Blogg

  • Nepal - mer än bara vandring

    Nepal – första gången kommer man hit för bergen, men man kommer tillbaka för människorna säger talesättet. Och det är sant.  Jenny Adhikari, färdledare hos Världens Resor, ger sin kärleksförklaring till det land där hon bott i många år.

    Jennys man BJ på Pikey Peak, varifrån man får underbara vyer över Mt Everest

    I Nepal finns åtta av världens tio högsta berg, men även 125 olika folkgrupper som talar 123 olika språk, en oändlig mångfald av kulturer, högtider, klädedräkter, musik och dans. I Nepal finns alltid ett nytt ställe att upptäcka, och Nepal Tourism Boards slogan lyder ”Once is not enough”!  
    Oväntade möten med folk är alltid en av de största glädjeämnena med en resa till Nepal
     
    Jag kom till Nepal för 16 år sedan, och har sedan dess inte lämnat landet under några längre perioder. Det som lockade mig var mystiken kring Kathmandus gränder och tempel, den fantastiska naturen, men allra mest, det vänliga folket. Miljön kändes otämjd och naturlig på ett sätt jag sällan upplevt, trots mina många resor i världen. 
    Patan, en av de tre gamla kungadömena i Kathmandudalen

    Under åren har jag lärt mig, inte bara att kommunicera flytande på nepali, utan även lärt mig så mycket om kulturen och fått en djupare förståelse för landet, och detta främst genom de vardagliga samtalen och det aldrig sinande småpratandet. Här talar man med varandra, med den som råkar sitta bredvid, var man än är. Och man skämtar, skojar och skrattar. Nepal är ett charmigt land som är lätt att tycka om. 
    Jenny i samspråk med en bybo. 

    Våra vandringar i Himalaya går både genom grönskande byar och upp till fina utsiktsplatser. Vi vandrar i världens högsta bergskedja och trots de många backarna så är belöningen väl värd mödan. Utsikten över kullar i olika blå nyanser med de snöklädda topparna som den ultimata bakgrunden. På våren är sluttningarna täckta av rosa rhododendronblommor i stark kontrast mot den torra naturen.  
    Rhododendron Rhododendronbuskarna nedanför Poon Hill. 
     
    Tack vare landets stora höjdskillnader, från det platta låglandet, upp till världens tak och högsta punkt, 8848 möh, är floran och faunan enormt varierad. Under våra vandringar i bergen finns till exempel chans att se den färggranna nationalfågeln himalayamonal, en fasan som bara finns här högt uppe i bergen, och ofta svävar stora rovfåglar av olika slag högt över våra huvuden.
    Himalayamonal, en annan färgklick som vi kan möta under vandringen. 

    I ett land där de ekonomiska möjligheterna för människor utan utbildning är ytterst begränsade, ger turismen arbetstillfällen och vi har möjlighet att påverka genom att ge vår vandringspersonal, som till stor del består av kvinnor, ett arbete med schyssta villkor.  
    Utsikten äver Dhaulgiri, en av Himalayas toppar över 8000 m. Från Poon Hill tidig morgon. 

    Välkomna hit för att uppleva detta fantastiska land tillsammans med oss!  Under 2024 leder Jenny Stora vandringsresan till Nepal nu i mars, Vandra vid Mt Everest i april samt Höstvandring i Annapurna och Till fots i Himalaya i november. Resorna planeras även för 2025. Dessutom kommer Jenny också leda resorna Östra Bhutan i början av oktober. 

    Jenny Adhikari (här med dottern Agnes), färdledare och företagare i Nepal 

  • Till fots i Japan

    Bland våra 26 olika resor till Japan är fyra av dem resor där vi vandrar eller strövar i Japan. Tre av dem kallar vi för strövtåg och den lite tuffare för vandring. Oavsett vilken resa man väljer så är det ett fantastiskt sätt att komma ut på landsbygden i Japan, njuta av den vackra naturen och bo på lokala gästgiverier med heta källor och fantastiska måltider.

    Läs hela inlägget

    Pilgrimer på väg nedför Haguro San vid de tre heliga bergen i Dewa 

    Vi på Världens Resor brinner för Japan. Fyra av oss på kontoret har bott i Japan och talar språket.  Våra samlade kunskaper och kärlek till landet gör att vi kan utveckla vårt utbud av spännande rundresor som rör sig över hela landet. Vandring är något vi gillar och vi har själva gått alla etapper som vi har med på våra fyra vandringsresor. Här en kortare introduktion till dessa resor. 
    Strövtåg i Japan (april) 
    Längs samurajleden Nakasendo från Magome till Tsumago

    Vår första strövtågresa i Japan börjar i Kyoto och avslutas i Tokyo. Däremellan är det en härlig blandning av nio vandringar längs gamla samurajleder, Japans viktigaste pilgrimsstråk, kustvandringar och vandring vid Mt Fuji. Resan går i mitten av april, då körsbärsträden fortfarande blommar på flera ställen vi kommer till och dessutom har azalean börjat blomma - en härlig färgprakt! Många fina kulturvandringar som är mellan 6 och 15 kilometer långa.
    Vid bergen i Yoshino blommar körsbärsträden senare och passar för vår resa Strövtåg i Japan

    Strövtåg i norra Japan (oktober) 
    Nikko, ett av flera världsarv på resan Strövtåg i norra Japan  


    Resan börjar och slutar i Tokyo och vi rör oss sedan till de största kulturskatterna norr om Tokyo. Här strövar vi bland världsarven Nikko där alla gamla shoguns ligger begravda i cederskogen, Dewas heliga berg och tempelstaden Hiraizumi med några av landets främsta tempel från 1100-talet. Vi färdas med båt bland tallöarna runt Matsushima och längs Mogamifloden. På denna resa följer flera av vandringarna i spåren av Japans främsta haikupoet, Basho. Många nätter med heta källor blir det också. Vår enklaste strövtågsresa med 8 vandringar mellan 6 och 11 km. 
    Flera av de ställen vi bor på under resan har heta källor
     
    Strövtåg i södra Japan (november) Yakushimas trolska miljö med mossa och cederträd som kan bli uppemot 7000 år gamla

    Vår strövtågsresa med den mest dramatiska naturen. Resan börjar i Kyoto och avslutas i Tokyo, men går framför allt till de sydliga öarna Shikoku och Kyushu. På Shikoku går vi mellan tempel på en del av landets viktigaste buddhistiska pilgrimsled. På Kyushu gör vi ett besök vid den mäktiga vulkanen Aso (kalderans omkrets är 120 km) samt vandrar över fyra vulkaner vid Karakuni dake. En annan höjdpunkt blir den trolska ön Yakushima med cederträd som är uppemot 7000 år gamla. En dag cyklar vi också över sju broar och åtta öar för att komma till Shikoku på en cykelled som kallas för en av världens främsta. 9 vandringar från 6 till 15 kilometer. 
    På cykel på väg till Shikoku. Shimanami kaido kallas för en av världens vackraste cykelleder. 
    Vandra i Japan med Mt Fuji (juni)
    Kustvandring på Rebun, Japans nordligaste ö

    Vår tuffaste vandringsresa till Japan går under sommaren när klimatet är gynnsamt på Japans nordligaste ö, Hokkaido, samt att vandringsperioden uppför Mt Fuji har hunnit börja den 1:a juli. På Japans två nordligaste öar, Rishiri och Rebun, hinns både kustvandringar och vulkanbestigning med. Vid Dewa sanzan går vi över tre heliga berg tillsammans med mängder av pilgrimer. Resan avrundas med att vi går uppför Mt Fuji med en övernattning på en vandringslodge på väg upp. Att se soluppgången från Mt Fuji blir en magisk avslutning. 8 vandringar som kan vara uppemot 20 km  långa. 
    På väg upp till Mt Fuji

    Text: Jörgen Fredriksson, van vandrare i Japan

  • Rovos Rail och Shongololo Express genom södra Afrika

    Mathias Buskas har lett mängder av resor i södra Afrika för Världens Resor. Under senare år har fler av dessa varit tågresor med Rovos Rail. Mathias ger här sina intryck från resorna genom Namibia och från Victoriafallen till sydafrika.

    Läs hela inlägget

    Oryxantilop strosar bland sanddynerna 

    När jag vaknar tidigt på morgonen i min kupé rullar tåget redan genom Namiböknen. Utanför fönstret ser jag ett antal Oryxantiloper och Springboks i det torra landskapet. Efter ett tag passerar vi ett strutspar med relativt nykläckta ungar, redo att ta emot dagens första solstrålar. Jag gör mig redo och går till restaurangvagnen för att äta frukost. Det serveras alltid fruktsallad, ost, charkuterier, bröd samt ägg. Den här morgonen väljer jag Eggs Benedict. Vi närmar oss Aus där tåget kommer att stanna och idag ska vi besöka den gamla gruvstaden, nu spökstaden, Kolmanskop samt staden Lüderitz vid Atlantkusten. 
    Kolmaskop, en gång en diamantstad 

    För många år sedan, på min allra första resa genom Afrika, tog jag mig genom kontinenten från norr till söder med en kombination av cykel, buss, tåg och båt. Jag var lite mer äventyrlig på den tiden men fastnade redan då för att åka tåg i Afrika. Nu har jag lett resor i södra Afrika i 10 år och min fascination av kontinenten; dom glada och vänliga människorna, djurlivet, musiken, dansen och den fantastiska naturen har bara vuxit sig starkare för varje år. Att vi nu erbjuder riktiga tågresor genom länderna i södra Afrika känns helt fantastiskt.  
    Våra två tågresor tar oss genom Namibia, Sydafrika, Swaziland, Mocambique och Zimbabwe

    Det här är inte en vanlig resa där vi transporterar oss med tåg mellan olika sevärdheter, här är tågupplevelsen i sig minst halva upplevelsen. En typisk dag ombord börjar med att vi efter frukost kliver av tåget för att med buss göra en längre utflykt. Variationen är stor; ena dagen är det en spektakulär naturupplevelse, nästa dag ett historisk eller kulturellt mål, ibland en stad och såklart många safariupplevelser. Medföljande guider ger oss många kunskaper och lunch äter vi ofta på någon fin lodge vid utflyktsmålet. Tillbaka på tåget erbjuds Afternoon tea och lite lugn och ro innan vi på kvällen byter om och samlas till en härlig fyrarättersmiddag där vi erbjuds olika viner som matchar menyn. 
    Baren och längst bort i bilden hittar man observationsvagnen. 

    Shongololo betyder tusenfoting på Zuluspråket och är ett väldigt passande namn då tåget är väldigt långt och inte går särskilt fort. Eftersom det här är vårt rullande hotell så packar vi bara upp väskan en gång. När vi är på tåget är det populärt att ta in landskapet från den öppna observationsvagnen längst bak, inte minst när solnedgången närmar sig. På många platser ser vi vilda djur utan att vara i närheten av en safaripark.  
    Det händer att vi ser elefanter från tåget
     
    Vi kan i dagsläget erbjuda två resor med Rovos Rail och Shongololo. Tågresan som börjar eller slutar vid dom mäktiga Victoriafallen tar oss till fyra olika länder där vi besöker Krugerparken, Panoramarutten och dom fantastiska ruinerna Great Zimbabwe. På tågresan genom Namibia och Sydafrika får vi många spektakulära naturupplevelser som sanddynerna vid Sossusvlei, Fish River canyon och spökstaden Kolmanskop. Namibiaresan ger oss mer tid på tåget att ta in dom spektakulära landskapen. Gemensamt för båda resorna är den lyxiga och unika tågupplevelsen. 

    Bekväma hytter med dusch och toalett

    Välkomna ombord på en oförglömlig tågresa! 
    Mathias Buskas, färdledare i Södra Afrika 

  • Livet ombord kanalbåtarna i Skottland och Frankrike

    Björn Tedman har lett våra olika resor med kanalbåt i Europa. Här berättar Björn om sina intryck från resor med kanalbåt längs Caledonian Canal i Skottland och våra olika kanalbåtar i Bourgogne och Provence. Resorna till Frankrike går nu i slutet av maj och juni. Till Skottland går resorna i augusti.

    Läs hela inlägget

    När jag för tjugo år sedan flyttade hem från två års biståndsarbete i Kambodja, fick jag chansen att leda en resa längs Mekongfloden för då nystartade Världens Resor. Redan då njöt jag av att upptäcka spännande miljöer som passerade revy medan lugnet infann sig i takt med att vi stilla flöt fram på vattenmassornas kontemplativa lunk på väg mot havet. 

    Nam Ou floden Muang Ngoi i norra Laos, biflod till Mekong

    Mycket vatten har runnit genom floden sedan dess och många andra spännande resor med härliga reskamrater har det blivit under åren i takt med att Världens Resor har utvecklats. Och det känns extra roligt att jag nu är inbokad att leda inte mindre än tre andra kanalbåtsresor inför säsongen 2024!   Vår kanalbåt Danielle som vi färdas med i Bourgogne

    Bourgognes kanaler 
    Det hela börjar i maj med kulinarisk resa genom Bourgognes kanaler för att upptäcka vingårdar och pittoreska byar längs vägen. Det är en särskild känsla att få besöka gamla gods där familjer i flera generationer arbetat i samklang med naturens förutsättningar för att odla och vårda de ibland uråldriga vinstockarna och sen få samlas i gårdens källarvalv för att smaka av några av produkterna i dess rätta element.
    Det blir flera vingårdsbesök och ombord ingår vin från utvalda leverantörer 

    Därefter får vi ofta en tur till de charmiga lantliga byarna som ligger utströdda i landskapet innan vi återvänder till båten där vår franske kock har förberett ännu en festmåltid att smaka av ihop med traktens drycker.  För att balansera de olika intagen kan man bryta av lunken ombord med att istället gå av båten och promenera eller cykla ängs de stigar som de gamla pråmdragarna använt genom årens lopp. 
    Bekväm lounge där vi smakar goda viner och ser livet passera förbi utanför

    Provence 
    I juni blir det en liknande resa men den här gången i Provence och det av Taube besjungna Camargue – ett fantastiskt naturområde vid Rhôneflodens delta där vildhästar och svarta tjurar trängs med rosa flamingos. Efter en introduktion till Provence i det antika Arles får vi förutom båtliv och naturupplevelser också flera besök i de kustnära byarna i området som bjuder på såväl konst- och arkitekturupplevelser som färska skaldjur. Arles gamla stad med den stora romerska amfiteatern 

     I de bördiga markerna får vi också se de mångåriga olivträden som van Gogh så gärna målade av under sin mycket produktiva vistelse i trakten – om vi inte har hans fallenhet för att måla kanske vi nöjer oss med att titta in på olivoljeproduktionen och smaka av denna gyllene olja. 

    På en pråm i södra Frankrike Vår båt i Provence. Soldäck eller medhavda cyklar väljer du själv.  

    Skotska höglandet 
    En helt annan sorts kanalbåtsresa bjuder Skottland på i augusti där vi tar oss an The Caledonian Canal som förbinder Atlanten med Nordsjön via en diagonal passage genom bl a den mytomspunna Loch Ness.
    På Caledonian Canal färdas vi med speciellt utformade pråmar med plats för bara 12 gäster 

    Även om det brittiska köket inte riktigt har samma kulinariska lockelse som det franska, så får i alla fall den djärve chansen att smaka på den traditionella och mycket lokala Haggisen – en fårmage fylld med diverse ingredienser och toppad med whisky! Nu är det kanske i första hand den dramatiska och vackra naturen som lockar oss  Skottlandsresenärer. Höga berg och djupa dalar fulla av frodig växtlighet gör vandrings- och cykellederna till fantastiska utflykter som bidrar till att man nöjd och rosig om kinderna återsamlas ombord för de gemensamma måltiderna innan man kanske ljuger lite om dagens strapatser i den lilla självservice-baren ombord eller på någon lokal pub där man kan socialisera med de alltid lika vänliga ortsborna.
    Varje dag väljer man om man vill vandra, cykla eller bara ta det lugnt på pråmen

    På den här resan stannar vi inte på båten hela tiden utan gör dessutom avstickare med buss, färja och tåg för att utforska den vindpinade gamla vikingaön Isle of Skye där dramatiska klippor skapar vidunderliga vyer för häftiga vandringar. Vi hinner dessutom med besök i charmiga Oban på västkusten innan allt avslutas med stadspromenad och avskedsmiddag i det vackra och ståtliga Edinburgh på ostkusten. 
    På resorna ser vi också det dramatiska landskapet på Isle of Skye. 

    Välkomna ombord! Björn Tedeman, färdledare, valobservatör och allt-i-allo här i världen 

  • Pilgrimsvandra längs S:t Olavsleden i sommar!

    Att vandra på pilgrimsleder har blivit allt mer populärt och många är de som gått hela eller delar av leden till Santiago de Compostela. Men visste ni att det finns en mycket närmare Pilgrimsled? Det räcker att åka till Sundsvall så har man startpunkten för den 58 mil långa S:t Olavsleden som sträcker sig till den norska staden Trondheim där leden slutar vid den magnifika Nidarosdomen.

    Läs hela inlägget

    Det var den norske vikingahövdingen Olav Haraldsson som flytt landet men som återvände med sina skepp till hamnen i Selånger för att vandra med sin här till Norge för att återta makten. De vandrade längs den nuvarande leden och kom till Stiklestad i Norge den 29 juli 1030 där dom mötte en fiendehär och i slaget stupade Olav som sedermera begravdes i Trondheim som då hette Nidaros, och där blev han helgonförklarad.

    På vår vandring följer vi Olav Haraldssons väg från Selånger till Trondheim. Vi går inte alla 58 milen men väl ca 13 mil på 8 dagar, resten fuskar vi med buss, båt och tåg för att kunna begränsa resan till totalt 11 dagar. Då S:t Olavsleden passerar mina härliga hemtrakter var det lätt att välja ut guldkornen med de sträckor där leden är som vackrast.

    Bland annat passerar vi Borgsjö med S:t Olavs källa, vackra byn Stavre där vi äter lunch på Båtshaket och åker med en av Sveriges äldsta ångbåtar till Gällö där vi också ser den unika skidtunneln.

    Vi går till Frösön där vi besöker kyrkan och Peterson-Bergers sommarhagen. Vi får fjälluft i Duved och vid Tännforsen och efter det vandrar vi kanske den allra vackraste delen då vi går över fjället från Skalstugan och förbi gränsen till Norge. 

    Vi kommer att vara på plats i Stiklestad den 29 juli på dagen 994 år efter slaget och får se ett stort spel med hästar och skådespelare som återger slaget, och avslutar med att besöka Nidarosdomen där vi får en guidad tur och vårat snygga certifikat som visar att vi gått över 10 mil av leden.

    Följ med mig "hem" och upplev en mycket trevlig och vacker vandring i sommar. Du behöver ha normalgod kondition och vandringsvana för att njuta av resan. Vi vandrar som sagt 13 mil på 8 dagar men utan stora nivåskillnader. Du bär bara det du behöver under dagen, resten av bagaget har vi transport till.

     

    Lars Arvidsson
    Färdledare och reseproducent. 

  • Stora konstupplevelser i Provence

    Provence i södra Frankrike har fler nya fantastiska konstsatsningar som gjorts här på senare år. Chateau La Coste, Villa Carmignac och Fondation LUMA erbjuder en härlig blandning av arkitektur, konst och natur när det är som allra bäst.

    Läs hela inlägget

    Det finns väl inget annat ställe på jorden som är så förknippat med konsten som Provence? Även för den som inte är så hemma i konstens värld så har det säkert varit svårt att undvika namn som Picasso, van Gogh, Chagall, Matisse och Cezanne. De har alla gemensamt att de har bott och verkat i Provence och alla dessa konstbjässar har också sina egna muséer i Provence. 

    Sjukhuset i Arles där van Gogh vistades efter sin "öronincident" 

    Vi är många som besökt dessa muséeer och njutit av dem under årens lopp och fortsätter göra så. Det som ändå gör en konstresa till Provence så oerhört intressant i dessa dagar är att kunna lägga till vad som kommit till på senare år. När det idag byggs nya fantastiska konstanläggningar är det framför allt privata initiativ av miljardärer som ligger bakom dessa satsningar. Så är även fallet i Provence.

    Det vackra utställningssgalleriet på Chateau La Coste skapad av Renzo Piano

    Chateau La Coste är en vingård som började ta form 2002 och fortsätter att växa för varje år som går. Som huvudarkitekt till satsningen har man valt den japanska arkitekten Tadao Ando. Utöver några få mindre gallerier är den stora konstsatsningen utlagd längs en två till tre timmars lång promenad på vingården. Några av världens största arkitekter som Frank O Gehry, Kengo Kuma, Jean Nouvel, Renzo Piano och Tadao Ando själv har fått skapa verk som är lika stora delar arkitektur som konst. 

    Hiroshi Sugimotos skulpturala verk utanför Tadao Andos byggnad, Chateau La Coste


    Andy Goldworths mycket speciella rum, Oak Room

    Det är en underbar promenad fylld av överraskningar varje gång man rundar ett hörn. Här hittar man fina stenläggningar av Ai Weiwei, Andy Goldsworthys fågelboliknade Oak Room och Tom Shannons silverglänsande Drop. Att avsluta besöket på den lummiga terrassen med ett par riktigt goda glas vin från deras egen vinproduktion blir en perfekt avslutning på besöket.

    Ett glas vin av det egenproducerade vinet, Chatea La Coste

    Ön Porquerolles var en annan underbar bekantskap. 20 minuters båtresa från Tour Fondue når man den bilfria ön Porquerolles. Hit lockas massor av fransmän för att njuta av de fina sandstränderna och för att gå eller cykla längs den dramatiska kusten med flera så kallade calanque, som kanske lättast översätts till fjordliknande havsvikar.  

    Den vackra bilfria ön Porquerolles

    Sedan några år tillbaka har de fått en ny underbar huvudattraktion till ön, Fondation Carmignac, som öppnade upp sina portar 2018. I villan har de varje år en ny tematisk utställning med verk både från den egna samlingen men också inlånad konst och alltid är temat något som har med havsmiljön att göra. 

    Bianca Bondis val i Villa Carmignac

    Precis som med Chateau La Coste är det en plats där naturen, konsten och arkitekturen flyter samman. I parken som omger villan går man omkring i en timme för att se den samtida skulptursamlingen som finns här med bland annat roliga verk av Tom Friedman, Jaume Plensa, Jeppe Hein och Ugo Rondinone och många fler. Även här finns en fin servering i parken där man avnjuta ett gott glas cider eller annat.

    Nils Udos La Couvée, placerad i skulpturparken kring Villa Carmignac

    Arles har blivit känd som staden som har mest av det antika romerska av alla städer utanför Italien. Men den har också blivit känd som en fantastisk konststad med sina många kopplingar till van Gogh och att världens mest kända fotofestival äger rum här på 29 olika platser runtom i stadens kyrkor, cisterner, palats och parker. 

    Från fotofestivalen i Arles 2015

    Efter många års förseningar slog äntligen Fondation LUMA upp portarna 2021 och har även det blivit en av Frankrikes mest omtalade museer. Hela anläggningen som är 27 hektar stor har sex stora ombyggda industrilokaler samt en ny riktigt silverglänsande byggnad signerad Frank O Gehry. Likheterna till Guggenheim i Bilbao är uppenbara. 

    Fondation Luma i Arles invigdes 2021

    Maja Hoffmann är grundaren till museet har en enorm samling av samtidskonst och en försmak för konst som har en miljömedvetenhet. Här hittar vi verkligen konst som ligger i framkant av samtidskonsten i ännu en spektakulär omgivning. Olafur Eliasson och Carsten Höller tillhör de som fått skapa permanenta verk här. Annars är merparten av verken tillfälliga utställningar som antingen kommer från Maja Hoffmanns samlingar eller inlånat. Maja Hoffmann är också tätt förknippad med den stora fotofestivalen och på LUMA finns ett fantastiskt fotoarkiv från några av de senaste 50 årens absolut främsta fotografer. 

    Underbara Fondation Maeght utanför Nice

    Dessa tre fantastiska konstplatser är några av de som ingår i vår resa Konst i Provence. På resan får ni också möjlighet att besöka museerna för Chagall i Nice, Cezanne i Aix en Provence och van Gogh i Arles, liksom underbara Fondation Maeght som sedan länge förknippats med Giacometti och Miro.  

    Jörgen med en av Jaume Plensas tre alkemister, Fondation Carmignac 


    Jörgen, Vincent och Naima i Arles

    Text: Jörgen Fredriksson

  • Hemma hos Anselm Kiefer

    De senaste åren har det varit en konstnär som etsat sig fast hos mig tydligare än någon annan. Från att jag tidigare bara har sett något enstaka verk av honom fanns hann plötsligt överallt - Anselm Kiefer. Världens Resor åker till Anselm Kiefers väldigt speciella studiokomplex La Ribaute i södra Frankrike.

    Läs hela inlägget


    La Ribaute ligger i Barjac, två timmar norr om Arles. 

    När jag var på Venedigbiennalen med Moderna Museets Vänner 2022 så hade Venedig utöver biennalen också en fantastisk utställning med Kiefers allra mest storskaliga verk inne i hjärtat av Dogepalatset. Anselm Kiefer fick täcka väggarna med sina arkaiska landskap och i taket hängde originalen av Tintoretto och andra mästare kvar. Att bara besöka palatset är en upplevelse i sig, men att få ta del av Anselm Kiefer här var både ödesmättat och storartat. 


    Anselm Kiefer ställer ut i Dogepalatset, Venedig. 

    Samma år var vi med Världens Resor för första gången till Ståhl Collection i Norrköping, Sveriges främsta museum för samtida konst i mitt tycke. På Ståhl Collection finns ett antal Anselm Kiefer och konstsamlaren själv, Mikael Ståhl, fick själv lägga ut texten om hans favoritkonstnär. 

     
    Mikael Ståhl berättar om hur han började samla på Anselm Kiefers verk på 80-talet. 

    Kiefer är en omdiskuterad konstnär som bearbetar det förflutna och teman som i modern tysk historia varit tabubelagda, inte minst då nationalsocialismen. Hans konstnärskap är sammansatt av filosofiska, religiösa och ekologiska funderingar som sammantaget blir till en världsbild. Hans färgskala är alltid i mörka dova toner oavsett om det rör sig om skulpturer, målningar eller installationer. Kanske inte låter så muntert, men det växer sig på en och hans färgsättning är jag själv helt såld på. 


    Utställningen på Artipelag 2022. 

     2022 var också året då det för första gången kom en riktigt stor utställning av Anselm Kiefer till Sverige. Den största utställning som Artipelag haft till dags dato. Från att från början mest fått kritik för att utställningen var så dyr flockades folk till slut till den enastående utställningen. Vi var många som gick ned i källaren där för att få se filmen om La Ribaute, Anselm Kiefers enorma studiokomplex i Barjac i södra Frankrike. La Ribaute är en gammal industriell ödesmark som Kiefer under 30 års tid byggt om och som idag omfattar totalt 40 hektar (ca 80 fotbollsplaner) med 70 större konstinstallationer som alla är förbundna med varandra genom ett intrikat nätverk av stigar, tunnlar och underjordiska kryptor. 

     
    La Ribaute, möjligt besöka sedan 2022. 

    Sedan 2022 tar La Ribaute emot besökare på guidade visningar. Vi hade glädjen att ha vår första grupp på La Ribaute under 2023 när vi fick en specialvisning för Moderna Museets 100 Vänner. Nu under 2024 kan vi äntligen också erbjuda La Ribaute på vår nya samarbetsresa med SvDaccent, Konst i Frankrike - från Provence till Paris. 

     

    Missa inte denna helt unika konstupplevlse! Besöket i Barjac kopplas ihop med andra storslagna konstupplevelser i Provence och Paris. Vi besöker dessa på konstresan Konst i Frankrike - Provence till Paris i september 2023. 

  • Konsttriennalen i Echigo Tsumari 2024

    Jörgen Fredriksson besöker världens största konsttriennal som bara blir bättre och bättre för varje gång den äger rum. Flera hundra konstprojekt av Maria Abramovic, Christian Boltanski, Yayoi Kusama och många fler finns utspridda bland terrassodlingarn och skogsdungar, i tempel och helgedomar, i gamla fina trähushus och övergivna gamla lagerlokaler. På flera håll i Japan har det vuxit fram en tradition att låta framstående arkitekter och konstnärer komma till landsbygden för att ta vara på flera hundra år gamla rivningsobjekt och det var här i Echigo Tsumari det började år 2000. 2024 är det med på resan Konst i Japan igen. Följ med!

    Läs hela inlägget

    Echigo-Tsumari
    Yayoi Kusama med sina polka dots. 

    Sedan år 2000 har ett 760 kvadratkilometer stort område som kallas Echigo Tsumari drivit ett enormt konstprojekt som medel mot utbredd avfolkning. Alla konstverken uppförs på bybornas mark och redan från starten har man jobbat enligt tesen att verken måste interagera med den lokala befolkningens vilja. Öppenhet och passion på bägge sidor är a och o. Engagemanget att rädda området från total avfolkning tog verkligen fart efter den stora Chuetsu-jordbävningen 2004 och de efterföljande årens enorma snömängder. Echigo Tsumari är ett av världens snörikaste områden och det är inte ovanligt med 6 - 7 meters snö om vintrarna. 


    Ilya och Emilia Kabakovs The Rice Field

    Det började som ett småskaligt projekt men nu inför den åttonde triennalen 2024 väntar man sig uppemot en miljon besökare till området. Det har verkligen bidragit till att området kommit till liv igen och att det är samstämmighet mellan konstnärer och bybor märks på den enormt goda stämningen man möts av överallt. Triennalen sägs vara världens största rent geografiskt med flera hundra konstprojekt utspridda bland terrassodlingarna och skogsdungar, i tempel och helgedomar, i gamla fina trähushus och övergivna gamla lagerlokaler. På flera håll i Japan har det vuxit fram en tradition att låta framstående arkitekter och konstnärer komma till landsbygden för att ta vara på flera hundra år gamla rivningsobjekt.


    Mexikanska konstnären Damián Ortegas Warp Cloud

    Vid varje triennal presenteras närmare 100 nya verk som läggs till de som redan finns på plats. Här finns konst av många stora världsnamn som Yayoi Kusama, Christian Boltanski, Chiharu Shiota, Ann Hamilton, Jaume Plensa, Anthony Gormley, Cai Guo-qiang och Lee Bul för att bara nämna några. 


    Christian Boltanskis The Last Classroom

    De två mest älskade konstverken är skapade av barnboksförfattare; Museum of Picture Book Art där konstnärerna Hachi och Seizo Tashima låtit göra hela skolan till ett slags seriealbum av målad drivved och där skolans tre kvarvarande elever när skolan stängde får liv i alla de olika rummen på ett oerhört färgglatt och inspirerande sätt. En annan uppmuntrande upplevelse är den taiwanesiska barnboksförfattaren Jimmy Liaos tågstationer som pyntats i samma stil som hans böcker. Oerhört uppskattat och har nu nästan nått kultstatus i området. 

     
    Jimmy Liaos älskade stationsbyggnad Kiss & Goodbye

    I flera av husen/konstverken går det dessutom att bo. Maria Abramovics Dream House, Det strimlade huset som Tokyos Skulpturuniversitet ommodellerat och James Turrells House of Light som vi bor i på varje resa vi kommer hit. Det är ett mycket rymligt hus med ett vackert japanskt bad och fin stenträdgård. Vi bor här helt själva och får en manual med exakta tider när vi ska öppna taket, sätta igång ljusshowen och lägga oss på rygg på tatamimattorna och bara njuta av skådespelet/konstverket (Sky Space) vid solnedgång och uppgång. Det är magiskt!  


    James Turrells House of Light där vi bor en natt

    Idag ombesörjs området till stora delar av Fukutake Foundation som satsar miljarder på konstprojekten både här och i inlandshavet. Det möjliggör att man rustar upp traditionella hus som är på väg att falla ihop, men också att man låter både japanska och internationella arkitekter som MRDV, Dominique Perrault, Hiroshia Hara, Tezuka Architects och andra komma hit och skapa både museer, konstverk och andra samlingsplatser, allt konstnärligt utfört. 


    Museet MonET under 2018 års triennal. 

    Den kinesiska arkitektgruppen MAD gjorde 2018 års mest enastående konstskapelse. En gammal nedlagd tunnel om 750 meter fick liv igen när arkitektgruppen skapade ett konstverk baserat på de fem elementen. I slutet av tunneln som vi går genom är det vattnet som är elementet och dessutom slutmålet för promenaden. Ljussättningen och att få se vattnet tillsammans med öppningen ut mot en av Japans vackraste raviner är en underbar upplevelse. 


    MADs Tunnel of Light. En 800 meter lång tunnel med flera konstverk. 

    Nya konstverk tillkommer hela tiden. Nu under 2023 när jag besökte området så fick jag möjligheten att besöka ett nytt verk placerat på toppen av Matsudaiberget. Här har de byggt en borg där tre olika konstnärer fått varsin våning att pryda med olika konstverk; Ester Stockers svartvita konstverk Perspectives of Longing, Toyofuku Ryos tehus i guld och högst upp ännu ett verk som karvats ut av Skulpturhögskolan i Tokyo. Med kisel har de skapat ett underbart verk som kallas Shedding Time. 



    Ester Philips verk på 1:a våningen överst och Shedding Time nedan. 

    Landskapet i Echigo Tsumari är enastående med enorma terrassodlingar och vackra floder som rinner genom de djupa dalgångarna i nordöstra Japan. De flesta hus vi besöker ligger oerhört vackert, ofta högst uppe på ett berg eller mitt i risterrasserna, vilket gör att upplevelsen också blir en fin naturupplevelse. 

    Resan konst i Japan kommer att gå i oktober 2024.  

    Text och bild: Jörgen Fredriksson, delägare och grundare Världens Resor 

    Fler bilder från Echigo Tsumari


    Ann Hamiltons Air For Everyone


    Hachi och Seizo Tashimas skola. Picture Book Art. 


    Ubusuna House - ett av flera hus som tagits om hand och blivit hem för konst istället.

  • Triss i norrsken

    Under vårens resa Norrsken i Nordkalotten fick reseproducent Åsa sin norrskensdröm uppfylld med råge. Inte mindre än tre gånger kunde gruppen njuta av norrskenets magi. En gång i norra Finland, en gång på Barents hav ombord på Hurtigruten och en gång på ett samiskt camp utanför Tromsö omgiven av hundratals renar. Se bilderna och läs hela Åsas berättelse om triss i norrsken här på bloggen.

    Läs hela inlägget

    Första norrskenet - Ivalo, Finland

    Våra mysiga stugor har uppvärmt fönsterglas för att hålla snön borta och sikten fri mot himlen

    Det är sent på kvällen i de specialbyggda stugorna med glastak i Ivalo. Jag ligger på rygg i sängen och summerar intryck från resan så långt. Båtresan från Stockholm, den snöiga promenaden genom Helsinki och det bekväma nattåget upp till vintriga Rovaniemi.

     

    Under stadsrundturen i Helsinki promenerade vi genom den fantastiska biblioteksbyggnaden Ode - helsingforsbornas älskade nya vardagsrum.

    Jag har fått njuta av min absoluta favorit, karjalanpiirakka, karelsk pirog, inte mindre än fem gånger redan. På frukostbuffén ombord på Silja Line, på ett lyxigt café i Helsinki med tillhörande äggsmörkräm, i tjusiga saluhallen nere vid hamnen serverad med modern twist, som medhavd matsäck från ett lokalt bageri till resan med nattåget och så slutligen favoriten med potatismos istället för ris vid på en bensinstation nånstans på väg mot Ivalo.

    Jag missar inget tillfälle att äta en karelsk pirog, karjalanpiirakka.

    Dagarna i Ivalo har varit innehållsrika. Gruppen har varit iväg på hundslädestur medan jag åkt spark och, för första gången någonsin, vinterbadat i en isvak uppvärmd i en finsk träbastu som står mitt på den frusna ån.

    På sparktur genom vinterlandskapet

    Nästa utflykt gick till muséet Sami Siida i Inari där vi fått lära oss om finska Sápmi på guidad tur. Den moderna och pedagogiska huvudutställningen ger med ljud- och ljusprojektioner en suggestiv inblick i de samiska åtta årstiderna och samernas närhet till naturen. Över glasmontrarna med intressanta artefakter, utsökt hantverk och videoklipp med samiska röster svävar ett mångfärgat konstverk med bågar av tygremsor likt ett norrsken. Det bådar gott, tänker jag.

    Vår guide berättar om samiskt liv under norrskensinspirerade konstverket på Sami siida-muséet i Inari.

    Kvällen innan blev vi hembjudna på middag hos finska familjer, en fantastisk och unik upplevelse. Vår buss körde genom skog, byar och villaområden för att släppa av grupp efter grupp som efter noggrann planering utifrån kostpreferenser och intressen parats ihop med en lämplig finsk värdfamilj. Vår minigrupp är den största och vi får besöka kocken Mikko och hans fru Sisko som tar emot i sin villa. Efter rundtur i huset där familjens två (!) bastur stolt visas upp slog vi oss ned till bords. Vi smakar hemlagad saft, en härlig trerättersmeny och samtalar om hur vardagslivet långt ovan polcirkeln i Ivalo ter sig.

    Hemlagat blir det när vi blir bjudna på middag hos finska familjer i Ivalo.

    Efteråt vinkar Sisko och hennes lilla ivriga hund oss farväl när bussen hämtar upp oss för återfärd till vårt hotell. Stämningen i bussen är hög när alla turas om att berätta om just sina upplevelser hos de gästvänliga värdarna.

    Utsikten genom glastaket i min stuga i Ivalo.

    Åter på hotellet är det äntligen dags att försöka smälta alla intryck och få en god natts sömn innan vi imorgon reser vidare mot norska kusten. Sängen är bekväm och står mitt under det konformade glastaket som vetter mot norr, så jag kan se den klara natthimlen liggandes på rygg. Men plötsligt plingar mobilen till. Det är hotellets egen norrskensapp som markerar att aktiviteten ökar och därmed chanserna att se norrsken. Jag skyndar mig att texta till gruppen, så att alla som är fortfarande är vakna ska kunna uppleva norrskenet. Resegruppen har nämligen skapat en gemensam WhatsApp-grupp så att den som ser något kan avisera de andra. Men det är först när jag ställer mig upp från den sköna sängen och kikar ut genom fönstret som jag ser en svagt grönfärgad strimma lågt parallellt med marken. Men så växer den och blir till en lång skimrande båge som böljar fram och tillbaka mellan de svarta trädtoppssiluetterna. Under en halvtimma betraktar jag ljusspelet innan jag somnar nöjd över att resan redan nu officiellt gjort rätt för sitt namn.

    Norrsken över grantopparna i Ivalo.

    Morgonen efter utbyter vi nattliga erfarenheter. Några har sovit genom hela skådespelet, medan andra tog på sig vintermunderingen och gav sig ut i vinternatten. Resan har just börjat så vi har flera chanser, tröstar vi de som somnat tidigt.

    Andra norrskenet - På Barents hav med Hurtigruten

    Hurtigruten tillhör de där klassiska upplevelserna som varje välberest person bör ha provat på minst en gång. I över 120 år har kustlinjen från Bergen i söder till Kirkenäs i norr trafikerats för att transportera resenärer, gods och post. Nu är det äntligen dags för min premiär ombord och vår resa går söderut.  

    Hurtigruten lägger till vid flera hamnar längs den nordnorska kusten för att lasta på resande och varor.

    Det är isande kallt och kulingvarning när vi kliver ombord i Kirkenäs på det karaktäristiska blåröda skeppet som trafikerar linjen Hurtigruten. Vårt skepp heter Nordkapp efter den nordligaste udden som vi kommer att passera nån gång under natten. Än är mitt på dagen och vi kommer att tillbringa ett drygt dygn ombord innan vi anländer Tromsö strax innan midnatt. Vi kommer alltså att sova en natt i våra hytter, men spendera två kvällar ombord vilket bådar gott för våra norrskensspaningar. Längs färden görs korta strandhugg längs de små kustsamhällena. Ibland tillräckligt långa för att vi ska hinna av och se oss omkring, ibland bara tid att spana från däck medan lastning och ombordstigning sker. 

    Övrig tid spenderar vi ombord på skeppet och det går verkligen ingen nöd på oss. Till frukost och lunch serveras det överdådig buffé i restaurangen med stora panoramafönster ut mot vågorna. Hurtigrutens värdar håller i intressanta informationsmöten och miniföreläsningar, och just när vi är ombord handlar det om norrskenet. Rustade med ny kunskap och insikten om att väderförhållandena inte är helt optimala för att skåda norrsken under de närmaste dagarna, hänger vi oss istället åt vår goda trerättersmiddag. 

    Suggestiv utsikt från sidodäck.

    Men plötsligt händer det. Ut ur högtalarna annonseras att norrsken börjar skönja ute på däck och nu börjar febril aktivitet bland alla passagerare. Jag springer ut på närmaste sidodäck och nås av en förunderligt vacker syn när norrskenets gröna stråk över den karga kusten speglar sig i vattnet och lyser upp de skira molnen.

    Någon timma senare fullkomligt exploderar det ovan våra huvuden. Hundratals människor har samlats på övre däck, några med stativ och imponerande kameror, andra endast utrustade med våra mobilkameror, som jag. Hemligheten är att absolut inte ha blixten på och att hålla kameran så still som möjligt, gärna med stöd. Själv håller jag i relingen men mer behövs inte för att fånga det spektakulära skådespel som nu utspelar sig rakt ovanför våra huvuden. Pulserande, gäckande formationer som konstant skiftar skepnad.  Så bleknar och försvinner skenen och natten blir åter mörk. Några lämnar däck och går in till värmen.

    Det ovanliga norrskensfenomenet "krona" från övre däck. 

    Men för oss som stannar kvar väntar bokstavligen kronan på verket. Likt ett fyrverkeri i slow motion syns den ovanliga formation som kallar för corona, eller krona. I folkmassan hörs förvånade utrop, wow, åhå, aah i takt med att intensiteten ökar. Kronan blixtrar i grönt, vitt, rosa och violett och det tycks nästan övernaturligt. Det är i särklass det mäktigaste norrsken jag någonsin skådat. Jag känner mig lycklig och överväldigad när jag så småningom går ner till min varma hytt för att smälta intrycken.

    Nästa kväll glider ms Nordkapp in i Tromsö, vilket känns som en världsmetropol efter vår äventyrliga färd i nordliga farvatten. En kort promenad tar oss till vårt hotell och från takterassen kan vi blicka tillbaka på vårt ståtliga skepp mot en bakgrund av Ishavskatedralen, berget Storsteinen och stadens tusen lampor.

       

    Tromsö, även kallad Arktis huvudstad, och vårt skepp.

    Tredje norrskenet - Över samiskt camp utanför Tromsö, Norge

    Både renhanen och renhonan har horn, vilket är unikt bland hjortdjuren.

    Sista kvällen i Tromsö ska vi få vara med om en samisk upplevelse som avslutning på vår resa. Efter en kort bussfärd bort från stadens ljussken kommer vi till ett fiskesamiskt camp som byggts upp för att ta emot besökare som vill lära mer om den samiska kulturen. Här väntar oss inte mindre än 300 renar, en fantastisk syn i det guldgula vinterljuset med de snöklädda bergen i bakgrunden. Vi får varsin spann med pellets och så går vi iväg i olika riktningar för att vinterutfordra djuren. Renen är mitt nya favoritdjur och det är en underbar upplevelse att stå mitt i en stor renhjord med hundratals djur. Renar är vänliga, lugna djur som varken bits eller stångas, men som är väldigt ivriga efter att få mat. Det karaktäristiska klickljudet från renarnas bakben hörs tydligt, och även en och en annan grymtning. De praktfulla hornen som både honor och hanar stoltserar med används inte för att stånga människor, men det gäller att ändå hålla lite uppsikt över dem när man håller i den eftertraktade spannen som har renarnas fulla fokus. 


    Vår guide Lone lär oss hur man matar renar.

    Det är Lone som är vår guide och hon berättar passionerat om sina älskade renar. Själv är hon så glad att denna verksamhet gör att de faktiskt tjänar tillräckligt med pengar för att inte behöva slakta renar för att sälja köttet. Men självklart bjuds det på renkött när det är dags för soppmåltiden, att äta renkött till husbehov är en självklarhet inom all samisk kultur.

    Nyfikna och hungriga renar.

     Vår guide Lones vita favoritren får en puss.

    Så bjuder Lone in oss till gammetältet där en värmande eld tänts. I brasans sken berättar hon stolt om sitt folk och dess traditioner, deras levnadsvillkor och livsstil igår och idag. Vi sitter i en ring runt elden vars sken kastas skuggor på tältduken. Alla sitter knäpptyst när Lone, med händerna på ett stort renhorn som stöd, stämmer upp i en fantastisk jojk. Jojk är en unik samisk sångstil som hyllar och minns olika personer, naturfenomen eller tidpunkter. Det känns väldigt stämningsfullt att få uppleva Lones vackra jojk på så nära håll i brasans sken. 

    Begynnande norrsken över gammetältet där vi nyss suttit runt elden. 

    Så småningom är det dags att ta farväl av Lone, renarna och Arctic Reindeer Camp för att gå mot bussen som ska ta oss tillbaka till Tromsö. Men då, alldeles ovanför gammen där vi nyss njutit av samtal och jojk runt brasan, skymtar norrskenet igen. Först subtilt och sedan med ett allt starkare sken. Som en vajande fana i grönt tycks himlen vinka adjö till oss som snart ska fara söderut igen.

    Norrskenet växer sig starkare när vi lämnar den samiska campen. 

    Sista dagens bussfärd mot Narvik får vi uppleva Norges vidunderligt vackra kustlandskap i gnistrande sol. En senvinterresa genom Nordkalotten är sannerligen spektakulär både i dagsljus och i vinternattsmörker. Att få skåda så vackra, och så olika, norrsken var en underbar bonus. 

    Vintervackert landskap på färd mot Narvik.

     

    Text och bild: Åsa Danielsson, Reseproducent Norden

    Läs också min tidigare bloggtext om fenomenet norrsken, varför det uppkommer och hur det uppfattats i olika kulturer genom tiderna. 

    Vill du följa med på nästa års norrskensresa i slutet av mars? Läs hela resplanen nedan och boka snart för att säkra din plats. Har du frågor så svarar jag gärna! asa@varldensresor.se
    eller ring på 08-6695525. /Åsa Danielsson

  • Äntligen Okinawa

    Här kommer en hälsning från vår färdledare Lars Arvidsson som just nu leder resan Okinawas övärld. Gruppen har kommit halvvägs in på resan efter några dagar på Taiwan med besök i Taipei och bland teplantagen är de nu på ön Iriomote som till 90% är täckt av regnskog.

    Läs hela inlägget


    Äntligen!! Efter fyra års väntan och längtan blev det på nytt en efterlängtad resa till underbara Okinawa. Japans sydligaste län, en subtropisk övärld 110 mil lång med ca 100 öar i några kluster som sträcker sig ned ända mot Taiwan, och det är just i Taiwans huvudstad Taipei som resan tar sin början.



    Taipei ligger bara en dryg timmes flygning från Okinawas huvudö med huvudstaden Naha jämfört med 3 timmars flygning från Tokyo till Naha, så det är logistiskt och dessutom historiskt mer logiskt att påbörja resan i Taipei. Okinawa var från slutet av 1300-talet fram till 1879 ett eget land kallat Ryukyu med goda kontakter med Kina som hjälpt Ryukyu att bli en stor handels-och sjöfararnation och där det kinesiska samhällssystemet var helt etablerat innan det blev japanskt territorium.


    Teplantage strax söder om Taipei

    Vi lär känna den Taiwanesiska huvudstaden under två dagar då vi besöker allt från en av de högsta byggnaderna i världen till en teplantage där vi får läras oss om teodling och dessutom provsmaka olika tesorter.


    Stranden på ön Zamami

    Väl på Okinawa besöker vi och reser runt på fem av öarna, alla med helt olika karaktär men med den gemensamma nämnaren den otroligt vackra naturen med turkosfärgat hav, vita stränder och gröna djupa skogar och det lugna och avslappnade tempot. Trots att vi besöker många Intressanta platser och attraktioner såsom ett väveri som gör kimonos av bananträdets fibrer, krigets historia i fredsmuséet och i flottans tidigare högkvarter i tunnelsystem, en stillsam färd i en vagn dragen av en vattenbuffel och en djungelvandring, finns det ändå gott om tid i programmet att njuta av strandliv, havsfiske, kajakpaddling och andra aktiviteter på egen hand.

    Resan går i oktober då det fortfarande är 30 grader i luft och hav men nästan inga andra turister, varför inte att hänga på till en härlig och annorlunda del av Japan nästa år. 

    Vattenfallet Maruyudu på Iriomote


    Gruppen som är iväg nu hösten 2023.  

    Text och bild:
    Lars Arvidsson, färdledare

  • Med tåg till Lofoten

    Frukosten smakar bra i solskenet där vi sitter på bänkar med utsikt mot vattnet. Jag känner mig förväntansfull när hela gruppen promenerar i väg från Anker Brygge den korta biten till båtkajen för Brim Explorer. Vi ska åka ut med båt till Trollfjorden och spana efter havsörn och få möjlighet att se den makalösa naturen här på Lofoten.

    Läs hela inlägget

    I hamnen väntar ett imponerande minifartyg med hybridelektrisk motor och vi glider tyst i väg från land och tar plats på första parkett på det stora däcket. Jag ser de mäktiga bergen torna upp sig runt om oss och förundras över landskapet här i denna ö-värld.


    Foto: Kerstin Söderberg, färdledare på resan.

    När vi närmar oss inloppet till det första sundet ser vi tre havsörnar sitta obekymrat på klipporna innan två av dem fäller ut sina breda vingar, svävar upp i skyn, gör en u-sväng och kommer tillbaka till klipporna. Båten saktar in och glider försiktigt längs med klippstranden. Flera gäster har med sig egna kikare men det finns också några till låns så att ingen ska missa denna unika chans att se den mäktiga rovfågeln.

    Så fortsätter vi mot Trollfjorden och fartyget tar en vänstersväng in i den smala passagen. Vi glider fram mellan bergssidorna som stupar brant ner i fjorden - i sanning en fantastisk naturupplevelse. Efter en enkel värmande soppa ombord vänder vi tillbaka. På vägen hem har vi turen att få uppleva en live-visning i realtid av havsbotten under oss med fartygets egen undervattensdrönare som visas på skärm inne i båten. En guide ombord berättar med inlevelse om det marina livet vi just ser - vilken härlig avslutning på båtturen!

     

    På vår resa Tåg till Lofoten bor vi tre nätter i omgjorda fiskestugor, sk rorbuer med egna sovrum i Svolvaer som är huvudort på Lofoten. Stugorna är charmiga med äldre inredning och det finns gott om plats i rummet och i det gemensamma allrummet.

    Lofoten består av flera öar som numera är sammanbundna med broar. Naturen är makalöst vacker med de dramatiskt sluttande bergen och de djupblå fjordarna och sunden.

     

    Förutom upplevelsen i Trollfjorden besöker vi charmiga byn Reine på Lofotens sydspets med de rödmålade små husen där vi äter ”dagens fångst” i Gammelbua.

    I pittoreska Henningsvaer som ligger utspridd på små öar förbundna av en bro till fastlandet besöker vi speciella Kaviar Factory - ett konstmuseum drivet av eldsjälen Venke där det ofta visas verk av internationellt erkända konstnärer.

    En av resans höjdpunkter är att få tuffa fram i ett veterantåg från 60-talet hyrt bara för vår grupp. Personalen ombord är hjälpsamma tågentusiaster och vi sitter luftigt i första klass och får tid till umgänge och måltider ombord. I biovagnen lyssnar vi till information och föredrag med aktuella teman för resan.

    Längs vägen bor vi på Höga Kusten - ett världsarv och en av Sveriges finaste platser. I Skellefteå övernattar vi på The Wood Hotel - ett nytt hotell och en av världens högsta träbyggnader.

    I Jukkasjärvi på Icehotel ser vi den unika isbaren och isrummen men har bekvämligheten av ett varmt rum att sova i. I resan ingår också ett gruvbesök till världens största underjordiska järnmalmsgruva som brukar vara uppskattat när vi åker ner över 500 meter med buss till gruvans visitor center.

    Vill du följa med på nästa års resa i augusti? Läs hela resplanen nedan och boka snart för att säkra din plats. Har du frågor så svarar jag gärna! charlotte@varldensresor.se
    eller ring på 08-6695525. / Charlotte Lööf

  • Tokyo - en stad i ständig förändring

    Att en stad är i ständig förändring går naturligtvis att säga om alla större städer, men i Tokyo har det verkligen skett dramatiska händelser som staden övervunnit och bara fortsatt att göra om, göra nytt och göra bättre. Vi kanske trodde att staden stått stilla de här åren vi inte varit där på grund av pandemin. Inte då. Här har det tillkommit lika mycket nytt som alltid. Jörgen Fredriksson, gjorde ett längre återbesök i sin gamla hemstad och höll ögonen öppna för det nya som tar plats.

    Läs hela inlägget


    Det går att säga att det moderna Tokyo byggts upp åtminstone fyra gånger. Först efter att Tokyo blivit huvudstad 1867, en andra gång efter jordbävningen 1923, en tredje gång efter kriget 1945 och igen från 80-talet och framåt när staden äntligen gavs utrymme för att bygga mer extravagant och snyggt. Och som Tokyo har gjort det! 

    På slutet av 80-talet satsade de enorma pengar på att bygga nya Stadshuset i Shinjuku, Internationellt Forum vid Yuraku-cho och Tokyo Big Sight på ön Ariake. Alla byggnaderna fick kritik för att de kostade så mycket och blev egentligen klara samtidigt som ekonomikrisen slog till 1989. Även om den japanska ekonomin aldrig riktigt repat sig så är det därefter som Tokyo har vuxit fram som ett ställe där många av världens arkitekteker fått fritt spelrum att leva ut sina drömmar. Det finns nog inte heller något annat land som kan skylta med så många stora världsarkitekter som Japan och alla ser till att synas på många håll i staden. Tadao Ando, Kengo Kuma, Shigeru Ban, Toyo Ito, Sanaa, Sou Fujimoto är bara några av de mest namnstarka. Eller så är de bara mina personliga favoriter. Det är väl lite som det svenska tennisundret – framgång föder framgång. De japanska arkitekterna jobbar ofta ihop, inspireras av varandra, samverkar med konstnärer och framför allt räds de inte att blanda högt och lågt. 

    För några år sedan var jag på en utställning om ett byggprojekt i Fukushima där flera av de här arkitekterna gått in gratis för att skapa temporära hem, samlingsutrymmen, badhus och vårdplatser för de som drabbats av den hemska trippelkatastrofen 2011. De vann stora priset på Arkitekturbiennalen i Venedig för detta projekt. I en annan del av samma museum fanns en annan utställning om arkitektur för hundar. Då hittar man samma arkitekter igen som ritat de mest fantasifulla och galna skapelser du kan tänka dig – allt för hundar. Lite så är det att idag gå omkring i Tokyo. Vi hittar museer och gallerier, flaggskeppsbutiker för stora varumärken och religiösa byggnader som bär de stora arkitekternas namn men här hittar man också småskaliga projekt. Jag brukar ta mina grupper till ett litet plockepinnhus som Kengo Kuma ritat, Sunny Hills. Huset ligger på en avsides gata och går man in får man reda på att det enda de säljer där är ananasjuice från Kyushu. 


    Kengo Kumas Sunny Hills 

    Nu när jag var i Tokyo för några veckor sedan valde jag att utforska ett nytt projekt – Tokyo Toilet Project. I området kring Shibuya har 16 arkitekter gått ihop för att sätta upp 17 offentliga toaletter i lite ensliga parkområden. Ska man besöka alla tar det en hel dag. Offentliga japanska toaletter är kända för att vara världens mest hygieniska. Trots detta är det få japaner som går dit för att de sägs vara mörka och läskiga. Målet här har varit att få toaletterna att kännas ljusare, mer aptitliga och helt enkelt mindre farliga. Mest känd är Shigeru Bans två toaletter som ger full synlighet in i toaletterna när de är lediga, men så fort någon gått in och vridit om låset så blir den yttre glasskivan ogenomskinlig. På kvällen lyser toaletterna upp som färgglada lanternor. Jag nöjde mig med att gå till sju av dessa toaletter, men kom då bland annat till toaletter skapade av Tadao Ando, Toyo Itos svamp-toalett, Kengo Kumas trätoalett och Kazoo Satos röststyrda toalett för att man ska slippa röra något. 


    Kazoo Satos röststyrda toalett


    Shigeru Bans toalett vid Yoyogiparken

    Det är kul att tänka tanken att man kan gå in på Kengo Kumas nya OS-arena för att sedan se hans plockepinnhus för ananasjuice eller att gå in på Tadao Andos utsökta designmuseum 21-21 och sedan göra ett tekniskt stopp vid hans toalett längs Cat Street. Seriöst och lekfullt på samma gång - det är ett Japan jag gillar. 

    Tadao Andos 21-21 Design Museum, skapat efter formen av Issey Miyakes byxor. 

