Blogg & Restips

  • Med familjen till Japan

    Journalisten Kicki Lind samtalar med Anne Rajmic och frågar hur det var att resa med familjen till Japan på höstlovet.

    Vi hade aldrig fått uppleva ens hälften så mycket om vi hade rest på egen hand, säger Anne Rajmic som tog med sig man och två döttrar på Höstlov i Tokyo. Alla familjer med barn i skolåldern vet hur det är att vara bunden till lov. Tiden är både dyrbar och begränsad.

    – Vi har rest mycket tillsammans och nu ville vi göra något annorlunda, säger Anne. Att få med sig en 18-åring och en 20-åring är inte alltid det lättaste men det här var en resa som vi alla blev väldigt nyfikna på. Det intensiva programmet innehåller det mesta från bad i varma källor och en traditionell teceremoni till spännande djupdykningar i Tokyos olika stadsdelar och en makalös utsikt från ett av världens högsta tv-torn.

    – Som familj är det trevligt att få uppleva nya och spännande saker tillsammans i en hel vecka. Vi var igång från tidig morgon till sen kväll! Tack vare att vi tog oss runt med lokala transportmedel som tåg och tunnelbana fick vi en känsla för hur japanerna själva har det. Vi lärde oss massor och fick på kort tid en fin inblick i mycket av det som är Japan. Förutom insikter som förmedlades av den kunnige färdledaren Lars Arvidsson som de senaste 18 åren bott växelvis i Japan och Sverige fick familjen redan innan avresan från Sverige värdefulla tips av Akio Noshi. Akio är uppvuxen i Japan och jobbar nu som reseproducent på Världens Resor.

    – En av mina döttrar hade hört talas om Japans igelkottcaféer, berättar Anne. På ett sådant café får man gulla med riktiga igelkottar. Det låter ju minst sagt udda men köerna brukar tydligen ringla långa så Akio hjälpte oss att boka på hemmaplan. Det var mycket uppskattat!

  • Upplev Japan - tema textil

    När jag som tonåring satt på syslöjden och min lärare skakade på huvudet åt min medelmåttiga insats hade jag aldrig kunna tro att jag några år senare skulle sy ihop en spännande textilresa till Japan. Än mindre att jag själv med entusiasm skulle hänge mig åt sashikobroderi en hel dag. Just hemkommen från Japan måste jag bara få dela med mig av några erfarenheter från denna roliga resa. Intresserad av estetik, textil och kultur – det här är resan för dig!

    Läs hela inlägget

    Förväntansfulla kliver vi på bussen som ska ta oss med till familjen Ikedas färg- och vävstuga ute på landet i Kurume som ligger i Fukuoka-prefekturen på Kyushu. Alla deltagare verkar ha erfarenhet av textil sedan tidigare, några professionellt och andra mer som hobbyverksamhet. Den gemensamma nämnaren är att de alla brinner för olika textila uttryck och är intresserade av den japanska textilkonsten. Idag ska vi få lära oss mer om kasuri som är det japanska ordet för textil, där varp- och inslagsgarn är färgat med indigo. Innan färgningen reserveras garnet, dvs partier av garnet har dolts för att förhindra färgen att tränga in överallt. Vid vävningen bildar sedan de ofärgade partierna själva mönstret. Tekniken kallas för ikat, men det japanska namnet är kasuri. I just Kurume har man sedan slutet av 1700-talet utvecklat sin egen metod för detta, och här kallas den Kurumegazuri. Här har den främst använts av jordbrukare för att tillverka arbetskläder.

    Vi får en introduktion till företaget av familjen Ikeda, och sedan en genomgång av dagen. Vi delas in i två grupper där ena halvan börjar med att lära sig färga garnet i gammeldags indigo-kar och den andra halvan får prova på vävningen på små vävstolar. Gruppen som färgar garn reserverar först trådarna genom att knyta snören på önskade platser och doppar sedan ned garnet i karen som sänkts ned i golvet. Vi blir rekommenderade att doppa garnet ca 4-5 gånger för att få en fin blå färg, men vill man ha ljusare eller mörkare ton går det bra att doppa färre eller fler gånger, allt efter egen smak. Vi hänger upp garnet på tork i solen och hinner få det med oss hem till hotellet efter dagens slut.

