Blogg & Restips

  • Kia Ora! Välkommen till Nya Zeeland

    Äntligen framme! Nya Zeeland, längre bort från Sverige är svårt att komma. Smått förvirrad ställer jag om klockan. Vilken dag är det? Mobilen säger lördag 9 november. Gick jag verkligen på planet för två dagar sen? Nya Zeeland är precis lika långt bort som man föreställer sig att det är, och lite till. Det är det första landet i världen att se en ny dag och de var först med att välkomna in det nya decenniet. Jag flög hit för att genomföra mitt första färdledaruppdrag.

    Auckland är, liksom min hemstad Stockholm, omringat av vatten. Här i "The City of Sails" möts Stilla havet och Tasmanska havet, och precis som hemma är vattnet alltid närvarande. Det var ganska exakt 5 år sen jag bodde här och mycket hade hänt sen dess. Byggkranar, orangea koner och män i gula västar hade tagit över Auckland CBD, staden växer verkligen så det knakar. Mest är det på höjden, skyskrapa efter skyskrapa. Vid ett tillfälle räknade jag till 27 lyftkranar utan att flytta på mig. Men det byggs även neråt, för under Queens Street som är Aucklands mest trafikerade gata håller man just nu på att bygga stans första tunnelbana. Det kan nog vara det bästa som hänt Nya Zeeland sen Hobbiton. Auckland sitter nämligen ovanpå 53 vulkaner vilket innebär en herrans massa backar, inte idealiskt för cyklister, eller fotgängare för den delen. Tunnelbanan kommer med andra ord att medföra ett efterlängtat komplement till den hopplösa busstrafiken...

    Efter att jag mött upp gruppen på flygplatsen begav vi oss ut på en första rundtur i Auckland. 

    Dagen därpå besökte vi underbara Waiheke Island. Waiheke ligger bara 35 min med färja från Auckland CBD men det känns som att vi har kommit till en avlägsen oas, omringade av vingårdar och olivodlingar. Ett litet paradis på jorden helt enkelt. När vi senare stannar till för lunch intill en nästan folktom strand i Onetangi, kunde borrandet och tutandet i Auckland inte kännas mer avlägset. 

    Promenad längs den vackra kusten på Waiheke Island.

    Dagen därpå lämnade vi storstadslivet bakom oss och nästa stopp blev Rotorua. Drygt en tredjedel av Rotoruas befolkning är maori, den högsta andelen maori av alla städer i Nya Zeeland. Här besökte vi en av de många maori-byarna som finns här för att få lära oss mer om deras kultur och sedvänjor. 

    På väg in i byns Wharenui, en gemensam byggnad och mötesplats som spelar en central roll i maorikulturen. 

    Inne i byn finns gejsern Pōhutu som kan spruta upp till 30 meter.

    Resan fortsatte sedan upp i bergen och in i Nya Zeelands täta regnskog. En av resans höjdpunkter är dagsutflykten till "Bridge to Nowhere" och enda sättet att ta sig dit är med båt via Whanganui-floden. Denna flod är ett typiskt exempel på hur man i Nya Zeeland har lyckats sammanfläta det brittiska lagsystemet med maoriernas syn på naturen. Maorierna drar ingen gräns mellan människa och natur, de ser sig själva som en del av den. Efter nästan 100 års kamp har deras synsätt vunnit lagakraft och Whanganui-floden har idag samma juridiska status som en person.

    Redo för båttur längs Whanganui-floden.

    Bridge to Nowhere. 

    Bron byggdes efter första världskriget för att få tillgång till ett område som regeringen erbjöd bönder, främst soldater som hade återvänt från kriget. Avsikten var att senare bygga vägar till bron, men området visade sig vara så avlägset och olämpligt för jordbruk att man misslyckades. Gårdarna återvände till urskog och kvar finns nu bara en bro - som inte leder nånstans.

    Huvudstaden Wellington eller "Windy Welly" som den ofta kallas, lever minst sagt upp till sitt namn. Men bortom blåsten hittar man en charmig stad med stor personlighet och karisma. Här går man aldrig uttråkad. Ett besök på nationalmuseet Te Papa är ett måste, följt av en promenad längs vattnet och upp Cuba Street med sina udda butiker, hippa barer och spelande gatumusikanter.
    En av de många gatumusikanterna på Wellingtons gator. 

    På färjan över till Sydön.

    Vid ankomst i Picton blir vi upphämtade av vår nya busschaufför och vi sätter kurs mot Abel Tasman nationalpark. De två dagarna som vi spenderar här är man som helt bortkopplad från övriga världen. Eftersom det inte finns några vägar till vår lodge är det enda sättet att ta sig dit med båt.

    Vistelsen i Abel Tasman är alltid mycket uppskattad. 

    Sträckan Haast - Queenstown är en av mina absoluta favoritvägar. Det är en serpentinväg som heter duga och runt varje krök möts man av ännu en hisnande vy. 

    Det är svårt att hålla sig torr på båten i Milford Sound, Fiordland.

