta. Sedan har jag återvänt gång efter gång – som journalist, som författare och nu senast i oktober 2022 som färdledare - och det som en gång var en nyfiken förälskelse har övergått i en djup och livslång kärlek.
Det ger en känsla av svindel att betrakta Panamakanalen och de fartyg som ligger där och väntar på sin tur att slussas mellan Atlanten och Stilla havet. Både för det fantastiska i att man överhuvudtaget lyckades att ha kanalen färdig 1914 och det faktum att de största containerfartygen som passerar de nya utvidgade slussarna kan ta upp till 12000 containrar. När jag står där och ser människan, tekniken och naturen samverka i en slags fulländad symbios kan jag inte låta bli att fundera över innehållet i alla dessa containrar. Måste vi verkligen transportera så mycket gods? Behöver vi allt detta?
Mäktigt är det, men också en upplevelse som får de existentiella tankarna att flöda. Vad gör vi människor här på jorden? Det vet jag förstås inte, men att vara nyfiken är en bra början. Panama är en mötesplats på många vis. Som ett av de viktigaste naven för världshandeln och som en plats där ursprungskulturer har att samexistera med såväl sin historia som turister och den moderna statens lagar och hetsiga tempo.
En dag skiljer det mellan bilderna. Eller en natt om man så vill. Panamakanalens modernitet. Emberáfolket och ursprunget. Båda existerar i Panama. Här och nu. Ett par timmars bussresa och så en timme med motordriven kanot. Större är inte avståndet.
Grönskan är monumental. Visst ser man spår efter människor här och där. Några kor betar, ett enkelt hus, men framförallt är det vildmark. Ett annat land i samma land.
Han som står längst fram i kanoten känns tidlös. Ett sekel tillbaka stod han där också. Till synes orubblig. Spanar efter grund. Framme i byn väntar resten av invånarna. Med berättelser om hur man lever. Med musik och dans. Med grillad fisk fångad i floden. Och så några ord om den oundvikliga krocken, eller mötet, som bland annat innebär att barnen i skolan här ute i regnskogen tvingas ha samma skoluniformer som eleverna inne i staden. Det som tycks stilla och evigt är i själva verket ett pågående möte mellan det som är och det som var. Ett möte som det är omöjligt att veta hur det kommer att sluta. Eller… Slutar gör det nog aldrig och jag undrar vad för verklighet som möter mig om jag återvänder om tio år. Står han kvar då? Mannen i kanoten…
Bananer, bananer och ännu fler bananer. Visserligen i kombination med en växande ananasexport, men fortfarande är bananernas betydelse för Costa Ricas ekonomi stor. Liksom elektroniken. Och turismen.
Första gången jag kom till Centralamerika var det krig i flera av länderna. Inte i Costa Rica dock. 1949 avskaffade man sin armé efter ett blodigt inbördeskrig och sedan dess råder lugn och en helt annan ekonomisk utveckling än i de stater där man slogs av olika anledningar. Istället spelade landet en viktig roll i fredsförhandlingarna i regionen och president Oscar Arias tilldelades Nobels fredspris 1987 för sin medling i konflikten i Nicaragua. Att jag skriver om det här är för att det har så stor betydelse när man besöker Costa Rica idag. Tack vare freden har man kunnat satsa på naturen och nationalparkerna. Tack vare freden kan jag glida runt i en båt i Tortugeros nationalpark på den karibiska sidan och hänföras av sengångare, krokodiler, sköldpaddor, ödlor och alla möjliga fåglar. Ja, jag är freden tacksam och det är alldeles säkert de allra flesta av Costa Ricas invånare också.
Högt däruppe sitter tukanen och jag kan inte sluta titta. Risken för nackspärr är påtaglig, men den är så vacker. Jag minns en annan gång på en annan resa. Stranden i Cahuita på den karibiska kusten. Svalor hela dagen. På väg norrut. Tusentals. Miljoner? Inte så märkvärdigt i sig kanske med tanke på allt fantastiskt man ser, men jag har dem hemma på min innergård. Ett 20-tal varje år. Då kände jag hur allt hör ihop. Hur beroende vi är av varandra och då – givetvis – inte bara vi människor utan allt som ryms i vår natur. Det är svårt att skriva om naturupplevelser. Svårt att hitta de adjektiv som fångar upplevelsen av de nykläckta sköldpaddeungarna på väg ner i Atlanten från stranden i Tortugero. Svårt att hitta ord som gör rättvisa åt känslan när man får syn på några spindelapor som förflyttar sig mellan träden. Jag tycker det kräver fysisk närvaro för att man riktigt ska förstå och i Costa Rica är det så mycket hela tiden och det alldeles oavsett om man vandrar på hängbroarna vid Arenalvulkanen, ger sig in i Cahuitas nationalpark eller spanar efter capuchinapor i Tortugero.
