Hela 5000 kr rabatt, boka före 20 maj, gäller nybokning på resan 6-13 juni.

I hela mitt vuxna liv har jag i någon form jobbat med resor. Efter långvariga studier i Kina och Japan har jag sedan drygt 30 år snickrat ihop resor till Japan, Kina, Syd- och Nordkorea, Mongoliet, Tibet, Pakistan osv, men även resor till Afrika, Latinamerika och enstaka till Europa. Pandemin drabbade oss alla, men för oss som jobbar med resor blev det nästintill omöjligt att hålla någon sysselsättning igång alls. Vi på Världens Resor tog dock tidigt ett beslut att i stället för att sitta och vänta på att världen ska öppna upp igen, ser vi till att jobba med de resor som är mer troliga i det korta perspektivet - Norden. Sagt och gjort, en febril verksamhet att plocka fram resor som fortsatt skulle andas Världens Resor började ta form och efter ett par år hade vi fått ihop mer än 30 olika resor inom Norden.

Chartrad rälsbuss längs Inlandsbanan

För egen del hade jag inte trott att det skulle vara så roligt att lämna världen långt borta för att riktigt gotta mig åt den på närmre håll, men det har det verkligen varit. Jag har glatt mig åt alla konstresor jag lett till Oslo, Köpenhamn, Helsingfors, resor med veterantåg där litteraturen eller konsten stått i fokus. Vid flera tillfällen fick jag också möjligheten att åka till våra allra nordligaste delar av landet på olika tågresor. Man kan tycka att det känns ganska exotiskt att åka till Ulan Bator, Pyongyang och Kathmandu, men det känns nog nästan lika exotiskt att få chansen att åka till Fatmomakke, Kåbdalis och Stekenjokk. 

Stopp längs vägen vid Kåbdalis

De senaste åren har vi unnat oss lyxen att chartra tåg för att sätta ihop olika resor. Vi chartrar bland annat en rälsbuss från Inlandsbanan för röra oss sträckan mellan Östersund och Kiruna. Fördelen med chartrat tåg är att vi chartrar bussar utifrån Inlandsbanan och rör oss upp på fjället, till samebyar och vackra natursevärdheter.


Hällingsåfallet längs Vildmarksvägen

Nu 6 juni går resan Inlandsbanan i midnattssol. Resan börjar då med att vi åker en av Sveriges vackraste vägar, Vildmarksvägen, för att sedan kliva på tåget i Vilhelmina i södra Lappland. Resan är lagd vid en tidpunkt så att vi ska vara först på plats på Vildmarksvägen när de öppnar upp för säsongen. Jag åkte själv här för några år sedan och såg de imponerande snövallarna i Stekenjokk som då mätte uppemot fem meter.


Jörgen med familj i Stekenjokk i början av juni 2021

På resan får vi också flera tillfällen att komma i kontakt med den samiska kulturen. Den samiska kyrkbyn Fatmomakke är sannolikt den finaste som finns i Sverige. Museet Ajjte i Jokkmokk ger en väldigt heltäckande bild av den samiska kulturen. Nytt för i år är också att vi får besöka en levande samisk kultur i det skogssamiska lägret i Båtsuoj där vi får historier om den skogssamiska livsstilen till livs.  


Fatmomakkes samiska kyrkby

Jag gladde mig själv väldigt mycket åt själva tågresan och möjligheten att stanna till vid olika rallarmuseer och tågmuseer längs vägen. Härligt att kunna göra kortare stopp som vi gör vid Piteälvsbron, Kåbdalis och för att på nära håll se kraftstationen Harsprånget. Saker som går att unna sig när man har sitt eget tåg. Under resan blir det gott om tid att kontemplera över livet på den svenska landsbygden och tid att förkovra sig i böcker som allra helst utspelar sig i området såsom Torgny Lindgrens, Sara Lidmans eller Annika Norlins böcker.