    Området kring Shibuya har överlag fått en rejäl upprustning under de senaste åren. Det ser inte längre likadant ut när jag står vid världens mest kända korsning och ser runt mig. Det är nya och högre byggnader som omger mig. Den 47-våniga Scramble Square har blivit ett nytt, snyggt och påkostat ställe att blicka ut över Tokyo från anlagt med ett stort trädäck. Ett trevligt ställe för en sundowner. Det nya varuhuset Miyashita Park gladde mig mycket. Här låg tidigare en lite halvsunkig park där en del skatare kunde hålla till. Nu har det byggts ett nytt stort shoppinggalleri som fortsatt behåller namnet Miyashita Park, bara det att parken flyttat upp på taket tillsammans med skatarna, basketlirarna, food trucks osv. Det har blivit ett underbart andningshål, som ett småskaligt High Line,  när man strövar från Shibuya och bort mot Omotesando. 


    Shibuya från taket på Scramble Square
     
    Området kring Omotesando har idag blivit Japans i särklass mest modemedvetna. Under hela 90- och 00-talet samlades tusentals ungdomar här varje helg som uppträdde på olika sätt, men framför allt var det som en gigantisk modeshow där alla företrädare för gotiska lolitor, visual kei och andra som kom från en värld av anime och manga. Gatan Takeshita Dori blev Tokyos motsvarighet till Carnaby Street. Inte så konstigt att H&M satsade på sin allra första butik i Japan just här. 

    Det är en spännande promenad att gå genom detta område. Först möter vi de allra yngstas modeuttryck (även om mycket av det flyttat till andra stadsdelar som Akihabara) och sedan ganska snart tas det över av mer trendiga butiker för de något äldre som är modeintresserade. Cat Street som löper på bägge sidor om Omotesando fungerar som en brygga till nästa del av Omotesando där man hittar enormt exklusiva flaggskeppsbutiker för Dior, Tods, Prada och många fler. 


    Herzog & Meurons Prada där varannan glasskiva är konvex och varannan konkav. 

    Är man intresserad av arkitektur blir denna del av gatan en högtidsstund för det är mängder av byggnader som räknas som några av Tokyos främst. Bara inom några hundra meters radie hittar du en eller flera byggnader ritade av Herzog & Meuron, OMA, Sou Fujimoto, Tadao Ando, Toyo Ito, Sanaa osv. Det har kallats för världens främsta gratismuseum för samtida arkitektur.  


    Sou Fujimotos Omotesando Branches

    I bortre änden av Omotesando ligger en av mina personliga favoritplatser i Tokyo, det lilla museet Nezu som har en fin japansk trädgård med tillhörande skulpturskatt och en underbar samling av klassiska japanska konstföremål. Ett stenkast härifrån är man i nästa stadsdel, Roppongi. Det är också ett område som förändrats väldigt mycket på senare år. 


    Nezu Museum med sin underbara trädgård

    Det är här ambassaderna finns och det är här det alltid funnits ett nöjesliv som mer påmint om ett europeiskt nattliv. På senare år har det blivit en rejäl uppgradering av området då man satsat på att bli ett nav för konst och kultur. Art Triangle har blivit ett samlingsnamn för museerna Suntory, Mori och National Art Centre Tokyo. Lägg därtill designmuseet 21 - 21 och att de har fått ett av Tokyos finaste och konstnärligaste varuhus i Tokyo Midtown samt ett fridfullt grönområde som inramning till dessa. 

    National Art Centre Tokyo

    Nu håller man på med slutspurten på ett nytt projekt som jag tror kommer att bli något i hästväg - Azubadai Hills. Arkitekten bakom detta, Thomas Heatherwick, är bland de mest spännande namn du kan hitta bland dagens arkitekter och han står bland annat bakom satsningarna i New York på Little Island och The Vessel samt museet ZEITZ Museum i Kapstaden för att bara nämna några. Här hålls för närvarande på att skapas en plats som ska bli det nya hemmet till Tokyo Digital Art Museum, efter att de fick stänga på ön Odaiba. Det var den största framgång Tokyo haft med ett nytt museum på väldigt lång tid. Vi kan nog redan här och nu lova att det kommer att bli en makalös attraktion att se fram emot till hösten 2023. För gammal som ung, konstintresserad eller inte.  


    Azubadai Hills, nya kulturprojektet i Roppongi


    Tokyo Digital Art Museum flyttar in i Azubadai Hills från hösten 2023

    Tokyo är med på de flesta av våra resor till Japan och det är en stad som har så oerhört mycket att erbjuda. På påsklov och höstlov har vi veckolånga resor till Tokyo som är mer inriktade på den yngre publiken. På vår resa Festival och sumo i Tokyo som går i maj ser vi Tokyo mer tematiskt med olika teman varje dag som arkitektur, den flytande världen mm. Vi hoppas få se dig på någon av våra resor till Japan. 


    Text: Jörgen Fredriksson

  • Längs krokodilfloden

    I vinter har vi två avgångar av resan Varaner och vulkaner och en som ser fram emot att visa upp sitt älskade Indonesien är vår uppskattade färdledare André Möller. Läs hans blogg från senaste resan till storslagna naturupplevelser i Borneos regnskog.

    Läs hela inlägget

    Vi glider sakta allt djupare in i Borneos regnskog ombord på vår lilla husbåt som ska vara vårt hem de närmsta tre dygnen. Vi är strax söder om ekvatorn, solen står högt och vi är alla tacksamma över att det fläktar försiktigt så länge båten rör på sig. Vi är här främst för att försöka få syn på orangutanger, men det väntar många naturupplevelser runt hörnet. Jag har precis gjort gruppen uppmärksam på att Sekonyer-floden kallas “krokodilfloden” av lokalbefolkningen, och några av resenärerna spanar ivrigt in bland den täta vegetationen och mot de små flodbankerna i hopp om att få syn på några reptiler. Skämtsamt säger jag att vi inte kommer att bada de närmaste dagarna och ber samtidigt alla att motstå frestelsen att tvätta fötterna i floden. Spridda, nervösa skratt hörs över däck. Vad jag då inte vet är att vi några timmar senare ska få så mycket vattenhyacinter i propellern att båten stannar, varpå en av de unga besättningsmännen snällt får hoppa i floden iklädd bara kalsongerna för att få bort all växtlighet som fastnat. Medan han tar det med ro och jämnmod, står vi skandinaver och oroligt tittar på. Kaptenen och kokerskan skrattar glatt.

    Ytterligare några timmar senare, ännu djupare in i regnskogen, hör vi nämnda kokerskas skrik nerifrån köksregionerna, och vi förstår snabbt att en stor krokodil simmat förbi henne på bara ett par decimeters avstånd där hon satt och förberedde maten, precis i höjd med vattennivån. Vi puttrar vidare på krokodilfloden, och lugnet lägger sig över gruppen och båten. Det är svårt att föreställa sig att vi bara tjugofyra timmar tidigare åkte kors och tvärs över den kaotiska mångmiljonstaden Jakarta med lokalbuss, när de första näsaporna (endemiska till Borneo) dyker upp längs flodkanten. Vi tittar storögt på dem, men de verkar inte bry sig om oss.

    En näshornsfågel flyger förbi framför oss. Någon hinner få upp kameran. När vi lägger till vid en liten brygga inne i nationalparken Tanjung Puting och påbörjar vår vandring som ska ta oss till ett utfodringsställe dit orangutanger kan komma för att komplettera sin diet har det hunnit bli eftermiddag. Om regnen har kommit och det finns gott om frukt i skogen kan det hända att orangutangerna inte känner sig manade att komma, men man vet aldrig. Vi sätter oss ner på några enkla träbänkar och får snabbt sällskap av både mygg och myror. Med tanke på att det finns över sex hundra arter av myror på Borneo blir vi inte förvånade. Hela skogen sjunger av syrsor och andra insekter, men vi ser inga större djur än. Istället dricker vi vatten, fläktar oss med olika stora löv och förbereder kamerorna. Doften av myggmedel ligger tung över vår lilla glänta. Någon sänker ljudet på sin hörapparat för att undkomma syrsorna.

    Nationalparkspersonal har lagt ut både bananer och sötpotatis, men inga orangutanger syns till. Vi sitter tysta. Länge. Ett skäggsvin springer förbi, men ännu inga primater. Så plötsligt hör vi det mäktiga ljudet av trädkronor som svingas mot varandra i fjärran, och då förstår jag att även denna gruppen kommer att få uppleva vilda orangutanger. Ljudet kommer närmare och snart ser vi den första bruna, långhåriga varelsen högt uppe i träden. Kamerorna zoomar så mycket de kan, men ganska snart kommer det flera orangutanger och de närmar sig så mycket att inga zoomobjektiv längre behövs. De hoppar ner och stoppar munnen full med bananer och klättrar sen snabbt upp i träden igen. 

    Några honor bär på ungar som konstant hänger fast vid sina mödrar. En orangutang har plockat på sig så många bananer att hon tappar flera stycken. Plötsligt är skäggsvinet där och glufsar i sig. Sex eller sju honor (nästan alla med ungar) går fram och tillbaka till bananerna och tar för sig, men när den stora hanen kommer rusar de snabbt upp i träden och låter honom äta så mycket han vill. Vi sitter stilla och betraktar allt, medan svetten rinner och kamerorna går varma. När orangutangerna känner att de har fått nog avlägsnar de sig en efter en, och ljudet av de svingande trädkronorna blir allt svagare för att till sist helt försvinna. Och när inga primater är kvar ställer man sig frågan om detta verkligen precis hände. Senare ska en man i gruppen beskriva hela händelsen som närmast andlig och andaktsfull.

    När vi kommer tillbaka till båten ser vi först inte vår besättning och utgår från att de helt enkelt har lagt sig för att sova under tiden vi har varit borta. Men så hör vi plötsligt glada rop och ett intensivt plaskande längre upp för floden. Hela besättningen, bortsett från kokerskan och kaptenen, ligger på gamla uppblåsta bilslangar och badar i floden. "Men krokodilerna då?", undrar vi nervöst. “Så mycket som vi låter vågar de nog inte komma i närheten” ropar killen som frigjorde propellern tidigare under dagen. Både vi och några nyfikna krabbmakaker som kommit ner till flodkanten tittar storögt på medan besättningen tar sig tillbaka till båten. Det doftar friterade bananer från vår båt. Nu ska det bli gott med en kopp kaffe, och i morgon hoppas vi på ännu fler orangutanger.

    Text och bild: André Möller  

  • Bäst i test av japanska öar - Yakushima vinnare

    Japan har varit vårt främsta resmål allt sedan starten 2003. Nästan alla medarbetare har varit där vid något tillfälle och fyra av oss pratar japanska. På lunchen häromdagen började vi prata om vilken ö i Japan som är den allra finaste. Var det Japans nordligaste ö, Rebun, som vi kommer till på vår vandringsresa? Konstön Naoshima eller Iriomote i Okinawas övärld? Efter livlig diskussion så blev det till slut ön Yakushima som fick flest röster – Japans grönaste ö, en vulkanö med cederträd som är 7000 år gamla. Till denna vackra ö kommer vi på två av våra resor som går nu i november, fåtal platser kvar. Läs mer om Yakushima här.

    Läs hela inlägget

    Världens Resors grundare Jörgen Fredriksson åkte tillbaka till favoritön Yakushima för att vandra i världens grönaste skogar. Yakushima som betyder cederträdens ö var landets första naturvärldsarv. Ön finns med på tre av våra resor till Japan; Brinnande lönnlöv, Strövtåg i södra Japan och Öluff i japanska skärgården.

    Vulkanön Yakushima, belägen i Stilla havet i södra Japan, låter som rena fantasiön när man beskriver den. Det är en av världens regnigaste platser, vilket gjort att den sannolikt har de grönaste, mest mossklädda skogarna som går att finna. Den speciella Jomoncedern är uppemot 7000 år gammal och skapar skogar som är de mest trollska du kan tänka dig. Från de fina stränderna går det att snorkla bland korallrev, surfa och dyka. Vissa tider på året kommer jättesköldpaddorna hit för att kläcka sina ägg. De vulkaniska bergen mäter nästan 2000 meter trots att det inte är mer än åtta mil runt ön. Här finns härliga heta källor utomhus vid havet, endemiska makaker och hjortar samt speciella maträtter gjorda på flygfisken. Mest känd är dock ön för sina möjligheter till friluftsaktiviteter. Folk kommer hit för att cykla, paddla kajak i de många floderna, men framförallt för att gå några av Japans finaste vandringsleder. Jag var själv återigen på Yakushima i början av november 2019 för att vandra i tre dagar.


    Här på ön finns flera vandringsleder som är jättetuffa och kan ta dagar att gå för att slutföra, men också många lättare som är allt från någon timme till halvdagsetapper. Ön har satsat stort på att göra framkomligheten så bra som möjligt och på de mest populära ställena Shiratani Unsuikyo och Yakusugi Land, har de byggt ordentliga träpromenader och broar över de många floderna. Leder av olika svårighetsgrad på varje ställe gör att alla kan komma hit och på olika sätt nå de gigantiska träden. Några av dem har en omkrets på uppemot 16 meter. Vi gjorde tre vandringar som alla var mellan tre och fem timmar långa. Det var mestadels lätt att gå, men med många rötter att hålla reda på. 

    Gamla cederskogar på Yakushima Vandring vid Shiratani Unsuikyo

    Jomoncedern är inte en ceder i vetenskaplig mening utan tillhör cypressfamiljen. Alldeles oavsett har de i alla tider varit oerhört eftertraktade. Redan på 1500-talet högg man ned träd för att bygga buddhistiska tempel och det har fortsatt till 1960-talet då man satte stopp för skövlingen. Det byggdes till och med en liten smalspårig järnväg högt upp i bergen. Hela byar byggdes enkom för att jobba med skogsnäringen. Den gamla järnvägen används fortfarande i liten skala, men i övrigt har mellanrummet mellan skenorna fått plankor, vilket gör att järnvägen idag används som en av de populäraste vandringslederna som på ett enkelt sätt tar oss djupt in i skogen. Det finns fortfarande många enorma träd kvar, men också stubbar av träd som fälldes på 1500-talet som står intakta utan att vittra på 500 år. Imponerande! 


    Den kända japanska författarinnan Hayashi Fumiko bodde på ön och i romanen Ukigumo skrev hon ”här regnar det 35 dagar i månaden”. Ett vanligt år faller det drygt 4000 mm längs kusten, medan det uppe i bergen vissa år kommer mer än 10 000 mm. Det gör att allt är så oerhört grönt. Det finns inte en sten eller ett träd som inte är klädda med mossa. Vill du se en livs levande japansk mossträdgård finns ingen bättre plats än denna. När jag 1997 flyttade till Japan var den fantastiska animerade filmen Prinsessan Mononoke släppt och precis blivit den mest sedda filmen någonsin i den japanska filmhistorien. Det är i många stycken en animerad naturfilm och där regissören Miyazaki hämtade skogsmiljöerna härifrån ön (filmen finns nu på Netflix). Att vandra i Shiratani Unsuikyo är som att röra sig i trollskogar bättre än vad John Bauer någonsin kunde drömma om att porträttera. Våra resor kommer hit i april och november. Lämpligt nog är regnsäsongen från maj till oktober. Vi har alltid fantastiska dagar och oftast med fint väder, men även om det skulle regna så gör det grönskan bara ännu mer tilltalande. 


    Yakushima har idag 13 000 fasta invånare och båda de två städerna Anbo och Miyanoura har idag gott om ställen att bo och många riktigt trevliga restauranger att gå till på kvällarna. 


    Artikelförfattaren med egen familj och familjen som driver vårt Ryokan på ön

    I november går två av våra resor hit; Brinnande lönnlöv och Strövtåg i södra Japan. I april båtluffar vi mellan elva japanska öar på resan Öluff i Japanska skärgården. Kom och upptäck Yakushima ni också. Lovar att det blir en upplevelse.

    Fler bilder från Yakushima: 


    Sofoon och Naima tar en paus under vandringen


    Från toppen av Tsuji Toge får vi fina vyer över ön


    Mossa är populärt i Japan. Resor med mossa som tema anordnas idag i Japan. 


    Det går att paddla kajak direkt från huvudorten Miyanoura.
    Text och merparten av bilderna: Jörgen Fredriksson, delägare Världens Resor och tidigare bosatt i Japan.

  • Kulturella strövtåg i norra Japan

    Följ med Jörgen Fredriksson, en av grundarna av Världens Resor, på en riktig kulturresa i norra Japan. Vi rör oss litteraturens värld från Basho till Murakami, strövar bland några av Japans främsta kulturskatter där flera är världsarv, åker på fina båtresor både till havs bland tallöarna och längs Mogamifloden. Vi njuter av god mat och bor på ställen med heta källor, i ett tempel och en natt i ett hus i bergen byggt av världens främsta ljuskonstnär, James Turrell. Resan går 24 september i år.

    Läs hela inlägget



    Den berömda bron i Nikko

    Under flera år läste Jörgen japansk litteratur på Daito Bunka Universitetet i Tokyo. Nu i september gör Världens Resor för första gången en resa i litteraturens tecken i Japan. Basho sägs vara den som gjorde haiku berömd genom sina reseböcker där han vandrade över hela Japan, skrev ned sina intryck i fin prosa och när andan föll på kom en välfunnen haiku. Vi strövar bland norra Japans främsta kulturskatter i Bashos fotspår.


    Rader av Jizo-figurer längs vandringen, Nikko

    Nu i våras gick Jörgen själv några av de sträckor som är med på resan I Bashos fotspår. När Basho gav sig av på sin resa in i det inre av landet så var det inga okända ställen han ville till utan snarare norra Japans största sevärdheter. Fantastiska platser som passar osedvanligt bra att se till fots. I Nikkos 400-åriga cederskog hittar vi de ornamenterade helgedomarna som tillägnades Japans tidigare shoguner. Det är här de ligger begravda. Här följde Jörgen en flod kantad av små och stora jizofigurer som kan beskrivas som buddhistiska boddhisattvor. 



    Resans andra strövtåg går till det vackra bergstemplet, Yamadera

    Både Nikko och Hiraizumi är självklara världsarv. Hiraizumi är okänt för de flesta och det beror nog mycket på att det ligger långt ifrån allfartsvägarna. Här skapades en stad i Kyotos storlek på 1000-talet och till skillnad från Kyoto brann den aldrig upp. Här finns några av Japans absolut bäst bevarade kulturskatter och då kanske framför allt Konjiki-do (Gyllene salen) från tidigt 1100-tal. Det är en av Japans bäst bevarade tempelbyggnader med en samling av buddhor som klätts i bladguld och så välbevarade att de fortfarande ser nya ut. 

    Gyllene salen Konjiki-do i Hiraizumi 

    I Hiraizumi gör vi en stadspromenad i den idag lilla staden, vandrar sedan i tempelkomplexet och genom ett skogsparti mellan de olika sevärdheterna. Stora delar av strövtåget går man på snyggt anlagda träpromenader. 

    Min kollega Lars Arvidsson följde med på strövtåget i Hiraizumi. Även här går vi ca 7 - 8 kilometer. 

    Vi strövade även i Naruko, känt för sina heta källor och vackra landskap. Här bor vi på ett klassiskt ryokan med flera bad både inomhus och utomhus, njuter av en riktig kaiseki-måltid där alla rätterna anpassats till årstiden och där varje tillagningssätt ska vara representerat. 


    Vårt ryokan i Naruko


    Efter vandring kan vi njuta av denna heta källa utomhus. 

    Vi lämnar sedan det vackra Naruko och åker delar av sträckan med båt. I stort sett alla vandringsleder och de två båtkryssningarna vi gör är döpta efter Bashos vandring genom Japan. Det går nog inte att missta sig på att han är Japans mest folkkära litterära gestalt. 


    Vi åker på båt längs Mogamifloden. 

    Efter båtresan är vi framme bland Japans heligaste berg, Dewa Sanzan. Vi bor i tempel här och går en vacker sträcka mellan cederträden upp till toppen av ett av de tre heliga bergen, Haguro-san.
    Det här gänget av pilgrimer mötte Jörgen på sitt strövtåg uppför Haguro-san

    Under resan blir det gott om samtal om litteratur, om Basho och haiku, om Japans moderna litteratur men också om väldigt mycket annat. Resan går också till ett av Japans främsta konstområden. I det vackra Echigo-Tsumari kombinerar vi några besök bland konsten med vandring i riktigt fina terrassodlingar. 


    Hoshitoges terrasser i Echigo Tsumari

    Resan går 24 september 2023. Börjar i Tokyo med stadsvandring med miljöer från Murakamis böcker i fokus och avslutas i den trevliga trädgårdsstaden Kanazawa. Längs vägen kommer vi till det vackra bergstemplet Yamadera, de hundratals s k tallöarna i Matsushima, ett av Japans främsta pilgrimsmål Dewa San-zan och det häftiga konstområdet Echigo-Tsumari. 

    Jörgen och Basho. 

    Några andra bilder från resan. 

    Båtresa mellan de berömda tallöarna i Matsushima

    Ett av konstverken i Echigo Tsumari (till lika stora delar naturupplevelse)


    Jörgens Basho-böcker på vardagsrumsgolvet

  • Det nya Oslo

    Nu i juni 2023 var jag, Jörgen Fredriksson, tillbaka till Oslo igen och det är alltid samma glädje att få se vad som hänt sedan senast. För första gången fick jag möjlighet att se det imponerande Nationalmuseet, Nordens största museum och tillika det dyraste av Oslos storsatsningar. Det är inte utan ett sting av avundsjuka som jag konstaterat hur ett nytt Oslo växt fram i en rasande fart på ett helt annat sätt än vad vi kunnat se i Stockholm. Vi besöker det nya Nationalmuseet, går på opera, besöker Nordens kanske främsta konstanläggning i Kistefos och ser nya Munchmuseet på resan som går 2 oktober 2023.

    Läs hela inlägget

    Oslo blir alltmer en europeisk kulturmetropol med sina makalösa satsningar på nytt museum för Munch, ett häftigt nytt bibliotek, nytt Nationalmuseum och ett spektakulär nytt annex till Kon-Tiki Museet i antågande (öppnas 2024). Biblioteket och Munch har öppnat senaste året och i juni 2022 slog Nationalmuseet upp sina portar till det drygt 54 000 kvadratmeter stora museet som kostat närmare 6 miljarder kronor. Museets mest omtalade del är den stora, lysande utställningshallen i marmorglas som ligger överst i byggnaden. Här erbjuds det skiftande utställningar av internationell kaliber. När jag nu besökte Nationalmuseet var där en utställning av Louise Bourgeois. Vad det blir i oktober vet vi inte ännu, men vi vet att de satsar på stora fina utställningar.  


    Nya Nationalmuseet öppnde 11 juni 2022. Foto Iwan Baan. 

    Sedan 2008 står ju här också Snöhettas makalösa operahus som blivit en stark symbol för Oslo med sin vita marmor och sitt snillrika system att bygga så att man kan gå eller cykla upp på taket av operan. Helt plötsligt har begreppet att gå på opera fått en helt ny innebörd. På resan 2 oktober 2023 kommer vi också passa på att se en operaföreställning av Verdis La Traviata.  

    Det går att gå eller cykla upp på taket av operan. Foto: VisitOSLO / Didrick Stenersen

    Allt detta ingår i ett större projekt som kallas Fjordbyen där 13 olika områden närmast Oslofjorden alla blir en del av ett enormt arbete på att fräscha upp, bygga nytt och renovera till att i slutänden bli en helt ny sammansatt stad och där de gamla hamnfaciliteterna med containrar, varvsindustri och lagerlokaler flyttar längre ut i pereferin. Aker Brygge var först ut och redan på 90-talet började vi ana var detta var på väg. Nu börjar hela området närmast Oslo station som kallas Björvika, bli klart med fantastiska bostadsområden, stadens flottaste kontorsområde i form av de tolv arkitektritade husen som går under namnet Barcode och de enorma kultursatsningarna som kronan på verket. 


    Barcode i Björvika

    Operan kostade nästan 2 miljarder att bygga, vilket överlägset var Oslos dyraste byggnadsprojekt då. De nya Deichmans bibliotek och Munch har kostat närmare tre miljarder vardera och sammantaget har dessa tre projekt kostat mellan 7 och 8 miljarder kronor. Det är enorma pengar, men det är också väldigt fint. Broar, fina promenadvägar längs vattnet, offentlig konst, parker, flytande bastur, bassänger och badplatser är andra satsningar som gör stadsdelarna mer levande. Oslo är helt enkelt en mycket roligare stad att komma till idag. Följer man dessutom Akerselva till Grünerlökka med det nya området Vulkan passerar man förbi de likaledes trevliga alternativa stadsdelarna som vuxit upp kring Design- och konsthögskolorna.


    Nya Deichman Bibliotek med Framtidsbiblioteket

    Några veckor efter att Munchmuseet öppnat var jag med en grupp till det nya museet Munch och njöt i fulla drag. När Munch dog efterskänkte han hela sin produktion på 26 600 konstverk till norska staten för att förvalta hans konstnärskap. Det är sannolikt svårt att hitta ett annat museum på jorden som ägnar så mycket utställningsyta till en och samma konstnär och det är oerhört spännande att få en möjlighet till en sådan inblick i ett konstnärskap. Inte mindre än 7 olika utställningar behandlade Munch från olika perspektiv och det var oerhört snyggt presenterat. Jag trodde inte att jag skulle tycka det var intressant att se så mycket av en och samma konstnär, men det var underbart att få frossa i Munch och det nya museet på 26 000 kvadratmeter i 13 våningar. Det är svårt att ta in att han hade 26 600 konstverk att ge bort. Hur många konstverk per dag i Munchs livstid blir det?  


    Museet Munch i 13 våningar öppnade 22 oktober 2021

    I utställningen som kallas Oändliga Munch hittar vi hans främsta verk i en tematisk uppdelning. Ett helt rum är tillägnat Skriet och av de fyra Skriet som han skapade finns tre av dem här. De hänger på tre olika väggar, men du kan aldrig se mer än en av dem i taget. Vid varje heltimme är det som ett klockspel där det Skri som hänger framme försvinner in bakom väggen, medan en annan vägg öppnas och en ny Skriet kommer fram. Det har blivit lite av en happening vid varje hel timme och gör att folk stannar på museet för att få vara med om alla versionerna av Skriet. 

    Skriet - öppna dig. En gång i timmen öppnas väggarna och tre olika Skriet visas upp en timme i taget. 


    Tracey Emins The Mother är nu placerad framför Munchmuseet. 

    Utöver de enorma satsningar som norska staten gjort så är även de privata initiativen stora. De norska konstintresserade miljardärerna tampas med varandra om att få till den häftigaste konstsatsningen. Resultaten är riktigt bra. Christian Ringnes har byggt upp en samtida skulpturpark med 45 verk av världsklass i Ekebergparken i centrala Oslo, Astrup Fearnleys museum för samtidskonst på Tjuvholmen är ett av världens främsta i sitt slag, belägen i en oerhört vacker byggnad ritad av Renzo Piano. 


    Louise Bourgeois i Ekebergparken

    Jag skulle ändå säga att Kistefos, en timme utanför Oslo, är främst av dem alla. Christen Sveaas har investerat i den gamla familjeägda pappersmassefabriken och både sett till att bygga en jättefin skulpturpark, men också låtit Bjarke Ingels Group bygga ett av de häftigaste gallerier du kan se någonstans på jorden. The Twist skruvar sig över Randelva och fungerar både som galleri och bro. Hela området är ett oerhört fint gammalt industriminne med fungerande miljöer där konsten också sprängts in i de tunga industrimiljöerna. Både konst och miljö är av världsklass. 


    The Twist, Kistefos Museum i Jevnaker

    Nu under säsongen 2023 har de en utställning av Tony Cragg inne i The Twist och sällan har man sett skulpturer som passar så väl i det mycket speciella galleriutrymmet. 


    Tony Craggs mjuka former gifter sig väl med The Twists vindlande gångar. 

    Vi har en resa denna höst och nya datum för våren 2024 kommer senare. Tågresan från Stockholm till Oslo tar drygt fem timmar i vardera riktning. 

    Text och bild: Jörgen Fredriksson

    Fler bilder från Oslo


    Tony Craggs härliga skulptur, Kistefos


    Badpojkar vid Munchmuseet


    Huvudscenen på Oslo Opera. VisitOSLO / Florian Frey


    Yayoi Kusama, Kistefos

    Anish Kapoor, Kistefos

    Astrup Fearnley Museum, Tjuvholmen

    Snöhettas operabyggnad från 2008. Foto: VisitOSLO / Didrick Stenersen


    Franz Wests konstverk i parken utanför Astrup Fearnley

  • Taiwan – vackert, vänligt och spännande

    Det finns alltid olika skäl till varför ett land blir ens favoritresmål. Fantastiska sevärdheter på lagom långa avstånd från varandra, fin natur och god mat är några skäl, men man får också förlita sig på en gnutta tur med väder och vilka möten som väntar längs vägen. Förutsättningarna för att man ska ha den där turen är så mycket större i vissa länder. Taiwan är ett sådant land. Folk är oerhört vänliga, naturen enastående och därtill finns här en riktigt spännande historia. Jörgen Fredriksson har besökt Taiwan vid flera tillfällen.

    Läs hela inlägget

    Efter att ha varit i Kina i närmare fem års tid på 80- och 90-talen började jag åka till Taiwan för cirka 20 år sedan och med glädje har jag återvänt många gånger. Landet är litet (en tolftedel av Sveriges yta) och det går att sätta sig på tåget i Taipei på morgonen, åka ett varv runt ön, och komma tillbaka sen eftermiddag. Trots landets litenhet innehåller det så mycket; 268 toppar över 3000 meter, fantastiska bergssluttningar där det odlas oolongte, regnskogar och fina stränder varifrån man kan snorkla bland korallrev. Merparten av landet består av berg och på östsidan når bergen nästan helt ut till den dramatiska kustlinjen. Majoriteten av landets 24 miljoner bor istället på västsidan där miljonstäderna ligger på rad.


    Teodlingar i Alishan
    Det är också på västsidan som landets säregna historia skrivits. Ilha Formosa, den vackra ön, myntades av portugiserna när de seglade förbi här på sina handelsturer mellan Macao och Nagasaki. De stannade aldrig, istället kom spanjorerna och holländarna under 1600-talets början. De enda som fanns på ön då var de många austronesiska (polynesiska) grupper som än idag finns kvar. Holländarna slängde ut spanjorerna som i sin tur trängdes ut av kinesiska sjöfarare anförda av piratledaren Koxinga. Koxinga tog i sin tur med sig den sista Ming-kejsaren som då blivit avsatt av manchurierna i Kina. Den fina historiska staden Tainan var den man då styrde Taiwan ifrån.


    Havsgudinnan Mazu, Tainan

    I det sino-japanska kriget 1894-1895 vinner japanerna och får bland annat rätten att ta över Taiwan som en koloni, vilket Taiwan var fram till 2:a världskrigets slut 1945. Det är efter detta som det riktiga tumultet bryter ut. Efter år av strider förlorar nationalisterna mot kommunisterna i Kina och 1949 flyr Chiang Kai-sheks nationalister till Taiwan. De är totalt 1,5 miljoner mandarintalande nationalister som flyr Kina och det är inte vilka som helst som kommer. Politiska ledare, framgångsrika affärsmän, kultureliten och maffian är alla de inflytelserika grupper som får Taiwan som ny hemvist och då framförallt Taipei. Genast börjar de styra över de 6 miljoner hokkientalande (språk från Fujian i Kina) som redan fanns på plats. Taiwan under Chiang Kai-shek blev en ekonomiskt lyckad diktatur, men också något som för evigt splittrat landet. Än idag är det stor missämja mellan de olika grupperna.


    Chiang Kai-shek Memorial, Taipei

    Trots det går det nog att säga att Taiwan är det mest demokratiska landet i nordöstra Asien. För andra gången i rad har de röstat fram Tsai Ing-wen, en kvinnlig liberal ledare, som vågar stå upp för Hongkong och emot alltför mycket kinesiskt inblandande i Taiwan. Taiwan var också det första landet i Asien som tillät samkönade äktenskap och Taipei har röstats fram som den stad i Asien som är bäst för invandrare att leva och jobba i. Själv trivs jag som fisken i vattnet i Taiwan. Då jag bott många år i både Kina och Japan känns det som jag här får mycket av bägge. Naturligtvis är det framförallt kinesisk kultur vi möter här, men bland annat den religiösa delen är sådant som kommunisterna jagade bort i fastlandet, men frodats här. Det japanska köket, tehusen, heta källor och hela tågnätet är alla delar av den japanska sfären vi möter. Likaså känns artigheten när man träffar folk mer japansk är fastlandskinesisk. Utan att inveckla mig i konstiga resonemang kan jag bara sammanfatta att det är oerhört trevligt att umgås med taiwaneser och uppleva det som finns att uppleva. 

    En av många fantastiska heta källor på Taiwan

    Nu i februari var jag i Taiwan igen för att träffa samarbetspartners, se nya saker på ställen där jag varit tidigare och också få möjlighet att se helt nya saker. I Taichung ägnade jag tiden åt de spännande konstprojekt staden fått till samt att se ny spännande arkitektur. I Lukang hittade jag den bästa staden i Taiwan för att få en introduktion till en traditionell gammal stad med intakta tempelmiljöer och charmiga gränder. Det är här vi kommer att börja våra rundresor i Taiwan från och med nu. Den gamla huvudstaden Tainan domineras av tusentals banyanträd som planterades när staden kom till för 400 år sedan. En av de nya sevärdheterna i Tainan är ett gammalt handelshus som helt tagits över av banyanträd som slingrar sig överallt bland ruinerna. Otroligt häftigt och också något som ska med på resorna framöver. 

    Trädhuset i Anping, Tainan

    I Chishang cyklade jag bland de väldigt vackra risfälten omgiven av dramatiska berg och träffade sojabonden Jerry som vi jobbar med. I Yilan bodde jag på ett oerhört spännande konsthotell beläget i regnskogsmiljö som inspirerats av Tadao Ando. I Wulai i Taipeis utkanter åkte jag smalspårigt tåg genom regnskogen till ett vattenfall. Avslutningsvis såg jag nya konstmuseer och gamla industrilokaler som nu blivit kulturcentrum i Taipei. En del kommer att användas på våra befintliga resor medan annat kommer på kommande resor till Taiwan. 

    På cykel bland Chishangs terrassodlingar

    Kom med ni också och låt Taiwan bli ett nytt favoritresmål! I dessa tider av corona kanske det också är lämpligt att nämna att Taiwan klarat sig väldigt bra. 

    Läs mer om vår resa Den vackra ön

    Fler bilder från Taiwan: 

    En av Taipeis många kvällsmarknader

    Taiwans östra kust På vår resa Den vackra ön stannar vi till vid Qingshui på östkusten 

    Taroko
    Tarokos nationalpark

    Text: Jörgen Fredriksson, delägare Världens Resor och ansvarig för resorna till Taiwan

  • Inlandsbanan - ett annorlunda Sverige

    De senaste åren har Jörgen Fredriksson, grundare av Världens Resor, haft glädjen att resa flera gånger längs Inlandsbanan och fått se fantastiska platser som Fatmomakke, Stekenjokk och Kåbdalis. Nu i juni går resan Inlandsbanan i midnattssol. Ta chansen och följ med på ett riktigt äventyr just nu ett väldigt fint erbjudande med rabatt på nybokning.

    Läs hela inlägget

    Hela 5000 kr rabatt, boka före 20 maj, gäller nybokning på resan 6-13 juni.

    I hela mitt vuxna liv har jag i någon form jobbat med resor. Efter långvariga studier i Kina och Japan har jag sedan drygt 30 år snickrat ihop resor till Japan, Kina, Syd- och Nordkorea, Mongoliet, Tibet, Pakistan osv, men även resor till Afrika, Latinamerika och enstaka till Europa. Pandemin drabbade oss alla, men för oss som jobbar med resor blev det nästintill omöjligt att hålla någon sysselsättning igång alls. Vi på Världens Resor tog dock tidigt ett beslut att i stället för att sitta och vänta på att världen ska öppna upp igen, ser vi till att jobba med de resor som är mer troliga i det korta perspektivet - Norden. Sagt och gjort, en febril verksamhet att plocka fram resor som fortsatt skulle andas Världens Resor började ta form och efter ett par år hade vi fått ihop mer än 30 olika resor inom Norden.

    Chartrad rälsbuss längs Inlandsbanan

    För egen del hade jag inte trott att det skulle vara så roligt att lämna världen långt borta för att riktigt gotta mig åt den på närmre håll, men det har det verkligen varit. Jag har glatt mig åt alla konstresor jag lett till Oslo, Köpenhamn, Helsingfors, resor med veterantåg där litteraturen eller konsten stått i fokus. Vid flera tillfällen fick jag också möjligheten att åka till våra allra nordligaste delar av landet på olika tågresor. Man kan tycka att det känns ganska exotiskt att åka till Ulan Bator, Pyongyang och Kathmandu, men det känns nog nästan lika exotiskt att få chansen att åka till Fatmomakke, Kåbdalis och Stekenjokk. 

    Stopp längs vägen vid Kåbdalis

    De senaste åren har vi unnat oss lyxen att chartra tåg för att sätta ihop olika resor. Vi chartrar bland annat en rälsbuss från Inlandsbanan för röra oss sträckan mellan Östersund och Kiruna. Fördelen med chartrat tåg är att vi chartrar bussar utifrån Inlandsbanan och rör oss upp på fjället, till samebyar och vackra natursevärdheter.


    Hällingsåfallet längs Vildmarksvägen

    Nu 6 juni går resan Inlandsbanan i midnattssol. Resan börjar då med att vi åker en av Sveriges vackraste vägar, Vildmarksvägen, för att sedan kliva på tåget i Vilhelmina i södra Lappland. Resan är lagd vid en tidpunkt så att vi ska vara först på plats på Vildmarksvägen när de öppnar upp för säsongen. Jag åkte själv här för några år sedan och såg de imponerande snövallarna i Stekenjokk som då mätte uppemot fem meter.


    Jörgen med familj i Stekenjokk i början av juni 2021

    På resan får vi också flera tillfällen att komma i kontakt med den samiska kulturen. Den samiska kyrkbyn Fatmomakke är sannolikt den finaste som finns i Sverige. Museet Ajjte i Jokkmokk ger en väldigt heltäckande bild av den samiska kulturen. Nytt för i år är också att vi får besöka en levande samisk kultur i det skogssamiska lägret i Båtsuoj där vi får historier om den skogssamiska livsstilen till livs.  


    Fatmomakkes samiska kyrkby

    Jag gladde mig själv väldigt mycket åt själva tågresan och möjligheten att stanna till vid olika rallarmuseer och tågmuseer längs vägen. Härligt att kunna göra kortare stopp som vi gör vid Piteälvsbron, Kåbdalis och för att på nära håll se kraftstationen Harsprånget. Saker som går att unna sig när man har sitt eget tåg. Under resan blir det gott om tid att kontemplera över livet på den svenska landsbygden och tid att förkovra sig i böcker som allra helst utspelar sig i området såsom Torgny Lindgrens, Sara Lidmans eller Annika Norlins böcker.


    Loförare och tågvärd på Inlandsbanan

    Under resan blir det väldigt många höjdpunkter. Storforsen och Hällingsåfallet är två av Sveriges vackraste vattenfall, tågresan längs Torneälv till Abisko anses som Sveriges finaste och Kiruna med besök i gruvan, Ishotellet och en inblick i stadsflytten är oerhört intressant.


    Ta chansen och följ med på resan nu i juni. Anmäl dig senast 20 maj och få en rabatt om 5 000 kr.  

  • Hälsning från en blå zon

    Hej Höstsverige! Här kommer en hälsning från Okinawas 30-gradiga värme där jag just nu leder vår resa ”Okinawas övärld”, en av mina absoluta favoriter och som jag har haft nöjet att färdleda sedan 2008. Innan Okinawa blev en del av Japan 1879 var arkipelagen ett helt eget kungarike och en stor handels-och sjöfartsnation som kallades Ryukyu.

    Läs hela inlägget

    Här fanns ett eget språk, egen musik, mat, historia och en livsstil med egna traditioner vilka i allra högsta grad lever vidare än idag. Och det är det som gör det så alldeles speciellt och spännande att komma hit.

    Det är Japan men ändå inte, och det är otroligt vackert.

    Resan går i ett lugnt tempo och vi har gott om tid att uppleva vackra stränder vid kanske världens bästa snorklingsvatten. Den härliga naturen och fina vyerna njuter vi av från båt, med vattenbuffelbuss och till fots. Det blir besök på ett väveri i byn med kanske världens äldsta kvinnor. Vi färdas genom en sk blå zon och kanske kan vi lära oss något om sättet att leva här som vi kan ta med oss hem. Övärldens spännande historia, musik och mat njuter vi också av.

    Vi reser runt här i den subtropiska övärlden under 12 dagar och som start på äventyret inleder vi resan med tre dagar i Taiwan vars huvudstad Taipei ligger mycket närmare Okinawa än vad Tokyo gör. Vad sägs om att få se ett av världens finaste konstmuseum, besöka teplantage och njuta av utsikten från det 508 meter höga tornet Taipei 101. Avslutar gör vi i Osakas höga puls där vi får en glimt at ”det andra” Japan.
    Varför inte hänga med mig hit i oktober och säkra upp lite höstvärme redan nu?

    Lars Arvidsson
    Färdledare

  • Färöarna - allra bäst till fots

    I augusti 2021 gick vår första resa till Färöarna. Även i år har du chansen att följa med på ”Färöarna till fots". Vi har pratat med färdledaren Chris Overgaard Pedersen om det förvånansvärt oupptäckta resmålet i Nordatlanten som hyllas världen över. En ögrupp som är en del av Norden, pytteliten och storslagen på samma gång och med vandring så pass enkel att de flesta kan hänga med.

    Läs hela inlägget

    Det är oklart exakt när det händer, men plötsligt är Färöarna – den lilla ögruppen, norr om de brittiska öarna, mellan Norge och Island, namnet på alla reseredaktörers läppar. New York Times kallar Färöarna sin ”favoritdestination” och National Geographic Travel utnämner ögruppen till en av världens mest fascinerande platser. Parallellt med hyllningarna i resepressen får stjärnkockar världen över upp ögonen för den atlantiska ögruppen. Både på grund av råvarorna som anses hålla toppklass och det sätt på vilket maten tillreds, genom fermentering. Alla vill resa hit. För lugnet, den vilda naturen, maten och den nordiska kulturen. Det faktum att man tar sig fram på svenska bidrar också till den hemmastadda känslan.

    Chris Overgaard Pedersen, som leder vår vandringsresa till Färöarna i juli, tror att Coronaeffekten är ytterligare en förklaring till hajpen.

    –         Pandemin har gjort oss öppna för nya upplevelser och fått oss att inse att det finns många vackra, outforskade platser i Norden.

    Färöarna har varit en del av det danska kungariket i flera hundra år och Chris, som är från Danmark, förälskade sig i Färöarna redan första gången han satte foten där.

    –         Det är ett otroligt häftigt resmål. Naturen är så annorlunda. Man har de här dramatiska bergen som reser sig rakt upp från havet som går från turkost till djupblått och frodig grönska tack vare att öarna ligger mitt i golfströmmen. Det är också speciellt att vara på en plats som har fyra säsonger på en dag – där det är naturen som sätter dagordningen.  Det kan vara fint väder där du står och oväder alldeles över krönet.

    Färöarna ligger ungefär på samma geografiska nivå som Sundsvall och är känt för sina hastiga väderomslag. Vädret är extremt lokalt och beror på vilka vindar och strömmar som kommer in i vikarna. Det kan vara strålande sol och 15 grader varmt i dalen och full storm och regn på uppe toppen. Medeltemperaturen är omkring 13 grader under sommarmånaderna och plus fem grader på vintern. Vandringen är enkel och tillgänglig genom dagsetapper och du är aldrig mer än fem kilometer från havet.

    –         Det är inte så att du behöver kämpa dig fram till de högsta topparna för att kunna njuta av utsikten, utan du har vacker utsikt redan när du börjar vandra. På en femkilometersvandring kan du nå upp till tio vackra utkiksplatser utan att behöva gå mer än 100 höjdmeter.   

    Som besökare fullkomligt knockas du av de osannolikt natursköna omgivningarna med kullar så knallgröna att det ser ut som de är körda genom ett Iphonefilter, glittrande fjordar och gigantiska fågelberg.

    –         Det här är definitivt en resa för personer med stort intresse för unika naturupplevelser och det spelar ingen roll om du är 20 eller 70 år, om du är en sportig typ eller mer road av att gå lugnt och fotografera. Vi kommer att göra dagsetapper från a till b eller köra lite loops och du behöver bara bära med dig en ryggsäck med picknick och klädombyte. På de längre etapperna är vi två guider så att vi kan dela upp gruppen om det behövs.

    Det lär finnas runt en halv miljon lunnefåglar på Färöarna och du behöver inte vara ornitolog för att uppskatta fågellivet.

    –         Exakt vilken typ av mås är inte så noga för mig, men jag kan tycka att det är häftigt med unika fåglar på unika platser. Både tevekanaler och olika magasin är ju där för att filma och fotografera varje månad och även om man inte ens gillar fåglar blir man ju imponerad över de enorma mängderna.

    Det färöiska köket lockar foodies från hela världen och varje kväll provar vi något nytt. Råvarorna anses vara i världsklass, inte minst för att det är så kort väg från råvaran till bordet. Allt är färskt.

    –         Det som är speciellt med den här resan är kombinationen av att vara ute i ruff natur på dagen och sedan äta en femrättersmiddag på en finkrog på kvällen eller få möjligheten att prova lokala maträtter i ett privat hem.

  • En portugisisk resa

    I över 30 år har jag rest till Portugal och jag återkommer gång på gång till de vänliga leendena, nyfikenheten och den avslappnade stämningen, dränkt i solsken och omgivet av det vilda Atlanten.

    Läs hela inlägget

    Ni vet, det där lilla halvt bortglömda landet längst borta i väster, som alltid döljs bakom meteorologernas rumpa när de visar europavädret på Aktuellt om kvällarna, så att man aldrig kan få se vädret där. Ett hörn av Europa som fortfarande är ett av de fattigaste, men ändå sprittande av liv, för evigt fast i sin flertusenåriga historia, men ändå så fantastiskt moderna på många sätt. En kultur som är en fascinerande blandning av romarriket, arvet från araberna, den katolska kyrkan, kungar av Guds nåde, fascistisk diktatur och demokratiskt valda presidenter. Och så förstås, hela tiden, det vanliga folket totalt uppslukade av sin historia, sina gamla sånger och sitt fanatiska intresse för fotboll.

    -Åh, du kommer från Suécia! Mats Magnussson! Glenn Stromberg! Stephane Schwarzzz!

    Jag vill åter höra fadon, stillsam och fylld av livets smärta, i poeternas förlovade land, dränkt i sin historia, och sina historier, ibland sanna och ibland inte. Äta grillade fiskrätter och skaldjur, och kyckling dränkt i den brännande piri-pirin. Dricka deras fantastiska viner och alltid, alltid avsluta en middag med en Mousse de Chocolate.

    På årets resa ska vi se med egna ögon, insupa det magiska som är Portugal och bli rika på så många upplevelser vi bara hinner med.

    Vi börjar med några dagar i den urgamla staden Porto alldeles vid floden Douros utlopp i havet. Vi ska gå runt i gränderna, beskåda världens kanske vackraste tågstation, klättra i backarna (och tro mig, backigt är det!), och smaka på det världsberömda portvinet.
      

    Världens kanske vackraste tågstation. Porto. 


    Branta backar! Portokatedralen genom en gränd. 

     Sen ger vi oss av uppför floden in i världens äldsta officiella vinområde och häpnar över hur många vinodlingar som kan rymmas på bergsluttningarna ner till floden. Vi kryssar på floden, sömnigt och långsamt slingrande genom bergen innan vi klättrar uppför ett av bergen, på hisnande serpentinvägar, på väg mot vårt mål för natten. En av alla dessa vingårdar med både ett litet gammalt hotell och en fin restaurang. Men inte innan vi hunnit med ett besök på själva vinkällaren och deras gigantiska vinfat där man lagrar både portvin och olika sorters bordsvin.

    Dagen därpå ska vi lämna fastlandet och flyga halvvägs ut i Atlanten. Vi landar på Azorernas huvudö, São Miguel. Azorerna är vulkanöar som ligger på den atlantiska centralryggen precis där tre av jordens tektoniska plattor stöts och möts. Vi befinner oss längst ut i spetsen på den europeiska plattan och de närmaste öarna vilar på kanten av de afrikanska och amerikanska plattorna. De vulkaniska jordarna och det subtropiska klimatet gör São Miguel till en av de grönaste platserna jag sett i hela mitt liv. Ni har inte sett grönt förrän ni har varit där. Portugiserna upptäckte öarna i början av sina upptäcktsfärder, på tidigt 1400-tal, och har sedan dess använt dem som experimentellt laboratorium för alla de plantor de tog med sig hem från sina färder över oceanerna. Allting gick ju att odla där.

    Vi lämnar öns huvudstad Ponta Delgada och ger oss av till Furnas (ugnarna) där skall vi bo på ett fantastiskt spa-hotell med varma vulkaniska källor från Art Deco-perioden mitt i den spännande botaniska trädgården. Här bor vi i två nätter och beställer vår frukost, innan vi gör en vandring runt Furnassjön. Vi går igenom ett område med vulkaniska gejsrar, det pyser och fräser runt omkring oss och man kan se hur alla restaurangerna i byn har grävt ner sina kokkärl där kvällens middag tillagas. Här kan man verkligen tala om slow-cooking! En cozido kallas det och 6-8 timmar brukar det ta. Vi går vidare igenom underbara alléer av japansk ceder, förbi ytterligare en gammal, halvt förfallen botanisk trädgård och en liten bykyrka längst bort på andra sidan sjön innan vi åter tar vägen mot byn och vårt hotell. Vi skall också göra bussfärder igenom det vackra landskapet, vi beger oss till utkikspunkter både över caldeiras (gamla utslocknade vulkangrytor) och det stora oändliga havet. Vi besöker Europas första, största och enda kvarvarande teodling. 

     

    Nästa dag tar vi åter bussen och besöker en väldigt intressant ananasodling; både roligt och annorlunda att få se hur en ananasodling går till. Vi går på en promenad också idag. Den här gången går vi uppe på kraterkanten runt en stor vulkan och ser ner på tvillingsjöarna. En blå och en grön som ligger där liksom vilande i den gröna världen omkring oss. Grönt och blått inga andra färger finns det, förutom alla de svartvita kor som befolkar de här öarna. Efter vandringen äter vi en lunch nere i den lilla byn i mitten av grytan innan vi återvänder till huvudstaden Ponta Delgada via den vilda, västra kusten av ön. Också här ska vi bo i två nätter alldeles i hamnen av denna gamla sjöfararstad mitt i havet.

    Nya dagar och nya upplevelser väntar oss idag. Vi ger oss ut på havet på valskådning. Azorerna är nämligen en av världens bästa platser om man nu råkar vara en val. Vi ska ut med en stadig gammal skeppare och hans lika gamla båt. Också det en stadig farkost som i sitt tidigare liv levererat posten mellan öarna. Men ingen behövde egentligen oroa sig. Vädret är fantastiskt, solen strålar från en klarblå himmel, ingen vind och inte heller någon sjögång. Den försiktiga frukosten visar sig i efterhand vara alldeles onödig, däremot var solskyddskrämen absolut nödvändig! Vi stävar ut i det stora blå och spänningen hos oss passagerare stiger hela tiden, men det dröjer inte länge innan de första ropen från besättningen når våra öron… ”Cachelot”. 
    Kaskeloter! Och vi närmar oss snabbt. Kaskeloter dyker väldigt djupt ner, ända ner till 4.000 meters djup för att fånga och äta bläckfisk. Men var 20-30 minut kommer de upp till ytan för att andas och värma sig en liten stund i det varma ytvattnet och då kan vi se dem. Framför allt ser man deras utblås när de andas in och ut efter de långa dykningarna. Vi har stött på en flock med honor och deras ungar. Dessa avslöjar sig ibland när vi plötsligt ser att den stora utblåsningen, strax därefter åtföljs  av ytterligare ett utblås alldeles intill det första. Men denna gång ett mycket mindre sådant. All spänningen som byggts upp släpper plötsligt och de lyckliga leendena och det ivriga letandet sprider sig i vår grupp. Efter att vi åtföljt kaskeloterna en god stund ser vi plötsligt en stor fågelflock (Gulnäbbad Lira) som fiskar med hjälp av delfiner. Vi sätter av mot delfinerna och dessa som uppenbarligen känner igen vår båt närmar sig oss för att börja leka i bogsvallet. Det är roligt att se hur båten och delfinerna leker en lång stund. Man börjar undra vem som har roligast delfinerna eller vår kapten? Eller kanske är det vi? Efter några timmar stiger vi iland igen och som sjön suger! Det är absolut dags för den där lunchen, nu. Sedan har vi några timmar på oss att upptäcka Ponta Delgada. Man kan strosa runt i den charmiga gamla staden, besöka det bastanta fortet i inloppet till hamnen eller bara koppla av på ett av alla de kaféer som man hittar överallt i staden.

    Nu är det nästa dag och vi har ett tidigt morgonflyg tillbaka till fastlandet. Så det blir en riktig bagarväckning i ottan. Vi flyger några timmar och landar i Portugals charmerande gamla huvudstad Lissabon. Den vita staden där otaliga personer i alla tider precis som jag förlorat sitt hjärta. Vi beger oss till vårt hotell och installerar oss där. Senare på eftermiddagen klättrar (ja, det är branta backar, här också) vi upp i Moureria och Alfama, för att bege oss upp i det gamla kastellet, vandra runt där och få vår första utblick över staden nedanför våra fötter. Vi fortsätter att ta oss runt i denna uråldriga del av staden innan vi kommer ner till Baixa den centrala del av staden, mellan kullarna. Där vi avslutar vår stadsvandring för dagen.

    Nästa dag och vår sista i Portugal, beger vi oss ut på ytterligare en stadsvandring för att kunna njuta av de andra delarna av staden vi ännu inte hunnit med. Vi börjar i närheten av gårdagens slutpunkt i Baixa och ger oss idag i kast med kullen på andra sidan. Legendariska Bairro Alto och dess lite finare avstickare Chiado innan vi kommer ner till floden och avslutar på Mercado da Ribeira den gamla centralmarknaden där staden, i samarbete med TimeOut magasinets resetidsskrift, gjort om en del av marknaden till ett gigantiskt smörgåsbord där ett flertal av Lissabons mest berömda kockar och restauranger öppnat små snabbmatsserveringar. Här är det alltid liv och rörelse och massvis med god mat. Det enda riktigt svåra här är att bestämma sig för hos vem man vill beställa sin lunch! Sedan är eftermiddagen fri till att göra vad man vill, ta en promenad längs med floden bort mot den imponerande stora hängbron, shoppa, gå på museum eller kanske förlora sig i stadens myller. På kvällen samlas vi för en avskedsmiddag, kanske blir det på ett fadoställe i Alfama eller Bairro Alto där vi, utan att förstå ett enda ord ändå, kan försjunka i den melankoliska musiken som underhållning till middagen?

    Följ med mig till Portugal i höst! Kristian Benkö.

    Kristian Benkö är färdledare för våra resor till Azorerna. Till vardags jobbar han som operadramaturg, översättare samt som guide på Naturhistoriska Riksmuseet. 

  • Välkommen till Apulien

    Letar du efter några av Italiens bästa stränder och önskar se dig mätt på fantastisk barock arkitektur? Eller kanske vill du lära dig göra pasta på samma sätt som en italiensk mormor/nonna gör? Då är Apulien ett toppval för dig.

    Läs om vår Apulienresa i färdledaren Erik Ingverts inspirerande reseberättelse. Erik leder våra resor Med tåg från Alperna till Sicilien, Apulien och den nya resan till Rom som är skräddarsydd efter Eriks egna smultronställen i Italiens huvudstad där han bor.

    Läs hela inlägget

    Klockan var fem i halv ett och flyget från Frankfurt landade i tid. Ut kom 16 av mina resenärer, någon med lite sömngrus i ögonen men samtliga peppade inför resan. Vi lämnade snabbt Fiumicinos kaotiska flygplats och åkte till hotellet. Någon platstypiskt dubbelparkerad bil gjorde resan spännande kring Termini där vårt hotell låg, men snart var vi framme.
    Efter en liten paus, med möjlighet till tupplur eller pizzabit, begav vi oss i samlad tropp ut i Roms ljumna eftermiddagssol. På några timmar lyckades vi göra nedslag i flera olika epoker och stilar: från barockmästarna Berninis och Borrominis kyrkor längs via XX settembre och Michelangelos makalösa kyrka i Diocletianus badhusruiner till operahusets rationalistfasad. Giorgia Meloni hade just svurit presidenteden inne i Quirinalpalatset när vi gick förbi den enorma presidentbostaden, innan vi gled ned till Fontana di Trevi och ett kort besök inne bland massturismen. Om så med selfiepinnar, gatuförsäljare och andra turister på varje kvardratcentimeter – den platsen upphör aldrig att fascinera! En och annan gelato slank ned, varefter vi fortsatte längs Forum Romanum och Colosseum, till Luciano Luzzis familjerestaurang i tredje generation.
    Gott och opretentiöst med romklassikerna supplì, amatriciana, cacio e pepe och tiramisù. Området Celio ligger precis i Colosseums skugga, men doftar genuint romarliv.