Soluppgång i Tikal. Strax efter fyra ger vi oss iväg från hotellet. Fortfarande mörkt. Varje vandrare har en ficklampa. Tyst så vi kan lyssna till nattdjungelns alla ljud. Silhuetter av pyramider. Omgivna av historiens vingslag på ett sätt som jag inte tror jag upplevt någon annanstans. Så småningom vrålapor. Det går inte att beskriva hur de låter. Man måste helt enkelt höra dem själv och innan man vet vad det är, tror man definitivt det är något avsevärt större.
När vi en så där trekvart senare tar oss uppför trapporna på baksidan av pyramid fyra är inte mörkret lika ogenomträngligt längre. Vi slår oss ner med blicken riktad österut fyllda av förväntan. Kommer vi att få se solen gå upp eller komma molnen att dölja det sällsamma skådespel vi hoppas på. Jag känner av det förflutna. Den mayakultur som är anledningen till att vi sitter här och hoppas. Ett imperium som gick under innan spanjorerna dök upp. En högkultur att lära av. Så ser vi den första aningen av soluppgången. En strimma ljus. Långsamt stiger solen upp och möter oss där vi sitter, högt uppe på en pyramid i Tikal. Nu är det inte så att jag frågar, men jag är övertygad om att alla i gruppen bär med sig ett inre leende när vi återvänder till hotellet för frukost innan nästa tur. Det är gryning i Tikal och livet tycks mig vackrare än någonsin.
En annan gryning. Nu sitter jag på trappan och väntar på att frukostmatsalen ska öppna på Mayan Inn, hotellet i staden Chichicastenango som ligger vacker belägen bland kullarna på det guatemalanska höglandet. Jag skulle säga att det här är mitt favorithotell med sina storslagna rum och den brasa som tänds i eldstaden om kvällen om man så önskar. För det blir en smula kyligt om kvällen när solen gått ner och handeln borta på marknadsplatsen övergått i stillsamma måltider för somliga och hemfärd till byarna runt omkring för andra.
En gång besökte Evert Taube hotellet, men det är inte det utan dess läge, mitt i den levande mayakulturen som gör det så speciellt. Kanske ter det sig lite märkligt att tala om levande mayakultur till en bild av kyrkogården, men så här i gryningen är den en fantastisk syn. Färgerna och variationen som vittnar om en kultur som visserligen har somligt gemensamt med vår egen, men kanske än mer som skiljer. Och jag tycker det säger så mycket om Guatemala. Det vackra och det fula existerar sida vid sida. Livet och döden. Färgerna – just det, färgerna igen - och den storslagna kulturen tillsammans med fattigdomen och ärren från det inbördeskrig som egentligen var ett folkmord och kanske det värsta i hela Latinamerikas historia.
Marknaden i Chichicastenango utgör ett aldrig sinande flöde av människor. Torsdag och söndag är de stora dagarna. Ibland sätter jag mig på trappan till en av de två vackra kyrkor som inramar marknadsplatsen och bara tittar på det som pågår. En blandning av religion, mayakultur och kommers. När jag suttit en stund brukar det alltid dyka upp en skoputsarpojke eller två. Med stor sannolikhet heter han Tomas efter stadens skyddshelgon. Så pratar vi en stund. Allt medan livet fortsätter och somliga tjänar lite pengar på de varor de har med sig, medan andra hamnar i rännstenen efter att ha hällt i sig den dåliga spriten alldeles för fort.
Inne i kyrkan upplever jag blandningen av det katolska och mayatraditionerna. Prästen och schamanen, sida vid sida. En slags fredlig samexistens som saknas på andra håll. Jag tycker det är vackert att se och på kullarna runt omkring finns flera platser dit man kan gå och få sin problem lösta med hjälp av en man eller kvinna som tar hjälp av båda traditionerna för att hela och hjälpa. På grönsaksmarknaden ser jag ett överflöd av frukt och grönsaker som får mig att fundera över varför det överhuvudtaget finns fattigdom i Guatemala. Däremellan traskar jag mellan stånden i en färgprakt som är överväldigande.
Alla resor har ett slut och efter alla upplevelser i Panama, Costa Rica och Guatemala känns det skönt att bromsa in i Belize och tänka igenom vad jag varit med om innan flyget hem till Sverige. Belize hette ju Brittiska Honduras en gång och fortfarande är det Kung Charles som är landets statsöverhuvud och den brittiska armén som garanterar landets suveränitet. Med 400 000 invånare och stort som Värmland gör man annars inte så mycket väsen av sig.
