Blogg & Restips

  • Yakushima – Japans gröna sagoö

    Jörgen Fredriksson, grundare till Världens Resor, åkte tillbaka till favoritön Yakushima för att vandra i världens grönaste skogar. Yakushima som betyder cederträdens ö var landets första naturvärldsarv. Ön finns med på tre av våra resor till Japan; Brinnande lönnlöv, Strövtåg i södra Japan och Öluff i japanska skärgården.

    Vulkanön Yakushima, belägen i Stilla havet i södra Japan, låter som rena fantasiön när man beskriver den. Det är en av världens regnigaste platser, vilket gjort att den sannolikt har de grönaste, mest mossklädda skogarna som går att finna. Den speciella Jomoncedern är uppemot 7000 år gammal och skapar skogar som är de mest trollska du kan tänka dig. Från de fina stränderna går det att snorkla bland korallrev, surfa och dyka. Vissa tider på året kommer jättesköldpaddorna hit för att kläcka sina ägg. De vulkaniska bergen mäter nästan 2000 meter trots att det inte är mer än åtta mil runt ön. Här finns härliga heta källor utomhus vid havet, endemiska makaker och hjortar samt speciella maträtter gjorda på flygfisken. Mest känd är dock ön för sina möjligheter till friluftsaktiviteter. Folk kommer hit för att cykla, paddla kajak i de många floderna, men framförallt för att gå några av Japans finaste vandringsleder. Jag var själv återigen på Yakushima i början av november 2019 för att vandra i tre dagar.


    Här på ön finns flera vandringsleder som är jättetuffa och kan ta dagar att gå för att slutföra, men också många lättare som är allt från någon timme till halvdagsetapper. Ön har satsat stort på att göra framkomligheten så bra som möjligt och på de mest populära ställena Shiratani Unsuikyo och Yakisugi Land, har de byggt ordentliga träpromenader och broar över de många floderna. Leder av olika svårighetsgrad på varje ställe gör att alla kan komma hit och på olika sätt nå de gigantiska träden. Några av dem har en omkrets på uppemot 16 meter. Vi gjorde tre vandringar som alla var mellan tre och fem timmar långa. Det var mestadels lätt att gå, men med många rötter att hålla reda på. 

    Vandring vid Shiratani Unsuikyo

    Jomoncedern är inte en ceder i vetenskaplig mening utan tillhör cypressfamiljen. Alldeles oavsett har de i alla tider varit oerhört eftertraktade. Redan på 1500-talet högg man ned träd för att bygga buddhistiska tempel och det har fortsatt till 1960-talet då man satte stopp för skövlingen. Det byggdes till och med en liten smalspårig järnväg högt upp i bergen. Hela byar byggdes enkom för att jobba med skogsnäringen. Den gamla järnvägen används fortfarande i liten skala, men i övrigt har mellanrummet mellan skenorna fått plankor, vilket gör att järnvägen idag används som en av de populäraste vandringslederna som på ett enkelt sätt tar oss djupt in i skogen. Det finns fortfarande många enorma träd kvar, men också stubbar av träd som fälldes på 1500-talet som står intakta utan att vittra på 500 år. Imponerande! 


    Den kända japanska författarinnan Hayashi Fumiko bodde på ön och i romanen Ukigumo skrev hon ”här regnar det 35 dagar i månaden”. Ett vanligt år faller det drygt 4000 mm längs kusten, medan det uppe i bergen vissa år kommer mer än 10 000 mm. Det gör att allt är så oerhört grönt. Det finns inte en sten eller ett träd som inte är klädda med mossa. Vill du se en livs levande japansk mossträdgård finns ingen bättre plats än denna. När jag 1997 flyttade till Japan var den fantastiska animerade filmen Prinsessan Mononoke släppt och precis blivit den mest sedda filmen någonsin i den japanska filmhistorien. Det är i många stycken en animerad naturfilm och där regissören Miyazaki hämtade skogsmiljöerna härifrån ön (filmen finns nu på Netflix). Att vandra i Shiratani Unsuikyo är som att röra sig i trollskogar bättre än vad John Bauer någonsin kunde drömma om att porträttera. Våra resor kommer hit i april och november. Lämpligt nog är regnsäsongen från maj till oktober. Vi har alltid fantastiska dagar och oftast med fint väder, men även om det skulle regna så gör det grönskan bara ännu mer tilltalande. 