    Rom hade ännu inte vaknat när vi nästa morgon promenerade till en sömndrucken Stazione Termini. Tågturen gled fram genom ett ovanligt dimmigt Lazio, över Basilicatas bergslandskap och ned längs Apuliens kust.  Och så nådde vi Lecce, i strålande sol och sensommarvärme!

    Efter ett par timmars avkoppling på hotellet mötte guiden Francesco upp oss för att promenera igenom Lecces historiska centrum. I vit, noga strykt skjorta och svarta glasögon, ständigt gestikulerande och med ett charmigt snett leende på läpparna var han vår guidernas Marcello Mastroianni som visade oss barockfasad efter barockfasad. Santa Croce, Sant'Irene, katedralen och de båda amfiteatrarna, Piazza Sant'Oronzo fick sig nogranna genomgångar.

    På en trevlig liten gatubar tog vi vår aperitivo – en äkta italiensk tradition.

    Il Ristoro dei Templari bjöd på en genuina meny av  på taglieri och blandade friterade småtugg. Därefter kalvfylld agnoletti-pasta med stracciatella och karl-johan-svamp, följt av kalv i Negramaro-vin och skogsbärscheesecake till dessert.

    Kanske den mysigaste och mest uppskattade dagen inleddes i ett dimmigt Lecce med promenaden till Piazza Duomo, där Gianna – vår gastronimiska guru och chef i Lecce mötte upp oss. Hon smälte direkt våra hjärtan med sin humor och värme och tog oss till den lilla intima matmarknaden vid Porta Rudiae. Där inhandlades grönsaker, hästkött och provolone med paus för lokala “caffè leccese” tog vi oss till Giannas matstudio där det knådades  foccaccia deg och fylldes zucchiniblommor, medan tomatsåsen puttrade på spisen. Fingerfärdigheten ställdes på prov när pastadegen skulle formas till små “orecchiette”: rätt storlek på degkulan, rätt tyngd på kniven, rätt snits med fingrarna, allt ska vara lagom för att de små öronen ska bli fina. Vinflaskor plockades fram, ett lokalt vitt och ett rött och Gianna gav sommelierknep för att smaka av dem ordentligt. Foccaccian överaskade många i sin delikata enkelhet, orecchietterna var nog ett första möte för de flesta och de indiska kaktusfikonen – vars karaktäristiska plantor pryder hela det apuliska landskapet – blev en vattendelare: vissa älskade dem, andra tyckte de var mest konstiga.

    Med Gianna på den lokala marknaden i Lecce. Hon bjöd på glatt skratt och mängder av mattips från sitt älskade Apulien.

    Mätta på upplevelser och kolhydrater tog vissa en kopp kaffe i ett Lecce där morgonens dimma gett plats åt en sensommarsol. Vi kl fem bjöd jag på en frivillig tur genom Lecce. Huvudmålet var La Fornarina, ett litet konditori som estetiskt fastnat i ett sunkigt 80-tal men som gör de bästa pasticciotti och rustici jag har varit med om. Mandel och vaniljkräm för den sötsugna, annars smördeg med mozzarella och tomatsås, alternativt en av varje. In mot centrum vandrade vi igenom gränderna i spåren av filmen “En italiensk familj på gränsen till sammanbrott” innan gruppen splittrades upp för fri middag.

     

    Även nästa dag började dimmigt när vi reste mot kusten men redan framme i Otranto var solen framme. Vi tittade in i den XX domkyrkan med alla sina mosaiker föredrog, tog en glass längs strandpromenaden, någon hann med ett dopp i havet, medan andra fortsatte utforska den lilla staden. Lunch i byn Giurdignano. Pastan och skaldjuren som bjöds på masserian var utsökta. Efteråt tog vi alla en liten promenad runt hörnet där en liten grusväg rörde sig mellan fikonträden och olivodlingarna fram till en av Giurdignanos speciella “menhir”. Vi spanade in bautastenen, kände dofterna från växterna och smälte maten, innan bussen tog oss tillbaka till Lecce för en sista kväll och natt i barockstaden.

    Vi lämnade Lecce nästa dag och begav oss mot Itria-dalen. Första stoppet Alberobello, och guidad promenad bland trulli-husen. Vidare till Masseria Torricella, inbäddad i grönskan längs en sluttning, där igen bjöds vi på en fantastisk lunch på utomhusterassen. Dagen avrundades i Ostuni  där vi checkade in på hotell med magisk utsikt över “den vita staden”.

    Resans kanske mest intensiva dag inleddes med en resa till Matera. Medan vi gled upp längs Apulien och in mot landet och Basilicata, gjorde jag en liten genomgång av italiensk kultur och ett ordentligt potpurri av italiensk popmusik. Vår guide Teresa mötte upp oss och tog oss raskt mot den uråldriga grottstaden. På ett personligt sätt blandade hon historia med den egna familjens upplevelser av att bo och växa upp i Matera, en såväl djupt fascinerande som periodvis väldigt fattig stad. Besöket i ett genuint grottboende var slående, medan kyrkan Madona delle Virtù e San Nicola dei Greci och dess Dalì-utställning var en imponerande mix av arkeologi och modern konst. Mjölksyra i låren sällskapade oss på vandringen upp från grottstaden och en angenäm aptit gjorde lunchpausen rättvisa.

    Dali-avtryck i staden Matera. 

    Under nästa bussresa fick vår specialgäst Francesco dela med sig om sin apuliska uppväxt. Reseledarens make har nämligen levt i Grottaglie under större delen av sitt liv, och berättade om traditionsenliga söndagsmiddagar, olivodlingar, vilda hundar och keramik. Keramik ja, efter en kort promenad genom Grottaglie och det lokala kaffet “espressino” gick vi till ateljén Cocci d'autore, där konstnären Emanuele berättade om sitt arbete.  Den lokala keramikkulturen möter en personlig stil i denna keramikverkstad, där nästan allt glaseras i vitaste vitt. Vi hann med en liten titt i andra butiker innan Francescos mamma överraskade med hemmabakade taralli. Så var det dags att checka ut från Ostuni Palace och röra oss mot Bari. Längs kusten fick vi sällskap av rader efter rader med olivträd; vissa sjuka med xylella-bakterier men fler och fler friska ju längre norrut vi begav oss. Oktobersolen värmde oss igen, när vi steg av och blev välkomnade av vår guide Simona. Hon drog oss genast in i Baris vindlande medeltidsgränder, bland tvättlinor, öppna balkongdörrar och damer som gjorde orecchiette i en hisnande fart. Inte mindre än tre gånger stannade gruppen upp för att bjudas på smakprover. I ordning: charkuteriprodukter och ostar, baresisk foccaccia och gelato. promenad, som verkligen lät resenärerna smaka på stan på alla sätt.

    Avskedsmiddagen lämnade ingenting åt slumpen: delikat grillad bläckfisk på bondbönnspuré, cavatelli-pasta med musslor och hjärtmusslor, “fritto misto” med perfekt friterade skaldjur och överraskningstårtan, med “Arrividerci Puglia” spritsat på toppen. Några tog sig sedan en sista grappa med utsikt över Baris månskensbelysta strandpromenad.  Och så tog resan slut, med en sista busstur till flygplatsen, en sista “Volare”-allsång i bussen.

    Text: Erik Ingvert, färdledare

  • Följ med på marknad i Tbilisi

    Georgiens huvudstad kan ibland upplevas som oorganiserad, ja till och med kaotiskt, eller kanske upprorisk och anarkistisk. Trots det, eller kanske just på grund av det, är Tbilisi ett av de mest unika resmålen i Europa.
    Följ med vår färdledare Johnny Friskilä dit på ett spännande marknadsbesök. Den georgiska marknaden är en plats för umgänge och utbyte av meningar, åsikter samt en fest för sinnen och smakupplevelser. Johnny leder vår resa I skuggan av Kaukasus 14-30 september 2023.

    Läs hela inlägget

    Desertörerns är kanske inte det vanligaste namnet på en marknad. Men Tbilisi är ju ingen vanlig stad. Längs båda sidorna av floden Kura sprider den ut sig, Tbilisi, som betyder varm plats på georgiska. Och där, mitt i den georgiska huvudstaden vid järnvägsstationen ligger marknaden. Den fyller gator, portar och innegårdar och här hittar man allt från örter och ostar till tvättmedel i lösvikt. En äldre man säljer prylar från en svunnen sovjettid.

    Det sägs att marknadsplatsen fick sitt namn från desertörerna i inbördskriget efter ryska revolutionen. Vem som deserterade har jag aldrig blivit riktig klok på, trots att jag har frågat. Min gissning är att det är de som för drygt ett sekel sedan kämpade för ett fritt och självständigt Georgien. De fick vänta 70 år.

    En man står på gatan med två små kaniner. En i varje hand. De söta små kanske blir födelsedagspresenter till någon som kommer älska dem. Man kan ju hoppas, fast de hamnar nog snarare i någons gryta, och kryddblandningarna, svanetisaltet och khmeli suneli finns att köpa ett stenkast bort. En kvinna bär en påse med små apelsiner. De är i alla fall citrus av något slag. De doftar så gott, säger hon.

    I de stora hallarna säljs torkad frukt, fisk, mejeriprodukter och kött. Spädgrisar ligger staplade. Enligt försäljaren slaktas de när är 6 kilo och kostar ungefär 300 kronor styck. Det ser brutalt ut... å andra sidan önskar jag att jag kunde stanna längre, att jag hade ett kök och en trädgård med plats att grilla.

    Några hundra meter bort står klädstånden tätt. Där finns också garn, dansskor för traditionella georgiska danser och fejkade Dolce Gabbana-väskor, strumpor och underkläder. Köpare och säljare diskuterar, gestikulerar, priserna pressas. Det känns som att de som jobbar här även lever här. Har sitt sociala liv och sina nätverk just i denna lilla värld. Människor är glada, arga, människor har bråttom eller all tid i världen, timlönen är låg.

    Försäljerskan Makvala, alltid glad och positiv.  1 lari, eller drygt 3 kronor för ett snöre torkat chili! Bild: Johnny Friskilä

    Dagens projekt är att köpa garn till min mamma och lite vin till mig själv. Jag har tagit med mig några resenärer som också ville titta på garn. Vi har en ledig halvdag. Vi hittar garnet. Jag köper det jag ska, det vill säga lokalproducerat och naturfärgat. Samma gör några av mina resenärer. Sen spenderar vi en dryg timme till bland stånden. Några går med mig, andra går själva. Vi smakar på torkad frukt och provar vin som kostar 15 kronor litern. För tidigt på dagen för hembränt. Jag köper torkat chili på ett snöre, tre kronor kostar de, och ett halvkilo jordgubbar. Stora röda men inte så söta. Nåja, det var kanske inte den tiden på året.

    Dags att lämna nu. Tid för vila och sedan middag. Kanske är den gjord på råvaror inköpta just här, på desertörernas marknad. Ett glas vin med utsikt över floden Kura, i Tbilisi som betyder varm plats.

     

    Text: Johnny Friskilä, färdledare

  • Marianne Rundström berättar om årets Litteraturtåg

    Marianne Rundström, ciceron för resan Litterturtåget blickar tillbaka på förra årets resa och ser fram emot vårens nya resa som tar oss till Tällberg, Grythyttan och Dömle herrgård i Deje. Författarna möter upp längs vägen när vi färdas genom Dalarna, Bergslagen och Värmland med veterantåg.

    Läs hela inlägget


    Förra året rullade det allra första Litteratur-tåget norrut, genom Västerbotten-författarnas hembygder och hela vägen över norska gränsen till Narvik. Det blev en succéresa! Jag möter inte sällan resenärer som påminner om oförglömliga ögonblick med författare eller de svårslagna vyerna.


    Lapporten

    Nu rullar vi snart igen och jag är så spänd på vad som detta år ska bli de där stunderna som för alltid etsar sig fast i minnet . Som när vi hoppade av tåget rakt ner på rälsen för att uppleva midnattssolen vid Polcirkeln, stod med våra isglas och drack vargtass i det undersköna Ishotellets bar och självklart åt vi pölsan i Torgny Lindgren-trakter. En fantastisk bonus ovanpå alla bjussiga författarmöten.


    Karin Alfredsson, Henrik Berggren och Marianne på Ishotellet. 

    I år reser vi genom trakter som till stora delar är min egen hemmaplan efter 25 år som journalist i Värmland. Platser och omgivningar jag alltid återvänder till, vyer jag aldrig tröttnar på och ska ett Litterturtåg gå genom Sverige är väl Sunne och Selma Lagerlöf land egentligen självskrivet. Det är som att litteraturens hjärta slår just här där Selma skrev sig berättelse om Gösta Berling som för alltid förändrade både hennes eget liv och det svenska litterära landskapet.


    På Mårbacka får vi både guidad visning och berättarteater av Björn Söderbäck

    När vi väl kommer till Sunne och Mårbacka får vi också ett exklusivt möte med skådespelaren Björn Söderbäck, en av grundarna till Västanåteatern dit människor från hela landet vallfärdar. För mig blir det ingen sommar utan ett besök i den magnifika Berättarladan som ofta, ofta spelar just Selma Lagerlöf i Leif Stinnerboms regi. Björn känner Selma Lagerlöf som sin egen hand och bjuder oss på en möjlighet att lära känna Gösta Berling ytterligare i en enmansföreställning. Den eftermiddagen längtar jag redan efter! Selmas betydelse för den svenska litteraturen går ju inte att överskatta. Hon blev också den allra första kvinnliga Nobelpristagaren 1909 och har kanske mer än någon annan, inspirerat svenska författare. När vi väl kommer till Sunne har vi redan träffat den folkkära Helena von Zweigbergk och även Björn Wiman, som båda använder sina egna liv i sina böcker. Björns senast bok , I en sal på lasarettet handlar om hans mamma som fick tuberkulos som barn med högaktuella paralleller till de pandemitider vi just genomlevt.

    Helena von Zweigbergk

    Dom bägge träffar ni på resans första stopp i Tällberg som i mitt medvetande har en av Sveriges absolut vackraste utsikter. Jag är glad att vi får lite tid att ströva runt där. Visste ni förresten att det är Sveriges äldsta bokförlag som, tillsammans med Världens Resor, arrangerar vår resa? Nyligen firade Norstedts förlag 200-årsjubileum storstilat på Stockholms stadshus och nog kände jag mig lite som kusinen från landet när den magnifika desserten faktiskt dirigerades in med sina stämningsgsfulla facklor i Gyllene salen. Det var precis samma känsla som jag minns att jag fick när jag första gången besökte Grythyttan, som ju är vårt andra stopp. En parad av servitörer som på given signal simultant lyfte på dom skimrande kuporna som gömde varmrätten. Det blir en resa som också med all säkerhet kommer att ge stora gastronomiska upplevelser! Författaren och folkbildaren Maja Hagerman, som vi träffar i Grythyttan känns precis rätt i denna historiska miljö. Hennes senaste bok handlar om helgon, skallmätare och hotet mot demokratin. 

    Grythyttans gästgivaregård

    Den tredje övernattningen sker också i en historiskt rik miljö. Dom många ståtliga herrgårdarna i Värmland minner om tider som var. Nu är ju i stort sett alla bruk nedlagda men herrgårdarna lever sitt eget, nya liv och Dömle herrgård är en sån plats. Det är nog tur att det är inlagt möjligheter att röra sig i programmet för här väntar också en tre-rättersmiddag som väcker stora förhoppningar. Här möter vi också Annelie Jordahl, vars senaste mycket underhållande skröna om Björnjägarens otämjda döttrar Augustnominerades.

    Dömle herrgård

    En sällsynt innehållsrik resa avslutas i Karlstad där Lars Lerins museum Sandgrund nu alltid är fullbokat. När jag bodde i Karlstad gick jag på Sandgrund och dansade och rynkade nog först på näsan när det skulle omvandlas till museum men oj, så fel jag hade! Lars Lerins fantastiska måleri kan jag inte se mig mätt på och dessutom byts utställningarna väldigt ofta. Jag blir alltid överraskad och vem vet, inte omöjligt att vi möter Lars Lerin själv i sitt andra hem.


    Lars Lerin 

    Jag kan knappt bärga mig! Årets tåg är verkligen en resa Extra allt. Ett littertaurtåg, ett kulturtåg och en kulinarisk resa där varje stop med sina möten är värd en egen utfärd. Ändå har jag inte sagt ett ord om hur otroligt trevligt vi hade ombord under luncher och annan samvaro.

    Nu börjar jag räkna ner!

    Marianne Rundström, ciceron för resan Litteraturtåget 2023

  • Konsthetta i öknen

    Höstens resa gick till hjärtat av Asien, till länder som ligger längs den historiska Sidenvägen. Det är inte första, och jag hoppas inte heller den sista gången jag kommer till Centralasien, som nu trettio år efter uppbrottet från Sovjetunionen växer fram som en ny och dynamisk region. Länderna har blivit egna nationer, har hittat sin identitet och söker nya allianser för att ta ett avgörande steg mot globalisering.

    Läs hela inlägget

    Vi befinner oss i Nukus, huvudorten i den autonoma republiken Karakalpakstan i Uzbekistans nordvästligaste del. Området är tveklöst mest bekant för att vara hemtrakten för en av de värsta miljökatastroferna i modern tid. Aralsjön ligger några timmars färd härifrån. Savitskymuseet, som det egentligen heter, besökte vi på resans andra dag.

    Hur överlever konsten i en tid av förtryck? Under sovjettiden skickas konstnärer trogna sin vision, till mentalsjukhus eller Gulag, ja de till och med avrättas. Deras svåra öden inspirerar den unge Igor Savitsky. Han låtsas köpa statligt godkänd konst men räddar istället 40 000 förbjudna verk och skapar ett museum i Uzbekistans öken, långt ifrån KGB:s vaksamma ögon. Själv är han en fattig konstnär men han lyckas hitta vägar för att låta samma myndighet som förbjuder konsten att betala för den! Savitsky samlar på sig en eklektisk blandning av rysk avantgardekonst. Men hans största upptäckt är en okänd skola av konstnärer som bosätter sig i Uzbekistan efter den ryska revolutionen 1917 och möter en unik kultur, lika exotisk för dem som Tahiti var för Gauguin. De utvecklar en häpnadsväckande originell stil som förenar europeisk modernism med hundraåriga österländska traditioner.

    Tavlan är i det närmaste kvadratisk, målad i starka färger. Vår guide berättar att den är målad av pappan, han till höger i bilden. ”Hur vet du att han målade den” frågar en i gruppen. ”Därför att han är min pappa, och det är jag som är den nyfödda på filten.” Det blir tyst och sen ler vi allihopa. Det är svårt att överskatta hur mycket den här målningen betyder för henne. Konstnärens namn – Serekeev – återkommer på flera ställen och vi förstår att han är en av regionens mer produktiva och kända konstnärer. Stoltheten i att vara hans dotter och få visa upp pappas verk är påtaglig.

    Besöket i Nukus är bara en av många höjdpunkter från resan i en region som bjuder på en oslagbar kombination av gammalt och nytt. Vi såg oss nästan mätta på det blå kaklet i Uzbekistan, andades bergsluft i Tadjikistan och Kirgizistan, samt upplevde en storstadsmetropol i kazakiska Almaty.

    Från detta potpurri av länder, språk och berg- och ökenlandskap tar jag med mig härliga minnen från spännande upplevelser och fina möten. Nästa resa går den 16 april 2023.









    Tommy Nilsson
    Färdledare 

  • Med tåg genom Japan

    Hösten 2022 gick premiärturen av resan Tåg genom Japan av stapeln. Följ med vår färdledare Vincent Rodin och hans grupp på resan från norr till söder, den största geografiska resa Världens Resor gjort genom Japan någonsin.

    Läs hela inlägget


    Tåget rullar in till stationen på minuten. När dörrarna öppnas väller den kyliga luften in i vagnen och påminner om att det är helt andra breddgrader än under gårdagen i Tokyo. Vi är på Japans nordligaste ö Hokkaido. Ön som dels är känd för sin pudersnö under vintermånaderna, men framför allt för att vara hemvisten för den japanska ursprungsbefolkningen Ainu. På lite drygt tre veckor kommer vi att resa 260 mil från staden Hakodate här i norr, till Kagoshima i söder. En resväg lika lång som avståndet mellan Stockholm och Rom.
    Vi rör oss nästan dagligen mellan nya platser. Knappt har vi hunnit packa upp förrän vi ska packa ner. Vi lämnar havsbris, fiskmarknader och svala kvällar bakom oss i Hakodate och tuffar vidare ner mot varma havsbad med utsikt över horisonten.

    Furofushi onsen är ett av Japans kanske kändaste badhus-hotell. Det något speciella namnet betyder bokstavligen ”inte åldras, inte dö” på japanska, vilket antyder att det är en slags helig graal i form av ett badhus. Efter att ha tagit del av mineralrikt badvatten från bergen och komplimanger för hur väl vi passar i våra enklare kimonos är det återigen dags att röra sig vidare. Några år yngre och vid god vigör. Och om någon av resenärerna tvivlade på inrättningens föryngrande egenskaper var dessa som bortblåsta när hotellets något äldre fanbärare ihärdigt sprang efter vår buss med hotellflaggan i högsta hugg för att säga adjö.

    Ett par tågstopp senare är vi i Tokyo. Världens folkrikaste metropol med omkring 40 miljoner invånare. Vid ankomst går pulsen upp i samma stund som vi kliver av tåget. Havsutsikten har ersatts av ett hav av människor. Vi befinner oss på världens kanske mest trafikerade tågstation Shinjuku där nära 4 miljoner människor passerar varje dag. Och medan vi rör oss i grupp mellan kostymklädda japaner och avantgardeklädda ungdomar undrar jag inte om tågstationer som dessa är en del av upplevelsen med Japan. För trots att vimlet kan verka både stressigt och överväldigande till en början förbytts detta när man samtidigt ser hur vördnadsfullt människor beter sig i förhållande till varandra.

    Man låter bland annat folk gå av tågen innan man kliver på, pratar inte högt inne i vagnen och står dessutom prydligt uppradade på ena sidan i rulltrappan. En enorm respekt för både regler och sina medmänniskor, helt enkelt. Som en omedveten hyllning till allt detta, och oss själva (vi tog oss faktiskt igenom världens mest trafikerade station med bravur) firar vi dagen efter med att äta en gemensam lunch i det pulserande området Harajuku. Och på just denna restaurang lagar vi maten själva.

    Efter en kortare genomgång av dagens lunch som är en japansk pannkaka vars anor sträcker sig tillbaka till 1500-talets buddistiska ceremonier, vispar vi om i smeterna och drar igång elden under stekborden. Tankarna förs snabbt till känslan av ett asiatiskt kök i samma stund som rummet fylls av dofter av grönsaker, ägg, kött och skaldjur. Och knappt hinner berättelsen om den buddistiska ceremonipannakan sjunka in förrän vi återigen hoppar på tåget och rör oss söderut med Shinkansen mot Kyoto. En stor del av vårt besök kommer att handla om buddistiska tempel och shintohelgedomar. Och under vår vistelse besöker vi dels de traditionella Geishakvarteren och några av de över 2000 tempel och helgedomar som finns i staden.

    Miyako, Heian-kyo, eller Kyoto som staden numera är känd som, var Japans huvudstad mellan 794 – 1868. Under de första århundradena blomstrade det kulturella livet i staden, och både poesin och litteraturen flödade. Världens första roman, Berättelsen om Genji, skrevs som ett resultat av just detta. Och medan vi promenerar förbi traditionella trähus där det serveras japanska teer med matchasmak och gröna blad, sitter affischer med Genji uppsatta som en påminnelse att världens äldsta casanova och romantiker än i dag är lika aktuell som då.

    Efter två dagar lämnar vi shinto och buddhism bakom oss i Kyoto och ger oss ut mot den japanska landsbygden. Utanför tågfönstret vittnar omgivningen stundtals om ett fenomen vi också ser i Sverige. Tomma skolbyggnader, övergivna hus och vägar som vuxit igen. Avbefolkningen är en stor utmaning även i Japan, och det är därför inte särskilt förvånande att människor som bor här försöker komma på egna lösningar för att hålla sina samhällen vid liv.

    Byn av fågelskrämmor är ett exempel på detta där en av invånarna, Ayano Tsukimi, dekorerat hela samhället med hemmagjorda fågelskrämmor i mänsklig storlek. Genom detta initiativ har hon lyckats rikta inte bara det inhemska strålkastarljuset mot sin födelseort, utan också det internationella. När vi träffar henne frågar jag lite skämtsamt hur det ser ut med invånarantalet nu när hela staden är fylld med fågelskrämmor. - Kom ihåg att det är fågelskrämmor, inte människor säger hon med ett leende.

    Fågelskrämmorna som är utplacerade i busskurer och byggnader börjar mer och mer se ut som människor när skuggorna döljer deras konturer, och vår chaufför säger att det är dags att åka vidare innan det blir för mörkt. Medan vi åker uppåt i dalen hör man hur trädgrenar stryker taket på bussen, och efter en kort resväg stannar vi för kvällen. Det blir alldeles tyst uppe bland bergen i den japanska Iyadalen. -Ni femton är de enda som är här uppe just nu, säger han.

    Han har kört sträckan upp till de nyrenoverade stugorna otaliga gånger. Och det märks. Inte enbart för att han med vana händer tagit oss upp längst med smala vägar som ur en Indiana Jones-film. Utan framför allt för att han i samma veva som vi stannar tittar ner i telefonen medan resten av oss inte kan släppa blickarna från den storslagna naturen bredvid oss. Och medan vindarna sakta men säkert för de låga skymningsmolnen över daltopparna påminner de om vår egen resa genom landskapen. Vi är just nu omkring halvvägs in på tågresan genom hela Japan.

    En av höjdpunkterna med resan ”Med tåg genom Japan” är den stora variationen mellan platserna vi besöker. För vem kan annars vakna upp på morgonen bland dimmiga berg för att på bara några timmar promenera längs med avenyer av palmer som dansar i kvällsvärmen? Den stora tågresan är inte bara en resa genom tid och rum, utan också en resa mellan otroliga kontraster.

    När palmerna vinkat oss adjö i nästa stad Kochi har vi upplevt den lokala marknaden, botaniska trädgårdar och spontana möten med festivaldeltagare i färggranna kläder. Vi har nu resans längsta tågfärd framför oss. Men, som ni kanske känner till, är det japanska snabbtåget Shinkansen en resa i bekvämlighetens tecken. En sträcka på några timmar blir därför inte särskilt utmanande eftersom vi har gott om benutrymme i bekväma säten. Vi lutar oss därför bara tillbaka och njuter av att färdas i omkring 280 km/h förbi upplysta städer och vackra landskap.

    När vi anländer till Kagoshima har tåget tagit oss till resans sydligaste punkt. I Japan är denna stad mer eller mindre synonym med Sakurajima. En av många aktiva vulkaner i Japan. Dagen efter vår ankomst befinner vi oss därför på en båt på väg ut till denna vulkan-ö. I luften doftar havsbris, svavel och en hel del spännig. För det är inte varje dag man får chansen att åka ut till en vulkan som bara månader tidigare hade ett mindre utbrott.

    Mindre naturkatastrofer hör till vanligheten i Japan, och det beror på att landet är placerat nära gränsen till flera tektoniska kontinentalplattor. När vi anländer till vårt nästa resmål och staden Hitoyoshi kan man redan vid hotellets intilliggande helgedom se vad naturkatastrofer kan orsaka. Staden drabbades nämligen 2020 av enorma skyfall vilket ledde till onormalt höga vattennivåer som lade byggnader och vägar under stora vattenmassor. På en av bjälkarna vid helgedomen intill hotellet är ett streck markerat i huvudhöjd. Det var nämligen dit som vattennivån nådde när det var som värst.

    På två år finns inga spår kvar av detta. Invånarna har återuppbyggt sitt samhälle och renoverat noggrant för att vara förbereda om detta sker igen. Det är viktigt att poängtera att japanerna är något av experter på säkerhet eftersom de har varit tvungna att anpassa sig till sin omgivning. Det är därför väldigt tryggt i Japan trots att naturens krafter oftare gör sig påminda än i Sverige.

    När vi närmar oss resans sista destination Osaka, som också är Japans andra största stad, är det omöjligt att inte dra paralleller till relationen mellan Göteborg och Stockholm. Osakaborna kan många gånger tycka att Tokyoborna är lite väl fina i kanten, och de har ingenting emot att själva anklagas för att ha lite väl vassa tungor. Göteborgshumorn med de snabba replikerna och vitsar har nämligen många likheter med den rappa humorn i Osaka. Det är därför inte så konstigt att komikereliten inom populärkulturen i synnerhet kommer från området omkring Kansai i vilket Osaka ligger.

    Osaka sticker också ut på helt andra sätt. Bokstavligen talat. Här finns nämligen Japans högsta skyskrapa med sina 300 meter. Som ett farväl till Japan åker vi den sista dagen upp till observatoriet för att blicka ut över megastaden genom panoramafönster. Väl uppe med blickarna ut över en stad som inte tycks ta slut vid horisonten blir det samtidigt slående uppenbart. För trots att vi rest över halva jordklotet genom hela Japan har vi ännu en hel värld kvar att uppleva. Och vart den resan bär av hjälper vi här på Världens Resor mer än gärna till med att planera.

    Vincent Rodin
    Färdledare 

  • Litteraturtåget på rull

    Äntligen! Efter två års väntande rullade Litteraturtåget äntligen iväg i torsdags. På Stockholms central samlades 88 förväntansfulla resenärer och till härliga jazztoner från ett liveband på perrongen klev vi ombord på det fina veterantåget.

    Läs hela inlägget

    Välkommen ombord! Lars Arvidsson (här till höger) är inte bara en av Världens Resors mest uppskattade färdledare utan även lokförare och tågentusiast. Tillsammans med kollegorna från Kalmars veterantåg ser han till att vi får en härlig resa ombord.

     

    I Gävle väntade författarmöte med Kristina Sandberg. Resans ciceron Marianne Rundström modererar ett givande samtal.

    I Torgny Lindgrens och P.O Enquists hemtrakter blev det Paltlunch och författaren Karl Fredrik Mattsson berättade om denna maträtts betydelse i Västerbotten

    Ombord på tåget i den trevliga klubbvagnen blir det umgänge med litteraturquiz under ledning av Marianne och bokförlaget Norstedts medarbetare.

    I Kiruna träffade vi författarna och journalisterna Henrik Berggren och Karin Alfredsson.

    Rundvandring nere i LKABs gruva och besök på Ishotellet i Jukkasjärvi bjöd Kiruna också på.

    Efter en intressant och fullmatad dag i Kiruna tuffar tåget nu vidare mot Björkliden. Lite gråmulet idag 28 maj här uppe har försommaren inte riktigt kommit ännu.

    Vi uppdaterar denna blogg med mer bilder och uppdateringar från denna spännande och roliga resa som vi arrangerar tillsammans med bokförlaget Norstedts.

  • Konsten i Japanska Inlandshavet

    Äntligen Japan! Efter tre års väntan blev det till slut möjligt att åka till landet jag ser som mitt andra hem. Jag ledde resan Konst i Sydkorea och Japan där de flesta deltagarna anmält sig till resan för att åka 2020 och sedan fått resan uppskjuten år efter år. Många fantastiska upplevelser väntade i både Sydkorea och Japan, men starkast var ändå att återigen besöka "konstöarna" i Japanska Inlandshavet och återse en viss pumpa som hittat hem igen.

    Läs hela inlägget

    Vi var verkligen med om massor av fantastiska upplevelser i Tokyo, Seoul, Busan och på landsbygden i bägge länderna. Det som för mig var den allra största upplevelsen var trots allt att vara tillbaka till ”konstöarna” i Japanska Inlandshavet. Under några dagar båtluffade vi mellan sex öar och fick vara med om både härliga konstupplevelser och underbara möten med öborna som verkligen fick oss att känna oss välkomna. 

    Under årens lopp har jag varit drygt 20 gånger i denna övärld och haft med mig hundratals av entusiastiska resenärer. På varje resa är det ett flertal resenärer som säger att detta är den bästa konstupplevelse de någonsin varit med om och jag kan inte säga emot. Det finns inget annat ställe på jorden där konst, arkitektur och natur smälter så väl samman i en perfekt harmoni. Samverkan mellan arkitekter och konstnärer har lockat bägge parter till stordåd och det finns nog inget annat ställe där arkitekturen i många fall är konstverket och får en så pass framträdande roll så att de bidrar till konstupplevelsen än mer än konsten som visas på museerna. Att du sedan möter konsten i medeltida traditionella byar där byborna verkligen gör allt för att vi ska trivas förstärker helheten.

    Ön Naoshima är själva navet bland de 12 öarna som kallas konstöarna. Här bor vi på underbara Benesse, som skapats av Tadao Ando, sannolikt Japans främsta moderna arkitekt. Här på ön är det hela sex museer som bär hans signum, liksom hotellet där vi bor omgivna av högklassig konst i rummen och överallt runtom oss där vi vistas. Samtliga byggnaderna är i rå obehandlad betong och i enkla geometriska former. Det är en underbar kombination av modern byggteknik och zenbuddhismens sparsmakade och återhållsamma värld. Bakom varje hörn väntar alltid något som överraskar.

    Här har jag i alla år njutit av konsten i den traditionella byn Honmura, av det fantastiska underjordiska museet Chichu och av den sydkoreanska konstnären Lee U-fans museum. Denna gång var det ändå tre nya ting som gladde speciellt.  

    Museet Chichu. Här finns endast tre konstnärer; Claude Monet, James Turrell och Walter de Maria

    Utanför loungen på hotellet hade arkitekten/fotografen Hiroshi Sugimoto skapat ett oerhört vackert tehus av glas. Tidigare har man kunnat se hans tehus i både Venedig och Kyoto, men nu har detta tehus fått ett permanent hem här i Naoshima. 

    Den andra stora nyheten var egentligen ingen nyhet, men det som ändå gladde allra mest. Under sensommaren 2021 fick jag ett mail som sa att Yayoi Kusamas gula pumpa dragit till havs i en tyfon. Sedan dess har bryggan stått där med ett fundament som en påminnelse om att något saknas. När vi åt frukost på morgonen den 4 oktober hör jag hur någon i gruppen plötsligt utbrister ”pumpan är tillbaka”. Från vårt frukostfönster ser vi hur pumpan avtäcks och enorm glädje sprids i gruppen. 

    Yayoi Kusama är den idag levande högst betalda kvinnliga konstnären i världen. Hennes utställning på Moderna Museet för några år sedan är också den utställning som lockat allra flest till museet någonsin. Hennes popularitet i världen påbörjades till stor del med att man för första gången någonsin placerade hennes konst i utomhusmiljö här på Naoshima, en prickig röd pumpa vid hamnen och en prickig gul pumpa vid Benesse. 

    Finns det då något annat av Yayoi Kusama här på ön? Det gjorde det inte till alldeles nyss, men nu finns också Valley Gallery. Ännu en underbar byggnad av Tadao Ando där mängder av Yayoi Kusamas Mirror Balls placerats inuti och utanför galleriet. 

    Övärlden bjuder på så många olika stora och intima konstupplevelser. Teshima Museum på ön Teshima är kanske det enskilda konstverk som allra flest upplever som det mest fantastiska. Museet är utformat som en jättelik vattendroppe med ett mycket mjukt och tilltalande formspråk. Konstnären Rei Nato har skapat museets enda konstverk; vattendroppar som med jämna mellanrum föds från golvet och bildar flytande formationer som rör sig över golvet. Svårbeskrivet, men magiskt för de som upplevt det. Kontemplativt. 

    På ön Inujima besöker vi det gamla kopparraffinaderiet som omarbetats av Hiroshi Sambuichi till ett mycket vackert konstprojekt som blandar den tunga industrikänslan med vatten och ljusinsläpp. Hela den stora lokalen fungerar idag som en levande planta där hela bygget sköter sig självt gällande ljus, värme och luft. Inne i industribygget har konstnären Yasunari Yanagi tagit tillvara på Yukio Mishimas gamla hem och skapat flera konstverk av hans bohag. Det tog Sambuichi tio år att få till byggnaden och samtidigt såg man till att växtligheten kom igång på ön, stranden gjordes i ordning och man såg helt enkelt till att skapa förutsättningar för att få ett liv att fungera igen. Precis som de jobbat på de andra öarna. Att verka mot avfolkning och att tänka hållbart är två grundtankar i hela projektet. 

    Yukio Mishimas gamla hem konstnärligt uppbyggt, Inujima

    Vi besöker öarna Naoshima, Teshima och Inujima på tre av våra resor. På våren kommer vi hit på resan När körsbärsträden blommar och på hösten besöker vi öarna på resorna Konst i Japan samt Konst i Sydkorea och Japan. 


    Badhuset på Naoshima

    Vi kan verkligen lova en konstupplevelse som inte är lik något annat ni varit med om! 

    Jörgen Fredriksson
    Delägare i Världens Resor och Japanfantast

  • Nu är vi på banan igen - första resan på fem månader!

    Resan Inlandsbanan har fått ny och förbättrad rutt, men mycket av ursprungsresan finns fortsatt kvar. Här en reserapport från första resan vi gjorde längs Inlandsbanan.

    I torsdags vinkade vi av färdledare Lars och ett gäng laddade resenärer. Sedan början på mars är detta vår första resa så det är med stor glädje vi följer resenärerna på resa genom Norrland. Med egen chartrad rälsbuss på Inlandsbanan och med aktiviteter som är anpassade och säkra för att resa i dessa tider känns det riktigt bra och roligt! Vi har fått rapport från färdledarna att de har en toppenresa, se deras bilder här.

    Läs hela inlägget

    I torsdags morse samlades gruppen på Cityterminalen för avfärd med buss till Mora. Kändes riktigt bra att se Världens Resor på tablån.

    I Mora blev det god lunch och besök på Zornmuseet innan ombordstigning på Inlandsbanan mot Östersund.

    Med 60 sittplatser till vårt förfogande kan vi hålla bra avstånd och resandet blir säkert.

    Från Östersund blev det utflykter både till Frösön och Moosegarden.

    Stora Sjöfallets nationalpark med sjön Akkavare.

    Fina vyer och strövtåg vid Storforsen och Stora Sjöfallet.

    Middag på Stora Sjöfallet Mountain lodge.

    Spontant fotostopp när renar korsar banan.

    På Inlandsbanemuseet i Sorsele finns historiska bilder och föremål.

     
    Dags för avfärd från Sorsele.

    Porjus gamla kraftstation.

    Och Porjus nya kraftstation. 

    Ett litet stopp i Moskosel.

    Kåbdalis är vår slutstation och här ser vi minnesstenen över Inlandsbanan.

    Efter en övernattning i Gällivare tog vi tåget till Kiruna. Här nya stadshuset med den gamla klockan.

     
    Vy över Kirunavaara.

    I Jukkasjärvi får vi se hur det berömda Ishotellet blir till. Från isframställan, till lagerhållning och färdig bar.

    I Jukkasjärvi bygdegård serverades avskedslunch. Vi vill tacka alla medresenärer för en fin resa!

  • Textil och minnesvärda möten i Japan

    Vår duktiga färdledare Kristina Watanabe har lett ett antal textilresor i Japan vid det här laget. Här får vi ta del av några av höjdpunkterna på hennes senaste resa i november 2019.

    Läs hela inlägget

    I ett litet ikat-väveri står vi och färgar garn. Vi doppar garnet i stora lerkar som är nedsänkta i marken. Rummet är fyllt av indigodoft. När vi färgat vår garnhärva får vi prova på att väva ikat, eller kasuri, som det heter på japanska. Vi befinner oss i Kurume, kasuri-teknikens vagga. Kasuri upptäcktes 1799 av Den Inue, en flicka som då bara var 12 år gammal. 

    Det är svårt att föreställa sig att de tiotal svenskarna landat i Japan bara några timmar tidigare. Tröttheten efter den långa resan och en tidsskillnad på åtta timmar är ersatt av iver och entusiasm. 

    Välkomstlunchen ger oss ytterligare ett smakprov på elegans. I Japan kan allt bli till konst, bara det görs med tillräcklig elegans och finess. Maten är en fröjd för både ögat, gommen och magen. 



    På eftermiddagen får vi se hur över 100 år gamla elektriska vävmaskiner arbetar. Visste ni förresten att Toyota tillverkade vävmaskiner innan de tillverkade bilar? Vi fick se en 120 år gammal Toyota i bruk. Vävmästaren säger att hans största bekymmer är att få till reservdelar, eftersom han måste tillverka dem för egen hand. 

    Vi tittar även in i en vävstuga där det vävs kasuri för hand med full precision. Innan vi avslutar första dagen på resan så kastar vi oss över tygboden. 

    Vår resa går vidare till Kyoto. En sådan skatt. Vi besöker trädgårdar och tempel och överröses av inspiration och intryck. På smala bakgator och i trånga gränder letar vi upp grossister och specialbutiker. Vi hittar handgjort papper, penslar och antika tyger. I en shoppingarkad leder en smal och obetydlig, nästintill osynlig, gränd oss till en liten bakgård men en sagolik trädgård och en liten, liten stuga. Här säljs nålar, synålar och knappnålar. 

    Från Kyoto gör vi en avstickare med det snabba och smidiga shinkansentåget till Arimatsu utanför Nagoya. Arimatsu är känt för sin fantastiska shibori, eller knytbatik, som används till att sy kimono. Men den långa traditionen har även gett upphov till annan konst. Här är ett exempel på hur en känd målning från Nagoyas borg återskapats i shibori-batik. Efter att vi själva fått prova tekniken strosar vi runt på gatorna i det ganska sömniga, men pittoreska Arimatsu. Dag efter dag fylls med kulturella intryck, workshops och inte att förglömma, den fantastiska maten som är ett kapitel för sig. Vart vi än kommer blir vi väl emottagna. Vi passerar böljande landskap, besöker museer, får vara med om en teceremoni och blir hänförda av Fujibergets mäktiga skepnad. 

    När vi inte längre tror att någonting kan överträffa det vi varit med om kliver vi in hemma hos paret Hagiwara. 

    Hisako och Takashi Hagiwara är konstnärer båda två. Hisako arbetar i sashiko och har sytt alla kläder paret bär samt textilierna i deras hem. Takashi målar i olja och akvarell och han klär korgar med papper som han sedan dekorerar. 



    Deras hem är som en saga. Vi blir välkomnade med öppna armar och får tillbringa en hela dag där, sittandes i små grupper och broderar. Mellan småprat och klingande skratt blir vi serverade hemlagad makrobiotisk mat. Paret har bjudit in vänner som alla är både hjälpsamma och nyfikna på Sverige och på oss.



    Lätt berusade på broderi beger vi oss sedan till Tokyo som blir vår sista destination på resan. I ett myller av människor i denna jättestad upptäcker vi snart att textil och hantverk lever vidare även här och är närvarande i vardagen i allra högsta grad.

    Text och bild: Kristina Watanabe

  • Med chartrad rälsbuss genom Sveriges vackra inland

    I mitten av augusti 2020 gjorde vi vår första resa längs Inlandsbanan. Här kommer en rapport från Wille, en av de 32 resenärerna, som minns dagar fyllda av vackra vyer, vildmark och spännande utflykter. För den som inte vet, är Inlandsbanan en drygt 130 mil lång järnväg i Sverige som går mellan Kristinehamn i söder och Gällivare i norr, via Mora och Östersund.

    Läs hela inlägget

    Sommaren 2020 chartrade vi på Världens Resor rälsbussen för en enskild grupp för att själva kunna bestämma stoppen längs vägen och resa helt Coronasäkert med gott om utrymme. Färdledare och reseproducent var populäre Lars Arvidsson, som passande nog är både lokförare och järnvägsentusiast.

    Wille från Stockholm, en relativt nybliven pensionär med stort intresse för resor runt om i världen, var en av deltagarna. Under framförallt de senaste fem till tio åren, har Wille varit en mycket flitig resenär. Han har bland annat rest runt i Australien, besökt Sydamerika och Afrika flera gånger. Planen i somras var att bila runt i USA med sin son, men pandemin satte käppar i hjulet för den resan.

    -          Jag har alltid haft ett önskemål att se mer av Sverige, men tänkt att inrikesresor passar bättre när jag inte orkar resa så långt bort. I somras fick man i stort sett inte resa någon annanstans och därför var det kul att jag lyckades komma med på resan med Inlandsbanan.

    Den första delen av resan gick med buss till Dalarna, där Zornmuseet i Mora var mycket uppskattat.

    -          Att få se Anders Zorns mästerverk var fantastiskt, jag hade ingen aning om att museet hade en så stor samling. Fantastiska akvareller och oljemålningar, men även skulpturer och etsningar.

    Efter lunchen var det ombordstigning på Inlandsbanan mot Östersund och då började det riktiga äventyret genom en grön tunnel av skog, ängar och hagar via sjöar och älvar som gnistrade mellan vita björkstammar. Gradvis blev trädhöjden lägre och myrmarken allt mer utbredd. Enstaka renar livade upp vildmarken.

    Den stora fördelen att resa med tåg är, förutom att det är klimatsmart, att man kommer så mycket närmare naturen. Längs Inlandsbanan finns de kulturella sevärdheterna, vyerna och vidderna – det är tveklöst Sveriges vackraste järnväg.  

    -          Man ser saker som man inte skulle se annars och vi kunde göra spontana fotostopp när något spännande skymtade utanför tågfönstret. Det skumpade trivsamt. Ljudet av dunkandet från rälsen är nästan meditativt.

    För Wille är Storforsens urkraft ett av de bästa minnena från resan. Ett annat är Östersund som var betydligt trevligare än han föreställt sig. Gruppen besökte också vackra Frösön och det intressanta friluftsmuseet Jamtli.

    -          Det var också kul att komma till Jukkasjärvi och se ishotellet och den söta kyrkan med fina målningar. Men den största behållningen av resan var att få uppleva vissa delar av Sverige som tidigare varit helt blanka delar på kartan för mig.

     Wille hoppas på att kunna göra många resor under 2021 och bland annat sugen på konstresan till Japan och Sydkorea.

    -          Det är så många resor jag vill göra. Jag har svårt att prioritera så det är ofta tillfälligheter som avgör. Så länge man har hälsan så är det bara att tuta och köra så länge förutsättningarna finns.

  • Kobo Daishi

    Vår japanska favorit Wakayama är Lonely Planets vinnare

    Prefekturen Wakayama söder om Osaka är ganska okänd för de flesta men har länge varit ett favoritresmål för oss på Världens Resor. Wakayama har vunnit pris i hållbarhetskategorin för Lonely Planets Best in Travel 2021 vilket är jätteroligt. Hållbarhet genomsyrar vardagen i Wakayama på många sätt, bland annat i arvet från Kumano Kodo och bevarandet av buddhistiska traditioner. Vi reser hit på tre av våra resor.

    Läs hela inlägget

    Enligt Lonely Planet får besökaren en unik tillgång till det genuina i naturen och kulturen som erbjuds i Wakayama. Och vi håller med. Vi har besökt området under flera av våra rundresor i många år. Det ligger lite utanför de vanliga rutterna som de flesta besöker och här får vi verkligen känslan av att befinna oss i det traditionella Japan då vi omges av jordbruk, skog, gamla hus och pilgrimsleder.

    Pilgrim

    Under vår resa Strövtåg i Japan tillbringar vi två dagar med att vandra på Kumano Kodos pilgrimsrutt. Här finns mängder av heliga shintohelgedomar som ligger längs de vackra skogslederna. Leden är tätt förknippad med Japans födelse. Enligt legenderna var det här Japans första kejsare Jimmu landade. Jimmu vandrade sedan längs dessa pilgrimsleder för att komma till området kring Asuka som ligger i Nara-prefekturen. Förutom Camino De Santiago i Spanien är Kumano Kodo en av endast två UNESCO-certifierade pilgrimsrutter i världen. Under våra vandringar stöter vi på pilgrimer som kommer hit från hela Japan och stannar till vid olika heliga platser längs leden. Den mest kända är Kumano Hongu, en shintohelgedom som varit en helig plats i över 1000 år.

    Vandring Kumano

    Efter en dag med vandring är det härligt att komma till Yunomine onsen som är Kumano-områdets mest berömda plats för varma källor. Det sägs vara Japans första kurort, och i floden som rinner genom byn bubblar det och luktar svavel. I själva floden ser vi många som kokar sina ägg, lägger i sina olika grönsaker och annat i källorna för att smaksätta dessa till måltiderna.

    En annan spännande destination i Wakayama är Koya-berget som vi når med tåg och bergbana. Koyabergen är sedan urminnes tider Japans främsta buddhistiska pilgrimsmål. Det är den esoteriska buddhistiska skolan Shingons huvudsäte. Koya ligger relativt högt och är omgivet av åtta berg och tät trolsk skog med cederträd som i många fall är över 1000 år gamla. På 1500-talet fanns här runt 1500 tempel.

    Idag kvarstår 110 tempel och det är närmare 7000 munkar som verkar här. Vi hinner besöka den enorma gravplatsen som troligtvis är Japans största och kanske mest speciella med tusenåriga anor, mer än 350 000 gravar finns här. Natten bor vi på ett så kallat shukubo, tempelboende som drivs av munkar. Här blir vi serverade en härlig vegetarisk måltid och får vara med om en religiös ceremoni som utförs av munkarna på vårt tempel. Besök på Koya-berget finns med på våra resor Under körsbärsblommen och Brinnande lönnlöv.

  • Machu Picchu och Amazonas regnskog – två resenärer berättar

    2013 reste Ingrid och Lena, som då var helt okända för varandra, på en vandringsresa till Nepal i Världens Resors regi, och hamnade i samma rum. Det blev startskottet för en vänskap som har tagit dem till olika delar av världen.  Vännerna har gjort flera vandringar och skidresor inom Sverige, men det största äventyret hittills tillsammans är Inkaleden och Amazonas regnskog.

    Läs hela inlägget

    Ingrid: Det började med att jag ringde till Världens Resor och sa att jag gärna ville följa med till Nepal och att jag kunde tänka mig att dela rum med en annan resenär. Jaha, sa mannen jag talade med – då får du dela med Lena från Klövsjö – och så blev det.

    Lena: Ja, och det blev ju bra! Världens Resor är en av få researrangörer som tillåter att man kan dela rum med en annan resenär om man önskar. Är man öppen för det, så finns det ju roligare saker man kan göra med pengarna ett enkelrum kostar. 

    De upptäckte ganska snabbt att de trivdes i varandras sällskap och än idag har de kontakt med ytterligare två kvinnor från samma resa.

    2018 beslöt Lena sig för att förverkliga sin dröm om att besöka Machu Picchu – Inkarikets kronjuvel. Den som är äventyrligt lagd och har god kondition, kan vandra den drygt fyra mil långa Inkaleden till Machu Picchu. Man vandrar förbi isolerade gamla indianbyar, genom molnskogar med fågelsång och vilda orkidéer, gamla inkaruiner och via branta stentrappor – samma vägar som inkaindianerna en gång använde sig av.

    Lena: Jag ringde upp Ingrid och sa nu är det sista chansen, man vet ju inte hur länge till man orkar gå Inkaleden.

    Ingrid: Lena är väldigt seg och mer av bergsget än jag och jag tänkte – det är bäst att jag hänger på, man vet ju inte hur många fler sådana förfrågningar man får.

    Den största anledningen till att valet föll på Världens Resor som arrangör, var möjligheten att prova på att gå på höga höjder innan Inkaleden.

    Promenad lokalby kvinna

    Lena: Vi vandrade på hög höjd under tre dagar innan vi gick Inkaleden, till och med 200 meter högre än den högsta punkten på Machu Picchu, så vi visste att vi skulle klara det – även om vi inte sprang upp direkt.

    Ingrid: Vi lärde ju känna de andra i gruppen innan också och peppade varandra. Det var tufft emellanåt, primitiva toaletter och boende i tält, men vi klarade det tillsammans och Lena och jag var verkligen inga bromsklossar.

    Den sista dagen gick gruppen upp tidigt i gryningen för att hinna fram till Solporten och se solen gå upp. Nedanför låg vandringens mål – Machu Picchu. 


    Ingrid: Man var stolt som en tupp när man kom uppifrån och mötte de som hade tagit bussen ända fram till entrén.  Så här i efterhand, när man tittar på korten, känns det nästan overkligt att vi har varit där.

    Lena: Ja, det var verkligen en storslagen naturupplevelse och jag kan verkligen rekommendera den resan, men man ska vara medveten om att den höga höjden kan vara krävande och att det är mycket folk vid nattlägren.

    Machu Picchu var storslaget på många sätt, men den största upplevelsen var Lenas och Ingrids eget äventyr i Amazonas flodsystem.

    Lena: När vi ändå hade rest så långt ville vi passa på att uppleva något mer. Först tänkte vi stanna längre i Lima, men det blev vi avrådda från, men så fick vi förslaget med Amazonas och fastnade för det

    Lena: Det var så skönt att ha ett äventyr kvar när de andra åkte hem och hinna landa lite.

    Vännerna reste till regnskogsstaden Iquitos, den mest befolkade regionen i Perus regnskog och en perfekt utgångspunkt för att uppleva Amazonas.

    Lena: Iquitos är en stad som är uppbyggd på mangroveträsk så antingen får man flyga in eller åka båt.

    Efter en natt på hotell, tre timmars båttur på Amazonasfloden och en timmes vandring genom tät regnskog var de framme vid sitt hem för de kommande tre dygnen – ett hus på pålar med endast tre väggar. Den fjärde väggen bestod av ett myggnät. Lyxen här bestod av närheten till regnskogen, alla ljud och dofter. Från lodgen gjorde Lena och Ingrid guidade utflykter tre gånger om dagen, tidigt på morgonen, efter lunch och vid mörkrets inbrott.  Redan första kvällen gjorde de en utflykt på floden i beckmörker för att lyssna på alla ljud och se alla eldflugor dansa.

    Ingrid: Grodorna levde om, det kan jag säga!

    Att utforska regnskogen och glida fram i den spenat av växtlighet som flodsystemet utgör, beskriver de som fantastiskt och de är så glada över att de gjorde den här extraturen.

    Lena: Vi såg enormt många fåglar, en anakonda och sengångare i träden. Guiden gör ju sitt yttersta för att visa allt som finns och vi hade en jättekunnig guide.

    Ingrid: Någon tog upp en liten anakonda i båten, men det gjorde inte vår guide. Däremot fångade han en kajman som Lena fick hålla i. Det var häftigt! Vi fiskade pirayor också, men vi fick ingen på kroken.

    Lena: Vi kan verkligen rekommendera lodgen. Där bodde resvana människor i alla åldrar från hela världen. Måltiderna var gemensamma och dukades upp vid två långbord. Man satte sig där man hade lust och pratade med sin granne om vad man hade sett och vad man skulle se. Det var en härlig stämning.

    Ingrid: Ja, det var så trevligt ordnat och vi var helt lyriska över att vara en del av detta.

    Båda beskriver mötet med en flock rosa delfiner som en av resans höjdpunkter.

    Ingrid: Jag är egentligen en badkruka, men jag kände att det här måste jag göra.

    Lena: Där låg vi och flöt i Amazonas och spanade på rosa delfiner.

    Ingrid: Det var extremt fuktigt och klibbigt i regnskogen och jag har sagt att jag inte ska åka till varmare länder någon mer gång, men nu i pandemitider är jag snart beredd att åka vartsomhelst.

    Lena: Det här året har varit så konstigt, man är så less på att bara vegetera.

    Ingrid: Det är inte lätt att planera nya äventyr i pandemitider, men vi har sagt att det vore häftigt att resa tillbaka till Amazonas när det är högvatten. I höst ska vi fjällvandra tillsammans i Sverige. Vi skulle vilja åka tåg i Europa också och vandra på Korsika, men först ska Lena iväg på sin fjärde resa till Island för att rida islandshäst.

    På frågan om vad det är som gör att de fungerar så bra tillsammans när de reser, svarar de så här:

    Lena: Vi är inte så knussliga av oss och klagar sällan.

    Ingrid: Jag tror vi är bra på att kompromissa och vi tål båda två när den andra säger ifrån. Sen har ingen av oss något behov av lyx och flärd när vi reser.

    Lena: Det vi värderar högst är naturupplevelserna!

  • Världen öppnas upp - vi ser ljuset i tunneln!

    Svenska UD har beslutat ta bort reseavrådan från 1 oktober som gällt till nästan alla länder utanför EU. Under sommaren och hösten har vi kunnat skicka iväg en hel del grupper inom Europa. Alla resor har gått fantastiskt bra och vi har lärt oss massor. Nu är vi ännu proffsigare på det som är vårt jobb - att se till att din nästa resa blir intressant, rolig, smidig och trygg. Läs mer..

    Läs hela inlägget

    Känner du som vi att det kliar i kroppen av längtan till nya platser även lite längre bort? Redan i november kan du följa med oss till härliga långväga resmål som Costa Rica, Sri Lanka, Dubai och Oman. Mer väntar när vi ser hur fler och fler länder lättar på karantänskrav och stängda gränser.

    Ring oss gärna och ställ dina frågor om våra resmål så berättar vi allt vi vet!

    Ring oss på 08-6695525 eller maila på info@varldensresor.se 

    PS. Du har väl inte missat att vi nu drar igång våra uppskattade föreläsningar och bildvisningar. Klicka här. 

  • Med tåg genom Europa mitt i en pandemi – en resenär berättar

    I en tid då det råder viss osäkerhet i världen kan det kännas extra tryggt att resa med en arrangör man kan lita på. Det vet Eva, som har hunnit med både Centralamerika och Europa mitt i en brinnande pandemi. Läs intervjun här..