Loförare och tågvärd på Inlandsbanan

Under resan blir det väldigt många höjdpunkter. Storforsen och Hällingsåfallet är två av Sveriges vackraste vattenfall, tågresan längs Torneälv till Abisko anses som Sveriges finaste och Kiruna med besök i gruvan, Ishotellet och en inblick i stadsflytten är oerhört intressant.


Ta chansen och följ med på resan nu i juni. Anmäl dig senast 20 maj och få en rabatt om 5 000 kr.  

Ni vet, det där lilla halvt bortglömda landet längst borta i väster, som alltid döljs bakom meteorologernas rumpa när de visar europavädret på Aktuellt om kvällarna, så att man aldrig kan få se vädret där. Ett hörn av Europa som fortfarande är ett av de fattigaste, men ändå sprittande av liv, för evigt fast i sin flertusenåriga historia, men ändå så fantastiskt moderna på många sätt. En kultur som är en fascinerande blandning av romarriket, arvet från araberna, den katolska kyrkan, kungar av Guds nåde, fascistisk diktatur och demokratiskt valda presidenter. Och så förstås, hela tiden, det vanliga folket totalt uppslukade av sin historia, sina gamla sånger och sitt fanatiska intresse för fotboll.

-Åh, du kommer från Suécia! Mats Magnussson! Glenn Stromberg! Stephane Schwarzzz!

Jag vill åter höra fadon, stillsam och fylld av livets smärta, i poeternas förlovade land, dränkt i sin historia, och sina historier, ibland sanna och ibland inte. Äta grillade fiskrätter och skaldjur, och kyckling dränkt i den brännande piri-pirin. Dricka deras fantastiska viner och alltid, alltid avsluta en middag med en Mousse de Chocolate.

På årets resa ska vi se med egna ögon, insupa det magiska som är Portugal och bli rika på så många upplevelser vi bara hinner med.

Vi börjar med några dagar i den urgamla staden Porto alldeles vid floden Douros utlopp i havet. Vi ska gå runt i gränderna, beskåda världens kanske vackraste tågstation, klättra i backarna (och tro mig, backigt är det!), och smaka på det världsberömda portvinet.
  

Världens kanske vackraste tågstation. Porto. 

Branta backar! Portokatedralen genom en gränd. 

 Sen ger vi oss av uppför floden in i världens äldsta officiella vinområde och häpnar över hur många vinodlingar som kan rymmas på bergsluttningarna ner till floden. Vi kryssar på floden, sömnigt och långsamt slingrande genom bergen innan vi klättrar uppför ett av bergen, på hisnande serpentinvägar, på väg mot vårt mål för natten. En av alla dessa vingårdar med både ett litet gammalt hotell och en fin restaurang. Men inte innan vi hunnit med ett besök på själva vinkällaren och deras gigantiska vinfat där man lagrar både portvin och olika sorters bordsvin.

Dagen därpå ska vi lämna fastlandet och flyga halvvägs ut i Atlanten. Vi landar på Azorernas huvudö, São Miguel. Azorerna är vulkanöar som ligger på den atlantiska centralryggen precis där tre av jordens tektoniska plattor stöts och möts. Vi befinner oss längst ut i spetsen på den europeiska plattan och de närmaste öarna vilar på kanten av de afrikanska och amerikanska plattorna. De vulkaniska jordarna och det subtropiska klimatet gör São Miguel till en av de grönaste platserna jag sett i hela mitt liv. Ni har inte sett grönt förrän ni har varit där. Portugiserna upptäckte öarna i början av sina upptäcktsfärder, på tidigt 1400-tal, och har sedan dess använt dem som experimentellt laboratorium för alla de plantor de tog med sig hem från sina färder över oceanerna. Allting gick ju att odla där.