    Resan avslutas i Queenstown - adrenalinstädernas huvudstad. Här kan man roa sig med det mesta inom kategorin extremsport, men förutom bungy jump och fallskärmshoppning finns här ett stort utbud av bra caféer, restauranger och barer. Inte nog med det, Queenstown har dessutom en av världens vackraste flygplatser.

    Efter några fantastiska veckor Down Under var det dags att flyga hem. 

    Nya Zeeland välkomnar en med öppna armar och en nästan överväldigande gästfrihet. Lägg därtill storslagen natur, charmiga städer och fantastiska viner. För mig är valet enkelt - Nya Zeeland kommer alltid vara värt varenda flygmil. 

    Text och bild: Isabell Ingevald, reseproducent och färdledare.

    Relaterade resor

    • Nya Zeeland - en drömresa

      Länder som besöks

      • Nya Zeeland
      20 dagar
      Nästa avgång
      Vi färdas bland vulkaner, regnskog, fjordar och vackra sjölandskap både på Nordön och Sydön. Möten med maori, fina strövtåg och valsafari är några av resans många höjdpunkter.

    • Nya Zeeland och Sydney

      Länder som besöks

      • Australien, 
      • Nya Zeeland
      18 dagar
      Nästa avgång

      Typ av resa

      • SvD accent
      • Tågresor
      Vi färdas bland vulkaner, regnskog, fjordar och vackra sjölandskap både på Nordön och Sydön. Tre fantastiska tågresor genom det dramatiska landskapet förstärker upplevelsen. Avslut i Sydney.

  • Välkommen till Apulien

    Letar du efter några av Italiens bästa stränder och önskar se dig mätt på fantastisk barock arkitektur? Eller kanske vill du lära dig göra pasta på samma sätt som en italiensk mormor/nonna gör? Då är Apulien ett toppval för dig.

    Läs om vår Apulienresa i färdledaren Erik Ingverts inspirerande reseberättelse. Erik leder våra resor Med tåg från Alperna till Sicilien, Apulien och den nya resan till Rom som är skräddarsydd efter Eriks egna smultronställen i Italiens huvudstad där han bor.

    Läs hela inlägget

    Klockan var fem i halv ett och flyget från Frankfurt landade i tid. Ut kom 16 av mina resenärer, någon med lite sömngrus i ögonen men samtliga peppade inför resan. Vi lämnade snabbt Fiumicinos kaotiska flygplats och åkte till hotellet. Någon platstypiskt dubbelparkerad bil gjorde resan spännande kring Termini där vårt hotell låg, men snart var vi framme.
    Efter en liten paus, med möjlighet till tupplur eller pizzabit, begav vi oss i samlad tropp ut i Roms ljumna eftermiddagssol. På några timmar lyckades vi göra nedslag i flera olika epoker och stilar: från barockmästarna Berninis och Borrominis kyrkor längs via XX settembre och Michelangelos makalösa kyrka i Diocletianus badhusruiner till operahusets rationalistfasad. Giorgia Meloni hade just svurit presidenteden inne i Quirinalpalatset när vi gick förbi den enorma presidentbostaden, innan vi gled ned till Fontana di Trevi och ett kort besök inne bland massturismen. Om så med selfiepinnar, gatuförsäljare och andra turister på varje kvardratcentimeter – den platsen upphör aldrig att fascinera! En och annan gelato slank ned, varefter vi fortsatte längs Forum Romanum och Colosseum, till Luciano Luzzis familjerestaurang i tredje generation.
    Gott och opretentiöst med romklassikerna supplì, amatriciana, cacio e pepe och tiramisù. Området Celio ligger precis i Colosseums skugga, men doftar genuint romarliv.

    Rom hade ännu inte vaknat när vi nästa morgon promenerade till en sömndrucken Stazione Termini. Tågturen gled fram genom ett ovanligt dimmigt Lazio, över Basilicatas bergslandskap och ned längs Apuliens kust.  Och så nådde vi Lecce, i strålande sol och sensommarvärme!

    Efter ett par timmars avkoppling på hotellet mötte guiden Francesco upp oss för att promenera igenom Lecces historiska centrum. I vit, noga strykt skjorta och svarta glasögon, ständigt gestikulerande och med ett charmigt snett leende på läpparna var han vår guidernas Marcello Mastroianni som visade oss barockfasad efter barockfasad. Santa Croce, Sant'Irene, katedralen och de båda amfiteatrarna, Piazza Sant'Oronzo fick sig nogranna genomgångar.

    På en trevlig liten gatubar tog vi vår aperitivo – en äkta italiensk tradition.

    Il Ristoro dei Templari bjöd på en genuina meny av  på taglieri och blandade friterade småtugg. Därefter kalvfylld agnoletti-pasta med stracciatella och karl-johan-svamp, följt av kalv i Negramaro-vin och skogsbärscheesecake till dessert.

