Blogg & Restips

  • Panikresa på Inlandsbanan

    Året var 1990. Jag jobbade som lokförare i Ånge där jag då var bosatt. En helt vanlig mörk och kall morgon i början av december kom det på nyheterna: Inlandsbanan skall läggas ned, och det redan i början av 1991. Paniken infann sig! Jag som så länge tänkt åka, men ständigt skjutit upp det. Som lokförare och järnvägsintresserad var det snudd på tjänstefel att inte ha rest, speciellt som det var SJ som drev trafiken då och jag hade personalbiljetter som jag kunde använda.

    Det var bara att bestämma sig, nu eller aldrig! Jag konstaterade att helgen därpå var jag ledig och ringde till två vänner som jag visste också hade pratat om att åka och så fick jag med även dem. Hej och hå, snabba puckar!

    Fredag morgon påföljande vecka klockan 7.30 klev vi på Inlandsbanans orangea rälsbuss på Östersunds station och rullade iväg in i mörkret. Det var runt 20 minusgrader och det dröjde en dryg timme innan solen gick upp och vi kunde se något genom fönstret. Men vilken syn! Det var molnfritt och det kompakta mörkret som sakta förvandlades till först en mörkblå himmel och som sedan blev ljusblå ju mer solen steg upp vid horisonten gjorde att alla träd som hade tjock rimfrost såg ut som silversmycken och gjorde landskapet makalöst vackert.

    Som uppväxt i Norrland hade jag naturligtvis sett denna miljö många gånger men det var något speciellt att göra det denna morgon, ett snabbt beslut som fick mig till en järnväg jag aldrig åkt tidigare och fick denna inledning, det var nog att det var spännande och nytt som gjorde det extra vackert, en sådan ”en gång i livet känsla" man får som man aldrig glömmer. Det naturliga är att man åker inlandsbanan på sommaren men nu fanns inget val och det var jag inte det minsta missnöjd med.

    Rälsbussen gungade sakta fram genom jämtländska skogar och i Ulriksfors blev det ett lite längre uppehåll där en kvinna sålde kaffe och mackor på ett bord på perrongen som vi tre och de 4-5 andra passagerarna på tåget snabbt tömde. Några frågade vilka vi var och tyckte det var en konstig tidpunkt att turista på och vi förklarade att vi ville hinna med det innan banan skulle läggas ned. ”Äsch!” Sade en äldre positiv jämte. ”Det har dom sagt så månge gånger å int blir det av den hära gången heller”, en klok och rutinerad man visade det sig senare.

    Vi passerade station efter station med välbekanta namn som Sorsele, Dorotea och Vilhelmina. I Storuman var det paus i två timmar mitt på dagen. Där tog vi en längre promenad, åt en lunch och handlade förnödenheter till eftermiddagens fortsatta resa till denna dags slutmål Arvidsjaur. Vi fick för oss att många lade märke till att det gick runt tre suspekta främlingar och drev i byn, men det var kanske bara inbillning.

    Fredagskväll i Arvidsjaur, vad gör man?. Vi bodde på ett B&B som hette Lappugglan och vi var förstås helt ensamma där med en gammal TV på rummet med två kanaler som man fick banka på för att få igång, men det var i alla fall en färg-TV. Middagen åt vi på Hotell Laponia samtidigt med ett lokalt skotergäng. Personalen, vi och dom var absolut de enda människorna som fanns på hotellet. Vi tog en kvällspromenad i 25 minusgrader genom ett öde men väldigt fint litet samhälle, med massor av rimfrost och snö och knarr under skosulorna. En av mina två vänner på resan hade jag legat i lumpen med i Sollefteå, och den kvällen i Arvidsjaur insåg vi att i jämförelse var Sollefteå som en jättestad och tyckte synd om de stackarna som var tvungna att göra lumpen där. Ordet fredagsmys fanns inte i svenska språket ännu och det blev en ovanligt lugn och städad fredagskväll för tre 25-åringar.

    Lördag morgon rullade vi vidare norrut i ytterligare lägre temperaturer med bl.a ett kort uppehåll vid Polcirkeln. Norr därom är man i midnattssolens land men i december är det precis tvärt om, det är knappt att solen tar sig upp över horisonten och det blir aldrig riktigt dagsljus, bara en morgonrodnad och svagt dagsljus i några få timmar. När vi rullade över ändlösa och djupfrysta myrar och när bi efter Porjus skymtade fjällvärlden i Stora Sjöfallets nationalpark kändes det inte längre som om vi var i Sverige. Gotland, Stockholm och till och med Ånge kändes långt bort, som i en annan värld.