    Alla deltagarna får prova på att väva och får till jättefina små vävar i olika mönster. Familjen Ikeda är imponerade av gruppens fantasi och förmåga.

    Efter lunch besöker vi ett väveri som drivs av familjen Nishihara. Här får vi se deras maskinvävning som sker på över 100 år gamla vävmaskiner. Vi tittar in i deras butik där de säljer egna  alster så som byxor, jackor, väskor och hela tygrullar. Det blir några fina fynd där innan vi avslutar dagen.

    En bit in på resan träffar jag gruppen igen, lite trötta av alla nya intryck, men väldigt glada att dela med sig av allt de varit med om hittills. Vi befinner oss i Yokohama och tar tåget till Totsuka och vidare med taxi hem till Hisako och Takashi Hagiwara. Det är lite svårt för taxichauffören att hitta dit, men när vi ser att det sitter en svensk och japansk flagga vid ett av husen i villaförorten går det inte att ta miste. Dessutom har de satt upp välkomstskyltar på svenska. De bor i ett äldre trähus med en liten trädgård där det växer bambu, persimonträd, hortensior och kryddväxter. Vid ingången hänger Takashis målade alster på dörren och Hisakos broderade rockar finns upphängda i träden som vackra installationer.

    Vi får ett varmt mottagande av paret Hagiwara och deras inhyrda personal som finns där för att hjälpa till under dagen. Hisako har förberett ett välkomsttal på engelska och berättar sedan med Kristinas tolkningshjälp hur dagens workshop ser ut. Vi ska göra sashiko-broderi på växtfärgat bomullstyg och sy små påsväskor av detta. Alla i gruppen får ett kit med tyg, nål och garn, sedan är det bara att skrida till verket och börja brodera. Vi sitter i små grupper och syr, dricker te och samtalar medan vi arbetar. Stämningen är väldigt gemytlig och vi blir ivrigt påhejade av våra japanska lärare som tycker att vi är väldigt påhittiga och duktiga. Alla sätter verkligen sin egen prägel på hantverket. Ibland tar vi en liten bensträckare för att gå omkring och titta på varandras alster och se vad som finns till försäljning i Hisakos sashiko-shop som finns i angränsande rum. Vackra grytunderlägg, kläder och väskor, mycket som är broderat på handvävt tyg.

    Sashiko är en 1000 år gammal broderiteknik som härstammar från de norra delarna av Japan. De långa, ofta vita stygnen bildar vackra geometriska mönster på tyg i indigoblått eller annan färg. Förr lappade och lagade brandsoldater, fattiga bönder och arbetare sina slitna blåkläder i sashiko. Tekniken har förfinats och används idag av alla samhällsklasser i Japan.

    Hisako är utbildad kalligrafimästare och såg likheter mellan kalligrafin och sashiko. Nu tecknar hon med nål och tråd förstygn och stora knutar på byxor, klänningar, kjolar och jackor. Bomullstyget och garnet är indigofärgat blått eller i milda växtfärgade nyanser som brun, gult eller grönt. Paret lever nära naturen och går alltid klädda i Hisakos broderade plagg.

    Även Takashi är konstnär och förutom att måla tavlor och kalendrar tillverkar han vackra rispappersklädda bambukorgar. Innan vi avslutar dagen blir det presentutdelning och alla får varsin kalender som Takashi illustrerat och Hisako har skrivit tecken och siffror med sin vackra kalligrafi. Dessutom får vi ta hem de fina broderade tygservetterna och ätpinnarna som vi fick med vår lunch. Innan vi åker tillbaka till hotellet blir det uppställning utanför huset och gruppfotografering såklart. Alla är mer än nöjda med besöket, och Takashi och Hisako önskar oss välkomna tillbaka! Och vad tyckte jag om sashiko-broderi? Mycket roligare än jag förväntat mig, dessutom väldigt rogivande och meditativt.