    Läs hela inlägget

    Resvana Eva från Nynäshamn är pensionär sedan tre år tillbaka och precis som många av våra andra resenärer blev hon rekommenderad att resa med oss på Världens Resor av en vän. Första resan gick till Japan under våren 2019 och året efter reste hon till Costa Rica. I slutet av augusti i år var det dags igen och denna gång tog hon med sin svägerska på vår tågresa till Venedig.

    -          Tåg har alltid varit lockande, men det är svårt när man är ensamresenär. Jag vill ju inte gärna dela sovkupé med en okänd, men min svägerska ville följa med på tågresan genom Europa.

    Första stoppet var Berlin och en av resans absoluta höjdpunkter var en guidad cykeltur i Kreuzberg, i gamla Östberlin.

    -          Det var mycket trafik, men fina cykelvägar överallt och jag kände sig fullkomligt trygg så fort jag hade förstått att det var handbromsen, inte pedalerna, man skulle bromsa med. Guiden var jättebra, en svenska som hade bott tretton år i Tyskland.

    Bland resans andra höjdpunkter nämner Eva arkitekturbiennalen i Venedig och operaföreställningen i Verona.

    -          Jag är ingen operaälskare egentligen, men det var helt fantastiskt. Det var så att man fick nypa sig i armen. Det var en varm kväll, 25 grader varmt och när mörkret la sig tändes lyktorna. Man satt i kortärmat och njöt i fulla drag.

    Vi pratar om hur det var att resa mitt i en pandemi, men Eva tycker att det fungerade ganska smärtfritt.

    -           Det är klart jag hade mina funderingar innan, men vi fick bra information inför resan och svar på alla frågor.

    Gruppen reste med reguljärtåg genom flera länder, men alltid i en egen tågvagn och behövde på så sätt inte beblanda sig så mycket med andra människor.

    -Jag tror alla i gruppen var dubbelvaccinerade. Vi hade vaccinationspass både i telefonen och på fysiskt papper. Pappret åkte upp tillsammans med passet i bara farten. Det var inga köer, ingen trängsel och egentligen ett optimalt tillfälle att vara turist. Ville man sätta sig ner och ta en fika någonstans så gjorde man det, det fanns plats. Även i en vanligtvis extremt turisttät stad som Venedig. Det var krav på munskydd inomhus, men det vande man sig vid snabbt. Munskyddet satt runt handleden så att man snabbt kunde ta på sig det om man gick in någonstans. Glömde man bort det så var det någon snäll som påminde en.

    Att resa helt solo har egentligen aldrig varit ett alternativ för Eva. Hon vill gärna ingå i ett sällskap, anser sig inte så bra på språk och för henne är mötet med människor, erfarenhetsutbytet, en stor del av reseupplevelsen.

    -          Min uppfattning är att det är trevliga människor som reser med Världens Resor, ofta beresta. Resorna kostar ju en del så det gör väl sitt så att säga. Det handlar ju inte om sol- och badresor, utan aktiva resor där man har något kvar när man kommer hem. Man behöver ofta vila upp sig efteråt och smälta intrycken, men det är jättekul tycker jag. Väldigt givande.

    Ytterligare fördelar med att åka på en arrangerad gruppresa upptäckte Eva när hon befann sig med Världens Resor på andra sidan jordklotet då pandemin slog till. Gruppen skulle egentligen ha rest vidare till Guatemala, men resan fick avbrytas i Costa Rica och förkortas med en vecka.

    -          Allt sköttes på ett fint sätt, jag blev verkligen jätteimponerad av att Världens Resor gjorde det så smidigt för oss resenärer att resa hem från Costa Rica. Det ingav ytterligare förtroende så att säga. Jag uppskattar att någon annan tar ansvar, fixar och donar. Likaså vid tågstrejken i Tyskland nu senast, var det skönt att kunna luta sig tillbaka och låta någon annan engagera sig när det dök upp problem. För mig är det värt en hel del.

    Närmast kikar Eva på Världens Resors resa till Skottland – med tåg och pråm. Och när det kommer långresor utanför Europa är Eva sugen på Amazonas med Galapagos som leds av en biolog.

    -          Jag är så trött på att befinna mig i min egen lilla bubbla och inte få resa. Framåt tänker jag att så länge jag har orken vill jag försöka resa långt och när orken tryter blir det Europa. Det finns ju många fina platser i Sverige också. Jag sparar och planerar. Det är mitt upplägg.

  • Fuji - Kawaguchi ko

    Hanami och mankai i vackra Tohoku.

    Hanami, Mankai och Tohoku, tre japanska ord med stor innebörd men vad betyder de?

    Vår färdledare Lars Arvidsson har lett över 100 resor i Japan sedan 2004 och här berättar han om den magiska körsbärsblomningen och presenterar en mycket fin resa till den vackra, spännande och relativt okända norra delen av Japans huvudö Honshu. Hit reser vi i slutet av april då alla körsbärsträden blommar som mest.

    Läs hela inlägget

    Att körsbärsblomningen är en stor och viktig händelse för alla japaner är känt sedan länge. Redan på 700-talet då Nara var huvudstad i Japan började man fira den vackra blomningen, men då var det plommonträdens blommor man hyllade. Från 800-talet då Kyoto blev kejserlig huvudstad svängde trenden och då blev det körsbärsträdens blommor som man istället firade, och så är det än idag. 

    I Japan finns träden precis överallt, både planterade och växande vilt. Japanerna firar genom att tillsammans med vänner, familj eller arbetskollegor sätta sig på presenningar under träden. Med sig har man stora mängder mat och dryck och en och en annan karaokemaskin för att fira blomningen. Det kallas Hanami – att titta på blommorna. 
    I de allra största parkerna kan upp till 100000 personer samlas under träden och fira om det är perfekta förhållanden. 

    Detta med körsbärsblomningen är så pass viktig för japanerna att det under århundraden skrivits hyllkilometrar av poesi, prosa och musik om detta fenomen som inte bara är en vacker period då våren hyllas. Blommorna och blomningen i sig representerar också livet självt; födseln, livet som blommar ut, och slutligen döden illustrerat av bladen som ramlar av träden och virvlar bort i vinden.

    Ett annat modernt fenomen som visar hur viktigt detta är för japanerna är att under denna period har man tillsammans med den vanliga väderrapporten på TV även blomningsrapporten som berättar var i landet det är Mankai just då, alltså den dagen eller dagarna då blommorna är som mest utslagna.  

    Mankai

    Ända sedan starten av Världens Resor har vi årligen arrangerat resor till Japan under denna period där vi bland annat besöker Kyoto och flera platser i centrala Japan. 

    För att kunna sträcka ut säsongen och erbjuda resor till fler fina platser satte jag på mig tänkarmössan för att skapa en ny resa till någon annan region i Japan och snabbt föll det självklara valet på Tohoku som är namnet på hela norra delen av huvudön Honshu.  

    Tohoku är en mycket spännande och vacker men för utländska turister en relativt okänd och sällan besökt del av Japan, men det är en riktig pärla.

    Vi har arrangerat flera härliga körsbärsblomsresor dit innan en viss pandemi satte stopp, men nu när pandemin äntligen släppt sitt grepp så är det självklart att vi tänker resa till Tohoku i vår och jag kan utlova en fullmatad resa som jag själv kommer att färdleda i april. 
     
    Vi börjar och slutar resan i Tokyo, och med snabbtåget Shinkansen färdas vi runt i Tohoku, bland mycket annat besöker vi OS-staden Nagano, åker en runda i de norra alperna bland toppar på 3000 meter och en bussfärd i ett snödjup på upp till 20 meter. Vi hälsar på de välkända snöaporna som badar i heta källor och själva badar vi i heta källor ute på en klippa i Japanska Havet i norra Tohoku.  



    Vi äter hundratals skålar med nudlar i staden Morioka och toppar med den stora körsbärsblomsfestivalen i den gamla samurajstaden Hirosaki med sin borg omgiven av 2600 körsbärsträd. 

    Låter det spännande och härligt? Ja det är ingenting mot vad det är i verkligheten, så tveka inte utan häng med mig på en spännande och vacker resa till Tohoku i april. Klicka på denna länk så ser du resplan och annan övrig information:

    Lars Arvidsson 
    Färdledare och reseproducent.  

  • Centralamerika – En magisk färgpalett

    Fyra länder – Panama, Costa Rica, Guatemala och Belize – på tre veckor i en del av världen som en gång ständigt var på våra löpsedlar, men som nu får betydligt mindre uppmärksamhet i medierna. Intensivt naturligtvis och det är ju också meningen. 
    Det är orättvist förstås att det inte skrivs så mycket längre, för Centralamerika är så intressant och varje land har sin egen karaktär och sin egen puls. Första gången jag kom hit var 1988 och då besökte jag även Nicaragua och Mexiko. Nio månader tog det mig att med ryggsäck försöka förstå kulturen, historian, människorna och naturen.

    Läs hela inlägget

    Redan då föll jag för variationerna, människorna och kontrasterna. Så mycket på så liten yta. Sedan har jag återvänt gång efter gång – som journalist, som författare och nu senast i oktober 2022 som färdledare - och det som en gång var en nyfiken förälskelse har övergått i en djup och livslång kärlek.

    Det ger en känsla av svindel att betrakta Panamakanalen och de fartyg som ligger där och väntar på sin tur att slussas mellan Atlanten och Stilla havet. Både för det fantastiska i att man överhuvudtaget lyckades att ha kanalen färdig 1914 och det faktum att de största containerfartygen som passerar de nya utvidgade slussarna kan ta upp till 12000 containrar. När jag står där och ser människan, tekniken och naturen samverka i en slags fulländad symbios kan jag inte låta bli att fundera över innehållet i alla dessa containrar. Måste vi verkligen transportera så mycket gods? Behöver vi allt detta? 

    Mäktigt är det, men också en upplevelse som får de existentiella tankarna att flöda. Vad gör vi människor här på jorden? Det vet jag förstås inte, men att vara nyfiken är en bra början. Panama är en mötesplats på många vis. Som ett av de viktigaste naven för världshandeln och som en plats där ursprungskulturer har att samexistera med såväl sin historia som turister och den moderna statens lagar och hetsiga tempo. 

    En dag skiljer det mellan bilderna. Eller en natt om man så vill. Panamakanalens modernitet. Emberáfolket och ursprunget. Båda existerar i Panama. Här och nu. Ett par timmars bussresa och så en timme med motordriven kanot. Större är inte avståndet. 

    Grönskan är monumental. Visst ser man spår efter människor här och där. Några kor betar, ett enkelt hus, men framförallt är det vildmark. Ett annat land i samma land. 
    Han som står längst fram i kanoten känns tidlös. Ett sekel tillbaka stod han där också. Till synes orubblig. Spanar efter grund. Framme i byn väntar resten av invånarna. Med berättelser om hur man lever. Med musik och dans. Med grillad fisk fångad i floden. Och så några ord om den oundvikliga krocken, eller mötet, som bland annat innebär att barnen i skolan här ute i regnskogen tvingas ha samma skoluniformer som eleverna inne i staden. Det som tycks stilla och evigt är i själva verket ett pågående möte mellan det som är och det som var. Ett möte som det är omöjligt att veta hur det kommer att sluta. Eller… Slutar gör det nog aldrig och jag undrar vad för verklighet som möter mig om jag återvänder om tio år. Står han kvar då? Mannen i kanoten… 

    Bananer, bananer och ännu fler bananer. Visserligen i kombination med en växande ananasexport, men fortfarande är bananernas betydelse för Costa Ricas ekonomi stor. Liksom elektroniken. Och turismen. 

    Första gången jag kom till Centralamerika var det krig i flera av länderna. Inte i Costa Rica dock. 1949 avskaffade man sin armé efter ett blodigt inbördeskrig och sedan dess råder lugn och en helt annan ekonomisk utveckling än i de stater där man slogs av olika anledningar. Istället spelade landet en viktig roll i fredsförhandlingarna i regionen och president Oscar Arias tilldelades Nobels fredspris 1987 för sin medling i konflikten i Nicaragua. Att jag skriver om det här är för att det har så stor betydelse när man besöker Costa Rica idag. Tack vare freden har man kunnat satsa på naturen och nationalparkerna. Tack vare freden kan jag glida runt i en båt i Tortugeros nationalpark på den karibiska sidan och hänföras av sengångare, krokodiler, sköldpaddor, ödlor och alla möjliga fåglar. Ja, jag är freden tacksam och det är alldeles säkert de allra flesta av Costa Ricas invånare också.

    Högt däruppe sitter tukanen och jag kan inte sluta titta. Risken för nackspärr är påtaglig, men den är så vacker. Jag minns en annan gång på en annan resa. Stranden i Cahuita på den karibiska kusten. Svalor hela dagen. På väg norrut. Tusentals. Miljoner? Inte så märkvärdigt i sig kanske med tanke på allt fantastiskt man ser, men jag har dem hemma på min innergård. Ett 20-tal varje år. Då kände jag hur allt hör ihop. Hur beroende vi är av varandra och då – givetvis – inte bara vi människor utan allt som ryms i vår natur. Det är svårt att skriva om naturupplevelser. Svårt att hitta de adjektiv som fångar upplevelsen av de nykläckta sköldpaddeungarna på väg ner i Atlanten från stranden i Tortugero. Svårt att hitta ord som gör rättvisa åt känslan när man får syn på några spindelapor som förflyttar sig mellan träden. Jag tycker det kräver fysisk närvaro för att man riktigt ska förstå och i Costa Rica är det så mycket hela tiden och det alldeles oavsett om man vandrar på hängbroarna vid Arenalvulkanen, ger sig in i Cahuitas nationalpark eller spanar efter capuchinapor i Tortugero.

    Soluppgång i Tikal. Strax efter fyra ger vi oss iväg från hotellet. Fortfarande mörkt. Varje vandrare har en ficklampa. Tyst så vi kan lyssna till nattdjungelns alla ljud. Silhuetter av pyramider. Omgivna av historiens vingslag på ett sätt som jag inte tror jag upplevt någon annanstans. Så småningom vrålapor. Det går inte att beskriva hur de låter. Man måste helt enkelt höra dem själv och innan man vet vad det är, tror man definitivt det är något avsevärt större. 

    När vi en så där trekvart senare tar oss uppför trapporna på baksidan av pyramid fyra är inte mörkret lika ogenomträngligt längre. Vi slår oss ner med blicken riktad österut fyllda av förväntan. Kommer vi att få se solen gå upp eller komma molnen att dölja det sällsamma skådespel vi hoppas på. Jag känner av det förflutna. Den mayakultur som är anledningen till att vi sitter här och hoppas. Ett imperium som gick under innan spanjorerna dök upp. En högkultur att lära av. Så ser vi den första aningen av soluppgången. En strimma ljus. Långsamt stiger solen upp och möter oss där vi sitter, högt uppe på en pyramid i Tikal. Nu är det inte så att jag frågar, men jag är övertygad om att alla i gruppen bär med sig ett inre leende när vi återvänder till hotellet för frukost innan nästa tur. Det är gryning i Tikal och livet tycks mig vackrare än någonsin. 

    En annan gryning. Nu sitter jag på trappan och väntar på att frukostmatsalen ska öppna på Mayan Inn, hotellet i staden Chichicastenango som ligger vacker belägen bland kullarna på det guatemalanska höglandet. Jag skulle säga att det här är mitt favorithotell med sina storslagna rum och den brasa som tänds i eldstaden om kvällen om man så önskar. För det blir en smula kyligt om kvällen när solen gått ner och handeln borta på marknadsplatsen övergått i stillsamma måltider för somliga och hemfärd till byarna runt omkring för andra. 

    En gång besökte Evert Taube hotellet, men det är inte det utan dess läge, mitt i den levande mayakulturen som gör det så speciellt. Kanske ter det sig lite märkligt att tala om levande mayakultur till en bild av kyrkogården, men så här i gryningen är den en fantastisk syn. Färgerna och variationen som vittnar om en kultur som visserligen har somligt gemensamt med vår egen, men kanske än mer som skiljer. Och jag tycker det säger så mycket om Guatemala. Det vackra och det fula existerar sida vid sida. Livet och döden. Färgerna – just det, färgerna igen - och den storslagna kulturen tillsammans med fattigdomen och ärren från det inbördeskrig som egentligen var ett folkmord och kanske det värsta i hela Latinamerikas historia. 

    Marknaden i Chichicastenango utgör ett aldrig sinande flöde av människor. Torsdag och söndag är de stora dagarna. Ibland sätter jag mig på trappan till en av de två vackra kyrkor som inramar marknadsplatsen och bara tittar på det som pågår. En blandning av religion, mayakultur och kommers. När jag suttit en stund brukar det alltid dyka upp en skoputsarpojke eller två. Med stor sannolikhet heter han Tomas efter stadens skyddshelgon. Så pratar vi en stund. Allt medan livet fortsätter och somliga tjänar lite pengar på de varor de har med sig, medan andra hamnar i rännstenen efter att ha hällt i sig den dåliga spriten alldeles för fort. 


    Inne i kyrkan upplever jag blandningen av det katolska och mayatraditionerna. Prästen och schamanen, sida vid sida. En slags fredlig samexistens som saknas på andra håll. Jag tycker det är vackert att se och på kullarna runt omkring finns flera platser dit man kan gå och få sin problem lösta med hjälp av en man eller kvinna som tar hjälp av båda traditionerna för att hela och hjälpa. På grönsaksmarknaden ser jag ett överflöd av frukt och grönsaker som får mig att fundera över varför det överhuvudtaget finns fattigdom i Guatemala. Däremellan traskar jag mellan stånden i en färgprakt som är överväldigande. 

    Alla resor har ett slut och efter alla upplevelser i Panama, Costa Rica och Guatemala känns det skönt att bromsa in i Belize och tänka igenom vad jag varit med om innan flyget hem till Sverige. Belize hette ju Brittiska Honduras en gång och fortfarande är det Kung Charles som är landets statsöverhuvud och den brittiska armén som garanterar landets suveränitet. Med 400 000 invånare och stort som Värmland gör man annars inte så mycket väsen av sig. 

    Men det är behagligt att vara här. Särskilt på ön Caye Caulker som man når efter en knapp timmes båtresa från Belize city som inte alls är landets huvudstad vilket man annars skulle kunna tro. Belmopan heter huvudstan och det är en oansenlig sådan som inte rymmer så mycket mer att berätta om än just regeringsbyggnaderna. Solen och snorklandet. Ja, här på Caye Caulker är faktiskt snorklandet bland det bästa i världen och bara det ett skäl så gott som något att bege sig hit. Mest vandrar jag omkring på de obelagda gatorna. Tar en kaffe och njuter av den kultur som andas reggae. Går ut på bryggan vid hotellet och tar mig ett dopp i det sköna vattnet. Slår mig ner bland turister, pelikaner och rockor som letar sig ända in till strandkanten och betraktar en solnedgång som innehåller precis samma sol som den som går upp i Tikal. 

    Det är dags för hemresa och som alltid är det med en blandning av lättnad och vemod jag packar ryggsäcken en sista gång. Jag vill hem och jag vill vara kvar. 
    Vad jag alldeles säkert vet – ja, åtminstone nästan – är att jag kommer att återvända. 

    Det vore snudd på ohederligt att inte nämna Antigua när jag berättar om Centralamerika. Guatemalas gamla huvudstad och vad jag ibland kallar mitt andra hem. 
    Jag brukar säga att Antigua är världens vackraste stad, men det är förstås oväsentligt. Vacker är den och det kan gott räcka. Som här på bilden. Gatan som är den mest kända och som börjar vid Mercederskyrkan och slutar vid torget framför katedralen. En frilagd Aguavulkan. Byter jag position kan jag betrakta en fortfarande aktiv Fuegovulkan och röken som stiger från kratern. På Dona Luisas café några kvarter bort skrev jag de allra första artiklar som jag fick publicerade och vänder jag om och går åt ett annat håll, finns Fernandos café där grunden till min bok ”Guatemala – Efter kriget, innan freden” lades. Ja, det hade inte känts bra att låta bli att nämna Antigua. Nu har jag gjort det och friden lägger sig åter i mitt sinne där jag sitter hemma i Sverige, ser snön falla och saknar det Centralamerika som jag aldrig tycks få nog av. 

    Stefan Strömberg, författare och färdledare 

  • Colombia - ett måste för naturälskare

    Biolog Isak Isaksson leder vår naturresa till Colombia med nästa avgång 8 februari 2023. Isak fascineras av den enorma mångfald och variation som landet erbjuder. Under resan rör vi oss mellan vitt skilda naturtyper. Från Andernas högland till tropisk skog vid Karibiska havet. Och genom Los Llanos fågelrika våtmarker till den prunkande gröna Kaffetriangeln. Läs Isaks blogg här.

    Läs hela inlägget


    Jag bodde i Bogota ett par år i mitten på 2000-talet och lärde mig att älska den här jättestaden. Den mäktiga bergskedjan Anderna delar sig i tre grenar i Colombia och Bogota med drygt 8 miljoner invånare vilar vid foten av den östligaste grenen. I de högre delarna av bergen finns vidsträckta myrmarker och hedar så kallad paramo. Där filtreras nederbörden vilket gör att de bergbäckar som rinner ned i staden har så friskt vatten att man kan fiska bäcköring där. Från utsiktspunkten Montserrat som man når med hjälp av en linbana har man en vidunderlig utsikt över megastaden.
    Här uppe drygt 3000 meter över havet kan man se flera av Colombias 170 arter av kolibrier och även den speciella flora som trivs på den här höjden, som olika arter av fuchsior. I den gamla stadskärnan, som spanjorerna erövrade från muiscanfolket år 1538 finns också mycket att se. Min favorit är förstås Guldmuseet där olika guldföremål från pre-colombiansk tid ställs ut som muiscafolkets gyllene flotte som lagt grunden för myten om El Dorado.

    Men vår resa börjar i en miljö som man kanske inte förknippar med Colombia, en savann – Los Llanos. I Colombia hittar man nästan alla naturtyper, från höga snöklädda berg och fjällhedar till regnskogar, torrskogar, halvöknar, öknar. Men i de östra delarna av Colombia har man savannmiljöer som bildats genom att man har ett klimat med två utpräglade säsonger, en torrtid och en regntid.


    Under regntiden svämmas området över och det bildas stora våtmarker. Under torrtiden när markerna sakta torkar upp så skapas fina betesmarker. Här lever Colombias cowboys, Los Llaneros i nära samspel med naturen. Vårt mål är en av rancherna, La Aurora, ursprungligen en boskapsfarm som idag har satsat på naturturism. La Aurora ligger i hjärtat av det stora våtmarks- och savannområdet och här får man en känsla av att vara på Östafrikas vidsträckta savanner men i stället för giraffer och antiloper kan man möta jättemyrslokar, jaguarer kapybaror, anakondor och mängder av fåglar som trivs i våtmarkerna.

    En typisk dag i Los Llanos börjar i gryningen med en vandringstur där vi med lite tur stöter på en morgonsömnig tamandua eller lufsande jättemyrslok. Efter frukost möter vi färjkarlen och korsar floden. Där möter våra jeepar upp och tillsammans utforskar vi savannen och våtmarkerna. Vi kommer att se ett myllrande fågelliv med hägrar, storkar, vadare men också olika örnar, nattskärror och tjockfötter. Ett oförglömligt minne brukar vara när de röda ibisarna söker nattkvist i det glödande ljuset i solnedgången.

    Colombia är ett land rikt på naturresurser och i ett område väster om den centrala utlöparen av Anderna finns den så kallade kaffetriangeln. Kaffetriangeln är ett odlingslandskap skapat av människan och mycket vackert med smaragdgröna kullar som möter Andernas snöklädda toppar.
    Vi besöker den utsökt vackra Valle de Cocora där den endemiska Vaxpalmen smyckar de gröna kullarna. Här finns olika vandringsmöjligheter, vi brukar följa en stig som ringlar sig igenom vaxpalmskogen upp till ett krön där vi har fin utsikt över fjälltopparna. Ibland gör kondoren oss sällskap men det finns också många färgglada tangaror, kolibrier och vackra växter att upptäcka.

    Vi besöker också nationalparken Los Nevados där den majestätiska kondoren svävar över bergstopparna och den unika fågeln vitskäggig hjälmkolibri födosöker i den gula korgblommiga växten Espeletia.


    På de lägre sluttningarna av Los Nevados äter vi lunch på ett hotell i ett område där varma källor springer ut ur berget. Här kommer vi att se och fotografera många olika kolibriarter på nära håll. De matas in med sockervatten i så kallade birdfeeders och kommer ibland så nära att man kan få dem att sitta i handen.

    I norra Colombia vid foten av världens högsta kustberg, Sierra Nevada de Santa Marta, 5 710 meter över havet ligger nationalparken Tayrona. Colombia är landet av kontraster, från de Andinska fjälltopparna möter vi nu det solstänkta karibiska havet.

    Efter en vandring genom kustskogen ned till havet är det skönt att ta ett dopp. Tayrona bjuder på en rik biologisk mångfald. På stigarna möter man ofta en kolonn av idoga bladskärarmyrorna som bär med sig blad de har skördat som ska bli mat åt de svampar de odlar i sina underjordiska stackar. I bladförnan på marken hittar man de färggranna pilgiftsgrodorna. I krontaket födosöker färgglada papegojor och i strandskogen får vi ofta sällskap av nyfikna kapucinapor och med lite tur av den söta lilla apan bomullshuvudtamarin.

    Myten om guldskatten El Dorado kanske är en myt men på nästan 2 000 meter över havet ligger med all säkerhet vårt nästa mål, fågelreservatet El Dorado på sluttningen av kustberget Sierra Nevada. Vägen upp till lodgen är ett äventyr i sig. Vi färdas i stadiga fyrhjulsdrivna jeepar som klättrar högre och högre upp mot bergets topp.

    På lodgen El Dorado bor vi i vackra bungalows. Vi omges av prunkande växter och ett myller av färgglada och energiska kolibrier som matas in i feeders. På en tur i gryningen har vi chans att träffa några av bergets endemiska fågelarter. 


    Staden Cartagena är slutmålet på vår resa och här kommer vi att utforska staden innanför murarna, Las Murallas. Utanför Cartagena ligger den marina nationalparken Islas del Rosario som går att besöka på en dagstur.

    Jag ser fram emot att visa er Colombias rika natur och stora biologiska mångfald.

     Er färdledare, biolog Isak Isaksson

  • Det nya Helsingfors

    Jörgen Fredriksson har under de senaste åren åkt till våra grannländers huvudstäder vid ett flertal tillfällen och imponerats över de stora satsningarna som görs i Oslo, Köpenhamn och Helsingfors. I Helsingfors är de nya smakfulla träbyggena, det underbara konstmuseet Amos Rex och Ode, ett av världens mest tilltagande bibliotek som är det som lockar allra mest. I juli i år går resan som tar in nya Helsingfors och då också med konstbiennal i Helsingfors arkipelag. Resan går också till den då pågående operafestivalen i Savonlinna där vi ska se en föreställning av Trollflöjten.

    Läs hela inlägget


    Under hockey-vm blir även Helsingfors vackra tågstation patriotisk

    Under de gångna åren har jag åkt många gånger till våra nordiska grannländers huvudstäder för att utforska konsten, den nya arkitekturen och hur städerna växer framåt. I samtliga fall har jag blivit oerhört imponerad över de nya satsningarna på kulturprojekt och samtidigt lite nedlåten över att de alla satsar så mycket mer än vad min egen stad Stockholm gör. 

    Tadashi Kawamatas installation sedd genom cyklopen inifrån Amos Rex

    Oslo är nog det som imponerar mest med nya Nationalmuseet, Munch, Operan för att bara nämna några, Köpenhamn är roligast med alla häftiga projekt signerade Bjarke Ingels. Jag håller ändå Helsingfors som mest smakfullt av de tre. Här har man med omsorg och stolthet fortsatt från det arv och den design som Alvar Aalto, Viljo Revell med flera utvecklade många årtionden tidigare. Till väldigt stor del har det nya Helsingfors satsat på att bygga vackra träbyggnader. Direkt vid ankomst till Helsingfors ser man de häftiga bastuprojekten som tagit vid. De har blivit omåttligt populära både bland de som badar och de som bara vill hänga. Såväl Löyly som Allas har bar och restaurang kopplat till de olika baden och fler olika bastun. 

    Bastukomplexet Löyly är löjligt populärt. 

    Vid Kamppi, ett av Helsingforst trevligaste centrum har flera nya sevärdheter tagit plats. Sedan tidigare domineras området av Viljo Revells Glaspalatset.  Här har alla butiker, dess design och neonskyltar stannat kvar i en tidskapsel som andas 50-tal. Alldeles bredvid detta retro-palats ligger Tystnadens kapell, som kom till för att kröna att Helsinki var Europas designhuvudstad 2012. Kapellet är byggt i gran utvändigt och klibbal och ask invändigt. I kapellets tak har man satt en gipsskiva som ger det ett fantastiskt ljusinsläpp. 

    Tystnadens kapell

    På torget vid Kamppi ser man ett stort antal av stora cyklopliknande formationer placerade efter varandra. De fungerar som en utmärkt lekplats och i några av dessa ”cyklop” kan man se ned till vad som finns nedanför. Här ligger nämligen det nya konstmuseet Amos Rex spatiösa salar om 2170 kvadratmeter som öppnande upp som museum 2018. De ligger en våning under Glaspalatset och cyklopen fungerar som snillrika och vackra ljusinsläpp. Här såg jag tidigare i år en underbar utställning som lämpligen nog kallades Underjorden. Amos Rex är väldigt lek- och smakfullt och ett ställe jag gärna återvänder till många gånger. 

    Glaspalatset och Amos Rex

    Bäst av allt är dock det nya biblioteket Ode. Byggd i sibiriskt lärkträ i underbara svepande former har den tagit plats precis intill Musikhuset, Finlandia och museet för samtidskonst, KIASMA. Området har blivit Helsingfors självklara kulturella hjärta. Precis som Amos Rex invigdes biblioteket 2018 och visst finns här böcker, men jag imponerades än mer av allt det andra. Här fanns utrymme för de som vill använda symaskin, broderingsmaskin eller 3D-printer, om man är ett gäng som ville laga mat, spela in en låt eller spela spel. 

    Biblioteket Ode med sina sagomattor, vackra ljusinsläpp och öppna planlösningar

    Alla detaljer är så utsökt uttänkta. Alltifrån den öppna planlösningen till de genialt utformade ljusinsläppen. Här finns sju konstnärligt utförda mattor med motiv från den finska kulturskatten. På dessa mattor samlas barnen för sagostunder och äldre publik för författarmöten. En vacker medborgarbalkong är placerad på jämnhöjd med riksdagen mittemot så att man åtminstone symboliskt kan känna att man är jämbördig. Den vackra spiraltrappan har fyllts med citat av önskemål vad medborgarna vill med sin stad. Det är sällan eller aldrig jag besökt en byggnad jag blivit så glad av. 

    Sagostund 

    Är det böckerna man är ute efter så är det snarare Universitetsbiblioteket Kaisaniemi som är rätt plats. Bara ett stenkast bort från stationen ligger denna likaledes utsökta byggnad med vackra fönster och sju våningar över jord som är makalöst vackert utformade. Precis som med fallet för Ode har man finska designmöbler att så sig ned i. 

    Universtitetsbiblioteket

    Helsingfors överraskar med sina många fina konstmuseer. Utöver Amos Rex finns här två fina museer för samtidskonst, tidigare nämnda KIASMA och EMMA i förorten Hagalund. Favoriten är Villa Didrichsen, ett före detta hem som gjorts om till ett tidstypiskt konstmuseum med möbler och detaljer från 60-talet. Konstsamlingen är riktigt fin med verk av Henry Moore, Picasso, Mark Rothko och Joan Miro för att bara nämna några.  

    Villa Didrichsens skulpturpark

    I sommar gör vi en resa till Helsingfors där vi besöker många av de bästa museerna, går på arkitekturpromenader samt att vi lagt till Helsingfors konstbiennal samt att vi åker till Savonlinna för att se en föreställning av Trollfjöjten på den då pågående Operafestivalen.  



    Resan Nya Helsingfors och Opera i Savonlinna går 2 - 7 juli 2023. 

    Text: Jörgen Fredriksson
    Delägare, Världens Resor


  • Till fots i det klassiska Grekland

    Under de gångna åren har vi arrangerat ett par olika vandringsresor i Grekland som vi nu plockat godbitarna från och satt ihop i en ny resa som vi döpt till Strövtåg i klassiska Grekland. Vi inleder och avrundar med det antika i Delfi och Korinth, men merparten av resan rör vi oss vid de fantastiska klippklostren i Meteora, kring stenbyarna i Zagoria och på ön Ithaka varifrån Odysseus utgick för sin långa utflykt till Troja.

    Läs hela inlägget


    Tänk er att vi faktiskt går upp till klostret till vänster uppe på klippan. Meteora hade tidigare 24 kloster belägna högst upp på klipporna, men idag är det endast sex kvar. Munkarna började bygga och bosätta sig här på 1300-talet. Det är fortfarande aktiva kloster där nunnor och munkar bor och verkar. Hela området är placerat på UNESCOs världsarvslista, vilket är helt förståeligt. Många anser det vara Greklands vackraste plats. Foto: Carolina Hofman

    Vi bor två nätter i staden Kalambaka som vi utgår från för att utforska Meteora. Vi vandrar vid ett par olika ställen för att komma till flera av områdets vackra kloster. 


    Bergsområdet Zagoria är oerhört vackert med vilda forsar, ordentliga skogar och kalkstenstoppar som mäter över 2500 meter. Insprängt i detta landskap finns 46 gamla stenbyar och 170 gamla välvda stenbroar. De har också lagt ut fantastiskt fina stenbelagda stigar mellan broarna och byarna. Vi går på en 8 kilometer lång cirkelvandring som tar in fyra olika broar och några byar. Foto: Carolina Hofman


    I byarna bor framförallt vlacher, ett folkslag som talar ett språk som har mer närhet till rumänska än grekiska. De har gjort sig kända genom historien för att vara fantastiska handelsmän som i sin tur resulterade i storslagna hus i hembyarna. Foto: Carolina Hofman


    Här ser vi färdledaren Mikael Karlmark som går Cirkelvandringen i Zagoria. Foto: Carolina Hofman

    I samma området hittar vi en av världens djupaste raviner, Vikosravinen. Vi gör ett par kortare stopp där vi går till några oerhört häftiga utsiktspunkter varifrån vi ser i den djupa ravinen. Foto: Carolina Hofman


    Bild på Jörgen Fredriksson på rekresa på Ithaka. Det är en fantastiskt vacker och kuperad ö, där vi gör två väldigt fina vandringar med makalösa havsvyer. Den ena dagen gick vi från ett högt beläget kloster till den fina lilla byn Kioni, vid havet. Längs vägen ackompanjeras vi av getternas och kornas bjällror och njuter av vyerna. Det blir flera trevliga stopp på vägen, både på kloster och i den gamla huvudstaden Anogi. 


    De gamla byarna på Ithaka ligger högt upp och vid havet ligger de platser som kom till efter att venetianerna började placera bebyggelsen vid havet. Här ser vi Exogi, där palatset som man lokalt tror att Homeros och/eller Odysseus höll till. 


    I Odysseus fotspår får vi lära oss om hur hans gamla kungarike kan ha sett ut, var han landsteg, var de gamla hamnarna låg och hur hans gamla palats kan ha sett ut. Homeros sägs komma från ön Ithaka. Det är en både vacker och tankegivande promenad som tar oss till de vackra nordvästra delarna av Ithaka. På bilden ovanför ser vi Polis strand där man tror att Odysseus både kan ha avrest ifrån och kommit tillbaka till. Här ligger också det man tror vara Nymfernas grotta där han gömde sina skatter när han kom tillbaka. 


    Resan börjar och slutar med det antika Grekland. Vi går uppför berget Parnassos vid Apollontemplet i Delfi och besöker självfallet de historiska platserna. På väg till Aten stannar vi till vid Korinth för att både se den häftiga Korinthkanalen och att fritt ströva bland ruinerna vid Akrokorinth.  


    Under tio dagars resa blir det en härlig kompott av vandringsupplevelser med havsvyer på Ithaka, bland kloster på klippor i Meteora, över underbara stenbroar i Zagoria. Strövtågen är mellan 6 och 11 km långa. Längs hela resan löper den grekiska historien som en röd tråd, från Antiken till Bysantiken och från Ottomanernas period till dagens Grekland. 

    Text: Jörgen Fredriksson

  • På jakt efter norrsken

    Reseproducent Åsa Danielsson är en av alla svenskar som under de senaste året fascinerats av den allt större chansen att få se norrsken. På en berghäll i Råsunda i Solna har hon stött på likasinnade polarskensjägare som intensivt spanat mot horisonten i väntan på det böljande skådespelet. Här berättar Åsa mer om fenomenet norrsken och drömmer sig bort till nordligare breddgrader och vår resa Norrsken i Nordkalottan.

    Läs hela inlägget

    Störst chans att få uppleva riktigt imponerande norrsken är i området som kallas Norrskensovalen, i tiden runt höst- och vårdagjämningen när månen är ny. 

    De senaste åren har intresset för norrsken fullkomligen exploderat i Sverige. Sociala medier fylls av prognoser, observationer och bilder från nyblivna entusiaster. På bergsknallar, utsiktspunkter och i utkanten av städer ända ner till de sydligare delarna av vårt avlånga land har ivriga polarskensskådare spontant samlats i hopp om få se de dansande skyarna. Men vad är egentligen norrsken? Hur kan man bäst få uppleva detta ljusfenomen? Och varför är det bättre chanser i år än på länge?

    Norrsken över Hammerfest, kallad världens nordligaste stad, som vi reser förbi under båtfärden med Hurtigrutten.

    Var, när och varför uppstår norrsken?
    Allt börjar med att det stormar på solen. Då och då kastar solen ut moln av partiklar som, om det vill sig, beger sig av i riktning mot jorden. När dessa partiklar kolliderar med jordens atmosfär bildas elektromagnetiska ljusvågor av färger som dansar över himlen. Höjden där kollisionen sker avgör vilken färg ljusskenet antar. Vanligast är det gröna ljuset på 100 – 200 km höjd, men vågor i rött, rosa, blått, vitt och lila kan också skådas om man har tur. Formerna varierar från böljande ljuspelare, sprakande kluster till långa bågar över himlen.

    Norrsken förekommer i rosa, violett, blått, vitt, rött och gult men grönt är den allra vanligaste färgen. 

    Anledningen till att alltfler skådat norrsken det senaste året hänger samman med antalet solfläckar på solens yta. De varierar i en cykel på elva år och just nu ökar aktiviteten vilket bådar gott för alla som vill uppleva det fantastiska ljusspelet under kommande säsong.

    Utöver solvindarna finns det några olika viktiga faktorer som påverkar hur stora chanserna är att se norrsken. Först och främst krävs en mörk och molnfri himmel. Det förekommer magnetisk aktivitet och solstormar under hela året, men de ljusa sommarnätterna gör att det är ovanligt att se norrsken under sommarhalvåret. För att maximera chanserna att få uppleva ett imponerande norrsken är det också viktigt att vara på en plats långt från de störande ljusföroreningar såsom stadsmiljöernas gatubelysning. Även om norrsken synts långt söderut de senaste åren är det inom norrskensovalen som de verkligt imponerande polarskenen kan skådas. Området sträcker sig från norra Kanada, Sibirien, södra Grönland, Island samt Nordkalotten dit vår norrskensresa går. Det unika med Nordkalotten är det förhållandevis milda klimatet. Tack vare Golfströmmens värme går det att komma långt norrut utan att behöva forcera de extrema väderförhållanden som kännetecknar andra områden i norrskensovalen.

    Utanför Tromsö får vi uppleva den samiska kulturen i Arktis när vi besöker ett samiskt tältläger. Har vi tur lyser polarskenet över både oss och renarna.

    Ytterligare en faktor är månens cykel, och det är bäst att undvika fullmåne då månljusets styrka gör att norrskenet riskerar att blekna för våra ögon. Vår- och höstdagjämningen anses vara den tid då de mest spektakulära norrskenen syns. Våra norrskensresor är förlagda då månen är ny kring månaden mars och början på april vilket, enligt Finlands meteorologiska institut, är den ideala tidpunkten.

    Norrsken över norska Tromsö, en av världens kändaste platser för att skåda norrsken

    Resan Norrsken i Nordkalotten
    Det går aldrig att med säkerhet veta om den Gröna damen, som norrskenet ibland kallas, bjuder upp till dans. Resan Norrsken i Nordkalotten är därför uppbyggd utifrån en kombination av platser som alla är kända för sin polarskensfrekvens. I finska Ivalo bor vi hela två nätter i deras specialdesignade stugor med glastak. Vill det sig väl kan det fantastiska himlaspelet skådas bekvämt från sängen! När vi sedan går ombord på Hurtigrutten för en båtfärd längs den nordnorska kusten långt från civilisationen är förhållandena mycket gynnsamma i den arktiska natten. Och till sist, vid resans slutdestination Tromsö avrundar vi vår resa med ett spännande besök till en samisk tältläger där vi förutom att umgås med renar, äta avskedsmiddag och lyssna till jojk, får ännu en möjlighet att fånga det mytomspunna skenet. Första norrskensresan är redan fulltecknad, så nu är ännu ett avresedatum planerat för den populära turen.   

    I finska Ivalo sover vi två nätter i stugor som är specialbyggda för att kunna njuta av ljusskådespelet till och med från sängen!

    Norrsken förr och nu
    Under årtusenden har människor både beundrat och skrämts av de nordliga ljusridåerna. De äldsta tecknen på människors förundran över ljusfenomenet hittas i franska grottmålningar gjorda för över 30 000 år sedan. Tidiga beskrivningar av norrskensupplevelser står att finna både i Bibeln och i 4600 år gamla kinesiska skrifter. Det var Galilei Galilei som i början på 1600-talet gav norrskenet dess latinska namn, Aurora Borealis, efter att det synts ända nere i Venedig. Namnet är en hyllning till den romerska gryningsgudinnan Aurora kombinerat med den grekiska termen för nordlig vind, Borea.

    Det latinska namnet Aurora borealis kan översättas till nordlig gryning.  

    Hos urfolken som lever i den arktiska miljön har norrskenet intagit en självklar plats i mytologin. Enligt samisk tradition kunde norrsken vara förknippat med fara och det ansågs olycksbådande att påkalla dess uppmärksamhet genom att vissla eller sjunga. Under vikingatiden tolkades polarskenet i stället som blänk i valkyriornas rustningar när de var på väg för att hämta upp fallna krigare till Valhalla. Både under senare vikingatiden och det sena 1600-talet lyste norrskenet dock med sin frånvaro på grund av mindre solvindsaktivitet. Idag finns moderna instrument som gör det enklare att förutspå norrskenets ankomst på ett sätt som var omöjligt förr i tiden. Genom att studera vädret på solens yta kan man bedöma sannolikheten att skåda norrsken då det tar ett dygn för en solvind av partiklar att nå jordens atmosfär. Med norrskensappen i mobilen, blicken mot norr och en portion tålamod är chanserna ypperliga att skåda himlaspelet ända in i april nästa år. Vill du verkligen maximera dina chanser och därtill lära känna den fascinerande arktiska vårvintern – följ med på resan Norrsken i Nordkalottan!

    TEXT: Åsa Danielsson

     

    Källor:
    NASA
    Finnish Meteorological institute
    Norwegian Centre for Space Weather
    The National Geographic
    m flera

  • Jörgen Fredrikssons första körsbärsblomning

    Jag flyttade till Tokyo i slutet av mars 1997 för att läsa modern japansk litteratur på Daito Bunka Universitet i Tokyo. Inflyttningen till det lilla huset i distriktet Nakano i västra Tokyo var 1 april och precis som är brukligt i Japan fanns där inte en enda pinal. Efter att ha packat in mina tillhörigheter och jobbat med att få huset beboeligt hela dagen var det dags för första middagen.

    Läs hela inlägget

    Jag gick ut för att se om jag kunde hitta någon trevlig restaurang (det skulle visa sig att det fanns cirka 8 000 inom två kilometers radie) då jag hörde ljud från en park som låg på en höjd en trappa upp. Jag gick dit. Körsbärsträden i parken hade slagit ut och var nu alldeles full med folk som slagit sig ner i grupper under träden. Det tog cirka 15 sekunder innan en yngling hade stuckit ett kycklingspett i näven på mig. En minut senare satt jag med ett gäng som genast gav mig en öl. Några timmar senare var jag mätt och belåten, dessutom lite på pickalurven. När jag sedan reste mig för att gå hemåt var det fler som följde med för att ge mig möbler till det nya hemmet. 

    Jag har sedan dess haft förmånen att vara med om körsbärsblomning i Japan 21 år i rad och många är de olika grupper jag träffat på under årens lopp. I år när jag cyklade på Kibijislätten utanför Kurashiki blev jag bjuden att sitta ned tillsammans med ett större sällskap. Det skulle visa sig att de alla gått ut gymnasiet tillsammans 1967. Nu kom de samma dag varje år och satt under samma träd år efter år. I år firade de 50 års jubileum under samma träd och vi blev bjudna att vara med. Körsbärsblomningen för japanerna är något som är så mycket mer än bara de vackra blommorna. Det är starten på våren och en tid att samla ihop alla sina olika grupper av vänner och nära och kära för att umgås i lugn och ro.


    Jörgen med 50-års jubilarerna på Kibijislätten

    Inte helt överraskande är körsbärsblomningen den allra populäraste tiden att åka till Japan också. Varje år har vi runt 15 olika avgångar till Japan under denna period. I vårt utbud finns nu sju olika resor under denna tid på året. Det gäller att vara ute i god tid då många vill resa just när körsbärsträden står i blom. 

    Fuji - Kawaguchi ko

    Text: Jörgen Fredriksson, grundare Världens Resor

  • Med familjen till Japan

    Journalisten Kicki Lind samtalar med Anne Rajmic och frågar hur det var att resa med familjen till Japan på höstlovet.

    Läs hela inlägget

    Vi hade aldrig fått uppleva ens hälften så mycket om vi hade rest på egen hand, säger Anne Rajmic som tog med sig man och två döttrar på Höstlov i Tokyo. Alla familjer med barn i skolåldern vet hur det är att vara bunden till lov. Tiden är både dyrbar och begränsad.

    – Vi har rest mycket tillsammans och nu ville vi göra något annorlunda, säger Anne. Att få med sig en 18-åring och en 20-åring är inte alltid det lättaste men det här var en resa som vi alla blev väldigt nyfikna på. Det intensiva programmet innehåller det mesta från bad i varma källor och en traditionell teceremoni till spännande djupdykningar i Tokyos olika stadsdelar och en makalös utsikt från ett av världens högsta tv-torn.

    – Som familj är det trevligt att få uppleva nya och spännande saker tillsammans i en hel vecka. Vi var igång från tidig morgon till sen kväll! Tack vare att vi tog oss runt med lokala transportmedel som tåg och tunnelbana fick vi en känsla för hur japanerna själva har det. Vi lärde oss massor och fick på kort tid en fin inblick i mycket av det som är Japan. Förutom insikter som förmedlades av den kunnige färdledaren Lars Arvidsson som de senaste 18 åren bott växelvis i Japan och Sverige fick familjen redan innan avresan från Sverige värdefulla tips av Akio Noshi. Akio är uppvuxen i Japan och jobbar nu som reseproducent på Världens Resor.

    – En av mina döttrar hade hört talas om Japans igelkottcaféer, berättar Anne. På ett sådant café får man gulla med riktiga igelkottar. Det låter ju minst sagt udda men köerna brukar tydligen ringla långa så Akio hjälpte oss att boka på hemmaplan. Det var mycket uppskattat!

  • Tre generationer på safari under höstlovet

    Erfarenheterna av den här resan är enbart positiva. Min upplevelse förstärktes av att se hur hänförda alla i familjen var och samtidigt är det ju härligt att ha gemensamma minnen att bearbeta och prata om, berättar Gunnar Gotte, som tillsammans med sin fru Elisabeth, sonen Anders med fru Anna och barnbarnen Amelie 10 år och Julia 13 år reste med på Höstlov med safari i Tanzania.

    Läs hela inlägget

    Det var Elisabeth som såg Världens Resors annons i Dagens Nyheter och utan betänketid nappade hela familjen Gotte direkt.

    -         Elisabeth och jag har för många år sedan rest på safari i Kenya och kände då att vi ville dela med oss av alla upplevelser och intryck till Anders, som då var kvar hemma. Tiden gick, Anders växte upp och bildade familj. Nu är hans barn i alldeles lagom ålder för att kunna ta till sig en så häftig upplevelse som en safari är, säger Gunnar.

    Programmet är upplagt att passa en familj med barn eller ungdomar. Flygresan går till Dar es-Salaam och sedan vidare med safariflyg Mikumi Nationalpark i södra Tanzania. Efter flera dagar med spännande safariupplevelser bär det vidare till ön Mafia. Här tillbringas resans sista lugna dagar på öns vita sandstränder.

    -         För oss har det här varit en riktig drömresa, berättar Anders Gotte. Våra barn är i perfekt ålder för att kunna ta till sig alla intryck och få maximal behållning av en safariresa. En resa till Grekland eller Thailand kan också ge minnen för livet, men en safari ger starka intryck genom att man får se vilda djur i deras naturliga miljö. Det är också roligt att ta barnen till en miljö som inte är starkt präglad av turism. Som förälder känns det bra att få visa andra delar av världen – precis så som den är.

    Gunnar säger att resan hade en bra balans av både upplägg och presentation.

    Stanley's Kopje exteriör

    -         Passen var lagom långa för både vuxna och barn och både den svenska guiden Mathias och de lokala guiderna kunde förmedla allt på en nivå som låg rätt för både vuxna och barn.

    Det tog inte lång stund innan Julia och Amelie fann de andra barnen i gruppen och lekte gemensamt, både i poolen och på land. Det faktum att resan är riktad mot familjer gör att både barn och vuxna har lätt att umgås med varandra, säger Anders, som är mycket nöjd med resans upplägg. Konceptet safari och sol och bad tycker Anders var en perfekt kombination för både barn och vuxna. Och resan till Afrika, där den långa flygresan skedde nattetid, gjorde att den inte upplevdes som lång.

    -         Samtliga boenden passade alla i familjen och formatet på safariturerna var perfekt. Två lagom långa turer per dag gjorde att intresset hela tiden var på topp. Guiderna var dessutom måna om att barnen skulle förstå, trots språkbarriärer.

    Familjen Gotte förberedde sig väl inför resan, bland annat genom att läsa på om djurlivet.

    -         Alla tog reda på fakta om varsitt djur och barnen gjorde storartade power point-presentationer, berättar Gunnar. På så sätt byggde vi upp både en kunskapsbas och en stor förväntan som infriades med råge. Kan bara citera Julias och Amelies gemensamma och spontana kommentar mot slutet av resan: ”Det här är det bästa vi någonsin gjort och det bästa vi någonsin kommer att göra!”

  • Underbara konstupplevelser på Tjörn

    På resan Verket, Bruket, Konsten som går den 29 augusti i år tar vi återigen in västkustens främsta konstupplevelser på ön Tjörn. Här besöker vi det underbara Nordiska Akvarellmuseet som i år har den uppmärksammade utställningen av den belgiska surrealisten René Magritte. Bara någon mil frän Akvarellmuseet ligger en av Sveriges främsta skulpturparker, Pilane, belägen i en underbar miljö. Jag, Jörgen Fredriksson, kommer att leda resan.

    Läs hela inlägget

    Sedan 2007 har Pilane haft uppskattade konstutställningar bland de 2000 år gamla gravfälten mitt på Tjörn. Det är en enastående omgivning att komma till med fina promenader som tar oss genom ängar med blommor och vackra klipphällar med utsikt över Kattegatt. Här och var ser vi fornlämningar i form av stensättningar och 15 olika moderna skulpturer som är trevligt utplacerade i terrängen.


    Kent Karlssons verk Endless är nytt för i år. 

    Pilane är tio hektar stort och går man i lugn takt tar det ungefär en timme att gå runt och se på de olika konstverken. Den tyska konstnärinnan Anna Fasshauser är årets huvudnummer och hon har en stor mängd skulpturala verk utställda. Hon jobbar framförallt med väldigt färggranna aluminiumskulpturer. 


    Gunsmoke av Anna Fasshauser

    Några gamla favoriter är kvar sedan tidigare som katalanska Jaume Plensas Anna som med tiden blivit en symbol för hela västkusten. Den var egentligen bara inhyrd för att stå här i tre år, men när den skulle plockas bort blev det enorma protester och efter stora insatser blev Anna kvar och västkusten förblev lugnt och rofyllt. 


    Den 14 meter höga Anna är populär. 

    Från Pilane är det bara en mil till Nordiska Akvarellmuseet som precis öppnat upp sommarens utställning, en stor retrospektiv utställning av René Magritte. René Magrittes gåtfulla, surrealistiska bildvärld, där givna sanningar och våra invanda föreställningar ifrågasätts har inte visats i någon större utställning sedan 1967. Nu visas drygt 250 verk. 


    René Magritte, La bataille de l'Argonne.  

    Nordiska Akvarellmuseet ligger i en väldigt vacker öppen lokal, precis vid havet. På den tillhörande fiskrestaurangen Vatten äter vi något riktigt gott från havet till lunch.  Följ med ni också till Tjörn, en riktig pärla på västkusten. 


    Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn på Tjörn

    Utöver Tjörn går resan till flera fantastiska platser i Sverige där konsten använts som ett botemedel mot avfolkning. Vi besöker de fantastiska miljöerna i det gamla järnverket i Avesta, Verket, samt till den gamla pappersmassa fabriken i Fengersfors och Konst på Hög i Kvarntorp som är en av Sveriges i särklass häftigaste och märkligaste skulpturparker. 


    Konstnärskomplexet Not Quite i Fengersfors

    Vi bor på tre platser som alla knyter an till den svenska industrihistorien, Grythyttan i Bergslagen, Alberts i Trollhättan och den gamla brukspatronens herrgård i Baldersnäs i Dalsland. På alla ställen äter vi trevliga tre-rätters middagar om kvällarna. 


    Baldersnäs herrgård är en underbar plats att komma till. 

    Lovar en resa som ger en inblick i Sveriges industriella historia samt att vi får se vad dessa orter gör idag som ett botemedel mot avfolkning. Men först och främst är det en väldigt fin konstresa. 

    Text: Jörgen Fredriksson 

    Några fler bilder från Verket, Bruket, Konsten


    Kjell Engmans glaskonst på Verket i Avesta

    Lenny Clarhälls Malaganerna på Konst på Hög

    Picassostatyn i Kristinehamn

  • Det nya Köpenhamn

    Under det senaste året har jag rest många gånger till våra nordiska grannländers huvudstäder för att utforska vad nytt som händer och då i synnerhet sett mer noggrant på stadsutveckling, arkitektur och konst. Oslo, Helsingfors och Köpenhamn har alla gjort enorma nya kultursatsningar.

    Läs hela inlägget


    Operaen i Köpenhamn

    Att se alla de stora nya satsningarna som sker kring det upprustade hamnområdet är fantastiskt. Här har det plöjts ned miljarder till att rensa upp, bygga promenadvänliga stråk och placera den ena fantastiska kulturbyggnaden efter den andra. Först kom Henning Larsens underbara operahus och därefter har det fyllts på med Skuespilhuset, Den svarta diamanten (biblioteket), Danskt arkitekturcenter som byggts av holländska OMA, otaliga häftiga cykelbroar och nya bostadskomplex. Som närmsta granne till Operan växer nu den japanska stjärnarkitekten Kengo Kumas nya skapelse fram, Pyramiden, som ska bli ett kulturcenter i trä som belyser vattnets viktiga roll. Byggnaden lär bli något i hästväg. 


    Olafur Eliassons Cirkelbro framför Svarta diamanten

    I den förlänga biten av hamnen vid Refshaloen har det charmiga Street Food Distriktet Reffen tagit plats, liksom Contemporary Copenhagen, ett konstmuseum helt inriktat på samtidskonsten. Ytterligare norr om Refshaloen har det nu klubbats igenom att det ska byggas en ny konstgjord ö, Lynetteholmen, där det ska bo 35 000 invånare när den står klar. 


    James Turrell på Contemporary Copenhagen

    Det händer enormt mycket i Köpenhamn och en stor del av det nya Köpenhamn som vuxit fram är tillskrivet en och samma arkitekt, en av världens idag mest omtalade; Bjarke Ingels Group eller BIG som arkitektgruppen också kallar sig. Det är rätt fantastiskt att en och samma arkitektbyrå har stått bakom så mycket av det nya Köpenhamn som vuxit fram. Bjarke Ingels har byggt badplatser, studentbostäder, den nya inhägnaden till pandorna på zoo, ombyggnationen av Noma 2.0, men framför allt är det hans större byggnadsverk som de blivit mest omtalade för.