    Plötsligt mitt i ingenstans stannar rälsbussen vid en järnvägsövergång. Den står på tomgång i många minuter och ingenting händer. Plötsligt uppenbarar sig en påbyltad gubbe med stor ryggsäck längs vägen, rälsbussens dörr öppnas och han hoppar på och så rullar vi vidare mot Gällivare. Jag frågade min kollega konduktören och det visade sig att han bodde någonstans där ute i ödemarken och brukade hoppa på där för att åka in till Gällivare och handla och åka tillbaka med vändande tåg. Vad enkelt, vad mänskligt, vad unikt! Det var så ostressat och det fanns en sådan människokännedom där uppe i norr att det var självklart att en person bara kunde ringa till bolaget och be att tåget stannade vid en järnvägskorsning för att få lift.

    Så kom vi fram till Gällivare vid lunchtid och resan var över. Det blev nattåg tillbaka till Ånge men först fortsatte vi så långt norrut man kan komma med tåg till Narvik i Norge på den andlöst vackra Ofotbanan och fick ett ordentligt lördagsmys, men det är en helt annan historia. Inlandsbanan lades aldrig ned och den positive jämten i Ulriksfors fick rätt. Två år senare gjorde jag samma resa fast på sommaren och det var helt magiskt också fast på ett helt annat vis.

    Dessa äventyr har nu inspirerat mig att som färdledare och reseproducent sätta ihop nya spännande resor längs Inlandsbanan. Vi chartrar en eller flera rälsbussar endast för vår grupp och bestämmer vilka stopp vi gör längs vägen och just nu kan du välja mellan tre olika upplägg med avresor i juni och september. 

    Välkomna att följa med mig på en unik resa i år - helt utan panik!
    Lars Arvidsson

    Våra resor med Inlandsbanan hittar du här.

  • Trädgårdsinspiration på Älgö och i Skåne!

    Nu blommar våren och det är tid att ta hand om odlingarna i trädgårdar och på uteplatser. Vår färdledare Jan Stålbom inspirerar både i sin trädgård på Älgö och som färdledare för resan Trädgårdsinspiration i Skåne.

    Läs hela inlägget

    När jag hälsar på Jan i hans trädgård på Älgö har våren börjat titta fram och han står i sitt växthus och planterar om växter som han ska ge till sina grannar. Janne är i grunden landskapsarkitekt med trädgårdsskötsel som ett av sina stora intressen. Under vår och höst när vi har högsäsong på resor till Japan, har vi haft turen att kunna anlita Janne som färdledare för bland annat trädgårdsresor, konst- och körsbärsblomsresor. 

     

    I sommar kommer Janne att leda en ny resa i Sverige - Trädgårdsinspiration i Skåne, med många intressanta besök på olika trädgårdar och med personer som visar upp sina livsverk. Trädgårdsmästaren John Taylor berättar om projektet och förvandlingen av Malmö slottsträdgård, vi kommer till en av Ulla Molins trädgårdar och besöker några landskapsarkitekter och får inspiration från deras egna hemmaträdgårdar. I Alnarpsparken får vi en guidad visning av Jannes vän och f.d. studiekamrat Anna Peterson som är Agronomie doktor och universitetsadjunkt vid SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet.

    Oavsett om du är proffs eller glad amatör i trädgården lovar vi en resa fylld med inspiration i form av spännande föreläsningar och guidade turer i stora och små parker och trädgårdar, trevliga boenden, god mat och nya idéer att ta med hem till din egen trädgård eller täppa. Hör mer om resan här: 





    Text och bild: Elin Ishihara

  • Sri Lanka till fots

    Jörgen Fredriksson gillar lugnet på Sri Lanka och att de stora attraktionerna ligger så nära varann. Att se både kulturattraktioner och variationen i naturen till fots är det bästa sättet att upptäcka ön.

    Läs hela inlägget

    Sri Lanka är ett behändigt litet land, ungefär som en sjundedel av Sveriges yta. På några timmar kan man byta landets fina stränder mot nationalparker med elefanter och leoparder. Från de fantastiska kulturskatterna runt gamla huvudstaden Kandy åker man en av världens vackraste tågresor för att komma till högplatåns teodlingar. Det är härliga skiftningar av miljöer bara några mil från varandra. 