Men det är behagligt att vara här. Särskilt på ön Caye Caulker som man når efter en knapp timmes båtresa från Belize city som inte alls är landets huvudstad vilket man annars skulle kunna tro. Belmopan heter huvudstan och det är en oansenlig sådan som inte rymmer så mycket mer att berätta om än just regeringsbyggnaderna. Solen och snorklandet. Ja, här på Caye Caulker är faktiskt snorklandet bland det bästa i världen och bara det ett skäl så gott som något att bege sig hit. Mest vandrar jag omkring på de obelagda gatorna. Tar en kaffe och njuter av den kultur som andas reggae. Går ut på bryggan vid hotellet och tar mig ett dopp i det sköna vattnet. Slår mig ner bland turister, pelikaner och rockor som letar sig ända in till strandkanten och betraktar en solnedgång som innehåller precis samma sol som den som går upp i Tikal.
Det är dags för hemresa och som alltid är det med en blandning av lättnad och vemod jag packar ryggsäcken en sista gång. Jag vill hem och jag vill vara kvar.
Vad jag alldeles säkert vet – ja, åtminstone nästan – är att jag kommer att återvända.
Det vore snudd på ohederligt att inte nämna Antigua när jag berättar om Centralamerika. Guatemalas gamla huvudstad och vad jag ibland kallar mitt andra hem.
Jag brukar säga att Antigua är världens vackraste stad, men det är förstås oväsentligt. Vacker är den och det kan gott räcka. Som här på bilden. Gatan som är den mest kända och som börjar vid Mercederskyrkan och slutar vid torget framför katedralen. En frilagd Aguavulkan. Byter jag position kan jag betrakta en fortfarande aktiv Fuegovulkan och röken som stiger från kratern. På Dona Luisas café några kvarter bort skrev jag de allra första artiklar som jag fick publicerade och vänder jag om och går åt ett annat håll, finns Fernandos café där grunden till min bok ”Guatemala – Efter kriget, innan freden” lades. Ja, det hade inte känts bra att låta bli att nämna Antigua. Nu har jag gjort det och friden lägger sig åter i mitt sinne där jag sitter hemma i Sverige, ser snön falla och saknar det Centralamerika som jag aldrig tycks få nog av.
Stefan Strömberg, författare och färdledareRelaterade resor
-
En resa till det politiskt och historiskt intressanta Panama, till Costa Ricas överflöd av djur och fina naturupplevelser, vidare till Guatemala för att ta del av mayakulturernas arv och med avslut vid havet i Belize.
-
-
Colombia - ett måste för naturälskare
Biolog Isak Isaksson leder vår naturresa till Colombia med nästa avgång 8 februari 2023. Isak fascineras av den enorma mångfald och variation som landet erbjuder. Under resan rör vi oss mellan vitt skilda naturtyper. Från Andernas högland till tropisk skog vid Karibiska havet. Och genom Los Llanos fågelrika våtmarker till den prunkande gröna Kaffetriangeln. Läs Isaks blogg här.
Läs hela inlägget
Jag bodde i Bogota ett par år i mitten på 2000-talet och lärde mig att älska den här jättestaden. Den mäktiga bergskedjan Anderna delar sig i tre grenar i Colombia och Bogota med drygt 8 miljoner invånare vilar vid foten av den östligaste grenen. I de högre delarna av bergen finns vidsträckta myrmarker och hedar så kallad paramo. Där filtreras nederbörden vilket gör att de bergbäckar som rinner ned i staden har så friskt vatten att man kan fiska bäcköring där. Från utsiktspunkten Montserrat som man når med hjälp av en linbana har man en vidunderlig utsikt över megastaden.
Här uppe drygt 3000 meter över havet kan man se flera av Colombias 170 arter av kolibrier och även den speciella flora som trivs på den här höjden, som olika arter av fuchsior. I den gamla stadskärnan, som spanjorerna erövrade från muiscanfolket år 1538 finns också mycket att se. Min favorit är förstås Guldmuseet där olika guldföremål från pre-colombiansk tid ställs ut som muiscafolkets gyllene flotte som lagt grunden för myten om El Dorado.
Men vår resa börjar i en miljö som man kanske inte förknippar med Colombia, en savann – Los Llanos. I Colombia hittar man nästan alla naturtyper, från höga snöklädda berg och fjällhedar till regnskogar, torrskogar, halvöknar, öknar. Men i de östra delarna av Colombia har man savannmiljöer som bildats genom att man har ett klimat med två utpräglade säsonger, en torrtid och en regntid.