    Bjarne Ingels Bjerget, en av flera uppmärksammade bostäder i Örestad

    I den futuristiska förstaden Örestad har BIG stått bakom de tre omtalade bostadskomplexen 8-Tallet, Bjerget och VM-Husen. Både 8-tallet och Bjerget har blivit prisade som världens bästa bostäder. Det är spektakulära byggnader som är både hållbara, innefattar grönområden och fina terrasser till alla lägenheterna samt stora gemenskapsutrymmen med stora innergårdar. 8-tallet är mest spektakulärt då det är ett bostadskomplex med grästak och där du kan cykla upp till alla lägenheter oavsett om de ligger på 1:a eller 8:e våningen. Ledord för Bjarke Ingels har varit att det ska vara roligt och intressant med byggnaderna som han bygger och det är svårt att säga något annat än att så är fallet.


    8-tallet, det mest omskrivna bostadsprojektet i Köpenhamn

    Nu i dagarna invigs det senaste tillskottet som tillskrivs BIG, nämligen Cactus Tower, som är ett par 15 – 20 våningshus som ser ut som…kaktusar. Lyxlägenheter vid kanalen i närheten av det nya trendiga Köttbyn i centrala Köpenhamn. Annars är nog Bjarke Ingels kanske mest känd för kraftvärmestationen Copenhill som invigdes 2017 i stadsdelen Amager och är sannolikt världens renaste värmeverk som konverterar kol till biomassa och som har en nollvision gällande utsläpp. Det är fint nog att se kraftvärmestationen, men det som gör den än mer spektakulär är att den också dubblerar som en sportanläggning. Här kan man vandra, klättra uppför hela byggnaden och framför allt löper en 85 meter lång skidbacke från taket. Här finns till och med en restaurang som kör after ski.

    Nya Cactus Towers 

    På våra resor ser vi närmre både på Örestad och hamnområdet. Vi ser naturligtvis till att också besöka några av Köpenhamns många fantastiska konstmuseer. Louisiana har alltid ansetts som ett av världens bästa konstmuseer, samtidskonstmuseet Arken har en fantastisk samling av samtidskonst och ordnar alltid hyperintressanta utställningar. 

    Louisiana i höstskrud

    Ett annat museum som verkligen blivit omtalat är Ordrupgaard. Här finns en fin samling av dansk och fransk konst från tidigt 1900-tal med betoning på impressionisterna. En underbar samtida skulptursamling finns i trädgården utanför museet. Själva museet är en fantastisk byggnad där ena delen byggts av Zaha Hadid och för två år sedan invigdes den nya delen som skapats av norska Snöhetta, samma arkitekter som legat bakom Operan i Oslo.

    Snöhettas nya del av Ordrupgaard är oerhört snygg

    Avslutar med ett annat ställe som verkligen blivit en personlig favorit, ett av Europas mest tilldragande museer, Cisternerna. Cisternerna är som namnet antyder, stadens gamla vattenreservoarer som byggdes här på mitten av 1800-talet för att lösa både Köpenhamns vattenförsörjning och rening av vattnet. Sedan 2014 har man nu haft regelrätta konstutställningar i de mycket speciella lokalerna där det marginella insläppet av ljus blir en del av ingrediensen i utställningarna, liksom vattnet som finns kvar i de grottliknande cisternerna. I denna speciella miljö placeras i år trådkonstnärinnan Chiharu Shiotas poetiska verk.

    Chiharu Shiota ställs ut i Cisternerna fram t o m 30 nov

    Utställningen pågår till 30 november och vi ser till att besöka utställningen på höstens resa som går 3 – 6 november 2022 där vi åker tåg tur och retur till Köpenhamn och bor på det trevliga designhotellet SP34. 

    Text: Jörgen Fredriksson

  • Vi söker reseproducent Norden

    Nu söker vi en reseproducent och säljare som kan ta över ansvaret för vårt utbud av resor inom Norden och fortsätta utveckla denna region tillsammans med oss. Du har kunskap om geografin i Sverige och våra grannländer samt intresse både för natur och kultur.

    Läs hela inlägget

    Världens Resor är en researrangör specialiserad på att skapa innehållsrika gruppresor världen över. Nyfikenhet, lust och kunskap har varit ledord sedan starten 2003. Vi har framgångsrikt utvecklat företaget med fokus på resor till Asien, Latinamerika, Afrika samt Europa. Under pandemin när möjligheten att resa till långväga resmål försvann så har vi fortsatt att utveckla Europa samt skapat ett helt nytt segment av resor inom Norden. Det är talande för hur vi är, och en av nycklarna till att vi är ett roligt företag med ett fantastiskt team av 10 medarbetare.
     
    Vi gillar att tänka nytt, innovation och utveckling står högt på agendan hos oss. Vi är prestigelösa och alla gör det som krävs för att få jobbet gjort. Redan innan pandemin hade vi arrangerat gruppresor med tåg, både med reguljärtåg och chartrade tåg, och detta spår har vi fortsatt att bredda, framförallt inom Norden.
     
    Här ser du vilka resor vi erbjuder i Norden just nu: www.varldensresor.se/resor/norden
    Många resor till norr, flera resor med chartrade tåg, konstresor och Skärgårdsresor.
     
    Nu söker vi en reseproducent och säljare som kan ta över ansvaret för vårt utbud av resor inom Norden och fortsätta utveckla denna region tillsammans med oss.
     
    Du kommer att ansvara för produktion och sälj för resor inom Norden, men arbetet kan även innefatta andra resmål inom Europa eller övriga världen. Du har kunskap om geografin i Sverige och våra grannländer samt intresse både för natur – och kultur. Du har egna idéer och kan tänka utanför den berömda boxen. Du gillar problemlösning och logistik. Du kommer att ha budgetansvar, knyta kontakter, förhandla med leverantörer, sköta alla bokningar och hålla koll på produktionen från ax till limpa. Du tycker om service och att prata med kunder.
     
    Saker som också gärna får passa in på dig:
    - Älskar att resa och har erfarenhet från olika platser.
    - Van att arbeta självständigt och att driva ditt eget arbete framåt.
    - Tycker om att berätta inspirerande om resmål för andra.
    - Hög energi & positiv inställning till livet.
    - Erfarenhet av projektledning.
    - Erfarenhet från resebranschen.
    - Trivs när det är ordning och reda. På riktigt.
    - Din arbetsplats är en viktig del av din tillvaro – inte bara ett sätt att betala räkningarna.
    - Talar och skriver svenska på mycket bra nivå.
    - Van vid mycket arbete i perioder.
    - Officepaketet – piece of cake. Du heter Excel i förnamn och Outlook i efternamn.
     
    Start: Gärna september 2022 eller enligt överenskommelse.
    Omfattning: 100 %. Vi tillämpar 6 månaders provanställning.
    Plats: Vårt kontor i Stockholm på Tegnérgatan 8. Vi arbetar fysiskt på kontoret måndag till fredag.
     
    Låter detta intressant?

    Mejla till lottie@varldensresor.se med rubriken ”Reseproducent Norden”. Du är även varmt välkommen att ringa om du har frågor; 08-6695525. Lämpliga kandidater intervjuas löpande, så ansök redan idag.


    Vi ser fram emot att höra ifrån dig!
    Teamet på Världens Resor

  • Sill eller ceviche i sommar?

    Glad midsommar önskar vi er alla! Reseproducent Pernilla ser liknelser mellan vår högtid och den stora Solfestivalen Inte Raymi i Peru. Här bjuder hon på sitt bästa ceviche recept, Perus nationalrätt med marinerad fisk. Passar perfekt som en komplement till sillen på midsommarbuffén.

    Läs hela inlägget

    När vi planerar och firar midsommar här hemma i Sverige planeras och firas Solfestivalen i Cusco, Peru. Solfestivalen infaller samma datum varje år, den 24 juni och är en av Latinamerikas största festivaler. Solfestivalen, eller Inti Raymi som den heter på urinvånarspråket Quechua, härstammar från Inkatiden och första festivalen hölls så tidigt som år 1412. Ursprungligen var det en religiös ceremoni för att hedra solguden och för att tacka Pachamama (moder jord). Inti Raymi förbjöds av spanjorerna och de katolska prästerna och tilläts inte igen förrän 1944. Sedan dess är det en återkommande festival där hela staden Cusco engageras och smyckas med den regnbågsfärgade Inkaflaggan.

    Skådespelet som utförs enbart på Quechua tar hela dagen och börjar nere i staden vid Solpalatset Koricancha för att avslutas magnifikt vid fästningen Sacsayhuaman. Hundratals personer medverkar och är uppklädda i färgglada kostymer. Musik ljuder över hela staden och de traditionella danserna avlöser varandra. Tusentals turister och lokala åskådare trängs på bergen som omringar fästningen. Det är en riktig folkfest.

    En folkfest kräver god mat och god mat från Peru är nationalrätten ceviche. En ceviche kan göras på många vis men basen är marinerad fisk eller skaldjur. Ceviche passar alldeles utmärkt som ett komplement på midsommarlunchen.

    Här nedan ett recept för 4 personer på en härlig matig ceviche från Peru.

    Leche de Tigre sås

    1 ½ finriven ingefära
    1 stjälkselleri
    1 röd chilli
    1 ½ msk fiskfond blandad i 5 dl vatten

    Ceviche

    400 g rå vit fisk som torsk eller gös (alternativt räkor)
    1 röd chili
    2 dl färskpressad limejuice
    2 tsk salt
    1 rödlök
    2 sötpotatisar (kan hoppas över)
    1 majskolv (kan hoppas över)
    ½ dl färsk koriander
    4 salladsblad

    Gör så här
    Leche de tigre: Skala ingefäran. Skär sellerin i mindre bitar. Grovhacka chilin. Tillsätt fiskfond/vatten. Mixa alla ingredienser. Sila och ställ in vätskan i kylskåpet.

    Ceviche: Skär fisken i jämnstora tärningar ca 2 cm. Dela, kärna ur och finhacka chilin. Rör ihop chili, limejuice, koriander (spara lite till garnering) med den kalla leche de tigre såsen och salta.

    Addera den råa fisken och blanda försiktigt. Låt stå i kylen ca 1 timme.

    Koka upp sötpotatisen och majskolven. När de svalnat dela dessa i fyra bitar. Skala och skär rödlöken i tunna skivor

    Servering
    Dekorera tallrikar med salladsblad och lägg i alla ingredienser med de tunna skivorna av rödlök på toppen. Garnera gärna med färsk koriander.
    Alternativt serveras cevichen i cocktailglas. Då kan man skippa sötpotatis och majs.

    PS. Vill du äta ceviche på plats i Peru och samtidigt uppleva den häftiga solfestivalen Inti Raymi? Då ska du följa med på nästa års härliga resa då vi även vandrar Inkaleden till Machu Picchu.

  • Samtida konst i renässansland

    På samma sätt som 1400-talets mästare fick i uppdrag att måla altartavlor eller skulptera gravmonument bjuds idag samtida konstnärer till Italien för att skapa i det gudomliga landskapet eller ställa ut i renässansmiljöer. Höstens konstresa till Italien inkluderar bland annat Venedigs kända konstbiennal, besök i Neapel och Rom. Vi reser även till Niki de Saint Phalles galna, psykedeliska värld inbäddad i det vackra toskanska landskapet.

    Läs hela inlägget

     

    Niki de Saint Phalle är en självlärd konstnär, unik och färgstark! Barndomen är präglad av ansträngda familjerelationer och incesttrauma. Reglerad från ett antal skolor söker hon sitt konstnärliga ego men det tar flera år innan hon skakar av den borgerliga uppväxtens tvångströja och lämnar både familjelivet och prestigemodelljobb för att bli en kontroversiell konstnär med stark feministisk röst. Hennes verk under tidiga 60-talet kombinerar performance, body art, skulptur och målning. Glöm minimalism. Här är en avantgarderöst med eget, tidvis barnsligt men alltid färgstarkt uttryck. Niki de S. Phalles varje skapelse är ett överflöd av sensualitet, väcker känslor, ger glädje. Det riktiga genombrottet kommer när Moderna Museet förvärvar hennes installationer vilket också markerar en ny start där hon börjar skapa fantasifulla monster, djur och kvinnofigurer. Ormar, fåglar, och drakar är också återkommande symboler i hennes konstverk. Dockor i kroppsstorlek dansar eller poserar i akrobatiska ställningar.

    Imponerad av Gaudís Park Güell blir hon inspirerad att skapa sitt eget trädgårdsbaserade konstverk som skulle sättas i naturen. En annan inspirationskälla blev Parco dei Mostri i Bomarzo, som dessutom ligger nära det som blev hennes livsverk, Il Giardino dei Tarocchi – Tarot trädgården i Toscana.  

    Varje skulptur skulle representera en mystisk figur från tarotleken. Konstnären ville skapa en alternativ verklighet - "a joy land” i hennes egna ord. 
    Bland olivlundar och åkrar sitter en Sfinx i husstorlek med blått hår och en röd krona, med en blomma på ett av brösten och ett lavendelfärjad hjärta på det andra. I sfinxen finns ett hus, nej, det är mer likt ett sagoslott. Inomhus är allt täckt av krossad spegel. Under de två decennier som Saint Phalle arbetade med trädgården låg hennes sovrum innanför ena bröstet medan köket låg i det andra.

    Skulpturer av vällustiga kvinnor i alla möjliga poser, Niki de S. Phalles Nanas spelar många roller i trädgården; en är rättvisans gudinna, andra plaskar i fontäner, sprutar vatten ur munnen och bröstvårtor. I slutändan alla gestaltar någon sorts fruktbarhetsgudinnor.

    Ett annat spännande tema dyker upp när vi kommer till vingårdar med egen med spektakulära konstobjekt. Här upplever vi tillsammans med egenproducerade vinet och den gudomliga gourmetmaten hur konst och terroir går ihop. Vi ställer frågan: Om terroir definierar det unika hos vinet är det möjligt att konstnären skapar något mästerligt, exceptionellt och unikt specifikt för just den här platsen på jorden?

  • Vi ser Chiharu Shiota i Helsingfors och Köpenhamn

    Under 2022 visas stora utställningar av den fantastiska konstnärinnan Chiharu Shiota både i Helsingfors och i Köpenhamn. Vi kommer till dessa utställningar på resan Nya Helsingfors i maj samt Konst i Oslo och Köpenhamn i juni.

    Läs hela inlägget

    Den internationellt uppmärksammade konstnären Chiharu Shiota är känd för sina komplexa och poetiska nätkonstruktioner i ullgarn där hon korsar och knyter trådar från golv till tak. Chiharu Shiota är född i Japan, men har bott och arbetat i Berlin sedan 1996. Hon fick sitt stora genombrott på den internationella konstscenen i samband med Venedigbiennalen 2015. I Sverige ställdes hon ut både på Göteborgs Konstmuseum och Wanås 2018. Under årens lopp har vi på Världens Resor kunnat njuta av hennes konst på utställningar i Roppongi i Tokyo samt på triennalerna Echigo Tsumari och Setouchi där hon i bägge fallen fått ta gamla hus på landsbygden i besittning och klä dem på sitt karaktäristiska sätt. 


    Utställning i Roppongi, Tokyo 2019

    Nu kan vi få möjlighet att se hennes spindelväv av röda trådar i stark kontrast till den råa och gråa betongen i EMMAs eminenta museum i Esbo. I maj går resan Nya Helsingfors där vi ser Helsingfors nya arkitektur såsom det omtalade bibliotekt Oodi och går på de fina museerna Amos Rex, Kiasma och Villa Didrichsen. Chiharu Shiota har skapat konstverket speciellt för EMMA. 


    Konstnärinnan på EMMA i Esbo

    En större utställning av henne ser vi också på resan Konst i Oslo och Köpenhamn i juni då Chiharu Shiota blivit den konstnär som under 2022 visas i Cisternerna i Köpenhamn. 


    Ett av verken i Cisternerne, Köpenhamn. Foto: Torben Eskerud

    Cisternerna är som namnet antyder, stadens gamla vattenreservoarer som byggdes här på mitten av 1800-talet för att lösa både Köpenhamns vattenförsörjning och rening av vattnet. På 1980-talet tömdes reservoaren och 1996 då Köpenhamn var Europas kulturhuvudstad öppnades det för första gången för allmänheten. De senaste åren har de haft oerhört uppmärksammade utställningar och 2022 års utställning Multiple Realities blir något att verkligen se fram emot. Chiharu Shiotas storskaliga trådinstallationer tar över Cisternens spatiösa utrymmen. I marginell belysning trivs hon bäst och hennes verk blir både drömlika och personliga. Att konstverken kan speglas i Cisternens vatten ger en extra dimension till det poetiska som Chiharu Shiota tar fram. Under 2021 var vi många som såg Tomas Saracenos verk här när vi själva fick ta oss fram med egen båt för att se verken. Tror många med mig tyckte det var en av de största konstupplevelserna någonsin. Vi förväntar oss lika mycket denna gång. 


    Intrikat ullgarnskonstruktion, Cisternerne i Köpenhamn. Foto: Torben Eskerud

    Resan till Oslo och Köpenhamn har verkligen massor av guldkorn att bjuda på så som nya Munchmuseet, Kistefos underbara skulpturpark och självfallet Louisiana. Därtill blir det guidade promenader till den nya arkitekturen. 

    Text: Jörgen Fredriksson

    Andra platser vi besöker på resorna till Helsingfors samt Oslo & Köpenhamn. 


    Amos Rex i Helsingfors


    Nya Munchmuseet i Oslo


    8-talet, spektakulärt hus i Köpenhamn signerad Bjarke Ingels

  • Äntligen Pakistan!

    Inför våren 2020 hade vi tre fullbokade grupper som skulle resa på vår pionjärresa till Pakistan, men pandemin gjorde att resorna ställdes in. Nu äntligen är resorna iväg och nästan samtliga av de 31 resenärerna som nu färdas genom Pakistan har bokat om sina resor om och om igen, väntat och hoppats. Vi gläds alla åt att vi äntligen kunde komma iväg och genomföra våra första resor till Pakistan. Jenny Adhikari är färdledare på den första avgången som nu kommit halvvägs in i resan. Hon har skickat oss några bilder som vi gärna vill dela med er. Spännande och oerhört vackert! Nästa avgång till Pakistan går nu i oktober och sedan våren 2023.

    Läs hela inlägget

    Palatset och fortet i Khaplu med blommande aprikosträd i förgrunden. 


    Lastbil på Karakoram Highway under färd till Gilgit. 

    Aprikosträden blommar. Det gör även persikoträden, körsbärsträden och mandelträden. 

    Nyfikna möten längs vägen. 


    Indus flyter förbi Skardu. 

    Solnedgång över Minar-e-Pakistan från moskéen Badshahi i Lahore

    På väg från Skardu till Gilgit ser vi en av Himalayas toppar, Nanga Parbat, 8125 m hög. 


    Färdledare Jenny Adhikari med nyvunnen vän. 

    Alla bilder tagna av Jenny Adhikari. 

  • Colombias tid är nu - Jörgen Fredriksson reste till Colombia

    Jörgen Fredriksson, en av grundarna till Världens Resor, reste till Colombia för några år sedan och blev helt betagen. Resan var en av de bästa resorna han någonsin gjort och ledde till att Världens Resor skapade en resa som kom att heta Colombias tid är nu. Här kommer Jörgens reflektioner efter resan.

    Läs hela inlägget

    Colombia är sannolikt ett av världens mest underskattade turistmål. Här finns allt och lite till; kust både längs Stilla- och Karibiska havet, enorma våtlandskap, stora delar Amazonas och bergstoppar på runt 6000 meter. Dessutom är det otroligt grönt och kuperat. Mitt i allt detta finns mängder av färggranna kulturstäder. Colombia är vackert, vänligt och dessutom är det nära mellan attraktionerna.

    Ändå besöks Colombia av få resenärer. Varför? Här finns ingen påskögubbe, Machu Picchu eller Rio de Janeiros inramning, utan landets främsta ikon är fortfarande Pablo Escobar, knarkkungen som dog för 29 år sedan. Det känns faktiskt helt orimligt och orättvist att han fortfarande är det enda som egentligen är riktigt känt i detta fantastiska land. När jag själv berättade att jag skulle åka så blev också alltid reaktionen ”Är du inte klok? Där är ju livsfarligt.” Näe, det är ju inte det. Jag skulle nog säga att det känns som ett av de tryggare länderna i Sydamerika att resa i.

    Rent egoistiskt är det ju fantastiskt att det är så pass få turister i landet. Det gör onekligen resandet trevligare. Vi började vår resa vid Karibiska havet och staden Cartagena. Vilken stad! Cartagena var den första staden spanjorerna kom till i början av 1500-talet och har behållit sin gamla arkitektur som blandats upp med karibiska element. Det är en imponerande färgprakt bland husen med vackra balkonger var man än vilar blicken. Efter stadsvandringarna visade det sig alltid vara en lämplig avslutning att ta en drink vid någon av barerna som låg uppe på muren som omgärdar staden. En härlig bris från Karibiska havet välkomnades alldeles extra.

    Merparten av tiden på vår resa förlade vi ändå till de andinska områdena. Att resa runt bland mindre samhällen i Antioquia och i Kaffetriangeln var en njutning. Hela området är oerhört kuperat och det är svårt att hitta en vackrare landsbygd än den som vi fann här. De klassiska gamla orterna som inflyttade basker skapade här på slutet av 1800-talet har ofta fantastiska inramningar, omgivna av höga berg, kaffebuskar och tropiska fruktträd. Det stora torget med tjogtals av caféer och barer är alltid centrala i de små samhällena. Här liksom vid Karibiska havet är färgprakten enastående när man ser städernas fasader och när jag lämnade Colombia var det nog alla dessa färgintryck som etsade sig fast allra starkast. Var vi än tittade såg vi fåglar i alla möjliga färger. På några av ställena vi bodde kunde vi gå ut i trädgården och plocka färsk mango, grapefrukt, passionsfrukt och en massa annat smaskigt.

    Det var verkligen en resa som lockar till fler besök med så otroligt många olika typer av aktiviteter. Vid naturreservatet Sanguaré paddlade vi kajak på Karibiska havet efter mörkrets inbrott. Vi paddlade in i en lagun och mitt i denna lagun hoppade vi i vattnet fyllt av mareld. Magiskt! Från orten Manizales gjorde vi en dagstur upp till vulkanen Nevado del Ruiz och gjorde en lättare vandring på 4500 meters höjd. Av de andinska småstäderna vi besökte blev vi mest förtjusta i Guatapé och El Jardin, men det finns verkligen många fina. Alla fruktjuicer, Boteros skulpturer, vandring bland vaxpalmerna i Cocoradalen och Guldmuseet i Bogota var andra stora höjdpunkter.

    Colombias tid är nu. Vänta inte en sekund med att åka hit. 

    Jörgen Fredriksson

    Några fler bilder från min resa. 

    På denna trevliga finca bodde vi i Kaffetriangeln

    Sockertoppen En penon de Guatapé

    Båt på en strand Karibiska havet

    I naturreservatet San Guaré. 

    Fika med hundarna
    Fika i den trevliga byn Guatapé

    Jörgen i Colombia

    Textförfattaren tillsammans med dotter. 

    Text och bild: Jörgen Fredriksson 

  • Venedigbiennalen 2022

    Nu är det bara några veckor kvar till 2022 års konstbiennal startar i Venedig. Tillsammans med Moderna Museets Vänner arrangerar vi en resa till Biennalen 12 - 15 maj 2022.

    Läs hela inlägget

    Årets startfält är stort med 213 olika konstnärer och där den absoluta majoriteten i årets biennal är kvinnor. 180 av konstnärerna är med på Venedigbiennalen för första gången. Utöver de 213 konstnärerna som valts ut av årets curator, Cecilia Alemani, är det också ett stort antal nationella paviljonger. Cecilia Alemani som var ansvarig för konsten i ansedda High Line i New York har av naturliga skäl också valt många konstnärer som har sin bas i New York, men som alltid är det en enorm internationell spridning bland konstnärerna.


    Från Italiens paviljong 2019. 

    Bland de 213 konstnärerna har tre konstnärer verksamma i Sverige bjudits in. Ulla Wiggen, Charlotte Johannesson och Britta Marakatt-Labba kommer att med stöd från Konstnärsnämnden delta i biennalens huvudutställning. Britta Marakatt-Labba är dubbelt aktuell då en dokumentär film om henne, Historjá, precis gick upp på biograferna runtom i Sverige.

    Marakatt-Labbas 24 meter långa broderi, Historjá, som var med på Documenta 2016 och nu delar titel med filmen om henne.  

    På årets resa kommer vi ha tid att besöka biennalen under tre hela dagar, varav två dagar med resans ciceron Annika Gunnarsson, intendent med ansvar för teckning på Moderna Museet. Första dagen ska vi också passa på att göra ett besök i Venedigs gamla tullhus Punta Della Dogana som restaurerades av den hyllade japanska arkitekten Tadao Ando och numer har fina utställningar av samtidskonst. Vi ser en utställning av Bruce Nauman här. Vi bor tre nätter på utmärkt på 5*-iga Hilton Molino Stucky, en gammal mjölkvarn som gjort om till hotell belägen på ön Giudecca.  


    Det gamla tullhuset Punta Della Dogana längst ut på udden. 

    Utöver Annika Gunnarsson följer också Jörgen Fredriksson, en av grundarna av Världens Resor, med på resan 12 - 15 maj. Resan är öppen endast för medlemmar av Moderna Museet och är ni inte medlemmar ännu så bjuder vi på medlemskapet om ni bokar resan nu. Resorna Tåg till Venedig i augusti samt Konst i Italien i oktober besöker också Venedigbiennalen och bor på samma hotell som denna grupp. 


    Vi bor på 5*-iga hotellet Molino Stucky på ön Giudecca

  • Det är i Seoul det händer

    Jag kom till Seoul första gången 2001. Vet inte varför det tog mig så lång tid att ta mig hit då jag redan 2001 studerat, rest och bott i dryga tio år i Kina och Japan. Nu reste jag omkring några veckor och det var lätt för mig att känna mig hemma i Seoul, en del påminde om Beijings gamla stad medan annat mer andades Tokyo. Sommaren 2018 åkte jag till Seoul för sjunde gången och för varje gång jag kommit tillbaka har jag känt att staden bara blir bättre och bättre.

    Läs hela inlägget



    De gamla stadsdelarna i Bukchon var knappt synliga första gångerna jag kom hit, men snart nog hade hela stadsdelen renoverats på ett oerhört snyggt sätt och man fick flera möjligheter att se hur de gamla kåkarna med sina innergårdar var skapade. Här finns nu gott om trevliga boenden, caféer och fina små museer. 

    Stora delar av centrala Seoul präglades också av att där fanns stora motorvägar som löpte ovan mark och störde synintrycket. Den gamla kanalen som hade varit en avdelare mellan gamla och nya staden hade redan 1968 täppts igen och istället blivit plats för just en sådan upphöjd motorväg. 2005 var den borta och den gamla kanalen framgrävd igen. Den fungerar idag som en nio kilometer lunga genom staden med härlig grönska och ständiga konstutställningar som finns längs promenaderna på bägge sidor om kanalen. 2017 hade nästa förhöjda motorväg upphört som bilväg och precis som med High Line i New York istället blivit en gångväg med fantastisk växtlighet som snabbt vuxit fram. Seoullo 2017 är namnet på denna nya del som ligger vid Seouls tågstation. Staden har med tiden blivit grönare och mer miljövänlig. 

    Men det som trots allt imponerar mest på mig är hur Sydkorea och då i synnerhet Seoul verkligen tagit plats på hela den breda kulturscenen. På bara ett par årtionden har Sydkorea blivit en jätte inom film, tv, teater, musik, mode, design och konst. De har gjorts en oerhört medveten satsning på att bjuda in några av världens främsta arkitekter till att bygga viktiga kulturella landmärken. Zaha Hadid fick bygga det märkvärdiga Design Plaza, Rem Kolhals, Mario Botta och Jean Nouvel samsades om att bygga upp det fantastiskt fina konstmuseet Leeum Samsung och i bergen utanför Seoul lät Tadao Ando skapa det andaktsfulla konstmuseet SAN. Med alla de storsatsande gallerier och mindre konstmuseer som finns runt palatsen i Seoul är det enkelt att utse Seoul till Asiens främsta stad vad gäller konstutbud. Idag blir också många sydkoreanska konstnärer som Lee U-fan, Lee Bul och Choi Jeong-hwa inbjudna att göra stora utställningar världen över. 

    Museet på berget Även inom filmen har Sydkorea blivit det land som syns mest av de asiatiska på senare år. Det har varit det enda land som vågat satsa på att göra lika påkostade filmer som i Hollywood. Samtidigt som lågmälda filmer också hittar ut och vinner priser på de stora festivalerna i Europa. Den tidigare kulturministern Lee Chang-dong har gjort många utmärkta filmer och var senast aktuell på svenska biografer med filmen Bränd. Bong Joon-hos Parasit tog storslam på Oscarsutdelningen 2020 och åkte hem till Sydkorea med fyra statyetter.  Sydkorea har också Asiens mest berömda festivaler för både konst (Gwangju) och film (Busan).

    Men för de flesta är det ändå inom populärkulturen som Seoul och Sydkoreas enorma ansträngningar märks. Gangnam Style döpt efter den fashionabla stadsdelen i Seoul blev verkligen upptäckt av massorna och var länge det mest träffade klippet på Youtube. I dess spår har massor av nya grupper inom K-Pop som BTS och EXO kommit och som våra svenska tonåringar har full koll på och ofta kan nynna texterna till på koreanska. Seoul fullkomligt kryllar av ställen som fansen ska åka till. Under 2021 blev också tv-serien Squid Game den mest sedda tv-serien någonsin.

    Ett annat populärt kulturfenomen är den så kallade Non Verbal Performance som idag har närmare 20 olika scener i Seoul. Vad de har gemensamt är att de under dessa föreställningar inte pratar alls och att de utförs i ett rasande tempo samt att de ofta har inslag av kampsport. Här blandas slapstick med taekwando, matlagning, konst och allt vad du kan tänka dig mellan himmel och jord. Även denna teaterform har gått stort på export med föreställningar bland annat på Broadway.

    För många andra asiatiska länder är den koreanska kulturvågen, hallyu, mest synonymt med tv-dramer. De har vunnit enorm popularitet från Bhutan till Indonesien. Kanske är de som mest populära i Kina där de under vissa perioder stått för mer än hälften av alla utländska program som visats i Kina. Det är ganska imponerande. 

    Kimchi

    Det är spännande att ta sig runt i Seoul och se all denna kreativa kraft som märks i modedistriktet kring Design Plaza, shoppinghysterin bland skönhetsprodukter i Myeong-dong, alla designbutiker som ploppar upp över hela staden och i alla spännande restauranger som ständigt förnyar det fantastiska koreanska köket. Du äter inte bättre koreansk mat någon annanstans än i Seoul. Kimchi får man i tjogtals olika versioner. Idag har det också blivit trendigt med restauranger som blandar det koreanska köket med det mexikanska. Prova det!

    I all denna moderna satsning finns fortfarande kvar ett lugn i de fem stora palatsen som alltjämt utgör stora områden av centrala staden. Att besöka fiskmarknaden Noryangjin eller den mest traditionella marknaden Gwangjang är fortfarande något av det största nöjet med att komma till Seoul. Trivs också enormt med sitta på de många utomhusrestaurangerna och grilla kött. Bodde en gång också en natt på traditionellt gästgiveri, en så kallad hanok, mitt i centrala Seoul. Trots att det var mitt i stan hade de små odlingsplättar och lite höns på dessa ställen. Kändes märkvärdigt att vakna upp till tuppen mitt i en stad med 25 miljoner människor.Det är aldrig långt mellan det djupt traditionella och det hypermoderna.

    Världens Resor har idag flera olika resor till Sydkorea och Seoul. Vi har olika kombinationsresor till Sydkorea och Japan (en av dem konstresa), en kulturell rundresa med bl a Busans Filmfestival, en strövtågsresa samt en höstlovsresa till Seoul som är inriktad på en yngre publik. Vi väntar alltjämt på att UD ska släppa på reseavrådan till Nordkorea och att vi åter kan satsa på våra populära kombinationsresor till Nord- och Sydkorea. Följ med ni också till en destination som erbjuder oerhört mycket och verkligen är på modet. 

    Jörgen Fredriksson, delägare i Världens Resor 

  • Apulien - från trullli till taralli

    Erik Ingvert är en svensk arkitekt, sedan sju år verksam i Rom. I yrkeslivet arbetar han med energisnål transformation av äldre byggnader och organiserar ofta stadsvandringar för att dela med sig av sin passion för städer och dess historia. Erik har svärföräldrarna i Apulien, och den pittoreska regionen på Italiens klack blir mer och mer ett andra hem, bland burrata, trulli och kalkstensbarock. Erik leder vår resa till Apulien och här ger han ett smakprov på vad Apulien har att erbjuda.

    Läs hela inlägget

     Puglia va assaporata, non visitata - Puglia bör avsmakas, inte besökas, säger svärmor Immacolata!
     
    Lite som om man tagit Öland och klistrat fast det längst ned på Italiens stövel: långsmalt, flackt och fullt av kalksten och långa sandstränder. Men kanske snarare med en ljummen torka i landskapet, än öländskt allvarlig karghet. 
     
    Min makes mamma hävdar alltså att Apulien ska smakas av. Och så rätt hon har: den mjuka burratan, oliverna, Tarantos skaldjur och den handgjorda pastan (öronformade ”orechiette” menar jag då, ingen äggpasta från norditalien), vinerna, var och en berättar de sin del av Apulien. 

     
    Det apuliska landskapet, å andra sidan, är präglat av jordbruken som producerar det ätbara. Rytmiska rader av vinrankor bryter av den meditativa stillheten i enorma olivlundar, medan fikonträd och än mer imponerande fikonkaktusar samsas längs gärdsgårdarna. Apulien är mestadels platt, på sin höjd mjukar några milda kulla upp panoramat, och vid horisonten skymtar havet. 

     
    Om man sedan skulle vilja smaka av städerna, ligger de aptitligt utspridda över regionen som smårätter på en antipastibuffé. De ser solblekta ut, antingen vitputsade som Ostuni och Locorotondo  eller naturligt ljusa av kalkstenen kring Lecce. Denna speciella kalksten, ”luccisu” på lokal dialekt, som med inblandningen av lera blivit så perfekt formbar att en helt egen barockstil föddes. En barock där varje liten vrå är dekorerad, formad, skulpterad, så att fasaderna blir till delikata konstverk.

      
    Grottaglie har, på sitt håll, sin speciella lergrund att tacka, då den har gjort staden till en slags keramikens huvudstad. Färgglada drejade rosenknoppar pyntar alla stadens små balkonger och det hantverkas för fullt längs ”via della ceramica”. Kan man slutligen göra en panorering över Apulien utan att nämna Alberobello? Självklart inte, med sina trulli har denna lilla stad mitt i Murgia-dalen en helt egen byggnadsform. De små runda husen med sina toppiga tak ger känslan av att strosa runt i en sagoby. 


    Vad vill då min ömma svärmoder att man gör under en resa till Apulien? “Puglia va assaporata, non visitata”. Nog för att det är ett gammalt lokalt uttryck, kanske mer poetiskt än reellt, men jag skulle säga så här: stanna upp, andas, känna de milda dofterna i landskapet, röra vid de ljumma stenfasaderna. Och intaga mängder av god mat, under luncher och middagar som aldrig riktigt tar slut. 


    Jag ser fram emot att resa tillsammans med er i Apulien. Vi ses i april eller i oktober!

    Erik Ingvert

  • Sommarminnen av Neapel

    Ett stort antal besökare vallfärdar till Neapel för att se den råa staden som utgör bakgrund i den dramatiska vänskapssagan som författaren Elena Ferrante målar upp i romansviten Neapelkvartetten. Jag är en av dem. Jag vill också se denna mindre smickrande sida av Neapel.

    Läs hela inlägget

    Öster om Centralstationen, och inte alls i gamla stan som många tror, ligger Rione Luzzatti – en skapelse av Mussoliniera. Arbetarkvarter som inte genomgått någon gentrifiering och är ett arkitektoniskt tidsdokument. Jag hinner aldrig till Ferrantes stad för att det riktiga Neapel fångar mig och får mig att tappa andan på vägen. 

     

    Neapel, den nya staden har över 3000 år på nacken. Spaccanapoli - stadens bultande hjärta finns egentligen inte på kartan, men det är ett nästan spikrakt gatustråk som Neapel har ärvt av antiken och som borrar sig genom Gamla stan. Kvar är massiva kloster, kyrkor som trängs på torg, eller ibland knappt ryms i sprickor mellan gator. Här finns otaliga obelisker, palats efter palats med barockfasader av oanad skönhet.

    Neapelgata kväll

    Ett eget mikroskopiskt torg med marmorskulptur tillägnat Nilfloden och en sidogata med berömda ateljéer som tillverkar julkrubbor, helgonstatyer och annat pynt! Volymen och den konstnärliga kreativiteten överträffas ingenstans i Italien. Förutom Jesusbarnet och Maria stöter man här på Maradona som dyrkas över allt annat.

    Den äldsta pizzerian ligger naturligtvis här. Port'Alba öppnade 1738 och var populär bland gatuförsäljare. Senare börjades pizza serveras vid borden och bland Port’Albas tidiga kunder hittar man poeten Gabriele D'Annunzio, filosofen Benedetto Croce och en Bourbonkung. Jag nöjer mig med ett mindre celebert restaurangalternativ, och pizzan är oemotståndligt god där också.

    I närheten av min pizzeria ligger Napoli Sotterranea. 136 trappsteg ner, cirka 40 meter under marken upptäcker du en annan värld som grävdes ut av grekiska kolonister för mer än 2000 år sedan. Grottor och cisterner för vattenförsörjning och som senare under andra världskriget användes som skyddsrum. Allt det där är spännande men jag väljer en annan sida av det underjordiska Neapel. Vid via Toledo dyker jag ner i tunnelbanan. Metron i Neapel är en egen värld. Tunnelbanestationer har beskrivits som skönhetskatakomber på grund utav all konst som har skapats av samtida lysande kreatörer. Toledo är enastående och jag riktar kameran mot Crater de Luz som lyser i fyrtio nyanser av blått och för tankarna till havet. 

    William Kentridge’s mosaik föreställer episoder i Neapels tusenåriga historia och den röda tråden som löper genom kompositionen är spåret av San Gennaros blod. Den halshuggna San Gennaro är Neapels skyddshelgon. Enligt legenden samlade en kvinna hans blod i en ampull och behöll det som en relik. Blodet stelnade men inte helt. En gång om året väntar Neapel på ett mirakel. Flyter blodet är tutto bene!

     Stationen Università är som väntat en hyllning till vetenskap, frihetstänkande och religiös tolerans. För att lyfta stationen ännu mer finns trappor med avtryck av både Dante och hans Beatrice… som man trampar på …

     

    Efter en hektisk dag i Neapel väntar en riktig höjdpunkt, ett återbesök som jag har väntat på i nära tjugo år. Capri! I över ett sekel har ön lockat författare, konstnärer, affärsmagnater, politiker och ”dagsturister”. Just nu är det lugnare än någonsin och bästa tid att fånga Capris magi.

    Jag tillbringar hela eftermiddagen med att vandra längs smala stigar omgivna av blommor på ena sidan och en bedårande havsutsikt på den andra. Först en promenad till Arco Naturale som tillsammans med Faraglioni-klipporna utgör öns vackra visitkort. Ytterligare en vandringsetapp till Villa Jovis. Villan står i ruiner men man häpnar över utsikten (igen!) och inte blir man förvånad att kejsaren Tiberius aldrig ville lämna Capri.

     

    Anacapri där vi bor har en annan celeber referens. Här ligger villa San Michele som läkaren Axel Munthe gjorde till sitt hem och som numera är i svenska statens ägo. Munthe förvandlade kapellruinerna med kejserliga anor, eller möjligen från ett gammalt tempel, till en elegant villa och fyllde sitt hem med antikviteter ock konstföremål.

    Trädgården blev också hans stolthet och här finns mängder av olika träd- och blomarter från alla världens hörn. Och i pergolan satt Munthe med sina gäster och hade hela Neapelbukten som fond. Jag går genom huset och trädgården, som har behållit sin form och utseende så att Munthe skulle känna igen sig. Alla som kommer hit får uppleva lugnet som huset utstrålar och njuta av fantastiska konstsamlingar, trädgården och det lysande havslandskapet nedanför och bortom Villa San Michele.

     

    Till Neapel, Sorrentohalvön och Capri kommer vi på vår resa Neapelbuktens kulturskatter.

    Text: Anna Mnatsakanova

  • Höga kusten och Inlandsbanan - en resenär berättar

    Maria bokade sin första gruppresa efter att ha sett annonsen "Höga kusten och Inlandsbanan" i ICA Kuriren. Det blev inte bara resans innehåll som lämnade ett stark intryck, utan de människor och den kultur hon mötte under resan. Norra Sverige hade hon tidigare inte varit så intresserad av, men resan ändrade dramatiskt på detta. Höga kusten, Kiruna, Jokkmokk...alla platser hade sina höjdpunkter och det gav mycket energi. Läs hela intervjun här..

    Läs hela inlägget

    När möjligheterna till utlandsresor är begränsade får man ta tillfället i akt att upptäcka outforskade delar av Sverige. Det var i alla fall vad 56-åriga Norrtäljebon Maria gjorde i september. Hon fastnade för en annons i ICA Kuriren för Världens Resors resa längs Höga Kusten och bokade sin första gruppresa någonsin.

    -      Jag hade sett väldigt lite av norra Sverige och mest tänkt att det är kallt och myggigt, men så såg jag annonsen och tänkte, varför inte? Jag har ju tid.

    Maria hade bestämt sig för att dela rum med en okänd person om det gick, eftersom det är ett bra sätt att lära känna varandra och det visade sig vara en toppenbra idé.

    -      Jag hamnade med en ovanligt pigg 83-åring och vi klickade direkt. Vi har hållit kontakten och pratar om att eventuellt resa ihop igen. Vi bor faktiskt ganska nära varandra.

    Naturen hade precis börjat skifta färg mot hösten när resan inleddes och det var vackert väder i stort sett hela tiden. Gruppen startade med ett par dagar på Höga Kusten som bland annat innehöll Skuleskogens nationalpark och en utflykt med chartrad båt till Ulvön som mest är förknippad med surströmming. Sedan blev det rundtur och middag i Härnösand innan det bar vidare med tåg till Kiruna. Innan de klev på Inlandsbanan hann de med Ishotellet i Jukkasjärvi. Resan avslutades med Vildmarksvägen.

    Gruppen, bestående av 37 resenärer var stor men det funkade bra. Färdledarna, Elias och Therese, var enligt Maria jätteengagerade, pålästa och professionella. Dynamiken och stämningen i gruppen var jättebra.

    -      Man satt vid olika bord vid varje middag, alla var öppna och pratade med varandra. Det tyckte jag var kul. Det var inga grupperingar, utom möjligtvis något enstaka par som höll sig lite för sig själva.

    För Maria är ishotellet i Jukkasjärvi ett av de bästa minnena från resan.

    -      Ishotellet var på min bucketlist så det var jättekul att få se det. Det var mycket större än vad jag hade förväntat mig och så fint. En oväntad höjdpunkt i Jukkasjärvi var när Therese, ena guiden, överraskade oss med ett besök på ett café inrymt i en samekåta. Vi fick äta nygräddade blåbärsmuffins och Therese berättade med inlevelse om hur livet är i en kåta, hur man beter sig när man kommer på besök, till exempel att man backar ut när man går. Hon berättade om den samiska trons alla gudinnor. Det var verkligen jätteintressant.

    Maria berättar att Jokkmokk var överraskande mysigt, att hon hade kunnat stanna vid Storforsen flera dagar, att det var fantastiskt vackert längs vildmarksvägen och att det känns kul att kunna säga att hon har varit vid polcirkeln. Väl hemma igen har hon försökt smälta intrycken, titta på bilder och skriva lite om det hon upplevde. Några rader varje dag. Det var ju så mycket! I stället för att bli trött av alla upplevelser, har hon fått ny energi.

    -      Folk runt omkring mig säger att jag verkar piggare än någonsin och det är nog för att jag har haft så mycket att berätta.

    Maria har nyligen sagt upp sig från sin fasta tjänst inom vården och blivit timanställd för att kunna ägna mindre tid åt jobb och mer åt resor som är ett av hennes stora intressen i livet. Hon har tidigare rest runt både i Europa, USA och Sydamerika, men storfavoriten är Sydafrika. Nu, när hon fått upp ögonen för guidade gruppresor, sneglar hon bland annat på ”Norrsken i Nordkalotten” och ”Skotska höglandet”. Hon är även sugen på att testa en vandringsresa.

  • Sri Lanka till fots

    Jörgen Fredriksson gillar lugnet på Sri Lanka och att de stora attraktionerna ligger så nära varann. Att se både kulturattraktioner och variationen i naturen till fots är det bästa sättet att upptäcka ön.

    Läs hela inlägget

    Sri Lanka är ett behändigt litet land, ungefär som en sjundedel av Sveriges yta. På några timmar kan man byta landets fina stränder mot nationalparker med elefanter och leoparder. Från de fantastiska kulturskatterna runt gamla huvudstaden Kandy åker man en av världens vackraste tågresor för att komma till högplatåns teodlingar. Det är härliga skiftningar av miljöer bara några mil från varandra. 

    Jag har varit på ön vid tre tillfällen. De första två gångerna som avslutning på olika resor till Indien och bägge dessa gångerna var miljöombytet både välkommet och underbart - att få landa i det lugn som det buddhistiskt behagliga Sri Lanka erbjuder. Sri Lanka har verkligen ett helt annat tempo än egentligen varsomhelst i Indien. Den tredje gången jag kom till Sri Lanka gjorde jag en större rundresa och fick se ett osannolikt utbud av olika sevärdheter.

    Mängden av stora kulturattraktioner som allt som oftast är belägna uppe på kullar och den fantastiska variationen i naturen gör att Sri Lanka passar så utmärkt väl att se till fots. Vi har lagt upp en resa där vi just gör detta och ser Sri Lanka genom olika strövtåg. Under resans början tar vi itu med den kulturella triangeln där vi strövar uppför de båda buddhistiska världsarven Dambulla och Sigiriya samt cyklar genom den gamla huvudstaden Polonnaruwa. Även om alla attraktionerna är buddhistiska skulle de inte kunna vara mer väsensskilda från varandra än vad de är. För mig var upplevelsen att komma till Sigiriya helt suverän. En försvunnen stad belägen på ett omöjligt ställe som hittades i början av 1900-talet efter att ha varit ”försvunnen” i hundratals år. Machu Picchu?

    Merparten av resans strövtåg rör sig dock i Sri Lankas olika naturtyper. Bara några timmar bort från kultursevärdheterna är vi bland risterrasser, vattenfall och regnskog vid Knuckles Mountains vackra bergsområde. Här bor vi på en tältlodge, varifrån vi gör ett par fina dagsetapper.

    Tågresan från Kandy tar oss upp på högplatån på över 2000 m ö h och här blir det helt annorlunda vegetation och temperatur. Vi vandrar till den vackra akvedukten där tåget tuffar förbi ett par gånger om dagen. Naturligtvis passar vi också på att både gå genom de berömda teodlingarna, se processen hur teet kommer till, få chansen att  plocka teblad och smaka på teet.  

    Vi ska under resans också göra ett par kortare toppbestigningar, en kustvandring och göra en murvandring runt den gamla holländska kolonistaden Galle. Utöver alla de olika strövtågen kommer vi självfallet hinna med att åka på safari för att spana efter leopard, elefant och ett rikt fågelliv i Udawalawe, gå på matlagningskurs i Ella samt hinna njuta några dagar vid havet vid Dalawella och kanske ta ett dopp i Lackadivsjön? 

    Vår strövtågsresa till Sri Lanka går i november. Se resplanen här nedan. 

    Text: Jörgen Fredriksson 

  • Jörgen på strövtåg genom Grekland

    I helgen kom jag hem från en dryg veckas resa i Grekland. Det var underbart att vara på resande fot igen och få andas en annan luft med nya dofter och nya synintryck. Så vackert och så trevligt! Syftet med resan var att gå de sträckor vi har med på vår resa Grekiska strövtåg från Homeros till Leonard Cohen. Mikael Karlmark som ska vara färdledare på flera av avgångarna följde med på vår resa genom Grekland från Aten till Ithaka via Hydra, Mykene och Delphi.

    Läs hela inlägget


    Både hotellet och restaurangen där vi äter välkomstmiddag i Delfi har underbara terrasser, varifrån vi ser hela vägen till Medelhavet och orten Kirra där pilgrimerna en gång kom för att vandra till oraklet vid Apollontemplet. Här vandrar vi också resans första sträcka som är sex kilometers vandring på det heliga berget Parnassos som tillägnats Apollon och Dionysos, längs en pilgrimsväg som slingrar sig ned mot Delfi på en bra anlagd stenstig med fina serpentinsvängar.
    För egen del var nog dagarna på Ithaka höjdpunkten. Det är en fantastiskt vacker och kuperad ö, där vi gjorde två väldigt fina vandringar med makalösa havsvyer. Den ena dagen gick vi från ett högt beläget kloster till den fina lilla byn Kioni, vid havet. Längs vägen ackompanjerades vi av getternas och kornas bjällror och njöt av vyerna. Det blev flera trevliga stopp på vägen, både på kloster och ön Ithakas gamla huvudstad Anogi. 

    Ena dagen på Ithaka vandrade vi i Odysseus fotspår och fick lära oss om hur hans gamla kungarike kan ha sett ut, var han landsteg, var de gamla hamnarna låg och hur hans gamla palats kan ha sett ut. Homeros sägs komma från ön Ithaka. Det är en både vacker och tankegivande vandring som tar oss till de vackra nordvästra delarna av Ithaka. På bilden ovanför ser vi Polis strand där man tror att Odysseus både kan ha avrest ifrån och kommit tillbaka. Här ligger också det man tror vara Nymfernas grotta där han gömde sina skatter när han kom tillbaka. 

    Den bilfria ön Hydra var också en riktig pärla med underbart boende och en riktigt vacker stad som klättrade på bergväggen. Även här strövade vi (Mikael på bilden), och gjorde en enkel vandring längs bilfri väg till byn Mandraki och sedan en längre kustvandring på högre höjd från klostret Zorva tillbaka till Hydra. 

    Under vår vecka hann vi också njuta av kvällslivet både i Patra och Aten, se de underbara lämningarna i såväl Delfi som Mykene och njuta av den riktigt trevliga staden Nafplion. Kan verkligen utlova en resa som erbjuder både vacker natur och ett spännande kulturlandskap. Vår resa är 11 dagar lång med sju olika strövtåg som är mellan sex och tio kilometer långa. Avgångarna 10 och 21 oktober är fulltecknade i år och vi har därför lagt till en avgång 17 oktober. Dessutom har vi nu lagt till två avgångar för nästa år. 

    På ön Hydra bodde också Leonard Cohen länge och hans söner äger fortfararande huset.  Även vi kommer hänga på restaurangen där Leonard Cohen höll sina första konserter. Vi vet var den finns och trädet är kvar. 

    Text: Jörgen Fredriksson
    Bild: Mikael Karlmark och Jörgen Fredriksson 

    Här några fler bilder på platser resan tar oss till: 

    Meteoras magiska 22 kloster belägna på klippor

    Korinthsundet 

    Apollontemplet i Delfi


     

  • Cosplay, j-pop, Hatsune Miku

    Höstlov i Tokyo

    Nyfiken på att resa till Japan med familjen? På höstlovet arrangerar vi en rolig resa till Tokyo som passar både vuxna och ungdomar. Klicka dig vidare till filmen och hör reseproducent Elin Ishihara berätta om resan.

  • Trädgårdsinspiration på Älgö och i Skåne!

    Nu blommar våren och det är tid att ta hand om odlingarna i trädgårdar och på uteplatser. Vår färdledare Jan Stålbom inspirerar både i sin trädgård på Älgö och som färdledare för resan Trädgårdsinspiration i Skåne.

    Läs hela inlägget

    När jag hälsar på Jan i hans trädgård på Älgö har våren börjat titta fram och han står i sitt växthus och planterar om växter som han ska ge till sina grannar. Janne är i grunden landskapsarkitekt med trädgårdsskötsel som ett av sina stora intressen. Under vår och höst när vi har högsäsong på resor till Japan, har vi haft turen att kunna anlita Janne som färdledare för bland annat trädgårdsresor, konst- och körsbärsblomsresor. 

     

    I sommar kommer Janne att leda en ny resa i Sverige - Trädgårdsinspiration i Skåne, med många intressanta besök på olika trädgårdar och med personer som visar upp sina livsverk. Trädgårdsmästaren John Taylor berättar om projektet och förvandlingen av Malmö slottsträdgård, vi kommer till en av Ulla Molins trädgårdar och besöker några landskapsarkitekter och får inspiration från deras egna hemmaträdgårdar. I Alnarpsparken får vi en guidad visning av Jannes vän och f.d. studiekamrat Anna Peterson som är Agronomie doktor och universitetsadjunkt vid SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet.

    Oavsett om du är proffs eller glad amatör i trädgården lovar vi en resa fylld med inspiration i form av spännande föreläsningar och guidade turer i stora och små parker och trädgårdar, trevliga boenden, god mat och nya idéer att ta med hem till din egen trädgård eller täppa. Hör mer om resan här: 





    Text och bild: Elin Ishihara

  • Vi vill tipsa om en fin utställning

    Boro-textilier har fått uppmärksamhet runt om i världen under senaste åren och just nu har en intressant utställning om Boro öppnat på Östasiatiska museet i Stockholm. Begreppet 襤褸(Boro) härstammar från det fattiga norra Japan med kalla vintrar och där det varit svårt att få tag på bomull. Människorna använde sina klädesplagg och andra textilier hemma tills de blev verkligen utslitna och lagade trasiga delar med andra textilier och plaggen gick i arv över generationer.

    Läs hela inlägget

    Denna slumpmässiga design och mönster som lappas ihop lager på lager skapar ett särpräglat men på något sätt ett harmoniskt och praktiskt konstverk. I utställningen medverkar även svenska kreatörer som skapat sin tolkning av boro genom mode, poesi och ljudkonst. Samlingen har tidigare visats i New York, Peking och Sydney och ställs nu ut i Stockholm på Östasiatiska museet som första museum i Europa. Observera att du måste köpa biljett innan du besöker museet för att se denna utställning. 

    Konstnärsparet Hisako och Takashi Hagiwara

    För er som är intresserade av japansk textil och olika hantverk har vi två fina resor att erbjuda. Textilresa till Japan och Hantverksresa till Japan som leds av kunniga färdledare inom området. På båda resorna har vi en fridag i Tokyo då ett besök på Amuse Museum kan rekommenderas. Här finns en permanent utställning om Boro-textiler och Ukiyoe-träsnitt. På textilresan besöker vi även ett riktigt konstnärshem för en heldagsworkshop där vi själva får prova på den tusen år gamla broderitekniken sashiko som också härstammar från de norra delarna av Japan. Följ med! 

    För att komma till Östasiatiska Museet klicka här.

  • Fredrik Lennartsson, om sitt nya hemland Colombia

    Fredrik Lennartsson, färdledare för resan Colombias tid är nu, berättar om sin tillvaro i den bördiga Kaffetriangeln i Anderna. Han har bott tio år i Colombia både i storstad och på landsbygden. Under årens lopp har han varit färdledare för flera av våra resor och nu gör vi en nysatsning på resan i höst med uppdaterad och ännu bättre resplan.

    Läs hela inlägget

    Colombia är mitt nya hemland, i mer än tio år har jag kallat detta hemma. Efter mer än ett decennium i metropolen Bogota och dess 9 miljoner invånare, har jag, min fru och barnen bytt storstadspuls till livet på landet. Vi bor nu på en liten gård (finca) som producerar frukt och som innan pandemin fungerade som lantligt hotell. Fincan ligger i den så kallade kafferegionen, en landsdel som erbjuder sommarklimat året runt, ren luft och ett lugnt tempo. Vi har pool och fotbollsplan framför huset och vi vaknar varje morgon till ljudet av naturen, ibland kommer den så nära att en kolibri irrar sig in i huset.


    Med sommar varje dag och gröna stora berg med otaliga grusvägar inpå knuten är det också perfekt för min favorithobby, att cykla mountainbike. De små pittoreska byarna som finns i länet blir trevliga utflyktsmål att utforska och för en kaffeälskare som mig är denna region paradiset, här kan man prova nya lokala sorter på varje café. 
    Människor och hästar på torg i Antioquia, Colombia.
    Den kulturella mångfalden, den storslagna naturen med biodiversitet i världsklass fortsätter att överraska mig med sina intryck och jag har fortfarande många platser kvar på att-besöka-listan. Människors vänliga sätt och öppna bemötande gör att man lätt kan starta ett samtal och få en inblick i människors liv, något som gör det extra intressant att resa runt i Colombia. Mitt nya liv på landet har blivit en nystart i denna underbara del av världen och jag kommer fortsätta kalla detta hemma för överskådlig framtid.

    Kom gärna hit och upplev själva ett av de mest underskattade resmålen i världen, kanske blir ni lika förälskade som jag.


    Guatape


    Cartagena


    På väg till Manizales på över 3000 meters höjd



    Tayrona Nationalpark och vårt boende där.

    Text: Fredrik Lennartsson

  • En smak av storstadpulsen i Seoul – höstlovsresa

    På vår familjeresa Höstlov i Seoul finns någonting att göra för alla åldrar. Seoul bjuder på nyskapande mode, modern arkitektur, innovativ teknologi och rolig ungdomskultur. Någon som redan har varit där är Rickard Lagerström, som förra hösten reste dit med sin son Noel, 15 år, och bonusdottern Elvira, 18 år.  Läs mer här...