    Jag har varit på ön vid tre tillfällen. De första två gångerna som avslutning på olika resor till Indien och bägge dessa gångerna var miljöombytet både välkommet och underbart - att få landa i det lugn som det buddhistiskt behagliga Sri Lanka erbjuder. Sri Lanka har verkligen ett helt annat tempo än egentligen varsomhelst i Indien. Den tredje gången jag kom till Sri Lanka gjorde jag en större rundresa och fick se ett osannolikt utbud av olika sevärdheter.

    Mängden av stora kulturattraktioner som allt som oftast är belägna uppe på kullar och den fantastiska variationen i naturen gör att Sri Lanka passar så utmärkt väl att se till fots. Vi har lagt upp en resa där vi just gör detta och ser Sri Lanka genom olika strövtåg. Under resans början tar vi itu med den kulturella triangeln där vi strövar uppför de båda buddhistiska världsarven Dambulla och Sigiriya samt cyklar genom den gamla huvudstaden Polonnaruwa. Även om alla attraktionerna är buddhistiska skulle de inte kunna vara mer väsensskilda från varandra än vad de är. För mig var upplevelsen att komma till Sigiriya helt suverän. En försvunnen stad belägen på ett omöjligt ställe som hittades i början av 1900-talet efter att ha varit ”försvunnen” i hundratals år. Machu Picchu?

    Merparten av resans strövtåg rör sig dock i Sri Lankas olika naturtyper. Bara några timmar bort från kultursevärdheterna är vi bland risterrasser, vattenfall och regnskog vid Knuckles Mountains vackra bergsområde. Här bor vi på en tältlodge, varifrån vi gör ett par fina dagsetapper.

    Tågresan från Kandy tar oss upp på högplatån på över 2000 m ö h och här blir det helt annorlunda vegetation och temperatur. Vi vandrar till den vackra akvedukten där tåget tuffar förbi ett par gånger om dagen. Naturligtvis passar vi också på att både gå genom de berömda teodlingarna, se processen hur teet kommer till, få chansen att  plocka teblad och smaka på teet.  

    Vi ska under resans också göra ett par kortare toppbestigningar, en kustvandring och göra en murvandring runt den gamla holländska kolonistaden Galle. Utöver alla de olika strövtågen kommer vi självfallet hinna med att åka på safari för att spana efter leopard, elefant och ett rikt fågelliv i Udawalawe, gå på matlagningskurs i Ella samt hinna njuta några dagar vid havet vid Dalawella och kanske ta ett dopp i Lackadivsjön? 

    Vår strövtågsresa till Sri Lanka går i november. Se resplanen här nedan. 

    Text: Jörgen Fredriksson 

  • Machu Picchu och Amazonas regnskog – två resenärer berättar

    2013 reste Ingrid och Lena, som då var helt okända för varandra, på en vandringsresa till Nepal i Världens Resors regi, och hamnade i samma rum. Det blev startskottet för en vänskap som har tagit dem till olika delar av världen.  Vännerna har gjort flera vandringar och skidresor inom Sverige, men det största äventyret hittills tillsammans är Inkaleden och Amazonas regnskog.

    Läs hela inlägget

    Ingrid: Det började med att jag ringde till Världens Resor och sa att jag gärna ville följa med till Nepal och att jag kunde tänka mig att dela rum med en annan resenär. Jaha, sa mannen jag talade med – då får du dela med Lena från Klövsjö – och så blev det.

    Lena: Ja, och det blev ju bra! Världens Resor är en av få researrangörer som tillåter att man kan dela rum med en annan resenär om man önskar. Är man öppen för det, så finns det ju roligare saker man kan göra med pengarna ett enkelrum kostar. 

    De upptäckte ganska snabbt att de trivdes i varandras sällskap och än idag har de kontakt med ytterligare två kvinnor från samma resa.

    2018 beslöt Lena sig för att förverkliga sin dröm om att besöka Machu Picchu – Inkarikets kronjuvel. Den som är äventyrligt lagd och har god kondition, kan vandra den drygt fyra mil långa Inkaleden till Machu Picchu. Man vandrar förbi isolerade gamla indianbyar, genom molnskogar med fågelsång och vilda orkidéer, gamla inkaruiner och via branta stentrappor – samma vägar som inkaindianerna en gång använde sig av.

    Lena: Jag ringde upp Ingrid och sa nu är det sista chansen, man vet ju inte hur länge till man orkar gå Inkaleden.

    Ingrid: Lena är väldigt seg och mer av bergsget än jag och jag tänkte – det är bäst att jag hänger på, man vet ju inte hur många fler sådana förfrågningar man får.