    Yakushima har idag 13 000 fasta invånare och båda de två städerna Anbo och Miyanoura har idag gott om ställen att bo och många riktigt trevliga restauranger att gå till på kvällarna. 


    Artikelförfattaren med egen familj och familjen som driver vårt Ryokan på ön

    Vi har några få platser kvar på båda våra novemberresor hit som går när lönnlöven skiftar färg; Brinnande lönnlöv och Strövtåg i södra Japan. I april båtluffar vi mellan elva japanska öar på resan Öluff i Japanska skärgården. Kom och upptäck Yakushima ni också. Lovar att det blir en upplevelse.

    Fler bilder från Yakushima: 


    Sofoon och Naima tar en paus under vandringen


    Från toppen av Tsuji Toge får vi fina vyer över ön


    Mossa är populärt i Japan. Resor med mossa som tema anordnas idag i Japan. 


    Det går att paddla kajak direkt från huvudorten Miyanoura.
    Text och merparten av bilderna: Jörgen Fredriksson, delägare Världens Resor och tidigare bosatt i Japan.

  • Textil och minnesvärda möten i Japan

    Vår duktiga färdledare Kristina Watanabe har lett ett antal textilresor i Japan vid det här laget. Här får vi ta del av några av höjdpunkterna på hennes senaste resa i november 2019.

    Läs hela inlägget

    I ett litet ikat-väveri står vi och färgar garn. Vi doppar garnet i stora lerkar som är nedsänkta i marken. Rummet är fyllt av indigodoft. När vi färgat vår garnhärva får vi prova på att väva ikat, eller kasuri, som det heter på japanska. Vi befinner oss i Kurume, kasuri-teknikens vagga. Kasuri upptäcktes 1799 av Den Inue, en flicka som då bara var 12 år gammal. 

    Det är svårt att föreställa sig att de tiotal svenskarna landat i Japan bara några timmar tidigare. Tröttheten efter den långa resan och en tidsskillnad på åtta timmar är ersatt av iver och entusiasm. 

    Välkomstlunchen ger oss ytterligare ett smakprov på elegans. I Japan kan allt bli till konst, bara det görs med tillräcklig elegans och finess. Maten är en fröjd för både ögat, gommen och magen. 



    På eftermiddagen får vi se hur över 100 år gamla elektriska vävmaskiner arbetar. Visste ni förresten att Toyota tillverkade vävmaskiner innan de tillverkade bilar? Vi fick se en 120 år gammal Toyota i bruk. Vävmästaren säger att hans största bekymmer är att få till reservdelar, eftersom han måste tillverka dem för egen hand. 

    Vi tittar även in i en vävstuga där det vävs kasuri för hand med full precision. Innan vi avslutar första dagen på resan så kastar vi oss över tygboden. 

    Vår resa går vidare till Kyoto. En sådan skatt. Vi besöker trädgårdar och tempel och överröses av inspiration och intryck. På smala bakgator och i trånga gränder letar vi upp grossister och specialbutiker. Vi hittar handgjort papper, penslar och antika tyger. I en shoppingarkad leder en smal och obetydlig, nästintill osynlig, gränd oss till en liten bakgård men en sagolik trädgård och en liten, liten stuga. Här säljs nålar, synålar och knappnålar. 

    Från Kyoto gör vi en avstickare med det snabba och smidiga shinkansentåget till Arimatsu utanför Nagoya. Arimatsu är känt för sin fantastiska shibori, eller knytbatik, som används till att sy kimono. Men den långa traditionen har även gett upphov till annan konst. Här är ett exempel på hur en känd målning från Nagoyas borg återskapats i shibori-batik. Efter att vi själva fått prova tekniken strosar vi runt på gatorna i det ganska sömniga, men pittoreska Arimatsu. Dag efter dag fylls med kulturella intryck, workshops och inte att förglömma, den fantastiska maten som är ett kapitel för sig. Vart vi än kommer blir vi väl emottagna. Vi passerar böljande landskap, besöker museer, får vara med om en teceremoni och blir hänförda av Fujibergets mäktiga skepnad. 

    När vi inte längre tror att någonting kan överträffa det vi varit med om kliver vi in hemma hos paret Hagiwara. 

