Blogg & Restips

  • Jörgen reste längs Karakoram Highway i norra Pakistan

    1989 fick jag veta att jag fått ett stipendium för att studera i Kina i två år. Under våren planerade jag hur jag efter terminens slut skulle åka landvägen via Turkiet, Iran och slutligen den legendariska Karakoram Highway genom Pakistan till Kina. Passet lämnades in till Irans ambassad, men efter Ayatollah Khomeinis bortgång den 3 juni utfärdades inga visum. Dagen efter, den 4 juni, bröt massakern på Himmelska fridens torg ut.

    Istället för resa väntade en oviss sommar innan jag till slut ändå kom iväg till Shanghai och två års studier. Någon Karakoram Highway blev det inte då och i 30 år har det förblivit en ouppfylld dröm. Till nu. För en vecka sedan kom jag tillbaka från norra Pakistan. 

    Landskapet i norra Pakistan är verkligen enastående På Duiker-höjden, ovanför den gamla huvudorten Karimabad, står jag i skymningen och blickar ut över tre toppar på nästan 8000 meter på ena sidan om dalen och två på drygt 7000 meter på andra sidan. Karimabad med sina två 900-åriga gamla fort, Altit och Baltit, ligger nedanför på 2500 meters höjd. Landskapet är minst sagt dramatiskt.

    Några mil söder om Gilgit, den största staden i Baltistan, just där Indus flyter ihop med floden Hunza, står en liten anonym skylt som säger ”här möts världens tre högsta bergskedjor”. Från en liten utsiktsplats ser jag hur Hindukush drar iväg västerut mot Afghanistan på ena sidan Indus. På andra sidan floden ser jag hur Karakoram börjar. Ett tiotal mil bort ligger K2, världens näst högsta berg. När jag vänder mig om ser jag Nanga Parbats ståtliga topp och den enda av Himalayas 8000 meters-toppar som ligger i Pakistan. 

    Karakoram Highway är idag en fantastiskt fin väg byggd av kineserna för att de i framtiden ska ha en väg som snabbt tar dem till en hamnanläggning vid Arabiska havet. Det var av nöd tvunget att bygga en ny väg då den gamla vägen till stora delar brakat samman. Ett av de porösa bergen föll ihop i floden och gjorde att byar dränktes och en stor del av vägen försvann. Den naturliga dammen som skapades är idag den vackra sjön Attabad, som blivit en av de stora turistattraktionerna längs vägen. För att få till vägen längs sjön krävdes att man byggde sex långa tunnlar.

    Landskapet till trots är det nog ändå mötet med pakistanierna som är det starkaste minnet jag tar med mig hem. Sedan 9/11 2001 har det i stort sett inte funnits någon turism i Pakistan förrän nu de senaste åren. Var vi än kommer vi bli bjudna att sitta ned och dricka te. Nyfikenheten är stor. Likaså vänligheten. Jag möter överhuvudtaget ingen som inte är vänlig. När jag berättade att jag skulle till Pakistan innan resan möttes jag bara av förvånande huvudskakningar och folk som sa ”du är inte klok, det går aldrig vägen”. Jodå, det gick alldeles utmärkt.

    Jag rekade inför våra kommande resor till Pakistan. Våren 2020 har vi tre nästintill fulltecknade resor till Pakistan. Höstresan 2020 har också bokats på bra. Det som skiljer resorna åt är att vi på hösten gör en enklare tre dagars vandring i Himalaya. Även jag passade på att vandra denna del, vid berget Nanga Parbat. Här lämnar vi Karakoram Highway på 1200 meters höjd och åker med jeep 15 kilometer och 1600 höjdmeter upp till byn Tato. Härifrån går jag sedan dryga fem kilometer och 500 höjdmeter upp till Fairy Meadows. Det är en rätt makalös förvandling. Bergvägen upp är så kargt och folktomt som det kan bli, men när man kommer upp till Fairy Meadows väntar massor av stugor, affärer, och restauranger. På de enorma gräsfälten som breder ut sig här ordnar de till och från hästpolomatcher! Här erbjuds olika vandringsmöjligheter av olika svårighetsgrad.