    Dessa studiebesök är bara två av många höjdpunkter på en resa där du som deltagare får lära dig massor om japansk textil men även om landet och dess kultur. Genom studiebesök och workshops blir det spännande möten med människor vilket kan vara svårt att få till på en ”vanlig” resa. Resan genomförs under professionell ledning av textilkunniga färdledaren Kristina Watanabe.

    Nästa resa genomförs i oktober 2020, boka redan idag för att säkra en plats.

    Text och bild: Elin Ishihara, reseproducent Världens Resor
    Bild även Kristina Watanabe, färdledare.

  • Sugen på sumo

    Just nu befinner sig vår färdledare Lars tillsammans med en grupp i Japan. Resan kallar vi för Brinnande lönnlöv och är en av våra mest populära rundresor där vi under tre veckor hinner med att lära känna Japan på många plan under en tid när landet är som allra vackrast. En av många spännande ingredienser är sumoturneringen i Fukuoka. Läs Lars hälsning här...

    Läs hela inlägget

    Hälsningar från ett Japan i vacker höstskrud.

     

    Den ytterst trevliga resan ”Brinnande Lönnlöv” i Japan pågår som bäst just nu. Det är en av mina absoluta favoritresor att leda, det har jag gjort varje år sedan 2004 och fortsätter nästa år som vanligt. Resan är fullspäckad av platser, miljöer och upplevelser och i och med att den är tre veckor lång får man verkligen med mycket.


    En av de riktigt roliga sakerna vi gör är att titta på sumobrottning under några timmar en eftermiddag. Man har en 15-dagarsturnering varannan månad här i Japan och i november går turneringen i staden Fukuoka som vi passerar på vår resa. Det kan te sig helt obegripligt och inte så kul att se tjockisar försöka putta varandra ur en ring men det är så mycket mer och efter att jag förklarat historia, regler och ritualer innan vi går till stadion så blir det plötsligt en väldigt rolig och spännande upplevelse och jag tror att de flesta i min grupp har börjat följa turneringen dagligen på TV nu - jag har nog lyckats i min mission att göra kanske världens roligaste sport populär hos mina resenärer.

    Förutom sumon är det ingen hejd på trevligheterna under resan. Vi bor bl.a med munkar på ett tempel i bergen söder om Kyoto, badar i varma källor och går runt i det bubblande ”helvetet” i kurorten Unzen, tillbringar två dagar i min favoritstad Nagasaki med en otroligt intressant historia, vandrar i trolsk natur bland tusenåriga cederträd på den vackra ön Yakushima, bor hemma hos japanska familjer i staden Kagoshima och avslutar med att känna Tokyos puls de sista 4 dagarna.

    Om man vill få ut så mycket som möjligt av en Japanresa så rekommenderar jag varmt ”Brinnande Lönnlöv”. Jag finns här nästa år, hoppas ni också gör det. Varmt välkomna.

    Lars Arvidsson, färdledare.

  • Transparens - en självklarhet för oss

    I Dagens Nyheters granskning av klimatkompensation konstaterades stora brister med öppenhet och redovisning hos Sveriges största reseföretag. Bristen på transparens skapar en misstro mot alla oss som jobbar med hållbarhet där klimatkompensation är en av flera komponenter. För oss som varit pionjär med att klimatkompensera för alla resenärers långflyg har det från början varit självklart att redovisa vilka projekt vi stödjer samt visa certifikat och makuleringsbevis. Läs mer..

    Läs hela inlägget

    Det är inte lätt att sätta sig in i hur klimatkompensation fungerar och att göra bedömningar av vilka företag, certifieringar och projekt som gör mest klimatnytta. Branschen som erbjuder klimatkompensation granskas och klimatnyttan och framförallt kriteriet kring additionalitet (att utsläppsminskningarna inte skett utan tillskott från klimatkompensationen) ifrågasätts. Vilket är bra! Det finns naturligtvis bättre och sämre aktörer på denna marknad som överallt, och det är vårt jobb att välja rätt. Även vi företag som investerar i klimatkompensation kritiseras. Ofta för bristande transparens kring vilka projekt som avses samt brist på att redovisa med gällande intyg. 