Under regntiden svämmas området över och det bildas stora våtmarker. Under torrtiden när markerna sakta torkar upp så skapas fina betesmarker. Här lever Colombias cowboys, Los Llaneros i nära samspel med naturen. Vårt mål är en av rancherna, La Aurora, ursprungligen en boskapsfarm som idag har satsat på naturturism. La Aurora ligger i hjärtat av det stora våtmarks- och savannområdet och här får man en känsla av att vara på Östafrikas vidsträckta savanner men i stället för giraffer och antiloper kan man möta jättemyrslokar, jaguarer kapybaror, anakondor och mängder av fåglar som trivs i våtmarkerna.
En typisk dag i Los Llanos börjar i gryningen med en vandringstur där vi med lite tur stöter på en morgonsömnig tamandua eller lufsande jättemyrslok. Efter frukost möter vi färjkarlen och korsar floden. Där möter våra jeepar upp och tillsammans utforskar vi savannen och våtmarkerna. Vi kommer att se ett myllrande fågelliv med hägrar, storkar, vadare men också olika örnar, nattskärror och tjockfötter. Ett oförglömligt minne brukar vara när de röda ibisarna söker nattkvist i det glödande ljuset i solnedgången.
Colombia är ett land rikt på naturresurser och i ett område väster om den centrala utlöparen av Anderna finns den så kallade kaffetriangeln. Kaffetriangeln är ett odlingslandskap skapat av människan och mycket vackert med smaragdgröna kullar som möter Andernas snöklädda toppar.
Vi besöker den utsökt vackra Valle de Cocora där den endemiska Vaxpalmen smyckar de gröna kullarna. Här finns olika vandringsmöjligheter, vi brukar följa en stig som ringlar sig igenom vaxpalmskogen upp till ett krön där vi har fin utsikt över fjälltopparna. Ibland gör kondoren oss sällskap men det finns också många färgglada tangaror, kolibrier och vackra växter att upptäcka.
Vi besöker också nationalparken Los Nevados där den majestätiska kondoren svävar över bergstopparna och den unika fågeln vitskäggig hjälmkolibri födosöker i den gula korgblommiga växten Espeletia.
På de lägre sluttningarna av Los Nevados äter vi lunch på ett hotell i ett område där varma källor springer ut ur berget. Här kommer vi att se och fotografera många olika kolibriarter på nära håll. De matas in med sockervatten i så kallade birdfeeders och kommer ibland så nära att man kan få dem att sitta i handen.
I norra Colombia vid foten av världens högsta kustberg, Sierra Nevada de Santa Marta, 5 710 meter över havet ligger nationalparken Tayrona. Colombia är landet av kontraster, från de Andinska fjälltopparna möter vi nu det solstänkta karibiska havet.
Efter en vandring genom kustskogen ned till havet är det skönt att ta ett dopp. Tayrona bjuder på en rik biologisk mångfald. På stigarna möter man ofta en kolonn av idoga bladskärarmyrorna som bär med sig blad de har skördat som ska bli mat åt de svampar de odlar i sina underjordiska stackar. I bladförnan på marken hittar man de färggranna pilgiftsgrodorna. I krontaket födosöker färgglada papegojor och i strandskogen får vi ofta sällskap av nyfikna kapucinapor och med lite tur av den söta lilla apan bomullshuvudtamarin.
Myten om guldskatten El Dorado kanske är en myt men på nästan 2 000 meter över havet ligger med all säkerhet vårt nästa mål, fågelreservatet El Dorado på sluttningen av kustberget Sierra Nevada. Vägen upp till lodgen är ett äventyr i sig. Vi färdas i stadiga fyrhjulsdrivna jeepar som klättrar högre och högre upp mot bergets topp.
På lodgen El Dorado bor vi i vackra bungalows. Vi omges av prunkande växter och ett myller av färgglada och energiska kolibrier som matas in i feeders. På en tur i gryningen har vi chans att träffa några av bergets endemiska fågelarter.
Staden Cartagena är slutmålet på vår resa och här kommer vi att utforska staden innanför murarna, Las Murallas. Utanför Cartagena ligger den marina nationalparken Islas del Rosario som går att besöka på en dagstur.
Jag ser fram emot att visa er Colombias rika natur och stora biologiska mångfald.Er färdledare, biolog Isak Isaksson
Relaterade resor
-
En naturresa från Andernas höjder till tropiska skogsområden i Karibien. Vi besöker fantastiska platser för fågelskådning och i det låglänta savannområdet Los Llanos spanar vi efter jaguar och anakonda. Med biolog Isak Isaksson utforskar vi djur, natur och fåglar i ett av världens mest artrika länder.