Vi lämnar öns huvudstad Ponta Delgada och ger oss av till Furnas (ugnarna) där skall vi bo på ett fantastiskt spa-hotell med varma vulkaniska källor från Art Deco-perioden mitt i den spännande botaniska trädgården. Här bor vi i två nätter och beställer vår frukost, innan vi gör en vandring runt Furnassjön. Vi går igenom ett område med vulkaniska gejsrar, det pyser och fräser runt omkring oss och man kan se hur alla restaurangerna i byn har grävt ner sina kokkärl där kvällens middag tillagas. Här kan man verkligen tala om slow-cooking! En cozido kallas det och 6-8 timmar brukar det ta. Vi går vidare igenom underbara alléer av japansk ceder, förbi ytterligare en gammal, halvt förfallen botanisk trädgård och en liten bykyrka längst bort på andra sidan sjön innan vi åter tar vägen mot byn och vårt hotell. Vi skall också göra bussfärder igenom det vackra landskapet, vi beger oss till utkikspunkter både över caldeiras (gamla utslocknade vulkangrytor) och det stora oändliga havet. Vi besöker Europas första, största och enda kvarvarande teodling. 

Nästa dag tar vi åter bussen och besöker en väldigt intressant ananasodling; både roligt och annorlunda att få se hur en ananasodling går till. Vi går på en promenad också idag. Den här gången går vi uppe på kraterkanten runt en stor vulkan och ser ner på tvillingsjöarna. En blå och en grön som ligger där liksom vilande i den gröna världen omkring oss. Grönt och blått inga andra färger finns det, förutom alla de svartvita kor som befolkar de här öarna. Efter vandringen äter vi en lunch nere i den lilla byn i mitten av grytan innan vi återvänder till huvudstaden Ponta Delgada via den vilda, västra kusten av ön. Också här ska vi bo i två nätter alldeles i hamnen av denna gamla sjöfararstad mitt i havet.

Nya dagar och nya upplevelser väntar oss idag. Vi ger oss ut på havet på valskådning. Azorerna är nämligen en av världens bästa platser om man nu råkar vara en val. Vi ska ut med en stadig gammal skeppare och hans lika gamla båt. Också det en stadig farkost som i sitt tidigare liv levererat posten mellan öarna. Men ingen behövde egentligen oroa sig. Vädret är fantastiskt, solen strålar från en klarblå himmel, ingen vind och inte heller någon sjögång. Den försiktiga frukosten visar sig i efterhand vara alldeles onödig, däremot var solskyddskrämen absolut nödvändig! Vi stävar ut i det stora blå och spänningen hos oss passagerare stiger hela tiden, men det dröjer inte länge innan de första ropen från besättningen når våra öron… ”Cachelot”. 
Kaskeloter! Och vi närmar oss snabbt. Kaskeloter dyker väldigt djupt ner, ända ner till 4.000 meters djup för att fånga och äta bläckfisk. Men var 20-30 minut kommer de upp till ytan för att andas och värma sig en liten stund i det varma ytvattnet och då kan vi se dem. Framför allt ser man deras utblås när de andas in och ut efter de långa dykningarna. Vi har stött på en flock med honor och deras ungar. Dessa avslöjar sig ibland när vi plötsligt ser att den stora utblåsningen, strax därefter åtföljs  av ytterligare ett utblås alldeles intill det första. Men denna gång ett mycket mindre sådant. All spänningen som byggts upp släpper plötsligt och de lyckliga leendena och det ivriga letandet sprider sig i vår grupp. Efter att vi åtföljt kaskeloterna en god stund ser vi plötsligt en stor fågelflock (Gulnäbbad Lira) som fiskar med hjälp av delfiner. Vi sätter av mot delfinerna och dessa som uppenbarligen känner igen vår båt närmar sig oss för att börja leka i bogsvallet. Det är roligt att se hur båten och delfinerna leker en lång stund. Man börjar undra vem som har roligast delfinerna eller vår kapten? Eller kanske är det vi? Efter några timmar stiger vi iland igen och som sjön suger! Det är absolut dags för den där lunchen, nu. Sedan har vi några timmar på oss att upptäcka Ponta Delgada. Man kan strosa runt i den charmiga gamla staden, besöka det bastanta fortet i inloppet till hamnen eller bara koppla av på ett av alla de kaféer som man hittar överallt i staden.