    Den största anledningen till att valet föll på Världens Resor som arrangör, var möjligheten att prova på att gå på höga höjder innan Inkaleden.

    Lena: Vi vandrade på hög höjd under tre dagar innan vi gick Inkaleden, till och med 200 meter högre än den högsta punkten på Machu Picchu, så vi visste att vi skulle klara det – även om vi inte sprang upp direkt.

    Ingrid: Vi lärde ju känna de andra i gruppen innan också och peppade varandra. Det var tufft emellanåt, primitiva toaletter och boende i tält, men vi klarade det tillsammans och Lena och jag var verkligen inga bromsklossar.

    Den sista dagen gick gruppen upp tidigt i gryningen för att hinna fram till Solporten och se solen gå upp. Nedanför låg vandringens mål – Machu Picchu. 


    Ingrid: Man var stolt som en tupp när man kom uppifrån och mötte de som hade tagit bussen ända fram till entrén.  Så här i efterhand, när man tittar på korten, känns det nästan overkligt att vi har varit där.

    Lena: Ja, det var verkligen en storslagen naturupplevelse och jag kan verkligen rekommendera den resan, men man ska vara medveten om att den höga höjden kan vara krävande och att det är mycket folk vid nattlägren.

    Machu Picchu var storslaget på många sätt, men den största upplevelsen var Lenas och Ingrids eget äventyr i Amazonas flodsystem.

    Lena: När vi ändå hade rest så långt ville vi passa på att uppleva något mer. Först tänkte vi stanna längre i Lima, men det blev vi avrådda från, men så fick vi förslaget med Amazonas och fastnade för det

    Lena: Det var så skönt att ha ett äventyr kvar när de andra åkte hem och hinna landa lite.

    Vännerna reste till regnskogsstaden Iquitos, den mest befolkade regionen i Perus regnskog och en perfekt utgångspunkt för att uppleva Amazonas.

    Lena: Iquitos är en stad som är uppbyggd på mangroveträsk så antingen får man flyga in eller åka båt.

    Efter en natt på hotell, tre timmars båttur på Amazonasfloden och en timmes vandring genom tät regnskog var de framme vid sitt hem för de kommande tre dygnen – ett hus på pålar med endast tre väggar. Den fjärde väggen bestod av ett myggnät. Lyxen här bestod av närheten till regnskogen, alla ljud och dofter. Från lodgen gjorde Lena och Ingrid guidade utflykter tre gånger om dagen, tidigt på morgonen, efter lunch och vid mörkrets inbrott.  Redan första kvällen gjorde de en utflykt på floden i beckmörker för att lyssna på alla ljud och se alla eldflugor dansa.

    Ingrid: Grodorna levde om, det kan jag säga!

    Att utforska regnskogen och glida fram i den spenat av växtlighet som flodsystemet utgör, beskriver de som fantastiskt och de är så glada över att de gjorde den här extraturen.

    Lena: Vi såg enormt många fåglar, en anakonda och sengångare i träden. Guiden gör ju sitt yttersta för att visa allt som finns och vi hade en jättekunnig guide.

    Ingrid: Någon tog upp en liten anakonda i båten, men det gjorde inte vår guide. Däremot fångade han en kajman som Lena fick hålla i. Det var häftigt! Vi fiskade pirayor också, men vi fick ingen på kroken.

    Lena: Vi kan verkligen rekommendera lodgen. Där bodde resvana människor i alla åldrar från hela världen. Måltiderna var gemensamma och dukades upp vid två långbord. Man satte sig där man hade lust och pratade med sin granne om vad man hade sett och vad man skulle se. Det var en härlig stämning.

    Ingrid: Ja, det var så trevligt ordnat och vi var helt lyriska över att vara en del av detta.

    Båda beskriver mötet med en flock rosa delfiner som en av resans höjdpunkter.

    Ingrid: Jag är egentligen en badkruka, men jag kände att det här måste jag göra.

    Lena: Där låg vi och flöt i Amazonas och spanade på rosa delfiner.

    Ingrid: Det var extremt fuktigt och klibbigt i regnskogen och jag har sagt att jag inte ska åka till varmare länder någon mer gång, men nu i pandemitider är jag snart beredd att åka vartsomhelst.

    Lena: Det här året har varit så konstigt, man är så less på att bara vegetera.

    Ingrid: Det är inte lätt att planera nya äventyr i pandemitider, men vi har sagt att det vore häftigt att resa tillbaka till Amazonas när det är högvatten. I höst ska vi fjällvandra tillsammans i Sverige. Vi skulle vilja åka tåg i Europa också och vandra på Korsika, men först ska Lena iväg på sin fjärde resa till Island för att rida islandshäst.