    Kanske den mysigaste och mest uppskattade dagen inleddes i ett dimmigt Lecce med promenaden till Piazza Duomo, där Gianna – vår gastronimiska guru och chef i Lecce mötte upp oss. Hon smälte direkt våra hjärtan med sin humor och värme och tog oss till den lilla intima matmarknaden vid Porta Rudiae. Där inhandlades grönsaker, hästkött och provolone med paus för lokala “caffè leccese” tog vi oss till Giannas matstudio där det knådades  foccaccia deg och fylldes zucchiniblommor, medan tomatsåsen puttrade på spisen. Fingerfärdigheten ställdes på prov när pastadegen skulle formas till små “orecchiette”: rätt storlek på degkulan, rätt tyngd på kniven, rätt snits med fingrarna, allt ska vara lagom för att de små öronen ska bli fina. Vinflaskor plockades fram, ett lokalt vitt och ett rött och Gianna gav sommelierknep för att smaka av dem ordentligt. Foccaccian överaskade många i sin delikata enkelhet, orecchietterna var nog ett första möte för de flesta och de indiska kaktusfikonen – vars karaktäristiska plantor pryder hela det apuliska landskapet – blev en vattendelare: vissa älskade dem, andra tyckte de var mest konstiga.

    Med Gianna på den lokala marknaden i Lecce. Hon bjöd på glatt skratt och mängder av mattips från sitt älskade Apulien.

    Mätta på upplevelser och kolhydrater tog vissa en kopp kaffe i ett Lecce där morgonens dimma gett plats åt en sensommarsol. Vi kl fem bjöd jag på en frivillig tur genom Lecce. Huvudmålet var La Fornarina, ett litet konditori som estetiskt fastnat i ett sunkigt 80-tal men som gör de bästa pasticciotti och rustici jag har varit med om. Mandel och vaniljkräm för den sötsugna, annars smördeg med mozzarella och tomatsås, alternativt en av varje. In mot centrum vandrade vi igenom gränderna i spåren av filmen “En italiensk familj på gränsen till sammanbrott” innan gruppen splittrades upp för fri middag.

     

    Även nästa dag började dimmigt när vi reste mot kusten men redan framme i Otranto var solen framme. Vi tittade in i den XX domkyrkan med alla sina mosaiker föredrog, tog en glass längs strandpromenaden, någon hann med ett dopp i havet, medan andra fortsatte utforska den lilla staden. Lunch i byn Giurdignano. Pastan och skaldjuren som bjöds på masserian var utsökta. Efteråt tog vi alla en liten promenad runt hörnet där en liten grusväg rörde sig mellan fikonträden och olivodlingarna fram till en av Giurdignanos speciella “menhir”. Vi spanade in bautastenen, kände dofterna från växterna och smälte maten, innan bussen tog oss tillbaka till Lecce för en sista kväll och natt i barockstaden.

    Vi lämnade Lecce nästa dag och begav oss mot Itria-dalen. Första stoppet Alberobello, och guidad promenad bland trulli-husen. Vidare till Masseria Torricella, inbäddad i grönskan längs en sluttning, där igen bjöds vi på en fantastisk lunch på utomhusterassen. Dagen avrundades i Ostuni  där vi checkade in på hotell med magisk utsikt över “den vita staden”.

    Resans kanske mest intensiva dag inleddes med en resa till Matera. Medan vi gled upp längs Apulien och in mot landet och Basilicata, gjorde jag en liten genomgång av italiensk kultur och ett ordentligt potpurri av italiensk popmusik. Vår guide Teresa mötte upp oss och tog oss raskt mot den uråldriga grottstaden. På ett personligt sätt blandade hon historia med den egna familjens upplevelser av att bo och växa upp i Matera, en såväl djupt fascinerande som periodvis väldigt fattig stad. Besöket i ett genuint grottboende var slående, medan kyrkan Madona delle Virtù e San Nicola dei Greci och dess Dalì-utställning var en imponerande mix av arkeologi och modern konst. Mjölksyra i låren sällskapade oss på vandringen upp från grottstaden och en angenäm aptit gjorde lunchpausen rättvisa.

    Dali-avtryck i staden Matera. 

    Under nästa bussresa fick vår specialgäst Francesco dela med sig om sin apuliska uppväxt. Reseledarens make har nämligen levt i Grottaglie under större delen av sitt liv, och berättade om traditionsenliga söndagsmiddagar, olivodlingar, vilda hundar och keramik. Keramik ja, efter en kort promenad genom Grottaglie och det lokala kaffet “espressino” gick vi till ateljén Cocci d'autore, där konstnären Emanuele berättade om sitt arbete.  Den lokala keramikkulturen möter en personlig stil i denna keramikverkstad, där nästan allt glaseras i vitaste vitt. Vi hann med en liten titt i andra butiker innan Francescos mamma överraskade med hemmabakade taralli. Så var det dags att checka ut från Ostuni Palace och röra oss mot Bari. Längs kusten fick vi sällskap av rader efter rader med olivträd; vissa sjuka med xylella-bakterier men fler och fler friska ju längre norrut vi begav oss. Oktobersolen värmde oss igen, när vi steg av och blev välkomnade av vår guide Simona. Hon drog oss genast in i Baris vindlande medeltidsgränder, bland tvättlinor, öppna balkongdörrar och damer som gjorde orecchiette i en hisnande fart. Inte mindre än tre gånger stannade gruppen upp för att bjudas på smakprover. I ordning: charkuteriprodukter och ostar, baresisk foccaccia och gelato. promenad, som verkligen lät resenärerna smaka på stan på alla sätt.