Nu är det nästa dag och vi har ett tidigt morgonflyg tillbaka till fastlandet. Så det blir en riktig bagarväckning i ottan. Vi flyger några timmar och landar i Portugals charmerande gamla huvudstad Lissabon. Den vita staden där otaliga personer i alla tider precis som jag förlorat sitt hjärta. Vi beger oss till vårt hotell och installerar oss där. Senare på eftermiddagen klättrar (ja, det är branta backar, här också) vi upp i Moureria och Alfama, för att bege oss upp i det gamla kastellet, vandra runt där och få vår första utblick över staden nedanför våra fötter. Vi fortsätter att ta oss runt i denna uråldriga del av staden innan vi kommer ner till Baixa den centrala del av staden, mellan kullarna. Där vi avslutar vår stadsvandring för dagen.

Nästa dag och vår sista i Portugal, beger vi oss ut på ytterligare en stadsvandring för att kunna njuta av de andra delarna av staden vi ännu inte hunnit med. Vi börjar i närheten av gårdagens slutpunkt i Baixa och ger oss idag i kast med kullen på andra sidan. Legendariska Bairro Alto och dess lite finare avstickare Chiado innan vi kommer ner till floden och avslutar på Mercado da Ribeira den gamla centralmarknaden där staden, i samarbete med TimeOut magasinets resetidsskrift, gjort om en del av marknaden till ett gigantiskt smörgåsbord där ett flertal av Lissabons mest berömda kockar och restauranger öppnat små snabbmatsserveringar. Här är det alltid liv och rörelse och massvis med god mat. Det enda riktigt svåra här är att bestämma sig för hos vem man vill beställa sin lunch! Sedan är eftermiddagen fri till att göra vad man vill, ta en promenad längs med floden bort mot den imponerande stora hängbron, shoppa, gå på museum eller kanske förlora sig i stadens myller. På kvällen samlas vi för en avskedsmiddag, kanske blir det på ett fadoställe i Alfama eller Bairro Alto där vi, utan att förstå ett enda ord ändå, kan försjunka i den melankoliska musiken som underhållning till middagen?

Följ med mig till Portugal i höst! Kristian Benkö.

Kristian Benkö är färdledare för våra resor till Azorerna. Till vardags jobbar han som operadramaturg, översättare samt som guide på Naturhistoriska Riksmuseet. 

Klockan var fem i halv ett och flyget från Frankfurt landade i tid. Ut kom 16 av mina resenärer, någon med lite sömngrus i ögonen men samtliga peppade inför resan. Vi lämnade snabbt Fiumicinos kaotiska flygplats och åkte till hotellet. Någon platstypiskt dubbelparkerad bil gjorde resan spännande kring Termini där vårt hotell låg, men snart var vi framme.
Efter en liten paus, med möjlighet till tupplur eller pizzabit, begav vi oss i samlad tropp ut i Roms ljumna eftermiddagssol. På några timmar lyckades vi göra nedslag i flera olika epoker och stilar: från barockmästarna Berninis och Borrominis kyrkor längs via XX settembre och Michelangelos makalösa kyrka i Diocletianus badhusruiner till operahusets rationalistfasad. Giorgia Meloni hade just svurit presidenteden inne i Quirinalpalatset när vi gick förbi den enorma presidentbostaden, innan vi gled ned till Fontana di Trevi och ett kort besök inne bland massturismen. Om så med selfiepinnar, gatuförsäljare och andra turister på varje kvardratcentimeter – den platsen upphör aldrig att fascinera! En och annan gelato slank ned, varefter vi fortsatte längs Forum Romanum och Colosseum, till Luciano Luzzis familjerestaurang i tredje generation.
Gott och opretentiöst med romklassikerna supplì, amatriciana, cacio e pepe och tiramisù. Området Celio ligger precis i Colosseums skugga, men doftar genuint romarliv.