-
Vi inleder i Anderna med besök i pittoreska småstäder omgivna av höga berg, kaffebuskar och tropiska fruktträd. Vi avrundar resan på Karibiska kusten med det koloniala världsarvet Cartagena, nationalparken Tayrona, besök i Gabriel Garcia Marquez hemby och naturligtvis ett och annat dopp i havet.
-
-
Det nya Helsingfors
Jörgen Fredriksson har under de senaste åren åkt till våra grannländers huvudstäder vid ett flertal tillfällen och imponerats över de stora satsningarna som görs i Oslo, Köpenhamn och Helsingfors. I Helsingfors är de nya smakfulla träbyggena, det underbara konstmuseet Amos Rex och Ode, ett av världens mest tilltagande bibliotek som är det som lockar allra mest. I juli i år går resan som tar in nya Helsingfors och då också med konstbiennal i Helsingfors arkipelag. Resan går också till den då pågående operafestivalen i Savonlinna där vi ska se en föreställning av Trollflöjten.
Läs hela inlägget
Under hockey-vm blir även Helsingfors vackra tågstation patriotisk
Under de gångna åren har jag åkt många gånger till våra nordiska grannländers huvudstäder för att utforska konsten, den nya arkitekturen och hur städerna växer framåt. I samtliga fall har jag blivit oerhört imponerad över de nya satsningarna på kulturprojekt och samtidigt lite nedlåten över att de alla satsar så mycket mer än vad min egen stad Stockholm gör.
Tadashi Kawamatas installation sedd genom cyklopen inifrån Amos RexOslo är nog det som imponerar mest med nya Nationalmuseet, Munch, Operan för att bara nämna några, Köpenhamn är roligast med alla häftiga projekt signerade Bjarke Ingels. Jag håller ändå Helsingfors som mest smakfullt av de tre. Här har man med omsorg och stolthet fortsatt från det arv och den design som Alvar Aalto, Viljo Revell med flera utvecklade många årtionden tidigare. Till väldigt stor del har det nya Helsingfors satsat på att bygga vackra träbyggnader. Direkt vid ankomst till Helsingfors ser man de häftiga bastuprojekten som tagit vid. De har blivit omåttligt populära både bland de som badar och de som bara vill hänga. Såväl Löyly som Allas har bar och restaurang kopplat till de olika baden och fler olika bastun.
Bastukomplexet Löyly är löjligt populärt.Vid Kamppi, ett av Helsingforst trevligaste centrum har flera nya sevärdheter tagit plats. Sedan tidigare domineras området av Viljo Revells Glaspalatset. Här har alla butiker, dess design och neonskyltar stannat kvar i en tidskapsel som andas 50-tal. Alldeles bredvid detta retro-palats ligger Tystnadens kapell, som kom till för att kröna att Helsinki var Europas designhuvudstad 2012. Kapellet är byggt i gran utvändigt och klibbal och ask invändigt. I kapellets tak har man satt en gipsskiva som ger det ett fantastiskt ljusinsläpp.
Tystnadens kapellPå torget vid Kamppi ser man ett stort antal av stora cyklopliknande formationer placerade efter varandra. De fungerar som en utmärkt lekplats och i några av dessa ”cyklop” kan man se ned till vad som finns nedanför. Här ligger nämligen det nya konstmuseet Amos Rex spatiösa salar om 2170 kvadratmeter som öppnande upp som museum 2018. De ligger en våning under Glaspalatset och cyklopen fungerar som snillrika och vackra ljusinsläpp. Här såg jag tidigare i år en underbar utställning som lämpligen nog kallades Underjorden. Amos Rex är väldigt lek- och smakfullt och ett ställe jag gärna återvänder till många gånger.
Glaspalatset och Amos RexBäst av allt är dock det nya biblioteket Ode. Byggd i sibiriskt lärkträ i underbara svepande former har den tagit plats precis intill Musikhuset, Finlandia och museet för samtidskonst, KIASMA. Området har blivit Helsingfors självklara kulturella hjärta. Precis som Amos Rex invigdes biblioteket 2018 och visst finns här böcker, men jag imponerades än mer av allt det andra. Här fanns utrymme för de som vill använda symaskin, broderingsmaskin eller 3D-printer, om man är ett gäng som ville laga mat, spela in en låt eller spela spel.