    Vi har nu lagt upp datum för resor 2021 också. Själv kan jag inte säga annat än att jag tycker att det vore jättetråkigt om inte fler fick besöka detta fantastiska område. Jag vet att folk i Pakistan väntar och hoppas på oss. Om ni åker får ni vara beredda på att bli tillfrågade om att vara med på selfies tio gånger om dagen. Läs mer om våra resor till Pakistan

    Text och bild: Jörgen Fredriksson, grundare och delägare Världens Resor

  • Samtida konst i renässansland

    På samma sätt som 1400-talets mästare fick i uppdrag att måla altartavlor eller skulptera gravmonument bjuds idag samtida konstnärer till Italien för att skapa i det gudomliga landskapet eller ställa ut i renässansmiljöer. Höstens konstresa till Italien inkluderar bland annat Venedigs kända konstbiennal, besök i Neapel och Rom. Vi reser även till Niki de Saint Phalles galna, psykedeliska värld inbäddad i det vackra toskanska landskapet.

    Läs hela inlägget

     

    Niki de Saint Phalle är en självlärd konstnär, unik och färgstark! Barndomen är präglad av ansträngda familjerelationer och incesttrauma. Reglerad från ett antal skolor söker hon sitt konstnärliga ego men det tar flera år innan hon skakar av den borgerliga uppväxtens tvångströja och lämnar både familjelivet och prestigemodelljobb för att bli en kontroversiell konstnär med stark feministisk röst. Hennes verk under tidiga 60-talet kombinerar performance, body art, skulptur och målning. Glöm minimalism. Här är en avantgarderöst med eget, tidvis barnsligt men alltid färgstarkt uttryck. Niki de S. Phalles varje skapelse är ett överflöd av sensualitet, väcker känslor, ger glädje. Det riktiga genombrottet kommer när Moderna Museet förvärvar hennes installationer vilket också markerar en ny start där hon börjar skapa fantasifulla monster, djur och kvinnofigurer. Ormar, fåglar, och drakar är också återkommande symboler i hennes konstverk. Dockor i kroppsstorlek dansar eller poserar i akrobatiska ställningar.

    Imponerad av Gaudís Park Güell blir hon inspirerad att skapa sitt eget trädgårdsbaserade konstverk som skulle sättas i naturen. En annan inspirationskälla blev Parco dei Mostri i Bomarzo, som dessutom ligger nära det som blev hennes livsverk, Il Giardino dei Tarocchi – Tarot trädgården i Toscana.  

    Varje skulptur skulle representera en mystisk figur från tarotleken. Konstnären ville skapa en alternativ verklighet - "a joy land” i hennes egna ord. 
    Bland olivlundar och åkrar sitter en Sfinx i husstorlek med blått hår och en röd krona, med en blomma på ett av brösten och ett lavendelfärjad hjärta på det andra. I sfinxen finns ett hus, nej, det är mer likt ett sagoslott. Inomhus är allt täckt av krossad spegel. Under de två decennier som Saint Phalle arbetade med trädgården låg hennes sovrum innanför ena bröstet medan köket låg i det andra.

    Skulpturer av vällustiga kvinnor i alla möjliga poser, Niki de S. Phalles Nanas spelar många roller i trädgården; en är rättvisans gudinna, andra plaskar i fontäner, sprutar vatten ur munnen och bröstvårtor. I slutändan alla gestaltar någon sorts fruktbarhetsgudinnor.

    Ett annat spännande tema dyker upp när vi kommer till vingårdar med egen med spektakulära konstobjekt. Här upplever vi tillsammans med egenproducerade vinet och den gudomliga gourmetmaten hur konst och terroir går ihop. Vi ställer frågan: Om terroir definierar det unika hos vinet är det möjligt att konstnären skapar något mästerligt, exceptionellt och unikt specifikt för just den här platsen på jorden?