Rom hade ännu inte vaknat när vi nästa morgon promenerade till en sömndrucken Stazione Termini. Tågturen gled fram genom ett ovanligt dimmigt Lazio, över Basilicatas bergslandskap och ned längs Apuliens kust.  Och så nådde vi Lecce, i strålande sol och sensommarvärme!

Efter ett par timmars avkoppling på hotellet mötte guiden Francesco upp oss för att promenera igenom Lecces historiska centrum. I vit, noga strykt skjorta och svarta glasögon, ständigt gestikulerande och med ett charmigt snett leende på läpparna var han vår guidernas Marcello Mastroianni som visade oss barockfasad efter barockfasad. Santa Croce, Sant'Irene, katedralen och de båda amfiteatrarna, Piazza Sant'Oronzo fick sig nogranna genomgångar.

På en trevlig liten gatubar tog vi vår aperitivo – en äkta italiensk tradition.

Il Ristoro dei Templari bjöd på en genuina meny av  på taglieri och blandade friterade småtugg. Därefter kalvfylld agnoletti-pasta med stracciatella och karl-johan-svamp, följt av kalv i Negramaro-vin och skogsbärscheesecake till dessert.

Kanske den mysigaste och mest uppskattade dagen inleddes i ett dimmigt Lecce med promenaden till Piazza Duomo, där Gianna – vår gastronimiska guru och chef i Lecce mötte upp oss. Hon smälte direkt våra hjärtan med sin humor och värme och tog oss till den lilla intima matmarknaden vid Porta Rudiae. Där inhandlades grönsaker, hästkött och provolone med paus för lokala “caffè leccese” tog vi oss till Giannas matstudio där det knådades  foccaccia deg och fylldes zucchiniblommor, medan tomatsåsen puttrade på spisen. Fingerfärdigheten ställdes på prov när pastadegen skulle formas till små “orecchiette”: rätt storlek på degkulan, rätt tyngd på kniven, rätt snits med fingrarna, allt ska vara lagom för att de små öronen ska bli fina. Vinflaskor plockades fram, ett lokalt vitt och ett rött och Gianna gav sommelierknep för att smaka av dem ordentligt. Foccaccian överaskade många i sin delikata enkelhet, orecchietterna var nog ett första möte för de flesta och de indiska kaktusfikonen – vars karaktäristiska plantor pryder hela det apuliska landskapet – blev en vattendelare: vissa älskade dem, andra tyckte de var mest konstiga.

Med Gianna på den lokala marknaden i Lecce. Hon bjöd på glatt skratt och mängder av mattips från sitt älskade Apulien.

Mätta på upplevelser och kolhydrater tog vissa en kopp kaffe i ett Lecce där morgonens dimma gett plats åt en sensommarsol. Vi kl fem bjöd jag på en frivillig tur genom Lecce. Huvudmålet var La Fornarina, ett litet konditori som estetiskt fastnat i ett sunkigt 80-tal men som gör de bästa pasticciotti och rustici jag har varit med om. Mandel och vaniljkräm för den sötsugna, annars smördeg med mozzarella och tomatsås, alternativt en av varje. In mot centrum vandrade vi igenom gränderna i spåren av filmen “En italiensk familj på gränsen till sammanbrott” innan gruppen splittrades upp för fri middag.

Även nästa dag började dimmigt när vi reste mot kusten men redan framme i Otranto var solen framme. Vi tittade in i den XX domkyrkan med alla sina mosaiker föredrog, tog en glass längs strandpromenaden, någon hann med ett dopp i havet, medan andra fortsatte utforska den lilla staden. Lunch i byn Giurdignano. Pastan och skaldjuren som bjöds på masserian var utsökta. Efteråt tog vi alla en liten promenad runt hörnet där en liten grusväg rörde sig mellan fikonträden och olivodlingarna fram till en av Giurdignanos speciella “menhir”. Vi spanade in bautastenen, kände dofterna från växterna och smälte maten, innan bussen tog oss tillbaka till Lecce för en sista kväll och natt i barockstaden.