    Avskedsmiddagen lämnade ingenting åt slumpen: delikat grillad bläckfisk på bondbönnspuré, cavatelli-pasta med musslor och hjärtmusslor, “fritto misto” med perfekt friterade skaldjur och överraskningstårtan, med “Arrividerci Puglia” spritsat på toppen. Några tog sig sedan en sista grappa med utsikt över Baris månskensbelysta strandpromenad.  Och så tog resan slut, med en sista busstur till flygplatsen, en sista “Volare”-allsång i bussen.

    Text: Erik Ingvert, färdledare

    Relaterade resor

    • Apulien - från trulli till taralli

      Länder som besöks

      • Italien
      8 dagar
      Nästa avgång
      Under en vecka utforskar vi området från barockstaden Lecce till hamnstaden Bari och upptäcker klipphuggna kyrkor, medeltida slott, pampiga palats och fantastiska lantgårdar. Under hela resan njuter vi av det bästa Italienska köket har att erbjuda - lokala råvaror med doft och smak av sol.

  • Följ med på marknad i Tbilisi

    Georgiens huvudstad kan ibland upplevas som oorganiserad, ja till och med kaotiskt, eller kanske upprorisk och anarkistisk. Trots det, eller kanske just på grund av det, är Tbilisi ett av de mest unika resmålen i Europa.
    Följ med vår färdledare Johnny Friskilä dit på ett spännande marknadsbesök. Den georgiska marknaden är en plats för umgänge och utbyte av meningar, åsikter samt en fest för sinnen och smakupplevelser. Johnny leder vår resa I skuggan av Kaukasus 14-30 september 2023.

    Läs hela inlägget

    Desertörerns är kanske inte det vanligaste namnet på en marknad. Men Tbilisi är ju ingen vanlig stad. Längs båda sidorna av floden Kura sprider den ut sig, Tbilisi, som betyder varm plats på georgiska. Och där, mitt i den georgiska huvudstaden vid järnvägsstationen ligger marknaden. Den fyller gator, portar och innegårdar och här hittar man allt från örter och ostar till tvättmedel i lösvikt. En äldre man säljer prylar från en svunnen sovjettid.

    Det sägs att marknadsplatsen fick sitt namn från desertörerna i inbördskriget efter ryska revolutionen. Vem som deserterade har jag aldrig blivit riktig klok på, trots att jag har frågat. Min gissning är att det är de som för drygt ett sekel sedan kämpade för ett fritt och självständigt Georgien. De fick vänta 70 år.

    En man står på gatan med två små kaniner. En i varje hand. De söta små kanske blir födelsedagspresenter till någon som kommer älska dem. Man kan ju hoppas, fast de hamnar nog snarare i någons gryta, och kryddblandningarna, svanetisaltet och khmeli suneli finns att köpa ett stenkast bort. En kvinna bär en påse med små apelsiner. De är i alla fall citrus av något slag. De doftar så gott, säger hon.

    I de stora hallarna säljs torkad frukt, fisk, mejeriprodukter och kött. Spädgrisar ligger staplade. Enligt försäljaren slaktas de när är 6 kilo och kostar ungefär 300 kronor styck. Det ser brutalt ut... å andra sidan önskar jag att jag kunde stanna längre, att jag hade ett kök och en trädgård med plats att grilla.

    Några hundra meter bort står klädstånden tätt. Där finns också garn, dansskor för traditionella georgiska danser och fejkade Dolce Gabbana-väskor, strumpor och underkläder. Köpare och säljare diskuterar, gestikulerar, priserna pressas. Det känns som att de som jobbar här även lever här. Har sitt sociala liv och sina nätverk just i denna lilla värld. Människor är glada, arga, människor har bråttom eller all tid i världen, timlönen är låg.

    Försäljerskan Makvala, alltid glad och positiv.  1 lari, eller drygt 3 kronor för ett snöre torkat chili! Bild: Johnny Friskilä

    Dagens projekt är att köpa garn till min mamma och lite vin till mig själv. Jag har tagit med mig några resenärer som också ville titta på garn. Vi har en ledig halvdag. Vi hittar garnet. Jag köper det jag ska, det vill säga lokalproducerat och naturfärgat. Samma gör några av mina resenärer. Sen spenderar vi en dryg timme till bland stånden. Några går med mig, andra går själva. Vi smakar på torkad frukt och provar vin som kostar 15 kronor litern. För tidigt på dagen för hembränt. Jag köper torkat chili på ett snöre, tre kronor kostar de, och ett halvkilo jordgubbar. Stora röda men inte så söta. Nåja, det var kanske inte den tiden på året.

    Dags att lämna nu. Tid för vila och sedan middag. Kanske är den gjord på råvaror inköpta just här, på desertörernas marknad. Ett glas vin med utsikt över floden Kura, i Tbilisi som betyder varm plats.