    Läs hela inlägget

    Under vår vecka i denna mångmiljonstad besöker vi gamla palats, bor på tempel, äter kryddstark mat och strosar i traditionella kvarter som fått nytt liv med smakfulla butiker och gallerier. Vi får bland annat lära oss att göra vår egen kimchi, slåss med zombies, besöka gränsen till Nordkorea, vandra i vacker natur och lära oss om buddismen och dess ceremonier när vi bor på ett tempel utanför Seoul.


    - Jag och Noel åkte på en liknande resa med Världens Resor för två år sedan, Höstlov i Tokyo, och var väldigt nöjda med den. När vi läste att det fanns en liknande resa till Seoul, kunde vi inte låta bli att åka även på den, berättar Rickard. 
     
    Innan resan visste inte Richard, Noel och Elvira särskilt mycket om Seoul och övriga Korea. Men med erfarenhet av tidigare resor med Världens Resor kände de inte att de behövde några speciella förberedelser. Det var bara att ”kliva ombord och åka med”. 
     
    Förväntningarna på Sydkorea handlade framförallt om maten.  
     
    - Som alltid när jag är ute och reser är maten i fokus, berättar Rickard. Jag hade rätt liten koll på koreansk mat, men med stor nyfikenhet fick jag en fantastisk upplevelse. Dels från koreansk street food och dels via den uppskattade matlagningskursen vi tog del av. Och maten på Kwangjang Market. Wow! Ett himmelrike för den matglada!  
     
    Liksom Tokyo är Seoul en smältdegel för nyskapande trender, modern ungdomskultur och ny teknik – något som uppskattades stort av Elvira och Noel. 

     
    - Elvira gillade den galet roliga teatern Nanta – en slags slapstick- och dansföreställning som utvecklats i Korea – och all shopping av riktigt hög kvalitet. Noel fastnade för VR-centrat där vi utsatte oss för spännande äventyr i virtual reality. Men även lugnet uppe i bergen, där vi fick leva klosterliv en dag med övernattning. Överlag är Seoul en oändligt kul stad att vara tonåring i, konstaterar Rickard. 
     
    Han tycker att veckan i Seoul kändes som åtminstone två. 

    - När man åker så långt bort under en begränsad tid är det viktigt att vara effektiv. Johan, som var vår färdledare, kunde Seoul utan och innan. Detta visade sig i form av att han guidade oss effektivt genom den komplexa infrastrukturen och därmed fick vi ut maximalt av vår vecka. Inte så att vi stressade oss genom, men effektivt och behagligt. Seoul är en enorm stad och givetvis har vi nog inte upplevt en bråkdel av staden, men vi var nöjda. Fler upplevelser hade troligen känts stressigt. 
     
    Förutom Seoul åkte de några timmar norrut och fick ta del av gränsen mot Nordkorea.

      

    - En skakande och förhoppningsvis snart bortraderad barriär, som tog oss på ett allvarligt sätt. Lika gripande som lärorikt, säger Rickard. Att, för några Won, kika genom en kikare över taggtråd och minerad mark påverkar och det kommer jag nog även att minnas för en lång framtid. Därifrån åkte vi sedan till ett buddistiskt tempel, där vi levde munkliv i enastående miljö och natur. 
     
    Rickard upplevde att koreaner är väldigt nyfikna och trevliga mot västerlänningar. Flera gånger kom de att samtala, på god engelska, om vilka de var och de hade koll på både IKEA och Zlatan.  
     
    - Vi blev förälskade i Seoul. Avslappnade, härliga Seoul. Vi började direkt prata om vi kunde hitta någon bra högre utbildning för Noel, att påbörja efter gymnasiet. Men oavsett kommer vi nog återvända någon gång. Vi får helt enkelt hålla koll på Världens Resor och se om jag kan ”lura” med mig sambon nästa gång. 
     

  • Kärleken till Japan - två resenärer berättar

    Det råder ingen tvekan om att Lars-Göran och Ulla-Carin älskar Japan. Båda två får något lyckligt drömmande i rösten när de pratar om sitt favoritland. Det som lockade paret till Japan från första början var det estetiska i form av Ulla-Carins trädgårdsintresse. Resan ”Brinnande lönnlöv” år 2011, gick bland annat till Nara och Kyoto och hade fokus på just trädgårdar. Man kan inte annat än förbluffas och inspireras av japanernas förhållande till skönhet.

    Läs hela inlägget

    Ulla-Carin: – Till och med när man åker igenom vissa industriområden så ser man att folk har ansträngt sig och gjort fint i sina pyttesmå trädgårdar. De handplockar löv och skräp på gräsmattan och binder upp träd inför vintern.

    Lars-Göran: – Allt de gör är vackert, till och med när de sätter upp stöttor för grenar. Och varje vinkel ska vara vacker. Du flyttar dig fem meter och upptäcker en ny syn. Det slarvas inte med skönhet någonstans.

    19 gånger av 20 äter Ulla-Carin japanskt med nöje, men mot slutet av den första resan, när paret kom till Tokyo, fick Lars-Göran väldigt bråttom till McDonalds.

    Shukubo mat

    Lars-Göran: – Ja, jag såg det berömda M:et och sprang, haha.  Dock är även maten presenterad med sådan kärlek och omtanke. Även om det så bara är ett grässtrå och rå fisk så är det en skönhetsupplevelse och det första man gör är att ta fram kameran.

    Sedan 2011 har det blivit ytterligare fyra japanresor – alla i regi av Världens Resor. Den enda delen de ännu inte har besökt av Japan är Okinawas övärld.

    Ulla-Carin: – Vi sätter oerhört stort värde på guiderna eftersom det finns så mycket kunskap som man inte kan läsa sig till. Världens Resors guider är fantastiska; genomgående kunniga, omtänksamma, inkluderande och trevliga. Vi har rest med många olika arrangörer, men är överens om att inga andra guider når upp till samma nivå som till exempel Jörgen Fredriksson och Lars Arvidsson.

    En annan sak som paret värderar högt är möjligheten att komma riktigt nära kulturen.

    Varma källor, Japan

    Lars-Göran: –När man pratar med andra som reser kanske de bor på femstjärniga hotell, medan vi bor hemma hos gästfria japaner eller traditionellt på ryokan, men vår upplevelse är större. Vi kommer närmare det äkta Japan.  

    Han minns när kvinnan i en av den inhemska familjen de bodde hos berättade att hon pluggade engelska och undrade lite försynt om en av hennes studiekamrater fick komma och hälsa på. 

    Det gick ju bra, sa vi. Men det är bara det att de inte har plural på japanska så det kom inte bara en vän utan ett helt gäng infnittrande tjejer, men det var bara ännu rarare. Ett fint minne.

    Paret älskar det japanska folket. 

    Matlagning Japan

    Ulla-Carin: –De har ett väldigt utvecklat sinne för stil och harmoni. Framtoningen är alltid väldigt vänlig och artig. 

    Lars-Göran: – Även ungdomarna är fantastiska. När vi bodde i Shibuya såg Jörgen Halloweenutklädda ungdomar plocka skräp morgonen efter sitt firande. De ville inte att vanligt folk skulle få lida för att de hade varit ute och haft roligt. Vi bara tittade på varandra och sa ”Är det här Sverige för 150 år sedan? En annan sak som är beundransvärd, är hur fint japanerna tar hand om varandra och ger sina äldre sysselsättning. Istället för att känna sig odugliga på ålderns höst kan de få ett jobb med en snygg uniform, en pinne och en uppgift att dirigera in trafik på en parkeringsplats. På så sätt får de känna sig behövda och behålla sin värdighet.

    2020 var ett förlorat år för paret. Sju av deras planerade resor blev inställda. Nu hoppas de att de åtminstone ska ha blivit vaccinerade till septemberresan som går till Japan & Sydkorea. Lars-Göran och Ulla-Carin kan nämligen inte tröttna på Japan.

    Ulla-Carin: – Så länge vi får fortsätta vara friska kommer vi att fortsätta resa till Japan ungefär vartannat år. Så är det! 

  • Två grekiska filmupplevelser

    Just nu under pandemin är det i fantasin vi får resa till långväga resmål, snarare än i verkligheten. Ibland är det skönt att i filmens värld få drömma sig bort en stund. Det gjorde jag och såg två inspirerande filmer med den grekiska övärlden som skådeplats. Resultatet blev en helt ny resa. Häng med oss till Grekland i höst!

    Läs hela inlägget

    Jag såg den fina dokumentären Leonard & Marianne – Words of Love om Leonard Cohens tid med norska Marianne Ihlén på ön Hydra. Leonard Cohens karriär har jag följt i närmare 40 år, men aldrig lagt så stor vikt vid att de klassiska låtarna So Long Marianne och Birds on a Wire haft direkta kopplingar till ön Hydra, där Cohen bodde från 1960 till 1967.

     

    Hydra är en fantastisk ö där både naturen och själva staden Hydra är enastående vackra. Ön är dessutom bilfri, vilket skapar ett underbart lugn och fantastiska förutsättningar för trevliga strövtåg. Hit flockades kulturpersonligheter som Sun Axelson, Henry Miller och Sophia Loren under 60-talet. Göran Tunström bodde också på ön under en lång period och skapade en livslång vänskap med Leonard Cohen. Det var här Tunström skrev delar av boken Maskrosbollen.

    Historien om Marianne och Leonard kretsar kring den bohemiska gemenskapen under tiden på Hydra med öppna relationer och hur Leonard Cohen utvecklas till en framgångsrik musiker. Den berättar också kärlekshistorien om de två och hur bohemlivet inte alltid slutade lyckligt med följdhistorier av missbruk och annat elände. Leonard Cohens hus finns kvar på Hydra och gatan där han bodde bär idag hans namn.  

    Filmen avslutas oerhört värdigt med en sekvens där de läser upp ett brev från Leonard Cohen vid Mariannes dödsbädd, ett kärleksfullt brev till en musa han inte träffat på många årtionden. "Dearest Marianne, I'm just a little behind you, close enough to take your hand. This old body has given up, just as yours has too ... Safe travels old friend. See you down the road."

    Om filmen om Marianne och Leonard är finstämd och lockar fram en liten tår, så är Michael Winterbottoms film The Trip to Greece, med skådespelarna Rob Brydon och Steve Coogans, av en helt annan kaliber. De äter sig genom ett oerhört vackert Grekland i Odysseus fotspår från Troja till Homeros födelseö, Ithaka.

    De två huvudrollsinnehavarna har vi sett i tre tidigare filmer när de äter gott och munhuggs igenom Englands sjödistrikt, Italien och Spanien. Temat är detsamma denna gång och de gör underbara imitationer av allt från Michael Caine och Marlon Brando till Mick Jagger, ofta där de tävlar vem som gör det bäst. Under tiden rullar de upp den grekiska historien och reser i bergen och i övärlden genom ett bedårande Grekland och med maträtter som gör att det vattnas i munnen. 

    En episod är de på Hydra och i en annan har de simtävling på Ithaka och pratar om Lord Byron och om kärleksbanden mellan Odysseus och Penelope. De argumenterar om tragedi och komedi, om myter och historia, demokrati och meningen med livet när de besöker Apollontemplet i Delfi.

    Att återigen få hänga med Rob och Steve är lite som att träffa gamla vänner som har ovanligt många referenser som överensstämmer med mina egna. Visst blir de pladdriga emellanåt, men åtminstone jag står ut med det mer än gärna.

    Jag själv kunde inte låta bli att inspireras och resultatet är den strövtågsresa vi nu presenterar. Grekiska strövtåg – från Homeros till Leonard Cohen, där vi under elva dagar gör sju strövtåg på olika platser i Grekland. 

    Resan börjar i Delfi och det fantastiska klosterkomplexet Meteora med 22 kloster belägna högst upp på sandstensklippor. Vi avslutar resan med besök på öarna Ithaka och Hydra. Välkomna ni också att följa med på Odysseus irrfärder och att spåra platser i Leonard Cohens poetiska låtskatt.  

    Jörgen Fredriksson, delägare Världens Resor

  • Vad vet du om tåg?

    Intresset för att resa med tåg både hemma och längre bort har bara ökat de senaste åren. Vi på Världens Resor har alltid haft med tågresor som en del av transporterna på våra resor runt om i världen. 2016 växlade vi upp och lanserade ”Den Stora Tågresan till Hong Kong”. Då reste vi hela vägen till Hong Kong med tåg genom Estland, Ryssland, Kazakstan och Kina till slutmålet.

    Läs hela inlägget

    2019 genomförde vi två långa tågresor, en genom Europa till Venedig med chartrat tåg, och en från Stockholm till Tokyo via Lettland, Ryssland och Sydkorea som jag fick äran att leda. Undertecknad jobbar även som lokförare på SJ sedan 1986 och kombinerar det med mitt jobb på Världens Resor. Jag leder flera av våra fina tågresor, där jag ibland även är med och kör några av de fina veterantåg som vi chartrar.
     
    Men hur mycket vet ni om järnvägar i Sverige och världen? Visste ni att...

    ….världens första järnväg byggdes redan 1515 och var en bergbana på träskenor upp till fästningen Hohensalzburg i Österrike. Vagnen drogs upp med hästar via rep i en sinnrik mekanism. 


    På resan till Skottland åker vi "Harry Potter tåget".
    ….engelsmännen utvecklade de moderna järnvägarna i början av 1800-talet då dom första ångloken byggdes där. Den mest framgångsrike pionjären hette George Stephenson som lät bygga den första kommersiella järnvägen mellan Liverpool och Manchester 1830. Britterna blev världsledande.


    Här kommer malmtåget.

    ….de svenska järnvägarna började byggas på 1850-talet, den första linjen som öppnades var mellan Örebro och Nora 1856, en privatfinansierad linje, och statliga SJ:s första linjer var Malmö – Lund samt Göteborg – Jonsered, båda invigdes 1 december 1856. Linjen Stockholm – Göteborg stod klar 1862 och linjen Stockholm – Malmö stod klar 1864, efter det började norra stambanan att byggas. Den och hela malmbanan till Narvik var färdiga 1902.

    ….Sverige har ca 1200 mil järnväg varav 940 mil är elektrifierad.

    ….kraftstationen i Porjus byggdes 1912 – 1915 för att elektrifiera Malmbanan, på köpet blev Gällivare och Kiruna de första städerna i Sverige som fick el.

    ….Sveriges första elektrifierade bana för passagerartrafik var Djursholmsbanan redan 1895.


    Vi har flera fina resor där vi chartar en egen rälsbuss på Inlandsbanan.

    ….inlandsbanan byggdes 1907 – 1937 som var sista gången rallare användes och det sista stora järnvägsbygget i landet innan man byggde Botniabanan mellan Sundsvall och Umeå 1999 – 2010

    ….järnvägen gjorde att vi fick enhetlig tid i Sverige. Före järnvägen skilde det 24 minuter mellan Stockholm och Göteborg men för att kunna göra tidtabeller måste man enas om en tid. I en början använde man Göteborgs tid men det ogillades av Stockholmarna så man gjorde en kompromiss och enades om att Örebrotiden skulle bli svensk standardtid.

    ….Sveriges första kvinnliga lokförare hette Ulla-Brita Neibig och anställdes 1972.

    ….Sveriges snabbaste tåg går i 200 km/h och världens snabbaste tåg på räls i kommersiell trafik är snabbtåget mellan Peking och Shanghai i 350 km/h.

    …Sveriges tyngsta tåg är malmtågen som kan väga upp till 8500 ton, världens tyngsta och längsta tåg är malmtåg i Australien, ca 100000 ton och 7.5 km långt.

      
    ….Sveriges längsta järnvägstunnel är 8.7 km och går genom Hallandsåsen, världens längsta järnvägstunnel är S:t Gotthardstunneln Italien – Schweiz, 57 km lång.

    ….Sveriges längsta bro är svenska delen av Öresundsbron, 5.3 km, världens längsta järnvägsbro finns i Kina, 165 km lång.

    ….Sveriges längsta raksträcka är mellan Skövde och Töreboda, 20 km lång, världens längsta raksträcka finns i Australien, 478 km lång.

    Det här fina veterantåget ska jag köra under resan Litteraturtåget.

    Hoppas ni nu fått lite inspiration att följa med oss på någon av våra tågresor. Här nedan kommer en länk till alla våra tågresor för mer inspiration. Under tiden som vi inte kommer ut i världen p.g.a pandemin har vi nu även många fina och intressanta tågresor i Sverige längs inlandsbanan och även upp till Nordkalotten som vi varmt rekommenderar. Just nu är det också fri avbokning fram till 90 dagar före avresan.

    Klicka här för att läsa om alla våra spännande tågresor.

    Hälsningar! 

    Lars Arvidsson, färdledare, reseproducent och lokis.

  • Happy Losar

    Fredag 12 februari firas Losar – det tibetanska nyåret. Det är tiden för en tredagars festival och ledighet i Tibet, men även för buddhister i Bhutan och Nepal. Hela familjen går upp tidigt på morgonen för att göra sig i ordning och ta på sig de finaste kläderna man har. Varje hushåll har ett litet altare hemma eller ett mindre tempel på gården.

    Läs hela inlägget

    Offergåvor gjorda av en speciell deg och som formats till olika djur och demoner läggs vid templet och familjen börjar sin ceremoni. En person i hushållet har gått upp extra tidigt för att samla ”det första vattnet på det nya året”. Med detta vatten, som sägs bringa lycka, tillagas maten man kommer att bjuda på under dagen och en skål med vatten ställs även vid altaret. Traditionellt äter man en söt kaka som kallas Khapse och dricker Chang, en slags öl. Givetvis blir det en hel del smörte också.

    Från templen hörs munkarna utföra sina speciella böner för att driva ut onda andar och extra mycket rökelse tänds som offergåva. Man förbereder till fest där hela familjer träffas för dans och sång tillsammans. Många av danserna symboliserar kampen mellan det goda och det onda men även komiska danser framförs till stor glädje och härliga skratt.  

    Nu inleds också metalloxens år. En kombination som tyder på utmaningar tidigt på året. 

    Just nu längtar jag lite extra till Tibet som jag besökte första gången för tjugoett år sedan.

    HAPPY LOSAR  

    /Pernilla Palacios reseproducent för våra Himalayaresor 

  • Sugen på sumo

    Just nu befinner sig vår färdledare Lars tillsammans med en grupp i Japan. Resan kallar vi för Brinnande lönnlöv och är en av våra mest populära rundresor där vi under tre veckor hinner med att lära känna Japan på många plan under en tid när landet är som allra vackrast. En av många spännande ingredienser är sumoturneringen i Fukuoka. Läs Lars hälsning här...

    Läs hela inlägget

    Hälsningar från ett Japan i vacker höstskrud.

     

    Den ytterst trevliga resan ”Brinnande Lönnlöv” i Japan pågår som bäst just nu. Det är en av mina absoluta favoritresor att leda, det har jag gjort varje år sedan 2004 och fortsätter nästa år som vanligt. Resan är fullspäckad av platser, miljöer och upplevelser och i och med att den är tre veckor lång får man verkligen med mycket.


    En av de riktigt roliga sakerna vi gör är att titta på sumobrottning under några timmar en eftermiddag. Man har en 15-dagarsturnering varannan månad här i Japan och i november går turneringen i staden Fukuoka som vi passerar på vår resa. Det kan te sig helt obegripligt och inte så kul att se tjockisar försöka putta varandra ur en ring men det är så mycket mer och efter att jag förklarat historia, regler och ritualer innan vi går till stadion så blir det plötsligt en väldigt rolig och spännande upplevelse och jag tror att de flesta i min grupp har börjat följa turneringen dagligen på TV nu - jag har nog lyckats i min mission att göra kanske världens roligaste sport populär hos mina resenärer.

    Ryokan med varma källor i Amakusa Nationalpark

    Stenträdgården i Kyoto

    Förutom sumon är det ingen hejd på trevligheterna under resan. Vi bor bl.a med munkar på ett tempel i bergen söder om Kyoto, badar i varma källor och går runt i det bubblande ”helvetet” i kurorten Unzen, tillbringar två dagar i min favoritstad Nagasaki med en otroligt intressant historia, vandrar i trolsk natur bland tusenåriga cederträd på den vackra ön Yakushima, bor hemma hos japanska familjer i staden Kagoshima och avslutar med att känna Tokyos puls de sista 4 dagarna.

    Om man vill få ut så mycket som möjligt av en Japanresa så rekommenderar jag varmt ”Brinnande Lönnlöv”. Jag finns här nästa år, hoppas ni också gör det. Varmt välkomna.

    Lars Arvidsson, färdledare.

  • Följ med Johnny till Centralasien

    Kanske söker jag något, kanske är jag bara nyfiken, eller så gillar jag utmaningar. Kanske försöker jag förstå världen – hur omöjligt det än låter. Resebloggen Johnnybajdzjan har jag startat i egenskap av frilansande färdledare, hobbyfotograf och skribent. Är du nyfiken på Centralasien? Häng med bakom kameran på vår senaste resa.

    Läs hela inlägget

    Mitt namn är Johnny Friskilä och jag kommer från Narvik i Norge där jag fick mitt första guidejobb som 16-årig. År 2002 var min bachelorgrad i ryska, historia och statsvetenskap klar och jag bestämde mig för att flytta till Sverige och Stockholm. Här blev jag kvar. Sedan dess har det även blivit en del resor. Ungefär 100 länder och territorier har jag hunnit med. Idag frilansar jag bland annat som färdledare för Världens Resor.

    jag har varit färdledare på resan till Centralasien flera gånger. Följ med mig bakom kameran och läs min berättelse på resebloggen Johnnybajdzjan klicka här.

    Se alla bilder på resebloggen Johnnybajdzjan, klicka här.

  • Möten man minns, se filmen

    Alla jag har träffat, som har fått möta schimpanser och bergsgorillor i frihet, får något väldigt speciellt i blicken när de berättar om upplevelsen. En ödmjukhet inför livet och likheten med våra närmaste släktingar kanske? Per Lindh leder resan till Rwanda och Uganda i december, se hans filmer från resan här.

    Läs hela inlägget

    Under resan Safari och möte med bergsgorillor blir det många observationer av olika primater. Skogarna i Rwanda och och Uganda är hem åt ett otal arter. I Kibale spårar vi schimpanser och i Bwindi möter vi de dimhöljda bergens gorillor. Vi delar upp oss i två grupper och tillsammans med kunniga parkguider ger vi oss av på morgonen för ett oförglömligt äventyr att minnas livet ut.


    Uganda erbjuder även storslagna safariupplevelser på savann och ett rikt djurliv i floder och sjöar. I Queen Elisabeth nationalpark lever trädklättrande lejon och i Murchinson falls blir båtfärden på Nilen en av höjdpunkterna. Ugandas parker har betydligt färre besökare än flera av grannländerna i Östafrika vilket också bidrar till stora och exklusiva naturupplevelser.


    Klicka här för att läsa om resan Safari och möte med bergsgorillor. 

  • Skräddarsytt för din familj & dina vänner

    Även om vi är mest kända för våra spännande gruppresor så hjälper vi även till med skräddarsydda resor. Vi har så mycket kunskap och roliga idéer samt kontakter över nästan hela världen - det innebär att vi kan skräddarsy precis efter era önskemål. Kanske en generationsresa med familjen över höstlov eller jullov känns extra viktig i år? Eller att få planera en långresa med vännerna? Generösa bokningsvillkor gäller i dessa tider och det går att köpa bra försäkringar som gäller. Se våra exempel på skräddarsydda resor här och kontakta oss gärna!

    Läs hela inlägget

    En resa med mycket innehåll, safari, storstad eller med tid för återhämtning vid havet? Oavsett hur era tankar går så hjälper vi gärna till att ta fram förslag och berätta om våra smultronställen runtom i världen.

    För att se förslag på olika skräddarsydda resor klicka här. 

    Klicka här för inspiration i vår digitala broschyr.

    Kontakta oss gärna för att prata resor och möjligheter så återkommer vi med förslag! Tel 08-669 5525 och info@varldensresor.se

  • Bli ett med naturen - drömresor hösten 2021

    Flera av våra Latinamerikaresor har inslag av, eller är renodlade naturresor. Med på en sådan upplever du regionens flora och får chansen att tillsammans med våra specialistfärdledare komma nära ett rikt djurliv. Åsa Backevall är botaniker och sedan 1996 har hon arbetat som färdledare runt om i världen och i 15 år har hon lett många av våra naturresor till bland annat Brasilien, Ecuador och Galapagos. Läs intervju med Åsa här.

    Läs hela inlägget

    Åsa, varför ska man åka på en naturresa?

    För att se och uppleva naturen och livet på riktigt. Det spännande med djur och natur är ju också det oförutsägbara. Har man tur går man ut i skogen och får se massor av djur, en annan gång ser man betydligt färre. Naturen går inte att regissera. Dessutom bidrar vårt resande i allra högsta grad till att bevara naturen. På resan Galapagos och Amazonas så har Världens Resor valt att anlita lodger – Sani Lodge och Napo Wildlife Reserve – som ägs av människorna som bor i området. För att öka djurbeståndet har de slutat upp med att jaga på sin mark. Därutöver medverkar det också till att lokalbefolkningen får andra möjligheter att försörja sig än från att jobba inom oljeindustrin som är utbredd i området. 

    Vad kan man förvänta sig på resan?

    Vi som leder naturresor är ofta biologer med stor kunskap och  intresse för  naturen och länderna vi reser till. Vårt mål är att kunna berätta så mycket som möjligt om det vi ser och upplever. Resorna går också till väl utvalda naturområden som har mycket att erbjuda. 

    Vad finns det för natur- och djurliv i Sydamerika?

    Stor del av Sydamerika hör till de artrikaste områdena i världen vad gäller flora och fauna. På listan över världens sjutton mest artrika länder ingår bland annat Ecuador, Brasilien och Colombia. På resan till Ecuador besöker vi Amazonas där man till exempel har möjlighet att se olika arter av apor, kajmaner, fåglar, ormar som anakonda och jätteutter. Galapagos är ju känt för att man kommer djuren väldigt nära inpå livet, eftersom de är helt orädda för människor. Man ser sjölejon, stora landsköldpaddor, havssköldpaddor, både land- och havsleguan och massor av spännande fåglar som till exempel blåfotad sula och en endemisk art av albatross. I Brasilien tillbringar vi stor del av resan i Pantanal, där man bland annat kan se jaguar, tapir, kapybara, näsbjörn, kajmaner, både stor- och liten myrslok samt ett fint fågelliv.

    Hände något speciellt på den senaste resan du gjorde, Naturresa i Brasilien?

    Pantanal kallas ju för Sydamerikas Serengeti och vi fick syn på inte mindre än fem jaguarer under vår resa. Vi åkte buss efter den närmare femton mil långa grusvägen Transpananeira, som leder in i de norra delarna av Pantanal till Porto Jofre. Här bodde vi på en lodge i två nätter och åkte ut på jaguarsafari med båtar på flodsystemet. Vi upptäckte inte bara jaguarer utan också jätteutter, kapybaror, jabiru-storkar och kajmaner. 

    Vad är ditt bästa resminne med Världens Resor?

    Jag har många fina minnen från olika resor, men det jag speciellt kommer att tänka på är från en resa i ecuadorianska delen av Amazonas. Tillsammans med en grupp paddlade jag kanot på ett vattendrag genom regnskogen. Vi stannar till då vi ser en flock ullapor ovanför oss. Hannarna av denna art brukar ofta skrämmas genom att slänga ned grenar och den här gången var de mer aktiva än vanligt. Under en lång stund sitter vi helt betagna och betraktar dem. Plötsligt kastar sig en stor hanne mot oss, som för att attackera. Han kommer farandes med alla fyra lemmarna utsträckta, men förstås gör han det bara för att skrämmas och det visar sig att han höll sig fast med svansen i en trädgren. Det var ett alldeles magiskt ögonblick!   

  • Familjeresa i Sverige - ny resa här för att stanna!

    -”Jag har rest 100 mil för att komma hit”. Det var det första Adrian 10 år sa till mig när vi träffades i Östersund. Adrian hade rest från Falkenberg och skulle tillsammans med sin farfar spendera höstlovet i Jämtland tillsammans med oss på vår nya familjeresa Vildmarksäventyr. Vi blev en grupp om tjugo personer från fem olika familjer.  Det här är vår första familjeresa i Sverige, men definitivt inte vår sista. Läs om mina intryck från resan här och se till att säkra er plats för nästa höstlov!

    Läs hela inlägget

    Vi reste med tåg till Östersund där vi blev hämtade med buss för ytterligare drygt två timmar till den lilla byn Norråker som skulle vara vårt hem kommande fem dagar. Vi var många som spärrade upp ögonen när vi såg att marken var täckt av snö. Aha - här skulle det bli snöbollskrig, det förstod man ju direkt.  

    Vi kom fram sent på eftermiddagen och möttes av den alltid så glada Ida, vår färdledare. Hon bor här i Norråker tillsammans med sin familj och driver även den lokala mathandeln i byn. Vi inkvarterades i olika hus och stugor familjevis och hade sedan vår första gemensamma måltid. En utsökt middag tillagad av Idas man Johannes, som verkligen satte ribban för all den goda mat vi skulle få under resans gång. 

    Vårt första utflyktsmål gick till Flottarkojan där vi vandrade på Flottarstigen som går längs Sjoutälven. Stigen har fått sitt namn från de flottarmän som arbetade här med att balansera på timmerstockarna och se till att inget timmer fastnade under sin färd längs älven. Luften var ren och stämningen på topp. Vi stannade till för att dricka av det rena vattnet i älven. Färskt, kallt och magiskt gott. Plötsligt dök en man upp ur skogen med en mikrofon i högsta hugg. Det visade sig vara Sveriges Radio Jämtland som fått nys om vår grupp och i live sändning var ute och letade efter oss. Turligt nog fann han oss och modiga Birger 10 år från Älvsjö ställde upp på en intervju. Så kan det gå, mitt i Jämtlands skogar....  

    Vid retur till Norråker väntade en välförtjänt aktivitet. Vedeldad badtunna och bastu. Återigen delades vi upp familjevis och jag hörde rykten om att några av barnen doppade sig i den närliggande sjön. Efter denna härliga dag slocknade vi alla fort. Tänk så mycket godare man sover efter hela dagar ute i skog och mark.  

    Så var det då äntligen dags för det som många utav oss verkligen sett fram emot. 10 sibiriska huskey hundar väntade ivrigt på att få komma ut. Det var ett öronbedövande skällande som mötte oss. Ibland lät det mer som ett ylande. Kan det vara lite varg i en sibirisk huskey?, tänkte jag. Men nej, det är det givetvis inte. Hundrasen är en blandning av en spets och polarhund och passar utmärkt som draghundar. Alla barn fick möjlighet att hjälpa till och lära sig hur man sätter på en sele och sedan kopplar ihop hundarna på led. Men vi fick vänta med att åka med hundarna. Först skulle vi vandra till en lägerplats mer lämpad för dagens aktivitet. Det visar sig att Norråker ligger precis på gränsen mellan Jämtland och Västerbotten.

    Så denna dag vandrade vi från ett län till ett annat. Det var en sagolik dag och solen tittade fram lite försiktigt. Återigen var vi ute mitt i skogen. Snötäcket på marken var inte tillräckligt tjockt för ett klassiskt hundspann med släde så det blev ett hundspann med fyrhjuling och släp på hjul istället. Och oj så roligt det var. Och oj så fort det gick. Efteråt gosades och klappades det hund i vad som kan beskrivas som timmar.  

    På kvällen, efter middagen blev det filmkväll. I en uppvärmd och vacker stuga satt vi alla och tittade på klassikern Dunderklumpen som utspelas i närområdet. Denna 70 tals klassiker med många av Sveriges skådespelarelit blev en upplevelse i sig. Det var svårt att se vem som uppskattade filmen mest, barnen eller de vuxna?  

    Vår sista dag i Jämtland hade hela tiden varit ett frågetecken. Skulle vi få se renskiljning? Vi visste att det är runt denna tid på året som renarna samlas in och förs ner från fjällen till sitt hägn för att sorteras ut. Men vädret hade inte varit optimalt så renskötarna hade inte kunnat ta ner sina renar och därmed blev det ingen renskiljning för oss. Allt går inte att planera när man lever med naturens villkor. Men vi hade mycket annat intressant att uppleva denna dag.

    Vi lämnade Norråker och åkte med bil i lite över en timme tills vi kom fram till det fantastiska området Borga med Borgahällan som har en 700 meter lodrät klippvägg. Här pulsade vi genom snön upp på ett fjäll fram till ett sameviste som varit bebodd i minst 200 år och där renskötsel fortfarande bedrivs. Vi hade vandrat upp för fjället i tystnad för att eventuellt kunna se några renar som var kvar uppe på fjället. Vid samevistet viskar plötsligt Texas åtta år ” där, jag ser något som rör sig mellan granarna. Där, ser ni?”. Helt otroligt så kom det ett tjugotal renar gåendes och när vi kom fram till en glänta passerade renarna en efter en. Vi stod på bra avstånd. Renarna stannade till och tittade lika nyfiket på oss, och vi på dem. Sedan gick de vidare in i skogen. Vilken lycka! Texas utnämndes därefter till gruppens egna spanare.  

    På eftermiddagarna fanns även egen tid i Norråker. Här fanns så mycket att hitta på. Några barn gick för att kela med hundarna, och några andra valde att rida häst. De som var vana fick rida själva, och för nybörjare hjälpte Ida till med att leda hästen. Vi fick alla också åka häst och vagn. Norråker ligger precis vid Tåsjön och några passade på att prova fiskelyckan. 

    Efter våra gemensamma middagar gick vi laget runt för att berätta vad man hade tyckt om dagen, och vad som varit roligast. Ofta hamnade snöbollskrig i topp men även att få kela med djuren, rida, komma ut i naturen och röra på sig, den friska luften och att se renar. Vid vårt sista gemensamma tillfälle summerade Adrian från Falkenberg resan i en mening: ” det här farfar, det måste vi göra om”.  

    Tack till er alla för fina höstlovsdagar tillsammans!

    Pernilla Palacios

  • Mathias rapport från Namibia

    Som färdledare har jag förmånen att få åka tillbaka till mina favoritplatser med jämna mellanrum, oftast med grupper men ibland också på egen hand. I början av det här året åkte jag själv runt i hela Namibia för att besöka några av mina favoritställen, samt några helt nya spännande platser. Av detta har Världens Resor nu satt ihop den här resan som verkligen gör skäl för namnet - Namibias bästa.

    Läs hela inlägget

    Jag har varit färdledare för ett antal resor till Namibia så jag kan nu med erfarenhet säga att alla resenärer blir både lite förvånade och positivt överraskade när man kommer hit. Det gäller inte bara den skiftande mångfald av naturupplevelser som landet erbjuder utan även över maten och då framförallt råvarornas kvalitet. Här finns både fisk och skaldjur av högsta kvalitet som fantastiska ostron, underbart grillade kötträtter, oftast olika antiloper. De flesta frukter och grönsaker odlas också i landet. Många brukar även uttrycka att hotell och lodger var mycket bättre än man förväntat sig.

    Till skillnad mot alla andra länder i södra och östra Afrika, där man måste åka till en nationalpark för att se djurlivet, så ser man vilda djur i hela Namibia. Bli inte förvånade att vi tvingas bromsa in för både vårtsvin, zebror och giraffer längs vägarna. Att säkerheten är väldigt hög borde kanske inte förvåna då Namibia är ungefär dubbelt så stort som Sverige men har endast 2,5 miljoner innevånare. Städer i Afrika har väl inte det bästa ryktet men i Namibias små städer kan man utan problem gå runt på egen hand. Lägg till bra vägar av både asfalt, salt och sand och du får en väldigt bra rundresa.

    Under 13 dagar kommer vi att ta in de flesta av Namibias bästa sevärdheter såväl som några av mina egna guldkorn. En oförglömlig gryning med safari i Kalahariöknen, solnedgång och soluppgång över den grandiosa Fish River canyon, den pittoreska övergivna gamla gruvstaden Kolmanskap, de berömda sanddynerna i Sossusvlei, Skelettkusten, den berömda nationalparken Etosha.

    Jag kommer också ta med er till Namibias första världsarv, grottmålningarna i Twyfelfontein, samt ge er en oförglömlig upplevelse och inblick i hur man arbetar för att bevara den utrotningshotade geparden.

    Ni kanske inte kommer hem med ljus i håret till Lucia men jag kan lova att era ögon kommer lysa och tindra när ni berättar för alla hemma var ni har varit, vad ni har sett och gjort, hur ni har bott och vad ni har ätit. Ge er själva en julklapp och följ med mig på den här resan i slutet av året!
    Mathias Buskas

  • Sri Lanka - där min dröm lever

    Jag har nog aldrig drömt mig bort så mycket som jag gör just nu. Och det finns väl inget bättre tänker jag, än att drömma sig bort när man går runt här hemma i väntan på bättre tider. Tider då Coronapandemin är förbi och vi kan börja resa och uppleva världen igen. Jag har alltid varit en drömmare och hösten 2017 gick en av dessa i uppfyllelse. Det var min tur att få uppleva underbara Sri Lanka.

    Läs hela inlägget

    Jag åkte dit för att praktisera tre månader på en organisation som arbetar med att främja ekoturismen inom landet. Mitt uppdrag var att utbilda inom hållbart resande och implementera olika projekt. Begreppet hållbart resande var inte så etablerat då men intresset och engagement stort. Med ett fantastiskt natur-och djurliv är Sri Lanka ett otroligt tacksamt land för just ekoturism.   

    Tillsammans med min värdfamilj i Hikkaduwa. 

    Under min tid som praktikant fick jag även möjligheten att åka runt en del i landet. Det blev många höjdpunkter; vandringen uppför Sigiriya (Lejonklippan), grottemplet i Dambulla, heliga staden Kandy och inte minst tågresan längs bergen till byn Ella. Den fantastiskt goda och smakrika maten bör också nämnas till dessa. Det slog mig hur otroligt mångsidig denna ö är och just därför är Sri Lanka enligt mig det perfekta äventyret oavsett vad man är intresserad av. Här fullständigt myllrar det av sevärdheter, naturupplevelser, historia och kultur. 

    På tåget någonstans mellan Kandy och Ella. Sträckan benämns ofta som en av världens vackraste tågresor.

    På väg uppför Sigiriya tillsammans med Samitha. Ca 1 200 trappstegen senare belönades vi med en fantastisk utsikt.

    Men det är också ett land med många tuffa år på nacken. Från kolonisering och inbördeskrig till tsunami och terrordåd. När man äntligen hade börjat komma på fötter igen efter fjolårets fruktansvärda bombningar kom nästa prövning; Coronapandemin. Men trots detta får man leta med ljus och lykta efter en sur min. Trots alla motgångar har jag aldrig träffat ett folk med en så positiv anda och framtidssyn. Likt Fågeln Fenix tycks Sri Lanka gång på gång resa sig ur askan, och efter varje fall kommer man upp starkare än förut. 

    Parader är en vanlig syn i Sri Lanka. Det här var en som jag hade turen att stöta på under en kvällspromenad.

    Efter alla bakslag som detta underbara land tvingats utstå fortsätter man att välkomna oss besökare med stor värme. Med alla människor jag mött som blev mina vänner, med sin vackra natur och fantastiskt goda mat har Sri Lanka letat sig in och fått en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Jag hoppas att det inte dröjer alltför länge innan vi ses igen. 

    Text och bild: Isabell Ingevald, reseproducent och färdledare

  • Kirishima, vulkan

    Strövtåg i södra Japan - Akio berättar

    För mig som växte upp på den japanska landsbygden var närheten till skogen, ängarna och lugnet, en naturlig del av livet och något jag bara tog för givet. Först när jag flyttade till landets tredje största stad Osaka för att läsa svenska insåg jag att min lilla, i mina ögon ganska tråkiga hemstad utan varken hippa klädaffärer eller bio, egentligen kanske var en riktig pärla. Fina körsbärsblommor på våren, grodornas kör från risfälten på sommaren, hundratals trollsländor på hösten och höga berg täckta av kritvit snö på vintern kändes plötsligt väldigt värdefulla. Följ med på vår nya resa Strövtåg i södra Japan och låt mig visa upp denna vackra och unika natur för er!

    Läs hela inlägget

    Miyajima höst

    Resan börjar med två sköna och kulturella vandringsdagar i Kyoto innan vi fortsätter till Hiroshima för att besöka den heliga ön Miyajima, känd för sin shintohelgedom Itsukushima och dess röda torii-port som står ute i vattnet. Miyajima är en naturskön ö och vi vandrar upp på Misenberget för att njuta av rödskimrande höstfärger och vackra vyer över inlandshavet Setonaikai. Från Hiroshima rör vi oss söderut till Shikoku med strövtåg mellan heliga buddhistiska tempel.

    Resan avslutas med strövtåg i djupa cederskogar på Yakushima, upptagna på UNESCO:s världsarvslista. Det var här jag vandrade första gången för ett par år sedan, och nu är jag fast! Besöket här är för mig en av resans höjdpunkter och då är det inte bara de fina naturupplevelserna jag tänker på utan även vårt mysiga boende med välkomnande personal och riktigt läckra måltider som serveras.

    Mitt senaste äventyr i Japan gick till Kirishima dit vi också kommer på resan. Här vandrar vi i ett enastående vulkaniskt landskap. Från områdets högsta berg Karakunidake kan man vid klart väder se de två rykande vulkanerna Sakurajima och Shinmoedake, den blåa Onamisjön och havet, allt i samma vy. Det var magisk upplevelse för mig, och det kändes verkligen som om jorden var levande här. Synd att jag inte hann med att bada i heta källor denna gång men det sparar jag till nästa!

    Att vandra i Japan har öppnat en ny dörr för mig och jag har gjort kortare eller längre turer vid varje besök senaste åren. Jag har tydligen varit hemmablind i över 30 år men ”bättre sent än aldrig” som man säger.

    Under denna resa gör vi totalt tio strövtåg och en cykeltur av olika svårighetsgrad och i väldigt varierade miljöer. Här bjuds på allt från kulturvandringar till en bestigning av en mindre vulkan. Strövtågen är mellan 5 och 13 kilometer långa och för de sträckor som är något mer ansträngande finns ett lättare alternativ.

    Akio Noshi, reseproducent och vandrare.

  • Viktorias bästa safariminne

    Jag är safaribiten – verkligen. Jag kan åka på safari hur många gånger som helst och jag drabbas aldrig av känslan att ”det har jag ju sett förr”. Safari är så mycket mer än djur, det är en naturupplevelse som är svår att slå. Särskilt om man bor i tält. Att det ibland inte blir så mycket sömn just på grund av detta gör inget, det går att ta igen senare, helst vid en sandstrand på ön Mafia utanför Tanzanias kust.

    Läs hela inlägget

    När man jobbar som reseproducent behöver man då och då ta sig an den tunga uppgiften att åka på rekognoseringsresa. Det är viktigt bland annat för att med egna ögon se och uppleva hotell, servicenivå, tidsåtgång för transporter och aktiviteter. Men också för att hitta nya spännande äventyr och resmål. Om man som jag har Afrika som arbetsfält går många av rekresorna till nationalparker och viltreservat. En av dessa resor gick till Ruaha i södra Tanzania, Östafrikas största nationalpark.

    För att maximera rekresorna klämmer man in så mycket som möjligt under de dagar det går att vara borta från kontoret. Jag hade inte varit i södra Tanzania förut, och förutom Ruaha besökte jag på samma resa också Mikumi nationalpark, Udzungwabergens nationalpark, Katavi nationalpark och ön Mafia. I Ruaha bodde jag två nätter och ägnade en heldag åt safari – och vilken heldag det blev! Redan när vi på seneftermiddagen kom körande genom parken mot vår tältlodge kände jag att den här platsen är speciell. Naturen är varierad, ömsom kuperad bevuxen med buskar och baobabträd, ömsom öppen savann och uttorkade flodfåror. Precis innan vi kom fram till tältlodgen hade vi turen att se en lejonflock äta sig mätta på en buffel, det blev till och med över lite till gamarna.

    Morgonen efter var det tidig väckning, kl 05.00, för att komma iväg på safari lagom till solen börjar gå upp. Nattsömnen hade blivit störd vid flera tillfällen, bland annat av en elefant som kom smygande längs tältduken på väg ner till floden. Det är fascinerande att ett så stort och tungt djur knappt hörs när det kommer gående.

    Dagen bjöd på otroligt många fantastiska safariupplevelser som har etsat sig fast hos mig, så det är svårt att välja ut någon. Men jag tror den som har fastnat mest är gepardhonan med sina tre ungar som helt plötsligt klev ut upp på vägen framför oss. Vi följde försiktigt efter dom och till och från försvann dom ur vårt synfält. En av gångerna dök bara mamman upp igen men inte ungarna.  Vi förstod snart varför då vi såg några impalor skymta längre bort. Mamman hade gömt ungarna i gräset för att skaffa fram dagens lunch. Helt plötsligt satte hon av i full fart och vi hade inte en chans att hinna med över savannen. Hon försvann bort och vi åkte sakta fram och tillbaka för att försöka hitta henne igen. Efter ett tag hörde vi några pip och där kom de tre ungarna springande! Mamman hade kallat på dom och vi följde efter. Och där satt hon – helt utpumpat efter ansträngningen – men hon hade lyckats fälla bytet. Vi stannade kvar ett långt tag, säkert ett par timmar, och studerade när de åt, vilade och sedan åt igen.

    Vi själva hade med både frukost och lunch ut på safari och återvände inte till tältlodgen förrän det hade blivit mörkt igen. Vi gick direkt till det uppdukade middagsbordet som var placerat i den uttorkade flodfåran under en majestätisk stjärnhimmel. Min längsta safari någonsin – 12 timmars safari i sträck – och ett minne för livet!

    Viktoria Flodén, reseproducent Afrika

  • Panikresa på Inlandsbanan

    Året var 1990. Jag jobbade som lokförare i Ånge där jag då var bosatt. En helt vanlig mörk och kall morgon i början av december kom det på nyheterna: Inlandsbanan skall läggas ned, och det redan i början av 1991. Paniken infann sig! Jag som så länge tänkt åka, men ständigt skjutit upp det. Som lokförare och järnvägsintresserad var det snudd på tjänstefel att inte ha rest, speciellt som det var SJ som drev trafiken då och jag hade personalbiljetter som jag kunde använda.

    Läs hela inlägget

    Det var bara att bestämma sig, nu eller aldrig! Jag konstaterade att helgen därpå var jag ledig och ringde till två vänner som jag visste också hade pratat om att åka och så fick jag med även dem. Hej och hå, snabba puckar!

    Fredag morgon påföljande vecka klockan 7.30 klev vi på Inlandsbanans orangea rälsbuss på Östersunds station och rullade iväg in i mörkret. Det var runt 20 minusgrader och det dröjde en dryg timme innan solen gick upp och vi kunde se något genom fönstret. Men vilken syn! Det var molnfritt och det kompakta mörkret som sakta förvandlades till först en mörkblå himmel och som sedan blev ljusblå ju mer solen steg upp vid horisonten gjorde att alla träd som hade tjock rimfrost såg ut som silversmycken och gjorde landskapet makalöst vackert.

    Som uppväxt i Norrland hade jag naturligtvis sett denna miljö många gånger men det var något speciellt att göra det denna morgon, ett snabbt beslut som fick mig till en järnväg jag aldrig åkt tidigare och fick denna inledning, det var nog att det var spännande och nytt som gjorde det extra vackert, en sådan ”en gång i livet känsla" man får som man aldrig glömmer. Det naturliga är att man åker inlandsbanan på sommaren men nu fanns inget val och det var jag inte det minsta missnöjd med.

    Rälsbussen gungade sakta fram genom jämtländska skogar och i Ulriksfors blev det ett lite längre uppehåll där en kvinna sålde kaffe och mackor på ett bord på perrongen som vi tre och de 4-5 andra passagerarna på tåget snabbt tömde. Några frågade vilka vi var och tyckte det var en konstig tidpunkt att turista på och vi förklarade att vi ville hinna med det innan banan skulle läggas ned. ”Äsch!” Sade en äldre positiv jämte. ”Det har dom sagt så månge gånger å int blir det av den hära gången heller”, en klok och rutinerad man visade det sig senare.

    Vi passerade station efter station med välbekanta namn som Sorsele, Dorotea och Vilhelmina. I Storuman var det paus i två timmar mitt på dagen. Där tog vi en längre promenad, åt en lunch och handlade förnödenheter till eftermiddagens fortsatta resa till denna dags slutmål Arvidsjaur. Vi fick för oss att många lade märke till att det gick runt tre suspekta främlingar och drev i byn, men det var kanske bara inbillning.

    Fredagskväll i Arvidsjaur, vad gör man?. Vi bodde på ett B&B som hette Lappugglan och vi var förstås helt ensamma där med en gammal TV på rummet med två kanaler som man fick banka på för att få igång, men det var i alla fall en färg-TV. Middagen åt vi på Hotell Laponia samtidigt med ett lokalt skotergäng. Personalen, vi och dom var absolut de enda människorna som fanns på hotellet. Vi tog en kvällspromenad i 25 minusgrader genom ett öde men väldigt fint litet samhälle, med massor av rimfrost och snö och knarr under skosulorna. En av mina två vänner på resan hade jag legat i lumpen med i Sollefteå, och den kvällen i Arvidsjaur insåg vi att i jämförelse var Sollefteå som en jättestad och tyckte synd om de stackarna som var tvungna att göra lumpen där. Ordet fredagsmys fanns inte i svenska språket ännu och det blev en ovanligt lugn och städad fredagskväll för tre 25-åringar.

    Lördag morgon rullade vi vidare norrut i ytterligare lägre temperaturer med bl.a ett kort uppehåll vid Polcirkeln. Norr därom är man i midnattssolens land men i december är det precis tvärt om, det är knappt att solen tar sig upp över horisonten och det blir aldrig riktigt dagsljus, bara en morgonrodnad och svagt dagsljus i några få timmar. När vi rullade över ändlösa och djupfrysta myrar och när bi efter Porjus skymtade fjällvärlden i Stora Sjöfallets nationalpark kändes det inte längre som om vi var i Sverige. Gotland, Stockholm och till och med Ånge kändes långt bort, som i en annan värld.

    Plötsligt mitt i ingenstans stannar rälsbussen vid en järnvägsövergång. Den står på tomgång i många minuter och ingenting händer. Plötsligt uppenbarar sig en påbyltad gubbe med stor ryggsäck längs vägen, rälsbussens dörr öppnas och han hoppar på och så rullar vi vidare mot Gällivare. Jag frågade min kollega konduktören och det visade sig att han bodde någonstans där ute i ödemarken och brukade hoppa på där för att åka in till Gällivare och handla och åka tillbaka med vändande tåg. Vad enkelt, vad mänskligt, vad unikt! Det var så ostressat och det fanns en sådan människokännedom där uppe i norr att det var självklart att en person bara kunde ringa till bolaget och be att tåget stannade vid en järnvägskorsning för att få lift.

    Så kom vi fram till Gällivare vid lunchtid och resan var över. Det blev nattåg tillbaka till Ånge men först fortsatte vi så långt norrut man kan komma med tåg till Narvik i Norge på den andlöst vackra Ofotbanan och fick ett ordentligt lördagsmys, men det är en helt annan historia. Inlandsbanan lades aldrig ned och den positive jämten i Ulriksfors fick rätt. Två år senare gjorde jag samma resa fast på sommaren och det var helt magiskt också fast på ett helt annat vis.

    Dessa äventyr har nu inspirerat mig att som färdledare och reseproducent sätta ihop nya spännande resor längs Inlandsbanan. Vi chartrar en eller flera rälsbussar endast för vår grupp och bestämmer vilka stopp vi gör längs vägen och just nu kan du välja mellan tre olika upplägg med avresor i juni och september. 

    Välkomna att följa med mig på en unik resa i år - helt utan panik!
    Lars Arvidsson

    Våra resor med Inlandsbanan hittar du här.

  • Resenärer delar med sig

    Stort tack till er resenärer som delar med er av minnen och reseberättelser! Läs Kerstins minne från ett bybesök i Nepal och Margaretas berättelse om ett Colombia som inte alls stämmer in på den gängse mediabilden.

    Läs hela inlägget

    Colombia - drömlandet få reser till

    Tänk dig ett land med stränder i Karibien. Ett land som trots sitt geografiska läge varje dag på året har ett lagom varmt klimat för vinterfrusna nordbor. Ett land med en kreativ multikultur både när det gäller mat, konst, litteratur, musik och dans. Ett land med varma, vänliga människor som alltid har ett brett leende till övers om du ler aldrig så lite mot dem. Ett land med så fantastisk natur att fågelskådare tror de hamnat i paradiset. Skulle du kanske vilja åka dit? Hur många av dina vänner tror du redan skulle ha varit där, om möjligheten fanns? 

    Margareta Ivarsson reste med oss till Colombia 2019. Läs hela hennes intressanta reseberättelse här.


    Minne från Nepal

    Förra hösten vandrade jag i Nepal med Jenny. En fantastisk resa! Vi hade så trevligt och Jennys outsinliga kunskaper om detta land är en del av den stora behållningen. 

    MEN ett minne ligger väldigt starkt hos mig. En av de första dagarna på resan kom vi till en by med ett kvinnokooperativ. 24 kvinnor bodde i byn - deras män arbetade utomlands eller i Kathmandu och kunde endast sporadiskt bidra till försörjningen. Föreningen Gatubarn i Nepal har hjälpt kvinnorna med en vattenledning så att de inte behöver gå så långt för att få vatten. Föreningen ställde ett villkor för att göra detta - alla barn måste gå i skolan annars blir ni återbetalningsskyldiga! Alla barn går i skolan. 

    Föreningen gav också kvinnorna varsin get och kooperativet fick en bock. Nu är kvinnorna självförsörjande med getter, skinn och kött. Kvinnorna är räddade från prostitution och de kan ta hand om sina familjer. Underbart att se - även om det är en droppe i havet. 

    Kerstin Heikenfeldt, Nepalresenär

  • Med egna ögon - vi följer upp och besöker projekten

    Vi klimatkompenserar för hela CO2-utsläppet för alla våra resenärers flygresor från Sverige till resmålet och tillbaka. Så vitt vi vet är vi ensamma om det bland svenska researrangörer. Vi hoppas att vi snart blir fler! Klimatkompensationen sker genom South Pole som är ett av världens ledande företag som utvecklar och driver klimatprojekt. Vi stödjer tre olika projekt i världen varav ett i Colombia. Reseproducent Pelle Ståldal reste dit för att på plats lära sig mer och se hur det fungerar. Följ med så får du se!

    Läs hela inlägget


    I Medellín, Colombia har South Pole över 70 anställda och det är företagets största kontor i Latinamerika och även globalt. Personalen är en brokig skara, med allt från kartexperter till biologer, och verksamheten har vuxit snabbt de senaste åren. Ökningen kommer inte bara av viljan att klimatkompensera från andra länder utan även från lokal efterfrågan då Colombias miljölagstiftning är så tuff att många företag måste klimatkompensera för de växthusgaser deras verksamheter genererar. Antingen kan de göra det via en koldioxidskatt eller genom företag som South Pole. Fördelen med det sistnämnda är att de då direkt kan få en inblick i hur klimatkompensation kan ske. När jag besöker kontoret i Medellin sitter de anställda och arbetar intensivt och engagerat och jag får lära mig lite om den verksamhet som bedrivs. 

    I detta sydamerikanska land har South Pole inriktat sig på klimatprojekt som framförallt bevarar och planterar skog. Det finns mycket tropisk skog i Amazonas, Anderna, Los Llanos, vid Stilla havet och Karibien. Träd växer generellt snabbare i värme än i kyla och den biologiska mångfalden är större i tropiska skogar. Bevarande och plantering av skog är viktigt för att binda koldioxid men har även positiva effekter för vattentillgången och djurlivet. 

    Världens Resor stödjer ett projekt som heter Super Cerdo vilket är beläget nära Barbosa, strax norr om Medellín. För ca 25 år sedan, när marken var riktigt billig, köpte en familj stora arealer för att framförallt ägna sig åt grisuppfödning. En del av terrängen var kal och nära en väg och där skulle grisuppfödningen ske. Högre upp på berget låg skön urskog men även kala områden där träd för länge sedan huggits ned och där kossorna betat under lång tid. Dess öde stod i att eroderas och utarmas alltmer och präglas av lägre buskar och gräs. Familjen blev med tiden alltmer intresserad av miljöfrågor och kom att bevara den befintliga skogen som är 284 hektar stor. År 2011 initierades ett klimatprojekt tillsammans med South Pole.

    Fyra arter träd har sedan dess planterats på en yta av 97 hektar och ca 15 000 ton koldioxid har bundits till marken. Arterna heter Pinus oocarpa, Pinus Maximinoi, Guadua Angustifolia och Ecalyptus Grandis. Guadua är för övrigt en latinamerikansk art av bambu som är väldigt snabbväxande och stark och som används i Colombia för att rena vatten.