Vi lämnade Lecce nästa dag och begav oss mot Itria-dalen. Första stoppet Alberobello, och guidad promenad bland trulli-husen. Vidare till Masseria Torricella, inbäddad i grönskan längs en sluttning, där igen bjöds vi på en fantastisk lunch på utomhusterassen. Dagen avrundades i Ostuni  där vi checkade in på hotell med magisk utsikt över “den vita staden”.

Resans kanske mest intensiva dag inleddes med en resa till Matera. Medan vi gled upp längs Apulien och in mot landet och Basilicata, gjorde jag en liten genomgång av italiensk kultur och ett ordentligt potpurri av italiensk popmusik. Vår guide Teresa mötte upp oss och tog oss raskt mot den uråldriga grottstaden. På ett personligt sätt blandade hon historia med den egna familjens upplevelser av att bo och växa upp i Matera, en såväl djupt fascinerande som periodvis väldigt fattig stad. Besöket i ett genuint grottboende var slående, medan kyrkan Madona delle Virtù e San Nicola dei Greci och dess Dalì-utställning var en imponerande mix av arkeologi och modern konst. Mjölksyra i låren sällskapade oss på vandringen upp från grottstaden och en angenäm aptit gjorde lunchpausen rättvisa.

Dali-avtryck i staden Matera. 

Under nästa bussresa fick vår specialgäst Francesco dela med sig om sin apuliska uppväxt. Reseledarens make har nämligen levt i Grottaglie under större delen av sitt liv, och berättade om traditionsenliga söndagsmiddagar, olivodlingar, vilda hundar och keramik. Keramik ja, efter en kort promenad genom Grottaglie och det lokala kaffet “espressino” gick vi till ateljén Cocci d'autore, där konstnären Emanuele berättade om sitt arbete.  Den lokala keramikkulturen möter en personlig stil i denna keramikverkstad, där nästan allt glaseras i vitaste vitt. Vi hann med en liten titt i andra butiker innan Francescos mamma överraskade med hemmabakade taralli. Så var det dags att checka ut från Ostuni Palace och röra oss mot Bari. Längs kusten fick vi sällskap av rader efter rader med olivträd; vissa sjuka med xylella-bakterier men fler och fler friska ju längre norrut vi begav oss. Oktobersolen värmde oss igen, när vi steg av och blev välkomnade av vår guide Simona. Hon drog oss genast in i Baris vindlande medeltidsgränder, bland tvättlinor, öppna balkongdörrar och damer som gjorde orecchiette i en hisnande fart. Inte mindre än tre gånger stannade gruppen upp för att bjudas på smakprover. I ordning: charkuteriprodukter och ostar, baresisk foccaccia och gelato. promenad, som verkligen lät resenärerna smaka på stan på alla sätt.

Avskedsmiddagen lämnade ingenting åt slumpen: delikat grillad bläckfisk på bondbönnspuré, cavatelli-pasta med musslor och hjärtmusslor, “fritto misto” med perfekt friterade skaldjur och överraskningstårtan, med “Arrividerci Puglia” spritsat på toppen. Några tog sig sedan en sista grappa med utsikt över Baris månskensbelysta strandpromenad.  Och så tog resan slut, med en sista busstur till flygplatsen, en sista “Volare”-allsång i bussen.

Text: Erik Ingvert, färdledare

Desertörerns är kanske inte det vanligaste namnet på en marknad. Men Tbilisi är ju ingen vanlig stad. Längs båda sidorna av floden Kura sprider den ut sig, Tbilisi, som betyder varm plats på georgiska. Och där, mitt i den georgiska huvudstaden vid järnvägsstationen ligger marknaden. Den fyller gator, portar och innegårdar och här hittar man allt från örter och ostar till tvättmedel i lösvikt. En äldre man säljer prylar från en svunnen sovjettid.