    På frågan om vad det är som gör att de fungerar så bra tillsammans när de reser, svarar de så här:

    Lena: Vi är inte så knussliga av oss och klagar sällan.

    Ingrid: Jag tror vi är bra på att kompromissa och vi tål båda två när den andra säger ifrån. Sen har ingen av oss något behov av lyx och flärd när vi reser.

    Lena: Det vi värderar högst är naturupplevelserna!

  • Vi vill tipsa om en fin utställning

    Boro-textilier har fått uppmärksamhet runt om i världen under senaste åren och just nu har en intressant utställning om Boro öppnat på Östasiatiska museet i Stockholm. Begreppet 襤褸(Boro) härstammar från det fattiga norra Japan med kalla vintrar och där det varit svårt att få tag på bomull. Människorna använde sina klädesplagg och andra textilier hemma tills de blev verkligen utslitna och lagade trasiga delar med andra textilier och plaggen gick i arv över generationer.

    Läs hela inlägget

    Denna slumpmässiga design och mönster som lappas ihop lager på lager skapar ett särpräglat men på något sätt ett harmoniskt och praktiskt konstverk. I utställningen medverkar även svenska kreatörer som skapat sin tolkning av boro genom mode, poesi och ljudkonst. Samlingen har tidigare visats i New York, Peking och Sydney och ställs nu ut i Stockholm på Östasiatiska museet som första museum i Europa. Observera att du måste köpa biljett innan du besöker museet för att se denna utställning. 

    För er som är intresserade av japansk textil och olika hantverk har vi två fina resor att erbjuda. Textilresa till Japan och Hantverksresa till Japan som leds av kunniga färdledare inom området. På båda resorna har vi en fridag i Tokyo då ett besök på Amuse Museum kan rekommenderas. Här finns en permanent utställning om Boro-textiler och Ukiyoe-träsnitt. På textilresan besöker vi även ett riktigt konstnärshem för en heldagsworkshop där vi själva får prova på den tusen år gamla broderitekniken sashiko som också härstammar från de norra delarna av Japan. Följ med! 

    För att komma till Östasiatiska Museet klicka här.

  • Fredrik Lennartsson, om sitt nya hemland Colombia

    Fredrik Lennartsson, färdledare för resan Colombias tid är nu, berättar om sin tillvaro i den bördiga Kaffetriangeln i Anderna. Han har bott tio år i Colombia både i storstad och på landsbygden. Under årens lopp har han varit färdledare för flera av våra resor och nu gör vi en nysatsning på resan i höst med uppdaterad och ännu bättre resplan.

    Läs hela inlägget

    Colombia är mitt nya hemland, i mer än tio år har jag kallat detta hemma. Efter mer än ett decennium i metropolen Bogota och dess 9 miljoner invånare, har jag, min fru och barnen bytt storstadspuls till livet på landet. Vi bor nu på en liten gård (finca) som producerar frukt och som innan pandemin fungerade som lantligt hotell. Fincan ligger i den så kallade kafferegionen, en landsdel som erbjuder sommarklimat året runt, ren luft och ett lugnt tempo. Vi har pool och fotbollsplan framför huset och vi vaknar varje morgon till ljudet av naturen, ibland kommer den så nära att en kolibri irrar sig in i huset.


    Med sommar varje dag och gröna stora berg med otaliga grusvägar inpå knuten är det också perfekt för min favorithobby, att cykla mountainbike. De små pittoreska byarna som finns i länet blir trevliga utflyktsmål att utforska och för en kaffeälskare som mig är denna region paradiset, här kan man prova nya lokala sorter på varje café. 

    Den kulturella mångfalden, den storslagna naturen med biodiversitet i världsklass fortsätter att överraska mig med sina intryck och jag har fortfarande många platser kvar på att-besöka-listan. Människors vänliga sätt och öppna bemötande gör att man lätt kan starta ett samtal och få en inblick i människors liv, något som gör det extra intressant att resa runt i Colombia. Mitt nya liv på landet har blivit en nystart i denna underbara del av världen och jag kommer fortsätta kalla detta hemma för överskådlig framtid.

    Kom gärna hit och upplev själva ett av de mest underskattade resmålen i världen, kanske blir ni lika förälskade som jag.


    Guatape


    Cartagena


    På väg till Manizales på över 3000 meters höjd



    Tayrona Nationalpark och vårt boende där.

    Text: Fredrik Lennartsson