    Jag åkte till Super Cerdo med María Catalina Becerra Leal från kontoret i Medellín och en chaufför. Vid ankomst beskrev fyra personer från Super Cerdo verksamheten och dess historia. Jag såg fotografier hur berget såg ut på 90-talet, stora kala markområden men som nu består av skog. Efter detta red vi en bra bit upp på berget och kom till paradisiska primära skogsområden där bäckar rann fram och till skogar som hade planterats med syfte att framförallt binda koldioxid. I och med att de nya skogarna hade tillkommit och de primära blivit mer kompakta och större, blev också vattentillgången bättre för lokalsamhället El Hatillo längre ned i dalen. Vid torka påverkas inte lokalbefolkningen på samma sätt som de gjorde tidigare. Djurlivet har också blivit rikare.

    Efter några timmar på hästryggen i starkt solsken red vi så nedåt och såg den vackra Aburrádalen breda ut sig och där Medellín kunde skönjas längre söderut. Vi kom till slut fram till vägen som leder till Medellín och avslutade besöket med att se Super Cerdos handelsträdgård där ekogödsel säljs. Det är en blandning av avfall från grisar och materia från en champinjonodling i närheten. Tre veckor efter mitt besök kom även min kollega Joacim hit med sin familj för att lära sig mer om Super Cerdo.

    För mig var det viktigt att komma hit och se att projektet vi stödjer fungerar. Den positiva effekten av återplantering är lätt att se och förstå. 

    Pelle Ståldal
    Reseproducent

    Läs mer om hur vi jobbar med hållbarhet här.

  • Ett minnesvärt möte – dela med dig!

    Just nu reser vi ju inte fysiskt men i tanken går det alldeles utmärkt! Vi som jobbar på Världens Resor och älskar att resa delar gärna våra egna resminnen med varandra. Nu vill vi höra era!

    Läs hela inlägget

    Vackra bergstoppar, intressanta muséer och spännande arkitektur kan vara nog så viktiga och minnesvärda upplevelser. Men när det gått lite tid efter en resa, man tittar på foton och tankarna letar sig tillbaka, kanske det ändå främst är möten med människor eller spännande djurupplevelser man minns allra tydligast. De roliga, oväntade, och minnesvärda stunderna.

    Vi vill gärna höra era berättelser! Skriv och berätta om ett minnesvärt möte från någon resa, så publicerar vi några "vinnande" bidrag på vår blogg. Bifoga gärna en bild om du har. 

    Texten får vara hur lång eller kort du vill, och du skickar den till info@varldensresor.se senast 15 juni.

    Man fotograferar sjölejon på strand

  • Lokalbuss nummer 9

    Det är vår lediga dag i Bukhara i Uzbekistan. Vi är nästan halvvägs på vår resa genom Centralasien och det är dags för lite andrum. Jag gillar det, när en resa även ger en paus. När vi har sett så oerhört mycket. Att vi äntligen kan koppla lite av. Låta huvudet bearbeta alla intryck.

    Läs hela inlägget

    Några kilometer utanför Bukhara finns en större marknad. Karavan kallas den, ett lämpligt namn för en marknad längs det som en gång var den historiska Sidenvägen. Nära marknaden finns även Emirens gamla sommarpalats, eller ja, det är drygt 100 år gammalt, så ålder är förstås relativt i denna del av världen.

    Marknaden och sommarpalatset som numera är museum är hursomhelst en lagom halvdagssyssla. Själv tänker jag botanisera bland sidenaffärerna, Vad är väl Sidenvägen utan siden? De som vill av mina resenärer får förstås vara med. Förutsättningen är att det kommer ta den tid det tar, och kosta så mycket det kostar. Men på ett ungefär, tillbaka till lunch, och prislappen..., ja det är oavsett billigt i Uzbekistan.

    Det är buss nr 9 vi ska ta. Lokalbussen som går från gamla stan, ut till marknaden, och tillbaka. Hur vi tar oss till sommarpalatset vet jag inte ännu, men det brukar lösa sig. Hur som helst. Bussen kommer och här står vi. 10 skandinaver på tur. - Går den här bussen till Karavan-marknaden? - Visst, hoppa på bara!

    På en papperslapp bredvid chauffören står det att resan kostar 1000 som, alltså drygt 1 krona. Som är för övrigt namnet på myntenheten i Uzbekistan. Våra medpassagerare tittar på oss och pratar sinsemellan. Det är inte så vanligt att större gäng utlänningar åker lokalbuss i Bukhara. De yngre ger upp sina platser för oss. Chauffören och biljettören skrattar och pratar, och ja, varje lokalbuss i Bukhara har nämligen en egen billettman som tar emot pengar från passagerarna och ger växel om så skulle behövas.

    Vi börjar prata, biljettören och jag. Som alltid kommer frågorna om vad vi tycker om Uzbekistan, om staden vi är i, och var vi kommer ifrån. Efter kanske 20 minuter närmar vi oss basaren. - Hur ska ni ta er tillbaka?, undrar chauffören och biljettören, radarparet som tydligen också de har pratat lite sinsemellan. - Ja, vi ska inte tillbaka än, svarar jag, men det blir väl med lokalbussen, precis som nu. Men vi ska även till sommarpalatset.

    Det är då jag får erbjudandet. - Vi kan vänta på er. Ni går i basaren, sen tar vi er till sommarpalatset, väntar på er där, och sen åker vi tillbaka till gamla stan. Hur låter det?

    Jag funderar några sekunder. Det här löser mitt problem till och från sommarpalatset. Det blir lite dyrare förstås, men samtidigt slipper jag förhandla med allahanda taxichaffisar som gud vet vilka startpriser de börjar med. Uzbekistan är billigt när man vet vad saker och ting ska kosta. Det gäller bara att veta.

    Inom kort är radarparet och jag överens. 20 dollar för hela bussen. Från marknaden till sommarpalatset och sen tillbaka till stan. Totalt, för hela gruppen alltså.

    Planen presenteras för mina 10 skandinaver. - Nu kommer vi göra så här…”

    Det går ett skratt igenom gruppen. Vi har alltså förhandlat till oss lokalbuss nummer 9 som denna förmiddag nu tas ur reguljärtrafik. - Den kommer vara vår, kostar 2 dollar per person, ska ta oss vidare till sommarpalatset där vi ser om vi kan få en visning, och sen tillbaka dit vi kom ifrån. Men först marknaden. De som vill går tillsammans med mig, de som vill gå själva går själva. Vi ses här klockan 11:30!

    På marknaden växlar jag pengar och köper några meter siden. Det finns mat, grönsaker, örter, hattar av skinn, plast från Kina, jeans och centralasiatiskt mode, mattor, keramik, porslin och ett utbud presentartiklar som i gamla stan skulle kallas souvenirer. Det är fotovänligt och trevligt.

    90 minuter senare fortsätter vi alla i buss till sommarpalatset. Även chauffören och biljettören följer med in. Här var de senast som skolbarn på klassutflykt. Nu är de i 40-årsåldern, och håller sig lite i bakgrunden där vi går runt med palatsets egna engelskspråkiga guide. Vi tar bilder med våra kameror, de med sina mobiler. 

    Efter avslutad vandring går vi ut på parkeringen. En grupp fransmän har precis parkerat sin turistbuss bredvid vår. De tittar förundrat på oss. Ser oss stiga ombord. I vår helt egna lokalbuss nummer 9. På vår lediga dag i Bukhara.

    Hälsar Johnny Friskilä, färdledare

  • Inspiration Latinamerika - mina bästa tips

    I väntan på att vi kan resa och uppleva allt härligt i Latinamerika vill jag dela med mig av lite Latino-inspiration som du kan njuta av hemma i vardagsrummet eller i hängmattan. Klicka dig vidare så får du länkar till musik- och filmtips. Vi har dessutom precis släppt världens häftigaste resa: Med tåg över Anderna 2021.

    Läs hela inlägget

    Länk till häftig serie på Netflix klicka här
    Om du har både tid och Netflix rekommenderar jag starkt den fantastiska serien ”De magiska Anderna” som i 6 avsnitt låter oss besöka Patagonien i Chile och Argentina, vidare upp till saltöknen i Bolivia och över Altiplano för att ta oss till Peru med magiska Machu Picchu. Serien avslutas med Ecuador och Colombia.

    Lamadjur betar och snöklädda berg

    Länk till härlig musikvideo klicka här
    Musikvideon Hoy med Gloria Estefan förflyttar dig snabbt till Latinamerika. Förutom att det är en riktigt bra låt tar videon med oss på en resa runt kontrastrika Peru. Natur, kultur och människor. Så luta dig tillbaka och njut.

    Länk till lista på Spotify klicka här
    Som avslutning har jag skapat en Spotifylista med blandmusik från Latinamerika. Du får ett axplock av kontinentens enorma musikgenrer som salsa, modern pop, andinsk folkmusik, reggaeton, bachata och cumbia. Vad sägs om salsastjärnor som Celia Cruz (Kuba) och Elvis Crespo (Puerto Rico) eller andinsk folkmusik från Los Kjarkas (Bolivia) och William Luna (Peru). Eller kanske finner du din favorit bland de lite mer ”moderna” artister som Marc Anthony (Puerto Rico) och Shakira (Colombia).



    Med tåg över Anderna - ny resa 2021 som du inte får missa
    Fem spännande tågresor från Argentina till Peru tar oss från Atlanten till Stilla havet. Första tågresan går från pulserande Buenos Aires över Pampas slätter mot norra Argentina och vinområdet Cafayate. Utanför staden Salta hoppar vi på det spektakulära Tren de las Nubes - tåget till molnen. Vi korsar gränsen till Bolivia och fortsätter med tåg till den enorma saltöknen Uyuni. Här möts verkligen himmel och jord, stjärnhimlen har aldrig känts så nära.

    Resan avslutas i Peru med "världens vackraste tågresa". Den som tar oss från mytomspunna Titicacasjön till inkarikets huvudstad Cusco. Ombord bjuds på gourmetmiddag och utanför fönstret strövar lamadjur fritt i det karga landskapet. Mytomspunna Machu Picchu når vi också med tåg, så klart.

    Hälsning

    Pernilla Palacios, reseproducent

    Vill du prata Latinamerika med mig så är du varmt välkommen att maila eller ringa!
    pernilla@varldensresor.se
    Tel 08-6695525

  • Världens Resors reseproducent släpper bok i Japan!

    Den 24 april släppte Sofia Jernberg, Japanspecialist här på Världens Resor, en bok i Japan om HBTQ (Homo, Bi, Trans, Queer) i Sverige. Intresset för Sverige och Norden bara ökar i Japan, och många där ser oss som inspiration vad gäller samhällsfrågor som jämställdhet, HBTQ och utbildning.

    Läs hela inlägget

    Nu har det gått två veckor sedan min bok publicerades i Japan under namnet ”ぼくが小さなプライドパレード” (Jag är en egen liten Prideparad). Det känns fortfarande inte riktigt verkligt, men för varje kommentar jag får höra av läsare blir jag mer övertygad om att det inte bara är en dröm! Innan jag blev reseproducent för Japan-resor här på Världens Resor bodde jag ett år i Hokkaido (Japans nordligaste prefektur) och arbetade på ett kulturcenter för främjandet av svensk kultur i Japan, ”Swedish Center Foundation”.

    SCF som det kallas ligger i ett område en timme utanför Sapporo som heter Sweden Hills. Sweden Hills grundades för dryga 35 år sedan av en blandning av svenska och japanska aktörer, och är ett bostadsområde med nära 1000 boende (varav alla utom en amerikansk dam är japaner!). Husen i området är klassiska svenska villor producerade i svenska Insjön, och när man är i Sweden Hills är det verkligen svårt att tänka sig att man är i Japan!

    Där höll jag varje månad seminarium om svensk kultur, samhälle, och traditioner. Vid ett av de här tillfällena pratade jag om HBTQ-frågor i Sverige, och till det seminariet kom en förläggare från ett förlag i Asahikawa. Efter seminariet frågade hon om jag inte ville skriva en bok om ämnet med dem! Självklart svarade jag ja – jag har alltid älskat att skriva, och att få något publicerat...! Det är också ett ämne jag tycker är viktigt och är engagerad i, så jag tog chansen direkt.

    Så varför ville ett japanskt bokförlag ens publicera en bok om just HBTQ i Sverige överhuvudtaget? Till att börja med så har de senaste åren ett allmänt intresse i Japan för Sverige och vår kultur och samhälle bara växt och växt! På många sätt tycker jag själv att Sverige och Japan är ganska lika – som folk är vi relativt privata och formella jämfört med många andra, och även våra folksagor och myter påminner mycket om varandra i grunden.

    Men en av de största olikheterna är att Japan fortfarande är mycket kollektivistiskt, och individer förväntas till en hög grad anpassa sig efter normer och vad som av samhället anses ”normalt” och ”korrekt”. Det gör tyvärr att de som har svårt att passa in antingen desperat försöker trycka ner sig själva för att inte sticka ut, eller försöker vara sig själva oavsett normerna, men då istället blir ”outsiders”, något som är oerhört jobbigt i ett så kollektivistiskt samhälle. Detta är speciellt svårt för minoritetsgrupper – som HBTQ-personer. Samkönat äktenskap är fortfarande inte lagligt i Japan, och transpersoner ses ofta som någon typ av skämt. Många samkönade par döljer sin partner och många kommer aldrig ut.

    Många i Japan börjar dock tröttna på bristen på att uttrycka sig själv, och ser då till Sverige som ett land där individens rätt att leva som denne själv vill (så länge det inte skadar någon annan) anses viktig, något som även representeras i våra lagar. I och med att många (speciellt unga) japaner tröttnat på att anpassa sig efter normer och leva i det dolda har ämnen som HBTQ som tidigare varit lite tabu att prata offentligt om börjat bli ett vanligare diskussionsämne både privat, i media och inom politiken.

    Den här kombinationen av ett ökat intresse för Sverige, och den ökade relevansen av HBTQ-frågor i Japan gjorde att mitt förlag gärna ville ge ut en bok som kombinerade de två ämnena. Och just då befann jag mig på rätt plats vid rätt tillfälle! Jag har till min stora lycka fått kommentarer både från japanska HBTQ-personer som känner sig mer hoppfulla gällande Japans utveckling inom HBTQ-frågor, såväl som från japaner som inte har någon koppling till HBTQ men som säger att de har mer förståelse för ämnet nu och vill göra vad de kan för den japanska HBTQ-rörelsen. Att min bok nått ens en person gör att mitt mål med den är uppfyllt!

    Jag ser fram emot att följa utvecklingen i Japan, och se hur våra två länder kan fortsätta att lära av varandra – för självklart har även vi mycket att lära oss från Japan!

    Boken är utgiven på japanska av det Asahikawa-baserade förlaget Mitsui Publishing, med översättning av Izumi Kutsuwada. Den som har frågor eller vill veta mer är varmt välkommen att kontakta mig på: sofia@varldensresor.se .

    Sofia Jernberg

  • Tio japanska lästips

    Inför din resa till Japan kan det vara kul att förkovra sig i landets rika litteratur. Japan är ett fantastiskt litteraturland med många äldre verk som fungerar utmärkt att läsa för en modern läsare. Även den moderna litteraturen håller oerhört hög klass. Jörgen Fredriksson, litteraturvetare och delägare Världens Resor, tipsar om några guldkorn i den rika japanska litteraturskatten.

    Läs hela inlägget

    Murasaki Shikibu - Berättelsen om Genji. En av världslitteraturens klassiker. Den första roman som använder ett så modernt stilknep som inre monologer. Ger en bra bild av livet bland hovet, men också av känsloliv med ambivalenta känslor under Heianperioden (1000-talet). Blandar prosa med poesi.



    Sei Shonagon – Kuddboken. Samtida med Berättelsen om Genji och skrevs även den av en kvinnlig författare i ett annat litterärt hovsällskap än Murasaki Shikibus. Ryktena säger att de avskydde varann. Även Sei Shonagons verk är oerhört modern i sitt sätt att skriva med en blandning av aforismer och roliga iakttagelser. Skrevs som en dagbok. Filmatiserades av Peter Greenaway 1997. 

    Matsuo Basho – En färd i det inre av landet. En reseskildrare av mått och den som sägs vara fadern till haiku. Skrev fem böcker efter sina långa vandringar runt Japan. Blandade prosa med att här och där stanna upp och nedteckna en reflekterade haiku. Skrevs på slutet av 1600-talet. Mästerverket En färd i det inre av landet är boken som vi delvis följer i den nya resan I Bashos fotspår. 

    Ihara Saikaku – Five Women Who Loved Love. Samtida med Basho, men skrev en helt annan genre. Även han skrev haiku, men övergick sedan till att beskriva den flytande världen. I slutet av 1600-talet växte sig handelsklassen stark och de var trötta på den samurajstyrda svart-vita och ganska meditativa kulturen. På ett par årtionden föddes nya kulturformer som var riktiga färgexplosioner;  kabuki-teatern, träsnitt, geishakulturen och även sumobrottningen populariserades. Livet i handelsklassen blev ekivokt och väldigt speciellt. 

    Natsume Soseki – Kokoro. Det japanska verk som japanerna själva prisar högst. Den här stillsamma romanen är en annorlunda och mycket stillsam deckare där orsakerna till en persons död belyses från olika håll. Kritisk till de traditionella konfucianska värderingarna. Ger en bra bild av ett Japan i förändring och hur huvudrollsinnehavaren känner sig vilsen i detta. Kom i svensk översättning på Pontes förlag 1996.

    Osamu Dazai – No Longer Human. Boken kom ut 1948 och författaren själv tog livet av sig när boken var färdigskriven. Inte så känd i Sverige, men den näst mest lästa romanen i Japan efter Natsume Sosekis Kokoro. Ger alienationen i efterkrigs-Japan ett ansikte. Huvudrollsinnehavaren har många likheter med författaren själv, beroende av morfin och alkohol, plågad av alla typer av mänskliga kontakter och ständigt otrogen. Den är skriven med ärlighet och en slags pessimistisk humor som underton som gjort att boken och författaren älskats enormt i Japan, framförallt av kvinnor.

    Yasunari Kawabata – Snöns rike. Japans första Nobelprisförfattare var den första att medvetet försöka lyfta japanska traditioner i sina verk i en tid när landet höll på att tappa sina ursprungliga värderingar. Snöns Rike var boken han belönades med Nobelpriset för 1968. Den yttre historien är en kärleksaffär mellan en stadsbo och en geisha i Echigo Yuzawa, en stad berömd för sina heta källor. 

    Yukio Mishima – Vårsnö. Författaren är kanske mer känd för sin extravaganta livsstil och sitt uppmärksammade harakiri-självmord inför tv-kamerorna, men han var en oerhört skicklig författare med en mängd strängar på sin lyra. Det här den första delen av den fristående tetralogin Fruktbarhetens Hav. En utmärkt roman om spirande kärlek som ofta anses som mästerverket av hans digra produktion.

    Haruki Murakami – Kafka på Stranden. Liksom många av Murakamis berättelser är Kafka på stranden en invecklad och surrealistisk historia. Berättelsen präglas av humor, populärkulturella referenser, existensfilosofi och erotik. Murakami är känd för att skriva i många olika genrer. Vissa som Fågeln Som Vrider Upp Världen är än mer skruvade och en roman som Norwegian Wood har inget alls av det övernaturliga. En smaksak vad man gillar, men det är ett oerhört intressant författarskap som numer också vunnit över den japanska publiken.

    Yoko Ogawa – En gåtfull vänskap. På senare år har flera kvinnliga japanska författare blivit populära. Den som vunnit störst lyskraft är Yoko Ogawa som skriver väldigt sparsmakat, oftast noveller som kan vara relativt obehagliga. Denna roman blev hennes stora genombrott och handlar om en matematikprofessor som varit med om en bilolycka som gör att han inte minns något mer än 80 minuter. Därefter måste man börja om. En speciell relation växer fram mellan hemhjälpen och professorn samt mellan professorn och hennes son, där matematik och baseboll blir viktiga ingredienser. Fin läsning.
     
    Text: Jörgen Fredriksson, grundare och delägare i Världens Resor, leder resan I Bashos fotspår.

    Jörgen Fredriksson studerade japanska, kinesiska och litteraturvetenskap drygt fem år på Stockholms Universitet. Via stipendier fick han också möjlighet att läsa kinesiska och kinesisk litteraturvetenskap två år vid två universitet i Kina samt två år med japanska och modern japansk litteratur vid två universitet i Japan. 

     

  • Cosplay

    Välkommen till Miyazakis förtrollade värld!

    Vi som jobbar med Japan här på Världens Resor har alla våra speciella relationer till filmskaparen Hayao Miyazaki och hans filmer. Nu släpper vi en resa där vi besöker några av de magiska platserna som blivit kända över hela världen.

    Läs hela inlägget

    Elin Ishihara, reseproducent: 
    Som halvjapanska har jag fått japansk animerad film med modersmjölken. Sommarloven under uppväxten tillbringades ofta hemma hos mormor i staden Himeji, och där gick TV:n varm så fort jag och mina syskon fick chansen. Svältfödd på tecknade filmer i Sverige (då hade vi ju bara två kanaler) njöt vi i fulla drag av robotkatten Doraemon, Heidi, Arare-chan…. ja, valmöjligheterna var oändliga!

    Intresset för just denna filmgenre föll i glömska under sena tonåren, men blommade upp igen när jag som vuxen såg min första Miyazaki-film, ”Spirited away”, på en svensk biograf. Hayao Miyazaki är känd för att ha starka och självständiga flickor eller unga kvinnor som huvudkaraktärer, och i just denna film ska lilla Chichiro rädda sina föräldrar som förvandlats till grisar i en ande- och spökvärld. Filmen vann  en Oscar för bästa animerade film, och Hayao Miyazaki belönanades 2014 med en heders-Oscar i samband med sin pensionering.

    Numera är jag själv mamma till en liten pojke och tycker det är fantastiskt att han är så fascinerad av Miyazakis filmer. När vi såg ”Min granne Totoro” tillsammans för första gången ville han flytta till Japan, och när vi tittade på Ponyo på klippan vid havet ville han åka och hälsa på den lilla fiskflickan i staden Tomonoura, som är en verklig stad vid det japanska inlandshavet. Hans filmer förtrollar både stora och små!

    När jag ledde vår första grupp av resan Höstlov i Tokyo fick jag chansen att visa upp en liten bit av Miyazakis värld på Ghibli-museet i Tokyo. På deras lilla biograf inne på museet visas alltid filmer som inte blir publika någon annanstans och här får vi se hur de olika karaktärerna fått liv i skisser och teckningar. Detta museum är med på ett par andra av våra resor, och så även på vårt nya familjeäventyr I Miyazakis värld. På denna resa kommer vi även till platser som Mononokes skog på ön Yakushima, Mei och Satsukis hus i Aichi-prefekturen och Tomonoura, där det känns som att Ponyo ska dyka upp när som helst. Välkommen att följa med oss in i Hayao Miyazakis förtrollade värld!

    Sofia Jernberg, reseproducent: 
    Jag minns fortfarande när jag först såg en av Miyazakis filmer i hyrfilmsbutiken (ja, det var ett tag sedan!). Mitt intresse för Japan hade precis börjat växa, och kombinationen av de vackra bilderna och det japanska fick mig att direkt välja filmen ”Spirited Away”, där den unga flickan Chihiro dras in i en magisk värld med andar och gudar. Under sin kamp att rädda sig själv och sina föräldrar hittar hon inre styrka och mod. Handlingen var djupare och mer rörande än jag hade förväntat mig av en tecknad film, något som jag sedan dess har insett stämmer för alla Studio Ghiblis filmer.

    Sedan dess har min kärlek för Ghibli-filmerna bara vuxit. Från lättsamma barnfilmer som Ponyo, till den mer brutala men ändå vackra Nausicaä som handlar om hur vi måste lära oss att leva i samklang med både andra människor och naturen, har de alla gjort djupa intryck på mig. Första gången jag besökte Ghibli-museet i Mitaka grät jag nästan för att jag blev så rörd, och att få besöka huset från Totoro i Nagoya fick mig att känna mig som en av Miyazakis karaktärer! När jag såg Ghiblis tolkning av den klassiska japanska myten ”Sagan om Prinsessan Kaguya” på bio i Tokyo blev jag djupt rörd, och jag har sedan dess sett om filmen otaliga gånger. Livglädje, hopp, och insikter om vilka vi som människor är - och kanske borde vara - är något jag har fått ut av alla filmer från Ghibli. Jag ser fram emot att se vad de kommer med härnäst!

    Jörgen Fredriksson, grundare av Världens Resor:
    1997 flyttade jag till Japan. Samma år visades filmen Prinsessan Mononoke på biograferna och blev snabbt den mest lönsamma filmen i den japanska filmhistorien och musiken som gjordes av Joe Hisaishi låg på alla topplistor. Jag slukade den fantastiska animerade filmen med hull och hår. Aldrig någonsin hade jag sett en tecknad film med en sådan kvalitet och en sådan handling; människans samverkan med naturen och hur vildsint naturen reagerar om vi inte sköter oss.

    Snart nog började jag se regissören Miyazakis andra filmer. Vissa filmer är för vuxna, precis som Mononoke, medan andra också passar för mindre barn. Jag själv blev vansinnigt förtjust i Min Granne Totoro. Många tänker nog att det är en film att se med sina barn. Det kan man göra, men den är fantastisk även som vuxen - så fin och sentimental! Jag skulle säga att det till och med är en film som är skälet till att man skaffar barn, en film att längta till att få visa dem. Så var det för mig. Min dotter Naima är uppvuxen på Totoro och alla hennes dagiskompisar fick sin egen Totoro på dvd som present på alla barnkalasen.

    När Naima blev lite äldre gjorde vi vår egen familjeresa i Miyazakis fotspår och bodde till och med på samma ryokan där han bodde när han samlade inspiration till filmen Ponyo i den lilla charmiga hamnstaden Tomonoura. Vi har varit i Mononoke-skogen på ön Yakushima och Ghiblimuseet i Tokyo. Nu om någon månad hoppas vi fortfarande på att Joe Hisaishis konsert på Konserthuset ska bli av, men det är kanske att hoppas på för mycket. Just nu finns de flesta av Miyazakis filmer på Netflix. Mina egna favoriter är Prinsessan Mononoke och Min Granne Totoro.

  • Känn smaken av Georgien - recept på khachapuri

    Medan Corona härjar i världen drömmer jag om soldränkta Georgien och för att stilla suget efter det georgiska "ostbrödet" ställer jag mig i köket och återskapar mormors praktfulla pajer. Kommer på ytterligare en älsklingsrätt och letar i anteckningsböcker, kokböcker och på nätet i jakten efter receptet på den utsökta kycklinggrytan satsivi – kyckling i kall valnötssås.

    Läs hela inlägget

    Inser snabbt hur svårt det är att orkestrera alla smaker och nyanser och hitta den oemotståndliga balanser. Som mormor gjorde…

    Sluter ögonen och följer de vindlande gatorna genom mormors kvarter i gamla stan, tar ett djupt andetag och blir insvept i ett moln av bilder, dofter och röster.

    Inspirerad av minnen av Tbilisi under min uppväxt och många timmar i mormors kök vill jag dela med mig av ett recept på det ikoniska georgiska ostbrödet (pajen) khachapuri.

    Receptet på degen hittar du nedan, men för ett snabbt och lättlagat alternativ kan du istället använda smördegen som säljs i mataffären. Om du använder den färdiga smördegen gör du brödet i en rektangulär form.

    Detta behöver du för ca 4 stycken

    8 dl vetemjöl

    1 tsk bakpulver

    2,5 dl grekisk yoghurt

    ½ tsk salt

    200 g fetaost

    2 dl färskost (eller riven mozzarella)

    1 ägg

    50 g rumsvarmt smör

    Gör så här:

    1. Rör ner vetemjöl och yoghurt i en bunke, tillsätt bakpulver och salt. Blanda väl. Degen ska vara lätt att forma och aningen klibbig. Låt stå i rumstemperatur medan du förbereder fyllningen.

    2. Sätt ugnen på 200 grader.

    3. Smula fetaosten i ett skål, rör ner riven mozzarella eller färskost (cottage cheese), blanda ned ägg och smör.

    3. Dela degen i 3-4 bollar (varje deg blir ett bröd). Kavla en deg platt ca ½ cm tjock. Lägg på ostfyllningen och vik upp degkanterna. Nyp ihop kanterna ordentligt och platta ner med händerna för att brödet ska få en fin jämn form.

    4. Grädda i mitten av ugnen på en plåt täckt av bakplåtspapper i ca 15 min eller tills brödet har fått färg.

    Vill du veta mer om landet Georgien och den alltmer populära georgiska köket kan jag rekommendera den relativt nyutkomna boken: Blå berg, grön mat, orange vin av Anastasia Lundqvist & Charlotte Pruth.

    Eller det allra bästa sättet är naturligtvis att följa med oss och uppleva det georgiska köket på plats när det blir möjligt! Men tills dess, prova att baka khachapuri och bjud någon du tycker om!

    Anna Mnatsakanova, reseproducent med hjärtat i Georgien

  • Kia Ora! Välkommen till Nya Zeeland

    Äntligen framme! Nya Zeeland, längre bort från Sverige är svårt att komma. Smått förvirrad ställer jag om klockan. Vilken dag är det? Mobilen säger lördag 9 november. Gick jag verkligen på planet för två dagar sen? Nya Zeeland är precis lika långt bort som man föreställer sig att det är, och lite till. Det är det första landet i världen att se en ny dag och de var först med att välkomna in det nya decenniet. Jag flög hit för att genomföra mitt första färdledaruppdrag.

    Läs hela inlägget

    Auckland är, liksom min hemstad Stockholm, omringat av vatten. Här i "The City of Sails" möts Stilla havet och Tasmanska havet, och precis som hemma är vattnet alltid närvarande. Det var ganska exakt 5 år sen jag bodde här och mycket hade hänt sen dess. Byggkranar, orangea koner och män i gula västar hade tagit över Auckland CBD, staden växer verkligen så det knakar. Mest är det på höjden, skyskrapa efter skyskrapa. Vid ett tillfälle räknade jag till 27 lyftkranar utan att flytta på mig. Men det byggs även neråt, för under Queens Street som är Aucklands mest trafikerade gata håller man just nu på att bygga stans första tunnelbana. Det kan nog vara det bästa som hänt Nya Zeeland sen Hobbiton. Auckland sitter nämligen ovanpå 53 vulkaner vilket innebär en herrans massa backar, inte idealiskt för cyklister, eller fotgängare för den delen. Tunnelbanan kommer med andra ord att medföra ett efterlängtat komplement till den hopplösa busstrafiken...

    Efter att jag mött upp gruppen på flygplatsen begav vi oss ut på en första rundtur i Auckland. 

    Dagen därpå besökte vi underbara Waiheke Island. Waiheke ligger bara 35 min med färja från Auckland CBD men det känns som att vi har kommit till en avlägsen oas, omringade av vingårdar och olivodlingar. Ett litet paradis på jorden helt enkelt. När vi senare stannar till för lunch intill en nästan folktom strand i Onetangi, kunde borrandet och tutandet i Auckland inte kännas mer avlägset. 

    Promenad längs den vackra kusten på Waiheke Island.

    Dagen därpå lämnade vi storstadslivet bakom oss och nästa stopp blev Rotorua. Drygt en tredjedel av Rotoruas befolkning är maori, den högsta andelen maori av alla städer i Nya Zeeland. Här besökte vi en av de många maori-byarna som finns här för att få lära oss mer om deras kultur och sedvänjor. 

    På väg in i byns Wharenui, en gemensam byggnad och mötesplats som spelar en central roll i maorikulturen. 

    Inne i byn finns gejsern Pōhutu som kan spruta upp till 30 meter.

    Resan fortsatte sedan upp i bergen och in i Nya Zeelands täta regnskog. En av resans höjdpunkter är dagsutflykten till "Bridge to Nowhere" och enda sättet att ta sig dit är med båt via Whanganui-floden. Denna flod är ett typiskt exempel på hur man i Nya Zeeland har lyckats sammanfläta det brittiska lagsystemet med maoriernas syn på naturen. Maorierna drar ingen gräns mellan människa och natur, de ser sig själva som en del av den. Efter nästan 100 års kamp har deras synsätt vunnit lagakraft och Whanganui-floden har idag samma juridiska status som en person.

    Redo för båttur längs Whanganui-floden.

    Bridge to Nowhere. 

    Bron byggdes efter första världskriget för att få tillgång till ett område som regeringen erbjöd bönder, främst soldater som hade återvänt från kriget. Avsikten var att senare bygga vägar till bron, men området visade sig vara så avlägset och olämpligt för jordbruk att man misslyckades. Gårdarna återvände till urskog och kvar finns nu bara en bro - som inte leder nånstans.

    Huvudstaden Wellington eller "Windy Welly" som den ofta kallas, lever minst sagt upp till sitt namn. Men bortom blåsten hittar man en charmig stad med stor personlighet och karisma. Här går man aldrig uttråkad. Ett besök på nationalmuseet Te Papa är ett måste, följt av en promenad längs vattnet och upp Cuba Street med sina udda butiker, hippa barer och spelande gatumusikanter.
    En av de många gatumusikanterna på Wellingtons gator. 

    På färjan över till Sydön.

    Vid ankomst i Picton blir vi upphämtade av vår nya busschaufför och vi sätter kurs mot Abel Tasman nationalpark. De två dagarna som vi spenderar här är man som helt bortkopplad från övriga världen. Eftersom det inte finns några vägar till vår lodge är det enda sättet att ta sig dit med båt.

    Vistelsen i Abel Tasman är alltid mycket uppskattad. 

    Sträckan Haast - Queenstown är en av mina absoluta favoritvägar. Det är en serpentinväg som heter duga och runt varje krök möts man av ännu en hisnande vy. 

    Det är svårt att hålla sig torr på båten i Milford Sound, Fiordland.

    Resan avslutas i Queenstown - adrenalinstädernas huvudstad. Här kan man roa sig med det mesta inom kategorin extremsport, men förutom bungy jump och fallskärmshoppning finns här ett stort utbud av bra caféer, restauranger och barer. Inte nog med det, Queenstown har dessutom en av världens vackraste flygplatser.

    Efter några fantastiska veckor Down Under var det dags att flyga hem. 

    Nya Zeeland välkomnar en med öppna armar och en nästan överväldigande gästfrihet. Lägg därtill storslagen natur, charmiga städer och fantastiska viner. För mig är valet enkelt - Nya Zeeland kommer alltid vara värt varenda flygmil. 

    Text och bild: Isabell Ingevald, reseproducent och färdledare.

  • Namaste Nepal!

    Fredagen den 13 mars landade jag på Kathmandus flygplats. Denna skrockfulla otursdag visade sig den här gången medföra tur, mitt flyg var nämligen ett av de sista att få komma in i landet.

    Läs hela inlägget

    Bara några timmar senare tog Nepals regering beslut om att dra in alla visum vid ankomst till följd av coronavirusets spridning. Men när jag stod där i den lång(samma)a kön för att få mitt pass stämplat var jag helt ovetandes om detta. Först dagen därpå kom beskedet och då går det upp för mig att turen nog var med mig just denna otursdag trots allt.

    Den enorma stupan Boudhanath i Kathmandu.

    Det var min första resa till Nepal och förväntningarna var höga. Jag hade hört så mycket gott om detta lilla land, inklämt mellan jättarna Indien och Kina. Det tog inte lång tid innan jag förstod vad alla pratade om, det är nämligen väldigt lätt att bli förtjust i Nepal. Överallt möts man av vänliga människor, historiska byggnader finner man runt varje krök och mäktiga Himalayas toppar syns mer än ofta i ögonvrån. Nepal kan tyckas litet på kartan, men här ryms över 100 olika folkgrupper, en rös exotiska djur som noshörning, tiger, krokodil och snöleopard, och inte minst ett gäng av världens högsta berg med kändisen Mount Everest i täten. 

    Kvällspromenad i gamla kungadömet Bhaktapur med sin vackra arkitektur i newari-stil.

    Tanken var att jag skulle spendera de tre första dagarna tillsammans med våra två grupper som skulle anlända dagarna efter mig, men eftersom de inte kunde komma in i landet ställdes bägge resorna in. Det var tråkiga nyheter och ett hårt bakslag för alla berörda. But my show must go on! Mina första dagar spenderade jag i Kathmandudalen och schemat var fullspäckat med strövtåg fulla med intryck, vackra vyer och fina möten.

    Ett besök till munkklostret i Nala var inte fulländat utan den obligatoriska fotbollsmatchen. 

    Efter några väl spenderade dagar i området runt Kathmandu var det dags att bege mig till flygplatsen igen, men denna gång till inrikeshallen. Att flyga inrikes i Nepal är en upplevelse i sig. Alla strikta regler som vanligtvis måste följas på en flygplats var totalt oväsentliga här. Glöm prydliga sicksack-köer, här var det först till kvarn som gällde och om vattenflaskan skulle med, ja då var det i handbagaget den skulle packas. Nästa stopp Pokhara.

    Flyget till Pokhara tar bara 25 min, men hela resan bjuder på förstklassiga vyer över Himalaya. 

    Pokhara är en väldigt ren och lugn stad i jämförelse med Kathmandu. Det här blev min utgångspunkt för nästkommande vandringsdagar i Annapurnamassivet, hem till några av världens bästa vandringsleder. Min plan var att gå samma loop som vi gör på några av våra rundresor med start från Tikhedunga via Ghorepani, Ghandruk, Dhampus och tillbaka till Pokhara. Precis när vi ska ge oss av upp i bergen får jag nyheten att Nepals regering beslutat att stänga gränserna för all internationell trafik fr.o.m. nästkommande måndag, samma dag som mitt flyg hem till Sverige skulle gå. Kontoret i Stockholm tvingades boka om mig till tidigast möjliga flyg vilket gjorde att min resa förkortades med två dagar. Med de nya flygtiderna var det bara att styra om i schemat och min fyradagarsvandring blev istället två intensiva dagar. En guppig jeepresa och 5 timmars vandring senare var jag framme i den lilla bergsbyn Ghorepani. 

    Även jeepen fick nog av vägarna tillslut. 

    I Ghorepani går arkitekturen i blå skala.

    Kl. 04.30 ringde mitt alarm morgonen därpå. Det var dags att sätta på sig pannlampan och vandra upp till vandringens högsta punkt, Poon Hill. Lagom till soluppgången nådde vi toppen. Det är en mäktig känsla att stå och blicka ut över några av Himalayas högsta toppar ta form allteftersom solen stiger. 

    Soluppgången från Poon Hill var en av resans höjdpunkter. 

    På resan "Rhododendronvandring i Nepal" går vi denna klassiska rutt Annapurna Panorama. Det är en lättillgänglig vandringsled som bjuder på makalösa vyer och vi rör oss på höjder mellan 800-3200 möh. Under vandringarna ingår alla måltider och vi behöver inte bära vår egen packning. Det är en innehållsrik resa passar dig som är nyfiken på Nepals många olika sidor. Vi börjar och slutar i Kathmandudalen med sitt rika kulturarv och intressanta historia, och däremellan ser vi allt från berg i Annapurna till exotiska djur i Chitwan. 

    Resan "Stora vandringsresan till Nepal" går även den till Annapurna-området och vi gör samma rutt som ovan men åt motsatt håll. Detta är en singelresa och passar dig som reser ensam och vill resa ihop med andra ensamresenärer. Resan är något kortare med ett mer intensivt schema där vi fokuserar lite mer på vandringarna och bor på bättre hotell. Resan leds av vår mycket uppskattade färdledare Jenny Adhikari som varit bosatt i Nepal sedan 15 år.    

    Med hjälp av Jennys kunskaper och flytande nepali utlovas många intressanta och trevliga möten.

    Det blev en kort och intensiv vecka i Nepal, landet jag så länge velat besöka. Och jag kan inte göra annat än att hålla med alla dem som redan förälskat sig.

    Hej då Nepal, until next time!

    Text och bild: Isabell Ingevald, reseproducent och färdledare.

  • Världens bästa tågresor

    Som många i min generation gjorde vi våra första riktiga långresor när vi tågluffade genom Europa. Jag var själv iväg fyra månader under tre somrar och åkte kors och tvärs över Europa, från Portugal till Turkiet. Vi sov på stationerna, i korridorerna på tågen och på enkla härbärgen. Nya vänner dök upp och försvann, baguetter och vinflaskor delades men framförallt var det ett sätt att upptäcka världen utanför vår egen sfär.

    Läs hela inlägget

    Att åka till Östtyskland, Jugoslavien och Turkiet var under 80-talets början fortfarande en resa till det okända och en inkörsport till att verkligen vilja förstå den värld vi lever i. Alla dessa tidiga tågresor bor kvar i mig med ett romantiskt skimmer och har nog också gjort att jag i alla tider rest enormt mycket med tåg. Många tågresor har varit fantastiska och många av dessa finns idag med i Världens Resors utbud. Håll till godo med några av världens bästa tågresor som jag själv, Jörgen Fredriksson, haft förmånen att få åka.

    Transsibiriska järnvägen

    När jag 23 år gammal bestämde mig för att göra min första riktigt stora resa till Asien kändes det naturligt att jag valde tåget och Transsibiriska järnvägen till Kina. Redan innan resan hade jag bestämt att jag skulle börja läsa kinesiska om jag gillade vad jag kom fram till. I bagaget hade jag med en ansenlig del av världslitteraturen, då jag ville förbereda mig för att både fortsätta läsa litteraturvetenskap och kinesiska när sommarens resa var över. 

    Tåg på stäppen Kazakstan

    I Moskva stannade vi till några dagar innan den sju dagar långa tågresan till Beijing skulle påbörjas. I Moskva bunkrade jag med sex flaskor georgisk champagne, en för varje kväll innan vi skulle nå Beijing. Jag älskade den här resan. Så kontemplativt att låta det stora ryska landskapet med ändlösa björkskogar och våta ängsmarker passera revy utanför fönstret när jag inte var upptagen med vare sig böcker eller georgisk champagne. På den här tiden fick vi inte kliva av mer än en kvart på de olika stationerna längs vägen. När vi nådde Bajkalsjön var det flera av oss som förberett oss och satt på oss badkläderna. En snabb språngmarsch från stationen i Irkutsk tog oss ned till sjön och snabbt slängde vi oss i det 11-12 gradiga vattnet och sedan en ännu snabbare språngmarsch tillbaka till tåget. Vi hann, men inte med mer än några minuters marginal. Jag hade naturligtvis valt att få kliva av längs vägen om det hade gått, men det var också fantastiskt att åka en vecka i sträck utan uppehåll och sakta bygga en slags förståelse för det stora ryska landskapet, dess byar, dess människor som jag mött på tåget och stationerna.

    Och jo, jag tyckte Kina var spännande. År av studier i kinesiska i Sverige och Kina följde efter denna första tågresa genom Ryssland.  Idag har Världens Resor två tågresor längs Transsibiriska. Den stora tågresan till Japan samt nya Stora tågresan till Världens tak.

    Xining till Lhasa, Tibet

    2006 var Världens Resor den första researrangören i Sverige att erbjuda en resa längs den då nyetablerade järnvägen till Lhasa. Tidigare hade det endast funnits tåg till Golmud i västra Qinghai, men nu kunde man åka ytterligare 114 mil till Lhasa. Jag ledde själv vår första resa. Vi började med dagar i provinsen Qinghai med båtfärd på Gula floden och en shamanistiskt tibetansk festival i Tongren innan vi satte oss på tåget från Qinghais huvudstad Xining för att åka till Tibet.

    Första biten av tågresan gick längs de stora gröna slätterna i Qinghai med enorma gula rapsfält och förbi sjön Qinghai (blått hav på svenska), eller Kokonor på tibetanska.  Från Golmud börjar den ordentliga stigningen och av de 114 milen till Lhasa är 80% på över 4000 meters höjd. Vi åkte över Kunlunbergen och när vi åkte över Tangulapasset på 5082 meter över havet stod vi alla redo med våra kameror för att fotografera displayen som hela tiden visar vilken höjd ni nått. Högre än så kommer man inte med tåg någonstans på jorden.

    På grund av permafrosten har stora delar av järnvägen byggts på höjden, vilket gjort att jakar och andra djur rör sig fritt under rälsen. Landskapet är magnifikt med mängder av snöklädda berg i det annars väldigt gröna landskapet. Här och var såg vi nomadfamiljer som slagit upp sina tält och gjort en tillfällig paus i ett evigt vandrande. Till slut nådde vi Lhasa och såg Dalai Lamas forna bostad, det mäktiga fortliknande Potala, resa sig över allt annat i staden.

    Världens Resor har två resor som följer världens högst belägna järnväg till Lhasa. Himalaya – i snöns boning samt Stora tågresan till världens tak

    Från Kandy till Ella, Sri Lanka

    I Sri Lanka åker vi med tåg närmare sex timmar från den fina gamla huvudstaden Kandy till Ella. Tågresan benämns ofta som en av världens vackraste. Landskapet som vi färdas genom lämnar ingen uttråkad då det ena landskapet ständigt byts ut mot nästa. Resan börjar i låglandet och tar oss längs med floder, över broar och genom byar. Allt eftersom vi kommer högre upp i bergen blir landskapet än mer spektakulärt och snart täcks bergen av perfekt gröna täcken formade av tusentals teodlingar. När vi når stationen Pattipola har vi kommit till Sri Lankas högst belägna järnvägsstation, belägen på 1892 möh. I närheten av Ella där vi kliver av finns också en av världens mest kända tågviadukter, Nine Arch-bron. Tåget Det är verkligen en frihetskänsla att känna vinden i ansiktet samtidigt som de magiska vyerna svischar förbi.

    På både vår strövtågsresa till Sri Lanka och vår ordinarie rundresa åker vi denna tågsträcka. Resor till Sri Lanka

    Bulawayo till Victoria Falls, Zimbabwe

    Från Zimbabwes näst största stad Bulawayo tar vi tåget till Victoriafallen. Cecil B Rhodes, som blev en av världens mest förmögna tack vare sina framgångar med diamant- och guldgruvor. Landet Rhodesia döptes till hans ära och han bar på ambitionen att bygga järnväg från Kapstaden till Kairo. Den blev aldrig av, men delar av sträckan byggdes. Cecil B Rhodes ligger begraven bland de vackra kullarna i Matobos nationalpark strax söder om Bulawayo. Tågsträckan går genom ett fantastiskt landskap på gränsen mellan Zimbabwe och Botswana. Sista biten in mot Victoriafallen åker vi genom Zimbabwes främsta nationalpark, Hwange. Det är rätt magiskt att sitta på tåget och vara med på safari. Utanför tågfönstret ser du gnu, impala och andra antiloper, men kanske också giraffer och elefanter. Det lär finnas cirka 40 – 50 000 elefanter i parken. Till slut rullar tåget in på Victoria Falls station och världens sannolikt mäktigaste vattenfall väntar på oss när vi kliver av.

    På vår resa Shongololo Express bor vi oerhört bekvämt på tåget i elva nätter. Resan från Pretoria till Victoriafallen går genom fyra länder.

    Tongariro National Park till Wellington, Nya Zeeland

    Nya Zeeland har några av världens mest omtalade tåglinjer som gör att det går att åka tåg hela vägen från Auckland på norrön till Greymouth på sydön med en båtsträcka över Cooksundet från Wellington till Picton mellan öarna. Jag hade själv lyckan att få åka med ett av dessa tåg, Northern Explorer, från National Parks till Wellington. Vagnarna vi satt i hade stora panoramafönster till taket, till och med hatthyllorna var i glas för att ge oss största möjliga transparens. Varje gång vi kom till en vacker ravin eller fick vyer över en vulkan åkte tåget sakta eller till och med stannade till. För den som ville fotografera fanns en speciell öppen vagn för detta ändamål. I synnerhet första delen av resan är otroligt vacker. Vi åkte på västra sidan av Tongariros nationalpark och såg Nordöns tre vulkantoppar som också är Nordöns högsta toppar; Tongariro, Ngauruhoe och Ruapehu. Vid den högsta toppen Mt Ruapehu svängde tåget österut så att vi fick nya mäktiga vyer över berget som mäter 2797 m ö h. Tågresan till Wellington tar drygt fem timmar och är ett oerhört bekvämt sätt att ta till sig det storslagna nyazeeländska landskapet.

    På vår resa Nya Zeeland och Sydney åker vi alla Nya Zeelands fantastiska tågresor, bland annat ovan nämnda samt den mest spektakulära; Tranz Alpine från Christchurch till Greymouth. Länk.

    Cusco till Titicacasjön, Peru

    Efter att i flera dagar ha sett Machu Picchu och de andra otroliga inkaruinerna i den Heliga dalen är det skönt att få en dag att samla sina intryck med en längre tågresa och då inte vilken tågresa som helst. Cusco som var Inkarikets huvudstad och Perus första världsarv är startpunkten för en tio timmars tågresa över Altiplano till Titicacasjön. Längs vägen ser vi Andernas snötäckta toppar och från den öppna observationsvagnen kan vi spana ut över de vidsträckta slätterna och se en och annan lama som går och betar. Resans högsta pass är La Raya, beläget på 4319 möh. Här får vi kliva av och njuta av vyerna. Tåget är bekvämt och vi äter en god tre-rätters meny under färd, bjuds på underhållning och det går utmärkt att dricka pisco sour i baren. Tågen är utrustade med panormafönster som gör att vi verkligen kan ta in det storslagna landskapet. Tidig kväll når vi slutligen Puno vid Titicacasjöns strand, varifrån vi nästa dag gör en båtfärd på världens kanske mest mytomspunna sjö. 

    På flera av våra resor till Peru åker vi tåg till Machu Picchus tågstation Aguas Caliente. Denna tågsträckan är med på vår resa Anderna – kust till kust.

    Här ser ni en länk till Världens Resors alla tågresor

    Text: Jörgen Fredriksson, delägare och produktionschef i Världens Resor

     

  • Afrikas tak

    Jag har upplevt det som ett stort privilegium att få leda Världens Resors resa till Etiopien de senaste sex åren. Dels räknar jag landet som mitt andra hemland, som jag gärna visar, men så har det varit extra intressant att få leda resor dit under dessa år då landet har gått från att stå vid randen av ett inbördeskrig till ett land med en premiärminister som fått Nobels fredspris.

    Läs hela inlägget

    President Abiy har prisats för sin roll i lösningen av gränskonflikten med Eritrea. Egna reformer och främjandet av fred och försoning i Etiopen och i hela östafrikanska regionen har gjort honom till något av en internationell hjälte. Presidentens anhängare ser detta som en triumf, men han har också starka kritiker som pekar på etniska spänningar i hans eget Etiopien. I Abiys Etiopien har den gamla sanningen fått en bekräftelse: det mest sårbara ögonblicket för en auktoritär regim kommer med reformerna.  Friheten han släppt fram är en utmaning. Detta ser vi när vi reser genom landet från norr till söder. Vi förflyttar oss mellan de historiska platserna Gonder, Axum och Lalibela i norra Etiopien och upplever det storslagna Simienbergen – Afrikas tak.

    Det är inte bara landet som genomgått en förändring själva resan har också förändrats efter hand. Nu ser jag fram emot att få leda resan även 2020 då vi bygger vidare på våra erfarenheter. Efter att vi upplevt det ”klassiska” Etiopien flyger vi vidare till helt andra upplevelser i öster när vi besöker den historiska staden Harar. Återresan från östra Etiopien blir delvis på den återuppbyggda järnvägenslinjen mellan Djibuti och Addis Abeba. Vi färdas i sakta mak genom Rift Valley. Farten är anpassad för att vi inte ska kollidera med dromedarer som vi här i låglandet ser många av genom tågfönstren.

    De sista dagarna förflyttar vi oss i terrängbilar söder ut i staten Oromia. Här kommer ett helt nytt inslag med besök till Balebergen med ett spektakulärt och mångsidigt landskap. Den högbelägna Sanettiplatån stiger upp till över 4 000 m och här ligger södra Etiopiens högsta topp.  Det böljande bergslandskapet präglas av glaciärer, sjöar och träskmarker omgivna av höga vulkaniska toppar. De södra sluttningarna täcks av den frodiga och i stort sett outforskade Harennaskogen. Och här får vi en garanterad chans att se den skygga etiopiska vargen och med lite tur det etiopiska lejonet med svart man!

    Paul Persson

  • Inspiration, nya resor, reportage - ny broschyr ute nu

    Du har väl inte missat vår broschyr?

    Läs hela inlägget

    Beställ hem vår nya broschyr och läs om spännande nyheter, intervjuer med resenärer och färdledare. Här hittar du garanterat inspiration för kommande äventyr! Beställ här.

  • Georgien i våra hjärtan

    Frilansjournalisten Lena Haglund har många strängar på sin lyra. Hon har producerat dokumentärer och reseskildringar från hela världen för SVT, hon är både instruktör för stand-up paddelboard och yoga samt mycket uppskattad färdledare. I somras ledde hon vår vandringsresa i Georgien. Läs hennes senaste artikel om Tblisi.

    Läs hela inlägget

    Av oss som arbetar på Världens Resor har nästan alla varit i Georgien och vi kan inte annat än instämma i hyllningen till detta härliga land och dess spännande huvudstad Tblisi. Läs Lena Haglunds artikel här: 

    https://www.expressen.se/allt-om-resor/resmal/europa/tbilisi-guide-och-basta-tipsen-infor-resan/

  • Georgien - landet med stort hjärta

    Mitt reseintresse väcktes tidigt, men drog igång på allvar när jag studerade ryska i Moskva i mitten av 80-talet. Det var också där jag upptäckte Georgien, via det georgiska köket. På 80-talet var maten i Moskva hemsk och ville man äta något gott var det den georgiska restaurangen Aragvi som gällde. Kyckling i valnötssås, vitlöksdoftande dumplings och gudomligt god ost gjorde det värt att som student sen svälta resten av månaden. Och jag tänkte många gånger, mellan tuggorna, att DIT måste jag åka.

    Läs hela inlägget

    Till slut blev det en längre reportageresa, där många av mina förväntningar infriades, och jag blev förälskad i detta vackra land. Redan i Tbilisi översvämmades jag av den mångfald som tidigt blev en del av livsstilen i Georgien. Livet pulserar i en flytande gräns mellan öst och väst och det skapar en öppenhet mot det som är främmande. Det är ett samspel, som i georgisk polyfonisk sång, där sju stämmor finner en mäktig harmoni.

    Men det var i slutet av min resa, när vi tog oss upp längs en svindlande serpentinväg i nordöst, som jag kände hjärtat klappa ordentligt. Jag hade hamnat i Tusheti. Där råder ett liv som knappt finns kvar någonstans i Europa, just för att bergen och vägen dit snört av området. Däruppe tillverkar herdarna fårost på det sätt de alltid gjort. Där lever animismen kvar, med små offeraltare på valda platser i bergen. Här och där hänger små byar utmed bergssidorna, som medeltida bortglömda smycken.  Många har kvar de höga försvarstorn som byggdes när mongolerna en gång vällde in. För mig var det som att hamna mitt i serien Game of Thrones. Jag vandrade i ett sagolikt landskap, med högalpina artrika ängar längs med de urgamla stigarna, inramade av Kaukasus snötäckta berg. Nyfikenhet och gästfrihet kantade vägen och det georgiska uttrycket ”varje gäst är en Gud” blev glasklart. Jag blev oerhört berörd.


    Allt är förstås inte som i en saga. Georgien färdas fortfarande på sin bitvis tunga väg mot demokrati, men ända sen Sovjetunionen upplöstes har landet legat i framkant bland de forna sovjetrepublikerna och kanske är öppenheten och nyfikenheten en anledning till det. Sen är Georgien inte så tillrättalagt. Det har sina skavanker, gränsen mellan kaos och ordning är hårfin, men det gör det också charmigt, oförutsägbart, mänskligt. Det är därför jag återvänder. Till det LILLA landet med det STORA hjärtat.

    Lena Haglund, frilansjournalist och föredragshållare, har bl a gjort TV reportage om Georgien som sändes på SVT 2017, och lett vår vandringsresa till Georgien.

  • Strövtåg i södra Afrika

    Att vandra är ett underbart sätt att utforska ett land. Den långsamma takten, närheten till natur och möten med djur och människor längs vägen gör det till en upplevelse med många dimensioner. Fyra länder på 21 dagar varav 10 dagar till fots! Strövtåg i södra Afrika är en resa som ligger mig mycket nära om hjärtat.

    Läs hela inlägget

    I Swaziland är bergsängarna fyllda med vårblommor, högt upp i Drakbergen är luften tunn och klar där vi står på toppen av världens näst högsta vattenfall. I Lesotho rider vi (de som vill) på de starka hästar som dagligen transporterar människor och varor på säker fot genom de bergiga landskapen där inga bilvägar finns. På Vilda Kusten längs med Indiska oceanen går vi genom byar i Nelson Mandelas hemtrakter och får en djupare förståelse för de enkla förhållanden som denne store man kom ifrån.

    Sydafrika och dess närliggande länder har ett överflöd av vackra vandringsleder som går genom öken och subtropisk regnskog, längs dramatiska kuster och, naturligtvis, genom den vilda afrikanska bushen. På vissa ställen känner man sig som den enda människan på mils avstånd, ensam med den vidunderliga naturen och den enorma Afrikanska himlen. På andra ställen går man genom byar där livet fortgår som det gjort i hundratals år. Små barn och en och annan yr höna eller get springer runt ens ben och de vuxna stannar upp en stund i sina sysslor för att utbyta några artiga hälsningsfraser med oss besökare. I vildmarksområdena väntar andra spännande möten, och jag lovar att man inte fullt ut kan förstå den uråldriga kraft som Afrika rymmer förrän man har mött dess vilda djur till fots.