    Hisako och Takashi Hagiwara är konstnärer båda två. Hisako arbetar i sashiko och har sytt alla kläder paret bär samt textilierna i deras hem. Takashi målar i olja och akvarell och han klär korgar med papper som han sedan dekorerar. 



    Deras hem är som en saga. Vi blir välkomnade med öppna armar och får tillbringa en hela dag där, sittandes i små grupper och broderar. Mellan småprat och klingande skratt blir vi serverade hemlagad makrobiotisk mat. Paret har bjudit in vänner som alla är både hjälpsamma och nyfikna på Sverige och på oss.



    Lätt berusade på broderi beger vi oss sedan till Tokyo som blir vår sista destination på resan. I ett myller av människor i denna jättestad upptäcker vi snart att textil och hantverk lever vidare även här och är närvarande i vardagen i allra högsta grad.

    Text och bild: Kristina Watanabe

  • Bli ett med naturen - drömresor hösten 2021

    Flera av våra Latinamerikaresor har inslag av, eller är renodlade naturresor. Med på en sådan upplever du regionens flora och får chansen att tillsammans med våra specialistfärdledare komma nära ett rikt djurliv. Åsa Backevall är botaniker och sedan 1996 har hon arbetat som färdledare runt om i världen och i 15 år har hon lett många av våra naturresor till bland annat Brasilien, Ecuador och Galapagos. Läs intervju med Åsa här.

    Läs hela inlägget

    Åsa, varför ska man åka på en naturresa?

    För att se och uppleva naturen och livet på riktigt. Det spännande med djur och natur är ju också det oförutsägbara. Har man tur går man ut i skogen och får se massor av djur, en annan gång ser man betydligt färre. Naturen går inte att regissera. Dessutom bidrar vårt resande i allra högsta grad till att bevara naturen. På resan Galapagos och Amazonas så har Världens Resor valt att anlita lodger – Sani Lodge och Napo Wildlife Reserve – som ägs av människorna som bor i området. För att öka djurbeståndet har de slutat upp med att jaga på sin mark. Därutöver medverkar det också till att lokalbefolkningen får andra möjligheter att försörja sig än från att jobba inom oljeindustrin som är utbredd i området. 

    Vad kan man förvänta sig på resan?

    Vi som leder naturresor är ofta biologer med stor kunskap och  intresse för  naturen och länderna vi reser till. Vårt mål är att kunna berätta så mycket som möjligt om det vi ser och upplever. Resorna går också till väl utvalda naturområden som har mycket att erbjuda. 

    Vad finns det för natur- och djurliv i Sydamerika?

    Stor del av Sydamerika hör till de artrikaste områdena i världen vad gäller flora och fauna. På listan över världens sjutton mest artrika länder ingår bland annat Ecuador, Brasilien och Colombia. På resan till Ecuador besöker vi Amazonas där man till exempel har möjlighet att se olika arter av apor, kajmaner, fåglar, ormar som anakonda och jätteutter. Galapagos är ju känt för att man kommer djuren väldigt nära inpå livet, eftersom de är helt orädda för människor. Man ser sjölejon, stora landsköldpaddor, havssköldpaddor, både land- och havsleguan och massor av spännande fåglar som till exempel blåfotad sula och en endemisk art av albatross. I Brasilien tillbringar vi stor del av resan i Pantanal, där man bland annat kan se jaguar, tapir, kapybara, näsbjörn, kajmaner, både stor- och liten myrslok samt ett fint fågelliv.

    Hände något speciellt på den senaste resan du gjorde, Naturresa i Brasilien?

    Pantanal kallas ju för Sydamerikas Serengeti och vi fick syn på inte mindre än fem jaguarer under vår resa. Vi åkte buss efter den närmare femton mil långa grusvägen Transpananeira, som leder in i de norra delarna av Pantanal till Porto Jofre. Här bodde vi på en lodge i två nätter och åkte ut på jaguarsafari med båtar på flodsystemet. Vi upptäckte inte bara jaguarer utan också jätteutter, kapybaror, jabiru-storkar och kajmaner. 

    Vad är ditt bästa resminne med Världens Resor?