  • Vi ser Chiharu Shiota i Helsingfors och Köpenhamn

    Under 2022 visas stora utställningar av den fantastiska konstnärinnan Chiharu Shiota både i Helsingfors och i Köpenhamn. Vi kommer till dessa utställningar på resan Nya Helsingfors i maj samt Konst i Oslo och Köpenhamn i juni.

    Läs hela inlägget

    Den internationellt uppmärksammade konstnären Chiharu Shiota är känd för sina komplexa och poetiska nätkonstruktioner i ullgarn där hon korsar och knyter trådar från golv till tak. Chiharu Shiota är född i Japan, men har bott och arbetat i Berlin sedan 1996. Hon fick sitt stora genombrott på den internationella konstscenen i samband med Venedigbiennalen 2015. I Sverige ställdes hon ut både på Göteborgs Konstmuseum och Wanås 2018. Under årens lopp har vi på Världens Resor kunnat njuta av hennes konst på utställningar i Roppongi i Tokyo samt på triennalerna Echigo Tsumari och Setouchi där hon i bägge fallen fått ta gamla hus på landsbygden i besittning och klä dem på sitt karaktäristiska sätt. 


    Utställning i Roppongi, Tokyo 2019

    Nu kan vi få möjlighet att se hennes spindelväv av röda trådar i stark kontrast till den råa och gråa betongen i EMMAs eminenta museum i Esbo. I maj går resan Nya Helsingfors där vi ser Helsingfors nya arkitektur såsom det omtalade bibliotekt Oodi och går på de fina museerna Amos Rex, Kiasma och Villa Didrichsen. Chiharu Shiota har skapat konstverket speciellt för EMMA. 


    Konstnärinnan på EMMA i Esbo

    En större utställning av henne ser vi också på resan Konst i Oslo och Köpenhamn i juni då Chiharu Shiota blivit den konstnär som under 2022 visas i Cisternerna i Köpenhamn. 


    Ett av verken i Cisternerne, Köpenhamn. Foto: Torben Eskerud

    Cisternerna är som namnet antyder, stadens gamla vattenreservoarer som byggdes här på mitten av 1800-talet för att lösa både Köpenhamns vattenförsörjning och rening av vattnet. På 1980-talet tömdes reservoaren och 1996 då Köpenhamn var Europas kulturhuvudstad öppnades det för första gången för allmänheten. De senaste åren har de haft oerhört uppmärksammade utställningar och 2022 års utställning Multiple Realities blir något att verkligen se fram emot. Chiharu Shiotas storskaliga trådinstallationer tar över Cisternens spatiösa utrymmen. I marginell belysning trivs hon bäst och hennes verk blir både drömlika och personliga. Att konstverken kan speglas i Cisternens vatten ger en extra dimension till det poetiska som Chiharu Shiota tar fram. Under 2021 var vi många som såg Tomas Saracenos verk här när vi själva fick ta oss fram med egen båt för att se verken. Tror många med mig tyckte det var en av de största konstupplevelserna någonsin. Vi förväntar oss lika mycket denna gång. 


    Intrikat ullgarnskonstruktion, Cisternerne i Köpenhamn. Foto: Torben Eskerud

    Resan till Oslo och Köpenhamn har verkligen massor av guldkorn att bjuda på så som nya Munchmuseet, Kistefos underbara skulpturpark och självfallet Louisiana. Därtill blir det guidade promenader till den nya arkitekturen. 

    Text: Jörgen Fredriksson

    Andra platser vi besöker på resorna till Helsingfors samt Oslo & Köpenhamn. 


    Amos Rex i Helsingfors


    Nya Munchmuseet i Oslo


    8-talet, spektakulärt hus i Köpenhamn signerad Bjarke Ingels

  • Äntligen Pakistan!