Det sägs att marknadsplatsen fick sitt namn från desertörerna i inbördskriget efter ryska revolutionen. Vem som deserterade har jag aldrig blivit riktig klok på, trots att jag har frågat. Min gissning är att det är de som för drygt ett sekel sedan kämpade för ett fritt och självständigt Georgien. De fick vänta 70 år.

En man står på gatan med två små kaniner. En i varje hand. De söta små kanske blir födelsedagspresenter till någon som kommer älska dem. Man kan ju hoppas, fast de hamnar nog snarare i någons gryta, och kryddblandningarna, svanetisaltet och khmeli suneli finns att köpa ett stenkast bort. En kvinna bär en påse med små apelsiner. De är i alla fall citrus av något slag. De doftar så gott, säger hon.

I de stora hallarna säljs torkad frukt, fisk, mejeriprodukter och kött. Spädgrisar ligger staplade. Enligt försäljaren slaktas de när är 6 kilo och kostar ungefär 300 kronor styck. Det ser brutalt ut... å andra sidan önskar jag att jag kunde stanna längre, att jag hade ett kök och en trädgård med plats att grilla.

Några hundra meter bort står klädstånden tätt. Där finns också garn, dansskor för traditionella georgiska danser och fejkade Dolce Gabbana-väskor, strumpor och underkläder. Köpare och säljare diskuterar, gestikulerar, priserna pressas. Det känns som att de som jobbar här även lever här. Har sitt sociala liv och sina nätverk just i denna lilla värld. Människor är glada, arga, människor har bråttom eller all tid i världen, timlönen är låg.

Försäljerskan Makvala, alltid glad och positiv.  1 lari, eller drygt 3 kronor för ett snöre torkat chili! Bild: Johnny Friskilä

Dagens projekt är att köpa garn till min mamma och lite vin till mig själv. Jag har tagit med mig några resenärer som också ville titta på garn. Vi har en ledig halvdag. Vi hittar garnet. Jag köper det jag ska, det vill säga lokalproducerat och naturfärgat. Samma gör några av mina resenärer. Sen spenderar vi en dryg timme till bland stånden. Några går med mig, andra går själva. Vi smakar på torkad frukt och provar vin som kostar 15 kronor litern. För tidigt på dagen för hembränt. Jag köper torkat chili på ett snöre, tre kronor kostar de, och ett halvkilo jordgubbar. Stora röda men inte så söta. Nåja, det var kanske inte den tiden på året.

Dags att lämna nu. Tid för vila och sedan middag. Kanske är den gjord på råvaror inköpta just här, på desertörernas marknad. Ett glas vin med utsikt över floden Kura, i Tbilisi som betyder varm plats.

Text: Johnny Friskilä, färdledare

Förra året rullade det allra första Litteratur-tåget norrut, genom Västerbotten-författarnas hembygder och hela vägen över norska gränsen till Narvik. Det blev en succéresa! Jag möter inte sällan resenärer som påminner om oförglömliga ögonblick med författare eller de svårslagna vyerna.


Lapporten

Nu rullar vi snart igen och jag är så spänd på vad som detta år ska bli de där stunderna som för alltid etsar sig fast i minnet . Som när vi hoppade av tåget rakt ner på rälsen för att uppleva midnattssolen vid Polcirkeln, stod med våra isglas och drack vargtass i det undersköna Ishotellets bar och självklart åt vi pölsan i Torgny Lindgren-trakter. En fantastisk bonus ovanpå alla bjussiga författarmöten.


Karin Alfredsson, Henrik Berggren och Marianne på Ishotellet. 

I år reser vi genom trakter som till stora delar är min egen hemmaplan efter 25 år som journalist i Värmland. Platser och omgivningar jag alltid återvänder till, vyer jag aldrig tröttnar på och ska ett Litterturtåg gå genom Sverige är väl Sunne och Selma Lagerlöf land egentligen självskrivet. Det är som att litteraturens hjärta slår just här där Selma skrev sig berättelse om Gösta Berling som för alltid förändrade både hennes eget liv och det svenska litterära landskapet.