    Jag har många fina minnen från olika resor, men det jag speciellt kommer att tänka på är från en resa i ecuadorianska delen av Amazonas. Tillsammans med en grupp paddlade jag kanot på ett vattendrag genom regnskogen. Vi stannar till då vi ser en flock ullapor ovanför oss. Hannarna av denna art brukar ofta skrämmas genom att slänga ned grenar och den här gången var de mer aktiva än vanligt. Under en lång stund sitter vi helt betagna och betraktar dem. Plötsligt kastar sig en stor hanne mot oss, som för att attackera. Han kommer farandes med alla fyra lemmarna utsträckta, men förstås gör han det bara för att skrämmas och det visar sig att han höll sig fast med svansen i en trädgren. Det var ett alldeles magiskt ögonblick!   

  • Familjeresa i Sverige - ny resa här för att stanna!

    -”Jag har rest 100 mil för att komma hit”. Det var det första Adrian 10 år sa till mig när vi träffades i Östersund. Adrian hade rest från Falkenberg och skulle tillsammans med sin farfar spendera höstlovet i Jämtland tillsammans med oss på vår nya familjeresa Vildmarksäventyr. Vi blev en grupp om tjugo personer från fem olika familjer.  Det här är vår första familjeresa i Sverige, men definitivt inte vår sista. Läs om mina intryck från resan här och se till att säkra er plats för nästa höstlov!

    Läs hela inlägget

    Vi reste med tåg till Östersund där vi blev hämtade med buss för ytterligare drygt två timmar till den lilla byn Norråker som skulle vara vårt hem kommande fem dagar. Vi var många som spärrade upp ögonen när vi såg att marken var täckt av snö. Aha - här skulle det bli snöbollskrig, det förstod man ju direkt.  

    Vi kom fram sent på eftermiddagen och möttes av den alltid så glada Ida, vår färdledare. Hon bor här i Norråker tillsammans med sin familj och driver även den lokala mathandeln i byn. Vi inkvarterades i olika hus och stugor familjevis och hade sedan vår första gemensamma måltid. En utsökt middag tillagad av Idas man Johannes, som verkligen satte ribban för all den goda mat vi skulle få under resans gång. 

    Vårt första utflyktsmål gick till Flottarkojan där vi vandrade på Flottarstigen som går längs Sjoutälven. Stigen har fått sitt namn från de flottarmän som arbetade här med att balansera på timmerstockarna och se till att inget timmer fastnade under sin färd längs älven. Luften var ren och stämningen på topp. Vi stannade till för att dricka av det rena vattnet i älven. Färskt, kallt och magiskt gott. Plötsligt dök en man upp ur skogen med en mikrofon i högsta hugg. Det visade sig vara Sveriges Radio Jämtland som fått nys om vår grupp och i live sändning var ute och letade efter oss. Turligt nog fann han oss och modiga Birger 10 år från Älvsjö ställde upp på en intervju. Så kan det gå, mitt i Jämtlands skogar....  

    Vid retur till Norråker väntade en välförtjänt aktivitet. Vedeldad badtunna och bastu. Återigen delades vi upp familjevis och jag hörde rykten om att några av barnen doppade sig i den närliggande sjön. Efter denna härliga dag slocknade vi alla fort. Tänk så mycket godare man sover efter hela dagar ute i skog och mark.  

    Så var det då äntligen dags för det som många utav oss verkligen sett fram emot. 10 sibiriska huskey hundar väntade ivrigt på att få komma ut. Det var ett öronbedövande skällande som mötte oss. Ibland lät det mer som ett ylande. Kan det vara lite varg i en sibirisk huskey?, tänkte jag. Men nej, det är det givetvis inte. Hundrasen är en blandning av en spets och polarhund och passar utmärkt som draghundar. Alla barn fick möjlighet att hjälpa till och lära sig hur man sätter på en sele och sedan kopplar ihop hundarna på led. Men vi fick vänta med att åka med hundarna. Först skulle vi vandra till en lägerplats mer lämpad för dagens aktivitet. Det visar sig att Norråker ligger precis på gränsen mellan Jämtland och Västerbotten.

    Så denna dag vandrade vi från ett län till ett annat. Det var en sagolik dag och solen tittade fram lite försiktigt. Återigen var vi ute mitt i skogen. Snötäcket på marken var inte tillräckligt tjockt för ett klassiskt hundspann med släde så det blev ett hundspann med fyrhjuling och släp på hjul istället. Och oj så roligt det var. Och oj så fort det gick. Efteråt gosades och klappades det hund i vad som kan beskrivas som timmar.  