Biblioteket Ode med sina sagomattor, vackra ljusinsläpp och öppna planlösningar
Alla detaljer är så utsökt uttänkta. Alltifrån den öppna planlösningen till de genialt utformade ljusinsläppen. Här finns sju konstnärligt utförda mattor med motiv från den finska kulturskatten. På dessa mattor samlas barnen för sagostunder och äldre publik för författarmöten. En vacker medborgarbalkong är placerad på jämnhöjd med riksdagen mittemot så att man åtminstone symboliskt kan känna att man är jämbördig. Den vackra spiraltrappan har fyllts med citat av önskemål vad medborgarna vill med sin stad. Det är sällan eller aldrig jag besökt en byggnad jag blivit så glad av.
SagostundÄr det böckerna man är ute efter så är det snarare Universitetsbiblioteket Kaisaniemi som är rätt plats. Bara ett stenkast bort från stationen ligger denna likaledes utsökta byggnad med vackra fönster och sju våningar över jord som är makalöst vackert utformade. Precis som med fallet för Ode har man finska designmöbler att så sig ned i.
UniverstitetsbiblioteketHelsingfors överraskar med sina många fina konstmuseer. Utöver Amos Rex finns här två fina museer för samtidskonst, tidigare nämnda KIASMA och EMMA i förorten Hagalund. Favoriten är Villa Didrichsen, ett före detta hem som gjorts om till ett tidstypiskt konstmuseum med möbler och detaljer från 60-talet. Konstsamlingen är riktigt fin med verk av Henry Moore, Picasso, Mark Rothko och Joan Miro för att bara nämna några.
Villa Didrichsens skulpturparkI sommar gör vi en resa till Helsingfors där vi besöker många av de bästa museerna, går på arkitekturpromenader samt att vi lagt till Helsingfors konstbiennal samt att vi åker till Savonlinna för att se en föreställning av Trollfjöjten på den då pågående Operafestivalen.
Resan Nya Helsingfors och Opera i Savonlinna går 2 - 7 juli 2023.
Text: Jörgen Fredriksson
Delägare, Världens ResorRelaterade resor
-
Typ av resa
- Konstresor
-
-
Till fots i det klassiska Grekland
Under de gångna åren har vi arrangerat ett par olika vandringsresor i Grekland som vi nu plockat godbitarna från och satt ihop i en ny resa som vi döpt till Strövtåg i klassiska Grekland. Vi inleder och avrundar med det antika i Delfi och Korinth, men merparten av resan rör vi oss vid de fantastiska klippklostren i Meteora, kring stenbyarna i Zagoria och på ön Ithaka varifrån Odysseus utgick för sin långa utflykt till Troja.
Läs hela inlägget
Tänk er att vi faktiskt går upp till klostret till vänster uppe på klippan. Meteora hade tidigare 24 kloster belägna högst upp på klipporna, men idag är det endast sex kvar. Munkarna började bygga och bosätta sig här på 1300-talet. Det är fortfarande aktiva kloster där nunnor och munkar bor och verkar. Hela området är placerat på UNESCOs världsarvslista, vilket är helt förståeligt. Många anser det vara Greklands vackraste plats. Foto: Carolina Hofman
Vi bor två nätter i staden Kalambaka som vi utgår från för att utforska Meteora. Vi vandrar vid ett par olika ställen för att komma till flera av områdets vackra kloster.
Bergsområdet Zagoria är oerhört vackert med vilda forsar, ordentliga skogar och kalkstenstoppar som mäter över 2500 meter. Insprängt i detta landskap finns 46 gamla stenbyar och 170 gamla välvda stenbroar. De har också lagt ut fantastiskt fina stenbelagda stigar mellan broarna och byarna. Vi går på en 8 kilometer lång cirkelvandring som tar in fyra olika broar och några byar. Foto: Carolina Hofman
I byarna bor framförallt vlacher, ett folkslag som talar ett språk som har mer närhet till rumänska än grekiska. De har gjort sig kända genom historien för att vara fantastiska handelsmän som i sin tur resulterade i storslagna hus i hembyarna. Foto: Carolina Hofman
Här ser vi färdledaren Mikael Karlmark som går Cirkelvandringen i Zagoria. Foto: Carolina Hofman
I samma området hittar vi en av världens djupaste raviner, Vikosravinen. Vi gör ett par kortare stopp där vi går till några oerhört häftiga utsiktspunkter varifrån vi ser i den djupa ravinen. Foto: Carolina Hofman
Bild på Jörgen Fredriksson på rekresa på Ithaka. Det är en fantastiskt vacker och kuperad ö, där vi gör två väldigt fina vandringar med makalösa havsvyer. Den ena dagen gick vi från ett högt beläget kloster till den fina lilla byn Kioni, vid havet. Längs vägen ackompanjeras vi av getternas och kornas bjällror och njuter av vyerna. Det blir flera trevliga stopp på vägen, både på kloster och i den gamla huvudstaden Anogi.