    Detta är en resa där vi byter konventionell sightseeing mot natur och möten med människor. Där vi saktar ner och tar oss tid att uppleva södra Afrikas storslagenhet med alla sinnen. Oftast gör vi dagsvandringar och kommer tillbaka till samma hotell som natten innan. Du bär endast en lättare dagryggsäck med det allra nödvändigaste. Vi njuter av enkel men vällagad lokal mat liksom naturligtvis en kall öl och ett glas fint sydafrikanskt vin då och då för den som önskar!

    Katarina Mancama
    Färdledare och reseproducent med södra Afrika som specialitet.

     

  • Japonism förr och nu, 24 mars på Zita i Stockholm

    Vi vill tipsa om detta event på biografen Zita i Stockholm.Film, föredrag och utställning om indigo, japansk textil, mode och konst. Tre inspirerande timmar med film och föredrag om japonism, den påverkan japansk konst och konsthantverk, mode och estetik hade på den västerländska kulturen. Är du medlem i Världens KLUBB ger vi bort 3 biljetter gratis.

    Läs hela inlägget

    JAPONISM FÖRR OCH NU om förförelse av det japanska 
    Film, föredrag och utställning om indigo, japansk textil, mode och konst.

    Söndag 24 mars kl 13 på biograf Zita, Birger Jarlsgatan 37 i Stockholm. 

    Tre inspirerande timmar med film och föredrag om japonism, den påverkan japansk konst och konsthantverk, mode och estetik haft på den västerländska kulturen.

    Filmer: 
    Japan mitt fosterland gestaltar Anders Zorn, Carl Larsson och Bruno Liljefors dragning till det japanska.
    Indigomästaren brättar om textilkonstnären Hiroyuki Shindo.

    PROGRAM:

    Petra Holmberg, kurator på Östasiatiska Museet, talar om indigo, japansk textil och mode utifrån kulturhistorien, med några moderna nedslag. Elisabeth Márton, filmare, visar sin film Indigomästaren om den svenska textilkonstnärinnan Camilla Carlund Hickman, som reser till Japan för att lära av den berömda indigomästaren Hiroyuki Shindo.

    Gudrun Sjödén, modedesigner, har länge inspirerats av Japan. Om detta berättar hon med en utställning av klädesplagg i Zitas lokaler och med bilder från sina Japanresor.

    I pausen bjuds det på japanskt te och dorayaki (japansk bakelse)

    Patrik Steorn, konstvetare och museichef på Thielska Galleriet, talar om den svenska nationalromantikens rötter i den japanska konsten. Susanne Concha Emmrich, författare och filmare, visar sin film Japan mitt fosterland. 

    Om du rest med oss minst två gånger är du med i Världens KLUBB. Då har du chans att få en gratisbiljett till eventet. Klicka här för att läsa mer.

  • Transparens - en självklarhet för oss

    I Dagens Nyheters granskning av klimatkompensation konstaterades stora brister med öppenhet och redovisning hos Sveriges största reseföretag. Bristen på transparens skapar en misstro mot alla oss som jobbar med hållbarhet där klimatkompensation är en av flera komponenter. För oss som varit pionjär med att klimatkompensera för alla resenärers långflyg har det från början varit självklart att redovisa vilka projekt vi stödjer samt visa certifikat och makuleringsbevis. Läs mer..

    Läs hela inlägget

    Det är inte lätt att sätta sig in i hur klimatkompensation fungerar och att göra bedömningar av vilka företag, certifieringar och projekt som gör mest klimatnytta. Branschen som erbjuder klimatkompensation granskas och klimatnyttan och framförallt kriteriet kring additionalitet (att utsläppsminskningarna inte skett utan tillskott från klimatkompensationen) ifrågasätts. Vilket är bra! Det finns naturligtvis bättre och sämre aktörer på denna marknad som överallt, och det är vårt jobb att välja rätt. Även vi företag som investerar i klimatkompensation kritiseras. Ofta för bristande transparens kring vilka projekt som avses samt brist på att redovisa med gällande intyg. 

    Att det är komplicerat och snårigt att klimatkompensera tycker vi inte ska få bli en anledning till att låta bli. Klimatkompensation är en del i ett större och långsiktigt arbete med att minska våra utsläpp. Det gäller att verka inom flera områden och kontinuerligt lära oss mer och utvärdera det vi gör. 

    Transparens - en självklarhet för oss

    Vi är transparenta med hur vi klimatkompenserar och vi tycker det är en självklarhet att alla i vår bransch ska välja att vara det. Du som kund och resenär kan ställa krav på det! 

    • Vi redovisar hur många ton koldioxid vi klimatkompenserat för. Varje kvartal uppdaterar vi.

    • Vi har certifikat och makuleringsbevis med id-nummer på den klimatkompensation vi gör vilket betyder att den är spårbar och kan inte användas av någon annan.

    • De projekt vi stött/stödjer har skapat klimatnytta i form av tredjepartsverifierade utsläppsminskningar. Projekten har även bidragit till andra hållbarhetsvinster som t ex biologisk mångfald och arbetstillfällen. 


    REDD-projekt som det i Zimbabwe binder stora mängder koldioxid (och det binder idag).

    Trädplanteringsprojektet i Colombia är certifierat enligt Gold Standard, som har de tuffaste kriterierna när det gäller att mäta och påvisa utsläppsminskningarna.

    Dak Pone i Vietnam är inget dammprojekt utan använder flödeskraft (run-of-river), vilket i regel är betydligt miljövänligare och bättre för den biologiska mångfalden. 

    Alla fakta kring hur vi klimatkompenserar, vilka projekt samt makuleringsbevis hittar du när du klicka här.

    Vill du veta mer hur vi jobbar med hållbarhet inom fler områden klickar du här.

  • Upplev Japan - tema textil

    När jag som tonåring satt på syslöjden och min lärare skakade på huvudet åt min medelmåttiga insats hade jag aldrig kunna tro att jag några år senare skulle sy ihop en spännande textilresa till Japan. Än mindre att jag själv med entusiasm skulle hänge mig åt sashikobroderi en hel dag. Just hemkommen från Japan måste jag bara få dela med mig av några erfarenheter från denna roliga resa. Intresserad av estetik, textil och kultur – det här är resan för dig!

    Läs hela inlägget

    Förväntansfulla kliver vi på bussen som ska ta oss med till familjen Ikedas färg- och vävstuga ute på landet i Kurume som ligger i Fukuoka-prefekturen på Kyushu. Alla deltagare verkar ha erfarenhet av textil sedan tidigare, några professionellt och andra mer som hobbyverksamhet. Den gemensamma nämnaren är att de alla brinner för olika textila uttryck och är intresserade av den japanska textilkonsten. Idag ska vi få lära oss mer om kasuri som är det japanska ordet för textil, där varp- och inslagsgarn är färgat med indigo. Innan färgningen reserveras garnet, dvs partier av garnet har dolts för att förhindra färgen att tränga in överallt. Vid vävningen bildar sedan de ofärgade partierna själva mönstret. Tekniken kallas för ikat, men det japanska namnet är kasuri. I just Kurume har man sedan slutet av 1700-talet utvecklat sin egen metod för detta, och här kallas den Kurumegazuri. Här har den främst använts av jordbrukare för att tillverka arbetskläder.

    Vi får en introduktion till företaget av familjen Ikeda, och sedan en genomgång av dagen. Vi delas in i två grupper där ena halvan börjar med att lära sig färga garnet i gammeldags indigo-kar och den andra halvan får prova på vävningen på små vävstolar. Gruppen som färgar garn reserverar först trådarna genom att knyta snören på önskade platser och doppar sedan ned garnet i karen som sänkts ned i golvet. Vi blir rekommenderade att doppa garnet ca 4-5 gånger för att få en fin blå färg, men vill man ha ljusare eller mörkare ton går det bra att doppa färre eller fler gånger, allt efter egen smak. Vi hänger upp garnet på tork i solen och hinner få det med oss hem till hotellet efter dagens slut.

    Alla deltagarna får prova på att väva och får till jättefina små vävar i olika mönster. Familjen Ikeda är imponerade av gruppens fantasi och förmåga.

    Efter lunch besöker vi ett väveri som drivs av familjen Nishihara. Här får vi se deras maskinvävning som sker på över 100 år gamla vävmaskiner. Vi tittar in i deras butik där de säljer egna  alster så som byxor, jackor, väskor och hela tygrullar. Det blir några fina fynd där innan vi avslutar dagen.

    En bit in på resan träffar jag gruppen igen, lite trötta av alla nya intryck, men väldigt glada att dela med sig av allt de varit med om hittills. Vi befinner oss i Yokohama och tar tåget till Totsuka och vidare med taxi hem till Hisako och Takashi Hagiwara. Det är lite svårt för taxichauffören att hitta dit, men när vi ser att det sitter en svensk och japansk flagga vid ett av husen i villaförorten går det inte att ta miste. Dessutom har de satt upp välkomstskyltar på svenska. De bor i ett äldre trähus med en liten trädgård där det växer bambu, persimonträd, hortensior och kryddväxter. Vid ingången hänger Takashis målade alster på dörren och Hisakos broderade rockar finns upphängda i träden som vackra installationer.

    Vi får ett varmt mottagande av paret Hagiwara och deras inhyrda personal som finns där för att hjälpa till under dagen. Hisako har förberett ett välkomsttal på engelska och berättar sedan med Kristinas tolkningshjälp hur dagens workshop ser ut. Vi ska göra sashiko-broderi på växtfärgat bomullstyg och sy små påsväskor av detta. Alla i gruppen får ett kit med tyg, nål och garn, sedan är det bara att skrida till verket och börja brodera. Vi sitter i små grupper och syr, dricker te och samtalar medan vi arbetar. Stämningen är väldigt gemytlig och vi blir ivrigt påhejade av våra japanska lärare som tycker att vi är väldigt påhittiga och duktiga. Alla sätter verkligen sin egen prägel på hantverket. Ibland tar vi en liten bensträckare för att gå omkring och titta på varandras alster och se vad som finns till försäljning i Hisakos sashiko-shop som finns i angränsande rum. Vackra grytunderlägg, kläder och väskor, mycket som är broderat på handvävt tyg.

    Sashiko är en 1000 år gammal broderiteknik som härstammar från de norra delarna av Japan. De långa, ofta vita stygnen bildar vackra geometriska mönster på tyg i indigoblått eller annan färg. Förr lappade och lagade brandsoldater, fattiga bönder och arbetare sina slitna blåkläder i sashiko. Tekniken har förfinats och används idag av alla samhällsklasser i Japan.

    Hisako är utbildad kalligrafimästare och såg likheter mellan kalligrafin och sashiko. Nu tecknar hon med nål och tråd förstygn och stora knutar på byxor, klänningar, kjolar och jackor. Bomullstyget och garnet är indigofärgat blått eller i milda växtfärgade nyanser som brun, gult eller grönt. Paret lever nära naturen och går alltid klädda i Hisakos broderade plagg.

    Även Takashi är konstnär och förutom att måla tavlor och kalendrar tillverkar han vackra rispappersklädda bambukorgar. Innan vi avslutar dagen blir det presentutdelning och alla får varsin kalender som Takashi illustrerat och Hisako har skrivit tecken och siffror med sin vackra kalligrafi. Dessutom får vi ta hem de fina broderade tygservetterna och ätpinnarna som vi fick med vår lunch. Innan vi åker tillbaka till hotellet blir det uppställning utanför huset och gruppfotografering såklart. Alla är mer än nöjda med besöket, och Takashi och Hisako önskar oss välkomna tillbaka! Och vad tyckte jag om sashiko-broderi? Mycket roligare än jag förväntat mig, dessutom väldigt rogivande och meditativt.

    Dessa studiebesök är bara två av många höjdpunkter på en resa där du som deltagare får lära dig massor om japansk textil men även om landet och dess kultur. Genom studiebesök och workshops blir det spännande möten med människor vilket kan vara svårt att få till på en ”vanlig” resa. Resan genomförs under professionell ledning av textilkunniga färdledaren Kristina Watanabe.

    Nästa resa genomförs i oktober 2020, boka redan idag för att säkra en plats.

    Text och bild: Elin Ishihara, reseproducent Världens Resor
    Bild även Kristina Watanabe, färdledare.

  • Färdledare med närkontakt

    Handen på hjärtat, det är skillnad på färdledare och färdledare. En riktigt bra färdledare är förstås trygg, kompetent, flexibel och säkerhetstränad. Men hur fascinerande platser man än besöker och hur påläst man än är själv ska man inte underskatta vikten av en färdledare som kan konsten att berätta och dela med sig av sina erfarenheter och kunskaper på ett passionerat sätt. Bidra med ett sammanhang.

    De bästa färdledarna i resebranschen jobbar för oss på Världens Resor och en av dem är Gunilla Hamne. Sedan 2007 bor hon delar av året i Rwanda och Kongo och i februari kan du följa med henne på vårt nya äventyr – Bergsgorillor & strövtåg i Rwanda.

    Läs hela inlägget

    Vilka tankar far genom huvudet när man möter en 250 kg tung bergsgorilla med silvergrå rygg på riktigt nära håll? En varelse som är så mänsklig och djurisk på samma gång. Hur känns det att titta rakt in i de vänliga, bruna ögonen? Att få se in i det sista orörda av världen, in i sig själv? Är första instinkten att krama jätten eller att springa därifrån så fort benen bär en? Helt klart är att känslan kommer röra om i din själ.

    Om du någon gång har drömt om att träffa de dimhöljda bergens schimpanser och gorillor och bara väntat på rätt tillfälle eller reseupplägg, så är tillfället här. Nu. Missa inte det. Vårt unika reseäventyr med avresa i februari 2019 innehåller det absolut bästa av Rwanda och Uganda under ledning av ingen mindre än Gunilla Hamne – journalist, naturfilmare, hjälparbetare och trauma-hanteringskonsult. Vi lyckades få till ett Skype-möte med Gunilla för att ställa några frågor och lära känna henne lite bättre inför resan. Vid intervjutillfället befinner sig Gunilla i ett av Greklands största flyktingläger på ön Lesbos.

    Hur uppstod ditt intresse för djur och natur?
    På ett sätt har det alltid funnits med mig. Jag har alltid älskat miljöfrågor och att vara i naturen, men det blev ännu tydligare när jag jobbade med ett forskningsprojekt om gråsälar i Östersjön för Naturhistoriska Riksmuseet tillsammans med min dåvarande man. Vi skrev programförslag till ”Mitt i naturen” och började jobba som naturfilmare för SVT. Att spana efter djur är en av mina absoluta favoritsysselsättningar.

    Hur startade ditt intresse just för människoapor?
    Det var 2007 när jag började arbeta i Rwanda och Kongo flera månader om året. Att möta gorillor och schimpanser är något av det mest magiska jag varit med om. Det vill jag gärna förmedla till andra.


    Berätta om ett speciellt möte med en bergsgorilla eller schimpans! Vilka tankar for genom ditt huvud?

    Ett gorillamöte jag verkligen minns var tillsammans med min dotter Moa och hennes pojkvän. Vi hade suttit och iakttagit hannen i flocken, en silverback, när min dotters pojkvän plötsligt vände bort blicken från gorillahannen. ”Vad är det?”, viskade jag. ”Han ser ju rakt in i min själ”, svarade han och det är precis så man kan känna. Alla gör inte det, men många. Det är svårt att beskriva ett sådant mäktigt möte med ord. Det är som att en del av en själv iakttar en, ett naket möte. Vårt släktskap blir uppenbart. Det som vi så lätt avskärmar oss ifrån. Vi bygger hus, tänker på jobbet, på hur vi ska klara av amorteringarna, vad vi ska göra nästa sommar, ett konstant surr av tankar. Att möta en människoapa är ett ögonblick av existentiell stillhet.

    Vilka är höjdpunkterna (förutom människoaporna)?
    Natursköna Kivusjön, Nyungwes regnskog och vandringen bland teplantagen. Vi befinner oss mitt i Afrikas hjärta, nära Rift valley där skelettdelarna från de förmänniskor som anses vara Homo Sapiens förfäder hittades. Det är vårt urhem – bara det för mig är wow-känsla. En annan höjdpunkt är förstås att jag får chansen att förmedla mina rwandiska kontakter, vänner och kollegor som kan berätta hur det är att leva i Rwanda idag.

    Vilken typ av resenär ska man vara för att till fullo uppskatta resan?
    Man ska vara djur-, kultur- och naturintresserad, tycka om att gå en del och värdera att komma hem med både skönhetsupplevelser och insikter i bagaget.

    Vilket väder kan man förvänta sig i Rwanda och Uganda i februari?
    Behagligt. Ungefär som när svensk sommar är som bäst. 25-grader, max 30 och det blir aldrig stekande hett på grund av höjden. Det finns risk för regnskurar och då kan temperaturen snabbt gå ner till 15 grader.

    Vad är det som du älskar med Rwanda?
    Jag älskar Rwanda för människorna. För vänligheten – bara sättet som folk hälsar på varandra gör mig helt beroende. Jag har träffat så många människor som jag har lärt mig mycket av. Sen liknar Rwanda inget annat land. Det kallas ju ”de tusen kullarnas land” av en anledning och är otroligt vackert. Folk tror att det är torrt och eländigt, men det är frodigt grönt och ett välfungerande samhälle. Till exempel internet är väl utbyggt, vägarna är bra och bussarna går i tid. Trots allt som har hänt historiskt så har människorna en framtidstro. Utvecklingen går åt rätt håll och den går snabbt. Det är till och med så att unga svarta amerikaner som fått nog av fördomar och rasism lämnat USA för en framtid i Rwanda. Det gör helt enkelt en Blaxit.

    Det går förstås inte att berätta om Rwanda av idag utan att berätta om folkmorden 1994. Du och din välgörenhetsorganisation lär ut en enkel självhjälpsmetod för krigsoffer som behöver hantera traumatiska minnen.

    Ja, det är en enkel teknik som vem som helst kan lära sig och lära vidare till andra. Den fungerar jättebra. Det är mitt bidrag till de fantastiska människor jag mött i Rwanda och lärt mig så mycket av.  Jag berättar gärna mer under resan för den som är intresserad. Det finns så många fascinerande historier att berätta. Murakaza neza! Välkommen!

  • Jörgen reste till Europas högst belägna by

    För några år sedan åkte vi, hela personalen på Världens Resor, till Georgien. Det var lätt att snabbt tycka väldigt mycket om det säregna landet i gränslandet mellan Asien och Europa - de fantastiska kyrkorna, de högresta bergen, de kraftiga röda saperavivinerna och inte minst maten. Det goda brödet khachapuri och smårätterna, ptkali, blev snabbt favoriter. Att strosa runt i det historiska Tbilisi och göra en dagsutflykt till Höga Kaukasus gav väldigt mycket mersmak.

    Läs hela inlägget

    Det goda brödet khachapuri och smårätterna, ptkali, blev snabbt favoriter. Att strosa runt i det historiska Tbilisi och göra en dagsutflykt till Höga Kaukasus gav väldigt mycket mersmak. Under de senaste åren har Georgien mer och mer hamnat i fokus med fler som reser dit och idag i Stockholm har vi tre georgiska restauranger. För min del dröjde det fram till i somras då jag själv äntligen kunde komma iväg med familjen. Vi började vår resa i Armenien och fortsatte norrutöver mot Georgien. Målet för resan var att få åka till den nordvästra delen Svaneti som jag drömt om allt sedan jag såg bilder av byarna med de mäktiga tornen för närmare 30 år sedan. 

    Efter några dagar i Tbilisi och ytterligare några dagar på en vingård i Khaketi åkte vi den långa bilvägen till nordvästra Georgien. Landskapet blev vackrare och vackrare ju närmre vi kom Svaneti. Efter en lång dags färd var vi framme i huvudorten Mestia. Redan här möter oss de berömda tornen. Dessa torn började byggas redan 100 f kr men de äldsta vi ser idag dateras till åren 800 till 1100. I hela Svaneti finns det idag flera tusen torn som alla har fungerat som vakttorn. Man blir lite förundrad över hur det kunde behövas i varenda hushåll, men så är verkligen fallet. 

    Mestia har lite av nybyggarkänsla över sig. På senare år områdets popularitet gjort att mängder av de gamla hemmen gjorts om till mindre gästgiverier och nya hotell har byggts. Det verkar som de flesta i Mestia jobbar inom turistnäringen. De svanetiska herrarna verkar ha övergivit jordbruket och jobbar nu som chaufförer och sitter i sina stora bilar med fyrhjulsdrift. Vi kom att bo på tre olika gästgiverier i traditionell stil som också kom att bidra till den trevliga vistelsen.

    Vi har kommit hit för att vandra några dagar, men oavsett om man vandrar eller ej har området fantastiskt mycket att erbjuda. Här finns vackra små kyrkor, trevliga museer men framförallt ett landskap som är makalöst. Svaneti har över 300 glaciärer och de snöklädda topparna som omger oss i alla riktningar mäter runt 5000 meter. Vårt slutmål för vandringen är Europas högst belägna by, Ushguli, belägen 2200 möh. Vi går mellan byar som alla har kvar sin traditionella karaktär. 

    Längs vägen går vi förbi glaciärer som letar sig hela vägen ned till stigen, underbara slåtterängar som sträcker sig hundratals meter och längs merparten av vandringen följer vi en pärlande flod. Till slut når vi Ushguli som inte bara är Europas högst belägna by. Det är också den kanske mest välbevarade av Svanetis byar. Det finns 200 torn bara i de fyra närliggande byar som tillsammans är Ushguli. Över byarna vakar det högresta berget Ushba. Jag har vandrat i Himalaya, Patagonien, Drakensbergen, Alperna och på många andra håll, men måste säga att Georgien kan mäta sig med allt. Här är vackert, de historiska byarna unika och maten välsmakande. Vad mer kan vi begära? Svaneti är med på vår nya resa Sommar i Georgien.

    Text och bild: Jörgen Fredriksson, delägare Världens Resor

  • Jörgen reste längs Karakoram Highway i norra Pakistan

    1989 fick jag veta att jag fått ett stipendium för att studera i Kina i två år. Under våren planerade jag hur jag efter terminens slut skulle åka landvägen via Turkiet, Iran och slutligen den legendariska Karakoram Highway genom Pakistan till Kina. Passet lämnades in till Irans ambassad, men efter Ayatollah Khomeinis bortgång den 3 juni utfärdades inga visum. Dagen efter, den 4 juni, bröt massakern på Himmelska fridens torg ut.

    Läs hela inlägget

    Istället för resa väntade en oviss sommar innan jag till slut ändå kom iväg till Shanghai och två års studier. Någon Karakoram Highway blev det inte då och i 30 år har det förblivit en ouppfylld dröm. Till nu. För en vecka sedan kom jag tillbaka från norra Pakistan. 

    Landskapet i norra Pakistan är verkligen enastående På Duiker-höjden, ovanför den gamla huvudorten Karimabad, står jag i skymningen och blickar ut över tre toppar på nästan 8000 meter på ena sidan om dalen och två på drygt 7000 meter på andra sidan. Karimabad med sina två 900-åriga gamla fort, Altit och Baltit, ligger nedanför på 2500 meters höjd. Landskapet är minst sagt dramatiskt.

    Några mil söder om Gilgit, den största staden i Baltistan, just där Indus flyter ihop med floden Hunza, står en liten anonym skylt som säger ”här möts världens tre högsta bergskedjor”. Från en liten utsiktsplats ser jag hur Hindukush drar iväg västerut mot Afghanistan på ena sidan Indus. På andra sidan floden ser jag hur Karakoram börjar. Ett tiotal mil bort ligger K2, världens näst högsta berg. När jag vänder mig om ser jag Nanga Parbats ståtliga topp och den enda av Himalayas 8000 meters-toppar som ligger i Pakistan. 

    Karakoram Highway är idag en fantastiskt fin väg byggd av kineserna för att de i framtiden ska ha en väg som snabbt tar dem till en hamnanläggning vid Arabiska havet. Det var av nöd tvunget att bygga en ny väg då den gamla vägen till stora delar brakat samman. Ett av de porösa bergen föll ihop i floden och gjorde att byar dränktes och en stor del av vägen försvann. Den naturliga dammen som skapades är idag den vackra sjön Attabad, som blivit en av de stora turistattraktionerna längs vägen. För att få till vägen längs sjön krävdes att man byggde sex långa tunnlar.

    Landskapet till trots är det nog ändå mötet med pakistanierna som är det starkaste minnet jag tar med mig hem. Sedan 9/11 2001 har det i stort sett inte funnits någon turism i Pakistan förrän nu de senaste åren. Var vi än kommer vi bli bjudna att sitta ned och dricka te. Nyfikenheten är stor. Likaså vänligheten. Jag möter överhuvudtaget ingen som inte är vänlig. När jag berättade att jag skulle till Pakistan innan resan möttes jag bara av förvånande huvudskakningar och folk som sa ”du är inte klok, det går aldrig vägen”. Jodå, det gick alldeles utmärkt.

    Jag rekade inför våra kommande resor till Pakistan. Våren 2020 har vi tre nästintill fulltecknade resor till Pakistan. Höstresan 2020 har också bokats på bra. Det som skiljer resorna åt är att vi på hösten gör en enklare tre dagars vandring i Himalaya. Även jag passade på att vandra denna del, vid berget Nanga Parbat. Här lämnar vi Karakoram Highway på 1200 meters höjd och åker med jeep 15 kilometer och 1600 höjdmeter upp till byn Tato. Härifrån går jag sedan dryga fem kilometer och 500 höjdmeter upp till Fairy Meadows. Det är en rätt makalös förvandling. Bergvägen upp är så kargt och folktomt som det kan bli, men när man kommer upp till Fairy Meadows väntar massor av stugor, affärer, och restauranger. På de enorma gräsfälten som breder ut sig här ordnar de till och från hästpolomatcher! Här erbjuds olika vandringsmöjligheter av olika svårighetsgrad.

    Vi har nu lagt upp datum för resor 2021 också. Själv kan jag inte säga annat än att jag tycker att det vore jättetråkigt om inte fler fick besöka detta fantastiska område. Jag vet att folk i Pakistan väntar och hoppas på oss. Om ni åker får ni vara beredda på att bli tillfrågade om att vara med på selfies tio gånger om dagen. Läs mer om våra resor till Pakistan

    Text och bild: Jörgen Fredriksson, grundare och delägare Världens Resor

  • DN-tågen rullat in på perrongen - tack alla som var med!

    Söndag 25 augusti rullade det första tåget ut från spår 12 på Stockholms Central. Två veckor senare har de båda tågresorna vi arrangerat i samarbete med Dagens Nyheter kommit tillbaka till Sverige. Vilken resa det har varit! Från idé till produktion, chartra ett tåg som sedan blev två. All planering och logistik som mynnade ut i dessa roliga resor.

    Läs hela inlägget

    Några av oss på kontoret som inte så ofta är ute och leder resor fick förmånen att jobba som guider tillsammans med våra övriga färdledar -stjärnor. Vi har cyklat i Berlin, lyssnat på spännande föredrag, vandrat i Dolomiterna, sett tänkvärd konst i Venedig och njutit av opera i Verona.

    Framförallt har vi fått förmånen att tillbringa tid tillsammans mer er alla resenärer, både ombord på tåget och utanför. Tack för att ni gjorde resorna till en sådan  minnesvärd upplevelse för oss och era medresenärer! 

    Vi utvecklar fler tågresor både på nära håll och längre bort så är du sugen på att prova en tågresa nästa gång ska du hålla utkik hos oss!

    Med orkester på plats och pompa och ståt rullade första tåget iväg från Stockholm den 25 augusti.

    16 vagnar långt. Ja det är långt, titta på filmen får du se. Faktiskt så långt att vi inte fick plats på stationen i Venedig då ingen plattform tillräckligt lång. Det löste vi genom att ta svängen förbi Verona och koppla loss två vagnar inför den sista etappen.

    Fyra syskon på resa tillsammans genom Europa.

    På väg genom Sverige blev det intressanta föredrag i tågets två klubbvagnar. 

    Och på ambassaden i Berlin hälsades vi välkomna av ambassadpersonal innan utrikeskorrespondent Lina Lund tog över och höll ett uppskattat föredrag.

    I Berlin erbjöd vi tre olika program som genomfördes i mindre grupper. 

    Guidad stadsvandring, guidad cykeltur eller besök på Samlung Boros (konst).

    Nästa dag bytte vi storstad mot alpluft. Från tågstationen i Bolzano blev det buss en timme till Val Gardena med härliga bergstoppar i blickfånget. I mindre grupper vandrade vi i vackra Dolomiterna under dagen.

    Efter två nätter på tåget var det härligt att rulla över bron och stiga av i Venedig och kliva ombord på en väntande båt som tog oss till vårt fina hotell på ön Giudecca. Allt har sin charm och en mjuk säng och fin pool passade väldigt bra som ombyte!

    En av kvällarna i Venedig gav Björn Wiman sin syn på det italienska och det svenska. Likheter och skillnader och om hur det är att vara människa.

    Venedigbiennalens båda områden Arsenale och Giardini gav oss massor av spännande konstupplevelser.

    Det blev även tid att bara strosa på egen hand. Bortom de vanliga turiststråken väntar ett lugnare Venedig.

    Efter ett stopp i Wien och Stralsund med klimatföredrag av bl a Erik Huss var vi hemma igen. STORT TACK TILL ALLA SOM VAR MED OCH GJORDE DESSA RESOR TILL ETT HÄRLIGT MINNE FÖR OSS ALLA!   

    Nu blickar vi framåt med nya roliga tågresor som vi hoppas du vill följa med på.

  • Sydafrikas bästa - färdledare Katarina berättar om nya resan

    Under första delen av denna resan befinner vi oss i provinsen Limpopo. Här lever de flesta människor fortfarande i harmoni med sin kultur, och med naturen. Man tror på andar som bor i vattenfall, på Regndrottningens kraft (hon finns på riktigt! Slå upp Queen Modjadi), man söker själslig och kroppslig kraft hos den traditionella läkaren och man hedrar sina förfäder. En stor del av kulturen kommuniceras genom konst, och vi spenderar en dag tillsammans med olika typer av konstnärer på Ribolla Art Route.

    Läs hela inlägget

    Vi färdas sedan längs Panoramarutten, där vi besöker världens tredje största canyon och njuter av fantastiska vyer längs den dramatiska, branta kanten mellan hög och lågländerna. 

    I närheten av Krugerparken spanar vi efter vilda djur, och rör oss i fotstegen av våra förfäder Sanfolket som bebodde detta område för över tusen år sedan.

    Vi flyger från Johannesburg till George, som ligger längs den välkända Garden Route. Vi färdas in i landet, till en halvöken som är lika stor som Sverige till ytan. Här finns några av världens största strutsfarmar.

    Vid Afrikas sydligaste spets står vi på platsen där de två världshaven, Indiska Oceanen och Atlanten, möts. Här njuter vi av den karga, men vackra naturen och besöker en fiskeby som idag är ett nationalmonument. Här lever och arbetar fiskarfamiljerna på samma sätt som de gjort i hundratals år.

    Ett besök i Sydafrika är inte komplett utan att besöka vindistrikten. Vi siktar in oss på två av de bästa: Franschhoek och Stellenbosch. Vi provar viner, lär oss mer om produktionen och njuter naturligtvis av den goda maten.

    I Kapstaden ser vi de stora sevärdheterna, men hinner också med några annorlunda upplevelser tex en matsafari bland finkrogarna och Afrikas bästa moderna museum.

    Missa inte denna fina och omfattande rundresa i Sydafrika!

  • Venedigbiennalen 2019

    Hela Världens Resors personal åkte till Venedig och gick på konstbiennalen för att förbereda inför våra resor hit 2019. 2022 äger nästa biennal rum. Vi åker hit med Moderna Museets vänner i mitten av maj. Här en återblick från föregående biennal.

    Läs hela inlägget

    Årets biennal är den 58:e sedan Venedig hade sin första biennal 1895. Från att fram till 1980 endast haft biennalen i parkområdet Giardini huserar biennalen idag även i det gamla varvsområdet för den venetianska flottan, Arsenale. I dessa fina historiska miljöer hittar vi konst som verkligen tar in de gamla varvsmiljöerna såsom Tómas Saracenos vackra konstverk som vi ser här. Konstverket ackompanjeras av ett ljudkonstverk grundat på Venedigs larmsystem. 

    Åters mest omtalade konstverk var tvivelsutan Christoph Büchels Nostra Barca (vår båt) som är en fiskebåt som transporterats hit från Lampedusa. 2015 sjönk denna båt med närmare 1 000 migranter. Vidrigt har somliga menat, hur kan det vara konst har andra sagt. Konstnären själv säger att båten i sig inte är konstverket, men däremot våra reaktioner. 

    Lottie och Joacim i Ghanas paviljong, som var en av årets absolut mest uppskattade. 90 nationer ställer ut med paviljonger i årets biennal, vilket är ett rekord. 55 av dessa finner vi i Arsenale och Giardinis utställningsområden, medan övriga 35 är spridda på olika platser runtom i Venedig. 

    Shilpa Gupta har gjort ett oerhört stämningsfullt konstverk där han återför livet för poeter som fängslats eller mördats på grund av sin ordkonst. 

    Anthea Hamilton, en av många färgexplosioner på årets biennal. 

    Det kinesiska konstnärsparet Sun Yuan och Peng Yu ställer ut två av biennalens mest aggressiva verk. Här en vit silikonfåtölj i en glasbur. Med jämna mellanrum kommer det ut en oerhört arg svart slang som far omkring i buren och daskar till i glasrutan med kraft. Årets curator, Ralph Rugoff, har valt att ställa ut merparten av de utvalda 79 konstnärerna så att de representeras både i Arsenale och i Giardini. Effekten av igenkänning och att ibland få se två sidor av samma konstnär i olika miljöer uppskattas mycket. 

    Att se all konst som finns i Giardini och Arsenale är egentligen fullt tillräckligt, men det är också ett nöje att se all annan konst som visas upp i staden under denna tidpunkt. Här ett skulpturalt verk i en av två skulpturparker längs promenaden från biennalens utställningar till San Marco. 

    Världens Resor utforskade inte bara Venedig utan hann också med att åka till Verona och Dolomiterna. Här ser vi några av deltagarna som vandrar (nåja) i Val Gardena - Catarina, Claes, Viktoria, Joacim och Lasse. 

    Text och bild: 
    Jörgen Fredriksson, delägare och grundare, Världens Resor


  • Vår färdledare i Nya Zeeland presenterar sig

    Resorna till Nya Zeeland har blivit populära. Carina Lindh, färdledare för båda resorna skickar en hälsning från Down Under:

    Läs hela inlägget

    Kia Ora!

    Jag skulle vilja påstå att jag befinner mig på världens bästa plats; på en landtunga, inkilad mellan Parapara Inlet och Golden Bay, Tasman Sea i Aotearoa. Här har jag också världens bästa ateljéutsikt över The Inlet eller som jag säger, lagunen (låter lite mer exotiskt så), som förändras varje timme och som i cykler transformerar lagunen från en brun lervälling till en karibisk grönböljande pool. Jag sitter också precis mittemellan två av Nya Zeelands vackraste Nationalparker; Kahurangi och Abel Tasman. Naturens krafter är närvarande här och jorden bubblar ständigt likt en sockerdricka.

    Min utsikt har varit densamma sedan 2013 då jag kom hit till norra Sydön för första gången. Sedan dess ”sommarpendlar” jag mellan Stockholm och Down Under. En kanske lite udda pendlingssträcka men awesome spännande! Jag är konstnär och jobbar med ett foto och videoprojekt när jag befinner mig här. Min partner jobbar för Department of Conservation i Takaka och tack vare honom har jag fått stor insyn i hur natur- och miljöarbetet fungerar. Jag har b l a varit med om att hjälpa till som volontär vid tre dramatiska valstrandningar här i bukten. Jag ser fram emot att dela med mig av mina kunskaper om historia, natur, konst, språk, traditioner, viner (jag bor ju nästan mitt vindistriktet Marlborough) och the Kiwi ”spirit” (som tex det ständiga behovet av att gå barfota). Varmt välkomna till Nya Zeeland!

    Carina Lindh

     

  • Under tusen stjärnor i Okavangodeltat

    Det är något speciellt med att tälta i Okavangodeltat. Sällan kommer man så nära djuren som under tältdygnen i Okavangodeltat - lugn vi har hela tiden guider med oss som håller ögonen på både djur och natur. Här ute är det inte ovanligt att man ser både lejon, leopard, gepard och enorma flockar med bufflar och elefanter på en och samma dag.

    Läs hela inlägget

    Att tälta i Okavangodeltat är som att uppleva Afrika på riktigt, långt innan nationalparkerna blev inhägnade i stora delar av Afrika (fortfarande strövar alla vilda djur helt fritt mellan Botswana och Zimbabwe). Vi vaknar tidigt, tar en kopp kaffe i gryningen och återvänder till lägret tre, fyra timmar senare för en fantastisk brunch under ett skyddande soltak. Sällan har jag ätit så god mat som den som tillagas över öppen eld mitt ute i naturen. Afrikas skönhet kan man inte uppleva på ett lyxigt hotell. Det är först med solen i ögonen, sand under fötterna och ett rikt djurliv runtomkring som drömmen om Afrika blir realitet.

    Skillnaden mellan att bo på en lyxig safaricamp på Chiefs Island (den lyxigaste delen av Okavangodeltat) och att tälta bekvämt (både tältsäng, täcke och kudde) i Moremi Game Reserve är milsvid. Där lyxsviten lockar med trerättersmiddagar och uppvärmt badvatten bjuder Moremi Game Reserve på riktigt nära möten med vilda djur. Dessutom är vi nästan alltid ensamma med djuren då olika safarioperatörer helt enkelt är verksamma i olika delar av reservatet. Och självklart kan man ta en varm dusch – också i Moremi.

    - För oss som är födda i Botswana är vilda djur en del av vardagen. När jag var barn sågs elefanter, lejon och bufflar som en belastning, ett enormt hinder som stod i vägen för all form av utveckling. Numera är djuren snarare en förutsättning för att vi ska kunna bo kvar och leva och arbeta i byn och slippa pendla till långväga arbeten i Maun eller Gabarone, säger guiden Tumelo Charles Ntema som kombinerar guideyrket med livet som köttbonde tillsammans med fyra bröder och tre systrar. Dessutom driver invånarna i Sankuyo både camping och en egen lodge (naturhotell) vid kanten av Moremi Game Reserve.

    Efter en lång siesta i tältlägret hoppar vi återigen upp i bilarna och ger oss av på en safaritur strax efter klockan tre. Än återstår drygt tre timmar innan mörkret lägger som en matta över deltat och djurlivet återvänder. Medan djuren mestadels trycker i skuggan under dagen blir både predatorer och antiloper aktiva fram på kvällskvisten. Med lite tur är det inte omöjligt att man faktiskt kan se både små och stora kattdjur. Kanske till och med en leopard i gröngräset.


    Text och bild: Färdledare Niklas Kämpargård. 

  • Hantverk och textil i Japan

    För dig som vill lära känna Japan lite mer på djupet kan detta vara helt rätt sätt. Genom besök och workshops hos olika hantverkare får vi lära oss massor om hur traditioner, ceremonier och hantverk hänger ihop. Se bilder från resan.

    Läs hela inlägget


    Under resan får vi lära oss om, och på nära håll uppleva och prova på flera av Japans hantverkstraditioner. Vi reser till mindre städer och möter stolta hantverkare och konstnärer som aktivt arbetar med att bevara en rik tradition. Vi får en förståelse om hur kultur, religion, musik och den japanska mentaliteten hänger ihop och är tätt sammanflätade i varandra.


    Om vi tar begreppet teceremoni är det mer komplext än att bara dricka en kopp te. Flera hantverk är inblandade och varje föremål har en specifik innebörd. Teskopan, skålen, vaserna, blomsterarrangemang, kimonotyget, lyktorna och musiken. Under vår resa blir det flera workshops där vi själva får vara med och prova på olika hantverk, men vi besöker även fina museer, den vackre byn Gujohachiman, varma källor,  en shintopräst och mycket mer.


    Här är vi på en bambu workshop i Kyoto där varje deltagare får tillverka sin egen teskopa som senare användes under teceremoni i Okayama.


    Här är vi med på en workshop i papperstillverkning i Mino.


    Och här kunde gruppen njuta av att se tillverkning av vackra kagatextilier.


    I Okayama lär vi oss ikebana, blomsterarrangemang.


    Här besöker vi en verkstad där man tillverkar det traditionella instrumentet koto i Fukuyama. I Japan får hantverk som har längre än 100 års tradition kallas traditionella.

  • Färgstarkt från Bhutan

    Reseproducent Pernilla Aguilar besökte Bhutan tillsammans med sonen Leo i mars och nyss kom resenärerna hem från rundresan Åskdrakens rike. Se ett axplock av minnesbilder från Landet Annorlunda.

    Läs hela inlägget

    "Allt var över förväntan. Vilka fina hotell och bussarna var lagom stora på de små vägarna. Bra mat under hela resan. Jag hade gärna stannat lite längre. Bra lokalguide hade vi också. Det var pampigt att stå på 4000 meters höjd och skåda alla böneflaggor som slog i den hårda vinden" Charlotta Åberg, resenär april 2018.

    Bhutan är ett litet land men med enorm topografisk variation. I norr mäter bergen över 7500 meter och i söder finns fina regnskogar. Här mäts välstånd genom att räkna bruttonationallycka där en av  delarna innebär att värna om kulturtraditioner så långt det bara går. Under resan Åskdrakens rike besöker vi den färgstarka festivalen Paro Tsechu.

    Gatuförsäljare i Paro.

    Dealtagare på Paro Tsechu festivalen.

    Flaggorna för de döda.

    Utsikt med vyer över Himalayas toppar.

    Lätt att få kontakt med folk i byar och kloster.

    Lunch med utsikt över Tigerns näste. Här kan man stanna och njuta... 

    Tigerns näste

    ....eller fortsätta vandringen ända fram.

    Bilder: Charlotta Åberg och Pernilla Aguilar mars-april 2018.

  • Jörgen rapporterar från jazz-och konstresan i Senegal

    I april i år gick vår första resa till Senegal. Den blev väldigt lyckad med fantastiska jazz- och konstupplevelser. Tack vare färdledarna Lena och Staffan fick vi vara med om många spännande möten under våra två veckor i landet. Nu lanserar vi nästa års nya rundresa samt öppnar även upp 2020 års avgång med DakArt.

    Läs hela inlägget

    Ibland är hantverket att skapa en intressant resa en långsam process som kan sträcka sig över år. Resan till Senegal var ett undantag. Efter att ha skapat flera olika konstresor under senare år tog detta sin start i att jag ville ordna en resa till Afrikas största konsthändelse, biennalen DakArt. När jag nu såg att Afrikas mest etablerade jazzfestival i gamla huvudstaden Saint Louis låg veckan innan konstbiennalen blev allt väldigt enkelt. Resan skulle i stort bestå av dessa två element med några andra kortare inslag.


    De första fyra kvällarna ägnade vi åt jazzfestivalen i Saint Louis

    Nu var det bara det där med att hitta vilka som ska ta hand om resan kvar. Vanligtvis den allra svåraste biten av vårt arbete. Jag ringde till min gamla barndomskompis Hillevi som rest väldigt mycket till Senegal på senare år. Var hon en tänkbar färdledare? Nej, men hon talade om att hennes kollega Staffan, halvårsvis bor i Saint Louis och jobbar med konstprojekt där. Staffan hjälpte gärna till, men tiden skulle bara tillåta att han tog hand om gruppen i Saint Louis. Han sin tur kände däremot en svensk som bodde i södra Senegal, Lena, som under många år tagit hand om resor för Malmö Konstmuseum till just DakArt. Jag tog kontakt med Lena som gärna tog sig an uppdraget och dessutom berättade att hon tidigare haft en arrangör i Senegal som även han talar svenska, Pape.


    Senegal betyder vår båt

    På bara några dagar hade jag hela infrastrukturen för resan klar. Jag själv följde med på första resan och kan inte säga annat än att jag tyckte det var oerhört lyckat. Staffan visade sig inte bara bo halvårsvis i Saint Louis, utan han var verkligen Mr Saint Louis och kände alla verksamma inom kulturvärlden. Genom hans försorg fick vi komma hem till trumgrioten Abdoukhadre och hans familj som bjöd på fantastisk underhållning av dans och trumspelande, vi besökte en fiskarfamilj, fick komma hem och laga mat hos en familj och lära oss blåsa glas hos en annan. En kväll var det vernissage och fest i hans konstnärsresidens.


    Papé, trumgrioten Abdoukhadre och Staffan

    I Dakar var det istället Lenas fantastiska kontaktnät som fick oss inbjudna till invigningen av DakArt och sitta alldeles intill presidenten, hon ordnade biljetter till den nya musikalen om Nelson Mandela, fixade konstnärsmöten och såg till att Göran Christenson, f d chef för Malmö Konstmuseum och jurymedlem på biennalen, gav oss en initierad visning av huvudutställningen.

    Många fantastiska möten och kulturinslag präglade veckorna. I Saint Louis blev det många sena nätter då konserterna är uppdelade så att några äger rum på stadens barer efter middagstid. Framåt 23-tiden började de stora internationella namnen spela på huvudscenen och avslutningsvis uppträdde några av Senegals största namn på utomhusscener runtom på stan fram till tre-tiden på natten. Konstupplevelserna var också utspridda så att vi såg huvudutställningen i den gamla domstolen för Västafrika och andra utställningar på gallerier och museer i stan.


    Huvudutställningen av DakArt i forna Domstolen för Västafrika

    Jag tyckte också att det var fantastiskt att få bo en natt i ökenlodge i Lompoul. Likaså att därifrån åka terrängfordon längs Atlantkusten förbi olika fiskarsamhällen på det som ursprungligen varit den sista sträckan av Paris Dakar-rallyt. Många fantastiska intryck bär jag med mig från denna resa.


    Med terrängfordon längs Atlantkustens stränder

    Resan upprepas igen 2020 och ligger ute redan nu. 2019 väljer vi att göra en något större resa och fortsatt ha kvar jazzfestivalen (konstbiennalen endast jämna år). Vi behåller många av de goda kulturella godbitarna, men har också lagt till dagar i södra Senegal, Casamance. Det är här färdledaren Lena bor under större delen av året. 2019 års resa avslutas också i Gambia. Ni hittar våra resor till Senegal här.

    Den 6 november håller har vi ett föredrag om våra resor till Senegal. Se alla föredrag här

    Text: Jörgen Fredriksson, delägare och grundare Världens Resor 

  • Tema Japan på Stockholms Internationella Seriefestival

    Vi vill passa på att tipsa om Stockholms Internationella Seriefestival, 5 - 6 maj. Teman: Japanska serier och japanska influenser! Polen 100 år! Tjeckien 100 år! Akademiskt om serier! Aktuellt i Sverige!

    Läs hela inlägget

    Den tjugonde upplagan av Stockholms Internationella Seriefestival fokuserar till stor del på Japan och japanska influenser på västvärldens serier. År 2018 firar Sverige och Japan dessutom 150 år av diplomatiska förbindelser – något vi uppmärksammar med japanska gäster såsom mangaskaparna Fumiyo Kouno och Chihiro Tamaki, liksom den Tokyobaserade svenska serieskaparen Åsa Ekström.

    När: 5–6 maj 2018
    Plats: Serieteket, Hörsalen, Foajé 3, Studion, Klarabiografen. Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. 
    Fri Entré. Läs mer här: Stockholms Internationella Seriefestival

  • Hälsning från härliga Kap Verde

    Just nu befinner jag mig på San Antão på Kap Verde. Hit går höstens nya vandringsresa och jag kan lova att ni som skall följa med inte kommer att bli besvikna. Jag vandrar mellan byar med vidunderlig utsikt över grönskande dalar och skummande hav.

    Läs hela inlägget

    Resans allra första vandringsdag börjar i byn Cha das Pedras. Vi sicksackar fram på en fin stig, genom ett par små byar från en dalgång tar vi oss sedan upp över kammen och ner i nästa dalgång till vårt mål, den lilla byn Caibros. 

    Vår tredje vandringsdag börjar i Cha de Igreja. Hela förmiddagen går vi på stenbelagda gångar. Berg på vår ena sida och havet på den andra. Vi passerar ett par byar och viker av inåt land och uppför berget till byn Fontainhas innan vi på eftermiddagen kommer fram till den lilla staden där vi skall bo, Ponta do Sol. 



    Den fjärde dagen vandrar vi genom Vale do Paul. En grönskande dal med odlingar av mango, guava, bönor, potatis, kål, kaffe, bananer och apelsiner. 
    Snart är jag hemma igen så har du frågor om vår resa till Kap Verde ser jag fram emot att höra av dig!

    Viktoria Flodén, reseproducent Afrika
    viktoria@varldensresor.se

  • Nya äventyr för hela familjen

    Vi utökar vårt utbud av spännande familjeresor. Ny höstlovsresa till Sydafrika och jullov i Indonesien. Resorna är utformade så att de passar både barn, ungdomar och vuxna. Den svenska färdledaren tar hand om allt det praktiska och ser även till att ni får med er massa kul kunskap hem i bagaget.

    Läs hela inlägget

    Så här tycker några av alla nöjda familjer som reser med oss:

    "Det bästa med resan var att vi fick se många djur och vacker natur, väldigt kunniga engagerade guider, rent/fräscht boende. Att resan var till nära 100% anpassad för barnen och att färdledaren Mathias Buskas var så engagerad och påläst."
    Eva-Lena, Johan, Aron och Joar Syrén, reste till Tanzania

    Vad var bäst? "- Badet, nej Allt, säger 12-åringen. - Helheten, skulle kännas futtigt att bara välja ut något av allt vi fick uppleva, säger pappan. - Mycket av allt, mixen med mat, kultur, stad, folk och högt tempo och hela familjen var med på allt, kunskap hela tiden om allt möjligt, säger mamma. - Resan var bra i allmänhet, typ den bästa vi har varit på, säger 17-åringen. - Massor, och all japanska jag hörde på tåglinjerna kanske, säger 15-åringen."
    Annica Snäll med familj, reste till japan

    Jullov i Indonesien

    NY RESA. Följ med på en äventyrsfylld resa till Indonesien! Vi spanar efter Komododrakar utanför Flores och lär oss att surfa på Bali. Vi snorklar, åker forsränning och mountainbike, vandrar uppför en vulkan och provar på att odla ris. Vi lär oss om de olika religioner som utövas i Indonesien och får en inblick i hur folk lever ute i byarna. Julen firar vi på båten i arkipelagen kring Komodo, och nyår på en strand på Bali.

    Höstlov med safari i Sydafrika

    NY RESA. Sydafrika är ett land som gjort för att åka på semester med hela familjen. Vår resa går till malariafria Västra Kapprovinsen där vi får uppleva Kapstaden med de omgivande vindistrikten, Godahoppsudden och pingvinerna vid Boulders Beach. Vi kommer också få inblick i vardagslivet i kåkstaden Langa och få lära oss spåra djur av en guide från ursprungsbefolkningen san. I Hermanus åker vi ut till havs för att se valar innan färden går vidare till Oudsthoorn för att träffa strutsar. Avslutningsvis tillbringar vi ett par dagar i det vackra och djurrika viltreservatet Gondwana där vi åker på spännande safari i öppna safaribilar.

    För att läsa om alla våra roliga och populära familjeresor klicka här. Höstlov i Tokyo, Safari i Tanzania, Jullov i Sydostasien 

  • Vi har just bestigit Kilimanjaro!

    Nu är vår första grupp hemma från resan Bestig Kilimanjaro under fullmåne. Fina utvärderingar och lovord över guider och färdledare strömmar in. Nästan alla nådde dessutom toppen och färdledare Magnus Carlquist har tackat ja till att leda även nästa resa som går i januari 2019. Passa på att boka in dig redan nu och säkra din plats.

    Läs hela inlägget

    "Vi togs så väl omhand av de inhemska guiderna, kock, toalettskötare och samtliga bärare. Guiderna peppade oss, gav stöd och hjälp när det behövdes. Kocken lagade jättegod och trevlig mat som serverades fint upplagd på fat och soppa i gryta. Guiderna och två bärare var med hela vandringen upp till toppen. Det kändes tryggt när tröttheten blev uttalad. Jag fick hjälp att bära min dagryggsäck de sista 500 metrarna upp till toppen. Det var ju allas mål att nå ända upp och se solen gå upp."
    Kerstin Andersson

    "Magnus var en fantastisk färdledare som delade med sig av sin kunskap om Tanzania och Afrika. Vi fick väldigt god mat och en fantastisk service ifrån guider och bärare. Det bästa med resan var vandringarna och givetvis toppbestigningen."
    Marika Pettersson

    Färdledare Magnus Carlquist berättar:

    Nu är första Kilimanjarogänget hemma. Efter att ha lämnat Stockholm, Göteborg respektive Köpenhamn samlades gruppen i Moshi, staden på Kilimanjaros sluttning. Det var en liten men kärnfrisk och målmedveten grupp i åldrarna 44 – 75 år som efter den långa resan tog in på Park View Inn, ett rent och trevligt hotell med restaurang och pool.

    Efter en skön natts sömn gjorde vi en kortare och enklare halvdagsutflykt för att mjuka upp lederna och bekanta oss med omgivningarna. Vi vandrade till Materuni Waterfalls och de modigaste av oss passade på att bada i det 16-gradiga vattnet. Vi åt medhavd picniclunch och på återvägen fick vi se och smaka hur kaffebönor mals, rostas och smakar på traditionellt vis till sång och dans. Den färdiga kaffetåren smakade utmärkt!

    Dag tre på resan – det var då det började på riktigt – blev vi transporterade till Londorossi Gate på 2360 m ö h där all packning vägdes in. Ett tropiskt ösregn gjorde att all verksamhet avstannade med någon timmes försening som resultat. Så småningom kom vi iväg på den 8-dagars vandring på Lemosho Route som skulle föra oss till Afrikas tak, det mäktiga, snötäckta Kilimanjaro på 5 895 meters höjd som är världens högsta fristående berg.

    Vi kom att vandra i fyra olika klimatzoner; tropisk regnskog, lågvuxen vegetation, alpin halvöken och öken samt den snöklädda toppen. Vi gjorde flera höjdbestigningar för att acklimatisera oss, som högst till 4600 möh. Därefter gick vi ned och övernattade på 3 900 meter. På detta sätt anpassade vi kroppen till den högre höjden som väntade oss. Vandringen var omväxlande, bitvis utmanande och bitvis mycket behaglig. Några av oss kände av den allt tunnare luften men några allvarligare symptom förekom inte, lättare huvudvärk och övergående illamående fanns bland några av deltagarna. Vädret var klart med krispig luft på mornarna vilket gjorde att vi kunde njuta av fantastiska vyer och ofta se Kilimanjaros snötäckta topp som vi kom allt närmare. Mitt på dagen mulnade det ofta till och vi fick också uppleva några regnskurar.

    Sent på kvällen efter den sjätte vandringsdagen, på 4600 möh, väcktes vi och började toppbestigningen strax före midnatt. Den tunna luften kändes nu av allt mer. Våra fantastiska guider leder och följer oss uppmärksamt och varsamt. Säkerheten står i första rummet, man stöttar oss såväl mentalt som praktiskt. En och annan får hjälp att bära sin dagsäck. Temperaturen är nu under 10 grader minus och den tunna luften gör att man inte kan hålla värmen genom att göra några snabba kroppsrörelser. Det gäller att vara ordentligt klädd. Lager på lager…

    "Bestig Kilimajaro under fullmåne”: Det är nu vi upplever och med alla våra sinnen förstår temat på denna resa. Inga pannlampor behövs. Vi leds av månskenet. Tänk vad livet har att erbjuda! Om man bara törs utmana sig. Känslorna tar överhanden. Det är svårt att finna ord för det vackra. Det mäktiga. Tänk att jag inte gjort detta förr. Strax före kl 7 står många av deltagarna på Uhuru Peak, Frihetens topp, och njuter av soluppgången, utsikten över masaistäppen, de mäktiga övriga topparna Mawenzi, Mount Meru m fl. 

    Det är inte slut på utmaningar än. Vandringen nedför berget är krävande för knän och vrister. Det blir inte mycket sömn det här dygnet men alla kommer ner trötta, överväldigade och oskadda. Alla var överens om att det var åtta dagar av fantastisk vandring på sluttningarna av Afrikas tak. Alla kom inte upp. Men ingen ångrade att man ”Bestigit Kilimanjaro under fullmåne”.

    Magnus Carlquist
    Färdledare

  • Vi klimatkompenserar flygresan

    Från och med januari 2018 klimatkompenserar vi för CO2 utsläppet för alla resenärers flyg från och till Sverige på alla våra resor. Ett steg för ett mer hållbart resande.

    Läs hela inlägget

    Så här går det till:

    • Varje flygresa generar ett koldioxidutsläpp.
    • Hur mycket som släpps ut beror på flygsträcka, bränsle, flygbolag samt hur många personer som sitter på flyget. 
    • Beräkningen definieras som ton koldioxid/resenär.
    • Vi använder företaget South Pole för beräkning av CO2 utsläppet för varje resenärs flygresa från och till Sverige.
    • Vi investerar pengar i certifierade klimatprojekt som motsvarar antal ton CO2 enligt beräkningen. 
    • Siffror på CO2 utsläpp och motsvarande investeringar kommer kvartalsvis presenteras på webben med start april 2018.