    På kvällen, efter middagen blev det filmkväll. I en uppvärmd och vacker stuga satt vi alla och tittade på klassikern Dunderklumpen som utspelas i närområdet. Denna 70 tals klassiker med många av Sveriges skådespelarelit blev en upplevelse i sig. Det var svårt att se vem som uppskattade filmen mest, barnen eller de vuxna?  

    Vår sista dag i Jämtland hade hela tiden varit ett frågetecken. Skulle vi få se renskiljning? Vi visste att det är runt denna tid på året som renarna samlas in och förs ner från fjällen till sitt hägn för att sorteras ut. Men vädret hade inte varit optimalt så renskötarna hade inte kunnat ta ner sina renar och därmed blev det ingen renskiljning för oss. Allt går inte att planera när man lever med naturens villkor. Men vi hade mycket annat intressant att uppleva denna dag.

    Vi lämnade Norråker och åkte med bil i lite över en timme tills vi kom fram till det fantastiska området Borga med Borgahällan som har en 700 meter lodrät klippvägg. Här pulsade vi genom snön upp på ett fjäll fram till ett sameviste som varit bebodd i minst 200 år och där renskötsel fortfarande bedrivs. Vi hade vandrat upp för fjället i tystnad för att eventuellt kunna se några renar som var kvar uppe på fjället. Vid samevistet viskar plötsligt Texas åtta år ” där, jag ser något som rör sig mellan granarna. Där, ser ni?”. Helt otroligt så kom det ett tjugotal renar gåendes och när vi kom fram till en glänta passerade renarna en efter en. Vi stod på bra avstånd. Renarna stannade till och tittade lika nyfiket på oss, och vi på dem. Sedan gick de vidare in i skogen. Vilken lycka! Texas utnämndes därefter till gruppens egna spanare.  

    På eftermiddagarna fanns även egen tid i Norråker. Här fanns så mycket att hitta på. Några barn gick för att kela med hundarna, och några andra valde att rida häst. De som var vana fick rida själva, och för nybörjare hjälpte Ida till med att leda hästen. Vi fick alla också åka häst och vagn. Norråker ligger precis vid Tåsjön och några passade på att prova fiskelyckan. 

    Efter våra gemensamma middagar gick vi laget runt för att berätta vad man hade tyckt om dagen, och vad som varit roligast. Ofta hamnade snöbollskrig i topp men även att få kela med djuren, rida, komma ut i naturen och röra på sig, den friska luften och att se renar. Vid vårt sista gemensamma tillfälle summerade Adrian från Falkenberg resan i en mening: ” det här farfar, det måste vi göra om”.  

    Tack till er alla för fina höstlovsdagar tillsammans!

    Pernilla Palacios

  • Två grekiska filmupplevelser

    Just nu under pandemin är det i fantasin vi får resa till långväga resmål, snarare än i verkligheten. Ibland är det skönt att i filmens värld få drömma sig bort en stund. Det gjorde Jörgen Fredriksson och såg två inspirerande filmer med den grekiska övärlden som skådeplats. Resultatet blev att han skapade en helt ny resa!

    Läs hela inlägget

    Jag såg den fina dokumentären Leonard & Marianne – Words of Love om Leonard Cohens tid med norska Marianne Ihlén på ön Hydra. Leonard Cohens karriär har jag följt i närmare 40 år, men aldrig lagt så stor vikt vid att de klassiska låtarna So Long Marianne och Birds on a Wire haft direkta kopplingar till ön Hydra, där Cohen bodde från 1960 till 1967.

     

    Hydra är en fantastisk ö där både naturen och själva staden Hydra är enastående vackra. Ön är dessutom bilfri, vilket skapar ett underbart lugn och fantastiska förutsättningar för trevliga strövtåg. Hit flockades kulturpersonligheter som Sun Axelson, Henry Miller och Sophia Loren under 60-talet. Göran Tunström bodde också på ön under en lång period och skapade en livslång vänskap med Leonard Cohen. Det var här Tunström skrev delar av boken Maskrosbollen.