    Att det är komplicerat och snårigt att klimatkompensera tycker vi inte ska få bli en anledning till att låta bli. Klimatkompensation är en del i ett större och långsiktigt arbete med att minska våra utsläpp. Det gäller att verka inom flera områden och kontinuerligt lära oss mer och utvärdera det vi gör. 

    Transparens - en självklarhet för oss

    Vi är transparenta med hur vi klimatkompenserar och vi tycker det är en självklarhet att alla i vår bransch ska välja att vara det. Du som kund och resenär kan ställa krav på det! 

    • Vi redovisar hur många ton koldioxid vi klimatkompenserat för. Varje kvartal uppdaterar vi.

    • Vi har certifikat och makuleringsbevis med id-nummer på den klimatkompensation vi gör vilket betyder att den är spårbar och kan inte användas av någon annan.

    • De projekt vi stött/stödjer har skapat klimatnytta i form av tredjepartsverifierade utsläppsminskningar. Projekten har även bidragit till andra hållbarhetsvinster som t ex biologisk mångfald och arbetstillfällen. 


    REDD-projekt som det i Zimbabwe binder stora mängder koldioxid (och det binder idag).

    Trädplanteringsprojektet i Colombia är certifierat enligt Gold Standard, som har de tuffaste kriterierna när det gäller att mäta och påvisa utsläppsminskningarna.

    Dak Pone i Vietnam är inget dammprojekt utan använder flödeskraft (run-of-river), vilket i regel är betydligt miljövänligare och bättre för den biologiska mångfalden. 

    Alla fakta kring hur vi klimatkompenserar, vilka projekt samt makuleringsbevis hittar du när du klicka här.

    Vill du veta mer hur vi jobbar med hållbarhet inom fler områden klickar du här.

  • Hälsning från en blå zon

    Hej Höstsverige! Här kommer en hälsning från Okinawas 30-gradiga värme där jag just nu leder vår resa ”Okinawas övärld”, en av mina absoluta favoriter och som jag har haft nöjet att färdleda sedan 2008. Innan Okinawa blev en del av Japan 1879 var arkipelagen ett helt eget kungarike och en stor handels-och sjöfartsnation som kallades Ryukyu.

    Läs hela inlägget

    Här fanns ett eget språk, egen musik, mat, historia och en livsstil med egna traditioner vilka i allra högsta grad lever vidare än idag. Och det är det som gör det så alldeles speciellt och spännande att komma hit.

    Det är Japan men ändå inte, och det är otroligt vackert.

    Resan går i ett lugnt tempo och vi har gott om tid att uppleva vackra stränder vid kanske världens bästa snorklingsvatten. Den härliga naturen och fina vyerna njuter vi av från båt, med vattenbuffelbuss och till fots. Det blir besök på ett väveri i byn med kanske världens äldsta kvinnor. Vi färdas genom en sk blå zon och kanske kan vi lära oss något om sättet att leva här som vi kan ta med oss hem. Övärldens spännande historia, musik och mat njuter vi också av.

    Vi reser runt här i den subtropiska övärlden under 12 dagar och som start på äventyret inleder vi resan med tre dagar i Taiwan vars huvudstad Taipei ligger mycket närmare Okinawa än vad Tokyo gör. Vad sägs om att få se ett av världens finaste konstmuseum, besöka teplantage och njuta av utsikten från det 508 meter höga tornet Taipei 101. Avslutar gör vi i Osakas höga puls där vi får en glimt at ”det andra” Japan.
    Varför inte hänga med mig hit i oktober 2020 och säkra upp lite höstvärme redan nu?

    Lars Arvidsson
    Färdledare

  • Jörgen reste längs Karakoram Highway i norra Pakistan

    1989 fick jag veta att jag fått ett stipendium för att studera i Kina i två år. Under våren planerade jag hur jag efter terminens slut skulle åka landvägen via Turkiet, Iran och slutligen den legendariska Karakoram Highway genom Pakistan till Kina. Passet lämnades in till Irans ambassad, men efter Ayatollah Khomeinis bortgång den 3 juni utfärdades inga visum. Dagen efter, den 4 juni, bröt massakern på Himmelska fridens torg ut.