    Inför våren 2020 hade vi tre fullbokade grupper som skulle resa på vår pionjärresa till Pakistan, men pandemin gjorde att resorna ställdes in. Nu äntligen är resorna iväg och nästan samtliga av de 31 resenärerna som nu färdas genom Pakistan har bokat om sina resor om och om igen, väntat och hoppats. Vi gläds alla åt att vi äntligen kunde komma iväg och genomföra våra första resor till Pakistan. Jenny Adhikari är färdledare på den första avgången som nu kommit halvvägs in i resan. Hon har skickat oss några bilder som vi gärna vill dela med er. Spännande och oerhört vackert! Nästa avgång till Pakistan går nu i oktober och sedan våren 2023.

    Läs hela inlägget

    Palatset och fortet i Khaplu med blommande aprikosträd i förgrunden. 


    Lastbil på Karakoram Highway under färd till Gilgit. 

    Aprikosträden blommar. Det gör även persikoträden, körsbärsträden och mandelträden. 

    Nyfikna möten längs vägen. 


    Indus flyter förbi Skardu. 

    Solnedgång över Minar-e-Pakistan från moskéen Badshahi i Lahore

    På väg från Skardu till Gilgit ser vi en av Himalayas toppar, Nanga Parbat, 8125 m hög. 


    Färdledare Jenny Adhikari med nyvunnen vän. 

    Alla bilder tagna av Jenny Adhikari. 

  • Längs krokodilfloden

    Indonesien har öppnat för inresa! Härligt tycker vi och ser fram emot höstens fina rundresa som vi kallar Varaner och vulkaner. En till som ser fram emot att visa upp sitt älskade Indonesien är vår uppskattade färdledare André Möller. Läs hans blogg från senaste resan till storslagna naturupplevelser i Borneos regnskog.

    Läs hela inlägget

    Vi glider sakta allt djupare in i Borneos regnskog ombord på vår lilla husbåt som ska vara vårt hem de närmsta tre dygnen. Vi är strax söder om ekvatorn, solen står högt och vi är alla tacksamma över att det fläktar försiktigt så länge båten rör på sig. Vi är här främst för att försöka få syn på orangutanger, men det väntar många naturupplevelser runt hörnet. Jag har precis gjort gruppen uppmärksam på att Sekonyer-floden kallas “krokodilfloden” av lokalbefolkningen, och några av resenärerna spanar ivrigt in bland den täta vegetationen och mot de små flodbankerna i hopp om att få syn på några reptiler. Skämtsamt säger jag att vi inte kommer att bada de närmaste dagarna och ber samtidigt alla att motstå frestelsen att tvätta fötterna i floden. Spridda, nervösa skratt hörs över däck. Vad jag då inte vet är att vi några timmar senare ska få så mycket vattenhyacinter i propellern att båten stannar, varpå en av de unga besättningsmännen snällt får hoppa i floden iklädd bara kalsongerna för att få bort all växtlighet som fastnat. Medan han tar det med ro och jämnmod, står vi skandinaver och oroligt tittar på. Kaptenen och kokerskan skrattar glatt.

    Ytterligare några timmar senare, ännu djupare in i regnskogen, hör vi nämnda kokerskas skrik nerifrån köksregionerna, och vi förstår snabbt att en stor krokodil simmat förbi henne på bara ett par decimeters avstånd där hon satt och förberedde maten, precis i höjd med vattennivån. Vi puttrar vidare på krokodilfloden, och lugnet lägger sig över gruppen och båten. Det är svårt att föreställa sig att vi bara tjugofyra timmar tidigare åkte kors och tvärs över den kaotiska mångmiljonstaden Jakarta med lokalbuss, när de första näsaporna (endemiska till Borneo) dyker upp längs flodkanten. Vi tittar storögt på dem, men de verkar inte bry sig om oss.