    Historien om Marianne och Leonard kretsar kring den bohemiska gemenskapen under tiden på Hydra med öppna relationer och hur Leonard Cohen utvecklas till en framgångsrik musiker. Den berättar också kärlekshistorien om de två och hur bohemlivet inte alltid slutade lyckligt med följdhistorier av missbruk och annat elände. Leonard Cohens hus finns kvar på Hydra och gatan där han bodde bär idag hans namn.  

    Filmen avslutas oerhört värdigt med en sekvens där de läser upp ett brev från Leonard Cohen vid Mariannes dödsbädd, ett kärleksfullt brev till en musa han inte träffat på många årtionden. "Dearest Marianne, I'm just a little behind you, close enough to take your hand. This old body has given up, just as yours has too ... Safe travels old friend. See you down the road."

    Om filmen om Marianne och Leonard är finstämd och lockar fram en liten tår, så är Michael Winterbottoms film The Trip to Greece, med skådespelarna Rob Brydon och Steve Coogans, av en helt annan kaliber. De äter sig genom ett oerhört vackert Grekland i Odysseus fotspår från Troja till Homeros födelseö, Ithaka.

    De två huvudrollsinnehavarna har vi sett i tre tidigare filmer när de äter gott och munhuggs igenom Englands sjödistrikt, Italien och Spanien. Temat är detsamma denna gång och de gör underbara imitationer av allt från Michael Caine och Marlon Brando till Mick Jagger, ofta där de tävlar vem som gör det bäst. Under tiden rullar de upp den grekiska historien och reser i bergen och i övärlden genom ett bedårande Grekland och med maträtter som gör att det vattnas i munnen. 

    En episod är de på Hydra och i en annan har de simtävling på Ithaka och pratar om Lord Byron och om kärleksbanden mellan Odysseus och Penelope. De argumenterar om tragedi och komedi, om myter och historia, demokrati och meningen med livet när de besöker Apollontemplet i Delfi.

    Att återigen få hänga med Rob och Steve är lite som att träffa gamla vänner som har ovanligt många referenser som överensstämmer med mina egna. Visst blir de pladdriga emellanåt, men åtminstone jag står ut med det mer än gärna.

    Jag själv kunde inte låta bli att inspireras och resultatet är den strövtågsresa vi nu presenterar. Grekiska strövtåg – från Homeros till Leonard Cohen, där vi under elva dagar gör sju strövtåg på olika platser i Grekland. 

    Resan börjar i Delfi och det fantastiska klosterkomplexet Meteora med 22 kloster belägna högst upp på sandstensklippor. Vi avslutar resan med besök på öarna Ithaka och Hydra. Välkomna ni också att följa med på Odysseus irrfärder och att spåra platser i Leonard Cohens poetiska låtskatt.  

    Text: Jörgen Fredriksson, delägare Världens Resor

  • Längs krokodilfloden

    I november varje år går resan Varaner och vulkaner till Indonesien av stapeln. I år blir det ingen resa av förklarliga skäl, men i november 2021 hoppas vi på att genomföra den igen med vår duktige färdledare André Möller. Läs Andrés blogg om de storslagna naturupplevelserna vår grupp hade i Borneos regnskog hösten 2019.

    Läs hela inlägget

    Vi glider sakta allt djupare in i Borneos regnskog ombord på vår lilla husbåt som ska vara vårt hem de närmsta tre dygnen. Vi är strax söder om ekvatorn, solen står högt och vi är alla tacksamma över att det fläktar försiktigt så länge båten rör på sig. Vi är här främst för att försöka få syn på orangutanger, men det väntar många naturupplevelser runt hörnet. Jag har precis gjort gruppen uppmärksam på att Sekonyer-floden kallas “krokodilfloden” av lokalbefolkningen, och några av resenärerna spanar ivrigt in bland den täta vegetationen och mot de små flodbankerna i hopp om att få syn på några reptiler. Skämtsamt säger jag att vi inte kommer att bada de närmaste dagarna och ber samtidigt alla att motstå frestelsen att tvätta fötterna i floden. Spridda, nervösa skratt hörs över däck. Vad jag då inte vet är att vi några timmar senare ska få så mycket vattenhyacinter i propellern att båten stannar, varpå en av de unga besättningsmännen snällt får hoppa i floden iklädd bara kalsongerna för att få bort all växtlighet som fastnat. Medan han tar det med ro och jämnmod, står vi skandinaver och oroligt tittar på. Kaptenen och kokerskan skrattar glatt.