De gamla byarna på Ithaka ligger högt upp och vid havet ligger de platser som kom till efter att venetianerna började placera bebyggelsen vid havet. Här ser vi Exogi, där palatset som man lokalt tror att Homeros och/eller Odysseus höll till.
I Odysseus fotspår får vi lära oss om hur hans gamla kungarike kan ha sett ut, var han landsteg, var de gamla hamnarna låg och hur hans gamla palats kan ha sett ut. Homeros sägs komma från ön Ithaka. Det är en både vacker och tankegivande promenad som tar oss till de vackra nordvästra delarna av Ithaka. På bilden ovanför ser vi Polis strand där man tror att Odysseus både kan ha avrest ifrån och kommit tillbaka till. Här ligger också det man tror vara Nymfernas grotta där han gömde sina skatter när han kom tillbaka.
Resan börjar och slutar med det antika Grekland. Vi går uppför berget Parnassos vid Apollontemplet i Delfi och besöker självfallet de historiska platserna. På väg till Aten stannar vi till vid Korinth för att både se den häftiga Korinthkanalen och att fritt ströva bland ruinerna vid Akrokorinth.
Under tio dagars resa blir det en härlig kompott av vandringsupplevelser med havsvyer på Ithaka, bland kloster på klippor i Meteora, över underbara stenbroar i Zagoria. Strövtågen är mellan 6 och 11 km långa. Längs hela resan löper den grekiska historien som en röd tråd, från Antiken till Bysantiken och från Ottomanernas period till dagens Grekland.
Text: Jörgen FredrikssonRelaterade resor
-
Typ av resa
- DN.Erbjudanden
- Vandringsresor
-
-
På jakt efter norrsken
Reseproducent Åsa Danielsson är en av alla svenskar som under de senaste året fascinerats av den allt större chansen att få se norrsken. På en berghäll i Råsunda i Solna har hon stött på likasinnade polarskensjägare som intensivt spanat mot horisonten i väntan på det böljande skådespelet. Här berättar Åsa mer om fenomenet norrsken och drömmer sig bort till nordligare breddgrader och vår resa Norrsken i Nordkalottan.
Läs hela inlägget
Störst chans att få uppleva riktigt imponerande norrsken är i området som kallas Norrskensovalen, i tiden runt höst- och vårdagjämningen när månen är ny.
De senaste åren har intresset för norrsken fullkomligen exploderat i Sverige. Sociala medier fylls av prognoser, observationer och bilder från nyblivna entusiaster. På bergsknallar, utsiktspunkter och i utkanten av städer ända ner till de sydligare delarna av vårt avlånga land har ivriga polarskensskådare spontant samlats i hopp om få se de dansande skyarna. Men vad är egentligen norrsken? Hur kan man bäst få uppleva detta ljusfenomen? Och varför är det bättre chanser i år än på länge?
Norrsken över Hammerfest, kallad världens nordligaste stad, som vi reser förbi under båtfärden med Hurtigrutten.
Var, när och varför uppstår norrsken?
Allt börjar med att det stormar på solen. Då och då kastar solen ut moln av partiklar som, om det vill sig, beger sig av i riktning mot jorden. När dessa partiklar kolliderar med jordens atmosfär bildas elektromagnetiska ljusvågor av färger som dansar över himlen. Höjden där kollisionen sker avgör vilken färg ljusskenet antar. Vanligast är det gröna ljuset på 100 – 200 km höjd, men vågor i rött, rosa, blått, vitt och lila kan också skådas om man har tur. Formerna varierar från böljande ljuspelare, sprakande kluster till långa bågar över himlen.
Norrsken förekommer i rosa, violett, blått, vitt, rött och gult men grönt är den allra vanligaste färgen.
Anledningen till att alltfler skådat norrsken det senaste året hänger samman med antalet solfläckar på solens yta. De varierar i en cykel på elva år och just nu ökar aktiviteten vilket bådar gott för alla som vill uppleva det fantastiska ljusspelet under kommande säsong.