     

    Text: Johnny Friskilä, färdledare

    Relaterade resor

    • I skuggan av Kaukasus

      Länder som besöks

      • Armenien, 
      • Azerbajdzjan, 
      • Georgien
      17 dagar
      Nästa avgång
      Följ med på en intressant resa i gränslandet mellan öst och väst, från Kaukasus snöklädda toppar till ökenlandskapet vid Kaspiska havet. Vi reser genom tre länder tätt sammanflätade av gemensamma kulturarv.

    • Till bords i Georgien

      Länder som besöks

      • Georgien
      11 dagar
      Nästa avgång
      Följ med till Georgien där vi låter det goda georgiska köket bli resans röda tråd. I tio dagar följer vi landets dramatiska landskap, provar på de regionala läckerheterna och lär oss av både husmödrar och proffs hur man lagar Georgiens paradrätter.

  • Marianne Rundström berättar om årets Litteraturtåg

    Marianne Rundström, ciceron för resan Litterturtåget blickar tillbaka på förra årets resa och ser fram emot vårens nya resa som tar oss till Tällberg, Grythyttan och Dömle herrgård i Deje. Författarna möter upp längs vägen när vi färdas genom Dalarna, Bergslagen och Värmland med veterantåg.

    Läs hela inlägget


    Förra året rullade det allra första Litteratur-tåget norrut, genom Västerbotten-författarnas hembygder och hela vägen över norska gränsen till Narvik. Det blev en succéresa! Jag möter inte sällan resenärer som påminner om oförglömliga ögonblick med författare eller de svårslagna vyerna.


    Lapporten

    Nu rullar vi snart igen och jag är så spänd på vad som detta år ska bli de där stunderna som för alltid etsar sig fast i minnet . Som när vi hoppade av tåget rakt ner på rälsen för att uppleva midnattssolen vid Polcirkeln, stod med våra isglas och drack vargtass i det undersköna Ishotellets bar och självklart åt vi pölsan i Torgny Lindgren-trakter. En fantastisk bonus ovanpå alla bjussiga författarmöten.


    Karin Alfredsson, Henrik Berggren och Marianne på Ishotellet. 

    I år reser vi genom trakter som till stora delar är min egen hemmaplan efter 25 år som journalist i Värmland. Platser och omgivningar jag alltid återvänder till, vyer jag aldrig tröttnar på och ska ett Litterturtåg gå genom Sverige är väl Sunne och Selma Lagerlöf land egentligen självskrivet. Det är som att litteraturens hjärta slår just här där Selma skrev sig berättelse om Gösta Berling som för alltid förändrade både hennes eget liv och det svenska litterära landskapet.


    På Mårbacka får vi både guidad visning och berättarteater av Björn Söderbäck

    När vi väl kommer till Sunne och Mårbacka får vi också ett exklusivt möte med skådespelaren Björn Söderbäck, en av grundarna till Västanåteatern dit människor från hela landet vallfärdar. För mig blir det ingen sommar utan ett besök i den magnifika Berättarladan som ofta, ofta spelar just Selma Lagerlöf i Leif Stinnerboms regi. Björn känner Selma Lagerlöf som sin egen hand och bjuder oss på en möjlighet att lära känna Gösta Berling ytterligare i en enmansföreställning. Den eftermiddagen längtar jag redan efter! Selmas betydelse för den svenska litteraturen går ju inte att överskatta. Hon blev också den allra första kvinnliga Nobelpristagaren 1909 och har kanske mer än någon annan, inspirerat svenska författare. När vi väl kommer till Sunne har vi redan träffat den folkkära Helena von Zweigbergk och även Björn Wiman, som båda använder sina egna liv i sina böcker. Björns senast bok , I en sal på lasarettet handlar om hans mamma som fick tuberkulos som barn med högaktuella paralleller till de pandemitider vi just genomlevt.

    Helena von Zweigbergk

    Dom bägge träffar ni på resans första stopp i Tällberg som i mitt medvetande har en av Sveriges absolut vackraste utsikter. Jag är glad att vi får lite tid att ströva runt där. Visste ni förresten att det är Sveriges äldsta bokförlag som, tillsammans med Världens Resor, arrangerar vår resa? Nyligen firade Norstedts förlag 200-årsjubileum storstilat på Stockholms stadshus och nog kände jag mig lite som kusinen från landet när den magnifika desserten faktiskt dirigerades in med sina stämningsgsfulla facklor i Gyllene salen. Det var precis samma känsla som jag minns att jag fick när jag första gången besökte Grythyttan, som ju är vårt andra stopp. En parad av servitörer som på given signal simultant lyfte på dom skimrande kuporna som gömde varmrätten. Det blir en resa som också med all säkerhet kommer att ge stora gastronomiska upplevelser! Författaren och folkbildaren Maja Hagerman, som vi träffar i Grythyttan känns precis rätt i denna historiska miljö. Hennes senaste bok handlar om helgon, skallmätare och hotet mot demokratin. 

    Grythyttans gästgivaregård

    Den tredje övernattningen sker också i en historiskt rik miljö. Dom många ståtliga herrgårdarna i Värmland minner om tider som var. Nu är ju i stort sett alla bruk nedlagda men herrgårdarna lever sitt eget, nya liv och Dömle herrgård är en sån plats. Det är nog tur att det är inlagt möjligheter att röra sig i programmet för här väntar också en tre-rättersmiddag som väcker stora förhoppningar. Här möter vi också Annelie Jordahl, vars senaste mycket underhållande skröna om Björnjägarens otämjda döttrar Augustnominerades.