     

    Ytterligare några timmar senare, ännu djupare in i regnskogen, hör vi nämnda kokerskas skrik nerifrån köksregionerna, och vi förstår snabbt att en stor krokodil simmat förbi henne på bara ett par decimeters avstånd där hon satt och förberedde maten, precis i höjd med vattennivån. Vi puttrar vidare på krokodilfloden, och lugnet lägger sig över gruppen och båten. Det är svårt att föreställa sig att vi bara tjugofyra timmar tidigare åkte kors och tvärs över den kaotiska mångmiljonstaden Jakarta med lokalbuss, när de första näsaporna (endemiska till Borneo) dyker upp längs flodkanten. Vi tittar storögt på dem, men de verkar inte bry sig om oss.

    En näshornsfågel flyger förbi framför oss. Någon hinner få upp kameran. När vi lägger till vid en liten brygga inne i nationalparken Tanjung Puting och påbörjar vår vandring som ska ta oss till ett utfodringsställe dit orangutanger kan komma för att komplettera sin diet har det hunnit bli eftermiddag. Om regnen har kommit och det finns gott om frukt i skogen kan det hända att orangutangerna inte känner sig manade att komma, men man vet aldrig. Vi sätter oss ner på några enkla träbänkar och får snabbt sällskap av både mygg och myror. Med tanke på att det finns över sex hundra arter av myror på Borneo blir vi inte förvånade. Hela skogen sjunger av syrsor och andra insekter, men vi ser inga större djur än. Istället dricker vi vatten, fläktar oss med olika stora löv och förbereder kamerorna. Doften av myggmedel ligger tung över vår lilla glänta. Någon sänker ljudet på sin hörapparat för att undkomma syrsorna.

     

    Nationalparkspersonal har lagt ut både bananer och sötpotatis, men inga orangutanger syns till. Vi sitter tysta. Länge. Ett skäggsvin springer förbi, men ännu inga primater. Så plötsligt hör vi det mäktiga ljudet av trädkronor som svingas mot varandra i fjärran, och då förstår jag att även denna gruppen kommer att få uppleva vilda orangutanger. Ljudet kommer närmare och snart ser vi den första bruna, långhåriga varelsen högt uppe i träden. Kamerorna zoomar så mycket de kan, men ganska snart kommer det flera orangutanger och de närmar sig så mycket att inga zoomobjektiv längre behövs. De hoppar ner och stoppar munnen full med bananer och klättrar sen snabbt upp i träden igen. 

    Några honor bär på ungar som konstant hänger fast vid sina mödrar. En orangutang har plockat på sig så många bananer att hon tappar flera stycken. Plötsligt är skäggsvinet där och glufsar i sig. Sex eller sju honor (nästan alla med ungar) går fram och tillbaka till bananerna och tar för sig, men när den stora hanen kommer rusar de snabbt upp i träden och låter honom äta så mycket han vill. Vi sitter stilla och betraktar allt, medan svetten rinner och kamerorna går varma. När orangutangerna känner att de har fått nog avlägsnar de sig en efter en, och ljudet av de svingande trädkronorna blir allt svagare för att till sist helt försvinna. Och när inga primater är kvar ställer man sig frågan om detta verkligen precis hände. Senare ska en man i gruppen beskriva hela händelsen som närmast andlig och andaktsfull.

    När vi kommer tillbaka till båten ser vi först inte vår besättning och utgår från att de helt enkelt har lagt sig för att sova under tiden vi har varit borta. Men så hör vi plötsligt glada rop och ett intensivt plaskande längre upp för floden. Hela besättningen, bortsett från kokerskan och kaptenen, ligger på gamla uppblåsta bilslangar och badar i floden. "Men krokodilerna då?", undrar vi nervöst. “Så mycket som vi låter vågar de nog inte komma i närheten” ropar killen som frigjorde propellern tidigare under dagen. Både vi och några nyfikna krabbmakaker som kommit ner till flodkanten tittar storögt på medan besättningen tar sig tillbaka till båten. Det doftar friterade bananer från vår båt. Nu ska det bli gott med en kopp kaffe, och i morgon hoppas vi på ännu fler orangutanger.

    Text och bild: André Möller