Utöver solvindarna finns det några olika viktiga faktorer som påverkar hur stora chanserna är att se norrsken. Först och främst krävs en mörk och molnfri himmel. Det förekommer magnetisk aktivitet och solstormar under hela året, men de ljusa sommarnätterna gör att det är ovanligt att se norrsken under sommarhalvåret. För att maximera chanserna att få uppleva ett imponerande norrsken är det också viktigt att vara på en plats långt från de störande ljusföroreningar såsom stadsmiljöernas gatubelysning. Även om norrsken synts långt söderut de senaste åren är det inom norrskensovalen som de verkligt imponerande polarskenen kan skådas. Området sträcker sig från norra Kanada, Sibirien, södra Grönland, Island samt Nordkalotten dit vår norrskensresa går. Det unika med Nordkalotten är det förhållandevis milda klimatet. Tack vare Golfströmmens värme går det att komma långt norrut utan att behöva forcera de extrema väderförhållanden som kännetecknar andra områden i norrskensovalen.
Utanför Tromsö får vi uppleva den samiska kulturen i Arktis när vi besöker ett samiskt tältläger. Har vi tur lyser polarskenet över både oss och renarna.Ytterligare en faktor är månens cykel, och det är bäst att undvika fullmåne då månljusets styrka gör att norrskenet riskerar att blekna för våra ögon. Vår- och höstdagjämningen anses vara den tid då de mest spektakulära norrskenen syns. Våra norrskensresor är förlagda då månen är ny kring månaden mars och början på april vilket, enligt Finlands meteorologiska institut, är den ideala tidpunkten.
Norrsken över norska Tromsö, en av världens kändaste platser för att skåda norrsken
Resan Norrsken i Nordkalotten
Det går aldrig att med säkerhet veta om den Gröna damen, som norrskenet ibland kallas, bjuder upp till dans. Resan Norrsken i Nordkalotten är därför uppbyggd utifrån en kombination av platser som alla är kända för sin polarskensfrekvens. I finska Ivalo bor vi hela två nätter i deras specialdesignade stugor med glastak. Vill det sig väl kan det fantastiska himlaspelet skådas bekvämt från sängen! När vi sedan går ombord på Hurtigrutten för en båtfärd längs den nordnorska kusten långt från civilisationen är förhållandena mycket gynnsamma i den arktiska natten. Och till sist, vid resans slutdestination Tromsö avrundar vi vår resa med ett spännande besök till en samisk tältläger där vi förutom att umgås med renar, äta avskedsmiddag och lyssna till jojk, får ännu en möjlighet att fånga det mytomspunna skenet. Första norrskensresan är redan fulltecknad, så nu är ännu ett avresedatum planerat för den populära turen.
I finska Ivalo sover vi två nätter i stugor som är specialbyggda för att kunna njuta av ljusskådespelet till och med från sängen!
Norrsken förr och nu
Under årtusenden har människor både beundrat och skrämts av de nordliga ljusridåerna. De äldsta tecknen på människors förundran över ljusfenomenet hittas i franska grottmålningar gjorda för över 30 000 år sedan. Tidiga beskrivningar av norrskensupplevelser står att finna både i Bibeln och i 4600 år gamla kinesiska skrifter. Det var Galilei Galilei som i början på 1600-talet gav norrskenet dess latinska namn, Aurora Borealis, efter att det synts ända nere i Venedig. Namnet är en hyllning till den romerska gryningsgudinnan Aurora kombinerat med den grekiska termen för nordlig vind, Borea.
Det latinska namnet Aurora borealis kan översättas till nordlig gryning.
Hos urfolken som lever i den arktiska miljön har norrskenet intagit en självklar plats i mytologin. Enligt samisk tradition kunde norrsken vara förknippat med fara och det ansågs olycksbådande att påkalla dess uppmärksamhet genom att vissla eller sjunga. Under vikingatiden tolkades polarskenet i stället som blänk i valkyriornas rustningar när de var på väg för att hämta upp fallna krigare till Valhalla. Både under senare vikingatiden och det sena 1600-talet lyste norrskenet dock med sin frånvaro på grund av mindre solvindsaktivitet. Idag finns moderna instrument som gör det enklare att förutspå norrskenets ankomst på ett sätt som var omöjligt förr i tiden. Genom att studera vädret på solens yta kan man bedöma sannolikheten att skåda norrsken då det tar ett dygn för en solvind av partiklar att nå jordens atmosfär. Med norrskensappen i mobilen, blicken mot norr och en portion tålamod är chanserna ypperliga att skåda himlaspelet ända in i april nästa år. Vill du verkligen maximera dina chanser och därtill lära känna den fascinerande arktiska vårvintern – följ med på resan Norrsken i Nordkalottan!
TEXT: Åsa Danielsson
Källor:
NASA
Finnish Meteorological institute
Norwegian Centre for Space Weather
The National Geographic
m fleraRelaterade resor
-
Typ av resa
- Tågresor
-