    Dömle herrgård

    En sällsynt innehållsrik resa avslutas i Karlstad där Lars Lerins museum Sandgrund nu alltid är fullbokat. När jag bodde i Karlstad gick jag på Sandgrund och dansade och rynkade nog först på näsan när det skulle omvandlas till museum men oj, så fel jag hade! Lars Lerins fantastiska måleri kan jag inte se mig mätt på och dessutom byts utställningarna väldigt ofta. Jag blir alltid överraskad och vem vet, inte omöjligt att vi möter Lars Lerin själv i sitt andra hem.


    Lars Lerin 

    Jag kan knappt bärga mig! Årets tåg är verkligen en resa Extra allt. Ett littertaurtåg, ett kulturtåg och en kulinarisk resa där varje stop med sina möten är värd en egen utfärd. Ändå har jag inte sagt ett ord om hur otroligt trevligt vi hade ombord under luncher och annan samvaro.

    Nu börjar jag räkna ner!

    Marianne Rundström, ciceron för resan Litteraturtåget 2023

    Relaterade resor

    • Litteraturtåget

      Länder som besöks

      • Sverige
      4 dagar
      Nästa avgång

      Typ av resa

      • Norstedts
      • Tågresor
      Tillsammans med Norstedts bokförlag åker vi med chartrat tåg genom Dalarna, Bergslagen och Värmland. Marianne Rundström är ciceron och flera spännande författarmöten väntar längs vägen, bland annat Anneli Jordahl.

  • Konsthetta i öknen

    Höstens resa gick till hjärtat av Asien, till länder som ligger längs den historiska Sidenvägen. Det är inte första, och jag hoppas inte heller den sista gången jag kommer till Centralasien, som nu trettio år efter uppbrottet från Sovjetunionen växer fram som en ny och dynamisk region. Länderna har blivit egna nationer, har hittat sin identitet och söker nya allianser för att ta ett avgörande steg mot globalisering.

    Läs hela inlägget

    Vi befinner oss i Nukus, huvudorten i den autonoma republiken Karakalpakstan i Uzbekistans nordvästligaste del. Området är tveklöst mest bekant för att vara hemtrakten för en av de värsta miljökatastroferna i modern tid. Aralsjön ligger några timmars färd härifrån. Savitskymuseet, som det egentligen heter, besökte vi på resans andra dag.

    Hur överlever konsten i en tid av förtryck? Under sovjettiden skickas konstnärer trogna sin vision, till mentalsjukhus eller Gulag, ja de till och med avrättas. Deras svåra öden inspirerar den unge Igor Savitsky. Han låtsas köpa statligt godkänd konst men räddar istället 40 000 förbjudna verk och skapar ett museum i Uzbekistans öken, långt ifrån KGB:s vaksamma ögon. Själv är han en fattig konstnär men han lyckas hitta vägar för att låta samma myndighet som förbjuder konsten att betala för den! Savitsky samlar på sig en eklektisk blandning av rysk avantgardekonst. Men hans största upptäckt är en okänd skola av konstnärer som bosätter sig i Uzbekistan efter den ryska revolutionen 1917 och möter en unik kultur, lika exotisk för dem som Tahiti var för Gauguin. De utvecklar en häpnadsväckande originell stil som förenar europeisk modernism med hundraåriga österländska traditioner.

    Tavlan är i det närmaste kvadratisk, målad i starka färger. Vår guide berättar att den är målad av pappan, han till höger i bilden. ”Hur vet du att han målade den” frågar en i gruppen. ”Därför att han är min pappa, och det är jag som är den nyfödda på filten.” Det blir tyst och sen ler vi allihopa. Det är svårt att överskatta hur mycket den här målningen betyder för henne. Konstnärens namn – Serekeev – återkommer på flera ställen och vi förstår att han är en av regionens mer produktiva och kända konstnärer. Stoltheten i att vara hans dotter och få visa upp pappas verk är påtaglig.

    Besöket i Nukus är bara en av många höjdpunkter från resan i en region som bjuder på en oslagbar kombination av gammalt och nytt. Vi såg oss nästan mätta på det blå kaklet i Uzbekistan, andades bergsluft i Tadjikistan och Kirgizistan, samt upplevde en storstadsmetropol i kazakiska Almaty.

    Från detta potpurri av länder, språk och berg- och ökenlandskap tar jag med mig härliga minnen från spännande upplevelser och fina möten. Nästa resa går den 16 april 2023.









    Tommy Nilsson
    Färdledare 

    Relaterade resor

    • Centralasien fyra länder

      Länder som besöks

      • Kazakstan, 
      • Kirgizistan, 
      • Tadzjikistan, 
      • Uzbekistan
      21 dagar
      Nästa avgång
      Vi reser genom öknar till skimrande sagostäder längs Sidenvägen och vidare till snöklädda berg i Himmelska bergen. Fem länder med spännande historia och framtid.