På Mårbacka får vi både guidad visning och berättarteater av Björn Söderbäck

När vi väl kommer till Sunne och Mårbacka får vi också ett exklusivt möte med skådespelaren Björn Söderbäck, en av grundarna till Västanåteatern dit människor från hela landet vallfärdar. För mig blir det ingen sommar utan ett besök i den magnifika Berättarladan som ofta, ofta spelar just Selma Lagerlöf i Leif Stinnerboms regi. Björn känner Selma Lagerlöf som sin egen hand och bjuder oss på en möjlighet att lära känna Gösta Berling ytterligare i en enmansföreställning. Den eftermiddagen längtar jag redan efter! Selmas betydelse för den svenska litteraturen går ju inte att överskatta. Hon blev också den allra första kvinnliga Nobelpristagaren 1909 och har kanske mer än någon annan, inspirerat svenska författare. När vi väl kommer till Sunne har vi redan träffat den folkkära Helena von Zweigbergk och även Björn Wiman, som båda använder sina egna liv i sina böcker. Björns senast bok , I en sal på lasarettet handlar om hans mamma som fick tuberkulos som barn med högaktuella paralleller till de pandemitider vi just genomlevt.

Helena von Zweigbergk

Dom bägge träffar ni på resans första stopp i Tällberg som i mitt medvetande har en av Sveriges absolut vackraste utsikter. Jag är glad att vi får lite tid att ströva runt där. Visste ni förresten att det är Sveriges äldsta bokförlag som, tillsammans med Världens Resor, arrangerar vår resa? Nyligen firade Norstedts förlag 200-årsjubileum storstilat på Stockholms stadshus och nog kände jag mig lite som kusinen från landet när den magnifika desserten faktiskt dirigerades in med sina stämningsgsfulla facklor i Gyllene salen. Det var precis samma känsla som jag minns att jag fick när jag första gången besökte Grythyttan, som ju är vårt andra stopp. En parad av servitörer som på given signal simultant lyfte på dom skimrande kuporna som gömde varmrätten. Det blir en resa som också med all säkerhet kommer att ge stora gastronomiska upplevelser! Författaren och folkbildaren Maja Hagerman, som vi träffar i Grythyttan känns precis rätt i denna historiska miljö. Hennes senaste bok handlar om helgon, skallmätare och hotet mot demokratin. 

Grythyttans gästgivaregård

Den tredje övernattningen sker också i en historiskt rik miljö. Dom många ståtliga herrgårdarna i Värmland minner om tider som var. Nu är ju i stort sett alla bruk nedlagda men herrgårdarna lever sitt eget, nya liv och Dömle herrgård är en sån plats. Det är nog tur att det är inlagt möjligheter att röra sig i programmet för här väntar också en tre-rättersmiddag som väcker stora förhoppningar. Här möter vi också Annelie Jordahl, vars senaste mycket underhållande skröna om Björnjägarens otämjda döttrar Augustnominerades.

Dömle herrgård

En sällsynt innehållsrik resa avslutas i Karlstad där Lars Lerins museum Sandgrund nu alltid är fullbokat. När jag bodde i Karlstad gick jag på Sandgrund och dansade och rynkade nog först på näsan när det skulle omvandlas till museum men oj, så fel jag hade! Lars Lerins fantastiska måleri kan jag inte se mig mätt på och dessutom byts utställningarna väldigt ofta. Jag blir alltid överraskad och vem vet, inte omöjligt att vi möter Lars Lerin själv i sitt andra hem.


Lars Lerin 

Jag kan knappt bärga mig! Årets tåg är verkligen en resa Extra allt. Ett littertaurtåg, ett kulturtåg och en kulinarisk resa där varje stop med sina möten är värd en egen utfärd. Ändå har jag inte sagt ett ord om hur otroligt trevligt vi hade ombord under luncher och annan samvaro.

Nu börjar jag räkna ner!

Marianne Rundström, ciceron för resan Litteraturtåget 2023