    En näshornsfågel flyger förbi framför oss. Någon hinner få upp kameran. När vi lägger till vid en liten brygga inne i nationalparken Tanjung Puting och påbörjar vår vandring som ska ta oss till ett utfodringsställe dit orangutanger kan komma för att komplettera sin diet har det hunnit bli eftermiddag. Om regnen har kommit och det finns gott om frukt i skogen kan det hända att orangutangerna inte känner sig manade att komma, men man vet aldrig. Vi sätter oss ner på några enkla träbänkar och får snabbt sällskap av både mygg och myror. Med tanke på att det finns över sex hundra arter av myror på Borneo blir vi inte förvånade. Hela skogen sjunger av syrsor och andra insekter, men vi ser inga större djur än. Istället dricker vi vatten, fläktar oss med olika stora löv och förbereder kamerorna. Doften av myggmedel ligger tung över vår lilla glänta. Någon sänker ljudet på sin hörapparat för att undkomma syrsorna.

    Nationalparkspersonal har lagt ut både bananer och sötpotatis, men inga orangutanger syns till. Vi sitter tysta. Länge. Ett skäggsvin springer förbi, men ännu inga primater. Så plötsligt hör vi det mäktiga ljudet av trädkronor som svingas mot varandra i fjärran, och då förstår jag att även denna gruppen kommer att få uppleva vilda orangutanger. Ljudet kommer närmare och snart ser vi den första bruna, långhåriga varelsen högt uppe i träden. Kamerorna zoomar så mycket de kan, men ganska snart kommer det flera orangutanger och de närmar sig så mycket att inga zoomobjektiv längre behövs. De hoppar ner och stoppar munnen full med bananer och klättrar sen snabbt upp i träden igen. 

    Några honor bär på ungar som konstant hänger fast vid sina mödrar. En orangutang har plockat på sig så många bananer att hon tappar flera stycken. Plötsligt är skäggsvinet där och glufsar i sig. Sex eller sju honor (nästan alla med ungar) går fram och tillbaka till bananerna och tar för sig, men när den stora hanen kommer rusar de snabbt upp i träden och låter honom äta så mycket han vill. Vi sitter stilla och betraktar allt, medan svetten rinner och kamerorna går varma. När orangutangerna känner att de har fått nog avlägsnar de sig en efter en, och ljudet av de svingande trädkronorna blir allt svagare för att till sist helt försvinna. Och när inga primater är kvar ställer man sig frågan om detta verkligen precis hände. Senare ska en man i gruppen beskriva hela händelsen som närmast andlig och andaktsfull.

    När vi kommer tillbaka till båten ser vi först inte vår besättning och utgår från att de helt enkelt har lagt sig för att sova under tiden vi har varit borta. Men så hör vi plötsligt glada rop och ett intensivt plaskande längre upp för floden. Hela besättningen, bortsett från kokerskan och kaptenen, ligger på gamla uppblåsta bilslangar och badar i floden. "Men krokodilerna då?", undrar vi nervöst. “Så mycket som vi låter vågar de nog inte komma i närheten” ropar killen som frigjorde propellern tidigare under dagen. Både vi och några nyfikna krabbmakaker som kommit ner till flodkanten tittar storögt på medan besättningen tar sig tillbaka till båten. Det doftar friterade bananer från vår båt. Nu ska det bli gott med en kopp kaffe, och i morgon hoppas vi på ännu fler orangutanger.

    Text och bild: André Möller  

  • Colombias tid är nu - Jörgen Fredriksson reste till Colombia

    Jörgen Fredriksson, en av grundarna till Världens Resor, reste till Colombia för några år sedan och blev helt betagen. Resan var en av de bästa resorna han någonsin gjort och ledde till att Världens Resor skapade en resa som kom att heta Colombias tid är nu. Här kommer Jörgens reflektioner efter resan.