  • Med tåg genom Japan

    Hösten 2022 gick premiärturen av resan Tåg genom Japan av stapeln. Följ med vår färdledare Vincent Rodin och hans grupp på resan från norr till söder, den största geografiska resa Världens Resor gjort genom Japan någonsin.

    Läs hela inlägget


    Tåget rullar in till stationen på minuten. När dörrarna öppnas väller den kyliga luften in i vagnen och påminner om att det är helt andra breddgrader än under gårdagen i Tokyo. Vi är på Japans nordligaste ö Hokkaido. Ön som dels är känd för sin pudersnö under vintermånaderna, men framför allt för att vara hemvisten för den japanska ursprungsbefolkningen Ainu. På lite drygt tre veckor kommer vi att resa 260 mil från staden Hakodate här i norr, till Kagoshima i söder. En resväg lika lång som avståndet mellan Stockholm och Rom.
    Vi rör oss nästan dagligen mellan nya platser. Knappt har vi hunnit packa upp förrän vi ska packa ner. Vi lämnar havsbris, fiskmarknader och svala kvällar bakom oss i Hakodate och tuffar vidare ner mot varma havsbad med utsikt över horisonten.

    Furofushi onsen är ett av Japans kanske kändaste badhus-hotell. Det något speciella namnet betyder bokstavligen ”inte åldras, inte dö” på japanska, vilket antyder att det är en slags helig graal i form av ett badhus. Efter att ha tagit del av mineralrikt badvatten från bergen och komplimanger för hur väl vi passar i våra enklare kimonos är det återigen dags att röra sig vidare. Några år yngre och vid god vigör. Och om någon av resenärerna tvivlade på inrättningens föryngrande egenskaper var dessa som bortblåsta när hotellets något äldre fanbärare ihärdigt sprang efter vår buss med hotellflaggan i högsta hugg för att säga adjö.

    Ett par tågstopp senare är vi i Tokyo. Världens folkrikaste metropol med omkring 40 miljoner invånare. Vid ankomst går pulsen upp i samma stund som vi kliver av tåget. Havsutsikten har ersatts av ett hav av människor. Vi befinner oss på världens kanske mest trafikerade tågstation Shinjuku där nära 4 miljoner människor passerar varje dag. Och medan vi rör oss i grupp mellan kostymklädda japaner och avantgardeklädda ungdomar undrar jag inte om tågstationer som dessa är en del av upplevelsen med Japan. För trots att vimlet kan verka både stressigt och överväldigande till en början förbytts detta när man samtidigt ser hur vördnadsfullt människor beter sig i förhållande till varandra.

    Man låter bland annat folk gå av tågen innan man kliver på, pratar inte högt inne i vagnen och står dessutom prydligt uppradade på ena sidan i rulltrappan. En enorm respekt för både regler och sina medmänniskor, helt enkelt. Som en omedveten hyllning till allt detta, och oss själva (vi tog oss faktiskt igenom världens mest trafikerade station med bravur) firar vi dagen efter med att äta en gemensam lunch i det pulserande området Harajuku. Och på just denna restaurang lagar vi maten själva.

    Efter en kortare genomgång av dagens lunch som är en japansk pannkaka vars anor sträcker sig tillbaka till 1500-talets buddistiska ceremonier, vispar vi om i smeterna och drar igång elden under stekborden. Tankarna förs snabbt till känslan av ett asiatiskt kök i samma stund som rummet fylls av dofter av grönsaker, ägg, kött och skaldjur. Och knappt hinner berättelsen om den buddistiska ceremonipannakan sjunka in förrän vi återigen hoppar på tåget och rör oss söderut med Shinkansen mot Kyoto. En stor del av vårt besök kommer att handla om buddistiska tempel och shintohelgedomar. Och under vår vistelse besöker vi dels de traditionella Geishakvarteren och några av de över 2000 tempel och helgedomar som finns i staden.

    Miyako, Heian-kyo, eller Kyoto som staden numera är känd som, var Japans huvudstad mellan 794 – 1868. Under de första århundradena blomstrade det kulturella livet i staden, och både poesin och litteraturen flödade. Världens första roman, Berättelsen om Genji, skrevs som ett resultat av just detta. Och medan vi promenerar förbi traditionella trähus där det serveras japanska teer med matchasmak och gröna blad, sitter affischer med Genji uppsatta som en påminnelse att världens äldsta casanova och romantiker än i dag är lika aktuell som då.

    Efter två dagar lämnar vi shinto och buddhism bakom oss i Kyoto och ger oss ut mot den japanska landsbygden. Utanför tågfönstret vittnar omgivningen stundtals om ett fenomen vi också ser i Sverige. Tomma skolbyggnader, övergivna hus och vägar som vuxit igen. Avbefolkningen är en stor utmaning även i Japan, och det är därför inte särskilt förvånande att människor som bor här försöker komma på egna lösningar för att hålla sina samhällen vid liv.