    Läs hela inlägget

    Istället för resa väntade en oviss sommar innan jag till slut ändå kom iväg till Shanghai och två års studier. Någon Karakoram Highway blev det inte då och i 30 år har det förblivit en ouppfylld dröm. Till nu. För en vecka sedan kom jag tillbaka från norra Pakistan. 

    Landskapet i norra Pakistan är verkligen enastående På Duiker-höjden, ovanför den gamla huvudorten Karimabad, står jag i skymningen och blickar ut över tre toppar på nästan 8000 meter på ena sidan om dalen och två på drygt 7000 meter på andra sidan. Karimabad med sina två 900-åriga gamla fort, Altit och Baltit, ligger nedanför på 2500 meters höjd. Landskapet är minst sagt dramatiskt.

    Några mil söder om Gilgit, den största staden i Baltistan, just där Indus flyter ihop med floden Hunza, står en liten anonym skylt som säger ”här möts världens tre högsta bergskedjor”. Från en liten utsiktsplats ser jag hur Hindukush drar iväg västerut mot Afghanistan på ena sidan Indus. På andra sidan floden ser jag hur Karakoram börjar. Ett tiotal mil bort ligger K2, världens näst högsta berg. När jag vänder mig om ser jag Nanga Parbats ståtliga topp och den enda av Himalayas 8000 meters-toppar som ligger i Pakistan. 

    Karakoram Highway är idag en fantastiskt fin väg byggd av kineserna för att de i framtiden ska ha en väg som snabbt tar dem till en hamnanläggning vid Arabiska havet. Det var av nöd tvunget att bygga en ny väg då den gamla vägen till stora delar brakat samman. Ett av de porösa bergen föll ihop i floden och gjorde att byar dränktes och en stor del av vägen försvann. Den naturliga dammen som skapades är idag den vackra sjön Attabad, som blivit en av de stora turistattraktionerna längs vägen. För att få till vägen längs sjön krävdes att man byggde sex långa tunnlar.

    Landskapet till trots är det nog ändå mötet med pakistanierna som är det starkaste minnet jag tar med mig hem. Sedan 9/11 2001 har det i stort sett inte funnits någon turism i Pakistan förrän nu de senaste åren. Var vi än kommer vi bli bjudna att sitta ned och dricka te. Nyfikenheten är stor. Likaså vänligheten. Jag möter överhuvudtaget ingen som inte är vänlig. När jag berättade att jag skulle till Pakistan innan resan möttes jag bara av förvånande huvudskakningar och folk som sa ”du är inte klok, det går aldrig vägen”. Jodå, det gick alldeles utmärkt.

    Jag rekade inför våra kommande resor till Pakistan. Våren 2020 har vi tre nästintill fulltecknade resor till Pakistan. Höstresan 2020 har också bokats på bra. Det som skiljer resorna åt är att vi på hösten gör en enklare tre dagars vandring i Himalaya. Även jag passade på att vandra denna del, vid berget Nanga Parbat. Här lämnar vi Karakoram Highway på 1200 meters höjd och åker med jeep 15 kilometer och 1600 höjdmeter upp till byn Tato. Härifrån går jag sedan dryga fem kilometer och 500 höjdmeter upp till Fairy Meadows. Det är en rätt makalös förvandling. Bergvägen upp är så kargt och folktomt som det kan bli, men när man kommer upp till Fairy Meadows väntar massor av stugor, affärer, och restauranger. På de enorma gräsfälten som breder ut sig här ordnar de till och från hästpolomatcher! Här erbjuds olika vandringsmöjligheter av olika svårighetsgrad.

    Vi har nu lagt upp datum för resor 2021 också. Själv kan jag inte säga annat än att jag tycker att det vore jättetråkigt om inte fler fick besöka detta fantastiska område. Jag vet att folk i Pakistan väntar och hoppas på oss. Om ni åker får ni vara beredda på att bli tillfrågade om att vara med på selfies tio gånger om dagen. Läs mer om våra resor till Pakistan

    Text och bild: Jörgen Fredriksson, grundare och delägare Världens Resor