    Läs hela inlägget

    Colombia är sannolikt ett av världens mest underskattade turistmål. Här finns allt och lite till; kust både längs Stilla- och Karibiska havet, enorma våtlandskap, stora delar Amazonas och bergstoppar på runt 6000 meter. Dessutom är det otroligt grönt och kuperat. Mitt i allt detta finns mängder av färggranna kulturstäder. Colombia är vackert, vänligt och dessutom är det nära mellan attraktionerna.

    Ändå besöks Colombia av få resenärer. Varför? Här finns ingen påskögubbe, Machu Picchu eller Rio de Janeiros inramning, utan landets främsta ikon är fortfarande Pablo Escobar, knarkkungen som dog för 29 år sedan. Det känns faktiskt helt orimligt och orättvist att han fortfarande är det enda som egentligen är riktigt känt i detta fantastiska land. När jag själv berättade att jag skulle åka så blev också alltid reaktionen ”Är du inte klok? Där är ju livsfarligt.” Näe, det är ju inte det. Jag skulle nog säga att det känns som ett av de tryggare länderna i Sydamerika att resa i.

    Rent egoistiskt är det ju fantastiskt att det är så pass få turister i landet. Det gör onekligen resandet trevligare. Vi började vår resa vid Karibiska havet och staden Cartagena. Vilken stad! Cartagena var den första staden spanjorerna kom till i början av 1500-talet och har behållit sin gamla arkitektur som blandats upp med karibiska element. Det är en imponerande färgprakt bland husen med vackra balkonger var man än vilar blicken. Efter stadsvandringarna visade det sig alltid vara en lämplig avslutning att ta en drink vid någon av barerna som låg uppe på muren som omgärdar staden. En härlig bris från Karibiska havet välkomnades alldeles extra.

    Merparten av tiden på vår resa förlade vi ändå till de andinska områdena. Att resa runt bland mindre samhällen i Antioquia och i Kaffetriangeln var en njutning. Hela området är oerhört kuperat och det är svårt att hitta en vackrare landsbygd än den som vi fann här. De klassiska gamla orterna som inflyttade basker skapade här på slutet av 1800-talet har ofta fantastiska inramningar, omgivna av höga berg, kaffebuskar och tropiska fruktträd. Det stora torget med tjogtals av caféer och barer är alltid centrala i de små samhällena. Här liksom vid Karibiska havet är färgprakten enastående när man ser städernas fasader och när jag lämnade Colombia var det nog alla dessa färgintryck som etsade sig fast allra starkast. Var vi än tittade såg vi fåglar i alla möjliga färger. På några av ställena vi bodde kunde vi gå ut i trädgården och plocka färsk mango, grapefrukt, passionsfrukt och en massa annat smaskigt.

    Det var verkligen en resa som lockar till fler besök med så otroligt många olika typer av aktiviteter. Vid naturreservatet Sanguaré paddlade vi kajak på Karibiska havet efter mörkrets inbrott. Vi paddlade in i en lagun och mitt i denna lagun hoppade vi i vattnet fyllt av mareld. Magiskt! Från orten Manizales gjorde vi en dagstur upp till vulkanen Nevado del Ruiz och gjorde en lättare vandring på 4500 meters höjd. Av de andinska småstäderna vi besökte blev vi mest förtjusta i Guatapé och El Jardin, men det finns verkligen många fina. Alla fruktjuicer, Boteros skulpturer, vandring bland vaxpalmerna i Cocoradalen och Guldmuseet i Bogota var andra stora höjdpunkter.

    Colombias tid är nu. Vänta inte en sekund med att åka hit. 

    Jörgen Fredriksson

    Några fler bilder från min resa. 

    På denna trevliga finca bodde vi i Kaffetriangeln

    Sockertoppen En penon de Guatapé

    I naturreservatet San Guaré. 


    Fika i den trevliga byn Guatapé

    Textförfattaren tillsammans med dotter. 

    Text och bild: Jörgen Fredriksson