    Byn av fågelskrämmor är ett exempel på detta där en av invånarna, Ayano Tsukimi, dekorerat hela samhället med hemmagjorda fågelskrämmor i mänsklig storlek. Genom detta initiativ har hon lyckats rikta inte bara det inhemska strålkastarljuset mot sin födelseort, utan också det internationella. När vi träffar henne frågar jag lite skämtsamt hur det ser ut med invånarantalet nu när hela staden är fylld med fågelskrämmor. - Kom ihåg att det är fågelskrämmor, inte människor säger hon med ett leende.

    Fågelskrämmorna som är utplacerade i busskurer och byggnader börjar mer och mer se ut som människor när skuggorna döljer deras konturer, och vår chaufför säger att det är dags att åka vidare innan det blir för mörkt. Medan vi åker uppåt i dalen hör man hur trädgrenar stryker taket på bussen, och efter en kort resväg stannar vi för kvällen. Det blir alldeles tyst uppe bland bergen i den japanska Iyadalen. -Ni femton är de enda som är här uppe just nu, säger han.

    Han har kört sträckan upp till de nyrenoverade stugorna otaliga gånger. Och det märks. Inte enbart för att han med vana händer tagit oss upp längst med smala vägar som ur en Indiana Jones-film. Utan framför allt för att han i samma veva som vi stannar tittar ner i telefonen medan resten av oss inte kan släppa blickarna från den storslagna naturen bredvid oss. Och medan vindarna sakta men säkert för de låga skymningsmolnen över daltopparna påminner de om vår egen resa genom landskapen. Vi är just nu omkring halvvägs in på tågresan genom hela Japan.

    En av höjdpunkterna med resan ”Med tåg genom Japan” är den stora variationen mellan platserna vi besöker. För vem kan annars vakna upp på morgonen bland dimmiga berg för att på bara några timmar promenera längs med avenyer av palmer som dansar i kvällsvärmen? Den stora tågresan är inte bara en resa genom tid och rum, utan också en resa mellan otroliga kontraster.

    När palmerna vinkat oss adjö i nästa stad Kochi har vi upplevt den lokala marknaden, botaniska trädgårdar och spontana möten med festivaldeltagare i färggranna kläder. Vi har nu resans längsta tågfärd framför oss. Men, som ni kanske känner till, är det japanska snabbtåget Shinkansen en resa i bekvämlighetens tecken. En sträcka på några timmar blir därför inte särskilt utmanande eftersom vi har gott om benutrymme i bekväma säten. Vi lutar oss därför bara tillbaka och njuter av att färdas i omkring 280 km/h förbi upplysta städer och vackra landskap.

    När vi anländer till Kagoshima har tåget tagit oss till resans sydligaste punkt. I Japan är denna stad mer eller mindre synonym med Sakurajima. En av många aktiva vulkaner i Japan. Dagen efter vår ankomst befinner vi oss därför på en båt på väg ut till denna vulkan-ö. I luften doftar havsbris, svavel och en hel del spännig. För det är inte varje dag man får chansen att åka ut till en vulkan som bara månader tidigare hade ett mindre utbrott.

    Mindre naturkatastrofer hör till vanligheten i Japan, och det beror på att landet är placerat nära gränsen till flera tektoniska kontinentalplattor. När vi anländer till vårt nästa resmål och staden Hitoyoshi kan man redan vid hotellets intilliggande helgedom se vad naturkatastrofer kan orsaka. Staden drabbades nämligen 2020 av enorma skyfall vilket ledde till onormalt höga vattennivåer som lade byggnader och vägar under stora vattenmassor. På en av bjälkarna vid helgedomen intill hotellet är ett streck markerat i huvudhöjd. Det var nämligen dit som vattennivån nådde när det var som värst.

    På två år finns inga spår kvar av detta. Invånarna har återuppbyggt sitt samhälle och renoverat noggrant för att vara förbereda om detta sker igen. Det är viktigt att poängtera att japanerna är något av experter på säkerhet eftersom de har varit tvungna att anpassa sig till sin omgivning. Det är därför väldigt tryggt i Japan trots att naturens krafter oftare gör sig påminda än i Sverige.

    När vi närmar oss resans sista destination Osaka, som också är Japans andra största stad, är det omöjligt att inte dra paralleller till relationen mellan Göteborg och Stockholm. Osakaborna kan många gånger tycka att Tokyoborna är lite väl fina i kanten, och de har ingenting emot att själva anklagas för att ha lite väl vassa tungor. Göteborgshumorn med de snabba replikerna och vitsar har nämligen många likheter med den rappa humorn i Osaka. Det är därför inte så konstigt att komikereliten inom populärkulturen i synnerhet kommer från området omkring Kansai i vilket Osaka ligger.

    Osaka sticker också ut på helt andra sätt. Bokstavligen talat. Här finns nämligen Japans högsta skyskrapa med sina 300 meter. Som ett farväl till Japan åker vi den sista dagen upp till observatoriet för att blicka ut över megastaden genom panoramafönster. Väl uppe med blickarna ut över en stad som inte tycks ta slut vid horisonten blir det samtidigt slående uppenbart. För trots att vi rest över halva jordklotet genom hela Japan har vi ännu en hel värld kvar att uppleva. Och vart den resan bär av hjälper vi här på Världens Resor mer än gärna till med att planera.

    Vincent Rodin
    Färdledare 

Visa fler inlägg