Kia Ora! Välkommen till Nya Zeeland
Äntligen framme! Nya Zeeland, längre bort från Sverige är svårt att komma. Smått förvirrad ställer jag om klockan. Vilken dag är det? Mobilen säger lördag 9 november. Gick jag verkligen på planet för två dagar sen? Nya Zeeland är precis lika långt bort som man föreställer sig att det är, och lite till. Det är det första landet i världen att se en ny dag och de var först med att välkomna in det nya decenniet. Jag flög hit för att genomföra mitt första färdledaruppdrag.
Auckland är, liksom min hemstad Stockholm, omringat av vatten. Här i "The City of Sails" möts Stilla havet och Tasmanska havet, och precis som hemma är vattnet alltid närvarande. Det var ganska exakt 5 år sen jag bodde här och mycket hade hänt sen dess. Byggkranar, orangea koner och män i gula västar hade tagit över Auckland CBD, staden växer verkligen så det knakar. Mest är det på höjden, skyskrapa efter skyskrapa. Vid ett tillfälle räknade jag till 27 lyftkranar utan att flytta på mig. Men det byggs även neråt, för under Queens Street som är Aucklands mest trafikerade gata håller man just nu på att bygga stans första tunnelbana. Det kan nog vara det bästa som hänt Nya Zeeland sen Hobbiton. Auckland sitter nämligen ovanpå 53 vulkaner vilket innebär en herrans massa backar, inte idealiskt för cyklister, eller fotgängare för den delen. Tunnelbanan kommer med andra ord att medföra ett efterlängtat komplement till den hopplösa busstrafiken...
Efter att jag mött upp gruppen på flygplatsen begav vi oss ut på en första rundtur i Auckland.
Dagen därpå besökte vi underbara Waiheke Island. Waiheke ligger bara 35 min med färja från Auckland CBD men det känns som att vi har kommit till en avlägsen oas, omringade av vingårdar och olivodlingar. Ett litet paradis på jorden helt enkelt. När vi senare stannar till för lunch intill en nästan folktom strand i Onetangi, kunde borrandet och tutandet i Auckland inte kännas mer avlägset.
Promenad längs den vackra kusten på Waiheke Island.
Dagen därpå lämnade vi storstadslivet bakom oss och nästa stopp blev Rotorua. Drygt en tredjedel av Rotoruas befolkning är maori, den högsta andelen maori av alla städer i Nya Zeeland. Här besökte vi en av de många maori-byarna som finns här för att få lära oss mer om deras kultur och sedvänjor.
På väg in i byns Wharenui, en gemensam byggnad och mötesplats som spelar en central roll i maorikulturen.
Inne i byn finns gejsern Pōhutu som kan spruta upp till 30 meter.
Resan fortsatte sedan upp i bergen och in i Nya Zeelands täta regnskog. En av resans höjdpunkter är dagsutflykten till "Bridge to Nowhere" och enda sättet att ta sig dit är med båt via Whanganui-floden. Denna flod är ett typiskt exempel på hur man i Nya Zeeland har lyckats sammanfläta det brittiska lagsystemet med maoriernas syn på naturen. Maorierna drar ingen gräns mellan människa och natur, de ser sig själva som en del av den. Efter nästan 100 års kamp har deras synsätt vunnit lagakraft och Whanganui-floden har idag samma juridiska status som en person.
Redo för båttur längs Whanganui-floden.
Bridge to Nowhere.
Bron byggdes efter första världskriget för att få tillgång till ett område som regeringen erbjöd bönder, främst soldater som hade återvänt från kriget. Avsikten var att senare bygga vägar till bron, men området visade sig vara så avlägset och olämpligt för jordbruk att man misslyckades. Gårdarna återvände till urskog och kvar finns nu bara en bro - som inte leder nånstans.
Huvudstaden Wellington eller "Windy Welly" som den ofta kallas, lever minst sagt upp till sitt namn. Men bortom blåsten hittar man en charmig stad med stor personlighet och karisma. Här går man aldrig uttråkad. Ett besök på nationalmuseet Te Papa är ett måste, följt av en promenad längs vattnet och upp Cuba Street med sina udda butiker, hippa barer och spelande gatumusikanter.
En av de många gatumusikanterna på Wellingtons gator.
På färjan över till Sydön.
Vid ankomst i Picton blir vi upphämtade av vår nya busschaufför och vi sätter kurs mot Abel Tasman nationalpark. De två dagarna som vi spenderar här är man som helt bortkopplad från övriga världen. Eftersom det inte finns några vägar till vår lodge är det enda sättet att ta sig dit med båt.
Vistelsen i Abel Tasman är alltid mycket uppskattad.
Sträckan Haast - Queenstown är en av mina absoluta favoritvägar. Det är en serpentinväg som heter duga och runt varje krök möts man av ännu en hisnande vy.
Det är svårt att hålla sig torr på båten i Milford Sound, Fiordland.
Resan avslutas i Queenstown - adrenalinstädernas huvudstad. Här kan man roa sig med det mesta inom kategorin extremsport, men förutom bungy jump och fallskärmshoppning finns här ett stort utbud av bra caféer, restauranger och barer. Inte nog med det, Queenstown har dessutom en av världens vackraste flygplatser.
Efter några fantastiska veckor Down Under var det dags att flyga hem.
Nya Zeeland välkomnar en med öppna armar och en nästan överväldigande gästfrihet. Lägg därtill storslagen natur, charmiga städer och fantastiska viner. För mig är valet enkelt - Nya Zeeland kommer alltid vara värt varenda flygmil.
Text och bild: Isabell Ingevald, reseproducent och färdledare.